Korfönstret ett blickfång

 Jaha, tänkte jag när jag satt mig på sängkanten i morse. Jaha, ska jag låta denna dag bara ske, eller ska jag göra något av dagen? Som om det utesluter varandra, slog det mig sedan. En hel del gör jag för att det måste ske eller för att jag vill. Annat bara händer.

Igår gick vi på en strålande Bachkonsert. Fyra kantater, BWV 76, BWV 164, BWV 12, BWV 180, samt inledningskören ur BWV 148 spelades av Drottningholms barockensemble och sjöngs av Olaus Petri Vocalis! Stockholmarna kan höra samma program framåt kvällen idag i Tyska kyrkan! Egentligen var det inte jag som gjorde något åt min dag - utan alla dessa förnämliga musikanter gjorde något med och för oss!

Som vanligt kan dessvärre sägas att besökarna uteblev i hundratal, och detta trots att vi var ganska många där. Tänk om de som spelar och sjunger får den publik de förtjänar. Ja, då hade man nog varit tvungen att bygga ut Olaus Petri kyrka, ungefär som i Taizé där kyrkbygget förlängts och förstorats. Därtill behövs nog mer lockande och inspirerande reklam så att kännedomen om konsertverksamheten ökas. För att gå dit måste folk veta att det äger rum. Och vi som vet får hjälpas åt att sprida evenemanget så att goda vibrationer breder ut sig. Ett slags mission, kan jag tänka.

En sak ska dock göras. Vi ska bege oss till högmässan i vår kyrka, Olaus Petri. Där kan det vackra korfönstret bli ett otroligt blickfång. Kungakronan, den välsignande handen, Ordet... Otroligt så rummets detaljer kan samspela med det som händer och sker i liturgins många olika delar. Rummet kan belysa sådant som sägs i predikan eller finns i psalmer och böner. 

Hälsan är för tillfället så pass bra att vi förmår och vågar gå till kyrkan lite oftare. Så som det ska vara. Åtminstone för oss... När jag växte upp var samhället ordentligt patriarkalt. Då gillade blomsterhandlarna budskapet: När gav du din fru en blomma, sist? Så skulle man fråga. Då. Idag vågar nästan ingen ställa frågan: när gick du i kyrkan senast?

Kyrklig omvärldsbevakning

 An overall subscription, en heltäckande prenumeration, på Kyrkornas världsråds bok- och tidskriftsproduktion tecknade Längbro församling när jag tjänstgjorde där på 1980-talet. Ett ständigt flöde av teologisk litteratur kom oss till del. Utmanande och stimulerande var det! Fast det var inte så många som läste alstren som kom. Idag undrar jag hur många som ser till att en församlings anställda får ta del av internationella trender och tankegångar. Eller bryr sig om de ekumeniska texterna. Kan det vara särskilt många?

Nog borde församlingarna åtminstone ha den katolska tidskriften Signum på sin prenumerationslista. Även den engelskspråkiga och katolska veckotidningen The Tablet borde tillhöra läsefrukterna i en medveten församlings omvärldsbevakning. För ett decennium drygt sedan var omvärldsbevakning det populäraste ordet som fanns. Det skulle garantera att församlingens medarbetare var med sin tid och att kyrkan kunde framstå som relevant. Här passar nog ett slags kunglig återvunnen devis - med kyrkan i tiden…

Att ordet omvärldsbevakning var i svang garanterade sällan att församlingen visste hur det stod till i församlingens område vad gällde inkomster, brottslighet, utsatthet, åldersfördelning, stadsplaner, stabilitet och rörlighet i bostadsområdena etc. Den som hade bra kontakter med sin kommun kunde dra stor nytta av den ofta rejält omfattande statistik som kommunens verksamheter själva behövde. En veritabel skattkammare! Nya upptäckter och nya dimensioner. Nyttiga för planering och församlingsbyggande. Kommunens Kommunens statistikdatabas är ett fantastiskt arbetsredskap i församlingens egen planering och omvärldsbevakning. Den som aldrig kollat kan ringa sin kommun eller botanisera på omfattande webbsidor. Ity det behövs verkligen fortfarande en förbättrad och omfattande omvärldsbevakning.

Glödande kol är en förfärlig bild

Allt färre går i högmässan säger statistiken. 2012 deltog 4.468.900 i högmässan. 2022 deltog 2.384.264 i huvudgudstjänsterna. Vad det beror på lär kunna debatteras hur länge som helst. Att storpastoraten påverkat saken är ovedersägligt. Antalet gudstjänster har minskar och därmed möjligheterna att alls delta. I Olaus Petri kyrka och församling firar många högmässa. Envist och uthålligt. Glatt och villigt rent av...

Något annat som missas av de ständigt uteblivna är den input en predikan kan ge. I söndags fick jag en rejäl "kick" när predikanten vände på den Gyllene regeln och gjorde om den till ett hot! Låter inte så enkelt. Inspirationen kom till predikanten från en politiker i Nerikes allehanda som lär ha sagt: jag gjorde bara vad dom gjorde mot mig. Dvs jag gör bara det dom gör. Lite öga för öga, trots att Jesus verkligen vände hämnden som metod till att bli en skyldighet att göra gott och väl. Tål att tänka på. Men många slapp tänka så, (det betyder: gick miste om möjligheten att fundera) eftersom de inte var där...

Medmänniskan var överskriften i Evangelieboken denna söndag som också kallas Diakonins dag. Vi uppmuntras att tänka och göra gott mot medmänniskan eftersom vi älskas av Gud. Bara det att texten ur Romarbrevet 12:16-21 lästes i högmässan ledde till en efterföljande och stark diskussion. Särskilt följande avsnitt delade oss:...Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud... Kan det bli mera modernt? Ska vi verkligen spela på våra "motmänniskors" dåliga samvete? Ska vi medvetet försöka väcka skuldkänslor? Vill vi åstadkomma skam? På Paulus verkar det, i alla fall här, som om detta att göra gott har andra syften än det goda i sig. Möjligen är det något gott att just detta skam- och skuldväckande tydligast sker om och när en människa gör gott mot dem som står henne emot. Slutsatsen skulle kunna bli: jag gör gott mot dig bara för att du behöver känna skam och skuld. Låter det rimligt? Nja...

Så tänker jag att det inte är särskilt realistiskt att den som betecknar sig som en fiende har sådana känselspröt kvar att det alls blir möjligt att få igång känslor av ånger eller skuld. Bilden Paulus använder är egentligen förfärlig. Glödande kol bränner hår och flint, gräver sig in i skallbenet. Ändå har jag hela min uppväxt gillat liknelsen. Ett samvete som bränner. Bilden av brännande kol är nog från Paulus tidigare liv - då var han Saulus och en ivrig och hemsk förföljare av kristtroende.

Till sist. Vad sägs om följande dialog?

- Vilka goda gärningar du gör!

- Inte alls, jag samlar glödande kol!

- Varför då?

- Jag ska bränna in det i deras medvetande att man inte måste göra ont, utan kan göra gott. Må dom ha urdåligt samvete och känna stor skuld... 

Politiskt paradigmskifte via media

 Politiskt paradigmskifte av oanad räckvidd har ägt rum onoterat men helt öppet. Fenomenet kunde också kallas det mediala skiftet. Under 1900-talet startade förändringen. Då debatterades ibland om ideologierna var döda trots att de knappast ens hade vissa syresättningsproblem. Då kommunicerade partierna fortfarande med sina väljare via texter, dokument som partiprogram, skrifter och pamfletter. Endast på marginalen spelade man sina violiner via dagstidningar och radio och TV.

Idag meddelar sig politikerna med väljarkåren nästan uteslutande via media och publika utspel. Texterna finns visserligen kvar men knappast någon tror längre att dokumenten kan påverka som förr. Ett stort demokratiproblem är förstås att väljarna ska lägga sina röster utifrån allt ytligare och flyktiga tyckanden och intryck. Måste man inte ha ett hum alls om de politiska och samhälleligt viktiga frågorna för att vara med och bestämma? Vad händer när journalistiken urholkas och blir mindre "objektiv" eller opartisk och faktainriktad? Och om nyhetsjournalistiken blir snuttifierad och utan kontext. Och om människor inte längre vill läsa, höra och se?

Ideologierna är, om inte döda, så åtminstone rejält urvattnade och mera svårigenkännliga. Kompromisser t.ex mellan liberaler och auktoritära Sverigedemokrater suddar ideologiska gränser bortom det vi riktigt kan förstå---

Angiveri är inget vi önskar i Sverige

 I Sverige har alltid angiverikulturen i det forna östblocket upprört människor i vida kretsar. Tänk hur det var och är, utbrast folk. Mönsteren håller i sig i det nuvarande Ryssland. Man bespanar varandra och anger yttranden som tar avstånd från det monstruösa och förfärliga angreppskriget.  Som Nazisterna skyllde på Polen skyller det offentliga Ryssland på Ukraina. Offret görs till angripare och hot i trollverkstäderna.

Nu filas på angiverimönster även i Sverige. Illegala flyktingar skall jagas in i lärosalar och operationsrum. Personalen skall göras anmälningsskyldiga är en av tankarna som om det inte räckte med att de polisiära delarna av vårt land jagar dessa människor. Hur blir det med kyrkan? Ska konverteringar anmälas? Dopkandidater utlämnas? De som behöver få en matkasse ibland, ska de listas och anmälas om de råkar vara gömda flyktingar? 

Fredade rum var kyrkor och kloster en gång i tiden. Så borde det fortsätta vara. Skola och sjukhus har också ofta fungerat som kringgärdade och skyddade såvida man inte behövt hjälp för att skydda ordning och liv.

Angiveri ska inte behöva ingå i skolan och sjukvårdens uppgifter. Barnkonventionen borde dessutom utgöra ett särskild skydd för dem som av olika anledningar tvingats fly! Så har det varit och borde det förbli!

Att stå på andras axlar, eller inte

Jag ville, jag vore, en intellektuell person. En som inte bara kunde konversera och reflektera utan skriva essäer och tankeväckande texter. Särskilt imponerad blir jag när skribenter är belästa och håller reda på var de läst sådant de sedan kan bearbeta och utvecklande behandla. 

Som recensent i Nerikes Allehanda fick jag tidigt skriva om böcker av Erik Sollerman, legendarisk lärare på Örebro Missionsskola. Flera av hans böcker var överfyllda av citat och hänvisningar till andras alster, så till den grad att jag inte uppfattade att hans eget bidrag framstod som originellt eller utvecklande. Jag föreställde mig redan då att han mest surfade på andras tankevågor. Det hade jag därtill den ofina egenheten att påpeka i mina anmälningar på NA:s kultursidor. Sollermans elever och kolleger, folk i gamla ÖM (Örebromissionen), applåderade inte alls. De blev istället upprörda och agiterade... 

Imponerande är när människor förmår ta avstamp i det andra tänkt och därefter förmår föra tankegångarna vidare och rent av gör något nytt av dem. Att på så sätt stå på andras axlar för att sträcka sig mot nya horisonter, om bildspråket fungerar, är berömvärt. Som det sjungs i sången You raise me up:

”You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up: To more than I can be.”

Önskar att jag också förmådde göra så. Minnas, tänka och utveckla andras idéer. Men min balans är så pass klen att det knappast låter sig göras. Jag får försöka se något ur mestadels mitt eget begränsade perspektiv. Lång är jag inte, så det är som på teatern - blickfånget blir begränsat. Andras ryggar och huvuden är i vägen.

Förmodligen är det en anledning till att jag har så svårt för att idag läsa texter som fyller i linjerna mellan punkter andra angett. Istället uppstår det tydliga brister i mina egna författade texter. Där påstår jag istället att "många menar" och att saker är på ett visst sätt utan att ange var jag fått det ifrån, som om det vore en alldeles unik och genuin upptäckt. Att fastslå hur något är utan att anföra belägg är min akilleshäl. Tyckare och åsiktsmaskin har blivit min lott. Men så får det vara, tänker jag. Och tycker...

Hårda nypor i Pingströrelsens barndom

 Min far, Carl-Bertil Stenström, på bilden till vänster med Olle och Lasse. Bilden är tagen på Mellangatan 7 A i Visby i början på 1950-talet. Pappa har skrivit några rader om händelsen där farfar, Oscar Stenström, blev utesluten ur Pingströrelsen. Här är hans berättelse: 

Gården var inte längre pappas huvudintresse, men ändå kom det som ett slag, när de äldste i församlingen en dag kom in till pappa. ”Ni får gå upp på vinden och vara där tills de gått” sa pappa till Carin och mig. Vi förstod att det var något i församlingen, eftersom de såg så allvarliga ut. Det var det också. Uppe i Stockholm hade det länge varit stridigheter mellan Levi Pethrus och Franklin, lite senare kom ju striden mellan Pethrus och Lidman. Nu hade Pethrus bestämt att alla församlingar i landet skulle fördöma Franklin och Lidman. Pappa hade sagt i församlingen att han tyckte att här skulle vi inte lägga oss i vad de gjorde i Stockholm. Det kom folk från Stockholm och intalade församlingen, att de skulle göra sig kvitt pappa. Det var det som hände, när Carin och jag var på vinden.

Pappa blev väldigt ledsen. Det var nog det mest dramatiska som kunde hända vår familj. Att pappa inte gick under, han hade ju byggt upp allt från början, satsat sig själv, sin ekonomi, även sin familj i församlingens arbete, så få avsked på grått papper. Det var omänskligt. Vår Guds-relation blev skadad, men inte bruten. Pappa talade noggrant om för oss att vi måste skilja på människors handlande och vad Gud gör. Jag sa att jag skulle aldrig gå in i en församling, men det blev ju inte så. För pappa var det här ett hårt slag. Detta hade varit hans kallelse och livsverk och nu slogs det i spillror inifrån. Att uteslutas för att han inte ville delta i striden mellan andra i rörelsen var groteskt. Han ville bara att alla skulle leva i fred och harmoni. När kristna människor förfäktar sin uppfattning kan det övergå i hets. Efter många, många år kom församlingen i Roma underfund med att de hade behandlat pappa felaktigt och bad om förlåtelse. Inte bara det de bad att han skulle bli föreståndare igen.

Det blev allt svårare för oss att bo kvar i Roma, men först skulle jag gå ut skolan. Sista klassen gick bra. Vi tyckte om vår lärare och under året kom pappa till mig och frågade om jag ville bli bonde. ”Aldrig i livet ” sa jag och sedan bestämdes det att gården skulle säljas.

Mamma som sedan en tid förstått vad som skulle hända åkte ofta in till stan där hon hade en gammal faster. Hon hette Sofi Blom. En väldigt originell tant. Vi hade besökt henne då och då. En gång när mamma och jag kom in så sa tanten att jag har ingenting att bjuda på, men vänta en stund. Så tog hon lite säd i handen och strax kom duvorna farande. Hon tog dem om benen och vred nacken av dem. Så plockade hon duvorna och stekte dem. Det smakade mycket bra. Sofi blev allt sämre och hon lovade mamma att hon skulle få huset om hon flyttade in och tog hand om henne. men ännu var vi kvar i Roma. 

Skolavslutningen i sista klassen var högtidlig. Biskopen skulle komma på visitation och förhörde oss i kristendom. Sedan steg han upp i katedern för att hålla avslutningen. Biskop Rundgren började med att säga ”Ja barn, detta är en allvarlig stund”, så stack han ner högra handen i vänstra skörtfickan och fick upp en guldsnusdosa, knackade på locket och tog en pris och drog in i näsan. Sedan tog han vänstra handen i högra skörtfickan och tog fram en stor sidennäsduk och skakade den, den räckte ner till golvet, och så snöt sig. Det blev ju ett gapskratt i klassen och läraren flög upp och knackade i närmaste bänk för att få tyst i klassen. Det var ju en allvarsam stund.

Så var då skoltiden slut. Året var 1930. Gården såldes, det var auktion, och vi fick flytta upp på rummet på södra gaveln till dess att det var dags att flytta in till Visby. På hösten tog Carin och jag upp betor för Alrik Smitterberg. Det var vått och kallt och dåligt betalt, om jag inte minns fel var det fyra kronor för en ruta som var rätt stor. Carin har talat om att vi kunde tjäna upp till 32 kr. på en dag om det var fint väder. 

Senare på hösten flyttade vi till Visby. Jag glömmer aldrig första natten. Vi bodde i rummet intill Skogränd och mitt emot vårt hus var Gotlands Folkblads redaktion. Hela natten gick tryckpressen och det var omöjligt att sova, dels för bullret dels för gatuljuset. På landet var det mörkt på nätterna och man kunde se stjärnhimlen och ibland riktigt starkt norrsken. Nu var det slut med det.

Thure Stenström, en litterär gigant

Efter många år av bloggande tror jag mig bara i förbigående ha nämnt pappas bror, min farbror, Thure Stenström. Förmodligen en av de mera berömda gotlänningarna men relativt okänd på sin hemö. Thure blev internationellt berömd som Uppsalaprofessor och litterär profil. Han var en av de stora bidragsgivarna till Under strecket i Svenska dagbladet.

Bilden härintill är omslaget på Thures biografi: I alma maters tjänst, en uppsalaprofessor ser tillbaka, utgiven på Atlantis år 2004. Detta är en synnerligen läsvärd bok om inte annat för att få en bild av en fattig uppväxt på Gotland. En lång rad av mina släktingar finns i biografins inledande Mitt Gotland. Ett avsnitt som är rejält intressant läsning för den som vill veta något om hur livet kunde te sig på 30- och 40-talet. Boken är dessutom fängslande läsning om en lång, delvis unik och strålande framgångsrik akademisk karriär. Intressant för alla som över huvud taget intresserar sig för litteratur och filosofi. Det är inte alla som i Paris har torkat disk med Simone de Beauvoir.

Thure är en av de mest produktiva författare jag hört talas om. Hans bibliografi omfattar hur många böcker och artiklar som helst, ständigt forskande och skrivande har han varit. Även i nittioårsåldern har han publicerat flera lärda och intressanta böcker. Här nämner jag endast en sådan studie: Torgny Lindgren och musiken, som ger en ny och berikande infallsvinkel på Lindgrens litterära verk.

Ämnesvalet för den boken har förmodligen sin upprinnelse i Thures egen musikalitet och kärlek till musiken. Om det har han själv skrivit i åtskilliga artiklar. Inte minst hans orgel- och cembalospel visade på den drivne, kunnige och skicklige musikern.

Om det är något som genomgående fångat mig i farbror Thure Stenströms texter så är det hans djupa och omfattande kunskaper och hans genuint eleganta och omväxlande språk. Där finns lyster och en poetisk ordrikedom som jag genom åren avundats, fascinerats av och beundrat.

Allt möjligt

 Ballongsprängningar börjar bli en vana för mig. Inte av hjärtat utan av ådror i vänster arm där dialysen ska äga rum. PTA kallas det på fackspråk. Operationstvätt dagen före och samma morgon. Inläggning och premedicinering. Sedan sängfärd till röntgen där ingreppet äger rum.

Samtidigt ligger min äldre bror Olle på sjukhus i Norrköping med bruten höft enär han vält med sitt fordon för rörelsehindrade. Råkade ringa honom när han låg och väntade på ambulansen. Blev ingen lång konversation. Elände för honom som redan innan var alltför orörlig. Nu vill det till att han uppammar en extra stark energi för att komma på ben och få igång förmågan att förflytta sig medelst gång. Hur är det man säger muntert? Upp och hoppa! Hoppas verkligen...

Även denna dag går tankar till krigets offer. Hur länge ska vansinnet i Ryssland få råda, det vanvett som drabbat Ukraina med ett förfärande anfallskrig. Förbön är ett förtvivlans rop: kyrie eleison! Idag är kriget nästan ett västerländskt krig by proxy...

Och kantarellerna, hur blir det med dem? Eller lingonen. Måste vi plocka på torget igen? Lättplockat bara plånboken vill och är med. 

Stort och smått upptar tankarna. De far som skottspolar. Tänk så roligt det varit om vi hade kunnat åka till Gotland. 

Utslängd ur Pingströrelsen

 Varför är släktforskning ett så stort och gemensamt intresse? Vi vill veta vilka rötter vi har och ofta därmed vilka eventuella arvsanlag och gener som påverkar oss att bli dem vi är. Dessutom är det ofta spännande att nästan få kontakt med släktingar som levde förr, sådana vi knappt visste om att de existerat. Det ger oss tankar och funderingar över vår egen existens. För mig är det så i alla fall.

Sällan räcker intresset till för att vi ska fördjupa oss i andra släkter. I så fall bör det ha varit kände eller offentliga personer eller personer med spännande forna anhöriga. Hur spännande mina anförvanter har varit kan jag knappast själv bedöma särskilt sakligt. Under alla omständigheter fortsätter jag att betrakta dem och deras fotografier (fotografierna ät numera mina).

Mina anletsdrag påminner mycket om min egen far och farfars, säger de som vet. Farfar var mindre lyckad bonde och församlingsbyggare inom pingstväckelsen. Men hans pingstvänshistoria tog slut för precis 100 år sedan. Då kom bönder av modellen mäktiga och inflytelserika klivande över åkrarna på väg hem till min farfars hus. Där blev han utslängd ur den församling han byggt och den pingströrelse han tillhört. 

Min faster Karin Montelius har med tårar i ögonen berättat om oron då hon  blev uppkörd på övre våningen inför detta avgörande ögonblick i hela familjens liv. Hårda nypor i en from miljö. Utrensning. Farfar hade inte tagit ställning för Levi Pethrus i striden med Franklin. Vad nu den konflikten hade i lilla Roma på Gotland att göra. Så tänkte farfar Oscar Stenström, vad de håller på med i Stockholm har i detta fall ingenting med oss i Roma att göra.

Släktbilder från början av 1900-talet

Bilder från längesedan. Släktbilder från min mamma Inga-Gretas sida. Hon var född Karlsson och hette som gift Stenström i efternamn. På båda fotografierna står hennes föräldrar, mina morföräldrar Agnes och Gustaf. Sittande är Gustafs föräldrar och stående till vänster på bilden är Gustavs bror med fästmö/fru.

Varje gång bilderna kommer inom synhåll funderar jag på vad för sorts människor de var. De enda jag mött är mina morföräldrar. Men mormor Agnes Selinda Ottilia hamnade tidigt på Mariahemmet i Visby där hon dog när jag fortfarande var en liten sork. 

Att dessa 6 människor tog flera gemensamma kort tyder på att fotografier var viktiga för att hålla åtminstone en visuell kontakt med sina släktingar. Mina morföräldrar bodde i Visby och de övriga i Småland. Morfars föräldrar var från Agunnaryd i Småland.

Ibland tänker jag också på vad mitt arv från smålandssläkten består av. En vilja att samla? Viss försiktighet med pengar och ekonomi eftersom den varan har det genom livet varit sparsamt med. Finns det någorlunda likheter i personlighet eller utseende? Eller klädstil? Fluga har jag i alla fall inte haft sedan jag var barn.

Naturligtvis är jag glad att korten finns kvar. En ögonblicksbild från det tidigaste 1900-talet. Mamma föddes 1914 och korten här kan väl som mest ha tagits några år dessförinnan.

Kyrkotillhörighet överskuggar tro

 Är en person kristen även om tron saknas? Är det enbart dopet som sorterar oss så som Luther uttryckte det i Lilla katekesen: Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling. Där gör många halt och försvarar på så sätt att "alla ska med" eller att inga .k. trösklar får finnas. Uppenbart är att Svenska kyrkan har problem med uttrycket troende. å församlingar anstränger sig för att hos sina medlemmar väcka tro.

Fortsätter vi att citera meningen från katekesen så låter det så här:...och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare. Plötsligt tvingas vi erkänna att tron faktiskt är ett rekvisit för att kallas kristen! Utan bekänd tro är ingen kristen. Vilket många inom Svenska kyrkan borde diskutera och samtala om. Alla med uppgifter i en församling borde återkommande påminnas om att enligt Luther räckte det inte med dopet.

Ett sätt att komma förbi meningens andra hälft är tt inte längre tala i termer av kristen eller ej. Det är som om det inte spelar någon roll för kyrkan, trots sitt gudomliga uppdrag, om människor är kristna. I de lutherska folkkyrkorna verkar tillhörigheten överskugga människors bekännelse. Inbetalda kyrkoavgifter slår högre än det katekesen berättar om tro, församling och kyrka. Åtminstone på alltför många håll...

Ögat och åren

Ögat bär långt bortom orden - så hette boken om konstprojektet under Ö-89, det kristna riksmötet i Örebro 1989. Jag medverkade i boken genom en dialog med Stefan Nilsson, reporter på Nerikes Allehanda. Det visuella i konsten betonades till skillnad från alla ord som strömmade fram genom hela mötet. Det året besökte Moder Teresa Ö-89 och bodde hemma hos kyrkoherdeparet Garlöv. Det finns t.o.m. en plakett i kyrkan för att minnas detta besök. Plaketten blev stulen vilket klart och tydligt bevisar att det var ett betydelsefullt besök.

Ögat som bär lyckades inte helt eftersom i flera dar var rubriken på förra inlägget att Vänskap är något förundeligt.. Ett ynka litet r fattades vilket jag inte såg förrän just idag. Nu är det rättat. Min syn är inte helskärpt och inte min förmåga att stava rätt heller, tycks det.

Sedan sist har jag hunnit fylla år. 75 stycken. Ofattbart hur livet far fram med en. Så många år. Har jag levt så länge? Verkligen? Svårt att fatta och förstå. Understryker det riktiga i sångtexten: Var dag är en sällsam gåva!

Vänskap är något förunderligt!

 Vänskap är förunderligt, särskilt när den verkligen håller över långeliga tider. Genom åren har det visat sig att vänner kan komma och gå. Vanligtvis beskrivs det lite tröstande som att vi växte isär eller livet tog oss i olika riktningar. Det är nog bara att inse att all vänskap faktiskt inte varar för evigt. Även när vi skulle vilja att det vore så.

Redan Jesu lärjungar blev "uppgraderade" till att vara vänner med sin lärare och mästare. Betydligt finare än när vi nyblivna studenter vallades in på lärarrummet för att lägga bort titlarna med det gäng som utgjorde lärarkollegiet. Av det blev ingen vänskap, mest en genomförd formalitet. Men kretsen runt Jesus var redan en udda gemenskap genomsyrad av uppskattning, fascination, ja, kärlek till Jesus. De kallades vänner och inte längre tjänare i Joh. 15:15.

Ibland funderar jag på de vänner som troppat av längs vägen. Av både goda skäl och av svaga eller obegripliga anledningar. En orsak kan vara att nya vänner dykt upp för dem som inte längre finns kvar i vänkretsen. En människa kan ju inte ha hur många vänner som helst, även om somliga facebookprofiler tycks samla på även obekanta "vänner". Följare mer, kan jag tänka då. Avlägsna lärjungar? Kanske...

Genom åren har det hänt att jag och min fru konstaterat att hon eller han skulle vi kunna bli mycket goda vänner med. När vi mött någon intressant och charmerande person. För min del säger jag det ofta om personer i den månghövdade skara jag mött inom kyrkan eller i sjukvården. Särskilt i sjukvården är det tabu att befrända de som ska vårda en. Det skapar band som blir svåra att bortse från när vården ska ges någorlunda lika för alla. För min del vill jag inte försvåra vare sig för dem eller för mig. Alltså förblir de bekanta. Vilket kan vara gott och trevligt det med.

Men hur gör man med människor som blir så ivriga att bli vänner med en att de tränger sig på? Att de uppvaktar och ideligen söker kontakt. Dessvärre väcks misstanken att de vill ha något mer, är ute efter något, utöver vanlig vänskap. Sådan misstänksamhet är missklädsam men förnuftig. Vänskap bör rimligen innehålla en balans, där vi möts och finner varandra, båda parter väljer den nya relationen. Det fungerar sällan när det är en part som ivrigt och träget försöker vinna vänskap.

Vänskap som består är en livets rikedom. Där finns sådan som ofta kan träffas. Men även vänner som sällan kan ses fysiskt utan kastar iväg en rad ibland. Men när möten verkligen äger rum är det som ingen tid förflutit. Samtalen bara tas upp och vi känner att vi hör ihop på något djupt och förunderligt sätt. Vänner från uppväxt och skoltid. vänner från olika epoker av arbetslivet och dem vi bara begåvats med. Ja, vänskap är något förunderligt och värt att vårda när och om det går!

Besiktning av bil, ådror, ljus och ägg

För några dagar sedan var jag på besiktning. Inte med bilen, inte än. Den ska in ungefär i november. Nu var det augusti och en annan kontroll. Ådrorna i armen skulle undersökas med hjälp av ultraljud. Anledningen var att blodets hastighet hade minskat. Hur vet man det? Jo, under dialysen kan man använda en apparat som hyfsat precis undersöker blodets hastighet. Mina egna ådror är av så undermålig kvalitet, kalkade och slitna av mångårigt bruk.

I armen sitter nu ett graft. De flesta vill inte veta hur det ser ut eller fungerar eftersom det blir alltför närgånget, rent av läskigt. Men den som vill veta, kan trycka här. Nåväl, hastigheten i denna konstgjorda åder av goretex hade gått ner så nu ville man ta reda på om något hade hänt som påverkat flödet. Ergo besiktigades mina ådror i vänster arm...

Folktandvården har ringt mig några gånger för att jag skall infinna mig för tandbesiktning. Inte så enkelt att finna tider när varannan dag redan är relativt fullbokad. Som någorlunda äldre herre har jag nu och då även besiktigat min prostata. Vilket ska vara både bra och viktigt.

För tillfället tänker jag att våra lokala myndigheter borde besiktiga gatubelysningen så att brister går att åtgärda. Där ungdomar rör sig när centrum bör inte något sparas på ansträngningarna för att upplysning skall ske. Varde ljus! Själv besiktigade jag äggkartonen i kylskåpet och den befanns vara undermåligt fylld. Så snart blir det en utryckning för att skaffa relativt nyvärpta ägg. Snart blir det nog en bondomelett. Den ska jag njutningsfyllt besikta innan den med nöje inmundigas…

Bibelorden ramlar ur allas våra munnar

 Ett utkast till brev...

Hej, läser med sällsynt behållning språkspalten i Svd! Tack för många goda stunder vid frukostbordet!

 Tänker att det vore intressant att få några spalter om svenska språket och Bibeln. Har ofta undrat varför Olaus Petri och andras bibelöversättning enbart blivit Gustav Vasas, och sedemera även Karl XII:s. Ibland sägs det att denna översättning, precis som Luthers, blev riktlikare för tyskt och svenskt språk och syntax. Borde vi inte ibland bli påminda om det som ramlar och sprutar ur våra munnar inte bara är något eget utan har rötter och ursprung?! Skulle jag citera bibelord? Va?

Oräkneliga exempel på talesätt, och tänkesätt, har sitt ursprung i det bibliska materialet. Tänk ”öga för öga, tand för tand” som ofta förståtts som att man har rätt att ge igen. Få tänker på att innebörden egentligen är att hindra eskalering och upptrappning. Våldet har en gräns, även det som kan ses som rättmätigt.

Det finns sidor på nätet som listar bibliska uttryck och tänkespråk. Kolla här, här och här t ex. De flesta är allmänt brukade och kända även om rötterna för många är fördolda och höljde i dunkel. Inte för att det skulle betyda något särskilt för de flesta, men kunskap och kännedom kan få oss att tänka på vad vi säger, vad det kan betyda och varför uttrycken en gång myntades. 

Här bara några få och korta exempel: Sila mygg och svälja kameler, kasta pärlor för svin, roten till allt ont (penningbegäret, skilja agnarna från vetet, anden är villig men köttet är svagt, arbeta i sitt anletes svett, högmod går före fall, kasta första stenen, fara fram som ett jehu etc etc. Dessa och hundratals andra uttryck och talesätt är verkligen värda några språkliga rader och kritiska tankar..

Tänker och tycker stillsams upphovsman.

Gud beskydde vårt hem!

 

Denna tavla sitter sedan många år nära ingången till vårt hem. En påminnelse om att be om beskydd och omsorg. Inte bara till ödet eller högre makter i största allmänhet. Ty den Gud som tros i detta hem är inte något diffust i största allmänhet. Det är Bibelns och Kyrkans Gud som genom Jesus Kristus visat oss nåd och som med Anden som hjälpare kommer till oss och är med och för oss. En närhet som står öppen...

Beskydde är ett härligt optativ, släkt med konjunktiv! Som har med önskan, förväntan och möjliga förhållanden att göra. Nog vore det fint om välsignelsens presens kunde utsträckas till även en kommande och framtida förväntad välsignelse. Det ständiga nuet kan få semester så att Herren välsigne och bevare Dig kan återkomma. Nog vore det fint. 

Tänk att tavlor som denna fanns i många hem. Den som följer auktioner och går i andrahandsaffärer ser nu och då liknande tavlor som överlevt i sekulariseringens tidsålder. Förr var det en utbredd bön - att få bli välsignad. Idag är välsignelse mera avlägset och rent av obegripligt. Betydelsen har delvis svängt till att betyda att dela med sig av sin välvilja, att vilja någon väl. Skillnaden är Guds eviga kärleksfulla förmåga, jämför gärna med vår tillfälliga känsla och begränsade kraft.

Tavlan ja. Ibland är det som om själva tavlan ber för oss. Vi glömska människor kan behöva påminnelser och hjälp att tänka på annat än oss själva. För när vi ber Gud beskydde just vårt hem går vår bön oftast vidare till andra. För hemmen med de stora behoven, för att brist och nöd ska minska. För dem utan hem. För dem vill vi bedja!

Förresten, hittade en konjunktivens vers på nätet:

• Om människan ginge i ide.
• som visornas björnar och vide.
• och sjutton i knegandet gåve.
• och låge istället och sove.
• och slöte sitt öga och tege.
• tills vårsolen småningom stege.
• ur mörker och frost och elände.
• och väckte en vår som den vände.

Det är dom små, små, detaljerna som gör det

Regnet får följder. Det är blött överallt och fuktigt. Gräset växer som aldrig förr. Gräsklippning i strilande regn är oskönt. Kläderna klibbar och svetten rinner, trots att vi har en batteridriven gräsklipparmaskin. Den väger nämligen inte så mycket. Och den har många små detaljer gjorda i plast.

Döm om vår förvåning (betyder väl att ni ska anse den riktigt betydande) när ett ynka litet plasthandtag gick av. Manicken ska hållas in vid start, annars går inte klipparen igång. Vi åkte till Granngården med handtaget för att beställa ett nytt. Nej, si det gick inte. Granngården ligger i köpcentret Marieberg en dryg mil utanför stan. Först skulle vi åka tillbaka till koloniområdet på andra sidan Örebro för att hämta gräsklipparen och sedan lämna in den. Därefter skulle Granngården köra den till Arboga (!) där reparationsverkstaden höll till. Sedan skulle apparaten bedömas och eventuellt handtag bytas. Vi skulle få kostnadsförslag. Hur som helst behövde ju maskinen återvända till Örebro och Marieberg. Vi skulle åka ut igen till Marieberg för att hämta den. För ett handtag som väger 22 gram! Vi bytte affär...

Bauhaus ägnade beställning av handtaget 45 minuter. Sedan betalde vi 42:-, den minsta ordern personen som hanterade ärendet hade sett.

Just idag hade det gått snart 3 veckor sedan butiken beställde det illgröna handtaget och inget hade vi hört. Vi åkte naturligtvi tillbaka till Bauhaus, som också ligger i Marieberg, för att eventuellt skaffa en ny klippare. Gräset växer alldeles för snabbt för att vi ska låta det bero. Ny besvikelse. Handtagsbeställningen hade dessvärre inte gått iväg. Nu skulle det ta åtskilliga veckor innan det kunde bli en ny beställning ty företaget byter datorsystem!

Så vi tittade på nya gräsklippare. Vi fastnade för en ny eldriven maskin med viss rabatt. Men den ingick inte i Ryobis gamla batterisystem +One där samma batterier passade i alla andra av företagets maskiner, ja, överallt. Ny laddare och nytt batteri krävdes. Efter långt och grundligt etiskt övervägande tittade vi med viss ruelse på en bensindriven Stiga-klippare. Gräsklipparen var den sista av den modellen som fanns hemma och den hade en tid fungerat som butikens utställningsmaskin. Den vill vi ha, den ska vi ha. 

Vi slog till... trodde vi. En upptäckt ägde rum. Vad?! På maskinen fanns inget lock. Inte på en annan maskindriven klippare heller. Skruvlocken var borta, försvunna, saknade. Kanske går där miljövänner och stjäler lock så det blir svårt att sälja fossilt drivna apparater? Stackars oss, sådan var känslan och reaktionen, vi fick ingen maskin med oss hem. Vi vet ju hur svårt det är att beställa små plastdetaljer. Gräsklippningen som stod på programmet stupade på ett handtag och ett lock. Det är de små små detaljerna som gör det!

En kyrklig droppe kan urholka en sten?

Tänk att få bli den där droppen som urholkar stenen, inte genom sin kraft utan genom att falla... Eller att få vara som Cato den äldre som ständigt för övrigt ansåg att Karthago skulle förstöras ("Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam" ). Här är mitt bidrag i sammanhanget:

Frågorna kvarstår: varför ska trosmässigt neutrala politiska partier bestämma över en kyrka? Varför bara i ett av alla samfund? Varför ska politiska partier fatta beslut om tro och bekännelse? Och bara i en av religionerna?

Talande tystnad eller text

Att sitta framför skärmen och stirra är som at ha ett tomt vitt ark av papper framför sig. Vare sig tangenter eller penna har ämnen i sig. Ska det skrivas måste min tystnad brytas. För när ingenting skrivs finns inget att läsa. Den talande tystnaden göre sig icke besvär! Det är bara tomt och tyst utan text.

Kanske kunde en text om själva skrivandet av en blogg bli läst? Fast jag tvivlar. Då borde intresset för bloggen vara större, så där som det kunde vara för mer än tio år sedan. Nu är det som om jag tjattrar på mest för mig själv. Och på ett sätt har ju tystnaden då uppnåtts - även med skriven text?

När jag mödosamt formulerade ledare i Kyrkans tidning blev mina texter lästa. Kritik fanns förstås ändå. Eftersom jag ibland inte bara veckopendlade utan dagpendlade blev trafiken något jag iakttog varje dag timmar i sträck. Farligt och våghalsigt var det ute på vägarna. En hel del borde påpekas.Du skriver för mycket om trafik, sa kritiker. Kyrkfolket är inte intresserade av sådant. Andra påstod att mina texter hade predikoton, för mycket from undervisning. Det hade jag svårare att ta till mig, än trafikpåpekandet, som en befogad invändning.

Du ifrågasätter för mycket! Kyrkopolitikerna gillar inte det du skriver. Förresten gör inte de flesta biskopar det heller. Nåja, kanske var det ett hyfsat betyg eftersom det hade fått dem att formulera en åsikt och tänka kritiska tankar. Sådant räckte långt. Det dög! Då publicerades sällan texter i affektion och för snabbt. Sociala medier har skyndat på processen att snabbt få ur sig precis vad som helst. Följden är att så mycket dumt och obalanserat trams sett dagens ljus. Hat och hot lär grassera.

Några gånger har jag fått be om ursäkt för direkta felaktigheter och personsammanblandningar, vilket är illa. Rätt ska verkligen vara rätt när det blir offentligt. Mindre allvarligt är syftnings- och meningsbyggnadsfel såväl som undermålig stavning. Även det är illa nog. Jag borde veta bättra. Ibland har det rent av varit omöjligt att förstå vad jag menat och hävdat. Har fått grubbla över vad som avsetts. I längden ökar dock klarheten även om de syntaxiska skönhetsfelen delvis består.

Alla människor borde skriva. Om inte annat lär man sig en del om sig själv. Någon sa för länge sedan: först när jag sa något fick jag reda på vad jag ansåg. Talet gick möjligen fortare än tanken, men fler har gjort samma erfarenhet. När orden trillade ut ur munnen hörde örat vilka åsikter som fanns gömda därinne. Inte alltid en angenäm upplevelse...

Idag hade jag inte mycket att berätta. Men en uppmaning: skriv! Det fungerar som att tala och öppnar möjligheter att se och höra vad man själv tänker och värderar. Dagbok, brev, insändare, artiklar, essäer eller bara någon rad om precis vad som helst kan fungera...