Partiväsende och mångfald

Politiska partiers legitimitet handlar om medlemmar och om vilket folkligt stöd de har. Det stödet har vacklat och avtagit markant de senaste åren. Ändå agerar partierna med tillförsikt som om de vore uppburna av ett permanent stort stöd. Till sist står och faller partierna med antalet röster de kan vaska fram i allmänna val. Och i brist på alternativ röstar medborgarna än så länge på partier vars bas snabbt blir allt mindre. Denna allt smalare grund leder också till att den grupp politikerna rekryteras från blir allt trängre och mindre.

På sikt leder det smala urvalet till att politikernas representativitet minskar och tvivlet på deras förmåga att representera grupper utanför partiet växer. En dag kommer det vikande medlemsalet och bristande tilltro till partiväsendet att leda till ett verkligt ifrågasätande och en parlamentarisk kris. Och då behövs nya modeller.

Partierna behöver bredda sin bas genom att rekrytera även utanför sina organiserade kadrar. Och en större frihetlighet blir nödvändig för att tilltron ska bevaras. Det har FRA-frågan visat. Just där har flörten med tillfälliga och folkliga opinioner upphört med en omedelbar kris som följd.

Möjligen måste andra typer av partier bildas som inte har sin grund i 1800-talets idéströmningar. Större inslag av personval och med större idividuell frihet för politiker att stå för sina egna idéer kan också uppfylla högt ställda demokratiska förväntningar. Det visar både Englands och USA:s politiska system. Partipiskan borde parkeras i den svenska garderoben. När den viner blir det en mening som råder. Mångfald var ordet sa Bull. I många fall, sa Bill.

Ledigt arbete

Under semestern ska det bli härligt, avkopplande och skönt, eftersom det äntligen blir tid att måla, gräva, snickra och skriva, ja att jobba helt enkelt!

En ny och from sport för OS

Förslag till en ny idrottsgren (from) som kunde passa att introducera vid OS i Peking där kyrkornas gudstjänster drar otroligt mycket folk: kyrkogång!

Är man korkad eller är man?

Tidningen Dagen ger uppmärksamhet åt en undersökning som menar att de som är religiösa är mindre intelligenta än andra. Rubriken fångar verkligen: Ny undersökning visar: Religiösa inte lika smarta. När man läser sådant tar man sig för pannan. Huvudvärken startar ju direkt. Hur fåniga undersökningar kan man slänga ut sina pengar på? Är struntforskning ett tecken på intelligens, eller?

Dagen skriver: Är det de dummaste som tror på Gud? Den frågan ställs i den första världsomspännande undersökningen av sambandet mellan ett lands intelligenskvot och antalet människor som säger att de tror på Gud, skriver den danska tidningen Kristeligt Dagblad. Och svaret är entydigt: Ja, de mest religiösa länderna är också de dummaste - och omvänt. Det är bland andra den brittiske professorn Richard Lynn från University of Ulster och den danske intelligensprofessorn Helmuth Nyborg, som står bakom undersökningen.

Men det finns andra som tycker detta är dumheter och nonsens Dagen igen: 137 länder ingår i forskningen, där man mätt länders intelligens med hjälp av IQ-test. Forskningsresultatet visar en stor skillnad mellan i- och u-länders intelligenskvot, där i-ländernas är betydligt högre. David Martin anser att man inte kan tillämpa samma test på olika kulturer eftersom i-länderna är vana vid en viss typ av tester. - Kom igen! Det här är ett stycke skrattretande nonsens. De här forskarna skulle behöva IQ-testa sig själva, säger han.- Jag tror helt enkelt att Helmut Nyborg ville ha publicitet. Och han har fått det, på ett billigt sätt. Jag antar att han måste vara religiös, eftersom han är så korkad.

Men vid närmare eftertanke. Ingen av oss religiösa behöver ju vara så intelligent som de som saknar religion. Religionen ger mig så mycket medmänskligt stöd. Det jag inte klarar själv kan jag ju få hjälp med. Och det är väl på ett sätt förslöande men slösande rikt och bra samtidigt. Dessutom räknar jag med bistånd från Vår Herre och det kanske är dumt.

Forskarna har ju faktiskt Bibelstöd när jag tänker efter: Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Matteusevangeliet 11:25

Så då får de väl hålla på och forska bäst de vill.

Kan man vara traditionalist utan tradition?

Kristendomen är en guldgruva för queerteoretiker, hävdar Jayne Svenungsson i en understreckare i SvD den 25/6. Hon har upptäckt att kyrkans tradition är mer komplex, dynamisk och mångfacetterad än vad många av dess väktare ofta vill medge. Synen på kön, sexualitet, begär och familj är illustrativa exempel…

Utan att gå in på hennes huvudsakliga resonemang vill jag koncentrera mig på hur ett ord som tradition används om kyrkans tradition och lära. Svenungsson har naturligtvis rätt i att orden kan användas som immunförklaringar. Man skaffar sig inmutningar i idé och tankevärlden. Men om de som gör det representerar kyrkliga rörelser eller krafter i kyrkan och tänker kring hur de själva uppfattar tradition har det ändå ett berättigande. Sedan kan man tycka att deras anspråk svajar eller har grund och fog för sig. Ord som rätt och fel förlorar ju sin relevans i sammanhanget.

Att stå i en tradition betyder väl att finnas i den fåra som löper som social rörelse genom historien. Det räcker nog inte att kliva in på linjen där det liksom stämmer med de egna uppfattningarna. Universitetsteologin, oftast helt losskopplad från kyrkan som levande organism, hur mycket utgör den en del av kyrkans teologiska tradition? Idag lever den ett alldeles eget liv oberoende av församlingen och trons gemenskap. Universitetsteologin kan ibland sammanfalla med kyrkan som rörelse och social praktik och tvivelsutan påverkar den kyrkans reflektion och tänkande.

Tradition är levande och den inympas man i, den lever man i. Tradition sänds inte som oberoende tankemönster genom historien. Så enligt min uppfattning är det som blir till teologisk tradition en kyrkans kontinuerliga, eller borde så vara, reflektion över liv och praxis. Den teologi som bjuds vid universiteten är oftast något annat och den går i sina banor.

Tankegångar som (t ex från sidan) finner stöd någonstans längs detta kontinuum kan väl knappast betraktas som tradition och de som hävdar dem blir knappast traditionalister. Först bör man väl tillhöra och stå i traditionen för att kunna göra mer eller mindre berättigade anspråk på den? Så min avslutande fråga bör bli: i vilken kyrklig och teologisk tradition står egentligen queerteologerna? Det återstår väl också att närmare definiera och tydligare bestämma innan man kan antyda att de kanske är de sanna traditionalisterna?

Från det ena till det andra

Jaha, det var det, nu är det bara allt det andra...
(Sagt av någon i Närke efter morgonens första avklarade uppgift)

Inget fiske - inget medlemsskap

Vill man hitta en anledning att lämna Svenska kyrkan får man hjälp av Kyrkans tidning. Tidningen skriver om det som hänt: …ordförande för både fiskeklubben Hugget i Bergsjö och fackförbundet Kommunal i Nordanstig, har lämnat sitt medlemskap i Svenska kyrkan sedan hon hindrats från att fiska vid Prästudden i Bergsjö.
Kontroversen handlar om hur allemansrätten ska förstås i det aktuella fallet. Bergsjö prästgård ligger på Prästudden med vatten åt tre håll, avståndet till sjön varierar från omkring 20 till 150 meter.

Fiskerätt är komplicerade saker har jag fått för mig. Vem som får göra vad kan vara bundet till markägande. Förhoppningen om att få allemansfiska nära prästgården tyder ju på en längtan att komma kyrkan (eller åtminstone prästen) nära. Eller också är det så att man vet att i de lungnaste vattnen…

Om kyrkan sagt ja till fiske från prästgårdens stränder kunde det ju ha blivit rena församlingsmötet där på stranden. Tänk när släkt och vänner, alla samlas där. på den gyllne stranden... Och det hade ju öppnat för biblisk förkunnelse. Om man ror ut en båt en bit från stranden bär orden. Och fisken flyr säkert...

Förresten, inte minns jag väl fel, det väl egentligen tänkt att man som lärjunge (borde kunna vara ungefär detsamma som att vara medlem i Svenska kyrkan) egentligen ska lämna fisket? Men det gäller kanske bara fiske med nät vilket förmodligen blir extremt krångligt från stranden. Människofiskare var det nya idealet. Fast nog valde man väl hellre att sluta fiska eller att sluta fred än att lämna Svenska kyrkan.

Frihet kommer som soluppgång

Utdrag ur en ny predikan på ordrik

Texten i Lukasevangeliet kap 1:68-79
är Sakarias lovsång
Använd över hela världen i tidegärden
Välsignad är Herren, Israels Gud
som besöker sitt folk och ger det frihet
Av nåd och barmhärtighet
ger Gud sitt folk frihet
Friheten tillhör hans folk
vare sig det är fängslat bakom galler
inspärrat som slavar och tvångsarbetare
eller fångat av världens lockande möjligheter
uppslukat av tidsandan, vilsegånget
räddhågat, osäkert
In i detta påpekas som ett himmelskt faktum:
Gud ger sitt folk frihet!

Varje kristen människa är en fri människa
även om hon inte lever fri
utan bunden och som slav
under beroenden, missbruk
I verkligheten är hon fri
och kan upptäcka sin frihet
kan börja andas frihetens höga luft

Frihet för den som alltid är ensam
kan betyda gemenskap, samhörighet med många
och för den som alltid är omgiven av människor
kan innebörden vara rätten att vara själv, ensam
För den fattige – rikedom
den sjuke – hälsa
Beroende på hur vår tillvaro ser ut
uppfattar vi frihet utifrån oss själva
Men vi glömmer inte att frihet har politisk,
ekonomisk och social betydelse.
Freedom is coming, kunde man påminna varandra
i ofrihetens och apartheidpolitikens Sydafrika.

I En kristen människas frihet, skriver Luther att
En kristen är en fri herre över allting
och ingen underdånig
En kristen är allas tjänare
och var man underdånig
Fri att vara självständig och obunden, fri
Men även fri att välja att stå i tjänst

Dragspel och midsommar

En ensam dragspelande man spelar (passande) evergreens på midsommardagen med sin mössa strategiskt placerad på marken (av ödmjukhet och möjligen för att få del av andras överflöd). Men midsommardagen i ett folktomt Örebro verkar inte vara någon god affärsidé. Han vet nog inte mycket om Sverige och svenskarna. De är inte kända för att flanera i centrum när alla affärer är stängda. När regnskuren börjar suckar han och packar ihop.

Är det smart att sända midsommar-tv från Gotland utan översättning? Jag förstod inte mycket, sa damen i kyrkan. Men trevligt var det, fortsatte hon. Vadhandlade det om, undrade hon sedan. Inte för att jag kunde översätta. Jag kan ju bara språkmlodin men inte glosorna. Därför hade jag klokt nog satt på text-tv. Döm om min förvåning när man hoppade mellan att översätta och att återge de gotländska stroferna rakt av. Expressens recension var inte översvallande vänlig.

Visst undrar man hur trevligt det kan vara att lyssna utan att förstå nästan någonting. Som att se på rysk tv utan undertexter. Eller som att spela dragspel för ett folktomt Örebro.

Ainbusk nästan kved fram sin musik och deras lidande berodde nog på att de tvingades spela utomhus i aftonblåsor. Synd eftersom de kan så mycket bättre, särskilt i rätt miljö. Susanne Alfvengren blev ett verkligt fint återseende. Varför ser (och hör) man henne så sällan? Och Göran Ringbom är alltid Göran Ringbom.

Fler program från Gotland vore ändå fint att få. Mer om Lars Jonsson, om ringmurens historia, om de medeltida landsbygdskyrkorna, om dialekten, om Fornsalen och fornminnena, om skatterna, om alla fattiga, om utsattheten utan ett rejält försvar, om konstnärer och varför inte om sommargotlänningar och vinterfastlänningar.

Nu smälter isen på Mars också

Det är inte bara vid polerna det frusna tinar och försvinner...knappt har människans apparater landat på Mars så smäter isen!

Tankarna försvann när hårddisken kraschade

Datorstrul i marssondernas tid. Visst verkar det otidsenligt. Apparater ska hålla för rymdfärder och fungera. Samtidigt kan man ju ha fått tag på ett trött måndagsexemplar. Men datorer ska brumma och gå, enligt min mening.

Nu har hårddisken kraschat. Krasch antyder en landning i full fart, en kollision under färd. Och så var det. Ena sekunden på nätet, nästa en stillsastående skärm med konstiga typsnitt.
Därför långa intervall mellan inläggen på denna sida. När datorns hårddisk kraschar eller kajkar ihop påverkar det tankens flykt. Tankarna har flytt och de som ändå finns där verkar inte lyfta. Det är som om det blivit svårare för hjärnan att arbeta. Tankarna kommer bäst numera när fingrarna dansar menuett via tangentbordet. Så vad gör man då? Knappar på tangenterna utan datorkraft eller försöker tänka utan elektronisk förlängning...

Min sammanfattning: eftersom datorn gått sönder blev han extremt fåordig. Japp.

Själavård på nya vägar

Svenska kyrkans generalsekretetare Lars Friedner tycker att det är långsökt att man själavårdar via e-post och nätet. Och Sveriges kristna råd noterar att ingen av medlemskyrkorna visat intresse för frågan! Tänk, jag tror tvärt om att kyrkorna har anledning att bekymra sig. Jag är övertygad om att det blir allt vanligare att man själavårdar a-la-minute och då med hjälp av nya kommunikativa och snabba (!) medier. När nya kanaler uppstår använder människor dem för att utgjuta sig och bli lyssnade till.

Det är bara att se hur frågemöjligheterna på Svenska kyrkans hemsida blir använda. Där är det inte alltid möjligt att urskilja vad som är själavård och vad som är mer neutrala och faktabaserade svar på kunskapstörstande frågor. Somliga frågor är verkligen personliga och verkar synnerligen angelägna för den som skrivit.

Därför är FRA:s avlyssningsdrömmar ett hot inte bara mot personlig integritet i största allmänhet utan en risk för den som anförtror sig åt någon annan som har plikt att tiga. Förtroligheten förskingras och tilliten far all världens väg!

För själavårdens och det nära samtalets skull bör nätet fredas och bara den eller dem är misstänkta bör granskas och undersökas. När vi alla blir misstänkta silar regering och FRA mygg och sväljer kameler, som skriftens ord förr så lödigt översatts.

Du har väl inget emot om jag går före?

Blev bjuden på stor lunch efter söndagens högmässa med prästvigning. Vid kaffet köar jag och från ingenstans dyker en av de andra gästerna fram och säger oskuldsfullt: Du har väl inget emot om jag går före? Perplex svarar jag: Nej det går bra. Redan där borde jag ha biti av mig tungan.

Så lätt var det att överge sina goda föresatser att försvara samhällets grundmönster av gemensamma koder. Nu letar jag febrilt efter argument och försvar. Här bad en person om tillåtelse. Här fanns det ett belevat och förstående sinnelag och inte en automatisk omkörning. Jag vara inte riktigt vaken, blev överrumplad. Efter lunchen var jag i ett förnöjt tillstånd, mätt och trögtänkt.

Men nästa gång, då minsann. Då ska jag säga ifrån. På skarpen. Omedelbums! Här släpps ingen humhum över bron.

FRA misstänker alla utan skäl

FRA blir den nya dammsugaren som ska rota genom människors privatliv för att hitta de dold motiven och de onda gärningarna. Varje dag behandlas frågan i spalterna. Därmed kommer också sådant som bör vara fördolt och hemligt i dagen. Som många påpekat kan nu själavård på nätet bli omöjlig! Det som ska vara ett utbyte under absolut tystnadsplikt ges andra tillträde till. Illa!

Metoden är tydligen tänkt att vara en automatisk avscanning av all post där man ska kunna fånga misstänkta och avancerade ord och fakta. Undrar om de kan uppfånga ord som privat, förtroligt, for your eyes only? Eller uttryck som konfidentiellt, hemligt eller i största förtroende? Lösningen kan inte gärna bli att alla som vill kunna kommunicera utan storebrors öra måse återgå till fjäderpenna och bläckhorn. FRA kunde kanske spana på dem som det finns skäl att misstänka istället för att misstänka alla utan skäl.

Söndag kan man tänka

Den som ägnar söndagens högmässa en tanke har åtminstone tänkt på vilodagen.

Störst i nederlaget

Den som möter motgångar och nederlag växer säger man ju, så hur stort är då inte Sverige ikväll efter att Spanien på övertid vunnit med 2-1 i fotboll?!

Helst hade många av oss avstått den storheten bara fotbollslandslaget hade vunnit (eller åtminstone spelat oavgjort).

Det är som om dagen efter redan vore här.

Överkörd och omkörd i butiken

Kön sträcker sig runt kyldisken så några av oss måste gå runt den för att kunna köa. Just när vi kommit fram rör raden av väntande på sig och en kraftig dam kliver in i kön före oss. Snopet! Såg hon oss inte? Jo, hennes demonstrativt obekymrade sätt avslöjar. Hon har medvetet brutit sig in.

Väntan blir lång. Priser ska kollas och jag har varukorgen på golvet framför mig och tar i distraktion ner en chipsburk från en hylla och läser. När jag ställer tillbaka den har ännu en kvinna glidit in just framför mig ungefär som när tvåfilstrafik blir till en med hjälp av en blixtlåsteknik. Varannan släpps in. Men här finns inga två filer som ska gå samman. En fil och någon som tränger sig in utan hänsyn till oss som väntat länge.

Nästa gång blir det total och högljudd protest. Samhället rämnar ju när de grundläggande oskrivna överenskommelserna om hur man uppför sig negligeras. Ska vi behöva kämpa om platserna i en kassakö? Blir det så kommer jag att hävda att bristande köuppförande är ett hot inte bara mot det vardagliga livet utan mot samhället. Det hotfulla liger i att umgängesreglerna sätts ur spel. Ingen sammanhållning, inga gemensamma normer, var och en för sig, nu tvingas man att vara sig själv närmast.

Så blir det den starkes och den fräckes rätt som gäller också där i snabbköpet. Butiken, dennaa ministad blir en metafor för vårt gemensamma samhälle. Såsom i affären så ock på jorden.

Jaha, du är ett barn, gå och ställ dig sist. Jasså, du har rollator. Då får du vänta eftersom jag är mycket viktigare (och mera värdefull fattar du väl).Någonstans går väl en gräns... Och de affärer där man struntar i hur kunderna beter sig kommer jag inte att stödja som kund. Jag har tröttnat på fasonerna. Kanske kunde vi ta ut en trängselavgift. Ja vi som måste köa för länge kan ta ut en avgift av butken. Och den tränger sig före får betala våra varor, vi som står bakom och liksom blir överkörda.

Så trängs inte, utan ställ er i sist i kön. Inga gräddfiler för den som gör som han eller hon vill. Det är först i det himmelska sammanhanget som den siste ska bli den förste. Inte kan den principen väl redan nu gälla i matvarubutiken, eller hur!

Ska vi byta platser med varandra

Den förlorade sonen. Tänk så mycket man kan leta fram med bara några knapptryckningar på nätet. Om Bibelliknelsen i Lukasevangeliets 15 kapitel.

Man kan till och med hitta avhandlingar om liknelsen. Om
Vesa Ollilainens avhandling från Åbo Akademi kan man läsa: I avhandlingen studeras liknelsen om den förlorade sonen genom att dra nytta av denna senaste utveckling som skett inom Jesusforskningen. Detta innebär att försök att återskapa den ursprungliga formen granskas, liknelsens autenticitet utvärderas (med ett positivt utfall) och en tolkningsram utarbetats utifrån Jesus' förkunnelse om Guds rike. Jesus förkunnade att Guds rike, när den kommer, ger anledning till glädje. Guds rikes ankomst leder även till ett positionsbyte: de som ansåg sig ha en plats i riket hamnar utanför samtidigt som de som inte ansågs ha en plats i riket blir inbjudna. Detta byte och denna glädje är två teman som dyker upp i liknelsen om den förlorade sonen.

Vilsen och utsatt tror jag

Vilsen kanske jag har varit ibland, men jag har aldrig gått vilse, sa han uppkäftigt och styvnackat. Riktigt borta hade han alltså inte varit. Vi diskuterade strax efter högmässan om riskerna att gå bort sig i geografin, i det egna livet, i värld och mångfald. Han fick skylla sig själv, tyckte kamraten som aldrig själv villat bort sig.

Ändå tilhör det människans villkor att villa bort sig, att tappa bort målet, att sökande irra omkring. Den som inte har varit med om det har nog gått vilse i sina minnen!

Förlorad och återfunnen, löd överskriften i kyrkans textsamling i söndags, den ur vilken man läser i högmässorna. Evangelieboken kallad. Liknelsen om den förlorade sonen tillhör nu inte bara kyrkan som försöker hålla den levande eller de kristna kyrkornas professionella textutläggare. Den liknelsen tillhör världslitteraturen, tillhör läsare i världens alla folk. Här borde jag utlysa en tävling om vilka läsare, som utan att börja bläddra i sina dammiga (!) Biblar eller slå på nätet, vet i vilket av evangelierna liknelsen står att läsa. Vet Du? Om inte så är det dags att plocka fram den där boken...

Den handlar om en slarver eller upptäcksresande som tar ut ett förtida arv och ger sig iväg för att leva livet. Han går vilse i sitt eget liv, förlorar det han har av trygghet, välstånd, personligt nätverk. Sus och dus och hungersnöd.

Trots sitt stora misslyckande välkomnas han hem igen med överväldigande kärlek. Då visar det sig att den äldre brodern som stannat hemma för att arbeta också gått vilse i sin avundsjuka. Men faderns glädje över den förlorade sonen som kommit hem står stark. Vill man kan man läsa in den hemmavarnde äldre judendomen och den nya trons plats med omvända syndare som får förlåtelse. Vill man kan man läsa den psykologiskt utifrån enskilda öden eller som ett (norénskt?) familjedrama.

Åtskilliga bottnar i en kort berättelse. Min poäng är att vi mår väl av att fundera över vart vi är på väg. Vad händer när vi tappa fokus och villar bort oss? Finns förlåtelse för misstag och svek? Finns en andra chans för mig, för oss?

Om unga människor inte får läsa Bibeln ( de konfirmerar sig allt mindre och i skolan finns väl knappt några klassuppsättningar av Bibeln) var ska de finna denna tematik att brottas med? I dataspelen? På bloggen? Att de själva kommer att gå vilse och möta sorger och bedrövelser tillhör livet, frågan är hur de då kommer att vara rustade att hantera sådant. Med grundtillit? Enbart av egen kraft? Med tro?

Yngst och piggast

Dagens 60-åringar är unga och alerta och får många i femtioårsåldern att framstå som äldre.

Ny moské i Örebro

Tal 6/6 vid invigningen av Örebro Moské

Frid vare med Er! Salam aleikum! I vår heliga skrift, i Bibeln, skriver aposteln Paulus: överträffa varandra i ömsesidig aktning! Muslimer kan med sin gästfrihet oftast överträffa våra kyrkor. Idag är vi här för att visa aktning. Om vi överträffar varandra i aktning har vi lagt en grund för samtal och dialog.

Svenska kyrkan i Örebro lyckönskar Er till den nya Moskén! Som närmaste släktingar i tron och som ett av bokens folk känner vi samhörighet med Er. Idag på ett särskilt sätt då Er fromhet och Er bön fått ett nytt hem. Vi vet vad en kyrka betyder för oss och förstår därför Er glädje idag. Denna bönens plats bidrar till att bönen till Gud inte tystnar. Och i vår värld så fylld av motsättningar, hat och skiljemurar kan tron och bönen öka förståelsen och föra oss närmare varandra.

Vi hör samman i vårt gemensamma ansvar för världen och medmänniskan. Det Gud har skapat skall vi vårda och skydda var och en för sig. Varje människa har en sådan uppgift. Men framöver när vi lär känna varandra alltmer, och den ömsesidiga respekten ökar, kommer allt fler av oss att tillsammans verka för människors värde och rättigheter. För att Guds skapelse inte skall förstöras och skövlas.

Gulddrömmar och uttydning

Gulddrömmar landade i Schweiz, löd en rubrik i torsdagens SvD. Ett plan fullt v realistiska förhoppningar, skrev man, trots att det svenska fotbollslandslaget knappast imponerat i sina senaste matcher. Drömmar kan stå för så mycket orealistiskt. De är vävda (tydligen finns det någon slags drömtråd om man ska tro bildspråket) av bräckliga och orealistiska förväntningar. Drömmarna pekar alltid framåt mot stora prestationer, kärlek, karriär och framgång. Ingen drömmer om att bli sist i gruppspelet eller om att man ska bryta benet.

Av någon anledning fanns det mer om drömmar i SvD. Ett uppsamlingsavsnitt under Idag handlade om drömmar. Rubriken var ett citat: ”Drömmarna en källa till ett rikare inre liv”. I ingressen visar man på hur olika uppfattningar som finns om drömmar. De kan vara en vägvisare till det undermedvetna. De kan också förstås som en biologisk process där hjärnan rensar närminnet. Drömmar under sömn är inte lika vakendrömmarna. De är ganska ofta kryptiska och verkar innehålla symboliskt material. Drömtydning har därför alltid lockat. Redan tidigt i Gamla testamentet tyds Faraos symboliska drömmar av Josef. Läsvärd berättelse!

Men drömmarna i SvD fortsatte in i en annons för det i Sverige ganska nya företaget Media Markt.

I annonsen kunde man läsa: Förverkliga dina EM-drömmar bland 48 000 olika produkter. Jo, jag tackar! Bland alla prylar finns en EM-dröm fördold. Redan där bör man ge upp. Ha-begäret paras med förhoppningar om fotbollsframgångar. Längtan plus teknikprylar öppnar alltså möjligheter för att drömmar ska gå uppfyllelse? Jag tror jag drömmer...

Mogenhet och fylla

Efter mogenhetsexamen (studentexamen) på förmiddagen blev det fylla och bråk till natten.

Bloggen en byrå att glutta i

Bloggen är som en stor byrå - där lägger man sådant man skrivit som man tror ska förändra världen. Faktum är att det bästa ofta hade varit om det stannat i en alldeles vanlig gammal byrålåda.

Bloggen som byrå har samtidigt sina egenheter. Här kan man se hur många som gluttat och hur länge. Nu kan vara och en av oss ägna sig åt samma frågor som den stora tidingsredaktionen. Hur ska man få upplagesiffrorna att öka, vad vill folk läsa, hur erbjuder man bäst sina artiklar och kommentarer?

Mer än så skriver jag nog inte nu. På den dryga minut medelläsaren tillbringar på den här eminenta bloggen blir det väl lagom, tänker jag, och skjuter eftertänksamt igen min offentliga byrålåda.

Efter uppgången försvann läsarna igen

Bara för några dagar sedan fick jag 185 besök på denna sida. Nu berättar besöksmätarna som mitt Google-konto håller mig med att färre än på länge vill läsa vad som skrivs här. Den 30/5 185 besök, den 31/5 59 besök, den 1/6 34 besök, den 2/6 28 och den 3/6 gick det upp markant till 30 besökare. Genomsnittstiden på besöket är 1 minut och 16 sekunder. Så mina läsare är ena hejare på att läsa snabbt (tröstar jag mig med).

Men realistiskt och handen på hjärtat ärligt? Ett kort inlägg hinns med och möjligen någon rubrik därtill. Men ett långt inlägg på 3-4 000 tecken? Aldrig.

Kanske borde jag skriva om trädgårdsskötsel och inte om värderingar och tro. Åtminstone tror jag själv att det är vad jag skriver mest om. När jag var publicist för många år sedan blev redaktionen ganska nedslagen när en Orvesto-undersökning (de heter så när man tar reda på allt som läsarna vill). Den kyrkliga tidningen hade bort handla om hushållstips, trädgårdsskötsel och hälsa! Gissa om redaktionen blev fundersam och något oroad. Här arbetade man skickligt och berömvärt med ambition att skapa en aktiv och medveten kyrklig nyhetstidning som lyfte fram livsåskådning och som i varje nummer erbjöd delade mänskliga erfarenheter... Och så ville prenumeranterna läsa om pelargoner, thésorter och åderbråck! Det var frestande att till ett kommande nummer byta inriktning. Men så lyfte vi blicken mot våra höga ideal och kämpade vidare i snålblåst och motvind.

Flash back kallas visst den erfarenhet besöksstatistiken gav mig. Som genom ett blixtnedslag återupprepas en tidigare situation eller händelse. Man förs tillbaka till då, genom det som händer nu. Till Dig som ändå orkar läsa: än har jag inte givit upp tron att även dessa små läsestycken inte är förgäves utan någonstans landar hos någon som blir berörd. Om inte annat får jag väl gömma dem i någon av mina många överfulla byrålådor.

Svart bälte för kramar

Den som kramar vänner varmt och innerligt kan få svart bälte i kamraté.

(Men egentligen heter väl grenen Krama té!)

Beredskapen att rusta ner är god

Heja professor Kallenberg och överste Lyth! Har vi fastnat i ett inrikespolitiskt konsensusträsk där alla ifrågasättanden framstår som hot, undrar de i dagens Svenska dagbladet på Brännpunkt. Och visst har de rätt när de talar om att hushålla med begränsade resurser. De fortsätter: Det närmast obefintliga skyddet av svenskt territorium har blivit ett problem för våra grannar, och detta märkligt nog redan innan det har blivit ett problem för oss själva. Alltså: dags för omprövning.

Viserligen menar de att vi måste ompröva från det globala till det nordiska - och däri ligger förstås både en god insikt men även en mer isolationistisk hållning. Nämligen att om våra styrkor formeras utifrån lämplighet i Tchad, Afghanistan eller Västbanken är risken stor att de inte alls förmår försvara Sverige. Samtidigt är det av betydelse att svenska militärer får internationella erfarenheter och inte bara framträder inskränkt provinsiellt och kurbitsdekorerade.

De militära hoten är kanske inte för stunden påtagligt stora. Men det behövs inte mycket instabilitet i omvärlden för att situationen ska te sig annorlunda. Flyktingströmmarna kan bli mångdubbelt stora, murarna mellan väst och öst, syd och nord (fattiga och rika) är inte beständiga. Där kan mycket ske för att problem uppstår.

Terrorism och extrem nationalism parat med olika etniska och nationella särintressen är faktorer som vi måste kunna möta om de kommer oss nära. Och det kan hända förr än vi tror. Dagens försvarspolitik är godtroget pre Per-Albinsk. Övertron på människans godhet leder fel i försvarspolitiken som på så många andra områden. Realism talar för att man måste räkna med hat, ondska och hänsynslös vinningslystnad och våldsamt maktbegär. Men här rustar vi ner och låtsas inför en häpen omvärld att: vår beredskap är god.

Det är som andfåglarna som till synes obekymrat fortsätter att simma runt när rovfågelsehotet inta längre är en illusion. Till och med när allt är förlorat dyker och simmar de som om allt vore gott och väl...

Svensk beredskap uttyds att rusta ner och lämna stora delar av Sverige utan egentligt försvar. God kan man väl inte kalla den beredskapen. Nu måste fler och mångas röster höras. Hela Sverige ska med, kunde man kanska försiktigtvis säga?

Att lämna synden

Jag drog mig till minnes att jag någonstans läst berättelsen om munken och kvinnan som Martin Garlöv häromdagen nämnde i sitt inlägg om Anna-Karin Hammar och zenmunkarna. Så kom jag ihåg. Det var i The Song of The Bird, av Anthony de Mello.
Där är den kortfattad och stingent och de sista två tredjedelarna lyder (i min egenhändiga översättning från engelskan)
Två Bhuddistmunkar, på väg till sitt kloster mötte en ofantligt skön kvinna vid flodstranden. Liksom munkarna önskade hon att komma över floden, men vattnet var för högt. Så en av munkarna lyfte henne och bar henne på sin rygg över vattnet.

Munkens kamrat var alldeles förfärad. I två timmar läxade han upp den andre munken för han struntat i regeln: hade han glömt att han var munk? Hur vågade han röra en kvinna? Och ännu värre, bära henne över floden? Vad skulle människor säga? Skulle inte detta dra skam över deras religion? Och så vidare.

Den felande munken lystnad tålmodigt till den ständigt pågående predikan. Till sist tag han till orda: "Broder, Jag lämnade kvinnan vid floden. Bär Du ännu på henne?

de Mello fortsätter med en liten kommentar: Den arabiske mystikern Abu Hassan Bushanja säger: "Den syndiga handlingen är mycket mindre skadlig än begäret och att man tänker på det. Det är en sak för kroppen att dras in i en vällustig handling i ögonblicket, och en helt annan sak för hjärta och hjärna att oavbrutet tugga på det.

Varje gång jag tuggar på andras synder, misstänker jag att själva tuggande ger mig mer än syndandet ger syndaren!

Något ligger det i det...

Påvert hemma

När jag växte upp hade vi det påvert, råkade han säga vid en presentation och det var då ryktena började om att han var katolik.

Vi trivs bäst i andras sällskap

Citat ur predikan på ordrik

Frågan som är en uppmaning: Följ med!
Vi vill vara tillsammans
vi vill göra och uppleva saker gemensamt
Men vi har nästan alltid motfrågor
- Vart då? Vart ska vi?
Fotvandra i fjällen, hoppa fallskärm,
flyga ballong, klättra i berg eller
äsch, vi dricker en kopp thé.

Den senaste veckan har man frågat:
Du kan väl följa med…
Vart då?
Till Riseberga,
till gudstjänsten så klart!!

Denna ljuva sommardag förstår vi
varför många med Ulf Lundell
trivs bäst i öppna landskap
Vi ser oss omkring och njuter
av det öppna, av vind och vidd
Guds godhets rikedom slösas

Människan är ett sällskapsdjur
en social varelse som
har svårt att leva enbart av skönhet
Vi behöver samhörighet och gemenskap
Och hur trevliga öppna landskap än är
så sjunger vi oftare samhörighetens lov:
jag trivs bäst i andras sällskap!

Allmän snällhet räcker inte för de äldre

Hur ska det bli för oss när vi blir gamla? (Will you still need me, will you still feed me, when I´m 64?) Thorbjörn Larsson som utreder äldreomsorgen lägger I en artikel I dagens DN stor vikt vid arbetet med värdegrund. Om man har goda värderingar i botten borde det leda till att man i arbetet t ex med de äldre förhåller sig på ett gott sätt och behandlar dem man arbetar med på ett respektfullt sätt.

En värdegrund kan inte sväva i tomma intet. Den förutsätter något som värdena vilar på och springer ur. En livsåskådning, ideologier och trosövertygelser fungerar ofta som värdemotorer. Särskilt religion, tro och trossamfund har en verklighetsuppfattning som understöder och genererar goda värden. Men om sådant trängs undan riskerar värdena också att försvagas – det finns ingen riktigt stark drivkraft bakom som kan hålla värdena vid liv.

Människosynen är viktig i arbetet med medmänniskor. Det räcker inte att vara allmänt hygglig eller snäll – även när ett arbete blir tungt med besvärliga relationer ska människosynen kunna bära. Där betyder det mycket hur man befäster föreställningen om varje människas värde och värdighet. När tron förlägger värdet i Gud, dvs utanför det vi har kontroll över, och dessutom ser något av Gud även i den människa som är krävande och besvärlig, blir det till en föreställning som inte bara beror på något personligt tyckande att vi ska behandla varandra väl. Det blir en integrerad del i en livshållning. Det talar för att kyrkor och trossamfund borde kunna bli mer aktiva i att bygga och driva institutioner för äldre.

Bristerna i äldreomsorgen är stora, betonar Thorbjörn Larsson och dömer ut de kollektiva lösningarna som inte tar hänsyn till person och individ. Det vet varje vuxen som haft en nära anhörig äldrevården. Men det finns också som Larsson visar åtskilliga mycket goda exempel. Det vet somliga av oss också.

Men när samhällets stöd till äldre i hemmen leder till att horder av anonyma personer avlöser varandra dag som natt brister det i respekt och omsorg. Hur skall en person som börjar få svårt att minnas veta vem som var där sist när man inte har tillgång till namn eller ens fått en lista med foton på vilka de ständiga besökarna i det egna hemmet är? Det borde vara förbjudet att sätta in anonyma team med 10-12 personer som folkvandrar över en gammal människas tröskel. Har vi krav på att få träffa samma läkare för att få viss trygghet vid återupprepade besök – så vore samma hållning i hemtjänst vara en självklarhet. Just för att närhet och god relation ska finnas, för att respekt och hänsyn till människans värde och värdighet ska tas.

Ingen ska behöva bli behandlad som en kropp utan integritet, själsliv eller intressen! Vi är många som instämmer med Thorbjörn Larssons slutsats. Den kvalitet han efterlyser borde vara självklar. Utgår vi från oss själva, vad vi skulle vilja ha, finns inga tvivel på att mycket måste förändras. 40-talisterna kommer inte att tigande ta emot förnedring eller acceptera att leva utan värdighet. Rollings Stones- och Beatlesgenerationerna drar snart in på hemmen! Så upp med förslagslådor, fram för dialog med de anhöriga och de äldre själva, öppna möten om äldreomsorgen och en ny lyhördhet för människors önskemål och behov.

För att en gammal människa ska få vad hon behöver måste det få finnas tillräckligt med personal som har tid. Tid att vara tillsammans och tid att göra saker, utflykter och aktiviteter. Många äldre har svårt att göra sina röster hörda – alla anhöriga som kämpar för att få till det för sina äldre borde höja rösterna. Borde tala för sina gamla och deras behov. Thorbjörn Larsson gör det av artikeln i DN att döma.

Äldreomsorg, Thorbjörn Larsson, Äldre, Hemtjänsten, Svenska kyrkan

Har Ulf Ekman och Livets Ord blivit omvända?

Tidningen Dagen behandlar för närvarande frågan om Livets Ord. Frågor väcks om Ekmans och trosrörelsens uppfattningar. Står Ulf Ekmans omvärderingar för en ny teologisk inriktning inom Livets Ord? Eller handlar det om en omsvängning utan en uppgörelse med det man i så fall lämnar eller redan har lämnat? Hur lättvindigt kan man överge tidigare ståndpunkter och plötsligt hävda en ny? I Livets Ords korta historia och i andra trosrörelsesammanhang har kritken var massiv men även kritiken mot kritiker har stundtals varit onådig.

Det kan vara på sin plats att dels erinra om sådant man i trosrörelsen faktiskt trott och förkunnat som det vore nödvändigt att göra upp med genom att visa vilka argument som övertygat om att tidigare ståndpunkter kan man inte stå för. Varför ska man behöva göra en sådan redovisning? Just för att tonläget och den tidigare fullständigt kompromisslösa propaganderandet av Hagins teologi måste få ett anständigt avslut.

Teologiskt har man stått för Kenneth E. Hagins förkunnelse rakt av så som den t ex framställts i Den troendes auktoritet (sv översättning 1987) eller i Rätt och fel tänkande (1984), The name of Jesus (1981) eller i Bible Answers to Man´s Questions on DEMONS (1983). Skrifter som får kristna i andra samfund att tvivla på om de där kan känna igen och se den apostoliska tron.

Rhema Bible Training Center är den skola som tränat och influerat en rad av de framgångstroende förkunnarna i Sverige. Strategin har varit att man skulle ”ta nationer” för Gud och i förlängningen har man anat tankar på teokratiskt samhällssystem. En metod för att nå framgång har varit upprättandet av Bibelskolor.

Kritiker har under åren fått veta t ex att: "Det finns också religiösa andemakter som arbetar genom människor i ansvarsställning inom kyrkor och samfund. Ibland värnar de om ´den rätta läran´, ibland är de hånfullt liberalteologiska. Men de bekämpar alltid sant andligt liv, frihet i Anden och förkunnelsen av det bibliska evangeliet" (Krister Holmström, Trons Värld No 2, 1992). Demoniseringen av kritik och kritiker handlade om att avvisa invändningar som orimliga och onda.

Torbjörn Swartling (Trosrörelsen – en personlig erfarenhet, 1988) nämner utifrån egen erfarenhet att kritiken mot budskapet av predikanterna sagts komma från djävulen vilket gör att man dövar sin öppenhet för kritik. Och detta var ett av de sektdrag som Livets Ord utmärktes av – bristen på öppenhet och dialog med omvärlden. Tankereformeringen fanns som teknik och avskärmningen och utestängandet av intryck från omvärlden. Han skriver: ”Man utlovar fysisk eller psykisk sjukdom, olycka och död för den som kritiserar eller går emot Gud.”

Det man stängde ute var synpunkter och påståenden som t ex fanns i böcker som Varför är trosförkunnelsen farlig av Hans Lindholm och Fredrik Brosché (1986) som lyfte fram att trosrörelsen var långt mindre biblisk än den gav sig ut för, Vad ska man tro egentligen av Hans Johansson (1989) som ville värna människors andliga hälsa, Framgångsteologin – svärmeri eller väckelse av António Barbosa da Silva (1988) där författaren behandlar och diskuterar en lång rad överdrifter och ytterligheter.

Gudsbilden var, märkligt nog, rationalistisk genom förnuftsliknande resonemang om hur allt gott hör ihop med Gud och allt som tycks ont härleds till Djävulen. ”Människan bestämmer kriterierna för Guds handlande. Hon förfogar över Gud, kan nästan manipulera honom. Det blir ingen fördoldhet kvar i Guds väsen” (Lindholm/Brosché). Gud blir sina egna reglers fånge. Lester Sumrall (Abraham – tro under attack, 1986) ställer Gud inför hans löften och så att de måste uppfyllas. Och Hagins bön handlar om att begära sina rättigheter. Han menar t ex att Petrus inte bad för den lame i Apg 3:6 utan att han krävde att den lame skulle helas. I Den troendes auktoritet hävdas detta sätt att förhålla sig till Gud – begära och kräva, inte be.

Synen på världen och skapelsen var djupt pessimistisk. Skapelsen var ursprunglig men sedan hade Djävulen tagit herraväldet i världen och Gud fick sin tillflykt i människors ande. Allting blev antingen Guds verk eller attacker från Djävulen! En mycket svart-vit förkunnelse. Och Barbosa da Silva ansåg i sina studier att ”framgångsteologin förringar Gud och förhärligar människan”, vilket kan överraska eftersom bilden man i trosrörelsen velat framhäva sett helt annorlunda ut. Guds godhet blev nästan utbytbar mot Guds användbarhet och nytta för människan att nå framgång och förhärligande.

Kristologin i Livets Ord färgades och genomsyrades av uppfattningen att Jesus dog andligen (Jesus died spiritually, JDS) Det som upprörde kritikerna var påståendet att Jesus skulle ha iklätt sig Satans natur, ha blivit ett med honom och därför behövt pånyttfödas i sin ande likt varje människa. Försoningsverket flyttas från korset till dödsriket (helvetet dit Jesu ande och själ gick) och himlen där Gud måste ta ett nytt initiativ att göra Jesus pånyttfödd. Man framställer det som att Jesus smakade död - andlig död - för varje människa. Och att Synd är mer än en fysisk handling; det är en andlig handling.

Så här kan denna märkliga teologi formuleras: Han blev vad vi var, för att vi skulle kunna bli vad Han är. Jesus blev synd. Hans ande var skild från Gud. Och han steg ned i helvetet i vårt ställe…
Kan Gud vid något enda tillfälle vara ett med Djävulen, vara ond? Kan Gud upphöra att vara Gud. Heresi, utropade kritikerna. Försoningsläran är i trosrörelsen helt förvriden och har gått vilse, menade man. Och inkarnationen förvrängs, kunde de fortsätta utan att egentligen få några meningsfulla svar.

Syftet med JDS-läran var att öppna för människans gudomliggörande. Människor kunde och skulle ikläda sig Jesu auktoritet och makt. Tanken var inte så avlägsen att vi alla vore frälsare (Parakyrkligt). Hagins uppfattning var att Jesus efter sin himmelsfärd inte finns på jorden utan i himlen. Församlingen som måste leva på jorden, de sanna kristna, övertar genom delegation all Jesu makt och andliga kraft.

Människosynen i trosrörelsen ledde också till en förvrängd syn på sjukdom och lidande. Av kropp själ och ande gjorde man en hierarki där människans verkliga vara är ”anden som har en själ och bor i en kropp.” I anden verkar alltså Gud men i själ och kropp kämpar Gud och Djävul om makten. Att detta är en gnostisk föreställning råder det nog inga tvivel om. Den instängda gudagnistan inlåst i kroppens fängelse. Kroppen nedvärderas och hör mer till det ondas område. Riktigt så schematisk är kanske inte framgångstrons människosyn, men den har gnostiska drag (The Born Again Jesus, J.A. Matta, 1987).

Det är i anden all uppenbarelsekunskap finns, där verkar Gud. Anden är kung, själen tjänare och kroppen slav. En annan följd av trosförkunnelsen var ett förnekande av sinnenas vittnesbörd. Det som ger en troende framgång är att tänka rätt, tro rätt och bekänna rätt. Att i tro bekänna att jag är frisk trots att jag är sjuk kan fungera som ett försök att mobilisera andliga och mentala krafter mot sjukdomen.

Men ibland blev det till magi och besvärjelse: ”Jag baserar min tro på vad ordet säger. En del människors tro är inte grundad på Bibeln utan snarare på en manifestation. De agerar i den förståndsmässiga sfären, utanför tron. Om de upplever en viss manifestation tror de att demonen har försvunnit. Men den har inte försvunnit bara för att man ser en viss manifestation. Du måste veta om den fortfarande finns där och utöva din auktoritet” (Hagin, Den troendes auktoritet). Hagin citerar också Smith Wigglesworth som ska ha sagt: ”Jag påverkas inte av vad jag ser. Jag påverkas inte av vad jag känner. Jag påverkas bara av vad jag tror”.

Om man ofta uppmanas att bortse från sinnesintrycken kan verklighetsuppfattningen rubbas. Syn och känsel har inget att komma med mot tron. Jag är inte förkyld eftersom jag tror att jag är frisk… Somliga som i trosrörelsnes början blev nitiska i den nya tron kunde bli så upptagna med att vaka över att inte släppa in demoner eller att förneka kroppsliga symptom att det inte blev bra för dem.

Som kristen undervisning var det Livets Ord och Hagin hade att komma med undermåligt, läromässigt utanför gränsen och psykologiskt, medmänskligt och diakonalt synnerligen bristfälligt. Vi är många som träffat på dem som inte klarade av denna förkunnelse. Särskilt inte som den parades med en överbetoning av demoner och besättelse. Åtskilliga av dem som tog illa vid sig, och de som gick sönder, lämnades i sticket. Det finns det många präster och pastorer som vittnat om både i Pingströrelsen, EFS och Svenska kyrkan.

Dessa små noteringar kan antyda att Ulf Ekman, Livets Ord och trosrörelsen har ganska mycket att göra upp med om vi i andra kyrkor och samfund verkligen ska kunna ta omorienteringen på fullt allvar. Och förmodligen blir de tvungna att göra det gång på gång eftersom en liten dementi här, en försiktig kritik där knappast når ut så brett som den tidigare förkunnelsen gjort. Men här finns ett försiktigt tillrättaläggande av Ulf Ekman beträffande JDS-läran. Och jag undrar samtidigt hur de som då blev överösta av Hagins egendomliga teologi i Livets Ord församling och Bibelskola känner sig idag? Lurade? Lättade?

Andra bloggar om: Ulf Ekman, Livets Ord, Trosrörelsen, Jesus died spiritually, Pingströrelsen, EFS, Svenska kyrkan

Datorer får oss att arbeta mer

Sedan vi datoriserade kontoret arbetar många som aldrig förr...med att lista ut vilka knappar de ska trycka på för att få tillbaka dokument som de inte vet vad de heter eller vart de tog vägen.

Att tala med en vägg

Alla behöver ett bollplank att tala med!
(uppsnappat vid ett seminarium)

Noas färja bar över mörka vatten

Citat ur ny predikan på ordrik

Vi tänker ibland att stora färjor
tillhör det moderna
men en av de stora färjebyggarna
var en av Bibelns utmärkta snickare: Noa som byggde arken
Han fick i uppdrag att förhindra jordens undergång
Guds uppdrag var tydligt:
rädda livet – bygg en båt!

Hedersmannen Noa lydde
och hans hembyggda färja
blev en livbåt och Noa blev
vår förste store livräddare

Att alla färjebyggare kopierat
hans projekt ser man ju: plats för alla
med flera däck och tillräckligt med
utrymme att sova på
mat och vatten för 40 dagar
Han byggde sjösäkert och i brist
på radar skaffade han en flygande spanare…
(Tänk så mycket royalty Noas
familj gått miste om)
Med oss från den första tiden bär vi bilden
av en farkost, en båt, en färja
som kan rädda mänskligheten.

De flesta av oss här idag befinner sig
i kyrkans mittskepp, en slags katedralkatamaran,
en flerskeppig kyrka, som en farkost
vilken för mänskligheten undan
ondska och fördärv till ett efterlängtat hemland.

Ofta har man använt bilden av kyrkan
som ett skepp, som en livräddningskryssare
På resan påminde komminister Claes oss om
uttrycket: Kyrkans skepp är fast
grundat på hälleberget

Båten har också blivit en symbol
för den ekumeniska rörelsen
Vi färdas tillsammans genom livet,
genom tiden och historien i ett skepp
Kristi kyrkas skepp

Det hemförlovade försvaret

Det man inte är beredd att försvara är man öppen för att mista!

Svenskt försvar hade inga vapen och dålig beredskap när det gällde att försvara försvaret!

Allmän värnplikt är en folkrörelse som syftar till att ingen ska röra land och folk.

Slagord hjälper föga när försvaret hemförlovas.

Storverk lämnar kyrkorummen

Svenska Dagbladets understreckare handlar idag om musik och sekularisering såväl som sakralisering. Rubriken Musiken har blivit vår tids gudstjänst antyder att musiken håller dörren till det andliga och heliga öppen.

Erik Sidenvall som skrivit artikeln ser med uppskattning på att instrumental musik förs in i kyrkorummer och kyrkomusik landar i konserthus och -salar. Om det vore ett flöde fram och tillbaka skulle det verkligen kunna berika de olika världar rummen representerar. Men tendensen är entydigt klar - de stora sakrala verken klarar idag endast en mycket begränsat fåtal församlingar av att erbjuda. Men de offentligt finansierade konserthusen har ekonomi för att klara det.

I den församling där jag arbetar kämpar vi varje år för att försöka behålla de stora sakrala verken i det rum där de bäst samspelar med rummets symboler, utsmyckning och arkitektur. Överföringen av de stora klassiska Bach-passionerna till konserthusen kan på det sättet inte enbart ses som en öppning av konserthusen utan kan förstås som en förlust för kyrkan. Därför borde nu Svenska kyrkan tydligare än tidigare göra anspråk på en del av de offentliga medel som finns för kultur och musik. Idag bekostas även den konsertanta musikverksamheten av församlingarnas medlemmar utan kommunala och statliga bidrag. Och flera av oss trodde verkligen på att när kyrkan verkligen blivit skild från staten skulle den kunna räkna med samhällets stöd för något mer än de kulturhistoriska byggnaderna.

Minnets stigar går över kyrkogården

Landets kyrkogårdar har hamnat i fokus tack vara en sorglig händelse i Vännäs. Den uppmärksammades i Uppdrag granskning och därefter blev det fart på andarna. Det kan finnas anledning att erinra om att kyrkogårdar är ett lokalhistoriskt arkiv. En god bok som kan berätta om landets kyrkogårdar är följande:

Hans Hammarskiöld, Anita Theorell, Per Wästberg Minnets stigar, en resa bland svenska kyrkogårdar Bokförlaget Max Ström, 2001 535 s

Tacksammare uppgift än att besöka och beskriva svenska kyrkogårdar är svår att finna. I Sverige är de dödas vilorum inte bara välskötta. De är minutiöst omhuldade och ofta vackert belägna. Och de speglar svenskt samhällsliv med dess ekonomiska och sociala klyftor. Kyrkogårdarna är också med sina minnestenar och inskrifter i sig ett epitafium över konst, smak och snille. Mångfald och skönhet samspelar alltså från norr till söder vilket också är den riktning som fått strukturera materialet.

Författarna speglar inte bara överheten, de kända statsmännen och kulturpersonerna. Här gives ord även åt namnlösa och bortglömda. Även om vi är lika i döden präglas kyrkogårdar och gravplatserna i hög grad av den status och det välstånd som så kan skilja under levnaden. Men ett mer jämlikt begravningsskick sätter efterhand sina spår.

Att en så omfattande och vacker presentation av svenska kyrkogårdar alls kommer av trycket är något av en gåta. Intresset för kyrkogårdar som miljö och fascination över det mänskliga arkiv kyrkogårdarna utgör verkar visserligen växa - men ger det en tillräcklig efterfrågan? Det utbredda historiska intresset och en tilltagande uppskattning för särpräglade miljöer spelar förstås in. Att boken belönats med Augustpriset för bästa fackbok 2001 är ett kvitto på att ämnet är alldeles rätt.

Bildmaterialet är påkostat och rikt men det är ibland svårt att finna eventuell bild av aktuell plats. När texten fängslande beskriver Ida Mattons monument på Gävle gamla kyrkogård som utsökt minnesgärd och Nathan Söderbloms favoritskulptur letar man dessvärre förgäves eftersom fotografen för sin del har fångat Alice Nordins sörjande ängel.

Bokens kyrkogårdsbeskrivningar är oftast summariska och kan inte fungera som ciceron vid egna kyrkogårdsvandringar. Och texten är sina poetiska kvalitéer till trots så rapsodisk och präglad av det omedelbart uppfattade att man alltför sällan får del av det där lilla extra som man skulle vilja veta. De gånger författarna valt att fördjupa sin beskrivning av ett enskilt människoöde blir det engagerande. Berättelsen om Malte Stierngranath och hans pyramid i smålandsskogarna är obetalbar. En grav i Vänge på Gotland väcker historien om Selma Rosenberg till liv. Det är tragiskt och sorgligt och hon brer till sist, dignande trött och i väntan på tåget till Etelhem sin sjal på banvallen och somnar in för gott.

De konstsmidda korsen i Ekshärad, flerarmiga med fina löv, tillhör det välkända som tagits med. Urmakare Tinglöfs gravkors är magnifikt i sin folklighet. I Eda kan man spåra glasbruket på kyrkogården genom att på somliga gravar finna över 80 år gamla glaskulor som ”verkar sköra som en karaff med en dryck regnvatten eller en lykta där solen stänker och gnistrar…Ljuset kränger och dansar i glaset, vilar ändå instängt därinne”.

Många gripande öden ryms på våra kyrkogårdar. På den judiska gravplatsen i Karlstad vilar ett femtontal kvinnor som utsvultna och tuberkulösa kom med Folke Bernadottes vita bussar. Och den Engelska kyrkogården på Fårö har en bakgrund i Krimkriget. Många dog när koleran kom till ön med ett av de allierade uppbringat ryskt fartyg. Åtskilliga liknande händelser återges i Minnets stigar. En bok god att läsa, fin att ha.

Smågodis på bilens kylare

På jakt efter loppisfynd hamnade jag i Motala i lördags. Vid en spatsertur i hamnen, där ett stort segelevenemang gick av stapeln, iakttog vi naturens förmåga till anpassning. En parkerad bil blev mycket uppvaktad av en gråsparv alternativt pilfink. Gång på gång flög den minimala fågeln mot bilens kylare i små attacker.

Snart såg hela vårt sällskap att fågeln tog för sig av det uppdukade smörgåsbordet. Detta hade jag aldrig sett förut. Insekter och flygfän, som denna fina dag krupit fram ur sina gömslen, var nu draperade på bildens front efter att ha kolliderat med bilarna. Nu försåg sig fågeln av överflödet!

När vi parkerade vår egen bil senare samma dag i en helt annan stad hände samma sak. Nu var det vår bil som bjöd på smågodis för sugna fåglar. Detta var observation nummer två. Nu förväntar jag mig se fler småfåglar som tar för sig av snabbmaten. Anpassning var ordet.

Andra bloggar om: Gråsparv, Motala, Smågodis, Smörgåsbord, Naturens anpassning

Det var sant innan det tolkades

Varje hebreiskt och grekiskt ord i Bibeln höll de för bokstavligt sant, men i svensk översättning.

Hur förhåller sig läran till levande Gud

I valet mellan trosläran och mötet med levande Gud lät många bli och gick åt ett annat håll.

Biskop Obare har duktiga finska förkämpar - så han reser nog inte hem...

Det är svårt att sätta punkt i en diskussion där nya röster hela tiden kommer till och begär förtydligande och klagöranden. Särskilt som de också öser in påståenden där avsikten är klar: den man debatterar med är inte en rätt lärare, är en irrlärare, en dryg svensk med förakt för en afrikansk biskop Obare, en som inte är tillräckligt luthersk, en "prost" (jag tycker mig höra titeln använd som en föraktfull släng (och du ska vara prost..., men det kan också vara min växande diskussionsparanoia), en som försvarar den Svenska kyrkan som man betraktar som avfallen och som en sekt...

Nå, jag ber gärna om ursäkt om några av mina inlägg i den finska diskussionen andats förakt mot biskop Obare! Min avsikt har varit att ifrågasätta den roll han tilldelats som inbjuden till ett möte i Finland mot bakgrund av en intern konflikt i systerkyrkan i Sverige. Inte att förnedra eller förlöjliga biskopen. Att just han av världens alla lutherska biskopar skulle inbjudas till Finland, och hyllas som athanasiansk troshjälte i nordisk lutherdom (!), är nog inte helt oberoende av det som hände i Sverige. Någon ovetande afrikan har jag aldrig trott att Kenyas biskop Obare är.

Här några fler kommentarer som kan verka obegripliga om man inte följt den finska diskussionen: Begreppet skogsfinnar har jag dessvärre inte tidigare stött på och blir därför mest konfunderad när jag antas inta en översittarattityd gentemot denna grupp.

Solidariteten med Svenska kyrkan är inte särskilt stor och jag har inte ställt sådana krav. Men när man börjar få till det att det SvK är sekten med stort S – så fattar även gråsten att några i Svenska kyrkan, även sådana är uttalat kritiska mot kyrkan, måste morska upp sig och reagera!

Vill man få det till att mina resonemang bekräfta fördomar om ”dryga Sverigesvenskar” (drabbar naturligtvis även en gotlänning) så får det väl vara så. Men förmågan att se drygheten ligger nog till en del ”in the eye of the beholder”.

Att, som Markus begär, utreda trons ”vidsträckta gränser” på kommentarplats här låter sig inte göras. Jag tror att Markus förstår att jag menar att trons centrum är ett men att trosföreställningarna många. Det är inte lika enkelt idag att utstaka trons gränser med stor precision och exakthet. Ta en erkänd teolog som Paul Tillich – var hamnar han? Han utvecklar somligt inom ramen och spränger andra gränser med sina tankar.

Vi bör vara glada om många kristna i den gudstjänstfirande församlingen har tro i vilken man möter och känner igen den apostoliska tron. Men undersök gärna själv hur kyrkans människor tänker och tror om rättfärdiggörelsen, om försoningen (vem försonas med vem och varför), om vilka trosföreställningar som krävs för att man ska räknas som en ”rätt” kristen. Mångfalden är (även i Finland) stor…

Sakramentets giltighet aktualiserades i striden med donatisterna. Det blev klargjort att det inte kommer an på prästen om sakramentet var giltigt. Det var liksom ingen skillnad på ett dop utfört av en apostel och ett dop utfört av en drinkare. Vi skulle säkert kunna fäktas länge med formuleringar och teologiska dokument, men till vilken nytta? Att bara umgås med likasinnade är något redan Jesus avstod ifrån (syndare och publikaner). Och att uppfatta kyrkan som ren gemenskap där inte vanliga syndare får plats är främmande. Men vi låter det vara. Jag kan inte övertyga skribenterna i detta meningsutbyte och de har svårt att nå fram till mig.

Med en tro och en teologi grundad i Nya testamentet blir inte frågan om renlärighet den för mig. Vi befinner oss ganska nära Paulus på Aeropagen idag med en tilltagande mångfald. Vad vår tro smälter samman med i våra liv är också viktigt. Vilken människosyn, vilken psykologi, världsbild, vetenskapsuppfattning, politiska värderingar etc. Det svart-vita för eller emot klingar väl mycket av medeltida skolastik. Men jag håller också med om att vi ibland måste dra gränser. Men ska de dras så som debattörerna här gjort? Läran är viktig och det har betydelse vad man tror – men en kyrka som är starkt centrerad på Kristus och mässan måste inte ängsligt bevaka alla sina trosgränser hela tiden.

Debattören som hade rätt

Debattören drog slutsatsen att eftersom alla andra hade fel måste han ju ha rätt.

Försvaret faller sönder i tro på storebror

Sveriges försvar tillåts falla sönder eftersom de styrande likt en stursk och övermodig lillebror litar på att storebror nog inte tillåter att man får smörj.

(Tänk om ÖB uttyds övergiven bror!)

Andra bloggar om: Försvaret, Storebror, Smörj, ÖB

Vad ska disken dofta?

Det som verkligen betyder något gick oss förbi när vi valde mellan alla diskmedel i form av tabletter, som pulver eller flytande, och efter lång tvekan till slut tog ställning till vilken doft disken skulle ha nästa vecka..

Bön för Burma

Bön för Burma

Gud, vi ropar till Dig i förtvivlan
över naturkatastrofen i Burma!
Vi ber för alla dem som mist sina liv,
för alla som förlorat släktingar och vänner,
för alla som skadats och står utan hjälp,
för alla hemlösa och för dem
vars tillvaro slagits i spillror.
Vi ber om gränser som öppnas för
omvärldens insatser och för
att hjälpen ska nå de mest utsatta.
Överge inte Burmas folk!
Ge dem en framtid i frihet!
Himmelske Fader förbarma Dig!


Följande utdrag ur brev från Svenska kyrkan är väl värt att föra vidare:

Just nu planerar Svenska kyrkan för katastrofinsatser i samarbete med Burmas kristna råd som vädjat om hjälp. Vi samarbetar med Burmas kristna råd inom ramen för ACT, kyrkornas internationella katastrofallians. Vårt planerade stöd handlar om mat, tillfälliga bostäder och tabletter för att rena vatten. Våra bank- och plusgirokonton står öppna för insamlingar till de drabbade i Burma. Bankgiro 900 - 1223, Plusgiro 90 01 22 - 3


Våra medmänniskor i Burma behöver vårt stöd!

Över hundratusen människor beräknas ha dött och över en miljon har blivit hemlösa i Burma efter cyklonen Nargis härjningar första helgen i maj. Behoven hos Burmas invånare är enorma.

Svenska kyrkan kommer att ge katastrofstöd så snart det blir möjligt. Vi kommer att bidra både med akut hjälp och med insatser som gör det möjligt för människor att återgå till en normal vardag.

Våra medmänniskor i Burma behöver vårt stöd. Genom förböner och en riklig kollekt kan vi stödja människor som drabbats av katastrofen i Burma

Margareta Grape
Utrikeschef, Svenska kyrkan


Plusgiro 90 01 22-3
Bankgiro 900-1223

Risk i vigningstjänsten

Den som bär prästkrage länge blir styv i nacken.

Katastrof och överflöd

Det som är riktigt nära ligger förtvivlat nog ofta utom räckhåll.

En vanlig vardag

Även en vanlig vardag kan vara en helgdag.

Andens vind över världen

Annandag Pingst handlar i Svenska kyrkans evangeliebok om Andens vind över världen. I en av dagens texter står det att ord som Petrud talar träffar i hjärtat så att man frågar vad man ska göra. Då svarar Petrus: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva...

Det kan påminna om förslag som: köp en dammsugare så får ni en elvisp på köpet. Men här handlar det inte om konsumtion utan om en helt annan relation. Den gör inte dopkandidater till kunder som köper. De uppmanas att låta sig omslutas av dopets gåva. I dopet är det Gud som verkar, inte människan. I dopet blir människan på ett nytt sätt Guds barn och får den heliga anden som en gåva.

Ande och dop hör samman det märker man redan skildringarna av Jesu dop. Och i Jesu dopbefallning (Mt 28:18-20) ska man döpas också i den heliga Andens namn. Och man hisnar när man hör talas om Andens storslagna gåvor: att meddela vishet, meddela kunskap, att bota, att göra under, att tala profetiskt, att skilja mellan olika andar och att tala tungotal och att tolka tungotalet (1 Kor 12:4-11).

Helige Gud,
låt din Andes vind blåsa över världen
med liv och tröst, sanning och frihet.
Låt oss, genomströmmade av dig,
vittna om Kristus som vår Frälsare.
Du som är densamme nu och alltid
och i evighet.
Amen.
(Dagens bön)

Är det en annan dag i morgon?

Pingstdagen
Imorgon borde det vara en annan dag, men den har väl riksdagen avskaffat?


Pingstafton
När det så här års klagas på att ingenting blir gjort kan man alltid skylla på att man blivit hänryckt.

Pingstunder fast tvärt om

Pingstens under och tron på den Helig Ande
förbyts mot stunder av förtröstan på helgens handel.

Debatt om Englas begravning

Kort TV-debatt i Gomorron Sverige om Englas begravning i televisionen mellan programdirektör jan Axelsson och Chefedaktör Göran Greider. Barnperspektivet saknas även där...

Inne är vår och sommar ute

Den blida vår är inne, sjöng vi
men ute var det sommar.

Förfärligt att behandla de döda vanördigt

Svenska kyrkan hamnade plötsligt i uppmärksamhetens ljus. Det var Uppdrag granskning som tittat närmare på vad som händer efter begravningsgudstjänster i Vännäs. På kyrkogården kommer en maskin körande med en kista dinglande i en lina. Ovärdigt och upprörande bara det.

Därefter får man se hur en grävskopa dunkar med skopan i graven för att knäcka kistlocket. Avsikten tycktes vara att förhindra att sättningar skulle uppsåt. Oförsvarligt och griftefridskränkning! Fd kyrkoherden Örjan Aronsson brast nästan i gråt över detta förfärliga och oetiska. Att det kunde handla om brott mot griftefriden var uppenbart.

Idag måste Svenska kyrkan reda ut om detta är så vanligt förekommande som Uppdrag granskning hävdade. Svenska dagbladet och andra dagstidningar gav sina versioner. Och Luleå stift har hållit presskonferens för att ge sin syn på saken.

Om förfarandet i Vännäs är vanligt, vilket jag än så länge betvivlar, måste en upprensning till! I programmet fick man höra från olika delar i landet om ljusskygga och vanvördiga beteenden. Om spett och plankor genom kistor, om vattenfyllning som spränger bort locket och om andra griftefridsvidriga beteenden. Jag anser med ärkebiskop Anders Wejryd att misstänkta fall bör polisanmälas.

I Örebro där jag bor har vi idag fått följande redovisning av hur det går till:

Onsdag 7 maj 2008 visade TV-programmet Uppdrag granskning Sveriges Television en gravsättning av en kista på kyrkogård i Vännäs, Västerbotten. Sättet som kistan med den döda hanterades är helt oetiskt och i strid med begravningslagen och Svenska kyrkans regler. Kyrkogårdschefen och kyrkoherdarna i Örebro tar gemensamt avstånd från den ovärdiga gravsättning som visades i TV-programmet.

I TV-programmet visas hur locket på en kista trycks ned med grävskopa innan graven fylls igen med jord. Att på det här helt felaktiga sättet lägga igen en grav är ingen garanti för att undvika sättningar, som efter en tid gör att mer jord får läggas uppe på graven. Så här går det inte till på de kyrkogårdar som Svenska kyrkan i Örebro vårdar.

Begravningslagen ställer tydliga krav på god etik i begravningsverksamheten och Svenska kyrkans uppfattning är att allt som rör begravningar ska präglas av god omsorg och etik. Människovärdet får inte kränkas, inte heller efter döden. Så här går det till vid gravsättning på de kyrkogårdar som Svenska kyrkan i Örebro svarar för:

Graven grävs av utbildade och erfarna medarbetare med grävmaskin. Sedan ställs platsen runt graven i ordning. Jord, maskiner och all annan utrustning förs åt sidan, i god tid före gravsättning.

Direkt efter begravningsgudstjänsten följer som regel de anhöriga med ut till graven vid en jordbegravning och ser när kistan sänks i graven. De flesta väljer att låta begravningsbyrån anlita ett bärarlag som bär kistan och sänker den ned i graven.

Om en gravsättning sker vid ett annat tillfälle anlitas ändå alltid ett bärarlag som på ett värdigt sätt för kistan fram till graven och sänker ned den.

En öppen grav med en kista lämnas aldrig obevakad. I direkt anslutning till gravsättningen fylls graven igen. Först fylls utrymmet närmast kistan med sand. Sedan skottas graven igen med jord eller fylls med hjälp av en hjullastare, aldrig med en grävskopa. Maskiner kommer aldrig i direkt kontakt med kistan. I de fall jorden som grävts upp inte är av bra kvalitet, så ersätts den med mer lämplig jord vid fyllningen. Sist täcks graven med blommorna från begravningsgudstjänsten.

Efterhand kommer ny jord att läggas uppe på graven när marken sjunker. Hur ofta det behöver ske beror på vilken typ av jord det är på kyrkogården och vilken typ av kista som använts.

Hur har kyrkfolket reagerat? Idag har jag bara hört avståndstaganden från kyrkans eget folk. Ingen som jag har talat med godtar ett förfarande där man medvetet knäcker kistor eller fyller gravar på ett icke pietetsfullt sätt. Alla tar avstånd. Och har det förekommit - så ska det avslöjas! Fram i ljuset med verksamheter som inte respekterar även döda människors rätt till väre och värdighet!

Andra bloggar om: Begravning, Vännäs, Sättningar, Kyrkogård, Begrvaningsbyrå

Ominstallation av kristen tro

Felsök: Om den kristna tron inte fungerar behöver den förmodligen ominstalleras och uppdateras (källkoden är densamma).

I stillhet eller på TV?

En av de vanligast förekommande påståendena kring sorg är att delad sorg är lättare att bära. Som om sorg alls bärs lätt. Poängen ger ändå vid handen att gemenskapen i sorgen på något märkligt sätt åtminstone gör den lite mer uthärdlig. Men sorgen förminskas inte hur många gånger den än delas.

Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.
Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.

Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.

Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande. Många ger idag stöd och hjälp, eller tips och råd inför begravningar eftersom den kunskapen inte är allmän egendom. Begravningsbyråerna använder nätet för att informera (och för att sälja) , eller som det heter hjälp vid planering och beställning. Här exemplet Fonus.

Nu ser vi hur sorgen privatiseras allt mer. Ibland får man samtidigt med dödsannonsen beskedet: begravningen har ägt rum. Begravningar äger rum i stillhet, i kretsen av de närmast sörjande, i familjen. Eller i familjerna eftersom mångfalden på området ökat. Det ser man inte minst av att det ofta finns flera dödsannonser med olika konstellationer av närstående. Det kan finnas många skäl för att man inte vill ha stora begravningar. Tydligt är att det kollektiva draget blir alltmera nedtonat. Kanske som en följd av livets trivialisering som innebär att vi får alltfler många men ytliga kontakter och allt färre djupa och varaktiga relationer.

Det kan då bli en frestelse att istället gå åt andra hållet. Att vilja dra in så många som möjligt i den egna sorgen, att göra den offentlig. Andras medlidande och sorg blir en drivkraft. Att gå från ytterlighet till ytterlighet är ingen bra modell för den som till sist ändå måste bära och bearbeta det som hänt som person och familjemedlem. Den egna förlusten är lika stor oavsett hur många som tittar på, även om man för stunden egendomligt nog kan förledas att tro att offentlighet skulle lindra och hjälpa. I stillhet eller i TV är det så alternativen ter sig?

Andra bloggar om: Sorg, Begravning, I stillhet

Påverkad av läsning

Den som slår igen en bok efter att ha läst den är en annan än den som öppnade den.

Rikta strålkastarna, någon sörjer

Sorg mår inte bra av strålkastarljus utan bör växa, leva och klinga av i fred.

Datorn som hostade till

Först när datorn hostade till och blev alldeles blank i glasögat insåg jag att den drabbats av virus.

Vad gör Englas begravning med barnen?

Debatten om den mördade flickan Englas TV-begravning har brakat loss. Och tydligen kan man ha vilka uppfattningar som helst. Göran Rosenberg och Siewert Öholm argumenterar för sina olika hållningar. Rosenberg tycker det blir en såpa och Öholm menar att just så ska public service fungera. Och Liza Marklund hamnar någonstans däremellan men hon tycks luta mera åt Öholmskt håll. Även på bloggarna diskuteras det -
Brygubben,
Livsbloggen
Deep edition
Kyrkoordnaren
Bloggen som säkert kommer att...
Lords jävla blogg
Kanf Keatos Weblog

En fråga kvarstår dock. Vem talar för barnen? Vem lyfter fram vad som händer med tusentals barn när de nu ska konfronteras med sorgen efter ett mördat barn? Den de kan identifiera sig med i en sådan TV-sändning är - just det - barnet. För somliga kan det säkert bli en fin högtid där medlidande och medkänsla väcks. Men för andra, och jag menar särskilt för de flesta små barn, blir detta skräck-TV.

Om TV verkligen sänder denna begravning är det ett bevis för att man inte tycker sig ha, och inte vill, ta ansvar för hur det man sänder kan tänkas landa hos tittarna. Jag menar att TV-sänder man en barnbegravning där barnet blivit mördat är det ofattbart ansvarslöst och på gränsen till ett övergrepp mot Sveriges barn. För att de ska klara denna TV-galenskap behöver de vuxna som är utrustade med inlevelseförmåga, mod och tid! Nu måste det samtalas och lyssnas överallt för att detta inte ska skapa omotiverad rädsla och oro hos barn som inte har några anledningar alls att bära på sådana känslor.

Har vuxenvärlden blivit galen? Har man helt abdikerat och glömt sin uppgift att någorlunda skydda barnen? Hur ska man kunna förklara att detta inte är ett reellt hot även mot dem? Eller menar de debattörer som gillar denna TV-begravning att barn ska tänka att de riskerar att mördas eller utsättas för att bli kidnappade? Är detta gnistan som i vårt skyddade land kan tända en skräck liknande den som finns i USA? Och där är hoten hundrafalt större.

Har barnpsykologerna semester just nu? Har prästerna fått tunghäfta? Dela med er av erfarenheter om hur exponering för våld och död landar hos barn även långt utanför de närmast berörda.

Svenska Dagbladet intervjuade klokt nog en psykoterapeut direkt efter det stod klart att Engla blivit mördad: – Om jag hade små barn som inte kunde läsa skulle jag också vilja skydda dem. Men det här tas upp av alla nyhetsprogram och tidningar och barn kommer att prata om det med varandra, säger Börje Svensson, psykoterapeut på Rädda Barnen.

Hans råd till föräldrar med oroliga barn är framför allt att lyssna.

– Man ska inte underskatta lyssnandets hjälp. Det är inte alltid man måste säga rätt saker, utan man kan bara lyssna så att barnet kan lämna över sina tankar.

Han tycker att det är viktigt att förklara att en anledning till att tv och tidningar rapporterar så mycket om mordet är för att det är så ovanligt att barn dödas.

– Jag tror att barnen kommer att tänka mycket på flickan. Då kan man som förälder säga att det var jättetråkigt för henne att hon träffade den här dumma mannen som gjorde det här mot henne. Man kan säga att det måste vara något fel i huvudet på honom.

– Det är också viktigt att säga att nu sitter han i fängelse. Nu har de tagit honom så att han inte göra andra barn illa.

Som alla förstår behöver föräldrar och lärare rusta sig om TV gör verklighet av sina befängda planer. Ett sätt är att läsa den litteratur som kan finnas på ens eget bibliotek. Man kan också beställa material hos Rädda barnen som är duktiga på hur barn reagerar och sörjer.

Familjen, släkt och vänner, de barn som kände Engla, förtjänar en begravning som inte blir ett medialt event. En begravning där de kan sörja utan kameror och reportrar. Den sorg som rör vid det djupaste vi människor bär med oss blir nu allmän egendom. Nu riskerar de närmast berörda att få en sorgeprocess som går i baklås, en sorg som kapslas in och inte får verka ut. Sådan oförlöst sorg kan förstöra resten av en människas liv.

De som arbetar i dödens och sorgens närhet borde berätta för TV att det är ett missgrepp att TV-sända denna begravning. Ett stort misstag.

Andra bloggar om: Engla, Öholm, Göran Rosenberg, Liza Marklund, TV-begravning

Troende och nyktra osynliggörs

Efter att Kristi Himmelsfärdsdag, 1 maj och Folknykterhetens dag i år sammanföll kan man konstatera att Socialdemokraterna (och Vänsterpartiet) får genomslag för sina tåg. På nyhetsplats och ledarsidor. Nykterhetsrörelsens möten behandlas som en icke-händelse. Några små notiser och något ljus på Åke Green (pastorn som popagandapredikade mot homosexualitet) som talade i Brålanda. Ingen kommenterar på ledarplats alla möten som ägde rum eller talen som hölls. Och den viktiga fråga nykteristerna ville lyfta fram, den om det alkoholrelaterade våldet, fick någon liten stund i radion men därutöver rådde mest tystnad.

Kyrkan var väl den folkliga rörelse som dels samlade mest folk den dagen och som därtill höll flest sammankomster (möten och gudstjänster). Och där talades det mer än någon annan stans. Och genomslaget? Uppmärksamheten? Noll! Den totala bristen på medialt intresse kan inte handla om usel talekonst eller oviktiga frågor. Inte heller lär det bero på att kyrka och frikyrka saknar samhällsengagemang.

För en gångs skull vill jag peka finger mot medierna som ständigt silar mygg och sväljer kameler. Där saknar man kunskap om den religiösa världen. Snart finns inga reportrar som bevakar området. Men politiska journalister och sportreportrar är talrika som stjärnorna. Någonstans bland alla skuggorna finns kyrkan. Inte konstigt då att perspektiven i Sverige avviker.

Mönstret är detsamma resten av året. Politiken och sporten får väl ungefär samma stora uppmärksamhet. Men andra viktiga folkrörelser tystas, det är svårt att uppfatta det på något annat sätt. Osynliggörs är kanske det rätta ordet. Troende och nyktra finns knappt därför att de inte exponeras i media. Det är inte alldeles fel att påstå att den som inte syns i medierna inte finns. Syns man inte finns man åtminstone inte i särskilt många människors medvetande. Vem bryter tystnaden?

Psalmtoppen utan bas

Psalmerna blir bara fler och fler och de som kan sjunga dem färre och färre.

Högriskmiljöer med alkohol och våld

I Uppsala visar en test, som nykterhetsrörelsens unga genomfört, att i 29 av 39 barer och restauranger var man beredd att servera ungdomarna (i åldern 14-17) öl, vin eller sprit.

Vistas man ofta i miljöer där normen är att man brukar alkohol och det i stort överflöd – är risken extremt stor att man imiterar beteendet runt omkring. Somliga klarar måttligheten, men andra fastnar i ett beroende som blir dem övermäktigt. Åtskilliga av de ungas mötesplatser är högriskmiljöer vad gäller alkohol, droger och våld. Man behöver inte måla hotbilden med dramatiska ord – det är bara att ta sig några promenader i våra stadskärnor för att inse situationens allvar. Visbys nattliv under sommarmånaderna förskräcker. Och de gotländska ungdomarna som inte åker hem till något fastland blir extra utsatta. De riskerar mer än de tillfälliga besökarna att fastna i sommarfestandets malström. I många städer har ungdomen tagit över stadskärnorna nattetid – och det vi tigande accepterar för våra ungdomar är miljöer vi inte själva vill vistas i.

Igår hörde vi på nyheterna att alkoholen sätter bedömningsförmågan ur spel, den del av hjärnan som bedömer och reagerar på risker och hot sätts ur spel. Det är alltså ingen tillfällighet att så många olyckor sker och så mycket våld frodas där alkoholen gått in i överflöd. Alkovåldet, kom ihåg detta nya ord och använd det, måste motverkas och bekämps. Så mycket omotiverat lidande ska vi inte, kan vi inte, acceptera. Många är de barn som far illa därför att föräldrarna inte kan hantera sitt sitt beroende, sitt drickande. Många förlorar sitt omdöme. Den omdömesbristen i berusning gör att barn tillfälligt eller mer permanent mister det skydd och den omsorg de har rätt till och såväl behöver.

Citerat ur ett tal på Folknykterhetens dag som återfinns på Ordrik.

Kommentar till Kristi Himmelsfärdsdag

Det finns dagar i kyrkoåret då det verkligen lyfter.

En vanlig Valborg

Valborg innebär bråk, fylla, misshandel - en dag som alla andra.

En barnbegravning i TV?

Vilka rådfrågar Sveriges television innan de fattar ett sådant märkligt beslut som att sända en begravning av ett mordoffer, som därtill är ett barn? Hur kan de hamna så fel?

Inga telefonslussar i världen med Barnombudsmannen eller Rädda barnen kan ta ansvar för den oro och de känslor som rörs upp - de bör inte överlämnas till främlingar utan hanteras av dem som står barnetet riktigt nära. Vem har erfarenhet och resurser nog att möta alla de känslor som drivs igång hos små barn med anledning av sändningen? Som många vet kommer frågorna att aktualisera den egna personens säkerhet. Barn tvingas nu fråga sig: kan det här hända mig? Kan mina föräldrar verkligen skydda mig när detta kunde hända?

Och hur ska den drabbade familjen kunna få ro att bearbeta sin sorg när offentligheten gör dem och deras känslor till allmän egendom? Kunde ingen ge dem stöd och hjälp att avböja det här?

Man visar familjen och mordoffret störst respekt om denna sändning inte genomförs.

Psykologer och själasörjare ge Er mening till känna!

Vykort av Jenny Nyström

Besöker en loppmarknad. Hittar några vykortsalbum. Där sitter ett antal vykort med motiv som Jenny Nyström målat. Hon är uppskattad målare och hennes kort är ett stort samlarområde. Priserna varierar från 50-60 kronor men utanpå albumet finns ett annat styckepris - 30 kr. På min fråga vad som gäller förstår jag att det är det lägre priset som har blivit det nya.

Ingen ville betala så mycket så jag satte nog för höha priser. Har ju varit inne på nätet ocj tittat och där sätter de väldigt häga priser. Här kan jag aldrig få ut sådana fantasipriser! Han låter lite besviken. Men när vi pratat en stund förklarar han att det inte gärna kan vara så att vilka struntkort som helst ska få kosta så mycket. Han hade till och med sett att någon begärt 75 riksdaler för ett av de vanligaste Visbyvykorten och det är kanske värt en krona eller två... Och det kan ju inte finnas så många som samlar kort från Gotland, blir hans slutkommenter.

Nu har jag 6 nya (men gamla) Jenny Nyström-kort.

Dagens ordspråk

Den som bloggar får nya vänner.

Dagens nya ordspråk

Makten sitter i en fjärrkontroll - utan den kan man inte öppna en bildörr eller välja kanal.

Vi behöver nya och bättre ordspråk

Ordspråk speglar ofta en gammal värld. Fredrik Ström är ett exempel på ordspråkssamlare. En samlarvurm som vi borde återuppta! Och vi behöver nya ordspråk. Formuleringar som bättre svarar mot vår erfarenhet.

Möjligen kan den som lever i ett agrart samhälle, i stor kontakt och levande beröring med naturen, fortfarande känna igen sig i ordspråkens klassiska värld. En svala gör ingen sommar och Först till kvarn får först mala. Morgonstund har guld i mund, Som man sår får man skörda, Skåda inte en given häst i mun och Sovande bonde får drömmande dräng.

Ordspråkssidor kan man hitta några på nätet. En ordspråkssamling erbjuder flerspråkiga alternativ. Odspråk.se är en annan möjlig samling. Och hos Wikipedia hittar man en lista över svenska ordspråk.

Nu tänker jag att vi behöver modernisera ordspråken en aning för att de ska fungera i dagens samhälle och vill därför erbjuda några egna förslag. Men också utmana bloggare och bloggsurfare att lämna egna och moderna ordspråk. Kanske kan de slå an och bli bevingade ord? Här några meningar som antingen kan bli ordspråk eller enbart är aktuella påståenden om allt möjligt...

Ny film är gammal innan den har premiär.

En TV-serie följs snart av en annan.

En papperstidning håller längre på nätet eftersom man inte slår in potatiskal i den.

Den som cyklar sparar inte på egen energi.

Svenskt försvar är bäst i i Tchad.

En röst i val hörs knappast men en valröst når långt.

En meningsbyggnad rasar sällan.

I rusningstrafik går allt extra långsamt.

Och Ditt moderna ordspråk - hur ser det ut? Skriv och berätta...

Tiga är inte alltid guld!

Du har rätt att säga emot mig och jag har faktiskt rätten, ja det är en rättighet, att bli motsagd. Men att ha ilskna invändningar som aldrig blir utsagda - vad är det? är det den nya tidens polemik att tiga i diskussionen men sedan invända utanför rummet? Att göra det till andra och inte till den som försökt ge skäl för sin sak?

Civilkurage är att säga sin mening. Att gnälla till andra och baktala dem man inte vill eller vågar bemöta är egendomligt. Men mig tycks det bli en allt vanligare metod att få sin vilja igenom. Undvik meningsutbytet och uppträd sårad och förfördelad i hemliga möten. Meningsutbytet uteblir och man manövrerar och trixar för att skapa än mer oro och osämja.

Och vill man kan man alltid beskylla den som haft en åsikt för att vara förtryckande, orättvis och dum. Och ofast kommer den anklagelsen till andra och utom hörhåll för den som skulle haft repliken. Ömhudad har man rätt att vara, men det är inte detsamma som att ha frikort och slippa debattera, att undfly att ge sina argument och skäl. Det talas alldeles för mycket runt omkring efteråt. Men när den gyllene tiden, det välbehagliga ögonblicket var där, då vände man sig bort. Men strax därefter snackades det desto mer. Känner Du igen situationen? Hur kan det ha blivit så?

Ja är ja och nej är nej, fick vi en gång lära oss av en mästare. Nu tiger vi förnärmat och ger folk på skallen i bakhåll. Stig fram, träd upp och säg din mening. Or forhever hold your peace, som vigselritualet i US of A ibland lyder. Med andra ord: säg vad du har på hjärtat nu när det är tid att tala, eller tig och knip igen för alltid.

Tala har verkligen sin tid och tiga med för den delen. Men tigandet som metod i diskussionen är den sämsta av vägar. Tiga är inte alltid guld! Och tala är för samtalets och diskussionens skull oftast mer än silver. Så säg ditt hjärtas mening till den eller dom som behöver och borde ha rätt att höra...

Andra bloggar om: Tala, Tiga, Feghet, Bakhåll, Civilkurage