Kort om sanning och konvent...

När tappade jag bort sanningen? I förra inlägget fanns mängder av ord, dels på Språktidningens lista, och andra som stillsam försökte ta fram t.ex för en lista på bästa orden för kyrka och kristendom. Där glömde jag alldeles bort ett stort och starkt ord: sanning. Ett ord som i dagarna, åtminstone i USA, kan betyda snart nog vad som helst. President Trumps sanningar består till stor del av felaktiga och osanna tyckanden, dvs fakta talar emot det han hävdar. Hur kunde det gå så. Må vi bli beskyddade, både i politik och kyrka, från att så förvränga vad rätt och fel, sant och gott är!

Ett ord som följt mig sedan jag vara ganska liten är ordet konvent, från det latinska conventus. Ordet förkom nämligen i Metodistkyrkan för beslutande organs möten och diverse andra samlingar. Konvent användes mera förr för beslutande församlingar eller enklare sammankomster av social karaktär. Det har även används för att benämna kloster! I Svenska kyrkan finns ordet kvar för samlingar som en prost ordnar i sitt och stiftets kontrakt för präster och diakoner. I Örebro kallas den stora konferensanläggningen mitt i staden finurligt nog för Conventum, även om inte så särskilt många reflekterar över namnets tänkbara betydelser.

Andra ord som borde kunna föreslås för en lista bra ord i kyrka och kristendom är korstecken. Luther som den gode katolik han var gjorde och rekommenderade även korstecken. 

Svenskans bästa ord...

Inatt låg jag vaken efter midnatt och lyssnade till Sveriges Radios program Talkshow i P1. Där uppmärksammades Språktidningens efterlysning gällande svenskans bästa ord. Efter omröstning valde Språktidningen ut följande tio ord:

1. allemansrätt
2. dagsmeja
3. fika
4. förgätmigej
5. förlåt
6. ju
7. kanske
8. lagom
9. morgonrodnad
10. tillsammans            

Urvalet känns aningen egendomligt ut, men vad kan man vänta när det ska "tävlas" om och i ord? Varför lyckades inte ord som solidaritet, medmänsklig, rättvisa, jämställdhet, empati eller kärlek attt komma med på listan..?

Endast ett enstavigt ord fick plats i listan, nämligen ju! Det kan man ju förstås förstå eftersom det är ett av talspråkets många småord som ofta dyker upp i samtal. Ordet är ju mycket mer komplicerat än vad vi i förstone inser. Det är bara att slå upp Svenska Akademiens Ordbok! Där upptäcker jag bl. a. att ordet användes redan på 1500-talet både av Olaus Petri och av Peder Svart.

Ett av mina enstaviga favoritord är ordet harm. Sällan använt idag, men ack så betydelsefullt i en värld där uplevelsen av maktlöshet är så omfattande. Sorg, bedrövelse, grämelse, själslig smärta tillhör uttydningsorden, vilket blir till en bekräftelse att ordet behövs när nyheterna om krig, förtryck, våld och brott fyller nyheterna. I Bibel 2000 hittar jag följande vers i Ordspråksbokens 15:e kapitel: "Mjukt svar stillar vrede, hårda ord väcker harm". En fin rekommendation för kommande partiledardebattebatter, ja för politik i allmänhet. Och för hot- och hattroll överallt!

Inspirerade av denna konstiga ordtävling kunde möjligen Kyrkans tidning försöka utröna vilka de 10 mest uppskattade orden i kyrka och kristendom skulle kunna vara? Här några förslag: nattvard, nåd, försoning. fred, frälsning, Jesus, Treenigheten, Fadern, den Helige Ande, Bibeln, tro, bekännelse, församling, avlösning, förlåtelse, kyrka...

Kan månne ord som synd, kyrkopolitiker, partipolitik, kyrkostyrelse, församlingsråd, domkapitel, klockkläpp eller kyrkoantikvarisk (ersättning) på något underligt sätt leta sig in på en sådan lista? 

Svenska kyrkans gudstjänstliv kan snart inte andas

 

Nyårsdagen är ingen stor dag för gudstjänstfirare. Därför är motivet på nyårskortet aningen apart. Möjligen vill man få fler att gå i kyrkan eller också beskriver kortet kanske hur det var under juldagarna?

Så här på juldagens morgon har redan många varit iväg till sin kyrka. Julböner, midnattsmässor och julottor är fortfarande välbesökta! Detta trots att utvecklingen för gudstjänstdeltagandet i stort pekar brant nedåt. Statistiken för Svenska kyrkan är skrämmande!

Här ett utsnitt i tioårsintervall för antalet besökande (deltagande) i huvudgudstjänst, enklast uttytt som söndagens högmässa:

1993        7923778
2003        6105616        (-1818162)

2013        4320546        (-1785070)
2023        2495305        (-1915241)

Enligt förra årets 10-års intervall tappade högmässan i Svenska kyrkan 1,9 miljoner besökare, dvs 190000 besök per år! Tala om att tappa andan, eller Anden? Vilken organisation som helst som förlorat enorma mängder människor i sin verksamhet (politik, idrott etc.) skulle tillsätta utredningar, haverikommissioner, granskningar för att söka precisa förklaringar och för att peka ut var ansvaret för denna utveckling låg! Hur gör Svenska kyrkan? Visslar, låtsas som om det mesta är som det ska...

Vem tar ansvar för att omprioritera i kyrkans arbete? Vem ändrar i målsättningarna? Vem omfördelar personalens inriktning? Vem studerar församlingar som vänt utvecklingen? Hur ser modern evangelisation och mission ut här hemma? Ett Gott Nytt År?

Olaus Petri dödsdömd

Att Olaus Petri, den svenske reformatorn,  har fått en så undanskymd plats i Örebro väcker förvåning. En vårdcentral, en skola, en kyrka har namn efter Olaus Petri och utanför kyrkan står en staty av Nils Sjögren föreställande bröderna Petri. Gång efter annan har jag påpekat att vare sig vårdcentralen eller skolan vill eller törs berätta varför de heter just Olaus Petri, vilket vore intressant att veta. Men som trenderna går kanske det skulle väcka andarna att istället namna om dessa institutioner till något annat långt ifrån den kyrkliga eller religiösa sfären.

Ingemar Söderström, teol dr., tidigare den förste kyrkoherden i Örebro storpastorat, har engagerat sig för att aktualisera kännedomen om Olaus Petri och hans roll i reformationen. Bland annat har han till reformationsfirandet skrivit en dramatisk framställning kallad "Olaus - krönikespelet" och dessutom hållit mängder av gestaltande föredrag runt om i Strängnäs stift. Ett exempel på Söderströms engagemang för att sprida kunskap om Olaus Petri är en diskussion i Örebro-Karolinaren från 2019 där han diskuterar insiktsfullt med fil. lic. Erland Bohlin. Följ gärna länken och läs!

Om inget annat kunde väcka intresset vore det väl en självklarhet att i Örebro uppmärksamma nyårsrättegången 1539/40 mot Olaus Petri och Laurentius Andreae vilken resulterade i dödsdomar. Där finns stoff till många infallsvinklar som relationen mellan sekulära och kyrkliga makthavare, rätt och fel, rättsskipning, psykologi, vad avgör vad som är viktigt i vår historieskrivning etc.

Riksarkivet skriver i sin biografiska presentation av Olaus Petri följande: "På nyårsaftonen ställdes Laurentius Andreae och O inför en domstol bestående av de närvarande rådsherrarna och biskoparna. De fick i konungens närvaro höra en lång anklagelseskrift. Den gick ut på att Laurentius och O var för sig eller båda tillsammans varit skuld till alla misslyckanden kungen råkat ut för i sin politik och till alla uppror mot honom. Vidare hade de – särskilt Laurentius – med sina råd avsett att försätta kungen i svårigheter och framkalla uppror och oro. Båda anklagades för att ha haft samröre med samhällsfarliga fraktioner inom Sthlms borgerskap. O anklagades för att ha skrivit en krönika med åtskilliga angrepp på kungen. I flera anklagelsepunkter framhålles deras 'svärmeri'. Med detta har de velat förirra och fördärva riket. Det är anklagelser som direkt knyter an till Gustavs motivering till att införa ett nytt kyrkostyre."

Intressant, eller hur?!

Tidskriften NOD, ambitiös och utmanande

Vad är en nod bra för? Det finns inte särskilt många som vet. Det kan vara den som prästen håller i när han lyfter kalken. En nod kan också vara en led eller knut på en trädstam. Men nod kan dessutom också vara den punkt på en kropp i svängning där amplituden är noll... Därtill kan nod vara ett astronomiskt fenomen där banor och linjer skär  varandra och där ett negativt värde övergår till ett positivt. En tidskrift som heter NOD kan med andra ord ha ganska många uttolkningar. Ett bra namn på en variationsrik och högklassisk tidskrift.

Teologi- och kulturtidskriften NOD som utkommit sedan 2004 har en spännande målsättning, nämligen: "...att utifrån ett reflekterat kristet perspektiv betrakta och analysera det som sker i vår samtid, oavsett om det gäller politik, kultur eller vetenskap. Profeten Jeremia var och är en förebild, även om vi inte kan leva upp till den. Han förhöll sig trogen och samtidigt modigt ifrågasättande till den tradition han fostrats i, och var helt orädd i förhållande till de makter som dominerade hans samtid, eftersom han var rotad i något större". 

Sedan våren 2023 utges tidningen av föreningen NOD:s vänner vilket innebär att tidskriften fortlever som en mycket ambitiös och ibland utmanande produktion. Den som t.ex. läser de tre senaste numren 3/23, 4/23 och 1/24 lär bli glatt uppmuntrad och rent av lycklig att en sådan tidskrift finns. Varje nummer har en genomgående konstnär vars bilder bidrar till attraktionen. Konstnär Maj Ström smyckade nummer 3/23, Janeric Johansson präglade nummer 4/23 och Samuel Sander hade nummer 1/24 som sin palett. 

De olika utgåvorna är delvis tematiska. Vad sägs om följande temata: Jesus var inte kristen - om judendom, kyrka och Israel, Fruktan och förtröstan i rädslans kultur, Drömmar, stulna, förlorade, förbjudna, fördjupade? Vid läsning är det, åtminstone för mig,  som att på nytt få dricka friskt källvatten, eller som att få ta del av vitala texter och samtal där man uppfylls av ny kunskap blandad med spänstiga reflektioner. Här några exempel på artiklars ingresser vilka kan kan ge en aning om vad som väntar vid läsning.

"Lundasociologen Olof Hallonsten beskriver hur 1900-talet kan betraktas som kulmen av de frigörelseprocesser som sattes igång av "1968" och hur de följande decennierna visat utvecklingens avigsidor."

"Med utgångspunkt i tv-serien Severance beskriver litteraturvetaren Martin Ånestrand en samtid där den digitala världens plattformar alltmer styr våra liv."

"Caroline Cedon undrar om vi måste hålla oss till våra individuella skitdrömmar inför en inställd framtid. Eller vågar vi hoppas på något mycket större?"

"Drömmar om ett förindustriellt samhälle löser inte katastrofhoten i en komplex och globaliserad värld. Maria Küchen tror att vi också behöver släppa drömmen om religionens roll i offentligheten."

Redaktionen tror på och uppskattar samtal vilket märks på artiklar där teologer samtalar men också på att samtal finns i fler varianter än så. Allt blir därmed inte tvärsäkert utan fler perspektiv får utrymme. Ansvarig utgivare är Pekka Mellergård. En prenumeration (4 nummer) kostar 399:- för ett år och sker bäst via hemsidan. Så varför inte skaffa sig bra och tankeväckande läsning!

Utrym! Man ber!

I brist på fantasi denna dag letade jag upp ett inlägg på bloggen Folkhemmet i stort och smått. Inlägget påstods vara skrivet av Folke Heim (också det en anspelning på folkhemmet) och var ett enkelt försök att kasta ljus över den dåvarande diskussionen om skolavslutningar i kyrkan...

Inlägget publicerades 8 juni 2011:

Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!

Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.

En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är peson som ber därinne. Högt! Och ljudligt!

Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan önska, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!

Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som hört vad hon sagt. Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag, sa hon. Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.

Men du, hur vet du att prästen bad? Personen såg uppriktigt nyfiken ut.
Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gode Gud, ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.

Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?

Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, ropade hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.

Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Hur är man som sjuk?

Hur det är att vara sjuk rapporteras ibland i pressen. Eller också får man läsa ingående skildringar av kampen mot ALS, Parkinsons eller olika cancerangrepp. Understundom är det intressant men ofta väljer jag bort sådan läsning. Ty var dag har nog av sin egen plåga. Bloggen stillsam har beklagligtvis nog kommit att bli min berättelse om egna hälsoproblem. Dessemellan försöker jag diskutera lite kyrka, politik och existentiella problem. 

Just idag, om en halvtimme, bär det av till röntgen. En god vän står för bilresan till Universitetssjukhuset (långt namn förkortas oftast till USÖ).  Vad ska jag dit att göra? Dit beger jag mig för att de där ska ge mig kontrast så det går att få en bild av hur hålrummen i min mage ter sig. Därefter ska de byta det dränage jag behöver ha för att med spolning flera gånger om dagen hålla hotande infektioner stången och för att skölja bort det som läcker ur min tilltygade bukspottkörtel. Direkt efter det ingreppet ska jag bege mig till dialysen. Så går en dag ifrån vår tid, som psalmförfattaren suckade.

Ganska snart ska det bli ny ballongsprängning av ådrorna i min arm. Jo, också där sprängs kalkade ådror med uppblåsbara ballonger. Flödet i den konstgjorda ådern (graftet) har minskat ordentligt på grund av s.k. stenoser i en åder. Inte är det tråkigt att vara sjuk. Alltid händer det något. I början av mars blir det sedan en helskelettsröntgen eftersom PSA-värden sakta klättrar uppåt.

Medan allt detta pågår försöker vi leva normala liv. Vi hittar på allt möjligt, som att åka till Krogen som inte finns i Folketorp, Närkesberg. En restaurang som bara har öppet när ägarna har lust och fått in fina råvaror. När den som inte finns plötsligt dyker upp är det bäst att passa på. Ty där bjuds enkel men synnerligen god mat. Nyaste testet är en måltid där måltidsdrycken blir Rom. Spännande.

Tur är att det numera går att ha alla TV-kanaler och streamingprogram i en vanlig ipad. Jag som en gång tyckte mig vara cineast är numera konsument av det mest som rör sig på skärmen. Särskilt Sydkoreanska serier. Nu senast: Capitivating the King, ett hovdrama fyllt av svek, spänning, intriger och kärlek. Ett nytt Netflix-avsnitt kommer per vecka...

Behövs det en ny Mose?

Ämnet framför andra som genom åren tvingat mig att skriva, resonera och argumentera har att göra med kyrka och partipolitik. Söker jag bland mina blogginlägg på ämnet partipolitik i Svenska kyrkan sorteras det fram en hel massa inlägg. Rubrikerna kan lyda: Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan, Socialdemokraterna har faktiskt makten i Svenska kyrkan, Nej till partipolitik, Så skall ert tal vara osv.

Söker jag på Kyrka och politik dyker en rad ytterligare artiklar upp: Skilj kyrkan och partipolitiken, När allianserna tynar, Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!, Illusionen om den opolitiska kyrkan Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

Den sista rubrikens vidhängande artikel, från 16 februari 2017, borde kanske dammas av och publiceras på nytt? Ja, inte vet jag. Här kommer den i alla fall med små redaktionella förändringar:

Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

På mail har stillsam fått två frågor om kritiken mot partipolitiken i kyrkan. Brevskrivaren var ganska trött på argumenten som inte besvarade frågan om hur ett demokratiskt styre och en evangeliserande och missionerande kyrka förhåller sig till varandra. Här kan det erkännas att efter alla kritiska artiklar som stillsam producerat under många år riktade mot de sekulära partiernas inflytande i Svenska kyrkan blir de flesta argumenten både välkända och näst intill slitna. Vilket inte hindrar att de kan ha fog för sig.

Frågan lydde mer precist: Varför dras ett motsatsförhållande upp mellan en demokratiskt styrd kyrka och en tydlig och missionerande kyrka?

För det första dras inte ett sådant motsatsförhållande upp. Ofta förutsätts att enda sättet för en kyrka att vara demokratiskt styrd är att ha politiska partier representerade i beslutsförsamlingarna. Det är, vilket ofta påpekats, att förvirra frågeställningen. Demokrati i en kyrka betyder INTE att politiska partier finns med och ska bestämma. Om politiska partier vore förutsättningen för kyrkors demokratiska styrning skulle ju de flesta av all världens kyrkor per definition inte vara demokratiskt styrda! De nordiska folkkyrkorna är en anomali, ett sorgligt undantag.

De flesta trossamfund har andra och mycket ofta demokratiska strukturer. Skillnaden är att inga sekulära organisationer och definitivt inte några politiska partier har formellt inflytande över kyrkornas beslut. Man får nog leta efter kyrkor i odemokratiska stater och i diktaturer för att hitta sådana exempel på en motsvarande politikens makt över kyrkors organisationer och liv som i Sverige. Motfrågan blir enkel: varför översätts partipolitikens inflytande i kyrkan alltid lika med ”en demokratisk styrd kyrka”?  

Ta till exempel det sekulära inflytandet som följer med partiväsendet. Där uppstår en motsättning till kyrkans missionskallelse. Läs bara de politiska partiernas program och upptäck att tro, bekännelse och lära är så gott som osynligt! Kyrkans Herre, Jesus, nämns inte! Jag frågar ofta efter hur många av de partipolitiska representanterna i kyrkan som ser sig som kyrkans företrädare i partierna och där verkar för tro, gudstjänstdeltagande och dop? En både viktig och avslöjande fråga! Via partierna får även andra, agnostiker, ateister eller andra religioners företrädare möjlighet till inflytande över Kristi kyrka. En tydlig sammanblandning mellan kyrka och värld.

Fråga två handlar om varför kritiken mot partiväsendet blommar upp nu igen. Svaren är ganska enkla. Det beror bland annat på att flera av partierna redan insett det som kritikerna hävdar, att partipolitik och kyrka inte hör samman, och de har därför dragit sig tillbaka ett steg och deras sympatisörer har fått ta över själva, och format egna grupper som t. ex Liberaler i Svenska kyrkan, Det steget behöver följas av ännu tydligare partipolitiska reträtter så att ingen misstanke kan finnas om att politiska rörelser egentligen styr Svenska kyrkan. Ett annat skäl är att många även inom de kvarvarande politiska partierna är tveksamma eller kritiska till partiernas inblandning i kyrkan. Partiernas företrädare ska förstås fortsätta vara engagerade och förtroendevalda, men då naturligtvis på andra och kyrkliga plattformar. Det har sagts ibland att om partierna drog sig tillbaka då skulle även en hel del av dess företrädare sluta – vilket innebär att partiet är viktigare än kyrkan. Att partiets påverkan på kyrkan betyder mer än det kyrkan kan ge till partifolket!

Till slut växer kritiken därför att vi befinner oss i en sekulär stat där samma kyrkligt aktiva partier ofta påpekar att kristen tro och religion är en privatsak. Påståendet kan uttolkas ungefär som att kyrka och samhälle inte hör ihop. Man kan undra varför denna angelägenhet, kyrkan, i den privata sfären då är så intressant att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna ser det som nödvändigt att som partier styra och ställa i kyrkan? Det världsliga och andliga regementet är så sammanblandat att förvirring uppstår och profetisk samhällskritik blir svår för att inte säga omöjlig.

Ska det behövas en ny Mose för att kyrkan ska kunna frigöras och lämna den statliga och politiska fångenskapen? 

  

Nyheter är beroendeframkallande?

Nyheter? Vad är det? Sådant journalister, reportrar och redaktioner med chefer och allt bestämmer sig för platsar. En blandning som knappt kan kallas salig i någon kvalificerad betydelse. Men brokig, mångfaldig och obegriplig. Likafullt är många av oss nyhetsberoende. Får vi inte vår dagliga dos av tidningarnas, radions eller TV:s nyheter kommer abstinensen. Då ger vi oss ut på stadens gator för att läsa löpsedlar. Men var hittas sådana braskande rubriker idag när kioskerna vissnat ner och dött?

Eftertankens bleka krankhet får mig att inse att nyheterna som ska kunna hålla demokratin levande går en ständig kräftgång (dvs baklänges och tillbaka). Nya generationer har mindre intresse för att veta och förstå vad som händer och sker i vårt samhälle. Dessutom finns nu så många störande och missledande budskap, och mängder av nya media, så kritiskt tänkande och urskiljningsförmåga har blivit en förfärande stor bristvara. Hur jag vet det? genom att se populism och likgiltighet på nya nivåer och genom att prata och diskuter frågan med andra...

Strömmer, justitieministern diskuterade med f.d. ministern Shekarabi om gängen och grundlagen. De var osams. Vad som sakligt vore rimligt gick knappast att förstå. Att något måste göras var de dock överens om. Alltid något. Att det borde vara förbjudet att tillhöra gravt kriminella gäng tycks självklart. Den svåra frågan är nog hur man ordnar det? Hur håller någon reda på hemliga medlemskap och hur lagförs det? Hur dras gränser in i det politiska landskapet?

I nyheterna hörs en och annan röst som diskuterar det tänkta förbudet för politiska partier att finansiera sin verksamhet med lotterier. Hur uppfinns detta och liknande förslag? Särskilt ideologisk är det inte. Mest ser det ut som, och är säkert också, ett försök att skjuta socialdemokraternas ofattbart framgångsrika lotteriverksamhet i sank. 

Mera ideologisk motiverat och klokt vore att diskutera förbud för politiska partier att annektera, kontrollera eller styra religiösa institutioner och organisationer. Att det fortfarande är görligt år 2023 borde väcka avgrundsandarna till livs. En rågång ska naturligtvis råda mellan stat, partier som styr och bär staten, och religioners organisationer (läs här Svenska kyrkan eftersom det är det enda politikerna bryr sig om eftersom den fortfarande är stor, rik och någorlunda mäktig).Hur är det ens möjligt att förhållandet tycks gå under radarn? Journalistskrået är totalt ointresserat, passivt och begriper tydligen inte denna märkliga blandning av religion och politik. Alla påstår annars oftast att sådant är oförenligt. Helt oförenligt!

I Sverige vill de politiska partierna som älskar att leda Svenska kyrkan hålla Gustav Wasas arv levande. Kyrkans makt ska hållas under uppsikt, och ibland sättas grimma på, så att kyrkan inte får för sig att lägga sig i hur landet leds och styrs. Antikatolska sentiment kan fortfarande spåras och tveksamheter inför ekumeniken eftersom andra kyrkor kan få för sig att Svenska kyrkan behöver lyssna och ta hänsyn till andra kyrkor och traditioner. Farligast är nästan att det finns myriader av sätt att leda och styra kyrkor, och då med demokratiska förtecken, utan att behöva politiska partier som ryggsäckar. Om kyrka och stat verkligen gick isär - se, det vore en nyhet värd att höra och läsa om!

Val vinns inte om man skiljer stat och religion, stat och kyrka, åt. Men det vore rätt. Däremot kan det ge valframgångar om man skjuter ett grundskott mot de politiska motståndarnas finansiering. Vilket är fel sätt att ta sig an politisk opposition! Vi som begärligt suger i oss nyheter ser och förstår mer än ni tror! 

När allianserna tynar

Här en artikel, kyrkokritisk naturligtvis, som jag hittade i gömmorna. Den skrevs runt 2009 och försöker genomlysa och synliggöra mönster som präglar den politiserade Svenska kyrkan. Läs och begrunda och fundera gärna över om huruvida det efter storpastoratsreformen ser annorlunda ut på något avgörande sätt?

Århundradets reform – var den när Svenska kyrkan och staten gick skilda vägar. Då hade man utrett och diskuterat i många decennier. Men när förändringen väl genomförts – tystnade alla. Inga utredningar har undersökt om reformen blev lyckad, eller inte. Tio år efter den stora frigörelsen har man inte utvärderat reformen som kostade mångmiljonbelopp. Frågorna är många, men svaren uteblir.

Blev det då någon förändring? Inte mycket. Det mesta är sig likt. Kyrkliga kommentatorer har ibland betonat att politiseringen ökat! Vilket har förvånat utanför kyrkan. Förväntningarna var att Svenska kyrkan skulle bli mer kyrka och att politikens grepp över kyrkan skulle upphöra.
En påtaglig konsekvens är att Svenska kyrkan inte längre fungerar som myndighet. Den förändringen inleddes 1991 med överföringen av folkbokföringen till skatteverket. Kyrkan har äntligen blivit av med sin urgamla roll som överhet.

Biskoparnas makt och inflytande har kringskurits. Vi har fått ett mera konstitutionellt episkopat (i parallellitet med den konstitutionella monarkin). Före 1983 hade biskoparna säte och stämma i kyrkomötet. Nu har de närvaroplikt och en granskningsuppgift via läronämnden (som de delar med andra). De får motionera och har yttranderätt i kyrkomötet, men de tillåts inte rösta. Mer garnering, mindre makt.

Tidigare var biskoparna prästernas chefer. Prästerna var stiftsanställda och lydde direkt under biskop och domkapitel. Idag är prästerna lokalt anställda och tendensen att där se dem som lokala tjänstemän blir allt starkare. Förr kunde man inte så enkelt göra sig av med en obekväm kyrkoherde. Men utköpen av kyrkoherdar har efter kyrka-stat reformen ökat dramatiskt. Kyrkans episkopala karaktär har genom denna ändrade anställningsform allvarligt försvagats och kongregationalismen vuxit i styrka. Den dubbla ansvarslinjen urholkas trots Kyrkordningens regler.

I det allmänna medvetandet kopplas brister i kyrkan så gott som alltid till prästerna. De har ansvaret, deras är helvetesförkunnelsen, deras är den moral man inte vill veta av, deras är felet att kyrkan är på ena eller andra sättet. Nog är det märkligt eftersom den verkliga makten i och över Svenska kyrkan sedan mycket länge ligger i andra och politiska händer!

Men prästerna är som läkare och militärer synliga företrädare. Experter med egen och tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger så tungt att de får bära skulden, trots att ansvaret för hela verksamheten anmärkningsvärt nog ligger hos samma partier som också regerar i kommuner och landsting, i riksdag och regering.

De nordiska folkkyrkorna är de mest politiserade kyrkorna i hela världen! I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Därav kommer fenomenet att många frikyrkliga personer haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan var inte en kyrka som andra, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den breda tillhörigheten idag är att det varit obligatoriskt under århundraden att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet. Trots att kyrkan inte längre utgör detta nationella band är den en oerhört inflytelserik och viktig institution.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) bibehölls många band mellan kyrka och folk vilket möjliggjorde att medlemskap i kyrkan inte utgjorde en religiös bekännelse utan mer hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett egen livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden… Här finns ett band till folk och nation som de politiska partierna slagit mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Argumentet har varit att man på denna punkt bidrar till kyrkan som demokratins garanter. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska tycks vara okänt. Tänker man på att kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal styrs kyrkans koloss av små minoriteter. Partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”. Resonemangen haltar betänkligt.

De stora partierna har gång på gång hävdat att de icke aktiva måste företrädas, de är också medlemmar i Svenska kyrkan. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken sanktionerar och gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum.

Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva som näst intill gör det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen. De troende och gudstjänstfirarna ska minsann inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om de kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade, de som går på allsvenska eller elitseriematcher, utövarna, de kunniga och de aktiva, måste kontrolleras med argument att de är en elit.

Anmärkningsvärt nog ser det också helt annorlunda ut i de politiska partier som styr kyrkan. I ett politiskt parti får inte vem som helst av sympatisörerna eller medlemmarna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. De skulle få stora problem om de hela tiden argumenterade för att de minst aktiva och deras åsikter skulle tillåtas avgöra partiets linje.

I partierna duger enbart ”eliten” - men så inte i kyrkan, där ska det av någon egendomlig anledning vara på motsatt sätt. Det är inte ovanligt att skrämma människor med prästvälde och utmåla det som ett hot att de elitkristna ska ta över. Så skjuter de politiska partierna sig i foten. Först och främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

På samma sätt är talet om prästvälde och svartrockar en ideologisk bumerang. Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka, säger till exempel Maud Olofsson (KT 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt det system som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

De som uppmärksammas på denna tingens ordning blir alltmer kritiska och upprörda. En kyrka där politiska partimöten inleder ett stiftsfullmäktige hur ska den kunna fungera som kritisk instans? En kyrka där man dag efter dag samlas till partiöverläggningar hur ska den kunna bli en profetisk röst? Det är som om Svenska kyrkan levde i ett annat samhällssystem, ett sådant våra politiker annars alltid är noga att distansera sig ifrån. Ett samhälle där man måste kväsa och tysta kyrkans egen röst. I vårt land styrs stat, landsting, kommun och kyrka av samma politiska partier. De har tillsammans majoritet på alla nivåer inom Svenska kyrkan, alltifrån församlingarnas kyrkoråd till kyrkomötet. Kyrka-statreformen kan helt enkelt inte fullbordas förrän partipolitikens grepp om Svenska kyrkan upphör!

Diskussionen om kyrkans ansvarsområde blir belysande. Gösta Bohman kritiserade redan på sin tid Svenska kyrkan för att den la sig i partiernas ansvarsområde. Kyrkan skulle hålla sig inom sitt område, dvs ägna sig åt det andliga och inte syssla med sådant man inte riktigt begrep. Partierna och politikerna skulle ta hand om politik, ekonomi och samhällsfrågor.

I samma tonart sjunger fortfarande partiledarna. Tonläget har blivit högre sedan kyrka-stat reformen. Vare sig partiledarna heter Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson, så vill de, hör och häpna, skilja på kyrka och politik. Religionen och kyrkan hör hemma i den privata sfären och ska inte tillåtas ha inflytande på politiken.
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val, sa Fredrik Reinfeld strax före kyrkovalet förra året (KT 090702).

Om kyrka och politik skall hållas åtskilda blir det ju obegripligt att man samtidigt cementerar partipolitikens makt över kyrkan. Ett talande exempel är att alla de tre nämnda partiledarna drev på sina kyrkopolitiska företrädare för att kyrkan skulle besluta om samkönad vigsel. Mona Sahlin använde den frågan som ett skäl för att människor skulle rösta i kyrkovalet. 

Under förra mandatperioden var de tre största grupperna i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, politiska partier. Så ser det ut även efter valet 2009. Störst var S (71/71), därefter kom M (45/41) och C (41/34). Tillsammans hade dessa partier under förra perioden 157 mandat och en förkrossande majoritet i kyrkomötet (totalt 251 mandat). I det nya kyrkomötet har de tillsammans 146 ledamöter och fortsatt majoritet. Man får inte heller glömma att flera av de övriga nomineringsgrupperna även har partipolitisk koppling, t ex 18 kristdemokrater och 13 folkpartister.

Så gott som all statistik pekar på en nergång för kyrkan: minskande medlemstal, stark nedgång av gudstjänstfirarna, färre dop, konfirmationer, begravningar. Man kan tänka sig att de politiska partier som leder kyrkan skulle vilja förändra denna utveckling. Men aldrig uppmanar partierna sina medlemmar att gå i kyrkan, att de del av kyrkliga handlingar. Det enda som gäller är att de ska rösta så att partierna kan behålla makten.
 
Lusläser man partiernas valprogram inser man att de frågor man brinner för handlar om kyrkans synliga och diakonala insatser för gamla och sjuka, för ungdomar och utsatta. Viktigt naturligtvis, men en kyrka utan troende människor och ett levande gudstjänstliv blir en självgående apparat, en skramlande tunna. Inget skrivs om trons betydelse, om Jesus, bekännelse och gudstjänst, från sådant är det kemiskt fritt.

Partierna är som organisationer livåskådningsmässigt neutrala. Partiernas insatser i kyrkan äger rum i en liten avskild bubbla. Inga återverkningar kan spåras i partiernas eget inre liv. Det man i kyrkomöte beslutar om, t ex vad gäller böner, psalmer, gudstjänstordningar har inga konsekvenser för partierna i övrigt. Hur länge kan det politiska systemet överleva denna dubbelhet, denna dubbelmoral? Ena stunden kyrklig, i nästa neutral. I en stunden ska partiet vara med och utbreda Guds rike, i nästa stund finns inget Guds rike.
Partiernas kyrka har gjort sitt. I ett modernt samhälle där myndigheter, stat och kommun är sekulära kan inte det politiska systemet fortsätta att ha makten i en kyrka inom en av religionerna.

Till sist: många av dem som representerar partierna är kloka och fromma människor. I ett system där väljarna kan rösta på dem de vill och blanda opolitiska kandidater med partisympatisörer så…

Skillnad mellan politik och partipolitik

 En opolitisk kyrka i en privat sfär är en idealbild som kan dyka upp i spalter och debatt. Kyrkan ska inte blanda sig i hur landet styrs eller ibland inte ens ha synpunkter på enskilda ärenden där mänskliga rättigheter och humanism går förlorade. Utomordentligt intressant är att sådana tankar just dyker upp i partier som fortfarande drömmer om att styra Svenska kyrkan och se till att den inte blir en kraft som kan motverka partiintresset.

Att en kyrka har synpunkter på hur samhället styrs och organiseras är naturligt och självklart, vilket inte betyder att den vill tävla om makten i stat, region och kommun. Vissa politiska partier som har makt i stat, region och kommun däremot vill finnas i kyrkan för att styra den. Därmed riskerar kyrkans viktiga funktion som samhällskritiker att gå förlorad. Den står ju inte oberoende utan under inflytande av de krafter som åstadkommit det samhälle som behöver granskas och utifrån en kyrkas teologi och etiska ställningstaganden. Dessa ställningstaganden i en kyrka ska självfallet inte heller ha påverkats eller begränsats av de partipolitiska krafter som också skulle kunna drabbas av en fri kyrkas synpunkter.

Den självklara rågången mellan politiska partier och civilsamhället har i så gott som enbart Svenska kyrkans fall upphört att gälla. Där används alla möjliga argumentkrumbukter för att försvara denna inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Denna åsikt och slutsats brukar få kritik för att innebära att de enskilda politikerna som företräder partiet i kyrkan därmed får sin tro och sitt engagemang underkända, vilket är fantasi och påhitt. Deras tro är inte ifrågasatt eller kritiserad, det är det politiska PARTIVÄSENDET som kritiseras och bör upphöra. Låt kyrkan vara kyrka och politiska partier ägna sig åt att leda och styra i stat, region och kommun.

Katten Sixten slår stillsam

 Ibland har min katt Sixten, saligt avsomnad, dykt upp på stillsam. Fler är intresserade av honom och hans korthuggna filosoferande än av texterna på stillsam. Ibland har hans blogg 3 gånger så många läsare som den här. 

Understundom har jag lekt med tanken att låta de stillsamma texterna publiceras på hans blogg och hans stycken på stillsam. Då kanske antalet intresserade gick upp. Här. Och Sixtens sida kunde möjligen behålla några av kattälskarna.

Det kan förstås vara så. Att fler är intresserade av katter än av teologi och kyrka, njurfrågor och politik. Vad vet jag? Märkligt är det. Men så är hela tillvaron ganska underlig, den med.

Rättmätig journalistisk behandling

 Miljöaktivisten Greta Thunberg ska som chefredaktör för en dag få ta över delar av det redaktionella ansvaret på Dagens Nyheter. Beslutet försvaras av chefredaktör Wolodarski bland annat med argumentet att miljö- och klimatfrågorna har inte fått adekvat behandling och uppmärksamhet: Skälet till att vi bjöd in Greta Thunberg är att de flesta redaktioner, inklusive DN:s, under lång tid har misslyckats med att ge klimatet en rättmätig journalistisk behandling. Frågan hanteras inte som en kris, trots att forskarsamhället är överens om att den globala uppvärmningen allvarligt undergräver livsbetingelserna på jorden. 

Visst är det intressant. Samtidigt påpekar Wolodarski att SvD tar emot mängder av miljoner från det politiska systemet genom press- och distributionsstöd. Det betyder inte att deras oberoende och journalistiska integritet är övergiven anser han. Men släpper man in en aktivist för att rätta egna journalistiska tillkortakommanden har man öppnat en dörr där fler kan göra anspråk på att få passera.

Livsåskådning, tro och kyrka är ett anat och mycket väsentligt område där dagstidningarna inte fullgör sitt uppdrag. För berodde det på bristande resurser, har det sagts. Man har inte haft råd med en särskild person med ansvar för att bevaka detta vida fält, rapporteringen blir därefter och ofta behäftad med fel när den alls förekommer. Idag kan man utan att gå till överdrift säga att det beror på ointresse och lathet. Man saknar kompetens på området och vet till exempel knappast ens hur Svenska kyrkan är uppbyggd och organiserad. Därför står man också helt handfallna inför de laddade frågorna om församlingarnas självbestämmande och förskjutningen av makt uppåt i organisationen. Inte heller förstår man komplikationerna med det partipolitiska inflytandet över kyrkans alla områden, även tro, bekännelse och lära! 

Tidningarna har varit i samstämmighet med de politiska krafter som vill förskjuta religion och livåskådning till en diffus privat sfär för att förhindra att sådana krafter får inflytande över politik och samhälle. Det vore hög tid att släppa in ett par kompetenta personer t ex på DN för att försöka något återställa att man inte lyckats ge kyrka, religion och livsåskådning "rättmätig journalistisk behandling"!

Helgon och förtryck?

Förtryckta grupper har blivit våra nya helgon, är rubriken på ett diskussionsinlägg i SvD av professor Fredrik Sveneaeus. Han menar att det inte brister i engagemanget för religionsfriheten som demokratifråga men att man förvandlat fri- och rättigheter men att man förvandlat "frihet från diskriminering och minoritetsrättigheter – till sin nya religion". Klokt och insiktsfullt formulerar han följande insikt: "Mänskliga rättigheter är utgångspunkten för varje liberal demokrati men bör inte förvandlas till religiösa sakrament som uttolkas med hjälp av ett evangelium som handlar om strukturell och osynlig makt."

Jag har tidigare på denna blogg skrivit att: Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.

I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.

Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.

Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det! Det är knappast en dogmatisk kristendom som bör enkelt förkastas eller placeras i periferin eftersom den på många sätt kan bidra till att bygga ett hållbart och etiskt medvetet samhälle

Sveneaus argumenterar  om hur de existentiella frågorna flyttat från religionen och in i politiken och får det till att den främsta drivkraften var "en marxistisk kyrka", dvs marxismen övertog kyrkans och religionens roll att vara normdrivande. Hur marxismen som inom svensk politik varit en andrahandsfråga kunde bli ett huvudinflytande kan bara ses som en konstruerad maxim. Denna marxism var lika världsfrämmande, hävdar Sveneaus, som de religiösa dogmer Hedenius exponerade på 60-talet.

Sveneaus argumenterar försåtligt. Läs följande mening "Precis som på 1960- och 1970-talen var andan till en början energigivande och spännande, men har efter hand förvandlats till en ny politisk dogm som förmedlas likt en religiös förkunnelse, faktaresistent och sluten likt en kyrka." Genom en liknelse sprids uppfattningen att "en religiös förkunnelse" är "faktaresistent och sluten likt en kyrka"! Uppenbarligen har han ingen direkt erfarenhet av vad en förkunnelse kan innehålla och hur en kyrka förhåller sig till vetenskap och fakta.

Det tydliga religionsföraktet tar delvis ut de intressanta poänger som finns att fundera över i Sveneaus inlägg. Uppenbarligen har kristendomen som den representeras genom Svenska kyrkan förlorat mark och blivit betydligt mera perifer än den var på 50- och 60-talen. Men författaren erkänner, som han insåg att han låtit totalt avvisande till religion och kyrka, att religionen kan vara en existentiell kraft till politisk förändring. Den insikten hade redan Olof Palme och hans regering som ute i världen insett att kyrkor och kristen tro spelade en oerhört viktig roll i arbetet för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Det blev uppenbart i de dialoger som regeringen då hade med kyrkor och samfund inom Svenska ekumeniska nämnden.

Sveneaus slutsats lyder att han har "velat peka på hur sekulariserade existentiella projekt tenderar att ärva religionens värsta avigsidor när de förvandlas till politiska doktriner som omges med olika sakrament och delar in världen i trogna och otrogna. Det religiösa arvet borde vi försöka befria oss från i såväl partipolitiken som kulturlivet och akademin."

Nog borde det finnas möjligheter till allianser med kyrkor och samfund för att i samhällslivet undvika och tona ner en dogmatisk överrepresentation av enskilda utsatta grupper som dessutom ofta beskrivs som värre utsatta och mera stigmatiserade än andra med liknande erfarenheter. Men sådana chanser förtvinar genom att religionen återigen får exemplifiera det avskyvärda i en alltför svart-vit världsbild och en doktrinär åskådning - som om det inte var politiska ideologier som under 1900-talet fullständigt ödelade delar av Europa och Asien genom krigen och politiska ideologier som fascism, nazism och kommunismen uttydd som Stalinism och Maoism.

Sveneus skulle, om han kände till kyrkolivet aningen mer, kunna lägga till att tendenserna att överbetona somlig utsatthet och genomgående se deras villkor som strukturellt förtryck riktat mot dessa utvalda personer/grupper även tydligt påverkar kyrkolivet och rent av bidrar till att annan utsatthet och förtryck tonas ner och/eller skyms. Öppenhet och mångfald är ett recept mot denna ensidighet liksom att man med förenade krafter bekämpar svart-vita synsätt som ständigt tenderar att förenkla och överbetona...

Kunskap och erfarenhet upphör inte

I Sverige har äldre åldrar, säg 70+, länge varit en underskattad resurs. Förtjusningen över unga förmågor har t ex i SvT redan under många år inneburit att äldre beprövade producenter och programledare sorterats undan för att röja väg för yngre. Processen är på ett sätt naturlig, unga människor måste också få en chans, men på andra sätt har man onödigt snabbat på utsorterandet och medvetet undervärderat erfarenhet. Det är då det blir åldersdiskriminering.

Äldre kan naturligt fylla platser som inspiratörer och mentorer vilket man på många håll glömt eller struntat i. I och med Covid -19 har 70+ blivit en belastning. De äldre ska skyddas, isoleras och distanseras. Redan har mor- och farföräldrar förlorat den stödjande roll de fyllt för sina barn och barnbarn. På samma sätt är det i samhället, i förenings- och arbetsliv, där ridån dragits ner om man råkat fylla 70. Omtanken förvandlas till sin motsats när man hindrar människor 70+ att utföra viktigt arbete, stödinsatser och volontärsuppdrag.

Alla borde därför tänka tanken: hur ska vi kunna inkludera dem över 70 år för at kunna dra nyttaav deras livsvisdom och kunskaper? När jag gick i pension för några år sedan var det knappast brukligt att dra nytta av de insikter och erfarenheter som pensionskandidater byggt upp. Åtskilliga ålderskamrater har vittnat om att det blir ett rejält glapp i kontinuiteten i deras sammanhang inom kyrka, politik och föreningsliv eftersom man inte tog tillvara vad de visste och kunde! Överlämningar slarvades det med, de minimerades och rent av försvann. Nya kvastar skulle sopa på sitt sätt och göra upp med det gamla. Coronapandemin förstärker på ett olyckligt sätt dessa tendenser.

Tänk på att tankeverksamhet, kunskap och erfarenhet inte upphör när man går i pension, eller fyller 70!

Maktfördelning i kyrka och samhälle

Delad glädje är dubbel glädje, hävdar präster. Har hört det i vigseltal. Och i försök att locka tillbaka församlingsbor till sin egen kyrka. På liknande vis sägs det ibland att delad sorg är lättare att bära. Gemenskapen och samhörigheten gör att man inte är alldeles ensam i det mörka och svåra. Balansen mellan jaget och gemenskapens vi är inget konstant. Det kan svaja rejält. Särskilt i tider då man uppmanas att se till sig eget. Att unna sig själv. Att först ägna sig åt egna angelägenheter för att sedan, om möjligt, bry sig om gemenskapen.

Att verbalt hävda gemenskapen kostar sällan särskilt mycket. Men om en sådan tanke ska omsättas i praktiken kan det bli genomgripande förändringar i prioriteringsordningar. Om den delade glädjen blir dubbel varför tror så få på att den delade makten också den förmeras? Makten hanteras sällan med hjälp av fördelning eller delning. Tvärt om koncentreras den. Paradoxalt nog som mest i sammanhang där man ordar livligast om demokrati och kollektiv.

De inre cirklarna kontrollerar gemenskapen. De avgör vad andra ska tänka och tycka. Några få avgör det mesta. Hur man vet det? Det är bara att lyssna till diskussioner och debatter i fullmäktige eller i riksdagen. De många ekar vad de få redan bestämt. Refrängsångerna klingar ganska tomt. Kan inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om var och en som sitter på sådana förtroendeplatser verkligen försökte representera sin egen valkrets, sina egna väljare och inte partilinjen.

Märkligt nog är inte ens kyrkan annorlunda. Trots att ingen i församlingen och Guds folk ska ha olika värde. Mantrat om allas lika värde borde resultera i större och mera vitala spänningar. I sekulär politik såväl som i ledning och styrning inom ett trossamfund, i en kyrka.

Gör upp med kyrkopolitiken

Förhållandet mellan kyrka och politik har ibland uppfattats som relationen mellan eld och vatten. De är oförenliga. Men om politik är de goda gärningar som en kristen kan åstadkomma som en följd av sin tro så är politik helt enkelt något oundvikligt. Särskilt när handlingarna har konsekvenser för det gemensamma och inte bara det personliga och privata blir det politiska påtagligt. Tron har och måste få ha sådana politiska konsekvenser.

Men när vi börjar godta kyrkopolitik som en variant av allmän politik, den som berör hur samhället organiseras och styrs, har vi godtagit att det sekuläras ordningar kan tillämpas i och på kyrkan. Kyrkopolitik blev ett sätt för dem som har makten i det världsliga (regementet) att ta greppet om kyrkan.

Vi fick kyrkopolitiker som också kunde vara aktiva församlingsmedlemmar, men inte alltid. Somliga såg det som lika hedervärt och rimligt att människor som inte delade kyrkans tro kunde vara med och styra och ställa i kyrkans värld. Kyrkomötet har en del ledamöter som nästan berömmer sig av den hållningen. Är de ateister eller agnostiker? Osäkert. Men det händer att tron på något ersätter den klassiska kristna tron.

Kyrkopolitikern placerar inte sällan tonvikten på det politiska ledet. Det är inte tankarna på den gudstjänstfirande aktiva församlingen som blir referensen utan annat såsom den politiska ideologin. Den svenska reformationen handlade om en kyrka beskyddad av regenten och med självständighet och eget styre. 500 år senare är det världsliga inflytandet så institutionaliserat att den som kritiserar det skylls för illojalitet och ränksmiderier.

Att politiken har makt att styra i kyrkan är egendomligt med tanke på att politiker annars ofta ifrågasätts. Förtroendet för de politiska partierna är inte heller på topp. Ändå tycks Svenska kyrkans medlemmar föredra att politiker och partier har avgörande inflytande i kyrkan – annars skulle de väl låta bli att rösta in dem? Ett första steg vore att säga nej till kyrkopolitik och bejaka att en kristen kyrka har sina egna utgångspunkter som hör samman med teologi, bekännelse och tro!

 

 

Påhitt och konstruktioner inför kyrkovalet

Häromdagen stod följande artikel att läsa i Nerikes Allehanda inför kyrkovalet:

Här är min replik som fanns införd i dagens NA:

Ibland är det bäst att inget säga. Det rådet borde någon gett Maria Lagerman som i NA svingar vilt inför kyrkovalet. Hon vill inte att ”Svenska kyrkan blir en kyrka för de redan frälsta, styrd av de som är trogna gudstjänstbesökare och personal, utan styrd av dess medlemmar…oavsett om man kallar sig frälst, troende eller bara medlem”.

Maria Lagerman skulle aldrig komma på tanken att man i arbetarrörelsen vore en merit att man är ointresserad av politik. Man väljer företrädare på arbetarkommuner där de allra mesta medvetna och rörelseengagerade deltar. Inte heller skulle hon föreslå att fotbollsförbundet ska ledas av sådana som aldrig går på fotboll eller som inte bryr sig om fotboll. Då går det an med kunskap och aktivitet. Men just i kyrkan görs det till en merit att inte dela kyrkans kristna tro eller delta i kyrkans liv och arbete!

Lagerman vet naturligtvis att ingen driver tanken att kyrkan ska bli en kyrka för de redan frälsta! Svenska kyrkans styrs genom ett gemensamt ansvarstagande, fastställt i Kyrkoordningen, i samverkan mellan förtroendevalda och präster. Kyrkoordningen ställer också upp regler för valbarhet som t ex innebär att man ska vara döpt. Dessutom finns vissa hinder för anställda att bli förtroendevalda.

Maria Lagerman vill att många ska rösta ”så att vi blir fler än de som vill styra kyrkan mot tjänstemannastyre för redan frälsta, eller utifrån mörkbruna värderingar…”. Första delen av meningen är rent påhitt! Och vad gäller risken för mörkbruna värderingar är evangeliets budskap ett fantastiskt vaccin. Att SD alls kan ställa upp i kyrkovalet beror ju på det Lagerman inte vill diskutera – att politiska partier som ska forma vårt samhälle, stat och kommun vill bestämma över ett enda trossamfund (trots att det finns många andra).

I valrörelsen har främst politiska partier hävdat att kyrkan är utsatt för hot som det egna partiet kan avvärja. Detta trots att t ex frågan om samkönade vigslar, kvinnor som präster etc sedan länge är hanterade och beslutade. Det man sedan säger sig vilja med kyrkan förvandlar den till vilken sekulär rörelse som helst. Kyrkan ska genomsyras av partiets ideologi, som om evangeliet inte vore nog.

I vårt samhälle är stat och kommun sekulära. De politiska partierna som styr via regering och riksdag framträder falskeligen som religiöst och livåskådningsmässigt neutrala. Vore de på allvar neutrala – vad har de då som partier i Svenska kyrkan att göra där beslut tas i kristna trosfrågor, om nattvardsböner och psalmer?

Lars B Stenström

Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan

Ett uppmärksammat debattinlägg i Nerikes Allehanda sprids nu även på Facebook. Det är skrivet av Maria Lagerman, Ramsberg som kandiderar för Socialdemokraterna i Linde bergslags församling, i Västerås stift och i Kyrkomötet.

I sin artikel hävdar hon att valet handlar om ett faktiskt behov av mindre tjänstemannavälde.

I Svenska kyrkan reglerar Kyrkoordningen noga hur balansen mellan de som valts och arbetsorganisationen under prästerlig ledning ska fungera. Den som tror att det finns ett "tjänstemannavälde" har knappast satt sig in i det delade ansvaret, den dubbla ansvarslinjen, mellan förtroendevalda och kyrkoherden. Troligen är det så att debattören menar att inga präster inte ska ha något inflytande alls över hur en församling eller ett pastorat styrs och har fått för sig att valet handlar om att tränga tillbaka och undan. Det vore i så fall ett brott med kyrkans långa tradition och med vigningstjänstens löftesbundna kyrkolojalitet.

Debattören fortsätter: Guds ord och budskap är bara huggna i två stentavlor, inget mer, resten har alltid tolkats av sin samtid och lett till olika riktningar och prioriteringar. 

En sådan formulering om Guds ord är att göra det ofattbart enkelt för sig och innebär en total brist på samstämmighet med det kyrkan tror, lär och bekänner. Kyrkoordningens portalparagraf slår fast kyrkans syn på Guds ord och visar att det inte går att reducera till de i Gamla testamentet omtalade stentavlornas budord.  

Här ett längre citat ur debattartikeln: Det vore nog en lätt underskattning att antyda att jag är rätt less på alla utrop om att: I kyrkan är det bara Guds ord som ska styra – ingen politik. Alltså, har somliga totalt missat själva grejen?

För min del har jag inte hört någon utropa att det bara är Guds ord som ska styra i kyrkan. Att Bibelns ord innehåller Guds vilja för och med kyrkan är däremot en allmänt omfattad och bekänd övertygelse. För att översätta Guds vilja i handling och liv behövs överlåtna och engagerade människor. Politik löser inte tolkningsfrågorna!

Därefter hävdas att: För det första blir det ingen förkunnelse över huvud taget om det inte finns människor av kött och blod som tar ansvar och kandiderar till de beslutande instanser som formats. Formade i demokratiska val av demokratiskt valda ledamöter.

Här är vi överens - det behövs människor som tar ansvar och kandiderar. Vilken roll demokratiska val ska spela behöver diskuteras. Demokratiska val behöver inte se ut som de gör i Svenska kyrkan som kopierat det svenska samhällets valmodell. Organisationen är också möjlig att förändra och då är det knappast speglingen av valorganisationen som är viktig utan att man formar kyrkan så att den blir ett redskap för Guds vilja med oss.

Argumenteringen fortsätter: För det andra blir det ingen förkunnelse av en gemensam lära, tolkad i en gemensam nutid, om varje församling blir sig själv nog, där de anställda svarar för prioriteringar, tolkningar och fördelning av andras pengar (kyrkoavgiften).

Förkunnelsen ska stå oberoende till vilken politisk färg de förtroendevalda har. Ingen, absolut ingen, driver tanken att enbart de anställda ska svara för ekonomin och fördelning av medel. Än en gång kan man hänvisa till Kyrkoordningen som ger den modell som ska råda just nu.

För det tredje blir det ingen förkunnelse med fokus på tolkningar som förordar öppenhet, tolerans, kärlek och allas lika värde, om de förtroendevaldas värderingar inte är just sådana.

Bibeltolkning och förkunnelse bygger INTE på de förtroendevaldas värderingar. Däremot grundas den i vår gemensamma tro, den vi varje söndag i gudstjänsten och högmässan bekänner oss till!

Sedan talar partilojaliteten högt: Vår svenska kyrka behöver mer av den slags tydlighet som partipolitiskt engagemang mejslar fram.

Vad slags tydlighet det handlar om här kan man undra. Det politiska livet och spelet är inte särskilt tilltalande med tanke på aktuella händelser. Kyrkan behöver inte mer av grupper som baktalar varandra och överdriver sina egna fördelar. Och kyrkan behöver inte fler vars lojalitet ligger i organisationer vid sidan om kyrkan och som grundar sig i egna ideologier och partiprogram. Kyrkan behöver förtroendevalda efter Kristi sinne och anda som vill att evangeliets och trons glädje ska delas av allt fler.

Fler avskräckande exempel syns nu i debatt och artiklar när kyrkans val rycker närmare. En före detta minister som i sitt kyrkliga sammanhang tonat ner och vill omtolka missionsuppdraget verkar avskräckande. Liksom de värmländska socialdemokraternas antidemokratiska och prästfientliga aktion att utesluta präster från valbara platser på listorna. Slutsatsen blir därför: Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan!

Debattforskning efterlyses

Korsdebatten svänger. Fler träder nu fram och ger en annan bild än den antagonistiska som varit förhärskande. Nu får mitt kors mer erkännande och intitiativtagarna beskylls inte lika frekvent för allt möjligt, t ex att få det se ut som ett "inbördeskrig" i Svenska kyrkan.

Sällan redogjordes rättvisande för intiativtagarnas ståndpunkter. De överdrevs och karikerades och karikatyren polemiserade man emot. Ett slags debatteskalation som inte kunde förstå eller höra...

De tre initiativtagarna påstods dela upp världen i vi och dom och att rent av ställa offer mot offer, ja att önska kulturkamp och religionskrig. Plötsligt gick det an att ha ett dom som man inte ville ha med att göra, dom där tre och några därtill som ständigt angriper vår kyrka. Det blev personliga påhopp och angreppen blev till sist droppen för en av dem som steg av kyrkan och gav upp möjligheten att utöva vigningstjänsten. Sorgligt.

Dags för oss alla att fundera över perceptionsstörningar, kring bjälkar och grand.

Men så grep andra in. Det skrevs krönikor i DN och SvD. Och några biskopar hittade äntligen sina pennor och formulerade några kloka saker när de försökte reparera och ställa till rätta.

Besinning är bra. För oss alla, oberoende av ståndpunkter. Men eftertanken kommer ofta sent. Alltför sent. Om den kommer. Man vet inte riktigt säkert. Andras brister i debatten kan man inte göra mycket åt, men de egna svagheterna ligger alltid inom räckhåll så att de kan åtgärdas.

Nu efterlyser och önskar jag en akademisk uppsats eller ett forskningsprojekt där debatten och dess argument kunde destilleras fram. Vad sades egentligen. Var argumenten och inläggen inriktade på person? Teologi? Politik? Kyrkosyn? Visst vore det spännande?! Vad skulle vi då inte få se...

Tänk om Luther levt idag. Han var ingen skygg liten debattör. han tog i så en kyrka sprack. Kallde folk heretiker och villolärare. Förkastade och fördömde. med samma djärva sinne. Så vi kanske inte ska vara så oroliga ändå... Vi kanske har det i generna, luthergenerna...