Brunnslock och historisk omvändelse?

Den svenska historien är mycket selektiv. Oändligt mycket sållas bort för att försöka få fram en någorlunda begriplig föreställning om händelser och skeenden. Historierevisionism, detta att man medvetet tvättar bort och försöker utplåna sådant som hänt, är en mer spridd åkomma än jag tidigare insett. Särskilt när det varit konflikt och strid blir bilderna överdrivet entydiga och svart-vita.

Nyligen har reformationen ihågkommits. Ett jubileum som inte skulle firas utan minnas tillsammans över de forna konfliktgränserna. Lutheraner och katoliker förenades i försök att tolka och förstå reformationen.

I det sekulära Sverige är reformationen undanträngd. Glömd. Betraktad av många som fullständigt ointressant och irrelevant. Den som ibland besöker Tyskland upptäcker snart ett annat förhållningssätt. Ledande politiker deltar regelbundet i de stora kyrkodagarna. Tonen är ofta insiktsfull och präglas av respekt.

Ända ner på gatunivå kan det reformatoriska arvet bli synliggjort. Som i Eisleben där Martin Luther föddes 10 november 1483. Där vittnar brunnslocken om att detta är en Lutherstadt.

Varför kan sådant gå an där? I Örebro finns namnet Olaus Petri på en skola, en vårdcentral och en kyrka och en staty utanför kyrkobyggnaden. I övrigt är Olaus Petri ganska osynlig. Men att kalla sig för Olaus Petri-staden verkar otänkbart, omöjligt. Snudd på religiöst. Kan man hoppas på omvändelse?

Skyltar vid vägen

Alldeles nyligen åkte jag bil i norra Tyskland. Det blev som så ofta en resa i kyrkoarkitektur och liturgiska rum. Vilket betyder att många kyrkor besöktes och skärskådades. Onekligen är det intressant att läsa vägskyltar i ett annat land. Utanför många små byar eller städer informeras man om hur många "bumps" man håller sig med. Vägbulorna annonseras redan vi infarten.

Än mer intressant är att det dyker upp en hel del skyltar vid samhällenas infart med information om när gudstjänst firas om söndagar! Det är inte det kulturhistoriska arvet man till nöds håller fram, utan kyrkans levande funktion. Både evangeliska och katolska gudstjänster kan vara framlyfta.

Vägbulorna i Sverige är ibland så dåligt skyltade att det kan ses som en förhoppning att några fartsyndare, androm till varnagel, ska förstöra sina bilars framvagnar. Att några gudstjänsttider skulle framhållas i vårt land är uteslutet. Enbart skylten skulle uppfattas som förargelseväckande och otillbörligt missionerande. En provokation som inkräktar på det offentliga rummet. Där kyrka och religion numera blir alltmera bannlyst.

Samtidigt ska "svenska värderingar" alltmera tydliggöras för flyktingar och invandrare så att de vet hur man ska vara och uppföra sig på våra breddgrader. Man ska inpränta en slags mental skylt i var och en så att integrationen ska bli smidig och bra. Som om svenska värderingar en dag bara dök upp ur intet som ett sammanhållande band och förenade folkhemmets lyckliga innevånare. Att värderingar har historia och ideologiskt ursprung glöms lätt bort. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna fantiserades inte fram inom FN, utan grundar sig i olika kulturer, livsåskådningar och samhällens levda erfarenhet. En kompilation av de bästa normer och etiska regler som går att härleda ur flera livsåskådningar, alldeles uppenbart kan man se tydliga spår från Bibel och kristen tro.

Kanske borde det börja vid gränserna med skyltar som berättar att här gäller "svenska värderingar"? Så har man fått det sagt. I informationsblad kunde myndigheterna informera om att här håller vi oss med en folkkyrka, men den hör hemma i det privata. Just därför engagerar sig somliga politiska partier extra mycket för att se till att folket inte tar skada av en alltför ivrigt religionsutövning. Värderingar och annat viktigt tar stat och kommun hand om.

Dock, den som tror att värderingar som är någorlunda allmänt omfattade står fria från kristendom har en och annan kurs i idéhistoria att traggla sig igenom. 

Bokbidrag

Bidrag till elcykel är inte inom räckhåll för alla. Än mindre bidrag till elmotor för båtar. Om sådana subventioner går an kan man undra varför Rutavdraget får sådan otrolig kritik?

Efter Svenska akademins offentliga praktvurpor behöver nog den breda litteraturen få en extra dusör. Ropen skalla - ett bokbidrag till ALLA.

18 "biskopar" i en litterär kyrka

Kärast bland samfund på jorden är den litterära kyrkan. Den är inte likgiltig för någon. Minsta församlingsblad diskuterar dess väl eller ve. Till och med utomrikes föreslår man att den ska reformeras. I sällskapets "biskopsmöte", som ofta samlas under högtidliga former, sitter 18 utvalda som svurit (!) på att inte röja och yppa vad som sig förevarit haver.

Intressant nog har man funnit vägar att kringgå sin tystnadsplikt. De andra har varit dumma, säger än en minoritet, än en majoritet. Vad får dessa upphöjd säga? Tydligen får man hävda att "ärkebiskopen", ständigt denna ärkebiskop, är den sämsta sedan slutet av 1700-talet. Sämst lär väl sagda "ärkebiskop" ha varit i de slutna rummen. Där det som sker är hemligt. Fördolt. Illa sedd därför att "ärkebiskopen" håller med den minoritet som inte vet sig något råd annat än att retirera offentligt. Den som förlorar ett slag gör ofta klokt i att dra sig tillbaka och omgruppera sig, har jag läst i en gammal militärstrategisk lunta. Taktik, ropar majoriteten och ett antal kommentatorer som ser sig som experter på det hemliga som försiggår. Men i krig och litterära sammanhang är allting tillåtet. Även det mest förbjudna, tydligen.

Det handlar väl om att läcka som ett såll. Att berätta det som inte kan sägas. Och hävda att det är ett mindre problem än att vara dålig krishanterare. Men det ska parnassens gudar veta att littterärkyrkans "biskopar" har så ömma tår att det värker av minsta lilla drag. Eller också är det ännu mera förbjudet att inse sin brist, sin stora brist. Därför gäller det att ihärdigt försöka få sina motståndare att skämmas. Eller framstå som utskämda redan innan någon vet vad det handlar om. De andra är, liksom i politiken, alltid värst. Sämst alltså. Bedrövligt urkassa.

Några teologiska fredskonferenser för att hitta blocköverskridande överenskommelser lär inte förekomma och har i praktiken redan förkastats. Meningsbyggnad är med andra ord redan omöjliggjord. Dagen är kommen för sällskapet att återgå till litteraturens ABC! Då kanske de upptäcker visdomen i orden: älska era fiender och bed för dem som förföljer er. Idag uttolkas det: hata era vänner och skvallra om dem som har en annan åsikt.

Förresten... Vi kommentatorer kan alltid hota med att sluta läsa och bara titta på TV. Det ska väl sätta press på aktörerna i inbördeskriget...

Håll fast vid liturgins evangeliska katolicitet

Att få till en ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan är ingen lätt sak. Särskilt inte som man minimerat inflytandet för den liturgiska förnyelsen i kyrkan som har högkyrkligheten som ursprung och främsta hemvist. Dag Sandahl har liksom andra påpekat att den främsta liturgiska expertisen hållits borta från kyrkohandboksarbetet, erkannerligen docenten i kyrkovetenskap Christer Pahlmblad. Tacknämligt nog gav han ändå ett bidrag genom skriften Mässa för enhetens skull. Den som ännu inte läst uppmuntras att avsätta tid för ett studium. Det är mödan värt!

Tongångarna har skärpts under resans gång. När kyrkohandboken till slut blir klar och upphovsrättsfrågorna lösta kvarstår frågan om handbokens status. Förutan Noterias och Artos missalen hade den liturgiska medvetenheten och förnyelsen, den som många omfamnar och uppskattar, knappast ha nått framgång. Nu ryktas det att det är kyrkohandboken och endast kyrkohandbokens liturgier i sin helhet som kommer att tillåtas i framtiden. Det är att oreformatoriskt upphöja en form och kräva lydnad för en form framför bekännelse.

Saken har tidigare påpekats av Tomas Appelqvist i Kyrkans tidning (12 april 2017). Då handlade det om möjligheten att även ha den tidigare handboken parallellt med den nya. Jag citerar: Kyrkans enhet ligger för Luther definitivt inte i att man följer en gemensamt antagen liturgi. Tvärtom, i den Augsburgska bekännelsen (art. 7) fastslås med emfas att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika”.

Om kyrkomötet och/eller biskopsmötet gör vad de kan för att förhindra liturgiskt nyttjande av den värlsvida kristna kyrkans liturgiska arv lär det bli många domkapitelsärenden i framtiden. Då lär de inte heller ensidigt kunna rikta bannet mot det katolska arvet som även en evangelisk kyrka har del i. Att jaga sådan brokyrkopraxis men låta modernistiska och hemknåpade varianter, al la Katarina, få finnas lär inte bli möjligt.

Tiden är förbi när man kunde åberopa biskoplig eller synodal auktoritet för att förhindra en av kyrkans mest vitala uttryck. Formell auktoritet och organisatoriska beslut är alltid underordnade bekännelsen. Om lärofrågorna behandlas lättvindigt och summariskt urholkas både legitimitet och auktoritet.

Den spiritualitet som finns i den liturgiska rörelsen är omistlig för kyrkan och kan inte pressas in i en färdigstöpt och delvis tveksam liturgi. Och den som tror att valmöjlighet inom ramen löser problemet är mer än lovligt naiv. Det rimliga är att välkomna och se värdet av kompletterande missalen som i Noterias och Artos efterföljd håller fast vid Svenska kyrkans allmänkyrkliga rötter och evangeliska katolicitet!

Hälsodeklaration och CD-spelare

Idag var det som om våren kikade fram mellan husen. Solen sken och minusgraderna lät sig tinas upp. På gatorna låg gruset i drivor. Klart att man måste gå ut en stund.

Många vänner och bekanta rörde sig också på stadens gator under eftermiddagen. Korta samtal i gathörn och utanför butiker blev det. Numera handlar de först och främst om hur man mår. Vi efterfrågar varandras hälsodeklarationer. Somliga vill berätta och vågar beskriva hur de har det. Andra vill att jag ska veta att det inte står så bra till, men detaljerna behåller de tills vidare. Själv vacklar jag mellan att det står ganska bra till och att berätta mer detaljerat om den numera trötta njuren.

För att inte var gång behöva återge hela sjukdomshistorien har jag börjat säga att jag mår lagom bra. Då granskar de mig lite extra och nickar. Hur illa är det, undrar en person. En annan säger att precis så har jag det också. En tredje kommenterar att vi är ju i den åldern.

En av mina bröder fick nyligen lunginflammation. Vid besöket hos läkaren blev beskedet att vanligtvis lägger vi in personer i din ålder för detta. I min ålder, sa min chockerade bror. Vad är det med min ålder? Han upplevde sig inte som särdeles ålderstigen eller anfrätt. Och lyckades se tillräckligt ung och pigg ut, med sin feber och raspiga andning, så att han tilläts fara hem till egen säng.

Själv fick jag vid besöket hos en bilfirma en tankeställare. En ny bil besågs. Min fråga var om det inte fanns någon CD-spelare i bilen. Säljaren granskade mig lite medlidsamt och skakade sakta på huvudet. Det är en generationsfråga, kommenterade han sedan. Men det ordnar sig nog med musik, det finns ett usb-uttag. Efteråt berättade jag episoden för en god vän som lyckönskade mig. Du ska vara glad att du inte frågade om det fanns en kasettbandspelare, sa han. Eller startvev. 

Så är det när man tillhör min generation. Vi får försöka hänga med. Lagom mycket.

(PS. Bilden är från 1950-talets början. Familjens Ford har forslat oss till viken nedanför Högklint. Från vänster syns min bror Olle. I mitten står jag. Till höger syns pappa Carl-Bertil. DS)

Är friskoleglaset halvtomt eller halvfyllt?

Bilden av vattenglaset som halvtomt eller halvfyllt är en av de mest frekvent förekommande. Bilden används för att peka på ett attiydproblem. De som har ett halvfyllt glas är positiva och förväntansfulla. De som har ett halvtomt anses vara negativa och pessimistiska. Dessa alternativa och intolkade förhållningssätt är klyschiga och bygger på felaktiga premisser. I inget av fallen tas någon hänsyn till hur man använder glaset!

Lösningen är enkel. Den som fyller på ett glas till hälften har ett halvfyllt glas. Ett halvtomt glas för den som är på väg att tömma eller dricka ur ett glas. Om glaset är halvfyllt eller halvtomt beror alltså på hur det brukas.

Vad gäller de konfessionellt grundade friskolorna så har regeringen (läs socialdemokraterna) ett halvtomt glas. Deras avsikt är att tömma det så snart de bara kan. Den lovsjungna mångfalden har sina begränsningar. Och de beror i detta fall helt på förutfattade meningar. Min åsikt däremot är att glaset är halvfullt. Det borde med andra ord fyllas på. För religionsfrihetens och barnens skull. Inte tömmas!¨

Bilden av religionens betydelse framstår som alltmera negativ. Man tycks mena att människor som utsätts för den, åtminstone i unga år, blir segregerade, isolerade, osolidariska och förtryckta. Därför ska de så långt som möjligt skyddas. Så kan det gå om man drar sina slutsatser utifrån totalitära monoreligiösa samhällen eller utifrån enstaka församlingsbildningar som delvis kan motsvara nidbilden. Men erfarenhetsbaserad och akademiskt hederlig logik gör gällande att man inte kan dra generella slutsatser av enstaka undantag!

Det blir särskilt iögonenfallande eftersom alla kommunala skolor knappast är fyrbåkar mot segregering, isolering, mobbing och utsatthet.

Varför frågar ingen barnen?

Barn och ungdomar ska själva fritt få välja religion och slippa religiös påverkan, heter det i den pågående debatten från regeringens företrädare Ardalan Shekarabi i debatten om konfessionellt grundade friskolor. Ganska sympatisk tänker nog många. Klart att de ska välja själva, menar många.

Märkligt nog frågar ingen minister Shekarabi om hur han anser att människor väljer religion. I ett modernt sekulärt samhälle präglat av konsumism kan det verka självklart att religionsval är ungefär som att välja tvål. Den som köper tvål kan i bästa fall jämföra konsistens och färg, kolla produktens namn och vilket företag som producerar och om det är en populär tvål som säljer bra. Man kan undersöka vilka olika ämnen och kemikalier som ingår. Tvålarna ligger på affärens hyllor och det är bara att titta runt lite och efter viss eftertanke plocka med sig någon hem.

Val av religion, val av livsåskådning, är något helt annat. Det är inte bara några enstaka trossatser man ska bejaka eller förkasta. Det är fråga om livsmönster där normer, moral och etik ingår. Politiska ideologier har dessvärre blivit religionssurrogat och kan bara bristfälligt erbjuda den mer omfattande och genomtänkta åskådning som t ex kristendomen och kristen tro erbjuder. Den kristna tron är ett levnadsmönster som man behöver möta som levd erfarenhet och övertygelse (i enskildas liv och i kollektiv gemenskap kring ord och sakrament i liturgin). Man behöver något att ta spjärn emot och därtill redskap och material för sin reflektion. Det räcker inte med teoretiska beskrivningar i form av sekulär neutralitet, som i realiteten utgör ett slags praktisk ateism.

Jag har vid andra tillfällen nämnt professor Anders Jeffners definition av livsåskådning och där blir frågan om värderingar en synlig del av något större: En livsåskådning är de teoretiska och värderingsmässiga antaganden som utgör eller har avgörande betydelse för en övergripande bild av människan och världen och som bildar ett centralt värderingssystem och som ger uttryck till en grundhållning.

Även om definitionen har kritiserats och nyanserats pekar den på värderingar som något centralt i olika världsuppfattningar och livsåskådningar. Det kan rent av vara så att värderingar formas och upprätthålls av idéer och uppfattningar som ingår i olika tanke- och trossystem. Så är kristen tro med sina urkunder, bekännelser och traditioner en värderingsmotor. Den inte bara är med och formar värderingsmässiga insikter och övertygelser, utan upprätthåller och förstärker dem genom mönsterberättelser (t ex genom bibliska berättelser och liknelser) och genom skrift och tradition och även genom kyrkoårets tematik och liturgi, som på nytt aktualiserar sådan grundhållningar: medmänsklighet, nästankärlek, lyhördhet för medmänniskans situation, gästfrihet, solidaritet med fattiga och förtryckta, att ge och ta emot förlåtelse, känsla för rättvisa, frihet, glädje över skapelsen, ansvarsfullt förvaltarskap, livets helighet, kritik av förtryck nära och fjärran… för att nämna några.

Så hur förväntar sig ministern och hans parti att ungdomar som inte får möta utövad religion fritt ska kunna välja om de saknar kunskap, insikt och någon form av religiös urskillningsförmåga och sensorium? Ska de välja religion som man väljer tvål?

Ingen påpekar heller hur ministern och hans parti systematiskt glömt bort barnkonventionens hållning som tar hänsyn till barnens egen vilja. Det är barnens bästa som ska stå i centrum och därtill deras rätt till andlig fostran! Men i denna fråga bryr sig ingen, allra minst ministern och det stora partiet, om att lyssna till barnen! Vad ska ske med barn som vill gå i sk religiösa friskolor. Ska de stämplas som redan förstörda och manipulerade?

Ardalan Shekarabi skriver i Aftonbladet om religiösa friskolor: så få av de barn som i dag kommer till Sverige får de möjligheter som jag fick. Skolsegregationen har förvandlat den svenska skolan till det sämre.

Vi har fått skolor som marknadsför sig genom att erbjuda en religiös uppfostran och tävlan i vem som bäst kan recitera religiösa skrifter. Själva affärsidén, oavsett trosinriktning, är ökad segregation.

Det är försåtligt. Med hjälp av några dåliga exempel fördöms sk religiösa friskolor generellt ut. Det framställs som om sådana friskolor tävlar om att recitera skrifter och har en affärsidé att öka segregation! Den överväldigande majoriteten av de friskolor som är sk religiösa håller inte på med sådant och har definitivt inte segregation som affärsidé. Shekarabis påstående är groteskt och bör självfallet ledas i bevis.  

Shekarabi fortsätter: Det religiösa förtryck som jag flytt från har letat sig in i det svenska skolsystemet. Om det är så kan man undra varför myndigheterna inte stoppat de skolor som dokumenterat förtrycker sina elever med religionens hjälp. Nu sveper man istället brett och vill förbjuda alla sådana skolor. Ett slags kollektiv bestraffning för några undantags skull.

Socialdemokraterna ska gå till val med att utplåna religiösa friskolor. Alla sådana skolor. Den tillämpade logiken är haltande: av några grå katter drar man slutsatsen att alla katter är grå. Att det finns andra ideologiskt präglade friskolor (och skolor) bortses ifrån. Deras ideologier tycks inte ifrågasättas. Särskilt generande blir det om Waldorfskolorna byggda på Steiners religionsspekulation undantas.

Varför denna massiva attack på sk religiösa friskolor? Angreppets omfattning antyder att det handlar om att religionen ses som något för samhället och medborgarna negativt och destruktivt. Därför måste religionen tyglas och tryckas tillbaka.

Shekarabi skriver vidare att man inte kan acceptera en ordning där skolor tvingar på barn religiösa dogmer. Där skolor motarbetar decennier av kamp för att Sverige ska vara ett av världens mest jämställda länder. Nu är det väl ingen som av tvång måste gå på sk religiösa friskolor. Tvärt om väljer föräldrar medvetet att sätta sina barn i skolor där det finns en medvetenhet om religionens betydelse för individ, samhälle och värld. Skillnaden mellan att tvinga på någon dogmer och att undervisa i religion och om tro tycks inte ha förståtts av ministern. Återigen borde påståenden bevisas. Vilka sk religiösa friskolor motarbetar att Sverige ska vara ett av världens mest jämställda länder?    

Shekarabi avslutar sin artikel: Religiöst förtryck är vardag i andra länder. Men det borde inte ha någon plats i svensk skola. Vi ska inte bygga några murar genom svensk skola.

Det är en ödets ironi att han nu vill bidra till religiöst förtryck i en annan betydelse. De föreslagna tvångsnedläggningarna av ALLA sk religiösa friskolor syftar till att begränsa och hålla tillbaka religiösa livsåskådningar. Det sker genom att utmåla dem som segregerande och förtryckande.

Nu blir det särskilt spännande att se hur den partipolitiskt dominerade Svenska kyrkan ska reagera. Blir det berättigade protester och kampanjer eller ska det hukas och tigas?  

Widar Andersson: Då religiös blir ett skällsord

Sveriges kristna råd: Naivt - religiösa friskolor en tillgång för samhället

Elisabeth Sandlund: Det är ayatollorna som styr svensk skolpolitik

Kommer tid kommer råd

Till råga på allt. Piper det i bröstet. När jag andas. Influensa tror somliga. En rejäl gammaldags förkylning. Tänker andra. Själv lutar jag åt begynnande lunginflammation. Antibiotika intages. Liksom vätskedrivande tabletter i högar. Inget vatten ska samlas. Kring lungor. Och göra andningen trögare. Än nödvändigt.

Nu vill det till att se till att snabbt bli frisk. På lördag är det nämligen planerat att bli ett teaterbesök. I den egna stadens förnämliga etablissemang. Då går det inte an att hosta och snörvla. Eller pipa och rossla när man andas. Sådant får man ägna sig åt i hemmets lugna vrå. Nåväl. Kommer tid, kommer råd...

Tjugutvåårig sextionioåring

Mitt tjugoandra år började i augusti. Ett något udda påstående för någon som har sextionio biologiska år i kroppen. Under en människa liv händer ibland sådant som föranleder en ny tideräkning. I mitt fall skedde det i augusti 1996. Då bröt en god vän ny mark för transplantationer i Sverige. Då gav hon sin ena njure till mig i vad som blev den första vändonationen i Sverige utanför nära familjerelationer.

Eftersom njurprofessionen varit oerhört känslig inför att sådana donationer kunde öppna upp för handel med organ eller för att människor av andra skäl kunde ”tvinga” fram organdonationer var det grannlaga. Efter noggranna och omständliga undersökningar och diskussioner bestämdes ändå att donationen skulle tillåtas.

När operationen var lyckligt avslutad började mitt nya liv. Upplevelsen hade verklige religiösa dimensioner. Från att ha varit förgiftad och orkeslös fick jag ny kraft och livsgnista. Tankarna började hålla varandra i handen istället för att segla runt som enstaka fiskar i ett akvarium. Jag förmådde gå längre sträckor än 80 meter utan att stanna och vila. Snart nog blev jag åter arbetsför och kunde fortsätta det utmanande och omväxlande yrkesliv som fått vila några år.

Även fenomenet att få ett slags överdriven eufori och förhöjd självkänsla fick jag uppleva. Att den vändes i en existentiell kris där jag gapat över alldeles för mycket på jobbet och reagerat med utmattning och oförmåga fick jag vara med om. Ungefär då lämnade jag chefredaktörens syssla och återvände till pastoralt arbete vilket gav mig en hälsosam nyroientering.

I tjugotvå år har gåvonjuren fungerat som en klocka. De flesta som vet något om transplantationer brukar benämna riskerna för avstötning som kan komma akut eller mera långsiktigt. Min njure har börjat känna av årens hårda arbete för att hålla mitt blod rent och filtrerat. De värden man kan mäta har så sakta dragit iväg. Alldeles nyligen fick jag så beskedet att förbereda mig för att under 2018 bli dialyspatient.

Några som vet om hur det förhåller sig frågar hur det är. Oproblematiskt på ett sätt. Jag kan inte genom livsstilsförändring eller stark vilja ändra på den njursvikt som gör sig alltmera påmind. Det är bara att åka med. Jag tar emot det ungefär som man överlåter sig till flygplansbesättningen och planets pilot när man flyger.

Processen som jag nu hamnat i borde egentligen leda till reflektioner över sjukdom och tro. Ett slags ohälsans och sjukdomens teologi, något som det ju redan finns exempel på (t ex The Theology of illness, Jean-Claude Larchet, SVS Press). För min del tror jag inte på sjukdom som gudasänd för att lära människor något. Det hindrar inte att sjukdomstid kan vara sprängfylld med lärdomar och nya insikter. Att sjukdomar ska välkomnas för att de nog har ett syfte som övergår människans fattningsförmåga, och ska tjäna ett högra syfte, det godtar jag inte. I Nya testamentet bekämpas sjukdomar av Jesus själv, även om katalogen över sjukdomsdiagnoser är synnerligen begränsad och tycks mest bestå av andebesättelse, blodsjukdom, förlamning, spetälska, blindhet och dövhet. Här finns det verkligen utrymme för att fundera vidare…

  

Med Gud i byrålådan

När min storebror var riktigt liten så funderade han en hel del. Särskilt grubblade han på Guds möjlighet att finnas överallt. I söndagsskolan, en söndaglig och morgontidig aktivitet i kyrkorna barnen till kristen uppbyggelse och fostran, hade det framställts så. Psalmisten kunde ju inte ens fara längs ut i havet ty när han kom dit var Gud redan där.

Jag har Gud i byrålådan, förkunnade min bror med hjälp av barnets logik. Hans låda tillhörde ju överallt och då måste ju Gud finnas även där - bland sockor och tröjor. Det finns många föreställningar och bilder av Gud. Även i djurhamn dyker den Allsmäktige upp. Diktarnas bilder kan man möta i boken Du skickade en salamander.

Det är stort att tänka fritt om Gud, men större är att tänka rätt. Ända in i kyrkans kärna är en sådan frågeställning aktuell eftersom det gång på gång ifrågasätts om det finns något som är rätt vad gäller Gud. Gud är större, kan det heta. Ibland med stringens, men då och då som ett sätt att undkomma teologins sanningsfråga. Det blir ett angrepp på dem som håller fast vid att kyrkans teologi, särskilt i de allmänkyrkliga bekännelserna, är en lång räcka av avgränsningar mot feltänk och heresier. Ja mot själva förställningen om heresi och irrlära.

På så sätt har ord som bekännelsetrogen kommit att bli ett tillmäle och ett skällsord. Detta, som i en kyrka borde vara en ärebetygelse, har misstänkliggjorts och förkastats för att var och en själv ska få snickra till hur det skulle kunna vara. Kyrkans lära förklaras vara relativ, öppen för omtolkning och revision. I botten är det utvecklingsoptimism och evolutionsromantik som leder fram till sådana tänkesätt. Vårt vetande anses ständigt ständigt bli större, utvecklingen för oss vidare till högre medvetande och därför måste allt ständigt ifrågasättas och förändras. Men vad hindrar att resultatet i denna specialiseringens och fragmentiseringens tid blir till fuskverk? Fake-teologi?

Hur resonerar de som anser att man inte kan tänka rätt om Gud? Menar de att det inte finns något rätt eftersom människan och hennes kunskap är så begränsad? I så fall lär det väl knappast finna något feltänkt heller? Gud är en björn med hatt? Något är gud? Min Gud har ordnat det så att själavandring finns? Gud vill inte att människor ska bli döpta, det är vad kyrkan vill? Frälsning från synd och död är inget Gud egentligen menar?

Efter det politiska beslutet om kyrkohandboken är det hög tid att väcka frågan om kyrkans tro, bekännelse och lära. Alla behöver vi nämligen redskap och stöd för att skilja agnarna från vetet!

Handbokens eftermäle

Hur blir eftermälet till hela handboksfrågan? Besvikelsen i somliga läger var känd redan innan beslut fattades. Att glädjen inte blir av det överväldigande slaget bland somliga av oss visste de flesta som hade befogenhet att rösta i kyrkomötet.

Samtidigt har oförståelsen inför dem som tänkt och tyckt (tom vetat?) att materialet i sin helhet inte håller måttet om man ä angelägen om att vara en brokyrka och ett trossamfund där olikheter kan bejakas och omfamnas. Det heter ju i de flesta sammanhang att mångfalden i Svenska kyrkan är så stor och positiv, även om det alldeles uppenbart här och där är ont om generositet, höjd och takutrymme. Övertron på majoriteter kan få sig en törn när det visar sig att det kan bli ganska liturgiskt förvirrat i Svenska kyrkan, inte minst på grund av spretigheten mellan många alternativ.

För min del blir det intressant att vara uppmärksam på när och var de mer bombastiska lovorden och triumfalistiska utrop av tillfredsställelse över handboksarbetet förträfflighet och dess förnäma resultat dyker upp.

De ekumeniskt bevandrade vet att receptionsprocessen är något oerhört viktigt. Hur det blir med den nu återstår att se... 

Majoritet och välsignelse

Den valda majoritetens rätt att fatta beslut på allas vägnar råkar lätt i konflikt med ett annat traditionellt inslag i den kristna trons utformning. Där finns redan hos Jesus tankar om de maktlösas utvaldhet och vikten av att se dem och handla med deras bästa för ögonen. Då inte bara formellt så att majoriteten själv kan slå fast vad som är bäst för de där andra. Tvärt om förutsätter det ett lyhört lyssnande till frågor om vad vill ni att jag/vi ska göra?

När risken finns att kyrkomötet klubbar igenom ett på många håll ifrågasatt handboksförslag, både vad gäller musik och teologi, så verkar hänsynen till dem som tänker annorlunda som bortblåst. Att finna bredast möjliga uppslutning är av nöden för att dokument av lärokaraktär faktiskt blir hela kyrkans. Påtvingad lojalitet med kritiserade och oönskade lösningar blir i längden sällan till välsignelse. Och är det något Svenska kyrkan kan behöva i dessa tider - så är det välsignelse.

Staten som tror sig äga Svenska kyrkans historia

Av någon anledning behövde jag få fram ett utdrag ur en konfirmationsbok från år 1986. Det blev en del ringande innan jag till sist hamnade hos riksarkivet som visste besked. Den efterfrågade konfirmationsboken var digitaliserad och jag kunde därför få besked om vilket år och vilken bok personen fanns i. Glad i hågen beställde jag ett utdrag och fick genast besked att det kostar 125:-.

Mitt livslånga medlemskap i Svenska kyrkan betydde blott intet när staten tagit hand om Svenska kyrkans arkiv och anteckningar om de kyrkliga handlingar som ägt rum i gudstjänster. Var det inte sådana tjänster som medlemmar har rätt att förvänta sig av den kyrka de tillhör? Det är obegripligt att kyrkan släppte ifrån sig sin gudstjänstböcker, åtminstone vad gäller människor som fortfarande lever. Så lätt kan ett kyrkligt arv uppges och monopoliseras av staten.

Inget ont över personalen som handhar de kyrkliga arkiven. De gör det gediget och tjänstvilligt. Invändningarna gäller principen att staten "äger" kyrkans historia. Inte undra på att kyrkan är vacklande beträffande sitt eget arv i gudstjänst och liv.

Hungra efter Gud

Citat ur ny predikan på ordrik från Alla helgons dag:

Utmaningen idag är drabbande

Den handlar om hur vår, din och min,

relation till Gud kan ha stagnerat –

vi blir så lätt nöjda, rika och tillfreds

med hur det för stunden ser ut

vi stannar i växten, slutar att be och arbeta

med förhållandet till Gud

Borde vi inte släppa fram vår otillräcklighet?

Inse att vi bär hunger och törst efter

mer av närhet, kärlek och gemenskap

mer av Gud?

Många av helgonen upplevde sin personliga

otillräcklighet och hungrade efter

att bli helhjärtade och engagerade

alltmera kristuslika, att följa i Jesu spår

Och vi i de heligas samfund

är väl här för att avhjälpa vår stora brist,

vi har kommit hit för att vi hungrar och törstar

efter gemenskap med Herren

När vi förvandlas blir också

kampen i världen mot svält, hunger och törst

en gudstjänst för oss…

Visioner om ständig sommar

En församling är som en biotop för de speciella varelser som fylkas där. Man får inte rubba balanser särskilt mycket innan miljön blir mindre attraktiv för några av de sällsynta arterna. De migrerar då och söker efter mera passande omgivningar där både jordmån, näring och luftkvalitet fyller deras högt ställda behov och förväntningar.

 
Här och där dyker dock upp visionära landskapsarkitekter som drömmer om böljande ängar och ständig sommar, som om deras radikala omorganisering av biotopens fysiska miljö skulle garantera en sådan nyordning. När sommaren trots allt övergår i vissnandets höst och bottenfryst vinter så trollar de med språket. De säger andlig vår och ständig tillväxt när de flesta ser fallande löv och borttynande.

 

De som då vågar sig på att säga att artrikedomen snarare minskat än blommat plockas bort från sina uppgifter att vattna, ansa och vårda. I själva verket, hävdas det, är de faktiskt skyldiga till att den nya sköna världen inte genast slår ut i blom. De har inte bara åstadkommit svagheten, de utgör den! Bara de migrerade så skulle frid och fröjd infinna sig.

Skulle de till nöds bege sig söderut för att finna växtplats i ett drömt Lazio, beläget i citronernas sköna land, blir de bespottade. De kallas svikare eftersom de inte jublar över torftighet och vattenbrist i gamla biotoper, miljö- och klimateffekter som gjort det svårare att få rötterna att fästa.

Även om utrymmet för vissa arter krympt genom omdaningar, konstgjorda kullar och stenpartier så lyckas de hålla sig kvar. Här och där finns skrevor och prång kvar med gynnsam jordmån som man ännu inte lyckats frakta bort. Se jag gör allting nytt, lyder slagordet och allt ska göras om. Nytt är nyttigt och förändring alltid till det bättre. Det blir bättre och bättre dag för dag. Utveckling är de bästa ting som sökas kan all världen kring.

Men någonstans i myllan ligger en hemlighet fördold. Något som flödat sedan urminnes tider. En källa med friskt vatten som inte går att visonera bort.

 

Vad blev det av enhet och konsensus?

I perioder har man i kyrkliga sammanhang med uppskattande ord beskrivit vad man menat vara ett afrikanskt sätt att fatta beslut. Modellen har varit byn där man samlats i skuggan under ett stort träd. Där har alla fått säga sin mening. Samtalet har pågått till man nått fram till ett gemensamt beslut – ett samstämmigt beslut som uppnåtts genom konsensus. Man har talat tills man hittat en lösning alla kunnat förenas runt.

 

I den mera påtagliga verkligheten hemmavid har istället majoritetsbeslut med överkörning av minoriteter blivit det vanliga. Ingen av de styrande verkar riktigt inse och förstå värdet av att finna gemensamma lösningar. Med en sådan metod försvagas också sammanhållningen och lojaliteten inom kyrkan. Den som gång efter annan blir överkörd, marginaliserad och negligerad förlorar både lust och förmåga att vara lojal med den ordning som råder.

 

Biskoparna borde besinna detta faktum. Episkopéuppgiften rymmer inte bara tillsyn. Men för många är det den relation man mestadels tycks ha med biskopsämbetet. En biskop ska också både främja och uppmuntra. Viktigast av allt är nog biskopens funktion att hålla samman kyrkan, att vara dess synliga uttryck för enhet inom kyrkan. Särskilt när denna enhet hotas eller saknas blir biskoparna kallelse att hålla samman kyrkan viktig. Dessvärre har denna sida av uppdraget tonats ner till förmån för en funktionalistisk hållning. När biskoparna blir kittet som ska hålla apparaten igång genom sina beslutsfunktioner i den kyrkliga apparaten blir enhetsuppdraget tolkat utifrån majoritetens ståndpunkt. Minoriteter lyssnas inte på något meningsfullt sätt till och hänsyn tas sällan. Majoritetens rätt och de starka korporationernas inflytande har ersatt enhet och gemenskap.

 

Beslutet i handboksfrågan har blivit ett exempel på hur snett det kan gå om man inte orkar eller vill ta hänsyn. Redan från början uteslöts den liturgisk expertis som var mest förtrogen med mässans utformning och historia. Det är ett talande tecken när Christer Pahlmblad hölls utanför. Han ville generöst nog ändå ge ett bidrag vilket blev en bok Mässa för enhetens skull. Där ger han ett ovärderligt bidrag som såvitt jag förstår lämnats helt åt sidan. Alla känner vid det här laget till den musikaliska expertisens invändningar och kritik. Dessa båda exempel demonstrerar oviljan att finna en handbok där man strävat mot ett enhetligt uttryck för kyrkans mångsidiga och rika liturgiska bidrag och arv. Nu riskerar handboken istället att bli ett senkommet påbud för att tvinga in de olika traditionerna i former kring vilka ingen konsensus råder. Det är en annan slags enhet än den som uppnås genom strävan och vilja att hålla samman utifrån ord och sakrament!

 

Min oro är att den majoritetskultur som råder har ersatt lyhördhet och lydnad för Guds ord med att vinna strider och behålla makt, snarare än att finnas enhet i Jesus Kristus och att söka efter Guds vilja för och med Svenska kyrkan. Om den slutsatsen stämmer kan var och en själv undersöka utifrån hur det kristna livet beskrivs av de nomineringsgrupper som styr och bestämmer i Svenska kyrkan och vilka ansträngningar som läggs på att lyssna, ta hänsyn och nå konsensus.

 

Fler förlorade val?

Nu måste fler bestämma sig för att en förändring ska ske. Kyrkans valsystem och representation måste reformeras i grunden. Partipolitik ut och tro och teologi in. Inte för att människor ska duga. Nej! Så behöver det vara för att en kyrka ska vara en kyrka.

De semipolitiska grupperingarna som distanserat sig från partierna behöver ta nästa steg. Kristdemokrater för en levande kyrka får sluta med att kalla sig kristdemokrater och satsa på att bredda sin bas. Orden om att man är ett opolitiskt eller icke-partipolitiskt alternativ måste synliggöras. Annars kommer man att vara hänvisad till procentsatser under 4.

Frimodig kyrka och POSK klarar inte matchen ensamma. De behöver organisera sig över gränserna. För att gemensamt stärka striden mot de sekulära partiernas makt i trossamfundet. Var och en står de sig slätt mot de sekulära partiorganisationernas styrka, deras organisatoriska apparat, deras ekonomiska tillgångar och deras förmåga att mobilisera sina partier och delar av deras väljarbas.

Om ingen tar sig an arbetet att förena bundsförvanter i alla möjliga sammanhang faller denna strävan att fullfölja skiljandet av kyrka och stat till marken som något fåfängt. Det blir civilreligion, trendig och all inclusive, som slår igenom. All denna medmänskliga välvilja som partierna torgför inom kyrkan kunde lika gärna kanaliseras till Röda korset, Rädda barnen, Amnesty eller någon annan behjärtansvärd sammanslutning. Kyrkans unika budskap om frälsning och räddning i Jesus Kristus demonteras till förmån för att var och en inte bara ska med utan att det ordnar sig hur man än tänker eller tror...

På det sättet förstår jag det ständiga ordandet om allas lika värde och de nedsättande kommentarer som regnar över dem som önskar att evangeliet och Guds frälsningsgärning, såsom all kristen tro frimodigt bekänner, skulle förmedlas som kyrkans centrala uppgift.

Redan Luther visste att Guds ingripande och trons mottagande föregår kärleksgärningarna i kyrka och värld. Nu för tiden har man utan vidare teologiska överväganden eller resonemang ofta vänt på föreställningen så att först värvar kyrkans anställda människor så att de blir diakonalt verksamma och sedan kan de förhoppningsvis bli indragna i "kyrkans verksamhet".

Vad stort sker, sker i det lilla. Eller långsamt. Så låter det när man ska bortförklara att det mest förnuftiga ännu inte slagit igenom. Denna klena tröst måste utmanas. Organisation och överenskommelser över gränser är mänskligt att döma enda framgångsrika vägen. Det går inte an att vänta att gripa sig verket an. Dröjer man tills nästa gång och år det blir kyrkliga val, då är valet än en gång förlorat... 

Vem fick för sig att man måste duga i kyrkan?

Den 18 september i Kyrkans tidning hävdade kyrkomötets ordförande Karin Perers att det inte är höger vänstermotsättningen som präglar kyrkan utan att följande strömningar finns: – En strömning omfattar en mer bekännande kyrka där man för att duga ska vara tydligt troende och mer bibelkunnig, en annan strömning betonar det svenska i Svenska kyrkan och vill gå mot en mer nationalistisk kyrka och så den tredje strömningen, ett värn för vidareutveckling av den öppna solidariska folkkyrkan.

Perers har rätt i att höger-vänsterskalan inte fungerar i kyrkan. Men när hon beskriver strömningarna undrar jag hur vårdslös man får vara med sina alternativ. Hennes beskrivning av alternativen är tendensiös och politiskt naiv. Hon beskriver naturligtvis inte hela kyrkan utan de krafter som hon menar verkar i kyrkans val. Att Sverigedemokraternas deltagande i valet sägs handla om det svenska och att den strömningen vill gå mot en mer nationalistisk kyrka stämmer väl med SD:s beskrivningar av det de vill.

Men påståendet att den strömning där man vill ha en mer bekännande kyrka menar att "man för att duga ska vara tydligt troende och mer bibelkunnig". Att strömningen är ett sätt att döma ut POSK och Frimodig kyrka går väl knappast någon insatt person förbi. Finns det överhuvudtaget minsta lilla belägg för att dessa rörelser skulle tänka eller tala om att människor behöver duga för att vara med i kyrkan? Eller att bara de som tror eller känner sin bibel skulle duga? Då blir det svårt med tanken på att i de heligas samfund samlas syndare och människor som ständigt behöver omvändelse och nåd? Men att man önskar att kyrkan och dess folk ska stå för kyrkan tro, lära och bekännelse är en rimlig förväntan. vad ska kyrkan annars stå för? Och utan bibelkunskap blir kyrkan reducerad till en diffus folkrörelse, vilken som helst. Karin Perers förminskar på ett osmakligt sätt vad dessa grupper i kyrkan står för. Ett minimikrav är ju att de som avses ska kunna känna igen sig själva i kategoriseringen. Här blir det omöjligt.

Värnet för vidareutveckling av den öppna folkkyrkan blir till sist enkelt att identifiera hos Perers. Där finns naturligtvis både Centern och Arbetarpartiet socialdemokraterna och möjligen några andra smärre grupperingar. Det finns verkligen skäl att ha högre krav på uttalanden av en person som leder kyrkomötets arbete och förhandlingar!

S och medierna såg till att SD vann valet

Kyrkovalet är över. Det är bara att gratulera Arbetarpartiet Socialdemokraterna som vann valet åt Sverigedemokraterna och Centern. Deras strategi att upphöja SD till huvudmotståndare i valet gav resultat. Det egna partiet ökade mandatmässigt marginellt i kyrkomötet, medan både Centern och SD fick en betydande framgång.

Så har partipolitiken majoritet i kyrkomötet med den preliminära procentandelen av väljarna: 30,51 för S, 13,93 för C och 9,22 för SD. Tillsammans har de nära 54 %.  Det ger S 76 mandat, C 35 och SD 23. Gemensam har de 134 av kyrkomötets 251 mandat.

Partiernas ekonomiska och personella resurser gav utslag. De är vana att driva valrörelse och har en partiapparat till sitt förfogande. De fristående och mindre kyrkopolitiska nomineringsgrupperna har inte mycket att sätta emot.

I detta val fick S och SD en ofattbar draghjälp av televisionen (särskilt SVT) och Sveriges Radio såväl som av ett antal tidningar som alla låtit sig lockas av den enklaste dramaturgi som finns – två motståndare som väljer att bekämpa varandra. Därmed försvann de övriga nomineringsgrupperna från allmänhetens radar. Otillbörligt gynnande anser jag. Medierna bidrog kraftfullt till att förvandla valet till en enkel partipolitisk konflikt mellan höger-vänster. Nu får man hoppas att någon eller några tar på sig uppdraget att seriöst granska den tid och det spaltutrymme som S och SD fick i jämförelse med de övriga.

Hur länge denna partipolitiska och otidsenliga maktutövning ska hålla kyrkan bunden är frågan. Ogenerat fortsätter partiapparaterna att se till att Svenska kyrkan håller sig inom de ramar man stakar ut. Det innebär en otillbörlig koncentration på organisation och apparat och en bekännelse som alltmer tycks fungera som garnering eller dekoration. Hur ska man annars förstå att Svenska kyrkan nästan helt är utan meningsfull mission eller seriösa satsningar för att vittna för människor så att de kan möta Kristus? När tog man i kyrkomötet senast initiativ för att hjälpa kyrkans medarbetare och församlingar att väcka människors tro?

Ogenerat greppar det världsliga regementet tag i det andliga regementet. Kyrkan blir en arena för partipolitikens ambitioner och allt mindre av en kyrka där tro, lära och bekännelse står i centrum. Istället läggs mer krut på att göra kyrkan samhällsnyttig som social hjälpgumma åt stat och kommun. Att kyrkans diakonala och sociala insats är oerhört betydelsefull kan man vara överens om. Men den kristna insatsen handlar faktiskt om ett utflöde från gudstjänstens möte med Herren vid altaret blir alltmera skymt och bortträngt. Församlingarnas sociala insats är en gudstjänst som hör samman med den liturgiska gudstjänsten och inte kan tänkas som en fristående satsning. Då blir kyrkan en förening vilken som helst där trosdimensionen och Gudsrelationen monteras ner.

Påhitt och konstruktioner inför kyrkovalet

Häromdagen stod följande artikel att läsa i Nerikes Allehanda inför kyrkovalet:

Här är min replik som fanns införd i dagens NA:

Ibland är det bäst att inget säga. Det rådet borde någon gett Maria Lagerman som i NA svingar vilt inför kyrkovalet. Hon vill inte att ”Svenska kyrkan blir en kyrka för de redan frälsta, styrd av de som är trogna gudstjänstbesökare och personal, utan styrd av dess medlemmar…oavsett om man kallar sig frälst, troende eller bara medlem”.

Maria Lagerman skulle aldrig komma på tanken att man i arbetarrörelsen vore en merit att man är ointresserad av politik. Man väljer företrädare på arbetarkommuner där de allra mesta medvetna och rörelseengagerade deltar. Inte heller skulle hon föreslå att fotbollsförbundet ska ledas av sådana som aldrig går på fotboll eller som inte bryr sig om fotboll. Då går det an med kunskap och aktivitet. Men just i kyrkan görs det till en merit att inte dela kyrkans kristna tro eller delta i kyrkans liv och arbete!

Lagerman vet naturligtvis att ingen driver tanken att kyrkan ska bli en kyrka för de redan frälsta! Svenska kyrkans styrs genom ett gemensamt ansvarstagande, fastställt i Kyrkoordningen, i samverkan mellan förtroendevalda och präster. Kyrkoordningen ställer också upp regler för valbarhet som t ex innebär att man ska vara döpt. Dessutom finns vissa hinder för anställda att bli förtroendevalda.

Maria Lagerman vill att många ska rösta ”så att vi blir fler än de som vill styra kyrkan mot tjänstemannastyre för redan frälsta, eller utifrån mörkbruna värderingar…”. Första delen av meningen är rent påhitt! Och vad gäller risken för mörkbruna värderingar är evangeliets budskap ett fantastiskt vaccin. Att SD alls kan ställa upp i kyrkovalet beror ju på det Lagerman inte vill diskutera – att politiska partier som ska forma vårt samhälle, stat och kommun vill bestämma över ett enda trossamfund (trots att det finns många andra).

I valrörelsen har främst politiska partier hävdat att kyrkan är utsatt för hot som det egna partiet kan avvärja. Detta trots att t ex frågan om samkönade vigslar, kvinnor som präster etc sedan länge är hanterade och beslutade. Det man sedan säger sig vilja med kyrkan förvandlar den till vilken sekulär rörelse som helst. Kyrkan ska genomsyras av partiets ideologi, som om evangeliet inte vore nog.

I vårt samhälle är stat och kommun sekulära. De politiska partierna som styr via regering och riksdag framträder falskeligen som religiöst och livåskådningsmässigt neutrala. Vore de på allvar neutrala – vad har de då som partier i Svenska kyrkan att göra där beslut tas i kristna trosfrågor, om nattvardsböner och psalmer?

Lars B Stenström

När blev röstkortet ett hjälteintyg?

Svenska kyrkan i Örebro publicerade nyligen en blänkare på Facebook med en bild på röstkorten som sänds ut. Den beledsagande texten löd:

På ett sätt är det här inte bara ett röstkort, utan också ett hjälteintyg. Du som får det är speciell. För förutom ett rikt gudstjänstliv, 15 kyrkor och kapell, 35 körer och ett stort musikutbud är du även med och möjliggör ett omfattande socialt arbete på din hemmaplan, i Örebro. Tack för att du gör skillnad. ❤️Läs mer på svenskakyrkan.se/orebro/kyrkoval.

Svenska kyrkan kan naturligtvis se till att valet uppmärksammas och berätta att röstkorten sänds ut. Det som är mera tveksamt är påståendet att röstkortet på ett sätt också är ett hjälteintyg. Vad i består då den hjälteinsats där röstkortet förvandlas från en handling inför valet till ett intyg till någon som sägs vara speciell? Av textens fortsättning att döma är det berömvärda och hjältemodiga att man är med och möjliggör (finansierar?) kyrkan och dess verksamhet.

Hur speciell och hjältemodig man är om man gör som majoriteten av medborgarna kan ifrågasättas. Det är dessutom självklart i en kyrka att dess medlemmar är med och på olika sätt möjliggör kyrkans liv och arbete. Det är bra att ha positiva förväntningar på kyrkans medlemmar, men det kan knappast vara så att medlemmar är hjältar till skillnad från dem som inte står i kyrkans matriklar. För en kyrka är det dessutom självklart att räkna med att de som tillhör också delar kyrkans tro och liv.

Det är inte heller ovanligt att det utgår budskap från kyrkan i stil med den uppmärksammade reklam: Tack för att du betalar din TV-avgift! Detta tackande, och nu med ett röstkort som ett hjälteintyg, går det inflation i uttryckssätten. Det blir överord som inte har täckning. Och vad ska man ta till nästa gång? Därtill behöver någon sansad person fråga sig vem som tackar vem? Är det de anställda och de förtroendevaldas sak att tacka sig själva (de får ju också röstkort och är därmed speciella) och alla andra?

Ibland hävdas det att det finns grupper som utifrån någon slags elitism vill gradera de tillhöriga som mer kristna om de går i ofta kyrkan. Något sådant sades senast i den direktsända kyrkovalsdebatten i Örebro. Tanken att man klarar att vara kristen på egen hand utan att höra förkunnelsen ur och om Guds ord och utan att delta i sakramentsfirandet har inte mycket gemensamt med den evangelisk lutherska tron och läran. Sådant kan kyrkans texter hävda utan att de kyrkotillhöriga behöver sätta etiketter på varandra som mer eller mindre av det ena eller andra. Att kyrkans mål är att fler ska finna tro och delta i den kristna församlingens gemenskap är dock ovedersägligt och bekräftas även Svenska kyrkans Kyrkoordning! Att påstå att det har med elitism att göra är fullständigt nonsens.

Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan

Ett uppmärksammat debattinlägg i Nerikes Allehanda sprids nu även på Facebook. Det är skrivet av Maria Lagerman, Ramsberg som kandiderar för Socialdemokraterna i Linde bergslags församling, i Västerås stift och i Kyrkomötet.

I sin artikel hävdar hon att valet handlar om ett faktiskt behov av mindre tjänstemannavälde.

I Svenska kyrkan reglerar Kyrkoordningen noga hur balansen mellan de som valts och arbetsorganisationen under prästerlig ledning ska fungera. Den som tror att det finns ett "tjänstemannavälde" har knappast satt sig in i det delade ansvaret, den dubbla ansvarslinjen, mellan förtroendevalda och kyrkoherden. Troligen är det så att debattören menar att inga präster inte ska ha något inflytande alls över hur en församling eller ett pastorat styrs och har fått för sig att valet handlar om att tränga tillbaka och undan. Det vore i så fall ett brott med kyrkans långa tradition och med vigningstjänstens löftesbundna kyrkolojalitet.

Debattören fortsätter: Guds ord och budskap är bara huggna i två stentavlor, inget mer, resten har alltid tolkats av sin samtid och lett till olika riktningar och prioriteringar. 

En sådan formulering om Guds ord är att göra det ofattbart enkelt för sig och innebär en total brist på samstämmighet med det kyrkan tror, lär och bekänner. Kyrkoordningens portalparagraf slår fast kyrkans syn på Guds ord och visar att det inte går att reducera till de i Gamla testamentet omtalade stentavlornas budord.  

Här ett längre citat ur debattartikeln: Det vore nog en lätt underskattning att antyda att jag är rätt less på alla utrop om att: I kyrkan är det bara Guds ord som ska styra – ingen politik. Alltså, har somliga totalt missat själva grejen?

För min del har jag inte hört någon utropa att det bara är Guds ord som ska styra i kyrkan. Att Bibelns ord innehåller Guds vilja för och med kyrkan är däremot en allmänt omfattad och bekänd övertygelse. För att översätta Guds vilja i handling och liv behövs överlåtna och engagerade människor. Politik löser inte tolkningsfrågorna!

Därefter hävdas att: För det första blir det ingen förkunnelse över huvud taget om det inte finns människor av kött och blod som tar ansvar och kandiderar till de beslutande instanser som formats. Formade i demokratiska val av demokratiskt valda ledamöter.

Här är vi överens - det behövs människor som tar ansvar och kandiderar. Vilken roll demokratiska val ska spela behöver diskuteras. Demokratiska val behöver inte se ut som de gör i Svenska kyrkan som kopierat det svenska samhällets valmodell. Organisationen är också möjlig att förändra och då är det knappast speglingen av valorganisationen som är viktig utan att man formar kyrkan så att den blir ett redskap för Guds vilja med oss.

Argumenteringen fortsätter: För det andra blir det ingen förkunnelse av en gemensam lära, tolkad i en gemensam nutid, om varje församling blir sig själv nog, där de anställda svarar för prioriteringar, tolkningar och fördelning av andras pengar (kyrkoavgiften).

Förkunnelsen ska stå oberoende till vilken politisk färg de förtroendevalda har. Ingen, absolut ingen, driver tanken att enbart de anställda ska svara för ekonomin och fördelning av medel. Än en gång kan man hänvisa till Kyrkoordningen som ger den modell som ska råda just nu.

För det tredje blir det ingen förkunnelse med fokus på tolkningar som förordar öppenhet, tolerans, kärlek och allas lika värde, om de förtroendevaldas värderingar inte är just sådana.

Bibeltolkning och förkunnelse bygger INTE på de förtroendevaldas värderingar. Däremot grundas den i vår gemensamma tro, den vi varje söndag i gudstjänsten och högmässan bekänner oss till!

Sedan talar partilojaliteten högt: Vår svenska kyrka behöver mer av den slags tydlighet som partipolitiskt engagemang mejslar fram.

Vad slags tydlighet det handlar om här kan man undra. Det politiska livet och spelet är inte särskilt tilltalande med tanke på aktuella händelser. Kyrkan behöver inte mer av grupper som baktalar varandra och överdriver sina egna fördelar. Och kyrkan behöver inte fler vars lojalitet ligger i organisationer vid sidan om kyrkan och som grundar sig i egna ideologier och partiprogram. Kyrkan behöver förtroendevalda efter Kristi sinne och anda som vill att evangeliets och trons glädje ska delas av allt fler.

Fler avskräckande exempel syns nu i debatt och artiklar när kyrkans val rycker närmare. En före detta minister som i sitt kyrkliga sammanhang tonat ner och vill omtolka missionsuppdraget verkar avskräckande. Liksom de värmländska socialdemokraternas antidemokratiska och prästfientliga aktion att utesluta präster från valbara platser på listorna. Slutsatsen blir därför: Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan!

Var samtalas det?

Ur ny predikan på ordrik:

I en folkkyrka har varje döpt och troende
ett ansvar för sin församling och sitt samfund
Nog är det både en kallelse och plikt
att tala när så behövs
Inte bara om sina egna älsklingsfrågor
utan om kyrkans och trons liv:
gudstjänst, mission, undervisning
och diakoni…

Här blir dessvärre så att den som yttrar sig

lätt får motstånd och verbala påhopp
och riskerar då att både tröttna och tystna
Det kan också bero på att inte ens i kyrkan
finns det bra forum där vi respektfullt kan mötas
för att samtala om våra erfarenheter,
om tro och liv
och gemensamma angelägenheter
utan att det snabbt blir till en tävling
där starka individer eller grupper ställs mot varandra...

Ihåligt försvar för storpastorat

Läser en debattartikel i Dagen av avsuttne domprosten i Lund, Kerstin Hesslefors Persson, om att Storpastorat är rätt väg att gå för Svenska kyrkan. På Facebook får hon också instämmande av ganska många. Det som står i debattartikeln i Dagen gör mig matt. Hör hon inte invändningarna från massor av avlövade kyrkoråd som blivit församlingsråd? Hör hon inte protesterna mot brister på lokalt inflytande över den egna verksamheten? Hör hon inte frustrationen och kritiken? Hör hon bara muntergökar och blomsterspråkliga lovsånger till storpastoraten huvudsakligen från dem som fick makt och inflytande?

Vilka argument anför Kerstin Hesslefors Persson (KHP) för sin ståndunkt? Sammantaget kan sägas att de inte är så tydliga.

Storpastoraten ger en signaturmelodi, lätt att känna igen, lätt att hitta.

Detta är tveklöst ett argument för storskalighet. Människor ska känna igen Svenska kyrkan som en enhet omfattande fler människor och gällande större områden. Att den lokala identifikationen och tillhörigheten samtidigt försvagas är givet. Man kopplas till samfundet och samhörigheten med den egna församlingen mister en hel del av sin kraft när dop, vigslar, konfirmationer och begravningar blir en tjänst som utförs i lokaler (kyrkor) man väljer.

Svenska kyrkan i Lund - ett större vi.

Så kändes det säkert här och där. Det kan också bero på att möjligheterna att samverka över församlingsgränserna tidigare var begränsade. Det hindrade ändå inte att man kunde framträda gemensamt när så var påkallat och behövt. Jag kan hålla med om att sammanhållning inom kyrkan är av fundamental betydelse. Men ingen ska tro att storpastoratet lyckats upphäva spänningar och konkurrens om ekonomiska resurser och tjänster.

Unikt församlingsengagemang och pastoratsgemensamma satsningar växte fram sida vid sida.

Så var det kanske i Lund. Det finns många exempel på motsatsen där församlingsengagemanget försvagats, synligt genom starkt vikande gudstjänstliv och uppgivenhet på grund av problemen med att den lokala församlingen förlorat inflytande och bestämmanderätt över delar av sitt eget liv och den egna verksamheten.

KHP skriver: I utredningen ”Närhet och samverkan” framgår att syftet var att skapa bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift. Det var viktigt att den nya organismen fick förutsättning för bred delaktighet, tydlig ansvarsfördelning, god arbetsmiljö och långsiktig ekonomisk bärkraft.

Detta är en förskönande beskrivning. Motiven för utredningens förslag stämmer, men realismen i denna tanke brast. Den breda delaktigheten skulle uppnås genom att beslutsmakten lämnade församlingsnivån och placerades på pastoratsnivå. Att alla med säte och stämma på pastoratsnivån förutsätter att det blev ökad delaktighet kommer nog med den partiella partiskhet som oundvikligen uppstår beroende på vilken utgångspunkt man använder.

Ta bara arbetsmiljön. Det är en illusion att den skulle blivit bättre när besluten och befogenheterna flyttats högre upp i systemet. Man kan visserligen ordna fler kurser och ge gemensam utbildning. Men det lokala kontinuerliga arbetsmiljöarbetet kräver både befogenhet att snabbt åtgärda arbetsmiljöproblem och resurser att genomföra nödvändiga åtgärder. Något som inte förstärkts i alla storpastorat!

Utmaningarna med storpastoraten är många, möjligheterna är fler.

Om utmaningarna skriver KHP så gott som ingenting. Att möjligheterna är många låter naturligtvis lovande och uppmuntrande. Men de utgör inget argument för att storpastoraten fungerar eller är den bästa tänkbara lösningen på organisatoriska problem inom Svenska kyrkan. Särskilt som storpastoraten mestadels är gamla samfälligheter som strukturerats om. Myriader av mycket små och självständiga församlingar som ”reformen” inte rörde vid talar för att den egentligen inte ville ge sig i kast med problemen i sin helhet utan blev en inskränkt åtgärd. Dessutom - möjligheter man inte gör något av, förutsättningar som inte tas tillvara är ett nog så talande argument emot storpastoratens lösning som givit ett demokratiskt underskott i de gamla församlingarna med brett självstyre. Försvaret för storpastoraten är dessvärre ihåligt...

Kyrkans resor på tapeten

Likabehandling har länge varit ett viktigt argument inom kyrkan så att man inte oskäligt erbjuder somliga förmåner som andra inte kommer i närheten av. Så har till exempel avgifter vid uthyrningar och kostnader för deltagande i vissa aktiviteter och grupper, till exempel inom ett pastorat, blivit allt mer jämförda och kontrollerade så att tanken på likabehandling kan upprätthållas.

I sin extrema utformning har principen uttolkats som att om inte alla ges en och samma möjligheter ska ingen få det. På det sättet kan man, om man vill, bygga in rejäla stoppklossar eller fallgropar för kyrkans liv och verksamhet.

Kyrkoordningen stadgar i kap 2 om församlingarna  i den 4 § att: En församling ska behandla dem som tillhör församlingen lika om det inte finns sakliga skäl för något annat. Formuleringen sakliga skäl öppnar för att en extrem tolkning inte ska tillämpas. Tydligt är att mannamån inte ska tillämpas och inga gunstlingssystem finnas.

Bakom upprördheten över excesser vid anställdas förmåner och resor som skakade kyrkan för inte så länge sedan fanns dels uppfattningen o att kyrkan bör fungera som föredöme och dels tanken att kyrkan inte ska behandla människor olika beroende på om de är anställda, volontärer eller förtroendevalda. När media granskade olika resor lämnade de konfirmandresorna utanför. Förts nu börjar frågorna stiga upp till ytan hur det förhåller sig med det myckna utlandsresandet med konfirmandgrupper.

Svenska dagbladet lyfte nyligen frågan om utlandsresorna som ett sätt att försöka bromsa och mildra flykten från konfirmandläsningen. Solresor ska locka konfirmander, skrev tidningen, och angav att resor till Italien, Spanien och USA står högt i kurs och erbjuds dessutom ”gratis” till konfirmanden. En representant för Skarpnäcks församling, kommunikatören Linn Wiesser, inser problemet och påtalar att det kan se ut som om man försöker ”köpa” sig medlemmar.

Säkert kan det irritera att ställa kritiska frågor till det myckna resandet, särskilt som det inte kommer alla till del. Men församlingarna behöver nog rannsaka sig själva och tänka igenom argumenten för att ge just konfirmander sådana fria utlandsresor. Dessutom behöver de regelbundet granska resandet och se om kostnaderna för detta regelbundna resande (en enda resa med 20-40 konfirmander kan gå på många hundra tusen kronor) är skäligt ur flera olika aspekter. Dessa kostnader brukar sällan ifrågasättas.

Likabehandling är svårt. I politiken har det kunnat handla om vägningar mellan om människor möjligen ska få var och en ska efter sina behov eller efter vad var och en bidrar med eller att man ska få alldeles oavsett?

 

I en kyrka borde det vara andra värden än resor och det pekuniära som står i centrum. Tron kan knappast byggas genom billiga eller fria resor utan genom att människans andliga väl och ve tas på allvar. Vilket inte hindrar att människor bemöts med respekt och behandlas värdigt!

160 miljoner kostar valet, men vad är mandaten värda?

Kyrkans tidning vet att berätta att kyrkovalet kostar 160 miljoner kronor. Man slår dessutom ut det per år och får det då till 6:35 kr per medlem och år.

Siffrorna i övrigt är också intressanta. Valsedlarna med tryck och distribution kostar i runda slängar 24 miljoner! En annan siffra som nämns är kostnader för IT vid kyrkoval vilket innefattar valsystem, mandatsystem och valdistriktsindelning. Vid kyrkovalet 2013 kostade valnämndernas arbete totalt 76,6 miljoner kronor.

När Kyrkans tidning nu lagt ner ett sådant arbete på att plocka fram valets kostnader är det märkligt att några av de mesta intressanta siffrorna inte redovisats. Det mörkas här och brukar traditionellt förbigås med total tystnad. Svenska kyrkan ersätter nämligen de nomineringsgrupper som tar plats i olika beslutsförsamlingar. Kyrkomötet brukar särskilt valår ge generösa bidrag till de nomineringsgrupper som sitter i kyrkomötet. Men även övriga år kan det utgå ett sådant "partistöd". Hur det politiska partistödet används är ofta debatterat och med krav på redovisning av hur medlen används. Där önskar man också få reda på större bidragsgivare vilket inte alltid redovisas.

I Svenska kyrkan förkommer det motsvarande stöd även lokalt i församlingar och pastorat. Ingen har någonsin redovisat det samlade stödet till nomineringsgrupperna. Men man vet med visshet att mandatstödet i Svenska kyrkan bland annat gav Sverigedemokraterna luft under vingarna så att de även kunde etablera sig som politiskt parti i andra val.

Det borde vara en självklarhet att kyrkan berättar hur mycket man subventionerar de grupper som redan tagit plats i beslutsförsamlingarna på nationell nivå, på stiftsnivå och lokalt. Dessutom borde det vara en självklarhet att nomineringsgrupperna är så pass transparenta att de öppet redovisar hur de använder bidragen (som ju tas av medlemsavgifterna).

Nu väntar jag med intresse på Kyrkans tidnings redovisnings av hur stort och omfattande de olika nomineringsgruppernas ekonomiska stöd från Svenska kyrkan har varit och är. Men det är förmodligen alldeles för mycket begärt eftersom det då kan bli en diskussion om kyrkans val som inte bara handlar om huruvida det är dyrt eller billigt. Man skulle då behöva jämföra de nuvarande direkta valen med indirekta val. Blev det indirekta val skulle förmodligen behovet av mandatstöd kunna minskas rejält!

Medeltidskyrkan ställer en fråga

Medeltida kyrkor står som stolta utropstecken längs vägarna. De berättar om storverk av människor som gripits av tron och ville ge den en hemvist. Det tog decennier att fullborda byggnationerna med tjocka väggar av huggen sten och smäckra pekare där valven kunde vila sig. Ett rum som gav skydd i orostider och en plats för det heliga mysteriet.

Tanken brottas med frågan om vad tron sätter igång hos oss sentida kyrkomedlemmar? Hur djupt går engagemanget? Påverkas vi på samma sätt av mötet med kyrkans Herre?