Det är mycket nu

Om kyrkans betydelse för många handlar om sammanhang och gemenskap har det blivit en lång väg att gå när en gång Covid-19 begränsas och inte längre blir ett så svårt hot. Återvända blir inte så enkelt. Möjligen behöver man finna nya vägar att ge ett meningsfullt sammanhang och en öppen gemenskap. Tänkte inte på det kanske någon säger. Ja, det är mycket nu.

Skogens skafferi var tomt

Det är tur man inte försörjer sig på vad skogen har att bjuda. Idag skulle det letas svamp i trakten av Dalkarlsberg och Skrikarhyttan (Skrekarhyttan i folkmun). Men det fanns inte en svamp trots att det på sociala medier (läs fejan, dvs Facebook) har publicerats muntra tillrop om att trattkantarellerna inte längre var i antåg, utan hade anlänt i närmaste skogsbacke. Ha!

Som tur var kunde vi besöka en loppis. Säsongsavslutning med generösa erbjudanden som: fyll en kasse för 100 kronor. Det mest välfyllda var loppisen där folk trängdes som om Covid-19 vore en skröna. Kön till kassan var så välmatad att det såg ut som när fotbollsstjärnor ska tränga sig genom en kompakt mur av autografjägare. Så jag förblev ute i friska luften beskådande den märkliga uppståndelsen. Det blev att återvända till svampjakten.

Torrt var det i backen, trots de senaste dagarnas ihärdiga regnande. Tomt var det på svamp och på bär. Rikt på ris, på mossor och lavar. Där snubblade vi fram med blickarna ivrigt stirrande ner i backen som vore vi generade eller blyga. Skogens normalt välfyllda skafferi var tomt. Heltomt! Ingenting fanns att samla, plocka eller äta.!

Det fanns spår efter vildsvin. De hade bökat upp stora områden. Omkullfallna träd i mängd, som ett vildsint plockepinn, låg överallt så det blev krångligt att ta sig fram. Djurupplevelserna var begränsade. Behållningen var en stor humla, en spindel och en vilsekommen fluga. Så vi åkte hem. Mätta på friluftsupplevelser.   

Administration och självstyre

 Besinning i det kyrkliga rekommenderas till det Covid - 19-reducerade kyrkomötet. Tanken att majoriteten i alla lägen inte bara har rätt utan har rätten på si sida att driva igenom vad helst man kommit på rimmar illa med den flod av ömsesidighet, ödmjukhet och respekt som Nya testamentet låter flöda fram. 

Det vore förmätet att hävda att det är obibliskt att som  makthavare driva igenom sina påfund, icke desto mindre blir man verkligen fundersam över den trend som urholkar församlingarnas självständighet och självstyre. Pastoratsreformen var ett sådant steg. Många andra finns.

Via adminstrationen av t ex löner är man på nytt ifärd med att reducera församlingarnas fria val och självbestämande. Förmynderi och klåfingrighet kan förkläs i omtanke och välvilja, det har vi redan många gånger sett och erfarit. Dags att efterlysa mindre omtanke och välvilja och mera av gammalt hederlit självstyre!

Rituella debattpositioner

Partiledardebatt i riksdagen. Är inte någon höjdare. Ett rituellt ställningskrig. Där bombasmerna flödar. Nog borde någon språkkunnig docent, eller professor, kunna avkoda de låtsat artiga invektiven så att lyssnare och väljare fick klart för sig hur föga originellt ordkriget är.

Här kommer några av de intagna hållningarna, positionerna, som rent rituellt förekommer. Som någon borde ge sig på att förklara och synliggöra. Kom då särskilt ihåg om man använder dessa positioner som stöd under debatter att alltid och oböjligt hävda statistik och fakta som ser ut som de bekräftar att man själv har jätterätt och de andra helfel.

Position 1. Beskriv läget på ett fördelaktigt sätt så att det egna partiet och dess sympatisörer inser att fel partier sitter vid maken. 

Position 2. Beskyll motståndaren för att stå för allt, eller det mesta, som är förkastligt, skadligt för landet och ekonomin (försvaret, upprätthållandet av lag och ordning, arbetsmarknaden m.m.).

Position 3. Ställ frågor som är omöjliga att besvara såvida man inte bekräftar frågeställarens påståenden.

Position 4. Hävda att du inte fått svar. Alternativt: vägra att besvara motståndarnas frågor. Upprepa envist det egna mantrat: inga svar, undanflykter, inga svar!

Position 5. Erkänn att motståndaren har rätt. Men endast på en fullständigt ynklig och ovidkommande punkt liksom för att inskärpa det milslånga avståndet mellan er. Och att de i övrigt totalt har handlat fel, gjort fel, tänkt fel.

Position 6. Visa känslomässig överlägsenhet genom att generöst tacka talmannen, motståndarna, kollegorna och andra för den givande och avslöjande debatten.

Position 7. Hävda att du/ni vunnit debatten, diskussionen, grälet.

Till skogs!

Hösten nalkas, det märks på ljuset som ter sig helt annorlunda än under högsommaren. Utan att riktigt kunna fånga eller beskriva vet jag instinktivt att så här ser de tidiga höstdagarna ut. Solen läge är ett annat och nog känns det som att skuggorna blir längre allt tidigare på dagen.

På bilens GPS finns några koordinater inprogrammerade med ett extra ord: lingon. En orörd glänta bortåt Fellingsbro lyser röd av alla lingon som ingen plockat. Det syns inte från vägen, därifrån ter sig allt som en grön långhårig matta. På nära håll visar det röda sig som rejäla stänk. 

Den som  plockar lingon måste vara någorlunda smidig och böjlig. Dessutom bör man klara att sitta på huk längre stunder. Min rygg är ovan vid de många böjningarna och säger ganska snart ifrån. Den signalerar redan innan en halv liter är ihopkammad. Dags att sluta, manar den. Gå hem! Vila!  

Begäret motsäger dock ryggens besked och fortsätter ihärdigt med hjälp av en bärplockare. Inte en person utan en tingest av plåt som ser ut som en liten låda med en grovlemmad kam i fronten. För att inte ge upp för tidigt går jag tillbaka till vårt fordon där det finns fällbara vilstolar. Med en sådan under armen återvänder jag till den granna gläntan. Mitt i lingonriset slår jag upp vilstolen och kan sittande fortsätta rafsa in det röda guldet.

Det vattnas i munnen, snålvattnet rinner till, när jag tänker på rårörda lingon. En höjdpunkt på nästan varje måltid. Lingon är ett multitillbehör, ungefär som ketchup, men friskare och ljuvligare. En köttbulle blir sublim med lingon. En stek dansar jigg med lingon. Smaklökarna steppar reda där ute i riset. Att inte fler samlar lingon förvånar. Det växer flitigt och generöst i väntan på att någon ska ta hem de fullmogna bären till sitt kök. Till skogs!

Drottning Sofia på vykort

 Hur kommer det sig att vykort börjat dyka upp på bloggen stillsam igen, trots att det varken är advent eller jul? Jag har varit på loppmarknad i Karlskoga och inhandlat några trevliga gamla kort. Idag visar jag ett kort med kungssången, på kortet står "Svenska folksången", från unionstiden Sverige-Norge av flaggan att döma.

Drottning Sofia syns på kortet som bedömts vara från 1903.

Undrar om Kungssången sjöngs i Norge?

Närhet på vykort och i vården

Visst kan människor överge dig, men din Gud lämnar dig inte...

Ungefärlig rubrik  på vykortet ovanför poemet på tyska. Att Gud inte överger människan åskådliggörs på bilden genom det knippe av strålar som möter patienten vid fönstret. Blommorna understryker att det sköna och goda kan rymmas i sjukhusmiljön. Eller är motivet ett äldreboende? Framför allt kan den omhändertagande nunnan bli en sinnebild, en konkret uppenbarelse, för och av den omsorg Gud visar den som drabbas och blir åsidestagen.

Vykortet kan även bli en påminnelse om att vård genom tiderna varit en särskilt kyrklig angelägenhet. I Tyskland är fortfarande en stor del av välfärdstjänsterna inom vård och omsorg kopplade till katolska, protestantiska (särskilt lutherska) organisationer.

Närheten mellan systern och patienten signalerar inga pandemiska avstånd utan ska förmodligen demonstrera en närhet där det professionella ger utrymme åt det medmänskliga. Denna relation kan fortfarande tacknämligt nog gestaltas även i svenska sjukhusmiljöer.

Kyrklig och historisk distansering

Social distansering fortsätter oförtrutet. Vi sitter metervis ifrån varandra men så pass nära att vi kan höra det som sägs. Alltid något i avståndets tid. 

Kommer att tänka på att så här distanserad har jag inte varit sedan spädbarnsåldern. Inte socialt, utan kyrkligt. Då bars jag till en kyrka vid enstaka tillfällen tills jag blev inskriven i söndagsskolan. Den kyrkliga distanseringen gör att det blivit mycket svårare att diskutera och debattera kyrkan. Delaktigheten förtvinar liksom av sig själv. Engagemanget finns kvar och fromheten, men man är som en övergiven tårtbit där grädden börjar stelna. Inte särskilt lyckosamt eller gott.

Förnyelsen kommer nog vare sig vi vill eller inte. Man får bara hoppas och önska att den medför en omvärdering av den egna historien. Gustav Vasa som har ett eget kor i Uppsala domkyrka var inget föredöme utan en despot och diktator. Hans roll i reformationen har genom historien blivit överdriven och skönmålad när den som drivkraft hade lusten att få akt över kyrkan, hennes sociala kapital och hennes egendomar. Rättegången mot Laurentius André och Olaus Petri är ett exempel på hans maktlystnad. Historisk distansering kunde vi gott få mera av...

Sin morgonkaffe

 Att vara översättare är ett otacksamt jobb. Dels måste detta medium kunna flera språk, vara mycket allmänbildad och ha särskild kännedom om ämnet för alstret. Skrifter brukar kunna få ta tid. Snabbare ska det gå med serier, film- och TV-texter som alt oftare visar svagheter i språkhantering. Stillsam ska inte sitta på höga hästar eftersom här galopperar inte så sällan, stavfel, syftningsfel, svårigheter med ändelser och prepositioner. Trots det vill jag ge ett aktuellt exempel på problemen vid översättning.

En sköterska skyndar med en kopp kaffe till en doktor som vid en röntgenbild utropar att patienten har ett skelett i sig. Sköterskan har troligen vaknat för sent och snubblar på språket. Herrn är i bestämd form men doktorn får inte samma behandling. Doktorn hade syftat på den aktuella medicinaren, men i obestämd form blir det oklart vad som avses.

Lägg därtill en observation om att den stackars läkaren inte fått SITT morgonKAFFE, inte SIN MORGONkaffe. Översättaren har svävat på målet om vad som bestämmer det possessiva pronomet. Possessiva pronomen handlar om tillhörighet. Min, mitt, din, ditt, sin sitt... Språk är dokumenterat svårt. Särskilt tidigt på dagen. Och ibland sent på kvällen.

Vill man lägga genderperspektiv på seriestrippen är den stereotyp. Sköterskan är reducerad till passopp. Men det kanske är humor? Då lär det mesta vara ursäktat.

Försovning varar länge

Att försova sig innebär vanligtvis att man sover för länge, längre än man tänkt sig. Det ruckar dagen och sitter i länge. Det hände mig just idag att jag sov över. Den tid då jag hade tänkt vakna, laga frukost och äta den under flitigt läsande av digitala morgontidningar blev en annan och senare. Annars kunde försova ha betytt att man sover i förväg, för att vara fulltankad med sömn så man kan hålla sig vaken, länge. Vilket sägs vara omöjligt. Utvilad kan man vara men inte påfylld med sömn för senare behov..

Den som inte har några hålltider kan svårligen försova sig. Men håller man sig med ett dagsprogram är det lätt hänt att man tullar på den vana tiden genom att sova vidare. Tur är att det finns väckarklockor. Numera integrerade i mobiltelefonerna. Den tiden är förbi då man behövde en egen liten manick för att se till att man vaknade på avsedd tid. Sömnen är ungefär densamma, men apparaterna skiftar och det snabbt. Men får förstås se upp så man verkligen sätter igång väckarklockan i telefonen och inte tidtagaruret. Då vet man aldrig hur länge och snabbt man kan sova...

I väntan på att få skruva

Få platser är så blöta som kolonilotten när det regnar. Det är ruggigt ute och än värre inne i det lekstugeliknande 9 kvadratmetersstora huset. Inne finns ingen värme så den kyla man ådrar sig utomhus följer med in som ett tillgivet husdjur.

Väl medveten om att det fungerar så blir lockelsen att bege sig till kolonin en regnig dag vänd till sin motsats. Dit åker vi inte! Trots att gräset behöver klippas. Nytt regn gör det bara ännu längre. Grannarna tror nog att vi anlagt en vildvuxen ängsmark för att rädda allas små vänner - insekterna. De som behövs för att trädgården ska leva. Men sanningen är mindre storslagen. Vår eldrivna gräsklippare orkar inte heller med regnväder och rotblötor. Då slukar den batterikraften lika girigt som en ökenvandrare dricker efter långvarig törst. Vem vill klippa en fjärdedels gräsmatta i hällregn?

Den utvunna tiden som inte läggs på plats på kolonin blir till planering av nästa besök. Då ska det bäras in ett bord. Det är fyndat på loppis för en femtiolapp. På etiketten stod det ek, kunde man tro. Men det stod EFK vilket inte är ett träslag utan ett samfund. Hur det kan bli så galet för en van läsare är svårt att inse.

Soffbordet var illa medfaret och behöver smörjas med möbelpolish. Fungerar inte det får det nog en ansiktslyftning med hjälp av målarfärg. Ett väggfast utfällbart bord ska demonteras. För att klara det har det investerats i en eldriven borr- och skruvmaskin. Den ligger nu och väntar på att få göra sin insats. Den är tung så det blir som ett träningspass bara att lyfta det skruvande vidundret. Bara det äntligen blir fint väder så vi kan vara inne i stugan...

Veni Sancte Spiritus!

Upp ur hjulspåren, har länge varit en dröm för dem som tröttnat på den outtröttliga sysslandet med Svenska kyrkans organisation. Förmodligen var pastoratsreformen ett misslyckat försök att blåsa nytt liv i en uttröttad apparat och få den rationell, effektiv och lättstyrd. Denna besatt het av det yttre bidrar till fortsatt utarmning av kyrkans hjärta. Den ropande organisten som inte vill ha andakter i medarbetarlaget kom till tals i senaste Kyrkans tidning. Där förordas fler lediga timmar för att ensam kunna vila i Gud. Tanken att gemensamt tacka för den nya dagen, att överlämna den och det egna arbetet i Guds hand och att be om Andens ledning tycks inte föresväva den missnöjde musikern.

I det kyrkliga kaoset efter Covid - 19 finns alla möjligheter att på nytt låta Anden inspirera och leda kyrkans liv. Denna omvändelse till kärnverksamheten gudstjänst och fokus på tro, bekännelse (inte bara som lära utan i dess utvidgade betydelse som vittnesbörd och mission) och liv. Förnyelse handlar inte om ett ständigt  mixtrande med gudstjänstens form utan fastmer om dess djupare innehåll, dess kärna där tro bygger broar till medmänskliga möten och en relation till Gud. Utan detta nav rullar apparaten åt skogen. Veni Sancte Spiritus!

Kyrkorna åt folket!

Det mista man kan begära i Covid-19-tider är att kyrkorna står öppna på dagtid så att människor som inte kan eller vågar vara där på söndagen ändå har tillträde till kyrkorummen. Med tanke på alla indragna verksamheter borde det vara enkelt att se till att kyrkan välkomnar även på vardagar. Det beds väl ändå tideböner i somliga sammanhang?

Har man för mycket värdefulla kulturskatter får man väl plocka undan. Eller se till att det finns tillfredsställande bevakning. Det är nästan dags att plocka fram ett slagord från den radikala ungdomen: Kyrkorna åt folket!

Coronas fel

En tydlig effekt av den sociala distanseringen som leder till social isolering är att humöret sjunker under fryspunkten. Vi som bor i gnällbältet har äntligen insett att benämningen stämmer, vi har blivit kitsliga, retliga och grälsjuka. Andra har liknande corona-symptom, fast de inte är smittade och sjuka. Vem ska vi rikta dessa uppblossande känslor mot? Inte mot nära och kära, inte heller mot katten. Fast det kan ibland vara svårt det med. Dessa träffar vi och då behöver man inte hålla ansiktet uppe, fasaden alltså. I fokus hamnar fotgängare och andra anonyma individer. Vi domderar. Säger: Dom där som inte gör vad de ska.

Till förtretligheterna hör att våra bästa svampställen förvandlas till kalhyggen. Och de nya ställena saknar svamp.En av oss blir ständigt angripen. Av knott, mygg och bromsar. Hur glad blir man då av att vandra i skogen. Igår plockade vi lingon. Vi upptäckte att bärplockaren hade vi slängt. Muntert eller hur! Men en vän förbarmade sig och lånade ut sin rejäla plockare. Innan vi gav oss av bestämde sig katten för att hosta och kräkas upp en hårboll. Så roligt har vi.

Den som plockade det röda guldet i ett litermått råkade spilla ut alla lingon. Dessutom var lingonen svåra att känna igen. De var ganska vita och omogna. Ungefär som vi själva. En sak är säker. Det är coronas fel.

En plats för alla

Protesterna mot särbehandlingen av äldre börjar höras. Att regelmässigt karantänsätta äldre på hem som haft externa kontakter ifrågasätts också och har till och med hävdats vara olagligt när det pågår länge tider. Så lätt kan det som initialt hävdades vara omtanke bli till tvångströja och hinder för ett någorlunda normalt liv. Likabehandlingsprincipen, som kommuner lyder under, bör kunna gälla även äldre och trots att det pågår en pandemi.

När vi undantagsvis är ute på gator och torg är det vi som tycks ansvara för att rimligt tryggt avstånd hålls. Åtskilliga fotgängare går rakt fram och skyr knappast ens kollisioner med oss äldre. Det är inte ovanligt att trottoarer ockuperas av någon som bara står och hänger, ibland med cykel. Då styr vi utanför den parkerade armadan av bilar och tvingas ut i trafiken för att slippa närkontakt av smittsamma graden. 

Med tiden har vi blivit skickliga genom att inte längre räkna med att kunna gå kortaste sträckan dit vi ska. Vi kryssar oss fram och får på så sätt fler steg på stegmätaren. Hälsofrämjande skulle man ironiskt kunna konstatera. Inte ens om vi bar bjällror om halsen skulle en del yngre masa sig undan och låta oss passera. Man vill ju inte själv anklaga alla i en viss ålder och göra sig skyldigt till lika allvarlig åldersdiskriminering. Nu vinglar vi som kraftiga snedseglare in och ut mellan bilar som kryssande mellan kobbar och skär. Måtte vinden mojna och gångvägarna en plats för alla. 

 

Byta namn på föreställningar?

Får det vara fler än 50 personer i en tågvagn? På en restaurang? På en loppis? I en matvaruaffär? I en bygghandel. På en arbetsplats? Men inte i en teatersalong? På en fotbollsarena. I en handbollshall? I en gudstjänstlokal, dvs i en så kallad kyrka? Skriks det för mycket i kyrkan? Sjungs det för högt på arenorna? Äts det för litet? Sitter man alltför stilla?

Kan man inte namna om en teaterföreställning till en avgång från Örebro teaterstation till svindlande höjder? Eller till en restaurangs berömda trerätters måltid där varje akt bjuder ny och delikat andlig spis? Konsekvens och likabehandling är svårt. Men avslöjar genast hur man värderar kultur och sport. De får stanna i väntsalen. Tills alla andra avgångar ägt rum. 

Det presidenten gör skulle barn aldrig tillåtas

 Den mest oetiske presidenten någonsin häckar i Vita huset. Dag efter dag sprutar han ur sig angrepp mot människor han bedömer som fiender eller motståndare. Vi som är på avstånd betraktar skådespelet med uppspärrade ögon och gapande munnar. Skulle detta vara ”ledaren” av den fria världen?

På kort tid är presidenten orsak till en allt större splittring och djupare klyftor mellan amerikanerna. Samma kan sägas om presidentens internationella åtgärder där man övergett Parisavtalet och avtalet med Iran och har gullat med Nordkorea och hyllat Ryssland och Putin.

På det inhemska planet förstår man inte hur alla föräldrar i USA stillatigande (?) uthärdar denna uppluckring av normer och stil. Tänk om deras egna barn betedde sig som presidenten och sprutade beskyllningar om förräderi och andras skurkaktighet mot dem man inte upplever som stödjare eller efterföljare.

Tänk om barnen skulle börja håna funktionshindrade? Beskylla sina lärare för att bara komma med falska nyheter? Tänk om barnen undergrävda all tilltro till undervisning som bygger på beprövad erfarenhet och vetenskap? Tänk om de krävda att skolan skulle vara stängd för vissa minoriteter och att skolan skulle omges av en mur? Tänk om de talade nedsättande om kvinnor och skröt om att de kunde begå sexuella övergrepp mot dem. Och var överlägsen mot människor med annan hudfärg. Tänk om de skanderade att den och den skulle sättas i fängelse? Eller att de övergav hyfs och civiliserat uppförande? Att de twittrade nedsättande om allt och alla som de inte gillar?

Ett sådant uppförande av barnen skulle omedelbart stävjas och fördömas. Men när presidenten beter sig som mobbare och översittare tiger alltför många. Den som skulle vara någon att se upp till, ett föredöme, solkar i en aldrig sinande ström sitt ämbete och drar uppgiften att vara president i lera och lort. Hur så många kan svälja kameler och sila mygg är en verklig amerikansk gåta!

Kyrka är relation och gemenskap

Den kyrkliga statistiken kommer att visa katastrofsiffror för år 2020. Mest nedslående och nedåtgående kommer antalet gudstjänstbesökare att vara. Det nya normala lär bli ofattbart lågt. Inte för att detta är unikt i Sverige. I åtskilliga länder ser det likadant ut. Icke desto mindre krävs det stora insatser för att det nya normala inte ska bestå.

Kyrkans ekonomi i stort kommer att klara sig bra eftersom medlemsavgiften, kyrkoavgiften, debiteras oavsett hur aktiv eller delaktig man är. Apparaten är säkrad. Vid sidan av gudstjänsten har åtskilliga verksamheter gjort halt eller helt upphört. En nystart bortom Corona - hur ska den ens lyckas uppnå det som förut betraktades som normal nivå? Särskilt som de ofta bärande grupperna över 70 år under tiden vant sig av med sitt deltagande i gudstjänstliv såväl som i verksamheter.

Många kyrkliga och ekumeniska organisationer som delfinansierats via kollekt medel ser stora hål i sin ekonomi. Några insatser för att hjälpa dem att övervintra t ex med hjälp av distanskollekter har åtminstone inte jag sett till. Vilket horderna av kommunikatörer relativt enkelt borde ha kunnat lösa.

Kyrka är relation och gemenskap. När både relationen och gemenskapen upphör krävs extraordinära insatser för återupprätta det som gått förlorat. Relationer måste underhållas. Några få personliga band klarar av att ta upp tråden även om det varit ett längre uppehåll, att det skulle vara lika enkelt för kyrkan att återknyta är svårt att tro. Gemenskap är sällan lätt att känna på digital eller annan distans. Över tid förlorar den sin bärighet och sitt djup. Även om jag uppskattar de digitala försöken kan de inte ersätta den fysiska närvaron och samspelet i verkligt möte. Så vad händer egentligen? 

Kyrklig haverikommission?

 Genom åren har man ropat efter en haverikommission för Svenska kyrkan. En sådan har aldrig varit mera behövlig än nu när man är glad över att några alls firar gudstjänst. Men apparaten består! Den tickar på alldeles oavsett hur illa det går med det liv som andas i gudstjänst och mässa.

Mission har i alla tider varit en strävan efter att väcka tro. Nu kommer inte ens de som tror. Hur de ska väckas på nytt efter covid-19 insomningen är det inga som vet. Alla över 70 år har lämnats bakefter. Knappt någon har velat ta oss i anspråk för att t ex ringa till människor som behöver kontakt. Eller som förbedjare. Kollektgivare. Samtalspartner. Mentorer. Volontäruppgifterna vittrar bort här och där och ruljansen kan enkelt skötas av ett överflöd av anställda.

Ska det alls gå att få ordning på det krisen åstadkommit borde haveridiskussionerna för länge sedan kommit igång. Post pandemin lär bli skakigt värre. Finns det inte bedjande och troende människor i kärnverksamheten blir det kyrkliga mer av en skramlande tunna som en av epistlarna varnar för.

Rensar några decimeter från marken

Nästan varje dag tilbringar vi någon tid på kolonilotten. I dessa dagar har vi haft den ungefär i ett år. Det går fort att vänja sig vid att ha en egen oas, nästan mitt i staden. Det är fler som uppmärksammar det fina med koloniområdet. Det finns med i marknadsföringen av ett bostadsföretag som just uppfört några boningshus, bostadsrättsföreningen Kolonilotten (!), i kanten av Alnängarnas koloniområde. De boende ska blicka ut över lotterna och inspireras.

Från vår lott ser vi grannarnas lotter och blir även vi inspirerade. Det är som att vara mitt i en botanisk trädgård. Olyckligtvis är vår land där vi planterat inte lika välskötta som andras. Grannarna tittar vänligt och kommenterar: och där har ni...? Det ligger nära till hand att svara ogräs, men inte vill man medge att vi inte orkat rensa så att dill och persilja klarat sig. Där är ett virrvarr av andra växter som redan efter några veckor övermannade de oskyldiga små plantorna. Vi fick klara oss utan dill och persilja. Man kan ju alltid besöka torget när handeln pågår. Så plockar vi både skogsbär och svamp. Ingen lär märka om vi skaffar kryddväxter på det sättet.

Vad ska man skylla på? Stela ryggar och oböjliga knän. Vi kommer helt enkelt inte ner ända till backen. Vi är bästa på att rensa några decimeter från markytan, en förmåga som inte är särskilt behövlig på en kolonilott där man vill odla egna grönsaker. När växterna kommer upp i vår specialhöjd är de vi villa ha ofta försvunna. De har drunknat i en grön massa av odefinierbara men vilt växande arter. Då drömmer vi att vi vore Linné. Då skulle vi åtminstone ha vetat vad som sprutade upp ur marken och låtsats att de var tänkta att finnas där.

Hallonhäcken ser ut som en vettvillig tornado gått fram genom den och vinbärsbuskarna är bara trötta. Andra kolonister stirrar förvånat på hur vi kunnat misshandla buskarna så. Vi däremot inser att en av naturens nycker drabbat just oss. Istället för att rensa och ansa läser vi nu i massor av handböcker hur man sköter sina bärbuskar för maximal skörd och frodiga och granna grenar. Tids nog ska vi tillämpa våra nyvunna kunskaper och slå omvärlden med häpnad. 

Våra många verktyg förvarar vi i det nybyggda och rödmålade förrådet. Ventilationen är inte ordnad så istället för förvaringsplats kunde huset tjäna som naturlig bastu. Det är bara att sätta in ett par spann med vatten så har vi snart nog huset fyllt med vattenånga! Det är redan nu nästan så hett att man måste ta av sig flera klädesplagg innan man stiger in i det tjusiga förrådet. Hela dagarna står dubbeldörrarna på vid gavel. Inte för att visa upp våra verktyg som en passerande trodde, utan för att kyla ner dem så att man kan ta tag i dem.

Några ölandstokar (växter inte människor) har vi satt varvade med bolltistlar. När man vattnar dessa minimala buskar och de små tistlarna undrar vänliga kolonister som går förbi vad vi gör. Vattnar du kirskålen och brännässlorna, frågar de. Ja, de är så vackra när de blommar, försöker jag. Då ler de förbipasserande medlidsamt. Jag hinner inte förklara att jag/vi planterat ölandstok och tistlar innan de skyndat vidare. Där står jag och vattnar så att kirskålen jublar. Ölandstokarna och tistlarna bidar sin tid.

Tålamod är lösningen. Och det finns också det i överflöd.