Exklusiv, elitisk och reaktionär?

I organisationen av ett "civilsamhälle" finns det en rågång mellan en mängd olika folkrörelser, institutioner och organisationer och stat och kommun. Dessa organisationer står avgränsade och relativt oberoende, ibland stöttade med olika stats- och kommunalbidrag men utan inblandning av de politiska partier som organiserats för att sköta kommuner, regioner och stat. När gränsen mellan partier och deras åtaganden och civilsamhället suddas ut uppstår mängder av komplikationer. 

Det är en principiellt viktig gräns som dras mellan politiska partier och civilsamhället så att de olika målsättningarna och uppgifterna inte sammanblandas. Särskilt viktig är gränsen i ett samhälle som vårt där religionsfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. De som tillhör politiska partier som vill styra och påverka Svenska kyrkan ser sin inblandning som bra och viktig så att alla medlemmar, även de som bryr sig föga om kyrkan som trossamfund med en bestämd tro, bekännelse och lära. Den som vill att de intresserade och kyrkligt aktiva ska styra i kyrkan häcklas som exklusiva, elitister och reaktionära.

Så är då jag och många med mig exklusiva, elitister och reaktionära? Vi som i en sentida samstämmighet med de reformatoriska ledarna anser att det ska finnas en gräns mellan ett världsligt och ett andligt regemente? Genom historien, och särskilt i totalitära system även i nutiden, är politisk inblandning i civilsamhället ett stort problem. Syftet är inte bara att utifrån civilsamhällets egna hållningar verka i sitt samhälle utan att stöpa om och utforma civila organisationer så att de stöttar den politiska agendan som råder inom politiken.

Principen om oberoende gäller tydligt inom idrotten. Medlemmar som som stöttar en fotbollsklubb låter inte de som är ointresserade av fotbollen på planen bli styrande. Ingen skyller den hållningen för exklusiv, elitistisk eller reaktionär. Varför ska det gälla andra principer för en kristen kyrka och dess tro, bekännelse och lära? 

Nedtystat val?

Om 2 månader är det kyrkoval. Radio och television kommer knappast att fullgöra sitt uppdrag som public service eftersom det handlar om en kyrka. Att den har en stor del av befolkningen som medlemmar spelar ingen roll utan den religiösa neutraliteten slår till så hårt att någon kritisk granskning av denna jätteapparat knappt står att finna. Inte heller lär den politiska inblandningen i ett trossamfund få någon att höja på ögonbrynen, dvs bli förvånade eller upprörda.

På sin höjd lär det komma några insändare som pläderar för än det ena än det andra. Vore det något med program som Människor och tro eller Uppdrag granskning skulle de arrangera en kyrkopolitisk debatt så att de opolitiska alternativen kan utmana de sekulära politiska partierna och deras vilja att ha grimma på kyrkan och deras ovilja att låta tro och teologi styra kyrkans inriktning. Eftersom sådant aldrig händer är slutsatsen rimlig: det handlar om ett nedtystat val. Detta trots att Svenska kyrkan är landets största och mest inflytelserika trossamfund och en organisation som även i jämförelse med andra folkrörelser tillhör de ledande i landet. Men munkavle och tvärtystnad råder...

Nytt fotografi

 

Några år ha förflutit sedan förra fotograferingen. Kalufsen har växt på mig och nu har Olle och pappa båda slips! Men ser man noa efter har jag denna gång begåvats med en fluga! 

Våra kavajer pryds av olika märken, kanske finns bland nålarna Simborgarmärket och några av de märken som följde därpå när man simmade vidare i graderna?

Denna gång finns det en rebell i sällskapet, en som är mer intresserad av kameran än att blicka bort i fjärran. Pelle tittar stint och pillemariskt in i kameran. Det kan ha varit vid någon sådan session som hans fotointresse väcktes. Många kameror blev det för honom.

Mamma Igge arbetade på socialkontoret och hade bland annat mycket skrivarbete med protokoll och sådant. Hon satt ofta och länge i sammanträden, men fortsatt genom livet med insatser på den sociala sidan, bland annat genom att vara med och bygga upp barnomsorgen på Gotland. Pappa Carl-Bertil var nog bankkamrer på DBW:s Sparbank i Visby vid den här tiden, dit han kom som kamrer från Arthur Perssons byggfirma. Han var en tid anställd av Företagarföreningen och blev senare folkvald och utsedd till kommunalråd.

Sitt still och gör som fotografen säger!

 

Det fanns en gång en tid då det var dyrt att ha en kamera och betala för film och framkallning av bilderna. När processen var klar fick man i en fotoaffär tillbaka bilderna och negativen så att man skulle kunna beställa fler bilder om någon fick för sig att det behövdes.

Att gå till en fotograf för att bli fotograferad var på 50-talet då jag växte upp något högtidligt. Vi fick klä oss i fina kläder och infinna oss vid Studio Fuchs i Visby. De som ägde och skötte ateljén var goda vänner till föräldrarna och hade till och med varit med på deras bröllop på 40-talet. 

Pappa hade fluga (!) något som inte inträffade så ofta, han blev efterhand mer av en slipsmänniska. Olle hade också fått en fluga, en med prickar på. Här är min familj fotograferad med mamma Igge (Inga-Greta), pappa Carl-Bertil och oss pojkar: Olle, Lasse och Pelle. Lägg märke till att vi har blivit vattenkammade dagen till ära.

Så gällde att se fin ut på bilderna. Sitt still och gör som fotografen säger, var den givna ordern. Dessutom skulle vi försöka le, något som genom livet varit svårt att göra på uppmaning. Något så naturligt blev ganska onaturligt, det syns på andra bilder från uppväxten. 

För en gång skull lyckades det riktigt bra. Både att smila och hålla sig stilla. Vad jag vet sändes några bilder till släkt på olika håll och en bild blev inramad och fick en hedersplats hemma så att vi skulle komma ihåg vilka vi var, vårt ursprung och vår basala gemenskap. Bilden är något udda eftersom ingen av oss får titta in i kameran utan kikar på något vid sidan om. Nog ser det ut som om vi skådar något i fjärran med förväntan och en aning lycka. Familjeidyllen skulle på detta sätt dokumenteras och bevaras. Pappas ögon är i stort sedd dolda i glasögonbågarnas skugga. Då var fotografiet nutid. Idag har bilden ändrat betydelse och blivit en del av familjens personhistoria. Båda föräldrarna är sedan länge döda och vi som då var ganska små pojkar är idag alla tre över 70 år gamla.

Den heliga mässan

I Finska kyrkans katekes, antagen 1999, står det: Nattvardens gåva är syndernas förlåtelse. Denna gåva får vi del av när sakramentet utdelas med orden: ”för dig utgiven”. När vi i tro på dessa ord tar emot brödet och vinet får vi del av en andlig måltid som förnyar vårt liv och ökar vår kärlek till medmänniskorna. I nattvarden förenas vi med Kristus och med varandra…

Självfallet finns det hur många andra liknande beskrivningar och förklaringar som helst. Men dessa enkla ord räcker för att göra det till en gåta att församlingar och kristna människor under långa perioder lägger ner nattvardsfirandet och/eller ringaktar den heliga mässan.

Att avstå från den förnyade och förvandlande relationen till Kristus som skänks genom nattvarden är som det en fisk råkar ut för om den hamnar på land. I nattvarden syresätts den kristna människan, hon får näring och en bekräftande och uppbyggande gemenskap med Kristus och hans församling.

I mässan bär vi fram oss själva så att vi likt bröd och vin kan förvandlas till större kristuslikhet. Där kommer vår tacksamhet och tacksägelse för Guds väldiga frälsningsgärningar i skapelsen, frälsningen och helgelsen till uttryck.

Nattvarden är vårt levda minne av Kristus (åminnelsen) och ”är grundvalen för och källan till all kristen bön. Så faller vår bön tillbaka på och förenas med den uppståndne Herrens ständiga förbön. I nattvarden skickliggör Kristus oss till att leva med honom, lida med honom och genom honom framföra våra böner som rättfärdiggjorda syndare, vilka fritt och med glädje utför hans vilja”. ( Dop, Nattvard, Ämbete, avsnitt II B. 9, sid 28)

Fastna i saknaden?

Känslor kan låsa sig, sägs det. Någon påstås fastna i sin sorg, besvikelse eller bitterhet. Kan det bli så att känslorna förblir under tiden som allt annat förändras? Om en känsla, t ex av sorg och saknad, blir tillräckligt stark och djup så kan det fungera som en bassäng av vatten man dyker ner i. Vattnet verkar bestå trots att dagarna blir olika. Men en chimär lika fullt.

Första sommaren utan katt är det för oss på ett drygt decennium. Ingen fyrbent liten pälsvarelse att ta hänsyn till och interagera med. Inga hälsningar vid dörren med välkomnande rullningar. Ingen katt som kommer smygande och lägger sig tätt intill. Men inte heller oro vid sjukdom och färder till veterinärer. Ingen överhettning de varmaste dagarna. Någon enstaka gång hugger saknaden till. Tomrummet och frånvaron stör det som faktiskt är. Katten som inte är lever märkligt kvar i minne och känsla.

Oförändrat är det inte. Nu ler jag oftare än jag blir bestört. Saknaden är mera vemod. Det vi hade, har varit och tillhör nu minnet och det förgångna. Så bra och fint det var. Nu gäller det att vara här i det som är nu och beredd på det som komma skall. 

Rätt att ha öppna hjärtan och se invandring som en tillgång

Ulf Kristersson har gjort en osedvanligt stark markering mot invandringen till Sverige. Han menar att en mycket hög andel av kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem och trångboddhet uppenbart kan hänföras till invandringen till Sverige. Orden som kom i en intervju i Sveriges Radio ligger oerhört långt bort från statsminister Fredrik Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna sina hjärtan!

Inför ett sådant påstått kapitalt misslyckande vad gäller invandring kan man direkt fråga vilket ansvar politikerna har! De har planerat, stiftat lagar om och genomfört det sätt på vilket invandringen sker. Det är lika tokigt att på detta sätt ge invandringen totalt underbetyg som att se åt ett annat håll när ett övergrepp sker. Nu är det så dags att komma med underbetyg och avståndstagande!

Åtskilliga debattörer har lovordat och berömt invandringen som något som stärker Sverige och blir "lönsamt" i längden. Min uppfattning är att de har ganska rätt, invandring kan i längden gynna Sverige på många områden. Och det kan ju rimligen inte vara invandringens fel att vårt lands politiker inte kunnat förstå och inse vad en stor invandring av de mest förföljda och fattiga skulle kunna betyda för bostadsområden, skolor och deras resultat eller för utanförskap ekonomiskt, socialt och kulturellt. Om lokalsamhällena, företagen och arbetsmarknaden inte varit förberedda så att de kunde ta emot och medvetet arbeta för en god integrering kan inte invandrare lastas för. När ett misslyckande sker och avståndstagande mot människorna som kommit ökar doftar det ofta unket, främlingsfientligt och isolationistiskt.

Tar man emot människor från krigszoner, flyktingläger och kriszoner, människor med andra normer och värderingar, t ex vad gäller kvinnors och barns rätt och ställning, är det självklart att sådan problem måste adresseras! I sådana frågor kan inte jästen kastas in i ugnen efteråt.

Som ett världens rikaste, lyckligaste och med rik välfärd försedda länder har vi både råd och skyldighet att ge behövande människor rätten att söka asyl och att bli respekterade och humant bemötta. Invandrarfientlighet och rasism är en sjuka som grasserar alldeles för vilt och omfattande. Men det måste påpekas och det eftertryckligt att man kan önska en restriktiv invandringspolitik utan att vara rasist. Dock, det är inte heller ovanligt att dessa två, invandringsskepsis och främlingsfientlighet håller varandra i handen. Var finns vaccinerna som kan hjälpa oss slippa drabbas av invandrarfientlighet och nationell hybris?

Inte skulle väl det få fortsätta?

Om problemen i så kallade utanförskapsområden fanns på andra områden - skulle de då ha fått fortsätta? Om en grupp personer tog över och dominerade ett klassrum, med mobbing och övergrepp mot kamrater och lärare, nog hade väl rektor och skolledning gjort något åt det? Kanske polis och socialtjänsten också? Eller om stora företag körde med och dominerade små och mindre dito så att de nästan blev rättslösa, inte skulle det accepters och godtas?

Eller om staten tog över skogsägares skogar och benämnde dem med fina namn, inte skulle väl det få hålla på? Och om hyresgästers kostnader vida skulle överstiga dem som ägare av småhus, radhus eller insatslägenheter hade, nog skulle någon göra något åt dessa grundläggande klyftor? Och om somliga politiska partier skaffade sig inflytande över organisationer eller trossamfund, inte skulle väl sådan inblandning få fortsätta ostört?

Sorg i Örebro

Ofattbart att ett flygplan med fallskärmshoppare störtat vid Örebro flygplats. En förfärlig olycka som leder till förtvivlan, sorg och gränslös saknad. De förolyckade och deras familjer, släkt och vänner omsluts idag av medkänsla, omtanke och förbön!

Måtte inga reportrar börja fråga präster och diakoner utanför Nikolaikyrkan, som föredömligt öppnats särskilt för sörjande idag, om vad man talat om och hur det känts därinne i kyrkan. Måtte inga kyrkliga anställda börja svara på sådana frågor. Här handlar det om själavårdande samtal och sådana ska inte recenseras eller berättas om. Hoppas de kyrkliga personer som finns där idag får vishet och kraft i uppgiften att vara där för de sörjande!

Levnadsregler från Oscaria

Kan inte undanhålla ett tidsdokument från ett antal decennier tillbaka. Det handlar om råd, ordnings- och uppföranderegler för anställda vid Oscaria. Minns jag rätt hittade jag anslaget i Skofabrikens i Kumla affär. Väl värd att besöka! 

Idag skulle denna uppräkning säkerligen kallas för en uppförandepolicy. Vara hur det vill med det, reglerna är intressanta och åtskilliga av dem blir till viktiga påminnelser om vad som ansågs vara ett korrekt bemötande och uppförande. För min del funderar jag över vilka av dessa regler jag uppfyller utan att ha dem listade så här.

Skor med nedgångna klackar eller andra brister får ingen Oscariaförsäljare uppträda i. Strumporna skall vara välputsade, strumporna hela och rena! Så det så!

Eller vad sägs om denna uppräkning "dygder": Vinnlägg Er om ett vårdat språk och uttal. Visa artighet och takt, tålamod och självbehärskning, hjälpsamhet, gott humör, punktlighet.

Särskilt värt att notera är avsnittet om att den anställdes ord och handlingar är Oscarias! Om varje anställd, förtroendevald och församlingsmedlem i Svenska kyrkan tänkte så, vilken kyrka vi skulle ha!

Örebro kommuns dåliga arbetsmiljö

Kan det vara så illa att det finns arbetsgivare använder dålig arbetsmiljö som ett sätt att kuva personal som har det  ganska bra? I Örebro kommun finns  ett antal exempel som kan tyda på att man genom schemaomläggning tvinga anställda att ambulera och resa åt alla möjliga håll för att utföra de uppgifter arbetsgivaren ålagt dem. Kommunens återvinningsstationer är ett sådant exempel där anställda som huvudsakligen arbetat på en närbelägen station nu tvingas fara kors och tvärs. Nerikes Allehanda har skrivit om problemen på ledarplats och i artiklar inne i tidningen.

Omorganisering och nya arbetsplatser är en åtgärd som arbetsgivare använt för att rikta om kritik och missnöje. Kritiken sugs upp av all den energi som går åt för att sjösätta och genomföra den nya organisationen. Tänk om det fanns sådana motiv när storpastoraten genomfördes mot åtskilliga församlingars uttalade vilja...? Var den sk reformen ett förslag för att slippa kritiken mot de gamla samfälligheterna?Tål att tänka på.

Back to basics

Kunde människorna under 12-, 13- och 1400-talet bygga fantastiska kyrkorum borde det inte vara så svårt för oss i nutiden, vi som är många fler, att ta hand om vår egen kyrka och församlingen eget arbete. Helt utan anställda blir det svårt att hålla en församling igång, men sällan har kyrkans tjänster utvärderats ifrån hur stor verksamhet de genererar och tar hand om. Frågorna om antalet anställda väcktes av Kjell Kallenbergs debattartikel i gårdagens SvD.

Genom åren har gång på gång inom Svenska kyrkan folkkyrkan ställts mot föreningskyrkor och svaret ha ansetts självklart redan i förväg: folkkyrkan är överlägsen och bättre än föreningskyrkan. Denna fördomsfulla jämförelse kunde förstås ersättas av en mera rättvisande betraktelse av olika kyrkomodeller. En avgörande skillnad är förstås de omfattande och okristligt dyra kyrkovalen som sägs ska garantera och säkra den demokratiska folkkyrkan. Att det kan finnas andra och väl fungerande modeller som med råge uppfyller rimliga demokratikrav, dvs att medlemmar ska kunna påverka sin kyrka, är ett faktum. 

En annan skillnad är att i en sk föreningskyrka tar medlemmarna hand om församlingens styre och verksamhet, ofta utan särskilt många anställda. Folkkyrkans mera anonyma, och från tron losskopplade, medlemskap kan bidra till att tro,bekännelse och lära får allt mindre inflytande över församling och kyrka. Nog finns det behov och utrymme för betydande förändringar av Svenska kyrkans organisatoriska system i riktning mot ett lokalt och aktivt ansvarstagande, dvs en annan riktning än den centralistiska strömning som lägger allt större vikt vid stora pastorat och direktvalda enheter på stifts och nationell nivå.

Back to basics eller på svenska: ad fontes!

Hög tid för kyrkovalsfrågor att debatteras!

Drygt 2 månader kvar till kyrkovalet! I pressen är det väldigt tyst. Men idag tog Kjell Kallenberg bladet av munnen i en välskriven debattartikel i Svenska dagbladet. Rubriken är passande: Kyrkan hindras från att vara kyrka! Kallenberg sammanfattar sitt inlägg i två punkter. 1. Svenska kyrkan bör avstå från att sälja av sina fastigheter för att driva sin ordinarie verksamhet. 2. Kyrkan bör halvera antalet anställda. 

Alldeles uppenbart kunde Kjell Kallenberg ha dragit en tredje slutsats utifrån synpunkt att ett arbete på evangeliets grund har blivit något annat, en livsstilskyrka. Hans pregnanta formulering lyder: Svenska kyrkan utvecklas snabbt, inte minst på grund av en accelererande inre sekularisering, från ett trossamfund på evangeliets grund, till en livsstilskyrka. Kyrkans innehåll påverkas rejält av politiska och sekulära krafter! Allvarligt så det förslår! Det är hög tid att kyrkovalsfrågorna debatteras!

Jag passar idag

 Nu lär det vara möjligt att skaffa ett vaccinationspass för att kunna resa mera fritt i omvärlden. Därtill kan det vara läge att kolla att det svenska passet, handlingen som ska visas vid gränskontroller och stärka ens identitet, är aktuellt och giltigt. Det har visst hänt att dokumentet kan betraktas som obrukligt trots att det kan vara ett halvår till det att dess giltighet går ut.

Pass är ett av de mera mångtydiga orden i svenskan. Passgång gäller inte gränspasseringar utan hur vissa fyrfota djur tar sig fram. Pass kan vara en period tid för tjänstgöring på sjukhus eller t ex för poliser. För militärer kan pass vara en handling som tillåter någon någonting. Pass är ibland en trång passage i naturen eller kroppen. Jägare håller sig också med pass. Kanske går de ner från sitt älgtorn vid pass klockan tro? Ungefär alltså.

Hur pass förhåller sig till instrumentet passare eller bollspelens passning vet inte jag. Men om jag läser Svenska akademins ordbok kanske det klarnar så pass att jag inser hur saker förhåller sig...

En påpasslig liten fundering inför denna dag? Men ska jag jag efter det digitala vaccinationsdokumentet? Pass! Dvs jag avstår just nu.

En gång till är allting nytt?

Om varje dag innebär en ny start, en ny möjlighet, hur ska allt det uppfattas som tidigare var en ny start och en ny möjlighet? Är nystarter en fortsättning av sådant som redan påbörjats? Hur skulle det då kunna vara en ny start?

Ibland går det verkligen troll i allt ordmakeri, laddade uttryckt som ska få oss att känna, längta och ge järnet igen och igen och...

Men när Skriften förmedlar att Han gör allting nytt, då vill i alla fall jag tro det! Se, dagen är kommen...

Hemsterdag i Arboga

Färden idag går mot Arboga. Väl där ska de två kyrkorna beses, andrahandsaffärer brandskattas och en lunch intagas. Kanske är det sådana äventyr som numera benämns hemester? Fast någon semester är det inte fråga om för oss som jämt är lediga. Utflykten blir svaret på den ständiga frågan: vad ska vi göra idag?

Solen ska gömma sig bakom moln har väder-apparna berättat. Någon timme ska det bli mulet innan det åter blir molnigt och temperaturen håller sig ovan 20 grader. På väg in i Arboga fick vi köra ett extra varv i en rondell och ta en lång omväg. Avfarten hade spärrats av en stor lastbil och vägarbetare som jobbade med gatubeläggningen. Omvägen blev ca en halv mil (!).

Väl i Arboga besökte vi först den gamla Arboga landsförsamlings kyrka, S:t Nicolai kyrka, med ett fantastiskt altarskåp från 1500-talets Lübeck och med ett myller av figurer i den centrala framställningen. Detaljer finns av Jesus. I häftet om kyrkan påpekas att Pilatus skrivare håller på med överskriften till Jesu kors. Nedanför finns en pietà (Jesus i Marias famn) och en gravläggningsscen. Framför ett sådant skåp kan man bli stående länge!

Vi vandrade därefter de ca 400 metrarna till kyrkan i centrala Arboga, tidigare franciskanernas helgedom: Heliga Trefaldighets kyrka. Fantastiska väggmålningar och enorma malmkronor som väger ca ett ton vardera.

Lunch på restaurang Ågården belägen vid Arbogaån blev en fin och välsmakande avslutning på denna utflykt till Örebros grannstad Arboga. 

Hyllning till Visby

 Idag en läsövning. En hyllning till Visby på ett ålderdomligt språk som blommar och flödar över. Vad skulle jag kunna beskriva och måla på liknande sätt? 

Visby af John Österlund och Carl R. af Ugglas

 Det är de röda solnedgångarnas stad, den mörka och rika grönskans, valnötträdens och murgrönans stad och de mossbelupna tegeltakens, de tysta, bladöfverskuggade gatornas och de stilla trädgårdarnas, där solskenet darrar i vaggande ljuscirklar på sandgångarna och luften är full af humlesurret kring lindkronornas honungsblommor och rabatternas aklejor och pionstånd. Det är staden vid det blå hafvet, som går strandlöst ut mot en horisont så aflägsen, att man tycker den stupa rakt ned i själfva det oändliga hafvet, öfver hvilket sommarhimlen spänner sig varmt disig och tom och molnlös och ur hvilket om kvällarna månen stiger upp, stor och röd, och lägger en väg af guldkoppar ända bort ifrån den yttersta synranden till strandens runda, dyningsomspolade stenar. (s 7)

Partiledares sjuka

Partiledarna lider av en sjuka som förmodligen är svårbotad. Symtomen dyker ständigt upp, särskilt i direktsändningar i radio och TV. Alla märker inte det sjuka trots de uppenbara tecknen på att partiledarna, och en del andra partiföreträdare, angripits. Då blir det särskilt svårt att ordinera åtgärder så att de angripna blir bättre.

Namnet på åkomman är: jag-sjukan. När partiledare menar, eller borde mena, vi säger de jag. Vi i partiet anser, har beslutat, driver frågan etc kommer sällan fram ty partiledarna betonar sitt jag. De identifierar sig själva så starkt med partiet att de blir partiet. De personifierar det kollektiva partiet så till den grad att det tar emot att hänvisa till det gemensamma kollektiva, partistyrelsen, årsmötet/kongressen, etc.

Smittan sprids förstås av att medier så gott som alltid vill höra partiledarna när de ska ta reda på hållningar i vissa politiskt angelägna och viktiga frågor. Undantagsvis kan en partisekreterare eller en minister eller talesperson för vissa frågor bli utfrågad. Och då är det en person som skall spegla ett partis politik eller hållning.

Svenska kyrkan utsätts för samma smitta eftersom ärkebiskopen för medierna, och säkert en bred allmänhet, är den främsta talespersonen, den som ständigt efterfrågas. Men i ett trossamfund som Svenska kyrkan kan många tala för kyrkan! Då säger de ofta jag för att inte göra anspråk på att hela kyrkan står förenad bakom dem, men risken finns att detta jag överskuggar kyrkans vi. Vad ett kyrkans vi menar om tro, bekännelse och lära är förstås en synnerligen oklar historia. Det räcker inte med att Kykoordninegn slår fast i sin portalparagaraf förljande:

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Denna paragraf slår fast vad som gäller för kyrkans vi, men uttolkas ofta fritt och vidlyftigt. Då kan det "löna sig" att använda ett vi för att torgföra sina personliga åsikter och uppfattningar. Till exempel: Vi i kyrkan får tro som vi vill, det räcker att kyrkan har en tro personligen är det inte så viktigt, du kan vara och tro som du vill. Jag tycker mig ha hört följande kommentar som en variant på temat att alla ska med på sin egen tro: och de där bekännelseskrifterna från 1500-talat bryr sig ingen om idag. 

Utom jag förstås. Eller vi. Vi som tycker kyrkoordningens sammanfattning är angelägen och gäller oss alla i Svenska kyrkan!

Tillönskan!

 Detta kort har jag även lagt ur på Facebook, men där läser inte alla. Kortet för förmedla min önskan denna helg!

Kyrkan och tron främst!

Lokalpressen och Kyrkans tidning fylls efterhand med insändare och debattartiklar som lyfter kyrkans val och valfrågor som kan vara aktuella. Representanter för de politiska partier som representeras i kyrkomötet och deltar i kyrkovalet, S, C och SD, yttrar sig lite här och där. Då tonas det problematiska med sekulära partier som deltar i valet ner, eller ignoreras helt. Varför är det galet med partiernas vilja att styra i kyrkan? Det innebär att sekulära partier med politiska ideologier i botten som inte erkänner Jesus Kristus som kyrkans Herre och som inte står bakom kyrkans uppdrag att missionera och sprida evangeliet.

Enbart i kyrkan gäller den kristna identiteten och den missionerande hållningen. Ingen har t ex hört talas om S-ledamöter i kyrkan som i det socialdemokratiska partiets inre sammanhang står upp för dop och konfirmation eller som uppmuntrat till tro och kyrkogång. Valdeltagande tycks vara den främsta aktivitet som framhävs och det för att motverka att eliten, präster och gudstjänstfirare ska få för mycket inflytande över kyrkan. 

Partierna avgör själv vilka program man går till val på och vilka som ska stå på listorna. Det innebär att många icke-medlemmar och människor med annan livsåskådning, både ateister och andra, har inflytande över det som kan och ska ske i kyrkan. Att partiets ideologi och politiska program då övertrumfar kyrkans tro, lära och bekännelse är faktiskt ingen överdrift. Kyrkans skall ofta ändras, det kallar man utveckling och demokratiskt genomslag, men aldrig partiets politik.

Indirekta val utom på församlingsnivå skulle göra de valda mer till representanter för lokala församlingar på både stifts- och nationell nivå. Människor som idag representerar politiska partier och ideologier i kyrkan borde kunna våga ställa upp till val med och för kyrkliga program utan politiska partiers överdragskläder och ideologier. Kyrkan och tron främst!