Partierna och medierna teg om att det är valår!

I en som vanligt underhållande artikel på sin blogg diskuterar Dag Sandahl om Svenska kyrkan verkligen var på plats i Almedalen. Låt mig citera:

Men är verkligen "Svenska kyrkan" på plats? Jag är inte där. Inte min fru. Inte min bror. För att nämna några. Rolf Ture i Göteborg var inte där, inte Yngve i Hyssna, inte Björn i Falkenberg för att ytterligare några som obestridligen är Svenska kyrkan. Fast nu var Anders Borg där, det såg jag i tv, och Carl Bildt. Anders är gudstjänstfirare i Svenska kyrkan och Carl valdes in i kyrkofullmäktige. Var inte Thomas Bodström, också invald i kyrkofullmäktige senast, där? Så visst är Svenska kyrkan i Almedalen -genom sina medlemmar. Vad är det för märkvärdigt med det?

Dag gillar att utnyttja språket, särskilt dess tvetydigheter. Vad som egentligen menas med Svenska kyrkan låter sig inte reduceras till antingen kyrkliga institutioner eller organisationer lika lite som Svenska kyrkan endast är lika med en massa enskilda medlemmar. Dag vet detta bättre än de flesta. Han förmår förstås göra bra text av sådant. Och så blir det påtaglig och daglig stuns i artiklarna!

Svenska kyrkan var där. Det kan jag intyga, eftersom även jag var där! Men det var något som saknades. I detta politiska sammelsurium saknades rösten från de krafter i Svenska kyrkan som tycker kyrkovalet är viktigt. De politiska partierna visade hur oviktigt de tycker kyrkan är eftersom de förbigick detta kyrkans valår med skrämmande tystnad. När de nu hade både utrymmet och plattformarna. Så teg de! Hungriga medier som nästan dräglade efter nyheter glömde också bort att detta är ett valår! Deras ointresse matchade politikernas. Partierna är självsäkra och nöjda. De har förmodligen redan räknat hem sin partipolitiska valseger

Men de som vill ha en kyrka fri från partipolitiskt styre fanns inte där. Inte synligt. Inte hörbart. Så man kan tvivla på att Svenska kyrkan fullt ut var där i Almedalsveckan.

En bitsk och vitter (inte bitter) Dag Sandahl hade verkligen behövts! På plats! Han har förmågan att reta och raljera så att positioner och åsikter kläs av sina förklädnader. Han har i sin repertoar även nålvassa ord som kan sticka hål på det mesta. Pösighet, maktlystnad och annat elände. Dag skriver också regelbundet om det otroliga faktum att landets största trossamfund styrs av politiska partier! Med Dag i Almedalen hade det kunnat bli ett annat ljud i skällan.

Finns det då inga förnuftiga och tänkande människor inom partierna som kan göra uppror mot detta styre? Som kan inse att det är ovärdigt ett modernt och sekulärt samhälle? Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, dagens Nyheter, Göteborgsposten, Nerikes Allehanda och alla Ni andra – tänk nu efter: i 2000-talets Sverige, mångkulturellt och mulitireligiöst, ska då partierna som styr i regering och riksdag ha makten på ALLA NIVÅER inom landets största trossamfund - Svenska kyrkan? Naturligtvis inte! Nej gör gemensam sak med oss som menar att detta tillhör en förgången tid när man trodde att partierna visste bäst på alla områden. Partiprogram i alla ära – teologi och tro är inte deras bästa gren.

Den opassande religionen

Gud i skamvrån. Så kallades ett seminarium under Almedalsveckan. Tidningen dagen var arrangör och inbjudna att diskutera var statssekreterare Bertil Östberg, läraren på Örebro teologiska Högskola Lars Johansson, rektorn PO Sahlberg och som kyrkoherde figurerade Lars B Stenström (dvs jag).

Denna gång präglades panelsamtalet mer av möte och mindre av motsättningar och polemik. Icke desto mindre fanns det meningsskillnader. Statssekreterarens uppgift var väl att försvara rådande ordning som inte är mycket att yvas över. Skolverket såväl som Skolinspektionen gör konstlade uppdelningar mellan tradition och religion. Vill man visa på svårigheten kan man ta bönen Fader Vår. Den tillhör förvisso vårt kulturarv. Om den läses är det grannlaga att veta om det sker med ett bedjande sinne, då ska den uteslutas t ex från skolavslutningar eftersom den då ingår i religionsutövning. Men om bönen läses som en text, utan att man stämmer in i orden, så bör den kunna förekomma. Då är det nämligen tradition och historia.

Självfallet ska både bön och välsignelse kunna ljuda vid en skolavslutning. Det är en orimlig hållning när myndigheterna tror att rektor kan ansvara för det som ska förekomma i en kyrka. Då blir rektorn rimligen också ansvarig för rummets kultiska och liturgiska föremål. En slags kyrkotjänare om man så vill. Oavsett vad som sägs. Men inte ens i den egenskapen äger rektorn rätt att täcka över de religiösa utensilierna. Rummet kan faktiskt tala. Tiger lärjungarna ropar (!) stenarna...

Om prästen enbart får vara där om det tigs om platsens och helgernas innebörd är ungefär som toge man över en bjudning i ett hem och då såg till att värden fick munkavle och bands fast vid sin stol. Egendomlig relation, eller hur. Ömsesidigt är det under alla omständigheter inte. 

Inte alla skolledare vet heller hur de ska föra sig i en kyrka. Det har hänt att församlingar tvingats portförbjuda skolor som inte behandlat det invigda rummet med tillräcklig pietet och respekt. Vad som helst får nämligen inte förekomma i en kyrka enligt Kyrkoordningen för Svenska kyrkan. Men sådana saker diskuteras inte av Skolverket när man behandlar skolavslutningar. Man är mest upptagen med den opassande religionen!

Det finns knappast något exempel på att skolavslutningar använts för att försöka få elever, lärare eller föräldrar att byta uppfattning eller tro. Några omvändelser med anledning av att man deltagit i en skolavslutning har knappast ägt rum. Vem vill för övrigt pracka på människor en tro de inte själva efter moget övervägande valt? Gärna med kritiskt tänkande och noga genomförda överväganden. Därför blir beröringsskräcken beträffande religion i funktion så egendomlig. Denna oro har spritt sig långt in i religionsundervisningen. Religions studeras som vore den en teori och inget som levs och praktiseras.

Skulle fotboll behandlas på liknande sätt fick eleverna se en fotboll, slå upp regelboken och läsa några paragrafer, fick höra berättelser om hur man samlas till match – men utan att själv få vara publik. Självklart måste man kunna kunna vara med vid tillfällen när gudstjänst firas utan att det därmed per definition blir ett övergrepp.

Så vad göra? Men med klokskap och samtal kan man förmodligen nå ganska långt. I det postsekulära samhället blir religion mindre opassande och i olika skepnader och med oilka uttryck mera en rimlig del av mångas liv och verklighet.

Vid en skolvaslutning i en kyrka borde följande kunna ingå: några korta psalmer, en årstidsanpassad hälsning där kyrkans perspektiv finns med t ex med bibliska motiv, en kort bön där man inte uttryckligen uppmanar de närvarande att be med samt en välsignelse, företrädesvis den sedan flera tusen år förekommande Aronitiska välsignelsen. Att kyrkans personal, musiker, vaktmästare och präst därtill tyst ber och välsignar de närvarande må vara deras egen sak... Opassande är det inte. Inte i en kyrka.

Minaret, kyrkklocka eller glassbil...

I katolska kyrkans trädgård i Visby diskuterade en panel i förmiddags frågan om hur mycket religion kan få låta i det offentliga rummet. Frågan om decibel gled man snart förbi- Mera kom det handla om vilken plats religioner och ideologier bör få ta i det utrymme vi delar med varandra. Är det så att religioner som funnits länge och är stora har större rätt att ta plats än små grupper med få anhängare? Hur rimmar det i så fall med tanken på religionsfrihet.

Kyrkklockornas klang är vi någorlunda vana vid. Minareterna kommer också snart att vibrera, men av böneutrop och inte klockklang, och om en religion får låta i det offentliga rummet måste också andra få göra det. Men självklart vore det mindre acceptabelt om böneutropen skallade av 120 decibel vid halvfyra-tiden om morgnarna, så som en av paneldeltagarna upplevt i Kairo. I Sverige skulle hänsynen till människors behov av sömn säkerligen få råda. Någon gång om året kanske? Så är det redan nu när kyrkklockorna ringer under påsk- och julnatten.

Mitt intryck är att det människor är någorlunda vana vid, det går an. Däremot är det ovana svårare att fördra. Men även det som funnits länge kan störa. Det vet varje församling som har ett tornur som slår. Klockornas slag i natten som en markering av nya timmar anmäls varje år på flera platser som synnerligen störande av irriterade kringboende. Trots att flera av tornuren klingat som tidur i många decennier.

Slutsatsen blev att det faktiskt kan få låta en hel del. Och att vi helt enkelt får vara öppna för att stå ut med ljud i vår gemensamma omgivning. Om inte annat låter glassbilar högt och ljudligt på många ställen, betydligt mera påträngande än vissa andra ljud. Problemet med samtal i det fria är att allehanda ljud hörs. Gatan bredvid kyrkans trädgård vibrerade av lastbilar. De dundrade när de for förbi. Samtalet drunknade för ett ögonblick. Kommunala fordon för trädgårdsskötsel var inte heller så värst diskreta. När samtalet just avslutades slog passande nog domkyrkans tornur. Mycket diskret i jämförelse med andra av ljuden denna förmiddag. 

Ganska tidigt i samtalet fokuserade panelen sig dock på de mera intrikata och laddade frågorna. Flera domstolsutslag om religiösa symboler som blivit synliga när uniformer ändrats utseende pekar i olika riktning.

Särskilt i yrken inom samhälleliga institutioner blir gränsdragningar viktiga. Kan en judisk domare bära kippa i domstolen? Ska en kristen polis kunna bära kors? Ska en lärare framhäva sin personliga övertygelse i sin klädsel. Slöja och kors, går det an? Var går gränsen för de personliga uttrycken när man företräder både sin arbetsgivare och viktiga samhällsfunktioner?

En försonlig ton i samtalet öppnade för stor ömsesidig förståelse. Självklart kommer olika intressen att kollidera, sa man. Men då bör vi försöka lösa problemen genom samtal där de berörda ges utrymme och röst. Efterhand som sådana situationer uppstår får man med klokskap och förstånd ta tag i dem. Då räcker det inte bara med tolerans, som någon sa. Mera måste till. Vilja till förståelse och respekt. Men om det brister redan vid toleransen, hur går det då, undrar en luttrad och härdad präst. Inte märks det så värst mycket av en sådan förståelsen för att religioner ska få ta plats i vårt samhälle. Mitt intryck är att utrymmet och välviljan ständigt krymper. 

Detta seminarium var en del av Almedalsveckan. Ämnet var: Minaret, kyrkklocka eller glassbil, hur får det låta idag? Religionsfrihetsfrågor i svenska kommuner. 

I panelsamtalet deltog docent Susanne Wigorts Yngvesson, professor Ulf Jonsson, författare och journalist Lena Andersson, rektor Pär Götfelt.

Biskop verksam i Vatikanen arresterad

Moral och etik får större plats i Vatikanen. Det är den tydliga signal den nye påven Franciskus ånyo sänt. Denna gång genom att tillåta att den italienska polisen arresterat Monsignore Nunzio Scarano verksam vid Vatikanens bank och misstänkt för bedrägeri och pengatvätt. Här kanske man kan tala om en ny moral i positiva ordalag. Lag och rätt tycks på väg att återupprättas.

Om den upprensning som börjat i Vatikanens skummare sammanhang kan man läsa en intressant kommentar på tidskriften Signums hemsida där Ulf  Jonsson regelbundet och synnerligen läsvärt kommenterar kyrka och värld.

Mer om det som skett i Rom berättar världens medier, t ex Deutsche Welle (på engelska).

Ny moral?

Den nya moralen - det värsta är inte handlingen, utan att den avslöjas. Ja så ny är den inte. Så har man tänkt sedan Adam och Eva eller Kain och Abel. Så tänkte även den svenska försvarsmakten som anmälde Svenska Dagbladets publicering av bristerna i flygberedskapen. Ryska plan fick ingen avskräckande uppvaktning. De gjorde inte så mycket. Inte så mycket som att förhållandet blev känt.

Så tänkte alldeles säkert det stora landet i väst när det fick sin internetövervakning avslöjad. Övervakningen ansågs vara helt i sin ordning, men inte att folk fick reda på det.

Sensmoral: Man gör som man vill, det är OK. Men den som berättar om det ska sättas åt, och mer därtill.

Överflödiga altare

I sitt tal poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en sådan plats.

Detta avsnitt från en hemsida citerades i gårdagens blogginlägg. Med reservation för att detta kortfattade citat kanske inte fångat biskop emeritus Lennart Koskinens tes fullständigt korrekt kan jag trots det inte undvika att reflektera över den tydliga tanke som kommer till uttryck. Ett biskopligt invigt kristet altare framställs som en helig plats. Man kan förmoda att Mose erfarenhet vid den brinnande busken skymtat i bakgrunden. Platsen för den uppenbarelsen var helig och Mose fick ta av sig sandalerna för att visa respekt och vördnad.

Altaret ska också behandlas med vördnad och respekt, men mest för att det är platsen för de heliga mysterierna, för himmelrikets måltid firad redan här och nu. Därmed kopplas varje kyrkans altare, även detta invigda altare, tveklöst till en bestämd religion, till den kristna tron och kyrkans liturgi.

Altarbordet har uppfattats som Kristi grav där altardukarna symboliserat svepningen. Just där sker uppståndelsens under och Kristus ger sig själv i eukaristin till sina lärjungar. Det är alltså ingen tillfällighet att altarskivan av biskopen smörjs med olja på fem ställen, med korsets tecken markeras på skivan Kristi fem sår.

Att jämställa altarets innebörd och betydelse med lundar och rösen i folktron är en orimlig frontförkortning. Låt oss hoppas och tro att det inte var biskop Lennarts avsikt. Men som även han säkert sagt vid något tillfälle, tvivel har en viktig funktion att fylla.

Om det invigda altarets funktion vore att vara en helig plats, vilken som helst, i profan miljö så kan man undra hur det kommer sig att kyrkan inte tidigare invigt altaren lite här och där, vid källor och i skogsgläntor? Vid hedniska gravrösen eller på varuhusens parkeringsplatser? Kanske för att sådana solitära altaren är helt överflödiga, inte behövs.

Det verkar dessutom som om invigningen av detta altare skulle ha samband med att platsen, den gamla desakraliserade kyrkoruinens innanmäte, skulle bli lämplig för borgerliga begravningar. Men det är en så befängd tanke att den rimligen inte borde ha föresvävat biskopen. Poängen med så kallade borgerliga begravningar är väl att få slippa kopplingen till kyrka, kristen tro och teologi! Även om en och annan psalm kan slinka igenom...

Ska verkligen ett invigt altare placeras i profan miljö?

Kyrkoordningen är som en schweizerost – där finns många grovpipiga hål. Den som vill kan naturligtvis likt en speleolog utforska kyrkoordningens hålrum för att där skapa en egen frizon.

Något av detta blir jag varse när letandet efter sommarevenemang av en tillfällighet för mig in på en gotländsk sida. Där finns en uppseendeväckande redogörelse för det man kallar Helig plats i profan miljö och den korta artikeln berättar om ett grovt hugget stenblock från Slite som den 16 juni i år invigts till altare i S:t Nicolai gamla kyrkoruin i Visby. Ruinens innanmäte handhas av ett bolag, Kultudralen AB, som bildats bland andra av Lennart Koskinen och kyrkopolitikern Inger Harlevi.

Ett 40-tal personer samlades 16 juni under det nya valvet i ruinen för att vara med när stenblocket invigdes som altare. Ceremonin utfördes av biskop emeritus Lennart Koskinen. Man får förmoda att det innebar att altaret smordes med olja på fem ställen för att i altarskivan markera Kristi sår. Vid en offentlig gudstjänst...

I sitt tal (ett tal det vore lockande att få läsa i sin helhet, min kommentar) poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en sådan plats.

Det är något annat än det som fortfarande berättas på Visby stifts hemsida inför förverkligandet av Kultudralen. Då tänkte man ett mobilt altare. Lennart Koskinen uttalar sig sålunda:

  - Det här är en fantastisk ruin som också ger oss möjligheter att också vara kyrka. Ett mobilt altare gör att vi kan snabbt förvandla S:t Nicolai till en kyrka för bl a gudstjänster och vigslar. Det finns ingen kyrka på ön som tillåter de verksamheter som planeras här.

Invigda kyrkorum, där man vanligtvis förväntar sig att finna invigda altaren, har ett särskilt skydd. De får inte användas för vad som helst. Kyrkoordningen är glasklar i inledningen till kapitel 40 och 41: Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd.

Och i kap 41 § 3 kan man läsa att om kyrkan görs tillgänglig för andra ändamål än församlingens ordinarie verksamhet så får det ske bara om det kan antas att

kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd.

Några borgerliga vigslar eller begravningar får t ex inte förekomma i ett invigt kyrkorum.

Kan Svenska kyrkan och domkapitlet i Visby verkligen godta att ett altare invigs i en lokal som kontrolleras av ett bolag med syfte att arrangera allsköns evenemang, hur seriösa de än må vara, som inte är kyrkliga? Inte ens en gammal pensionerad biskop kan rimligen på eget mandat inviga ett altare. Sker det är det självfallet på nuvarande biskopens uppdrag och i hans ställe! Kan kan man alls se till att altaret, tecknet på Guds närvaro i ett kyrkorum, i denna miljö behandlas med pietet och aktsamhet? Vad tänker domkapitlet?

Invigda altaren hör helt enkelt hemma i kyrkorum. Det är redan synnerligen tveksamt om man inviger friluftsaltare, som skett vid Visby domkyrka, i omedelbar närhet till kyrkorummet. Inte ens där kunde altaret behandlas med pietet!

Den katolska kyrkan har en teologi som omfattar altaret och dess bruk. Svenska kyrkan är i det fallet mera fattig och valhänt. Men det betyder inte att det är fritt fram att placera invigda altaren i profan miljö. Inte ens Paulus inkluderande tal på Areopagen öppnar för att den kristna kyrkans altaren kan placeras var som helst. 

Läs mera t ex i uppslagsverket New Advent om Altare.

Ingen tid till övers

Semestersysslorna är efterhängsna. De tar liksom inte slut. Snart kommer gäster. Så min nyvunna arbetsfrihet har inneburit dammsugning. Mera fönstertvätt. Gräsklippning. Rengöring av lampor. Jag har satt upp en loppisfyndad spegel. Som trots att ramen var av teak, vägde väggspegeln som vore den tillverkad av bly. Det värkte i musklerna. bara av att hålla spegeln mot väggen. För att måtta. Jag lyckades slå in spiken så galet att en bit av väggen ramlade ner. Hmm.

Dessutom var det tid för sophämtning. Så alla papperskorgar måste tömmas och sop- och kompostpåsarna läggas i därför avsedda kärl. Som sedan skulle rullas ut till vägen. Vardagssysslorna som annars sköts reflexmässigt uppfyller nu dagarna. Hängmattan har inte kommit upp. Vilstolarna står obefolkade.

Värst, och bäst, är nog kroppsarbetet. Som detta att ansa en syrenhäck som tror att den själv får bestämma. Var den ska växa. Sedan flera år har den svämmat över alla bräddar och äter sig långsamt in i gräsmattan. Här sågas och sekatöras (?) för att bereda plats för luft och ljus. Det jag som otränad och ovan trädgårdsarbetare har glömt är att allt det som man glatt skär bort sedan måste forslas iväg. Jag släpar och bär. Balanserar väldiga lass av grenar på en alldeles för klen skottkärra. Svetten lackar.

Nu ska maten lagas för gästerna. Men vänta. Grönsakerna måste handlas in. Hos någon gårdsbutik. Den som har semester har helt enkelt ingen tid över. För arbete.

Så en kommentar för den som undrar hur det gick i söndags: en högmässa hittades. I Träkumla medeltida kyrka firades en traditionsenlig huvudgudstjänst. Med kraft och schvung. Med församling och tillresta.

Semestern som kom ikapp

Semestern har äntligen hunnit upp mig. Kommit ikapp. Stressen har börjat gå ur kroppen. Gäspningarna kommer inte lika tätt. Jag somnar inte jämt och samt. Börjar ana att det finns annat. Än tidsrapportering i dator. Attestering av räkningar. Sammanträden och möten. Än budgetarbete, verksamheter och konton. Ny överläggningar. Ledningsgrupper och arbetslag. Allt detta som vanligtvis roar och engagerar så mycket. Har efter någon veckas ledighet svårt att tävla med sommarfagra dikesrenar. Blommande gullregn. Till och med blåregn har skymtat fram. I skyddade lägen. Vita syrenhäckar. Aklejor i stora mörkblå och lila hopar.

Men visst finns det arbete att utföra. Av annat slag. Fönster ska tvättas. På utsidan och insidan. Och på de två glasytorna däremellan. Det dammas och våttorkas. Skuras. Vintern ska därtill dammsugas bort. Här måste vädras för att ge plats för den ljumma sommarvind som ännu tycks tveka.

Gräsklipparen baxas fram. Torkas av. Drivmedel inskaffas. Flera timmar senare ligger gröna vidder öppna för krocket- eller kubbspel. Varpan gör dessvärre för stora hål i gräsmattan. Och stångstörtning är direkt ovänligt mot trädgårdar. Dessa sporter får utövas på annat håll.

Vitmålade trädgårdsmöbler ställs fram. Grillen, ja grillen måste väl också få ett litet hörn att husera i. Så rök och stekdoft kan spridas över bygden. Mattorna har jag alldeles glömt. De som hängdes ut för vädring. Och nu ska skakas. Eftersom mattpiskaren av rotting gjort sitt och nu vilar på närmaste återvinningsstation. Bland obehandlade trävaror.

Nu hinner här inte skrivas mer. Idag ska en spegel göras iordning. Så att man åtminstone kan ana vem som skymtar fram. Och inte tror att det är gamla och forntidsdunkla förfäder. Som nyfiket kikar fram. En papperskorg som tröttnat måste ersättas. Och några krokar ska monteras för sommartröjor och solhattar. Eller regnrockar. Men vänta. Det är ju söndag. Vilodag. Då blir det nog en resa. Lite längre. Till en högmässa. Någonstans i Sverige.

Blir det verkligen kyrkoval 2013-09-15?

I september är det kyrkoval. Trots att vi befinner oss i juni månad har någon verklig valrörelse inte märkts av. Det är kav lugnt. Trots att klyftorna inom Svenska kyrkan är synnerligen påtagliga och märkbara. Man undrar om det verkligen ska bli ett kyrkoval i september - 2013-09-15?

De politiska partierna, åtminstone det största av dem alla, ska visst mest jobba under radarn. Avses då en så låg nivå att ingen tar det hela på allvar? Eller kommer att märka av det som sker? Eller är det så man arbetar när man använder sig av partiets alla sekulära och interna kanaler, osynliga för omvärlden? Oavsett parti kommer man nog att vända sig mest till dem som är minst aktiva!

Här några förslag till ämnen att lyfta i den kommande valrörelsen. Den som lär ska äga rum. Det blir väl tre veckor där ingen debatt hinner äga rum.

Församlingars rätt att styra sig själva – om beslut på lägsta möjliga nivå, närmast dem som berörs (subsidiaritet) i Svenska kyrkan.

Vikten av alla medlemmars aktiva engagemang i kyrkans gudstjänst och liv.

Personval på församlingsnivå och indirekta val till övriga kyrkliga nivåer – som självklart ska bygga på det egna engagemanget i en församling.

Partipolitikens uttåg ur Svenska kyrkan - en kyrka ska inte styras av sekulära partiprogram eller organisationer.

Kyrkans tro och bekännelse framhävs så att Kristi kyrka blir uppbyggd och den kristna gemenskapen växer.

Eftersom Svenska kyrkan faktiskt numera är ett trossamfund bland andra säger vi från och med 2017 nej till dubbelt medlemskap, men ja till ekumenik! Människor från olika kyrkor och samfund borde självklart efter behörighetsprövning kunna få anställning i varandras kyrkor.

Ljuder kallelsen än?

Idag ljuder kallelsen till Guds rike. Om man får tro Svenska kyrkans Evangeliebok. En text från Johannesevangeliet kapitel 1:35-46 handlar om hur Jesus samlar lärjungar. Förhoppningsvis ska man inte bara hålla trevliga tal från landets predikstolar idag. Eller göra utläggningar som svävar mest i det blå. Utan låta kallelsen till tro och lärjungaskap bli en öppen inbjudan.

Konsten att göra lärjungar har sedan Jesu tid försvagats. Ibland verkar det nästan som om talangerna i kyrkliga sammanhang mera handlar om att få människor att säga nej och vända sig bort, än tvärt om.

Överdrivet, skulle många säga. Skert, skulle jag instämma. Men många konflikter och konstiga beslut får sådana följder. Luddighet och brist på egen övertygelse lockar inte heller till efterföljelse. Om en kyrka svävar på målet om sin egen tro och saknar visshet blir det verkligen till en stötesten, i biblisk mening.

Därför är Jesu inbjudan i dagens texter så tilltalande: Vad vill Ni? Följ med och se!

Närmaste högmässa

Sommaren kommer. Det är ljuvligt och skönt. På många sätt. Men samtidigt kommer problemen om man vill försöka hitta en kyrka där det firas högmässa. Jag hör ofta gamla präster, till och med pensionerade biskopar, som åker miltals för att få komma till en församling där man firar en högmässa.

Sommartid duggar också friluftsgudstjänsterna tätt. Man samlas i prunkande parker och på blommande ängen, som om man inte gjort annat än längtat bort från sitt kyrkorum. De gånger man gick dit. Sommartid är det viktigaste tillbehöret inte bibel och inte psalmbok. När man går till kyrkan Utan kaffekorg. Filt, mössa och solglasögon. Om man inte går till kyrkan utan ut i naturen. Jopp hej di, hej di, hej da, som vi sjöng förr.

I min barndom, när man åkte på läger, stod alltid några saker högst upp på utrustningslistan. Bibel, anteckningsbok, penna och ficklampa. Med undantag för ficklampan - som borde kunna bytas ut mot psalmbok - kunde listan få gälla gudstjänstdeltagare. Men de tänker alltför sällan att de ska få höra något värt att slå upp i sin Bibel. Än mindre att de ska begåvas med en utläggning fylld av nykomponerade men snart bevingade och unika ord. Sådana man vill kunna återerinra sig och därför skyndar sig att anteckna för minnets skull.

Om andan faller på kan de ju alltid filma med sin mobila och smarta telefon. Inte för att så många skulle leta upp inslaget på Youtube - men redan som ung i kyrkan fick man lära sig att man skulle dela med sig. Så att andra får en möjlighet att ta vara på det man själv inte ansåg vara så mycket att anteckna eller lägga på minnet.

Om en stund ska jag leta fram predikoturerna och försöka räkna ut hur man tar sig till närmaste högmässa. Fullt förvissad om att dit kommer lfer peroner åkande som inte tål solen, och som helst vill at en församling ska fira den främsta och förnämsta av församlingarnas huvudgudstjänster...

Epiklesens teologi

Svensk Pastoraltidskrift. Var under många år inte min främsta läsning. Det är bara att erkänna. Trots det har jag alltid hållit ett öga på artiklarna. De har varit lärda och intierade. Har tillfört något mer än bara tyckande och upplossande opinioner. Dessutom har en och annan artikel retat upp mig. Vilket varit nyttigt för mitt eget tänkande!

Tiden går. Jag uppskattar för vart år alltmera viljan jag funnit i SPT att värna kyrkan som ett levande och vitalt arv. Med större öppenhet än vad jag väntat mig har man även låtit mig komma till tals i tidningens spalter. Så något måste definitivt ha hänt. Både med SPT och för all del med mig.

Epiklesens teologi och handboksförslaget är vad min ganska kortfattade och anspråkslösa artikel handlar om. Läs den gärna. På närmaste Bibliotek. Eller be att få se på den i Din församlings tidskriftshylla. Vad epikles är? Kolla om du undrar t ex Epiklesis i den katolska nätuppslagsboken New Advent

Språkfloden vällde obundet fram

Ur en ny pingstpredikan på Ordrik:

En stor hop av människor talade –

alla runt omkring dem
blev utom sig av förvåning
De frågade: är de inte galiléer allesammans,
alla dessa som talar?
Hur kan då var och en av oss höra
vårt eget modersmål?
Några sökte andra förklaringar
till det konstiga beteendet:
kan de vara berusade?

En stor fördämning hade släppt
ungefär som när man fraktade timmer
på flottarnas och de många sågverkens tid
i floderna fick stockarna flyta fritt
då hände det ibland att en stor bröt bildades
En fördämning som blockerade vattenflödet
På olika sätt måste man försöka
lösa upp den stora timmerknuten
innan skadeverkningarna blev för stora
med riskfyllda översvämningar

Om inget annat fungerade
fick man ta till dynamit
Vi vet hur det dundrar när man spränger
ungefär som det står i texten:
då hördes plötsligt från himlen ett dån
som av en stormvind
Fram bröt språkfloden
en livlig ström av ord, meningar och budskap
vällde fram fritt och obundet

Synden försvagas

Syndabekännelse och bön om förlåtelse delas i förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan upp i fler moment. Bön om förlåtelse som följs av Förlåtelseord eller Löftesord. Uppenbarligen behöver man inte riktigt på samma sätt längre lösas från synden och dess band. Kopplingen till bibelorden om att binda eller lösa från synd, nycklamakten i Matt 16:9, försvagas. I det första förlåtelseordet finns en uttalad och tydlig koppling mellan bön och förlåtelse: Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Du är förlåten…

I förlåtelseord 3 har förbindelsen gjorts mera otydlig då prästen inte behöver uttala att förlåtelsen sker som en följd av bön om förlåtelse. Orden står inom parentes och kan alltså utelämnas. Men självfallet kan det faktum att momentet Bön om förlåtelse föregår Förlåtelseord betyda att de flesta ändå förstår att det finns en förbindelse mellan uppriktig syndabekännelse, bön om förlåtelse och den uttalade förlåtelsen. Samtidigt kan man inte undvika att förlåtelseorden blir något av en villkorslös tillsägelse. Som vore det axiomatiskt att synder förlåts. Synden försvagas?!

(Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull så är i kraft av Guds ord och löfte fast och visst att Gud av nåd förlåter dig alla synder.) På Jesu Kristi uppdrag säger jag dig: dina synder är dig förlåtna i (Guds); Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.

Handboksförslagets författare gillar uppenbarligen språkliga trioler. Förlåtelseord 2 lyder: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar dig, befriar dig och förlåter dig… Älskar, befriar, förlåter.

Förlåtelseord eller Löftesord är ett fast moment i Högmässan. Löftesorden har på samma sätt treordskombinationer. Löftesord 1 lyder: Guds nåd är oändlig. Gud låter sitt ansikte lysa över oss till läkedom, upprättelse och liv. Även Löftesord 2 har en treordskombination som liknar Förlåtelseord 2: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar, befriar och förlåter oss. Här är det individuella dig utbytt mot ett kollektivt oss. Löftesorden riktas till församlingen, till gemenskapen, och förlåtelseorden till den enskilde.

Oacceptabelt, vagt och dubiöst

Bön om förlåtelse ska numera syndabekännelsen heta om personerna bakom förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan (boken med kyrkans gudstjänstordningar) får som de vill. Därmed nedtonas redan i rubriceringen syndens realitet. Jag anar att den ändrade rubriken är en reaktion på den kritik som ibland förs fram mot att redan i högmässans inledning fokuseras människans synd och bortvändhet från Gud.
Det finns en naturlig och logisk ordningsföljd för detta moment i gudstjänsten. Först kommer syndabekännelsen och därefter följer bönen om förlåtelse. Att flytta uppmärksamheten från bekännelsen till förlåtelsen kan verka rimligt och vällovligt. Men med tanke på att det i kyrkan blir alltmera omstritt vad synd är och ett påtagligt försvagat syndamedvetande så kan rubriken komma att medverka till att synden relativiseras och rent av bagatelliseras.

8 böner om förlåtelse finns med i förslaget. Bland dessa återfinns (tack och lov!) fortfarande Olaus Petris syndabekännelse: Jag, fattig syndig människa…

Bön nummer 4 är mest udda och därför värd några reflektioner. Den lyder:
Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.

Längtan efter läkedom och upprättelse är drivkraften för att komma till Jesus Kristus, enligt denna bön. Läkedom är synonymt med att bli botad, dvs att bli fri från någon åkomma eller sjukdom. Upprättelse handlar mest troligt om att bli återställd och friad. Något personligt ansvar kan man inte skönja i dessa ord eller i denna bön. Bönen om förlåtelse som finns infogad gäller ”det jag har brustit”. Formuleringen är språkligt otymplig, oklar och bristfällig eftersom brustenhet brukar syftar på något som saknat hållbarhet, varit otillräckligt eller gått sönder. Förlåtelsen utbes i denna bön för ”det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv”. Hur brister man MOT skapelsen, medmänniskor och sig själv? Är det något man behöver och ska be om förlåtelse för? I bön nummer tre är orden mera självklara: ”… och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit”.

Synden handlar ytterst om hur relationen till Gud skadats eller hindrats även om det skett genom handlingar eller underlåtenhet gentemot skapelsen eller medmänniskor. I bön nummer fem är synden som skada i Gudsrelationen glasklar och uttryckt på följande sätt: ”Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon”.

Bönerna, påtagligt i bön nummer fyra, borde ha språkgranskats på samma vis som bibelöversättningarna fick språklig bedömning av särskild expertis. Här i bön nummer fyra blir resultatet språkligt oacceptabelt, tänkemässigt vagt och teologiskt dubiöst.

Socialdemokratin och religionen

I den aktuella diskussionen om religionen och partipolitiken inom Socialdemokratin saknas ett perspektiv. Ingen av de stora tidningarna har, vad jag har kunnat upptäcka, lyft fram Socialdemokratins bindning till den kristna kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet.


Hur kan det komma att ingen lyfter frågan om att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, i likhet med flera andra stora partier, ägnar en del av sin tid åt att granska gudstjänstordningar, besluta om syndabekännelser och nattvardsböner? Är det för att det engagemanget inte räknas som religiöst? Så kan det rimligen inte vara eftersom arbetet i kyrkomötet och kyrkostyrelsen, i stiftsfullmäktige, i stiftsstyrelser, i kyrkofullmäktige och kyrkoråd innebär att man är med och formar kyrkans missionsarbete för att människor ska komma till tro på Kristus. Är det för att man inte förmår hålla tillräcklig distans till grundfrågan – den om partipolitik och religion?

Kommer partier som spelar religiöst neutrala trots sin djupa inblandning i Svenska kyrkan någonsin att få fullt förtroende från människor som tillhör andra religioner och åskådningar? Idel frågor. Inga svar. Vad tror Svenska Dagbladet? Dagens Nyheter? Aftonbladet? Göteborgsposten?

Artilleristens uppträdande i strid

Tingstäde fästning på Gotland visas numera ofta för allmänheten. Där på en vägg sitter ett anslag med ålderdomliga regler för artilleristens uppträdande i striden. Delvis är det anskrämliga och upprörande regler eftersom de uttryckligen förbjuder att soldaten befattar sig med döda eller sårade, såvida inte en befallning utfärdats.

Men samtidigt sägs att: Mot fientliga sårade och mot fångar skall artilleristen städse uppträda ädelmodigt och menskligt. Att misshandla den öfvervunne är fegt, att plundra honom är nedrigt, nidingsverk dödar äran.

Regler för kyrkobesökare

Ordningsregler finns det på många platser. Vid ett besök i Jerusalem blev jag uppmärksammad på ett antal regler som var upphängda utanför Armeniernas kyrka. Reglerna är uppställda med särskild tanke på platsens helighet! Inga händer i fickorna, inga korslagda ben och framför allt - inga skjutvapen! Livsvillkoren är verkligen annorlunda!

Att söka skydd

Besökte nyligen ett seniorboende. I ett utrymme som en gång varit skyddsrum satt ett anslag kvar på en vägg. En påminnelse om orostider. I vårt välordnade land fanns skyddsrum att gömma sig i. Det finns länder där man även denna dag tvingas söka skydd varhelst man kan...