Svenskans bästa ord...

Inatt låg jag vaken efter midnatt och lyssnade till Sveriges Radios program Talkshow i P1. Där uppmärksammades Språktidningens efterlysning gällande svenskans bästa ord. Efter omröstning valde Språktidningen ut följande tio ord:

1. allemansrätt
2. dagsmeja
3. fika
4. förgätmigej
5. förlåt
6. ju
7. kanske
8. lagom
9. morgonrodnad
10. tillsammans            

Urvalet känns aningen egendomligt ut, men vad kan man vänta när det ska "tävlas" om och i ord? Varför lyckades inte ord som solidaritet, medmänsklig, rättvisa, jämställdhet, empati eller kärlek attt komma med på listan..?

Endast ett enstavigt ord fick plats i listan, nämligen ju! Det kan man ju förstås förstå eftersom det är ett av talspråkets många småord som ofta dyker upp i samtal. Ordet är ju mycket mer komplicerat än vad vi i förstone inser. Det är bara att slå upp Svenska Akademiens Ordbok! Där upptäcker jag bl. a. att ordet användes redan på 1500-talet både av Olaus Petri och av Peder Svart.

Ett av mina enstaviga favoritord är ordet harm. Sällan använt idag, men ack så betydelsefullt i en värld där uplevelsen av maktlöshet är så omfattande. Sorg, bedrövelse, grämelse, själslig smärta tillhör uttydningsorden, vilket blir till en bekräftelse att ordet behövs när nyheterna om krig, förtryck, våld och brott fyller nyheterna. I Bibel 2000 hittar jag följande vers i Ordspråksbokens 15:e kapitel: "Mjukt svar stillar vrede, hårda ord väcker harm". En fin rekommendation för kommande partiledardebattebatter, ja för politik i allmänhet. Och för hot- och hattroll överallt!

Inspirerade av denna konstiga ordtävling kunde möjligen Kyrkans tidning försöka utröna vilka de 10 mest uppskattade orden i kyrka och kristendom skulle kunna vara? Här några förslag: nattvard, nåd, försoning. fred, frälsning, Jesus, Treenigheten, Fadern, den Helige Ande, Bibeln, tro, bekännelse, församling, avlösning, förlåtelse, kyrka...

Kan månne ord som synd, kyrkopolitiker, partipolitik, kyrkostyrelse, församlingsråd, domkapitel, klockkläpp eller kyrkoantikvarisk (ersättning) på något underligt sätt leta sig in på en sådan lista? 

Fred ligger långt borta...

Det sägs att bara Donald Trump hade kunnat ordna det som ser ut som en plan till en fredsuppgörelse gällande kriget mellan Israel och Hamas. Om han var den enda som kunde, varför ska han då ha hurrarop och ära för saken? Särskilt som USA, hans företrädare och Trump själv har backat upp Israel med militärt stöd på ca 17,9 miljarder dollar, dvs motsvarande 185 miljarder svenska kronor, sedan Gazakriget bröt ut. Som jämförelse är helas Sveriges försvarsbudget för 2025 på 138 miljarder kronor. USA kan väl därmed sägas ha finansierat hela Gazakriget? Därtill finns det annat ekonomiskt stöd från USA till Israel. 

                17,9 Billion $

Hur ordnar men då "fred"? Ingen vet riktigt hur det gått till, ännu. Att ha möjlighet att strypa ett bistånd på gällande åtskilliga miljarder dollar är förmodligen den hävstång som borde kunnat används långt tidigare. En sådan hävstång eller hållhake har inget annat land i världen som kan utnyttjas för att pressa Israel. Wikipedia bör absolut läsas med kritiskt sinne men kan ändå vara värt att kontrollera eftersom de kan berätta om vissa ingredienser i avtalet. Här skriver BBC om avtalet.

Är det värt ett Nobels fredspris, det som USA hitintill lyckats förhandla fram? Knappast. Om det blir en fred som är något annat än frånvaron av väpnad konflikt och börjar innefatta återuppbyggnad, självständighet för det palestinska folket (dvs även på Västbanken), stopp för illegala bosättningar, mänskliga rättigheter och rättvisa - då kanske priskommittén i Oslo åtminstone kunde överväga ett sådant pris, men inte annars!

Världskör men ouppmärksammad

Olaus Petri kyrka ordnade en konsert med Londonbaserade världskören Tenebrae. Omkring 300

personer hade bänkat sig för denna upplevelse. 80 minuters körsång av allra högsta kvalitet. Flera

av oss andades ut när körstyckena klingade ut. Till synes utan ansträngning sjöngs dånande högt och starkt eller så tyst att bara luften tycktes vibrera svagt. Ofattbart fint. Nu åker de vidare till Uppsala domkyrka där de också ska konsertera.

Som vanligt och lika sorgligt har media osynliggjort denna och liknande konserter. Klassisk musik och kyrkomusik är ofta osynliga. Numera är det mest den sekulära musikvärlden, underhållning och pop, som uppmärksammas. Jag anar viss beröringsskräck med det som t.ex. kyrkor gör och arrangerar. Bäst att låta den delen av vårt samhälle vara så är det som om den inte finns….

Jag minns när Örebros kyrkor 1983 hade besök av Sao Paulus kardinal Paulo Evaristo Arns, en förkämpe för mänskliga rättigheter. När lokalradion ombads uppmärksamma denna oavanliga händelse avvisade de förslaget med att ett sådant besök inte hade något lokalt intresse! En illustration hur det kan vara när något sker av stort intresse för kyrkor och samfund som består av tusentals engagerade personer. Vad att göra? Skriva brev? Protestera? Sluta prenumerera? 

Kyrkomusik hör hemma i kyrkorummet!

4 Bachkantater kan fylla på alla depåer av glädje och balansera missmod och uppgivenhet. Igår kväll var Olaus Petri Vocalis och Drottningholms Barockensemble i Olaus Petri kyrka där man under Mats Bertilssons eminenta ledning framförde Herr Jesu Christ, wahr´ Mensch und Gott (BWV 127) och Die Elenden solle essen (BWV 75) samt Komm, du süße Todesstunde (BWV 161). Konserten avslutades med Nun danket alle Gott (BWV 192). Tänk att allla sångsolister hämtades ur kören! De gjorde en strålande insats.

Samma program sjungs ikväll i Immanuelskyrkan i Stockholm samt den 18/12 i Thomskirche i Leipzig, Bachs egen kyrka där han även ligger begravd. Man kunde tro att ett sådant program skulle ha väckt stort intresse, men sanning är att många många fler kunde ha fått plats. Detta trots att både kören och orkestern är vida kända, uppskattade och berömda. Men berömmelse på den klassiska arenan drunknar lätt i det enorma sekulära utbudet. Särskilt som uppförandet äger rum i en kyrka. 

Det gör mig stolt och förnöjd att det fortfarande finns församlingar som värnar den sakrala musikens hemmahörighet i kyrkorummen. På den punkten har Olaus Petri församling redan från sin början 1912 varit övertygad om att sådana verk verkligen ska höras i kyrkorummet där arkitektur, kyrklig konst, kyrkfönster, textilier, altare och mycket mera bidrar till en förstärkt upplevelse. Där hör kyrkomusiken verkligen hemma, där är den i sin rätta miljö.

De gamla tyska texterna är både drastiska och ibland rent av avskräckande med sin närgångna betoning av pina, lidande, dom, grav och död. Så skall vi i jorden av mask förtäras... Om texternas innehåll och folkets jubel skrev jag ett inlägg 2007 som gällde Verdis Requiem. Men grundtonen är trosvisst hoppfull. Där blir får skuld förlåten, och vår tro står fast när vi litar på hans ord. Vi somnar saliga till sist. En ljuv tröst då han gick genom nöd till död och allt vid slutet vilar i hans hand. Då ska vi leva i fröjd och lycka!

Till sist en påminnelse: på torsdag besöker en av världens bästa körer, Tenebrae, Örebro och Olaus Petri församling. De gör 3 konserter i Sverige, I Göteborgs domkyrka, i Olaus Petri och i Uppsala domkyrka!

Tänk om det fanns en krigsminister och en skroderande president som...

Tänk om det fanns en stat eller ett land där man tycker sig ha råd med att beröva miljoner människor deras sjukvård och dessutom stänga ner statens olika funktioner! Och tänk om det fanns ett land där försvarsministern tycker det är häftigare att vara krigsminister för ett krigsdepartement. Tänk om denne minister skulle skälla ut 800 generaler och admiraler för att några av dem vore för tjocka.

Tänk sedan om det fanns en president som också höll ett tal, vid samma tillfälle, ca 70 minuter långt, om allt möjligt. Tänk om han tog åt sig äran av att ha byggt upp militären. Och att han sedan hävdade att hans land vann första världskriget och vann det andra världskriget och vann allting emellan och före det. Och att hans företrädare var inkompetent. Samt att militären borde öva krigsföring i några av storstäderna, särskilt där hans fiender styrde... Kan kung Ubu blivit verklighet?

Tänk om denna presidents tal inför militären fanns på Youtube så att alla kunde höra en loj president, som såg ut att falla i sömn, fara hit och dit mellan alla möjliga ämnen, att han t.ex. har löst 7 krig och ändrat namnet på det som heter Gulf of Mexico. Tänk om denne president ägnade en stor del av sin tid åt att förfölja dem han uppfattar som fiender, woke, galningar, inkompetenta, dumma och åt att montera ner de dokument som väglett landet i hundratals år. Eller åt att berika sig själv med egen kryptovaluta, ett raffinerat sätt att plocka in en form av mutor... Och att stämma advokatfirmor, press och media eller åt att spela golf... Det är nästan så man skulle kunna tro att detta kan bara inte ha hänt, det kan väl inte vara sant?!

Musik som fäster i det egna livet

Nya psalmer är på väg. Därför vill jag slå ett slag för en psalm som än så länge finns i psalmboken, men som nästan aldrig sjungs. Jag tänker på psalm 631: Jag vet mig en sömn i Jesu namn. Jag tycker så mycket om den för att jag som 18-åring hörde samma melodi som körsång i USA under namnet: O Day full of Grace! 

Sång och musik är något speciellt eftersom de länkar till känslor och upplevelser. Jag behöver inte fundera länge så stiger ett stort antal musikupplevelser fram som i mitt liv har kopplats till speciella händelser. Gösta Linderholms Rulla in en boll och låt den rulla är en ganska glad låt där man ska fixa till en riktig jubelfest. För mig är den sorglig och kopplas till en nykonfirmerad flicka som omkom i en bilolycka. Hela tiden rullade Linderholms sång på radion eftersom den just då var på modet. Idag kan jag inte lyssna till den utan att den unga konfirmanden och allt runt hennes död och begravning aktualiseras.

En annan sång förknippad med en ung människas död är Claes Jansons Har du kvar din röda cykel! Även om bara en del av texten, den om den röda cykeln, är direkt kopplad till personen så fungerar numera hela sången som en djupdykning i det som hände 1992 med sorg, tårar, saknad och tacksamhet...

Min egen prästvigning är för alltid förknippad med psalmen 361: Veni Sancte Spiritus... En ungdomskörsfestival hör ihop med Steve Dobrogosz och särskilt Kyriet i hans mässa. Så kan jag fortsätta länge till med melodier och musik som verkligen kopplats till viktiga händelser i mitt liv. Du har säkert liknade musikupplevelser, eller hur!

Ska välfungerande och självförsörjande personer som varit i Sverige i nästan tio år utvisas?

Guuled Ayanle Elemir, säger namnet dig något? Han är en i raden av personer som vistats länge i Sverige och utbildat sig och och har jobbat. Nu efter snart tio år ska Migrationsverket slänga ut honom och skilja honom från fru och barn (en tvååring och ett sex månaders barn)!

Det är som om våra lagar börjar tolkas mera inhumant. Ansträngningarna för att utvisa väl fungerande personer som dessutom är självförsörjande och som inte ligger stat och samhälle till last förvånar. Det är som om förnuft och humanitet blåst ut genom fönstren på Migrationsverket. 

I detta fall borde barnkonventionen lägga hinder i vägen för en utvisning av Guuled. I artikel  tre kan man läsa följande: 

"Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

• Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
• Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar..."

Kyrkoval med partipolitiska nomineringsgrupper

 Visst är det märkligt med allt tal om en inkluderande kyrka! Samtidigt som en sådan kyrka eftersträvas skall t.ex. högerkristna motarbetas eftersom de påstås försöker ta makten i Svenska kyrkan. Några horder av högerkristna lär det inte finnas, åtminstone inte så som i USA. Det blir mer av en skrämseltaktik. Skulle det vara så mycket bättre med vänsterkristna, vad nu det skulle kunna betyda idag? Särskilt som de kommer i ett sekulärt politiskt partis namn.

Fortfarande försöker socialdemokrater dra fram kvinnoprästmotståndare som ett påtagligt hot mot den den öppna folkkyrkan. Också det är ett ogenerat försök att skrämma fram de egna väljarna. I Svenska kyrkan har s.k. kvinnoprästmotståndare sedan länge fasats ut. De blir inte prästvigda. 

Wanja Lundby-Wedin har kritiserat Erik Eckerdal, biskop i Visby, för att han delat ett inlägg på faceboook som var kritisk till valsystemet i Svenska kyrkan. Det skulle han inte ha gjort för att han inte hade med det att göra. Även biskopar i Svenska kyrkan har yttrandefrihet och får tycka till om vad de vill. Och hur valsystemet ser ut borde vara alla kyrkotillhörigas angelägenhet.

Ett problem är förstås att de politiska partierna i kyrkan anser att just deras värderingar behövs för att kyrkan ska bli det partiet föredrar. Som om bristen på förankring i Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse vore elitism eller svaghet, elitkristna? Dessutom verkar det svårt för partifolket att förstå att man i analysen av kyrkan behöver se utifrån på andras och sin egen roll. Här måste det till en ny förmåga att tänka principiellt om vad som konstituerar en kyrka. Inte är det partipolitiskt inflytande! Att det är otidsenligt med sekulära politiska partier i Svenska kyrkan visar sig bl.a. genom att knappast några andra kyrkor i världen har ett sådant system där partierna kan blanda sig i. 

I Sverige är det bara Svenska kyrkan som har fått den ynnesten. Varför då. Är partinflytande bra i det ena sammanhanget, som t.ex. Wanja Lundby-Wedin tycker  borde det väl duga i det andra?

Möte i matsal...

I matsalarna på sjukhus lär man sig en hel del om människor, trots att man inte ses mer än en halvtimme, timmeåt gången (när man är så pigg att man kan gå uppe). Somliga har svårt för att hälsa på främlingar i detta trasiga kollektiv som samlas runt borden.. Ett problem uppstår direkt: ska man sätta sig vid det runda bordet där det redan sitter 3 patienter, en stol är ledig. Eller är det bra att börja på ett nytt bord? Småsaker som ändå ägnas en snabb tanke när jag gått in i matsalen...

Vid en sittning sitter två herrar vid ett bord. De känner inte varandra sedan tidigare. Den yngre av dem frågar den något äldre mannen om han vill veta hur det gick till när han blev sjuk och till sist hamnade här? Frågan besvarades jakande och berättelsen började. Efter en stund framgår det att hela dagen innan insjuknandet ingår i berättelsen. Den är rikt detaljerad och utsmyckad. Position och betydelse slinker in i skildringen En talar och den andre lyssnar. Historien pågår kanske 8 till 10 minuter. Den äldre är inte sämre, även han delger sin sjukdomshistoria. Så att ett slags jämvikt skall uppnås. Det tar honom 8 till 10 korta meningar...

Här träffar jag på människor som blir så glada över att möta även en främling att det verkligen syns. Vi språkas vid om maten som är sparsmakad och inte alltid uppskatts. "Öh, går det att beställa en pizza hit?"

Därefter är det nästan prat på ut- och inandning. Ingen gång en fråga riktad till någon annan. Nog märks det att människor behöver få prata och berätta om sig själva och vad de varit med om. Ibland går det så fort att vänner och släktingar som man av naturliga skäl aldrig hört talas om endast nämns med förnamn: "och då sa Kurt till Eva-Lena...."

Jag inser att det kan bero på att personen möter för få människor i det dagliga livet. Eller bara är pratglad. Efter några varv i matsalen inser jag att de som pratar och sitter i grupp ofta är samma människor och att andra viker undan, tystnar eller håller sig för sig själva. 

Även i korridorerna hälsar patienter som uppe och rör sig lite försiktigt på varandra. Andra knallar på med nedböjda huvuden så att ingen kontakt kan uppstå...

Märkligt nog kan dessa korta möten med främmande människor stanna kvar i minnet. Där finns ofta medlidande och inkänning vilket kan verka konstigt utifrån exemplen ovan. Men samtal är så mycket mer än ord av minspel och gester och det finns ett band oss emellan som är mer än de grå mjukiskläderna vi hasar runt i.

Den största vinsten av dessa små möten är att eftertanken kommer. Hur gör jag? Varför? Hur skulle andra uppfatta mig? Lyhörd? Dominant? Lite enstöring? Samtal är ett fantastiskt tillfälle att möta andras verklighet och dela något av det egna. 

Förtvivlans smärta och längtan efter lindring!

Läste du ”När midsommar inte  blir som man planerat” här på stillsam? Ett av många inlägg som börjar likna en sjukjournal. Men vad gör man när ohälsan är på längre besök? Delar med sig en smula. Så gott som hela juli månad, och inte bara midsommar, gick i bukspottkörtelns tecken, med 3 operationer och hinkar med antibiotika…

Förra fredagen hade jag vaknat gång på gång, knappt sovit, med värk på flera ställen i bukregionen. Skrev till mottagningen med hjälp av 1177 och fick svar på måndagen. Under helgen hade obehagen eskalerat. En röntgensejour  hade bokats till nästkommande måndag. Natten mot tisdagen hade knappt börjat när smärtan blivit än värre! Konsultation med 1177 och akutbesök. Vid tre-halvfyratiden på morgonen skickades vi hem (tog en taxi) trots försök att bli inlagd. En extra tablett oxinorm bifogades. Hade lagom kommit hem när smärtan blivit outhärdlig. Medicinen var helt obrukbar, den tog inte.

Vi kunde inte återvända, kände vi. Klockan 7 hämtades medicinen Oxinorm på Apoteket. Men redan innan kontakttelefonerna till kirurgmottagningen för övre buk öppnat, hjälpte 1177 oss att ringa igenom och få kontakt. 1177 nöjde sig med mitt gutturala stönande. Jag var inte helt samtalspartner utan det nya akutbesöket fick ordnas av Maggan.  Jag kved oupphörligt men ändå envisades personalen med att först ta om alla nattens prover. Smärtlindring och ordet morfin var de enda jag lyckades pressa igenom mina hårt ihopbitna käkar. Det tog nästan 2 timmar med smärtan jag bedömde till 9 eller 10 innan jag äntligen fick en morfinspruta. Den lindrade den gamla värken, men ny dök upp. Läkaren sa att det säkerligen var gallgångarna som krampade. Inlagd. Värken återkom trots värkstillande nästan direkt i mellangärde, buk och runt nyckelbenen. Den dagen gick åt till att lägga in infarter och att smärtlindra…

Onsdag, provtagning med över 60 i Crp. Trippade på feberns gräns.Trots bokning fanns det sedan ingen röntgentid för att se hur det såg ut därinne. En förkortad dialys. På kvällen 292 i Crp. En natt med Alvedon, oxinorm och morfin. Fick tigga om mer smärtstillande. värk, värk, värk. Odrägligt och förtvivlande. Vad gör man när man inte kan ligga, inte stå eller vrida och vända sig?

Torsdag. Fastade från 24.00. Ny dialys för att kompensera den förkortade inför ev röntgen. Klar efter lunch. Ont, ont, ont. Ingen plats röntgen.

Fredag morgon och mer plåga. Morgonens Crp var nästan 400! Man insåg att jag var tillräckligt väldialyserad inför en röntgen, så dialysbesöket flyttades till fredag, 

De tyngre läkarna på Övre Gastro satte ner foten inför röntgenavdelningens chef, ingreppet måste ske. Man ville inte att inkapslingen av vätskan i buken efter en läckande bukspottkörtel skulle spricka! Efter långa och noggranna förberedelser och ett dundershot med antibiotika lyckades man på röntgen kontrollerat punktera abscessen! En del värk släppte direkt. Detta dränage undersöktes och godkändes av ett annat röntgenteam. 

Eftersom min ”port a cat”, ett säkert sätt att sticka patienter med knepiga kärl, hade havererat redan tisdagen satte funktionen ”stickhjälpen”, på postoperativa avdelningen in nya infarter. Sedan fick jag en större cvk på halsen som man både kan sticka i och ge injektioner igenom. Tillbaka på avd 39 fick jag äntligen bryta min andra 12-timmarsfasta! Värken var nästan helt borta. Maggan hälsade på och jag sov så gott som hela tiden…

Nu ska infektionerna bekämpas, efterarbete och upprensning göras. Antibiotika i minst tio dagar. Här genomlevde jag några av mina värsta dagar och nätter. Då kommer engelskan tillbaka: never again!

Fler kyrkovalskommentatorer!

Röstkorten till kyrkovalet (i Svenska kyrkan) landade i postfacket långt innan något valmaterial synts till. Någon debatt förekommer knappast. Enstaka inlägg i lokalpressen (NA) har skymtat förbi. Det blir som det brukar. De politiska partiernas fördelar är svåra att uppväga. De kan utnyttja anställd personal, medlemsmatriklar och den stora erfarenheten att ställa upp de allmänna valen.

Små volontärgrupper som Posk och Frimodig kyrka, utan lokala kanslier och partiapparater och utan betydande ekonomiska tillgångar, får svårt att hävda sig och slå igenom. Så att frigöra Svenska kyrkan från direkt partipolitiskt inflytande lär bli en lång affär. 

Media föredrar Joel Halldorf som kommentator till Svenska kyrkans inre politiska liv, oftaintressant. Men den främste experten på partipolitiken i Svenska kyrkan är faktiskt prästen och docenten Klas Hansson med boken Kyrkomöte och partipolitik, politisk påverkan på kyrkomötet 1930 -  2018. Den borde varje kyrkopolitiskt intresserad skribent ha läst! Andra väl insatta personer är förre Kyrkosekreteraren, sedermera biskopen, Ragnar Persenius och Gunnar Edqvist, diakon och förre utredningssekreteraren för kyrkostyrelsen. 

En betydande person med grundmurade insikter är biskop Sven Thidevall, som också torde ha rejält på fötterna gällande politikermakten i Svenska kyrkan. Något för medierna att utnyttja…..?!

Svordomar i boktitlar

Råkade stanna i en lokal bokhandel. Vi letade efter böcker om design, särskilt svensk sådan. Men vi gick bet. En ung släkting har bestämt sig för att bli intresserad! Och då vore det ju bra att hitta några bra böcker i ämnet som kan fungera som ingång och introduktion.

Istället fastnade jag på mathyllorna och upptäckte att svordomar numera är gångbara i titlarna. Särskilt som svordomar mest verkar vara förstärkningsord vore det väl konstigt om det inte fanns andra lika väl fungerande? Men säker är jag inte. Det kräver en stunds eftertanke. Gott som bara den? Gott som uj, uj, uj? Gott som filibabba? 

Om svordomar i kyrkliga sammanhang har stillsam utgjutit sig för sisådär 15 år sedan...

Försök själv att ersätta följande svordomar i titlarna...

Kyrkflytt och trösklar

 Kiruna kyrka har inte bara varit på de flestas läppar, den har också flyttat fram sina positioner. All framgång och förflyttning kräver hjälp och bistånd. Från ovan och från människor, deras kunskap och expertis. Planerarna satte igång redan 2013 fick vi veta. Anledningen var att undslippa sättningar och ras eftersom gruvarbetet på LKAB underminerat inte bara kyrkan (!) utan delar av det centrala Kiruna.

Nu kan Svenska kyrkan och andra trossamfund säkert flytta fram sina positioner på andra sätt och områden. Gudstjänstdeltagandet kunde gott öka. Bara bland de anställda och förtroendevalda kunde förväntan och uppmuntran öka det aktiva deltagandet. Där finns mycket att göra. Att den kräftgång gudstjänstdeltagandet genomgott bara förväntas fortsätta är mindre lyckat. Ty evangeliet och dess budskap om frälsning behöver ljuda tydligt och frambäras så att tron kan få fäste, även inom kyrkan och dess mångskiftande nivåer och i de grupper och partier som vill vara med och styra Svenska kyrkan!

Kyrkans trösklar har påståtts vara för höga. Det är inte sant, inte på särskilt många ställen. Snarare har trösklarna slipats så låga så att utanför eller innanför egentligen inte verkar göra någon skillnad. Ingen tvivlar på att ordet trösklar står för alla möjliga slags hinder att delta aktivt i Svenska kyrkan. Språket är för svårt, har det sagts. Visst finns det ibland ett innespråk. Men det finns också ord som är trons och kyrkans, som bär dess identitet och innersta kärna. Dessa kan inte sopas undan eller raderas ut. Andra hinder kan bestå av att nytillkomna kan få svårt att finna sig tillrätta och bli inlemmade. 

En gång trodde jag att evangeliet kunde översättas till ett sekulärt språk så att fler skulle bli berörda och indragna. Vanligast är att människor betraktar sin egen kyrka från utsidan. Då tycks de sociala insatserna vara det som kan imponera. Trots det verkar kyrkan bli bortvald och uppfattas som irrelevant.

Övertygelsen om att hindren ligger hos kyrkan har lett till att budskapet om Jesus Kristus understundom blivit så otydligt att många tror att det handlar om att Jesus var en hygglig och god människa som vi kan ha som ett slags idol eller fin förebild. Somliga är dessutom övertygade om att kyrkan går ut på att göra goda gärningar. Andra på att verbalt hävda människors lika värde och deras rättigheter. Men uppfattas det som kontentan och det uteslutande centrala då finns det andra samhörigheter som koncentrerar sig mest på det. Kyrkan är faktiskt något mer och annat. (Bilden visar en oblatask, där ett krucifix speglas, skapad av silversmeden Anna-Stina Åberg)

Att bli inlemmad i Kristi kropp och att öppna sig för att bli förvandlad till större Kristuslikhet, att bli förlåten och ha en bönens dialog med Gud blir nya dimensioner i livet. Detta kan leda till solidariskt engagemang för rättfärdighet, rättvisa och fred som ett utflöde av att Gud först har älskat oss...

Förena vila med arbete

Pensionärslivet är fyllt av uppgifter. Särskilt i äppeltider. Vår koloni har dessvärre mycket bra jordmån så gräset hinner inte bli klippt innan det har växt en decimeter, igen! Vårt äppelträd har en stor diameter, en sex sju meter. Följden är att sedan vi plockade fallfrukt sist har ett veritabelt skyfall av gulröda äpplen dunsat ner på den mjuka gräsmattan.

Att plocka upp dem är ett äventyr. Särskilt för mig som inte klarar att böja mig ner gång på gång. Då måste jag genast gå och sätta mig. Har prövat att stående med räfsan maka ihop äpplena, men det gillar dom inte. Både äpplena och gräset håller emot, som handlade det om oskiljaktiga vänner. Först tänker jag uppfinna äppelgolf och putta frukterna med käppen min. Lösningen blev att försöka sparka äpplena i mindre högar. Därefter slår jag mig ner vid närmaste hög på en massproducerad plaststol. 

Då når jag att samla kasserbar fallfrukt i en stor korg och den frukt som ska sparas i en papperskasse. Så där sitter jag med räfsan, som kan behövas för äpplen i periferin, korg och kasse. Då visar det sig att äpplen är som nybadade. Det dryper om dem. Daggen hänger kvar i gräset trots flera timmars sol. Så nu behövs papper att torka med så botten inte går ur papperskassen där den goda frukten placerats. Så långt går det ändå rätt hyfsat. Sedan måste jag flytta några meter och släpa med denna omfattande utrustning.

Där sitter du bra, ropar grannarna. Och tycker att det var ett nydanande sätt att förena vila med en smula arbete. Blir du klar tills kvällen, ropas det uppmuntrande. Själv svettas så jag snart är lika blöt som gräs och äpplen. Så det får bli en paus för att äta lite och dricka en svalkande kylig dryck.

Efter åtskilliga förflyttningar runt och under det dignande äppelträdet har jag fått bort...det mesta. Under tiden har det retligt nog dunsat ner en del nya äpplen. Hoppas det gjorde ont, tänker jag som inte vet hur just äpplen har det med känsel och känslor. Blir det så här fler år får vi hyra några lamm.

Att ha koloni innebär med andra ord en del vedermödor. Sedan ska vi gå till parkeringsplatsen. Då blir det till att bära en kasse fallfrukt, en kylväska, ett par kilo nyupptagen potatis, en spagettipumpa och diverse annat. Som sagt, pensionärslivet är fyllt med uppgifter.

Demokrater mot Trump

Det demokratiska partiet sägs vara i kris. En strategi lär inte finnas, hävdas det. Partifolket har inte lyckats hitta gemensamma angreppspunkter för att motarbeta och detronisera Trump och hans anhang.  Så kan det förstås vara även om det finns tydliga och klara röster som systematiskt och uthålligt gör vad de kan.

En av de mest uttalade Trumpkritiska TV-kanalerna är MSNBC. Kanalen utdömd av republikaner och magafolk som woke och opålitliga. Följer man MSNBC är det enkelt att upptäcka många välformulerade demokrater som kämpar hårt för att motverka Maga och Trumps oändliga och för demokratin hotande och skadliga åtgärder. Bland de återkommande muntliga och initierade kommentatorerna utmärker sig Lawrence O´Donnell som själv har arbetat i Kapitolium. O´Donnell har bl.a. varit författare och producent för serien West Wing! 

Även Rachel Maddow har ett eget program med tydlig udd mot Trump och regimen. Kritiken mot Trumps plats och roll i vänskapen med Jeffrey och hur det avspeglas i Epsteindokumenten tillhör det som för tillfället är högt prioriterat. I dessa program lyfts även frågorna kring Justitiedepartementet, Jeffrey Epstein och Ghislaine Maxwell och hur bristen på transparens och oviljan att släppa dokumenten tydligt splittrar Magarörelsen.

Dessa tydligt politiska kommentatorer ter sig ovanliga för svenska tittare. De fungerar som våra kolumnister i dagstidningarna där personliga ställningstaganden och åsikter har sin plats (liksom på ledarsidorna). Men CNN och Fox har samma modell i sina kanaler. I de flesta program har man dock olika paneler som utifrån olika utgångspunkter diskuterar dagens frågor.

Senatorn Adam Schiff från Kalifornien har en egen Youtube-kanal där han konsekvent och vältaligt kritiserar Trump, hans regim och deras många olagliga handlingar. Vill man se och höra en uttalad demokratisk Trump-kritiker är Schiff ett bra exempel. En annan är Jamie Raskin som representerar Maryland i kongressen. Han sitter också i the House Committee on the Judiciary. Även han är rikligt representerad med utdrag ur debatter och anföranden på Youtube.

En annan väg att väcka opposition har Bernie Sanders, med hjälp av Emilia Alexandria Ocasio Cortez, som åkt land och rike runt med stora och ibland enorma möten under samlingsnamnet Fighting Oligarchy, where we go from here! Vill man se några utdrag från sådana möten är det bara att söka på "Fighting Oligarchy" eller på Bernie Sanders på Youtube.

Många andra framträdande kritiker av Trump finns det förstås. Jasmine Crockett är en sådan. Några av de demokratiska guvernörerna har också trätt fram, såsom Jay Robert (JB) Pritzker i Illinois. Gavin Newsom guvernör i Kalifornien har tydligt och klartänkt konfronterat Trump.

Bland de konsekventa och kunniga kritikerna av Trumps politik står den världskände ekonomen Jeffrey Sachs i en egen klass. Leta gärna reda på material på nätet där han talar.

De bortvända och fega medierna!

Om 30 dagar och ett antal timmar är det kyrkoval. Det pågår mellan den 8-21 september, vilket Ni väl var stensäkra på? Svenska kyrkans internetsida om kyrkovalet ståtar med en nedräkning där till och med sekunderna tickar ner.

Visst vore det synnerligen motiverat om dagspressen skrev om Svenska kyrkan och kyrkovalet?! Och att radio och TV behandlade de aktuella kyrkliga frågorna! Men än så länge är det överlag alldeles tyst. Och så lär det väl förbli eftersom media av någon anledning tycks tro att skriva om kyrkovalet är att närma sig livåskådning och tro och därför bör behandlas som mindre viktigt och huvudsakligen som privata angelägenheter. Media fegar helt enkelt ut trots att det finns mängder av intressanta ämnen och viktiga frågor att djupdyka i, t.ex. vad gäller kyrkans organisatoriska utformning. Så ser min misstanke ut. De vill eller vågar inte!

Bristen på kunskap är förstås även den öronbedövande. Vilket kan vara en delföklaring till det bristande intresset för kyrkans sätt att vara och fungera. Det kan inte finnas många journalister som ens läst Svenska kyrkans kyrkoordning eller som följer upp kyrkomötets beslut i någon större utsträckning. Många tycks tro att ärkebiskopen är högsta chefen som kan se till att åtgärda saker på alla kyrkans nivåer...

Låt mig därför ange ett antal angelägna angreppspunkter:

Är kyrkan verkligen skild från staten när politiska partier från riksdagen ställer upp i kyrkliga val?

Hur ser de politiska partiernas engagemang och makt ut - på nationell, på stifts och lokal nivå? Undersök till exempel mandatfördelning i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stiftsstyrelser och stiftsfullmäktige, i kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Hur ser det ut i presidierna?

Om partier ställer upp - varför får aldrig partiledarna svara på frågor om deras inblandning i Svenska kyrkan (och inte i något annat trossamfund i Sverige)?

Hur ser det politiska inflytandet ut idag i jämförelse med läget före skiljandet av kyrka - stat?

Jämför kyrkovalsprogrammen för de grupper som ställer upp i kyrkovalet, hur viktig är kyrkans tro, bekännelse och lära? Hur viktig tycks gudstjänster, diakoni, mission och undervisning vara?

Är det rimligt att livsåskådningsmässigt sekulära och neutrala partier är med och bestämmer om böner, gudstjänstordningar och andra trosfrågor?

Hur mycket pengar delas ut i parti- och mandatstöd?

Med de röstetal som uppnås i kyrkoval, kan de betraktas som demokratiskt rimliga val? (I kyrkovalet 2021 röstade 18,4 % av de röstberättigade vilket motsvarar över 900.000 röstande. I många andra val skulle ett så dåligt röstetal leda till ifrågasättande av valresultatet)

Hur fungerar stiftens domkapitel vad gäller anklagades rättssäkerhet?

Om församlingarna är kyrkans primära nivå hur kommer det sig, och är det rimligt, att flerförsamlingspastorat kunnat ta över makten i församlingarna?

Hur styrs andra kyrkor i jämförelse med Svenska kyrkan? 

Ett livstecken

Sommarstiltjen drabbade stillsam. Inget hände. Inget skrevs. Tankarna gick i stå. Dagarna lunkade fram. Jag tror att det brukar kallas trötthet. När sedan värmen slog till flämtade man sig genom dagarna. Idag blev det dags att lämna ett litet tecken på att bloggen inte upphört...

Varje dag finns där en förfärande förtvivlan över att Israel bara fortsätter och bombar, dödar och utplånar i Gaza. Och de gör det med stöd från somliga stater och veka protester från andra. Hur är det möjligt att Sverige inte gör ALLT man (vi) kan för att förhindra vansinnesdödandet? Skammen växer!

Kriget i Ukraina tycks trängas undan av annat och har nästan blivit vardag. Så tycker jag nyhetsflödet ser ut. Hur är det möjligt?

Annat händer förstås i det lilla. Goda vänner satt på sin balkong och hörde att det lät nere på gården. Utanför staketet stod en cykel och en kvinna hade klivit av och plockade blommor genom deras "staket". Hon blev påkommen och tillsagd: Vad håller du på med. Där får du inte plocka blommor. Kvinnan ryggade tillbaka och sa ursäkta. Hon sa ursäkta en gång till och cyklade snabbt iväg med en nyplockad stor bukett ordentligt fasthållen i ena handen... 

Blogg under hot

Datorn meddelar att möjligen försöker någon ta över bloggen stillsam. Vad nu någon skulle ha för nytta av den? Här finns inte särskilt många läsare. Ämnesvalen är krympande med betoning på den egna sjukdomshistorien, allmänna kyrkliga frågor och diverse funderingar och iakttagelser om närsamhälle och omvärld.

Bloggen såg dagens ljus år 2006. Över 3000 inlägg har skrivits och över 1300 kommentarer har ramlat in. Somlig artiklar var ganska kloka medan annat var både underligt och oklart både tänkt och skrivet. Men så är det väl med ad hoc skrivandet. Det blir som det faller sig. 

Även du som inte skriver dina funderingar på nätet kan ju spara dagboksanteckningar eller andra egenproducerade dokument, om inte annat så för vänner och eventuella efterlevande. Lyckas mina stillsamma noteringar med något är det väl att ge enstaka noteringar i kanten av eget och andras liv. Kyrkan som har varit mitt liv i så många år, i december blir det min 50-åriga prästvigningsdag, har förändrats på många sätt under dessa 5 decennier. 

En hel del "reformer" har inte blivit vad de utlovades skulle bli. Storpastoratsreformen lämnade många små församlingar orörda, fast andra bärkraftiga och stora, särskilt i städerna, tvingades in i nya konstellationer. Vi väntar ännu på den utvärdering som kunde kasta ljus över vad som hände med självbestämmande, ekonomisk styrning och gudstjänstliv. Soimliga påstår att en sådan utvärdering inte låter sig göras. Nej, vill man inte så går det naturligtvis inte...

Visby utom räckhåll med mera…

Blev uppringd från Visby. Ett långt samtal utspann sig om vad som hänt sedan vi sågs sist. Och en fråga ställdes om vi kunde ses på Gotland i sommar. Efter en kort paus fick jag förklara att det fanns några skäl till varför det som varit sedvanliga sommarluncher med en grupp skolkamrater inte var aktuellt i sommar för vår del. För det första ville jag få allt det här med hälsan, bukspottkörtelns läckage och dränage, ordnat. 

Eftersom dessa hälsoproblem inte är slutgiltigt åtgärdade och avklarade har jag i år inte alls sökt om gästdialys i Visby. Utan löfte om en sådan behandling på lasarettet åker jag inte till Gotland. Och ska man lägga ut tusentals kronor på den resan vill man ju få stanna åtminstone några dagar. Det verkar ju rimligt, eller hur? Fast efter att ha fått nej i 5 år har jag liksom ställt in mig på att det här med att besöka släkt och vänner på hemön nog tillhör det förflutna. Några ja har jag fått sent omsider, efter att ha klagat, men klinikens nej var så eftertryckligt definitiva att jag hunnit säga ja till att ha bl. a. en begravning. Att få begrava en vän är inget man hoppar av ifrån bara för att nejsägarna plötsligt ändrat sig. För mig ligger Visby just nu utom räckhåll. 

Dag Sandahl skriver flitigt sina dagsländor om brister och problem i Svenska kyrkan. Han har säkert en stor läsekrets men kunde gått få ännu fler läsare. Visst är han både polemisk, ironisk och kritisk, och det är inte alltid lätt att hålla med honom, men icke desto mindre är han en av de få tydligt oppositionella röster som ännu härdar ut. Därför är det stimulerande och nyttigt att läsa hans texter. Nu senast granskar han hur Skarpnäcks församling har misskött ett ärende där en anställd präst skulle avskedas. I efterhand, efter beslut i Överklagandenämnden och Domkapitlet som medger att handlingar ska lämnas ut, vägrar församlingen i alla fall att lämna ut aktuella handlingar. De tycks upproriskt låta bli att rätta sig efter besluten enär beslutsorganen inte har några egentliga sanktionsåtgärder att sätta in. De sätter sig genom sin vägran över den ordning som ska råda i en kyrka! 

Dag påtalar också att Kyrkans tidning (Kt) (av Dag Sandahl kallad Torsdagsdepressionen) redan borde ha skrivit grundligt om Skarpnäck. Kt borde självklart ligga i framkant när det gäller att granska problem och missförhållanden i Svenska kyrkan. Under flera år skrevs minimalt om problemen i Visby domkyrkoförsamling trots att missförhållandena var omdiskuterade och spridda. Eller när en kyrkoherde köptes ut i Örebro pastorat lät man sig nöja med att det fanns en hemlig uppgörelse mellan kyrkorådet och kyrkoherden istället för att begära ut handlingarna. Det finns fler exempel. 

Om inte Kt skriver om problem och svårigheter så är det ett antal andra församlingar med likartade bekymmer som inte får de insikter och den klarhet som en väl genomförd genomlysning kan erbjuda. I fallet Skarpnäck har Dag begärt ut handlingarna och gör därmed en journalistisk insats som Kyrkans tidning borde vara först med...

I kris och fasta

Planer och tankar om hur tiden skall brukas och gestaltas ändras. Ibland sekundsnabbt. För min och vår del var det inte bara midsommarhelgen som blev annorlunda. Nej, hela veckan har utvecklats åt håll vi inte kunde förutse. Bakterier hittades i mitt blod tack vare blododlingen som togs när jag skrevs in via akuten. Dundermedicin sattes in för att förhindra sepsis och andra komplikationer. Vården ställer upp! På nytt!

Några korta dagar och bönerop senare blev jag som folk är mest. För vad göra när framtiden är oviss? Sända egna tankar och böner till alla vänner, släktingar och bekanta. Varje dag bär oro och läshunger. 

Nu vet jag mig omgiven av förbedjare. Dessa lågmälta, uthålliga och varma bärare lyfter mig, oss, mot ljuset. Deras böner omger oss och blir till ett tecken på Guds närvaro, i det som annars vore avstånd och övergivenhet. Det är ungefär som när bönerna våra tystnade efter vår son Patricios död. Då tog andra över. deras böner omslöt och lyfte. I det fick vi vila när orken tog slut.

Ärkebiskopens fastebok har jag läst under denna tid. Tomas Andersson Wij har skrivit ett häfte strax under 100 sidor under titeln: "Gud är inte plåstret".  Stilen är poetiskt kort. Flera gånger citeras ökenfäderna och den komprimerade aforistiska stilen i fasteboken tycks delvis lånad av dem. Vad sägs om följande tanke: "Detta är den teologiska fastan. Att inte bara avstå njutningar och distraktioner, utan även vårt behov att alltför snabbt och bestämt benämna Gud". På ett annat ställe beklagar författaren sig när han låtit lockats att svara på journalisters frågor om hans tro: "Det är som att Gud är plats som försvinner när jag beskriver den". Och på ännu ett ställe kommer kommentaren: "Vad kan vi göra annat än att mumla om Gud?.

Tomas Andersson Wijs bakgrund i frikyrkan går som ett stråk genom denna lilla bok. Där finns en stark brottning med den föreställningsvärld som fanns bl. a. i Ebeneserkyrkan inom baptismen, numera EFK. För att balansera trycket att vara på ett visst sätt ber han i sitt pojkrum att Satan ska komma in i hans liv. Många hisnar nog, men de som upplevt trycket, apokalyptiken och syndakatalogerna i ganska extatisk förkunnelse har säkert mött liknande reaktioner

Mycket av det som skrivs i fasteboken är tänkvärt även om jag efter att ha tänkt genast vill motsäga det som Anderssom Wij understryker. Men visst går det att följa honom en bit på vägen när han vrider och vänder på Guds allmakt. Han konstaterar: "Detta fick vi: Inte en superkraft, inte en allmakt. Men en Gud som delar våra livsvillkor, som blöder och dör med oss". I mig ljuder trosbekännelsens ord: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare..."

I ett avsnitt om mässorna i Allhelgonakyrkan på söder skriver han "Vi gjorde mässan för vår egen skull, inte för någon annan, inte för att bli fler". Mässan är församlingens sätt att vara, dess uppdrag och kallelse, liksom uppgiften att vara solidariskt handlande vittne i världen. I liturgin finns dialogen med Gud och mötet med Kristus i nattvarden. Där i gudstjänstens möte erbjuds förlåtelse, nåd, upprättelse och försoning. Vi erbjuds där att förvandlas till större Kristuslikhet, inte för att tillfredsställa mina eller våra behov - utan för att det är Guds vilja med oss.

Till sist. Läs gärna årets fastebok, samtala och fundera över vad kyrka och församling är och hur tro. bekännelse och lära kan strukturera och stödja...