Makten i kyrkan och demkoratin

Margareta Winberg är citerad i dagens Kyrkans tidning med anledning av konflikterna i Härnösands stift där man försöker avsätta biskopen. Så här ser passagen med Winberg ut:

"Vissa tycker att det som sker nu i Härnösands stift är ett uttryck för en kyrka där partier och politiker har för mycket makt, kan du förstå kritiken?

- Nej det kan jag inte. Hur ska man veta var en person står värderingsmässigt om man inte tillhör en nomineringsgrupp med någon form av partikoppling?

- Vår representativa demokrati är den bästa form av demokrati, som vi känner. Den medverkar till att upprätthålla folkkyrkan, vilken jag är anhängare av. För övrigt är kyrkan fylld av politiska ställningstaganden, innehållet i uppdraget är ett tydligt uttryck för detta - om man väljer att se det."

Den första idén om att enbart via politiska grupper kan man veta var människor står värderingsmässigt är en grotesk förvrängning. Det är som om enbart politiska värdringar värdesätts till skillnad från livåskådningsgrundade värderingar. Det är som om politiken föregick den kristna tron och bekännelsen. Denna syn på partipolitik som vore det en välsignelse för kyrkan är både sentida och inskränkt! Dessutom har jag gång på gång under mitt långa liv i kyrkan stött på socialdemokrater som i sammanträden varit bundna av partilinjen och inte vågat annat, men privat och i enskilda samtal efteråt, bedyrat att de egentligen har en egen och annan åsikt!

Med orden "vår representativ demokrati" menas förmodligen den modell stat, region och kommun har i Sverige eftersom kyrkan i stort speglat en sådan modell. Uttrycket erkänner dock att det kan finnas andra former av representativ demokrati! Varför just "vår" form skulle vara den överlägsna och bästa diskuteras inte men det är enkelt att sluta sig till att även det beror på en speciell representativitet partipolitiska alternativ emellan. Självfallet visar enbart de kristna samfunden upp olika former av representativ demokrati och lägger man därtill de svenska folkrörelserna utan partipolitisk koppling finns det många varianter som är likvärdiga och välanvända.

Den representativa demokratin i kyrkan är snedvriden och gynnar politiska partier, som är organisationer utanför kyrkan och ofta livsåskådningsmässigt neutrala, och minimerar församlingarnas inflytande i sin egen kyrka. Svenska kyrkans modell är en avvikelse från modeller för demokrati som andra kyrkor brukar sig av. Om nu de egna modellen är så fantastisk varför tillämpar politikerna inte den inom anda samfund? Ska de historiska arvet efter Gustav Vasa, där "staten" kontrollerade en stor del av Svenska kyrkan och dess apparat, fortsätta hålla kyrkan i grimma i ännu många fler år? Det är tid att skala ner apparaten och byta form av representativ demokrati så att kyrkans basala och centrala nivå, församlingarna, får makten i den egna kyrkan!

Behöver det sägas att Margreta Winbergs kommentarer finns i en artikel om hur Härnösands stifts ledande kyrkopolitiker säger åt sina partikamrater att inte skriva på namninsamlingar till förmån för den biskop politikerna i stiftsstyrelsen vill avsätta?

Vad betyder GT?

Vid frukostbordet och korsordet väcktes frågan: vad betyder GT?

Min första reaktion, en fördomsfull instinkt från ryggraden, blev som följer. 

Nu för tiden när präster säger GT vet man inte om de menar Gamla Testamentet eller Gin och Tonic...

Vem tar ansvar för konsekvenserna?

 Den som inte är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande bör inte sätta igång projekt och aktioner. Ett axiom som inte integrerats i Svenska kyrkan där ansvar för konsekvenser av beslut och åtgärder sällan utkrävs, särskilt inte av förtroendevalda där det saknas sanktioner för oansvariga beslut och beteenden. Lika allvarligt är utebliven aktion som kan få allvarliga följder om man inte vågat tänka framåt och i flera led.

Inom området för kyrkans rekrytering, där det saknas genomtänkta planer, har det i dagarna uppmärksammats att det råder prästbrist! Fenomenet är särskilt märkbart i glesbygdsområden där den gamla praxisen att utse veniater för att ha lekmannapredikanter och gudstjänstledare har återupptagits. Att det skulle saknas präster har kyrkan kunnat förutse i flera decennier! Eftersom tillströmningen av prästkandidater till universiteten gjorde att fakulteterna bågnade.

Bara från Uppsala kunde år 1975 närmare 200 präster slussas ut i kyrkan. 40-talisterna utgjorde en befolkningsmässig puckel som tydligt avspeglades i kyrkan. Det bord inte ha varit svårt för någon enda att räkna ut att när denna puckel skulle pensioneras skulle brist uppstå. Nu skördar Svenska kyrkan frukterna av sin bristande rekrytering men ingen lär ta ansvar för konsekvenserna.

Covid-19 har starkt påverkat gudstjänstlivet i kyrkan. Särskilt reduceringen av antalet tillåtna besökare till 50 stycken har drabbat de stora församlingarna. Nu uppmärksammas plötsligt de uteblivna kollekt- och insamlingsmedlen till olika ändamål, särskilt till ACT. Denna konsekvens kunde vem som helst ha förutsett. Några särskilda initiativ för att kompensera dessa uteblivna offer/kollekter har inte synts. Nog kunde man ha organiserat några kampanjer för att vidmakthålla ett solidariskt givande, bland annat för att ersätta uteblivna kollekter…

Diskussionen om pastoratsreformens urholkande av självstyret i många församlingar är numera ganska stilla. Det hindrar inte att det kokar rejält ute i församlingar som förlorat inflytande bland annat över sin ekonomi, sina tjänster och fastigheter. Reformens tillskyndare kunde ha förutsett dessa konsekvenser men har hitintills inte velat avhjälpa och korrigera denna fatala utveckling. Inte heller lär de tvingas till ansvar för att på detta sätt ruckat på det grundläggande förhållandet att församlingen är basen och utgångspunkten för kyrkans egentliga arbete och uppdrag. Nära altaret och med utgång därifrån ska förkunnelse, diakoni, mission och undervisning göras och levas. Där är kyrkans mässfirande centrum och där väcks tro och kallas till tjänst.

Ovan finns två fall av utebliven aktion vars resultat man nu tvingas arbete extra mycket med och ett fall där handling och reform fått synnerligen dåliga konsekvenser som kan ödelägga en hel del av det lokala engagemanget och ansvaret.

Kommer de ansvariga någonsin att få ta ansvar för konsekvenserna?

Biskopar till namnet, men inte till gagnet

Biskoparnas plats i kyrkan och deras uppdrag har kommit att stå i centrum för en kyrklig debatt, nu senast beroende på viljan i Härnösands stiftsstyrelse att bli av med sin biskop. Till och med Kyrkans tidning har på sin ledarsida slagit fast att biskoparna behövs i en episkopal kyrka och kan och ska inte enkelt flyttas på.

Biskoparnas uppdrag har sedan den sk demokratiska kyrkomötesreformen i början av 80-talet reducerats och förminskats. Visserligen har de säte och stämma i kyrkomötet, men är berövade sin rösträtt! Så mycket episkopal kyrka är Svenska kyrkan. Argumentet har varit att de ändå har så mycket makt genom att de sitter i läronämnden och har sitt biskopsmöte. Att de samtidigt blivit av med rollen som verkliga ledare och chefer för präster och diakoner när dessa blivit lokalanställda och underställda kyrkoråd istället för biskop, domkapitel och stiftsstyrelse (i vilka biskopen sitter ordförande).

Denna reducering av biskoparnas formella sida av ledarskapet har omvandlat dem till ideologiska personer snarare än egentliga ledare. Dessutom har det på många håll bildats stora pastorat med kontroll över ansenliga tillgångar och enorma personalresurser. Stiftet har fortsatt en roll vid fastställandet av församlingsinstruktioner och vid viss tillsyn,, t ex vid visitationer, för övrigt blir dessa pastorat relativt oberoende och behöver knappast stiftets stöd i några av sina uppgifter. Församlingarna i dessa pastorat kan däremot vara berövade en hel del av sina tidigare befogenheter och de går inte att beskriva som självstyrande längre! 

Episkopaliteten i Svenska kyrkan är satt på undantag, ibland bejakat av biskopar som gärna vill slippa slitet som arbetsgivare och ansvarig för diverse personalkonflikter och -frågor. En ändringen är nödvändig om inte Svenska kyrkan fortsatt ska ha ett konstitutionellt episkopat i linje med kungens statschefsskap, något som ligger i namnet men knappast i gagnet.

Överraskning

Kolonister blir överraskade lite nu och då. Något oplanerat händer. När det ska röjas i potatislandet visar det sig att en potatisplanta tappat sitt bladverk och därför inte upptäckts. En portion färskpotatis visar sig ligga fördold i den mörka jorden. 

När jag ligger på knä och rensar längs ena gången hörs en röst. Hej på dig! Jag svarar oviss om varifrån rösten kommer: Hejsan, Hejsan! Snart blir jag varse en person som står vid kolonigränsen med en elektrisk häcksax i högsta hugg. Får en bild av motorsågsmannen i huvudet. Men detta verkar förstås vara något fredligare även om manen inte presenterar sig. Så då gör inte jag det heller utan låtsas som om vi känner varandra. Han pekar på några SJ-stenar, sådana som fanns som golv i Centralverkstädernas fabriksbyggnader, och säger att de här borde du ta bort! Det går inte att klippa gräs här. Bättre vore att inget låg längs gränsen. 

Nog ser jag att stenarna inte bildar en vacker och rät rad. Men vad gör det? Andra har plank och alla möjliga avgränsningar. Några stenar lär inte hindra särskilt mycket. Det ser inte bra ut, fortsätter mannen.

Jag ser på honom och säger att jag inte orkat. Det har varit en hel del annat att stå i. Till våren kanske, säger jag och vänder mig resolut mot rabatten som jag höll på att rensa. Han återgår till sina häckar. I mitt inre ser jag hur ett högt staket växer fram precis där stenarna nu bildar en inte särskilt rät rad. Undrar vilket betyg den lösningen skulle få av en sådan kritiker? Men irritationen byts snart mot välvilja. Vi är trots att kolonister i samma förening. Då får man tåla ett och annat, till och med mindre god kritik. Nästa gång är det jag som kan kritisera häckmannens lott...

En grön tomat räddas från undergången och får följa med hem för att mogna. Physalisen som stått i kolonistugan i flera veckor klipps ner. Alla frukter i sina vackra papperspåseliknande höljen samlas in och fyller en hel skål. Det trodde man väl aldrig. Vilken fin överraskning.

Vilse i skogen

 Vi tänkte undersöka tillgången på svamp i skogen. Åkte till ett naturreservat som hette Mantorpsskogen mellan Hovsta och Glanshammar.Vi körde på småvägar nästan 4 kilometer från vanliga vägnätet innan vi nådde fram till parkeringsplatsen.

Där, mitt i skogen, stod en cyklist i neonfärger med tillhörande mountainbike och studerade en anslagstavla med en karta. Han hejade och började småprata. Sedan ställde han den viktiga frågan. En som många borde fråga sig lite nu och då i livet. Han sa: Vet ni var jag är?

Tänkte säga: här! Men insåg att det vore förmätet. Istället frågade jag: hur kom du hit? Genom skogen, svarade han, men jag har liksom tappat bort mig. Vet inte när jag var så vilse.

Lösningen var inte att spåra sig själv baklänges. Särskilt inte om man vill vidare. Så jag pekade på den väg vi använt och sa att efter några kilometer är du ute på vägen mellan Örebro och Fellingsbro.

Han cyklade sin väg och vi undersökte tillgången på svamp. Helt utan framgång. Några udda och oansenliga svampar underströk bristen på vanlig matsvamp. Vi får väl vänta in i oktober. Kanske vågar sig trattkantarellerna och trumpetsvamparna fram då? Men man vet inte, dom kanske också är alldeles vilse?

Helgon och förtryck?

Förtryckta grupper har blivit våra nya helgon, är rubriken på ett diskussionsinlägg i SvD av professor Fredrik Sveneaeus. Han menar att det inte brister i engagemanget för religionsfriheten som demokratifråga men att man förvandlat fri- och rättigheter men att man förvandlat "frihet från diskriminering och minoritetsrättigheter – till sin nya religion". Klokt och insiktsfullt formulerar han följande insikt: "Mänskliga rättigheter är utgångspunkten för varje liberal demokrati men bör inte förvandlas till religiösa sakrament som uttolkas med hjälp av ett evangelium som handlar om strukturell och osynlig makt."

Jag har tidigare på denna blogg skrivit att: Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.

I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.

Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.

Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det! Det är knappast en dogmatisk kristendom som bör enkelt förkastas eller placeras i periferin eftersom den på många sätt kan bidra till att bygga ett hållbart och etiskt medvetet samhälle

Sveneaus argumenterar  om hur de existentiella frågorna flyttat från religionen och in i politiken och får det till att den främsta drivkraften var "en marxistisk kyrka", dvs marxismen övertog kyrkans och religionens roll att vara normdrivande. Hur marxismen som inom svensk politik varit en andrahandsfråga kunde bli ett huvudinflytande kan bara ses som en konstruerad maxim. Denna marxism var lika världsfrämmande, hävdar Sveneaus, som de religiösa dogmer Hedenius exponerade på 60-talet.

Sveneaus argumenterar försåtligt. Läs följande mening "Precis som på 1960- och 1970-talen var andan till en början energigivande och spännande, men har efter hand förvandlats till en ny politisk dogm som förmedlas likt en religiös förkunnelse, faktaresistent och sluten likt en kyrka." Genom en liknelse sprids uppfattningen att "en religiös förkunnelse" är "faktaresistent och sluten likt en kyrka"! Uppenbarligen har han ingen direkt erfarenhet av vad en förkunnelse kan innehålla och hur en kyrka förhåller sig till vetenskap och fakta.

Det tydliga religionsföraktet tar delvis ut de intressanta poänger som finns att fundera över i Sveneaus inlägg. Uppenbarligen har kristendomen som den representeras genom Svenska kyrkan förlorat mark och blivit betydligt mera perifer än den var på 50- och 60-talen. Men författaren erkänner, som han insåg att han låtit totalt avvisande till religion och kyrka, att religionen kan vara en existentiell kraft till politisk förändring. Den insikten hade redan Olof Palme och hans regering som ute i världen insett att kyrkor och kristen tro spelade en oerhört viktig roll i arbetet för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Det blev uppenbart i de dialoger som regeringen då hade med kyrkor och samfund inom Svenska ekumeniska nämnden.

Sveneaus slutsats lyder att han har "velat peka på hur sekulariserade existentiella projekt tenderar att ärva religionens värsta avigsidor när de förvandlas till politiska doktriner som omges med olika sakrament och delar in världen i trogna och otrogna. Det religiösa arvet borde vi försöka befria oss från i såväl partipolitiken som kulturlivet och akademin."

Nog borde det finnas möjligheter till allianser med kyrkor och samfund för att i samhällslivet undvika och tona ner en dogmatisk överrepresentation av enskilda utsatta grupper som dessutom ofta beskrivs som värre utsatta och mera stigmatiserade än andra med liknande erfarenheter. Men sådana chanser förtvinar genom att religionen återigen får exemplifiera det avskyvärda i en alltför svart-vit världsbild och en doktrinär åskådning - som om det inte var politiska ideologier som under 1900-talet fullständigt ödelade delar av Europa och Asien genom krigen och politiska ideologier som fascism, nazism och kommunismen uttydd som Stalinism och Maoism.

Sveneus skulle, om han kände till kyrkolivet aningen mer, kunna lägga till att tendenserna att överbetona somlig utsatthet och genomgående se deras villkor som strukturellt förtryck riktat mot dessa utvalda personer/grupper även tydligt påverkar kyrkolivet och rent av bidrar till att annan utsatthet och förtryck tonas ner och/eller skyms. Öppenhet och mångfald är ett recept mot denna ensidighet liksom att man med förenade krafter bekämpar svart-vita synsätt som ständigt tenderar att förenkla och överbetona...

En PTA ska göras

 Så mycket får man (jag) vara med om. Blev kallad till en PTA! Bara det. Vem vet vad det kan vara? Denna märkvärdiga procedur innebar att jag måste läggas in på sjukhus för dagvård. Gissar att det innebär att man troligen får åka hem när natten faller på.

Kallelsen var tydlig. Man hade strukit över med markeringspenna i blått vilket datum som gällde. En dag som redan hade passerat! Tur att jag fått en handskriven lapp på dialysen om att det där PTA skulle hända. Med rätt datum. På kallelsen stod att jag skulle infinna mig klockan sju på avdelningen efter att jag förstå gått till kassa. Lydig och ordningsam begav jag mig till kassan. Där var allt mörkt och släckt. De öppnar inte förrän klockan 8.

Väl inskriven på avdelningen med identifieringsband runt handleden togs blodtryck och puls. Man gav mig antibiotika. Intravenöst. Sedan fick jag klä mig i sjukhuskläder innan det blev rullstolsrally till röntgen. Där togs jag emot för en ballongsprängning (PTA). Det kryllade av personal som såg till att jag låg som jag skulle med armen utsträckt på en anordning. Man röntgar och opererar samtidigt. Här fixar man allt möjligt, sa man. Ballongsprängningar av kärlen vid hjärtat, insättande av pacemaker och mycket annat. Betryggande med sådan erfarenhet runt britsen! 

Efter väntetid påbörjades evenemanget. Lokalbedövning gavs i omgångar innan man stack hål på pulsådern. En ingång till min blivande fistel (ett konstruerat blodkärl där man sytt ihop en ven med en artär) var alldeles för trång så blodflödet var för klent så det skulle inte gå att använda kärlet vid en framtida dialys.

Man jobbade sig fram genom kärlen tills man befanns sig vid den trånga porten. Jag nynnade för mig själv: Gör porten hög, gör dörren vid... Efter att ha prövat olika dimensioner av ballonger blåste man upp dem inne i kärlet. Inte skönt. Det ilade och värkte, men gick snart över. Efter ett antal liknande manövrar fick jag beskedet att det gått bra och att det var över. Vi kan alltid göra om det, sa kirurgen uppmuntrande. Hm, sa jag. Man spände på mig ett uppblåsbart tryckförband så att pulsådern inte skulle blöda och läcka.

Tillbaka på avdelningen blev jag ompysslad och nerbäddad. Varje timme släppte man ut ett andetag i taget ur det uppblåsbara förbandet. Trycket lättade påtagligt, ju mer som försvann och blödningen kom av sig helt. Till lunch blev det köttbullar. Sedan dåsade jag till skönsång av Peter, Paul & Mary i mina hörlurar.

Fick åka hem framåt aftonen. Nu svirrar det som det ska i det där blodkärlet.  

En sammanhållen kyrka

En bedjande, bibelläsande och gudstjänstfirande kristen människa borde egentligen vara idealbilden av en medlem i Svenska kyrkan. Underligt nog har den folkkyrkliga drömmen gjort att man kompromissat bort mycket av den personliga fromheten till förmån för de mångas passiva tillhörighet. När politiska partier bygger sin maktbas på denna passiva tillhörarskara blir det uppenbart att de centrala kristna aktiviteterna inte nödvändigtvis hamnar i blickfånget. Det är annat som drar de passivas uppmärksamhet och lojalitet.

Det är kyrkans gärningar som ska vara samhälleligt och altruistiskt goda. Göra gott blir dragplåstret och det för en kyrka som i sitt hjärta har de goda gärningarna som icke meriterande inför Gud. Det har blivit viktigare att locka folk med gärningar än med tron på Gud, med Guds nåd och frälsning. Även jag har fallit i den gropen och räknat upp allt som kyrkan gör för att hålla dem kvar, de som står längst ifrån kyrkans gudstjänstfirande mässcentrum. Det som listats har varit diakoni, besök hos gamla och sjuka, närvaron på sjukhus och fängelser, ungdomsverksamheter, kulturella begivenheter, vackra kyrkor att besöka och mycket annat.

Denna kyrkliga verksamhetsiver har frigjorts från gudstjänsten och tron och blivit till allmänna aktiviteter. Dessa har därtill ofta marknadsförts som lika viktiga som gudstjänsten och ibland setts som helt utbytbara. Det är minsann inte sämre att delta i en öppen pensionärssamling i kyrkans regi som att på söndagen gå på gudstjänst. Det smäller lika högt att delta i samlingar med sina spädbarn i ett församlingshem eller att dricka kaffe och lyssna till dragspelsmusik som att höra till den gudstjänstfirande församlingen, ett begrepp som få ens vet vad det betyder. Som Dag Sandahl lyft fram fyller man på sin håll hellre kyrkorummet med dansbandsmusik (Torups församling i Falkenbergs pastorat, dit det inte går att länka just idag pga en felaktig pop-up om "kakor") än erbjuder det som de faktiskt en gång byggdes för. Folkets hus och bygdegårdar får akta sig, snart är de utkonkurrerade i nöjesbranschen, åtminstone på de håll där man fått för sig att kyrkans uppgift är att ge folk vad de vill ha istället för vad de behöver!

Höger hand vet knappt vad den vänstra gör i en kyrka där aktiviteterna blir losskopplade från varandra och de anställda blir det enda kittet däremellan. Ett klister knappt värt namnet eftersom så ofattbart många av kyrkans anställda inte själva firar söndaglig mässa och till och med ofta luftar sitt missnöje med gudstjänster som otidsenliga, tråkiga, obegripliga och irrelevanta. Detta skulle möjligen ledas i bevis. Men genom åren har jag både läst det och hört det yttras så ofta att jag tar det som en given sanning. Och den som vill invända borde ta sig en rejäl titt på hur det ser ut i den egna församlingen ett antal söndagar i rad...

Värst är nog ändå att även beslutsapparaten inom kyrkan står så långt ifrån församlingarnas gudstjänstliv. Detta påstående, som jag återkommit till upprepade gånger, retar och gör människor både ilskna och sårade, särskilt de som ser sig som kyrkliga politiker och beslutsfattare. Men beslutsvägarna i kyrkan är byråkratiska och långa och tar mycket tid. Beslutsfatteriet har blivit ännu en kyrklig verksamhet där kopplingarna till bön, bibelläsning och gudstjänst tunnats ut. Det bör påpekas att det finns många valda beslutsfattare som är aktiva medlemmar och regelbundet firar gudstjänst i församlingens mitt, men det är inte heller ovanligt att somliga sällan eller aldrig deltar. Skälen kan t ex vara personligt ointresse, tidsskäl eller livsåskådningsmässiga. Just det, livsåskådningsmässiga!

Det finns åtskilliga sätt att försöka komma till rätta med detta avstånd och med att beslutsapparaten blivit en egen verksamhet. Främst är den strävan som vill öka de kyrkliga beslutsfattarnas kyrkliga representativitet och som ser de passiva maktbaserna som ett hot om alienering till kyrkans centrum. Människor med beslutsuppdrag på stifts och nationell nivå bör väljas utifrån sin lokala förankring som församlingsrepresentanter och då företräda den döpta och troende församlingen och inte den passiva maktbasen,

Blir inte detta en återgång till något föreningskyrkligt eller till att en exklusiv "elit" ska få makten, ett återvändande till en "prästkyrka"? Inte alls! Det betyder bara att kyrkans företrädare är förankrade i den egna traditionen på samma sätt som partier väljer in de aktiva och övertygade i sina beslutande sammanhang eller sport- och idrottsutövare ser till att de som ska företräda dem har levande rötter i den egna idrotten eller sporten. Det har ofta påpekats att för att kunna gå in i dialog med andra måste man vara djupt och levande förankrad och kunnig om sin egen tradition. Sådant ska inte bara sägas utan praktiseras!

Det är mycket nu

Om kyrkans betydelse för många handlar om sammanhang och gemenskap har det blivit en lång väg att gå när en gång Covid-19 begränsas och inte längre blir ett så svårt hot. Återvända blir inte så enkelt. Möjligen behöver man finna nya vägar att ge ett meningsfullt sammanhang och en öppen gemenskap. Tänkte inte på det kanske någon säger. Ja, det är mycket nu.

Skogens skafferi var tomt

Det är tur man inte försörjer sig på vad skogen har att bjuda. Idag skulle det letas svamp i trakten av Dalkarlsberg och Skrikarhyttan (Skrekarhyttan i folkmun). Men det fanns inte en svamp trots att det på sociala medier (läs fejan, dvs Facebook) har publicerats muntra tillrop om att trattkantarellerna inte längre var i antåg, utan hade anlänt i närmaste skogsbacke. Ha!

Som tur var kunde vi besöka en loppis. Säsongsavslutning med generösa erbjudanden som: fyll en kasse för 100 kronor. Det mest välfyllda var loppisen där folk trängdes som om Covid-19 vore en skröna. Kön till kassan var så välmatad att det såg ut som när fotbollsstjärnor ska tränga sig genom en kompakt mur av autografjägare. Så jag förblev ute i friska luften beskådande den märkliga uppståndelsen. Det blev att återvända till svampjakten.

Torrt var det i backen, trots de senaste dagarnas ihärdiga regnande. Tomt var det på svamp och på bär. Rikt på ris, på mossor och lavar. Där snubblade vi fram med blickarna ivrigt stirrande ner i backen som vore vi generade eller blyga. Skogens normalt välfyllda skafferi var tomt. Heltomt! Ingenting fanns att samla, plocka eller äta.!

Det fanns spår efter vildsvin. De hade bökat upp stora områden. Omkullfallna träd i mängd, som ett vildsint plockepinn, låg överallt så det blev krångligt att ta sig fram. Djurupplevelserna var begränsade. Behållningen var en stor humla, en spindel och en vilsekommen fluga. Så vi åkte hem. Mätta på friluftsupplevelser.   

Administration och självstyre

 Besinning i det kyrkliga rekommenderas till det Covid - 19-reducerade kyrkomötet. Tanken att majoriteten i alla lägen inte bara har rätt utan har rätten på si sida att driva igenom vad helst man kommit på rimmar illa med den flod av ömsesidighet, ödmjukhet och respekt som Nya testamentet låter flöda fram. 

Det vore förmätet att hävda att det är obibliskt att som  makthavare driva igenom sina påfund, icke desto mindre blir man verkligen fundersam över den trend som urholkar församlingarnas självständighet och självstyre. Pastoratsreformen var ett sådant steg. Många andra finns.

Via adminstrationen av t ex löner är man på nytt ifärd med att reducera församlingarnas fria val och självbestämande. Förmynderi och klåfingrighet kan förkläs i omtanke och välvilja, det har vi redan många gånger sett och erfarit. Dags att efterlysa mindre omtanke och välvilja och mera av gammalt hederlit självstyre!

Rituella debattpositioner

Partiledardebatt i riksdagen. Är inte någon höjdare. Ett rituellt ställningskrig. Där bombasmerna flödar. Nog borde någon språkkunnig docent, eller professor, kunna avkoda de låtsat artiga invektiven så att lyssnare och väljare fick klart för sig hur föga originellt ordkriget är.

Här kommer några av de intagna hållningarna, positionerna, som rent rituellt förekommer. Som någon borde ge sig på att förklara och synliggöra. Kom då särskilt ihåg om man använder dessa positioner som stöd under debatter att alltid och oböjligt hävda statistik och fakta som ser ut som de bekräftar att man själv har jätterätt och de andra helfel.

Position 1. Beskriv läget på ett fördelaktigt sätt så att det egna partiet och dess sympatisörer inser att fel partier sitter vid maken. 

Position 2. Beskyll motståndaren för att stå för allt, eller det mesta, som är förkastligt, skadligt för landet och ekonomin (försvaret, upprätthållandet av lag och ordning, arbetsmarknaden m.m.).

Position 3. Ställ frågor som är omöjliga att besvara såvida man inte bekräftar frågeställarens påståenden.

Position 4. Hävda att du inte fått svar. Alternativt: vägra att besvara motståndarnas frågor. Upprepa envist det egna mantrat: inga svar, undanflykter, inga svar!

Position 5. Erkänn att motståndaren har rätt. Men endast på en fullständigt ynklig och ovidkommande punkt liksom för att inskärpa det milslånga avståndet mellan er. Och att de i övrigt totalt har handlat fel, gjort fel, tänkt fel.

Position 6. Visa känslomässig överlägsenhet genom att generöst tacka talmannen, motståndarna, kollegorna och andra för den givande och avslöjande debatten.

Position 7. Hävda att du/ni vunnit debatten, diskussionen, grälet.

Till skogs!

Hösten nalkas, det märks på ljuset som ter sig helt annorlunda än under högsommaren. Utan att riktigt kunna fånga eller beskriva vet jag instinktivt att så här ser de tidiga höstdagarna ut. Solen läge är ett annat och nog känns det som att skuggorna blir längre allt tidigare på dagen.

På bilens GPS finns några koordinater inprogrammerade med ett extra ord: lingon. En orörd glänta bortåt Fellingsbro lyser röd av alla lingon som ingen plockat. Det syns inte från vägen, därifrån ter sig allt som en grön långhårig matta. På nära håll visar det röda sig som rejäla stänk. 

Den som  plockar lingon måste vara någorlunda smidig och böjlig. Dessutom bör man klara att sitta på huk längre stunder. Min rygg är ovan vid de många böjningarna och säger ganska snart ifrån. Den signalerar redan innan en halv liter är ihopkammad. Dags att sluta, manar den. Gå hem! Vila!  

Begäret motsäger dock ryggens besked och fortsätter ihärdigt med hjälp av en bärplockare. Inte en person utan en tingest av plåt som ser ut som en liten låda med en grovlemmad kam i fronten. För att inte ge upp för tidigt går jag tillbaka till vårt fordon där det finns fällbara vilstolar. Med en sådan under armen återvänder jag till den granna gläntan. Mitt i lingonriset slår jag upp vilstolen och kan sittande fortsätta rafsa in det röda guldet.

Det vattnas i munnen, snålvattnet rinner till, när jag tänker på rårörda lingon. En höjdpunkt på nästan varje måltid. Lingon är ett multitillbehör, ungefär som ketchup, men friskare och ljuvligare. En köttbulle blir sublim med lingon. En stek dansar jigg med lingon. Smaklökarna steppar reda där ute i riset. Att inte fler samlar lingon förvånar. Det växer flitigt och generöst i väntan på att någon ska ta hem de fullmogna bären till sitt kök. Till skogs!

Drottning Sofia på vykort

 Hur kommer det sig att vykort börjat dyka upp på bloggen stillsam igen, trots att det varken är advent eller jul? Jag har varit på loppmarknad i Karlskoga och inhandlat några trevliga gamla kort. Idag visar jag ett kort med kungssången, på kortet står "Svenska folksången", från unionstiden Sverige-Norge av flaggan att döma.

Drottning Sofia syns på kortet som bedömts vara från 1903.

Undrar om Kungssången sjöngs i Norge?

Närhet på vykort och i vården

Visst kan människor överge dig, men din Gud lämnar dig inte...

Ungefärlig rubrik  på vykortet ovanför poemet på tyska. Att Gud inte överger människan åskådliggörs på bilden genom det knippe av strålar som möter patienten vid fönstret. Blommorna understryker att det sköna och goda kan rymmas i sjukhusmiljön. Eller är motivet ett äldreboende? Framför allt kan den omhändertagande nunnan bli en sinnebild, en konkret uppenbarelse, för och av den omsorg Gud visar den som drabbas och blir åsidestagen.

Vykortet kan även bli en påminnelse om att vård genom tiderna varit en särskilt kyrklig angelägenhet. I Tyskland är fortfarande en stor del av välfärdstjänsterna inom vård och omsorg kopplade till katolska, protestantiska (särskilt lutherska) organisationer.

Närheten mellan systern och patienten signalerar inga pandemiska avstånd utan ska förmodligen demonstrera en närhet där det professionella ger utrymme åt det medmänskliga. Denna relation kan fortfarande tacknämligt nog gestaltas även i svenska sjukhusmiljöer.

Kyrklig och historisk distansering

Social distansering fortsätter oförtrutet. Vi sitter metervis ifrån varandra men så pass nära att vi kan höra det som sägs. Alltid något i avståndets tid. 

Kommer att tänka på att så här distanserad har jag inte varit sedan spädbarnsåldern. Inte socialt, utan kyrkligt. Då bars jag till en kyrka vid enstaka tillfällen tills jag blev inskriven i söndagsskolan. Den kyrkliga distanseringen gör att det blivit mycket svårare att diskutera och debattera kyrkan. Delaktigheten förtvinar liksom av sig själv. Engagemanget finns kvar och fromheten, men man är som en övergiven tårtbit där grädden börjar stelna. Inte särskilt lyckosamt eller gott.

Förnyelsen kommer nog vare sig vi vill eller inte. Man får bara hoppas och önska att den medför en omvärdering av den egna historien. Gustav Vasa som har ett eget kor i Uppsala domkyrka var inget föredöme utan en despot och diktator. Hans roll i reformationen har genom historien blivit överdriven och skönmålad när den som drivkraft hade lusten att få akt över kyrkan, hennes sociala kapital och hennes egendomar. Rättegången mot Laurentius André och Olaus Petri är ett exempel på hans maktlystnad. Historisk distansering kunde vi gott få mera av...

Sin morgonkaffe

 Att vara översättare är ett otacksamt jobb. Dels måste detta medium kunna flera språk, vara mycket allmänbildad och ha särskild kännedom om ämnet för alstret. Skrifter brukar kunna få ta tid. Snabbare ska det gå med serier, film- och TV-texter som alt oftare visar svagheter i språkhantering. Stillsam ska inte sitta på höga hästar eftersom här galopperar inte så sällan, stavfel, syftningsfel, svårigheter med ändelser och prepositioner. Trots det vill jag ge ett aktuellt exempel på problemen vid översättning.

En sköterska skyndar med en kopp kaffe till en doktor som vid en röntgenbild utropar att patienten har ett skelett i sig. Sköterskan har troligen vaknat för sent och snubblar på språket. Herrn är i bestämd form men doktorn får inte samma behandling. Doktorn hade syftat på den aktuella medicinaren, men i obestämd form blir det oklart vad som avses.

Lägg därtill en observation om att den stackars läkaren inte fått SITT morgonKAFFE, inte SIN MORGONkaffe. Översättaren har svävat på målet om vad som bestämmer det possessiva pronomet. Possessiva pronomen handlar om tillhörighet. Min, mitt, din, ditt, sin sitt... Språk är dokumenterat svårt. Särskilt tidigt på dagen. Och ibland sent på kvällen.

Vill man lägga genderperspektiv på seriestrippen är den stereotyp. Sköterskan är reducerad till passopp. Men det kanske är humor? Då lär det mesta vara ursäktat.

Försovning varar länge

Att försova sig innebär vanligtvis att man sover för länge, längre än man tänkt sig. Det ruckar dagen och sitter i länge. Det hände mig just idag att jag sov över. Den tid då jag hade tänkt vakna, laga frukost och äta den under flitigt läsande av digitala morgontidningar blev en annan och senare. Annars kunde försova ha betytt att man sover i förväg, för att vara fulltankad med sömn så man kan hålla sig vaken, länge. Vilket sägs vara omöjligt. Utvilad kan man vara men inte påfylld med sömn för senare behov..

Den som inte har några hålltider kan svårligen försova sig. Men håller man sig med ett dagsprogram är det lätt hänt att man tullar på den vana tiden genom att sova vidare. Tur är att det finns väckarklockor. Numera integrerade i mobiltelefonerna. Den tiden är förbi då man behövde en egen liten manick för att se till att man vaknade på avsedd tid. Sömnen är ungefär densamma, men apparaterna skiftar och det snabbt. Men får förstås se upp så man verkligen sätter igång väckarklockan i telefonen och inte tidtagaruret. Då vet man aldrig hur länge och snabbt man kan sova...

I väntan på att få skruva

Få platser är så blöta som kolonilotten när det regnar. Det är ruggigt ute och än värre inne i det lekstugeliknande 9 kvadratmetersstora huset. Inne finns ingen värme så den kyla man ådrar sig utomhus följer med in som ett tillgivet husdjur.

Väl medveten om att det fungerar så blir lockelsen att bege sig till kolonin en regnig dag vänd till sin motsats. Dit åker vi inte! Trots att gräset behöver klippas. Nytt regn gör det bara ännu längre. Grannarna tror nog att vi anlagt en vildvuxen ängsmark för att rädda allas små vänner - insekterna. De som behövs för att trädgården ska leva. Men sanningen är mindre storslagen. Vår eldrivna gräsklippare orkar inte heller med regnväder och rotblötor. Då slukar den batterikraften lika girigt som en ökenvandrare dricker efter långvarig törst. Vem vill klippa en fjärdedels gräsmatta i hällregn?

Den utvunna tiden som inte läggs på plats på kolonin blir till planering av nästa besök. Då ska det bäras in ett bord. Det är fyndat på loppis för en femtiolapp. På etiketten stod det ek, kunde man tro. Men det stod EFK vilket inte är ett träslag utan ett samfund. Hur det kan bli så galet för en van läsare är svårt att inse.

Soffbordet var illa medfaret och behöver smörjas med möbelpolish. Fungerar inte det får det nog en ansiktslyftning med hjälp av målarfärg. Ett väggfast utfällbart bord ska demonteras. För att klara det har det investerats i en eldriven borr- och skruvmaskin. Den ligger nu och väntar på att få göra sin insats. Den är tung så det blir som ett träningspass bara att lyfta det skruvande vidundret. Bara det äntligen blir fint väder så vi kan vara inne i stugan...

Veni Sancte Spiritus!

Upp ur hjulspåren, har länge varit en dröm för dem som tröttnat på den outtröttliga sysslandet med Svenska kyrkans organisation. Förmodligen var pastoratsreformen ett misslyckat försök att blåsa nytt liv i en uttröttad apparat och få den rationell, effektiv och lättstyrd. Denna besatt het av det yttre bidrar till fortsatt utarmning av kyrkans hjärta. Den ropande organisten som inte vill ha andakter i medarbetarlaget kom till tals i senaste Kyrkans tidning. Där förordas fler lediga timmar för att ensam kunna vila i Gud. Tanken att gemensamt tacka för den nya dagen, att överlämna den och det egna arbetet i Guds hand och att be om Andens ledning tycks inte föresväva den missnöjde musikern.

I det kyrkliga kaoset efter Covid - 19 finns alla möjligheter att på nytt låta Anden inspirera och leda kyrkans liv. Denna omvändelse till kärnverksamheten gudstjänst och fokus på tro, bekännelse (inte bara som lära utan i dess utvidgade betydelse som vittnesbörd och mission) och liv. Förnyelse handlar inte om ett ständigt  mixtrande med gudstjänstens form utan fastmer om dess djupare innehåll, dess kärna där tro bygger broar till medmänskliga möten och en relation till Gud. Utan detta nav rullar apparaten åt skogen. Veni Sancte Spiritus!

Kyrkorna åt folket!

Det mista man kan begära i Covid-19-tider är att kyrkorna står öppna på dagtid så att människor som inte kan eller vågar vara där på söndagen ändå har tillträde till kyrkorummen. Med tanke på alla indragna verksamheter borde det vara enkelt att se till att kyrkan välkomnar även på vardagar. Det beds väl ändå tideböner i somliga sammanhang?

Har man för mycket värdefulla kulturskatter får man väl plocka undan. Eller se till att det finns tillfredsställande bevakning. Det är nästan dags att plocka fram ett slagord från den radikala ungdomen: Kyrkorna åt folket!

Coronas fel

En tydlig effekt av den sociala distanseringen som leder till social isolering är att humöret sjunker under fryspunkten. Vi som bor i gnällbältet har äntligen insett att benämningen stämmer, vi har blivit kitsliga, retliga och grälsjuka. Andra har liknande corona-symptom, fast de inte är smittade och sjuka. Vem ska vi rikta dessa uppblossande känslor mot? Inte mot nära och kära, inte heller mot katten. Fast det kan ibland vara svårt det med. Dessa träffar vi och då behöver man inte hålla ansiktet uppe, fasaden alltså. I fokus hamnar fotgängare och andra anonyma individer. Vi domderar. Säger: Dom där som inte gör vad de ska.

Till förtretligheterna hör att våra bästa svampställen förvandlas till kalhyggen. Och de nya ställena saknar svamp.En av oss blir ständigt angripen. Av knott, mygg och bromsar. Hur glad blir man då av att vandra i skogen. Igår plockade vi lingon. Vi upptäckte att bärplockaren hade vi slängt. Muntert eller hur! Men en vän förbarmade sig och lånade ut sin rejäla plockare. Innan vi gav oss av bestämde sig katten för att hosta och kräkas upp en hårboll. Så roligt har vi.

Den som plockade det röda guldet i ett litermått råkade spilla ut alla lingon. Dessutom var lingonen svåra att känna igen. De var ganska vita och omogna. Ungefär som vi själva. En sak är säker. Det är coronas fel.

En plats för alla

Protesterna mot särbehandlingen av äldre börjar höras. Att regelmässigt karantänsätta äldre på hem som haft externa kontakter ifrågasätts också och har till och med hävdats vara olagligt när det pågår länge tider. Så lätt kan det som initialt hävdades vara omtanke bli till tvångströja och hinder för ett någorlunda normalt liv. Likabehandlingsprincipen, som kommuner lyder under, bör kunna gälla även äldre och trots att det pågår en pandemi.

När vi undantagsvis är ute på gator och torg är det vi som tycks ansvara för att rimligt tryggt avstånd hålls. Åtskilliga fotgängare går rakt fram och skyr knappast ens kollisioner med oss äldre. Det är inte ovanligt att trottoarer ockuperas av någon som bara står och hänger, ibland med cykel. Då styr vi utanför den parkerade armadan av bilar och tvingas ut i trafiken för att slippa närkontakt av smittsamma graden. 

Med tiden har vi blivit skickliga genom att inte längre räkna med att kunna gå kortaste sträckan dit vi ska. Vi kryssar oss fram och får på så sätt fler steg på stegmätaren. Hälsofrämjande skulle man ironiskt kunna konstatera. Inte ens om vi bar bjällror om halsen skulle en del yngre masa sig undan och låta oss passera. Man vill ju inte själv anklaga alla i en viss ålder och göra sig skyldigt till lika allvarlig åldersdiskriminering. Nu vinglar vi som kraftiga snedseglare in och ut mellan bilar som kryssande mellan kobbar och skär. Måtte vinden mojna och gångvägarna en plats för alla. 

 

Byta namn på föreställningar?

Får det vara fler än 50 personer i en tågvagn? På en restaurang? På en loppis? I en matvaruaffär? I en bygghandel. På en arbetsplats? Men inte i en teatersalong? På en fotbollsarena. I en handbollshall? I en gudstjänstlokal, dvs i en så kallad kyrka? Skriks det för mycket i kyrkan? Sjungs det för högt på arenorna? Äts det för litet? Sitter man alltför stilla?

Kan man inte namna om en teaterföreställning till en avgång från Örebro teaterstation till svindlande höjder? Eller till en restaurangs berömda trerätters måltid där varje akt bjuder ny och delikat andlig spis? Konsekvens och likabehandling är svårt. Men avslöjar genast hur man värderar kultur och sport. De får stanna i väntsalen. Tills alla andra avgångar ägt rum. 

Det presidenten gör skulle barn aldrig tillåtas

 Den mest oetiske presidenten någonsin häckar i Vita huset. Dag efter dag sprutar han ur sig angrepp mot människor han bedömer som fiender eller motståndare. Vi som är på avstånd betraktar skådespelet med uppspärrade ögon och gapande munnar. Skulle detta vara ”ledaren” av den fria världen?

På kort tid är presidenten orsak till en allt större splittring och djupare klyftor mellan amerikanerna. Samma kan sägas om presidentens internationella åtgärder där man övergett Parisavtalet och avtalet med Iran och har gullat med Nordkorea och hyllat Ryssland och Putin.

På det inhemska planet förstår man inte hur alla föräldrar i USA stillatigande (?) uthärdar denna uppluckring av normer och stil. Tänk om deras egna barn betedde sig som presidenten och sprutade beskyllningar om förräderi och andras skurkaktighet mot dem man inte upplever som stödjare eller efterföljare.

Tänk om barnen skulle börja håna funktionshindrade? Beskylla sina lärare för att bara komma med falska nyheter? Tänk om barnen undergrävda all tilltro till undervisning som bygger på beprövad erfarenhet och vetenskap? Tänk om de krävda att skolan skulle vara stängd för vissa minoriteter och att skolan skulle omges av en mur? Tänk om de talade nedsättande om kvinnor och skröt om att de kunde begå sexuella övergrepp mot dem. Och var överlägsen mot människor med annan hudfärg. Tänk om de skanderade att den och den skulle sättas i fängelse? Eller att de övergav hyfs och civiliserat uppförande? Att de twittrade nedsättande om allt och alla som de inte gillar?

Ett sådant uppförande av barnen skulle omedelbart stävjas och fördömas. Men när presidenten beter sig som mobbare och översittare tiger alltför många. Den som skulle vara någon att se upp till, ett föredöme, solkar i en aldrig sinande ström sitt ämbete och drar uppgiften att vara president i lera och lort. Hur så många kan svälja kameler och sila mygg är en verklig amerikansk gåta!

Kyrka är relation och gemenskap

Den kyrkliga statistiken kommer att visa katastrofsiffror för år 2020. Mest nedslående och nedåtgående kommer antalet gudstjänstbesökare att vara. Det nya normala lär bli ofattbart lågt. Inte för att detta är unikt i Sverige. I åtskilliga länder ser det likadant ut. Icke desto mindre krävs det stora insatser för att det nya normala inte ska bestå.

Kyrkans ekonomi i stort kommer att klara sig bra eftersom medlemsavgiften, kyrkoavgiften, debiteras oavsett hur aktiv eller delaktig man är. Apparaten är säkrad. Vid sidan av gudstjänsten har åtskilliga verksamheter gjort halt eller helt upphört. En nystart bortom Corona - hur ska den ens lyckas uppnå det som förut betraktades som normal nivå? Särskilt som de ofta bärande grupperna över 70 år under tiden vant sig av med sitt deltagande i gudstjänstliv såväl som i verksamheter.

Många kyrkliga och ekumeniska organisationer som delfinansierats via kollekt medel ser stora hål i sin ekonomi. Några insatser för att hjälpa dem att övervintra t ex med hjälp av distanskollekter har åtminstone inte jag sett till. Vilket horderna av kommunikatörer relativt enkelt borde ha kunnat lösa.

Kyrka är relation och gemenskap. När både relationen och gemenskapen upphör krävs extraordinära insatser för återupprätta det som gått förlorat. Relationer måste underhållas. Några få personliga band klarar av att ta upp tråden även om det varit ett längre uppehåll, att det skulle vara lika enkelt för kyrkan att återknyta är svårt att tro. Gemenskap är sällan lätt att känna på digital eller annan distans. Över tid förlorar den sin bärighet och sitt djup. Även om jag uppskattar de digitala försöken kan de inte ersätta den fysiska närvaron och samspelet i verkligt möte. Så vad händer egentligen? 

Kyrklig haverikommission?

 Genom åren har man ropat efter en haverikommission för Svenska kyrkan. En sådan har aldrig varit mera behövlig än nu när man är glad över att några alls firar gudstjänst. Men apparaten består! Den tickar på alldeles oavsett hur illa det går med det liv som andas i gudstjänst och mässa.

Mission har i alla tider varit en strävan efter att väcka tro. Nu kommer inte ens de som tror. Hur de ska väckas på nytt efter covid-19 insomningen är det inga som vet. Alla över 70 år har lämnats bakefter. Knappt någon har velat ta oss i anspråk för att t ex ringa till människor som behöver kontakt. Eller som förbedjare. Kollektgivare. Samtalspartner. Mentorer. Volontäruppgifterna vittrar bort här och där och ruljansen kan enkelt skötas av ett överflöd av anställda.

Ska det alls gå att få ordning på det krisen åstadkommit borde haveridiskussionerna för länge sedan kommit igång. Post pandemin lär bli skakigt värre. Finns det inte bedjande och troende människor i kärnverksamheten blir det kyrkliga mer av en skramlande tunna som en av epistlarna varnar för.

Rensar några decimeter från marken

Nästan varje dag tilbringar vi någon tid på kolonilotten. I dessa dagar har vi haft den ungefär i ett år. Det går fort att vänja sig vid att ha en egen oas, nästan mitt i staden. Det är fler som uppmärksammar det fina med koloniområdet. Det finns med i marknadsföringen av ett bostadsföretag som just uppfört några boningshus, bostadsrättsföreningen Kolonilotten (!), i kanten av Alnängarnas koloniområde. De boende ska blicka ut över lotterna och inspireras.

Från vår lott ser vi grannarnas lotter och blir även vi inspirerade. Det är som att vara mitt i en botanisk trädgård. Olyckligtvis är vår land där vi planterat inte lika välskötta som andras. Grannarna tittar vänligt och kommenterar: och där har ni...? Det ligger nära till hand att svara ogräs, men inte vill man medge att vi inte orkat rensa så att dill och persilja klarat sig. Där är ett virrvarr av andra växter som redan efter några veckor övermannade de oskyldiga små plantorna. Vi fick klara oss utan dill och persilja. Man kan ju alltid besöka torget när handeln pågår. Så plockar vi både skogsbär och svamp. Ingen lär märka om vi skaffar kryddväxter på det sättet.

Vad ska man skylla på? Stela ryggar och oböjliga knän. Vi kommer helt enkelt inte ner ända till backen. Vi är bästa på att rensa några decimeter från markytan, en förmåga som inte är särskilt behövlig på en kolonilott där man vill odla egna grönsaker. När växterna kommer upp i vår specialhöjd är de vi villa ha ofta försvunna. De har drunknat i en grön massa av odefinierbara men vilt växande arter. Då drömmer vi att vi vore Linné. Då skulle vi åtminstone ha vetat vad som sprutade upp ur marken och låtsats att de var tänkta att finnas där.

Hallonhäcken ser ut som en vettvillig tornado gått fram genom den och vinbärsbuskarna är bara trötta. Andra kolonister stirrar förvånat på hur vi kunnat misshandla buskarna så. Vi däremot inser att en av naturens nycker drabbat just oss. Istället för att rensa och ansa läser vi nu i massor av handböcker hur man sköter sina bärbuskar för maximal skörd och frodiga och granna grenar. Tids nog ska vi tillämpa våra nyvunna kunskaper och slå omvärlden med häpnad. 

Våra många verktyg förvarar vi i det nybyggda och rödmålade förrådet. Ventilationen är inte ordnad så istället för förvaringsplats kunde huset tjäna som naturlig bastu. Det är bara att sätta in ett par spann med vatten så har vi snart nog huset fyllt med vattenånga! Det är redan nu nästan så hett att man måste ta av sig flera klädesplagg innan man stiger in i det tjusiga förrådet. Hela dagarna står dubbeldörrarna på vid gavel. Inte för att visa upp våra verktyg som en passerande trodde, utan för att kyla ner dem så att man kan ta tag i dem.

Några ölandstokar (växter inte människor) har vi satt varvade med bolltistlar. När man vattnar dessa minimala buskar och de små tistlarna undrar vänliga kolonister som går förbi vad vi gör. Vattnar du kirskålen och brännässlorna, frågar de. Ja, de är så vackra när de blommar, försöker jag. Då ler de förbipasserande medlidsamt. Jag hinner inte förklara att jag/vi planterat ölandstok och tistlar innan de skyndat vidare. Där står jag och vattnar så att kirskålen jublar. Ölandstokarna och tistlarna bidar sin tid.

Tålamod är lösningen. Och det finns också det i överflöd.

Att blinka för lugn och fred

Samhällsproblem behöver bearbetas i alla möjliga sammanhang. Även på sociala medier och i samtal när det går. Det finns stora problem som verkar omöjliga att påverka för enskilda personer och det finns små problem som kan verka lika omöjliga att råda bot på. Bot var namnet. Kanske ett kännbart åtgärdspaket kunde råda bot på det som för tillfället retar mig mera än mycket annat. Förare blinkar inte när de ska svänga!

Uteblivna blinkningar kan tyckas vara just en minimal svårighet. Men i förlängningen blir den större. Det skapar olust och irritation så till den grad att jag blir en sämre förare. Bilarnas förare blinkar dessutom. när de väl blinkar, inte så sällan åt fel håll. Komplikationer uppstår.

Värst är det när den som ska svänga korsar andras farleder. Då blir det risk för krockar mellan fordon. Men även i filer där man kan köra rakt fram eller svänga vore det en hjälp om det blinkades. Ta också filbyten på stora väger. Plötsligt kan en bil bara dra iväg över till en annan fil utan att ha markerat att åtgärden var på gång. Illa!

Allt färre blinkar. Snart slutar de flesta att blinka och vi får en trafik med stora osäkerhetsmoment. Fordonsförare borde blinka och på så sätt bidra till en fredligare värld. Jag åtminstone skulle bli vänligare stämd och lugnare i trafiken. Som det nu är ropar jag ilsket i min bil: har blinkersen gått sönder? Har du fel på elsystemet?! Vingelpetter! Vart ska du egentligen? Sluta vela - blinka! Du hotar freden!

Väntans tid

 Av misstag drack jag en deciliter juice på morgonen. Detta för att skölja ner morgonmedicinen. Jag skulle till operation på morgonen och inställelsen var redan klockan 7. Strax före 8 skjutsade man mig i säng till kärlthoraxkirurgin. Där fick jag besked om att det inte gick bra eftersom jag hade juice i magen. Som tur var fanns det en ny tid samma dag. Fick resa tillbaka via kulvertarna till avdelningen. Några timmar senare tog jag samma tur igen.

Två timmar höll man på för att koppla ihop några små kärl nära handleden för att på så sätt skapa en fistel som används att sticka i vid dialys. Fisteln växer till och blir ett stort och tjockt kärl med rejäl fart på blodet och som tål att man återkommande sticker där. Vänligt bemötande på alla håll och kanter.

Under operationen som sker med lokalbedövning frågar en av kirurgerna hur det går. Jag är kvar, svarar jag och är nog lite omtöcknad. Man övervakar mig noga genom hela proceduren och sammanfattar till slut högt vad man gjort och vilka hjälpmedel man använt för att genomföra operationen. Det tog tid innan det nya kärlet fick fart. Med sedan svirrade det ordentligt i takt med hjärtslagen. Så som det ska vara.

Nu är det bara att vara försiktig och att vänta. Men det ska väl gå det med. Väntat har jag ju gjort förr på att läka och tillfriskna, ja på mycket annat också.

Tala är silver...

En berättelse i dagens SvD blir skakande läsning om priset en ung människa, 17 år i detta fall, får betala för att göra det rätta. I reportaget får man följa en ung man som blir vittne till fordonsstöld och ringer polisen och filmar brottet. Han får på platsen peka ut de ansvariga och lämnas sedan kvar bland kamrater till de kriminella när polisen åker. Sedan tar det hus i helvetet. Trakasserier, misshandel, förföljelse pågår under lång tid och pojken och hans mamma tvingas till slut att flytta för att kunna freda sig.

Ynglingen konstaterar i artikeln att han aldrig ska vittna igen, inte ens om det gäller mord. Den långa dokumentära artikeln slutar med konstaterandet att : Den kille som slog Nimo (dvs pojken) har redan tididigare dömts för brott. Han rör sig fritt och bor kvar. - Vi är de enda som har förlorat på det här, säger Nimo. 

Eftersom socialtjänst, polis, andra myndigheter eller civilsamhället inte förmår hindra kriminaliteten och övergreppen får ett gammalt ordstäv ny aktualitet: tala är silver, tiga är guld. Vad händer med civilkurage, rätt och fel, sant och falskt när rättvisan på detta sätt sätts ur spel?

Snart går medietåget

För dryga tio år sedan var bloggossfären het. Då var det nytt och intressant att skriva, och faktiskt läsa,  blogginlägg. Då förekom det debatter mellan bloggar och i dagstidningarnas nätupplagor kunde bloggare få in länkar som kommenterade t ex ledarartiklar och annat åsiktsmaterial.

Medieutvecklingen har inte tagit paus. Nu finns det vloggar, videobloggar, med bild och ljud, och poddar, som kan ses som privatproducerad radio. Spotify håller på att lägga till poddar från alla möjliga håll  som ett komplement till musiken för att behålla lyssnare till sitt ljudmaterial.

Covid-19 pandemin har fått fler aktörer som t ex Svenska kyrkan att ge sig in i leken med sina lokala och digitala online-gudstjänster, korta andakter och annat som man vill sprida. Dessa har nog kommit för att stanna eftersom man når länge ut än annars och materialet är enkelt att producera. Ska man trots berömmet ändå vara kritisk är det både enformigt och tråkigt att, under ca 50 minuter till en timma, bara ha en enda bildvinkel att tillgå. 

Ställ upp en mobil på ett stativ och kör har blivit lösningen. Man får hoppas att det bara är början och att intresset växer för att göra mer. I längden kommer det stillastående bildvalet inte att hålla för att tillfredsställa en medievan publik. Mer krävs. Ändå är det med högra ambitioner och krav relativt lätt att få till en riktig bra produktion. Det är dags att lära av SvT och familjen Söderberg som i alla år uthålligt har producerat livsåskådningsmaterial och särskilt gudstjänster för TV-mediet.

De stora pastoraten kunde, om de nu alls ska hålla på med något, se till att man får utbildning och teknik för att utveckla denna nya tjänst. Men det brådskar. Snart går medietåget.

Här dammsugs det

Sixten, the cat har återigen snott till sig utrymme på stillsam... 

Här dammsugs det. Förfärligt. Jag avskyr oljud. Särskilt bullret. Brummet. Från dammsugare. Nu har man fått för sig. Att dammsuga fönstren. Här har införskaffats. En apparat som rengör fönster. Så nu surrar det både högt. Och lågt.

Efteråt blir det fint. Men under tiden. Är det pest. Som att vara förföljd. Av en blodtörstig terrier. Tro mig. Det är inte vägen. Som är mödan värd. Resultatet när det blir rent. Är ok. Men vägen dit. Är skrämmande. Förfärlig. Suger. Som man passande säger. Nu för tiden.

Innebär förändring alltid förnyelse?

En förvandling ska ske. Det har man fått lära sig i kyrkliga sammanhang, förändring har per definition blivit något gott trots många erfarenheter som pekar i en annan riktning. Det har gått fort med somliga ändringar. Erfarenheterna från de gamla ekonomiska samfälligheterna och mera självständiga kyrkoråd är numera obsoleta, tillmäts ingen betydelse. Nu är det nya former som gäller och nya kvastar som sopar.

All förändring är naturligtvis inte av godo. Även när en ändring är behövlig kan åtgärderna gå fel, ställa till det än mer. Tanken på den ständiga reformationen av kyrkan leder fel när den används för all ändring. Ordet förnyelse blir en förskönande omskrivning av lustan att lämna avtryck. Också i kyrkan förekommer det att människor blir upptagna med att bygga sina egna minnesmärken, organisatoriska monument över sin egen betydelse.

Förändringen från att vara värderad medarbetare till att inte längre räknas är en ständigt pågående rörelse, även i en kyrka. Volontärer får uppleva det när de bedöms mindre brukbara. Det kan bero på ålder, sjukdom, flytt eller osämja med andra med betydelse för uppgiftens utförande. Anställda känner av det långt före pensioneringen, extra tydligt när nedräkningen till arbetslivets slut börjat. Kyrkans förtroendevalda (bör inte kallas politiker) kan möta samma förändring när förtroendet i den egna gruppen sviktar eller när ett val gått dåligt.

Förändring är inte automatiskt en förnyelse. Ändring fungerar inte alltid bättre än det som varit förut. Även i framåtsyftande omgörningar måste man överväga otaliga faktorer. Särskilt viktigt är att det man gör inte bara syftar till utan faktiskt kan främja kyrkans uppdrag.

Kolonistens bön

Kolonistens bön

Tack för denna lott på 300 kvadratmeter, men varför växer det så okontrollerat?

Tack för goda grannar med omtänksamhet och erfarenhet.

Må maskrosor förvisas, utvisas och för alltid hålla sig borta.

Jag ber att mördarsniglar ska glida iväg till en granne, eller helst ätas upp av alla fåglar.

Bara de inte lämnar fågelbajs på lotterna, kunde de inte göra sina behov i gångarna?

Må ogräset vissna ner och dö. I landen och i grusgångarna runt omkring.

Och rönnbärsmalen kan gott blåsa bort. Till Vinön, eller så.

Varför kan inte gräset få vila, sluta växa, bara några dagar? Eller resten av sommaren.

Så hoppas jag att de laddningsbara batterierna ska få ny kraft. Så trädgårdapparaterna inte stannar.

Alla som har de vackraste växterna, gör dem generösa, så de delar med sig av perenner och frön.

De som har ingengrodda lotter, låt dem få uppleva undret, hur allt bara ordnar upp sig.

Ge alla med ansvar för området förstånd och låt dem bli klarsynta, lyhörda och jättesnälla så att jag får som jag vill. Varje gång som jag har rätt. Dvs hela tiden.

Låt dricksvattnet strömma fram som en rättviseflod så ingen behöver gå törstig.

Och må åvattnet aldrig sina.

Och låt sopsorteringens välsignelser strömma över alla oss som ska vara här samtidigt. Så det finns plats i sopkärlen när jag ska lämna avfall enligt reglerna, dem som jag alltid följer, uppskattar och gärna sprider...

Den som är satt i beroende är inte fri

Makten över samhället och över kyrkan blev i den tidiga lutherdomen en fråga som bidrog till kyrkosplittringen. De kyrkliga makthavarna, påven, kardinaler och biskopar blev inte bara furstar i det kyrkliga utan även herrar över det världsliga regementet. De blandade sig i det som var andras kallelse, överheten, kungar och furstar sågs som insatta av Gud, och deras domän skulle inte sammanblandas med kyrkan.

Religionen blev något för furstarna att bestämma över, de fick under reformationstiden makten över sina undersåtars religion, det fursten trodde skulle innevånarna tro. Där började sammanblandningen av världsligt och kyrkligt. Idag alldeles totalt sammanblandat i de nordiska folkkyrkorna. Det vore naturligt att lyfta fram principen om icke sammanblandning i tider då den sekulära samhällsordningen med neutrala, icke-konfessionella, praktiskt ateistiska normer för stat, regioner och kommuner är genomförd.

Att ge dem med inflytande över de samhälleliga styresformerna makt även över kyrkan är att utelämna tro, bekännelse och lära till partiorganisationer och därmed neka kyrkan möjlighet att vara sin egen, ett korrektiv och en kritisk instans, som är fria att ge sitt oberoende bidrag till det stat och kommun är och gör. När de statsbärande partierna även tillåts dominera kyrkans beslutsorgan är något allvarligt fel, ty den som är satt i beroende är inte fri!

En fri kyrka i någon rimlig mening är en kyrka där denna sammanblandning är identifierad och upphör. Därför är det oändligt långt kvar till dess kyrkans skiljande från staten och statens undandragande från kyrkan genomförs och fullbordas. Vakna biskopar! Vakna prästerskap! Vakna församlingar!

När spärrarna sätts ur spel

Läser febrilt Eva Lundgrens bok Knutbykoden. I Aftonbladet sågades den av Åsa Linderborg som partsinlaga och en orgie i skvaller. Så kan man läsa boken. Men den kan också läsas som ett exempel på sekters irrationella irrvägar bort från sans och förnuft. Liknande galenskaper har förekommit i alla möjliga sammanhang, inte bara i religiösa kretsar utan även i politiska och slutna grupper.

I Knutby slutade det inte i massmord som i fallet med Jim Jones och Peoples Temple. Men likafullt ändade sektlivet och förvillelsen i mord och död. Den som är någorlunda insatt i det vi kallade för frikyrkor i allmänhet och i synnerhet Pingstförsamlingars liv förstår snart hur avvikande och udda det som skedde i Knutby var. Innerligt trosliv vändes bort från källorna och blev en spelplan man förfogade över, en arena för utflippade fantasier och självförhärligande, allt fördolt som extra fromt. Under- och överordning blir det mönster som förgiftar det en församling normalt är. Man kunde tro att det är listiga och intelligenta personer som driver utvecklingen, men under läsning av boken framstår flera aktörer visserligen som beräknande men främst som narcisisstiska, fåfänga, naiva, okritiska och omogna.

Boken är läsvärd som ett exempel på att mitt i välfärdens Sverige kan galenskap och förvillelse uppstå och ta över.

Som en jämförelse kan man gott läsa Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, recenserad av Stina Oscarsson,  om en invandrad klan som dominerar mer än ett helt bostadsområde i Göteborg med egen rättskipning och egna regler som står över samhällets. Även i familjens sammanhang relativiseras moral och normer till den grad att allt blir möjligt, som misshandel, övergrepp, narkotiahandel och mord, i Familjens namn. Det finns en hel del paralleller att lägga märke till...

Drömmen om att få personliga uppenbarelser skruvas in i en ledarkult. Åsa Waldau blir den starka ledaren, relationen till henne uttrycks genomgående som okritisk dyrkan av henne. Genom en profetia ges hon extra och hemmasnickrad gudomlig sanktion som Tirsa, vilket driver iväg till föreställningen om Kristi brud som en person med intim relation till Kristus, inte bara andligt utan även kroppsligt!. Denna perverta bibeltolkning anammas snart av de flesta i församlingsledningen. De kommer efterhand att in- och underordna sig. Egentlige är det ett socialt spel som i religionens lånta fjädrar som tar överhanden där enskilda dominerande personer utan större tvekan eller eftertanke låter moral och normer glida iväg.

I så gott som alla församlingar finns det spärrar och korrektiv, därtill en hjälpligt fungerande organisation, som hindrar och korrigerar liknande avvikelser om de alls skulle uppträda. I Knutby sattes sådant ur spel när ledarskapet fick och tog all makt och kontroll.

Som en intressant parallell och jämförelse kan man läsa Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, recenserad av Stina Oscarson i SvD, om en invandrad hierarkisk klan som bl a dominerar ett enormt bostadsområde i Göteborg och styre ett kriminellt nätverk. I familjen håller man sig med en alternativ rättsskipning och sätter vanlig moral och allmänt omfattade normer helt ur spel. Där kan man rättfärdiga övergrepp, misshandel, mord och narkotikahandel i familjens namn.

Nog kan man fundera över hur det kommer sig att Knutby fick man hejd på men familjen bara håller på oavsett hur många som hamnar i fängelse eller inskränks på något annat sätt. Släkt, blod och heder är förmodligen starkare sammanhållande band än illusoriska svärmerier. Allvarligt är det att inget kan hejda familjens framfart om man ska tro reportageboken Familjen.

Ett omväxlande dialysliv

Lätt låser sig tankarna vid det man inte kan, det man är förhindrad att göra. Inskränkningarna tar över. Allt som är möjligt och kan göras krymper då. I mitt fall är det dialysen som tycks lägga hinder i vägen.

Tre gånger i veckan måste jag till hemodialys (bloddialys) på sjukhuset här. Trevlig personal och effektiv behandling. Men knapert med läkarkontakter. Först passerar man incheckning med en person i förkläde visir och handskar som frågar ut patienten om hälsoläget. Sedan tas temperaturen. Väl inne på avdelningen kopplas jag under minutiös sanitet upp till dialysmaskinen och under fyra timmar ligger jag still medan blodet cirkulerar med 3 deciliter i minuten. Dessutom får man kaffe och smörgås, näringsdryck och till sist en måltid med sig hem. Detta för att dialysen berövar oss så mycket av proteiner och andra godsaker att en rejäl påfyllning behövs omgående efter seansen.

Bundenheten vid hemorten gör att jag måste stanna här. Visst kan jag åka 30 mil bort och ligga på hotell om jag skulle önska. Men det blir en natt och sedan måste jag hem igen. Sedan dialysstarten för snart 15 månader sedan kan jag enbart delvis duscha eftersom jag har en infart i bröstet som man kopplar upp mig med. Snart ska jag dock få en sk fistel där man syr ihop artär och ven och skapar ett jättekärl som tål att sticka i gång på gång.

Gästdialys är en möjlighet att besöka andra platser längre, men Covid - 19 lägger i år hinder i vägen. Förra året försökte jag få resa till Gotland. Då skulle man ha anmält sig till gästdialys i Visby redan i januari månad, men eftersom min dialys började i maj var det inte möjligt. Jag fick möjlighet sent i september, men då blev jag sjuk och Gotland försvann bortom horisonten. I år anmälde jag mig tidigt på nyåret. I april kom beskedet att all gästdialys ställts in.

Hinder bortom hinder är det lätt att tänka. Men möjligheterna är inte försvunna. Tiden när jag är fri och inte befinner mig på sjukhuset är mycket längre. Varannan dag är en dag av lovande utsikter att göra vad man lyster. Vandra i skogen, plocka bär och svamp, besöka grannstäder, påta i backen på kolonlotten, träffa vänner på behörigt avstånd eftersom jag är en extra känslig typ, läsa böcker, se på film och oändligt många andra påhitt och aktiviteter. Då inser jag att jag har det så bra med ett omväxlande och rikt liv.

Tacka vet jag ogräs

Man tror att kolonister, de som har kolonilott, mest skulle diskutera plantering och blomning. Eller ge varandra råd om bärbuskar. Visst förekommer det. Även kommentarer och samtal om hur man inrättat sina små kolonistugor, eller sommarstugor för den delen, sådana konversationer förkommer rätt ofta. Lite hjälp ska man ge varandra.

Det stora samtalsämnet är egentligen två. Dels diskuterar man vattnet på området och dels talar man ogräs. Vattnet är tvåfaldigt. Man har faktiskt å-vatten, hämtat ur granna Svartån, så att man kan vattna det som växer på tomterna. Men så har man dricksvattenställen, där slangarna är uppkopplade mot friskvattennätet i kommunen. Betänk dock att vatten som tvingas ligga i slangar som ringlar längs gångarna i solens sken blir otjänligt ganska snabbt. Där frodas bakterier och annat otyg. Det gillar man inte.

Ogräset, egentligen myriader av ogräs, ringlar inte längs gångarna. De anfaller och invaderar dem. Hur man ska bestrida dem, kriga ner dem, är förmodligen det hetaste av ämnen för kolonisterna. Själv hackar jag gångarna utanför vår lott varannan vecka. Drar upp grästuvor och alla möjliga växter ur gruset. Man kan misstänka att någon gödslat gångarna med rejäla substanser som hästavföring eller kycklingdito. Alla som passerar när jag är i gång i gången stannar och funderar över allt ogräs. Ett evigt bekymmer, säger någon. Det har man fått för sina synders skull, säger någon from. Som ett slags belöning, fast tvärt om. 

Har du provat ättika, undrar någon. Och det har man och fått kommentarer om att det är gurka man ska lägga in inte grusgångar. Vanligast är bekämpning med salt. Det saltas så mycket att dessa gångar aldrig mer kommer att frysa, inte ens under de avgrundskalla vinterdagarna då temperaturen sjunker under 20 grader. Minus alltså. I mina värsta stunder hoppas jag att man ska asfaltera gångarna så att ogräset får lite hårdare motstånd. Men nog har de flesta läst om maskrosor som spränger vägar sönder och samman. Så inte ens då skulle man få slappna av.

På ett sätt är det bra med ogräs. Det får oss alla att tala lite mer med varandra. Ganska skönt i dessa Coronatider. Så tacka vet jag ogräs. Innan vett och sans kommer tillbaka.

Liturgi med länkar

Liturgin står aldrig för sig själv. Den är kopplad till det som hänt före och det som kommer efter. Misstag och felsteg och allt som står mellan oss och den Högste behöver kastas ljus över och rensas bort. Och tacksägelse för det som blivit Gud till ära verbaliseras i tacksägelse och lovsång. Efter mässan kommer tjänsten åt medmänniskan där kärleken som överflödat i liturgin uttrycks i diakoni och socialt engagemang. Utan dessa länkar blir liturgin haltande.

Det borde blåsa

Kan man älska sin kyrka och vara otroligt kritisk på en och samma gång? Svaret är givet. Självklart kan det vara så. Det finns många anledningar att stå frågande inför mycket av det som händer organisatoriskt och administrativt. Likaså finns det anledningar och skäl att fundera över hur lättvindigt det politiska systemet åstadkommit att man kan styra bort från länge omhuldade och starka övertygelser.

Likaså har kyrkans bekännelseskrifter sidoordnats, devalverats och urvattnats. Man ser till att de inte längre läses. Hålls i helgd. Befästs. Bara om det passar vid något enstaka tillfälle får de bli en försiktig fotnot. Utan att ge några starka och rimliga motiv ur Skriften för ändringar låter man den allmänna tidsandan blåsa över och genom kyrkan. Det som borde blåsa - är den Helige Ande!

Tänk om

Tänk om Svenska kyrkan istället för ett förslag om gemensam löneutbetalning fått propåer om en gemensam bibelläsingsplan. Om kyrkan istället för sina storpastorat fått initiativ om bönegrupper och intensifierat tidebönsliv. Eller om kyrkan istället för en ny handbok fått stöd för hur man lokalt kan fördjupa sig i kyrkans liturgiska tradition och utifrån de förutsättningarna ser livet återvända i verkligt levande gudstjänst.

Tänk om kyrkan fick ett treårigt studium av kyrkans tro och bekännelse så att vi fick en gemensam grund att stå på. Då skulle vi också kunna avvisa inflytandet från den inre sekulariseringen och stå fasta när relativiseringen och uppluckring tar fart. Tänk om!

Tjoho så bra!

Här har Sixten, the cat, än en gång smugit sig in. Beklagar alla 13, eller fler, läsare som trodde att det var jag som fått fnatt. Men Sixten får väl hållas denna gång.

Omgiven av samlare. Är jag. Boksamlare finns i vänkretsen. Tågfantaster. Glassamlare. Vykortssamlare. Nämnas bör också mynt- och frimärkssamlarna. Det är svårt. Att låta bli. Att själv bli samlare.

Människan har hjälpt mig. Nu samlar jag på leksaker. Kattleksaker. Jag leker en stund med dem. Innan jag går vidare. Då samlar människan in. Alla leksaker. Och lägger dem i en påse. Min samlarpåse. Där finns det pingisbollar, tennisbollar, mjukisdjur, snören, fjädrar på små spön, plastdjur, gummifigurer som piper. För att bara nämna några. Av leksakerna. Jag samlar på.

Bäst av allt är snörena. Med knutar i ena änden. Lägg dem under en matta. Och jag får fnatt. Av lycka. Jag hoppar påknölarna. På mattan. Sprätter med bakbenen. Kloar och river. Klöser. Med framtassarna. Försöker likna en ubåt. Och dyka in under mattan. Roligare än så. Blir det inte. Tjoho så bra. Vi samlare har det!

Bön i gemenskap

Bönens sociala betydelse är sällan betonad. Uppmärksamheten riktas hellre mot bönens riktning, att den är avsedd för Gud. Eller mot de böneämnen man lyfter fram. Men betydelsen av att ingå i en bönegemenskap är nästan bortglömt. Samhörigheten genom bön är en viktig sida av bönen.

Bön i gudstjänst är en integrerad del av helheten, men fungerar också som kitt och band mellan deltagarna. Vi ber vårt Vår Fader (Fader vår) unisont och gränserna mellan oss genombryts och vi fogas samman så som våra röster vävs samman.

Min bön är att de grupper som känner sig (och är) marginaliserade i kyrkan ska finna vägar fram emot en djupare gemenskap med andra i samma belägenhet. Jag ber att meningsskiljaktigheterna ska förlora i betydelse och att man i tro ska hitta en djupare samhörighet där man är beredd att be för varandra, stå upp för varandra och försvara varandra. Allianser är av nöden när den kyrkliga ingenjörskonsten infekterat så många i kyrkoledningen. Även för den ber jag om insikt och förståelse och kärlek till den inomkyrkliga "ekumeniken"

Förmynderi draperat i välmening

Även i frikyrkliga sammanhang har man stängt 70-åringar ute. De är inte välkomna för tillfället. Men nog kan man misstänka att det blir svårt att reparera senare. Ålderssegmenteringen har blivit ännu starkare och de äldre har enkelt och behändigt tagits bort ur ekvationen. De är ju så svaga och bräckliga. Vi ska inte utsätta dem, eller oss själva, för risken att ha dem med.

Nog är det diskriminerande att alla andra får använda sitt förnuft för att skydda sig från Corona och annan smitta. Men 70-plussare ges inte den möjligheten. De ska hållas borta. Ett förmynderi draperat i omtanke och välmening?!

Slaven på triumfvagnen

Slaven på triumfvagnen gällde det. Här en version uppåt väggarna (mina alltså). Låt oss hoppas att kritikerna kan få hejd på centraliseringsvagnen som rullar alltför fort i Svenska kyrkan. Förödande snabbt! På bilden har man lyckats få stopp på framfarten.

Tuschteckningen är gjord av signaturen AAKE. Det står för Aake Nystedt.

Var är slaven på triumfvagnen?

Lusten att förändra kyrkans organisation från nationell nivå börjar likna social ingenjörskonst. Genom förändringar ska man bygga en ny framtid. Församlingarna underkänns till förmån för den nationella nivåns kompetens. Det ska bli bättre ekonomi genom ett tvingande lönesystem. Gemensamma villkor för alla. Höjd kompetens i förvaltningen. Finns det inte länge någon slav på triumfvagnen? Eller ett barn som kan peka på de nya kläderna? En rödluva som tills slut känner igen vargen?

Stödfunktionen är den nationella nivån, den ska gynna församlingarna och värna deras självständighet och självbestämmande. Idag verkar det tvärt om som om man ska avlöva församlingarna och pastoraten och samtidigt underkänna deras förmåga att vara kyrka! Dags för motstånd!

Något att göra

Det svider att inte kunna åka till hemön, till Gotland. Åka dit kan jag nog, om jag är beredd att genast åka hem igen. Gästdialysen i Visby är inställd denna sommar. Redan förra sommaren blev det omöjligt. Då började jag dialysera i maj, men man borde ha anmält sig för gästdialys redan i januari. Osis, som vi sa när vi var små.

Men det finns mycket att se och göra i omgivningarna runt Örebro. Museet i Garphyttan brukar vara en pärla. Där såg vi en gång en utställning som en samlare bidragit till. Man visade upp var jag minns som över 120 motorsågar från förr till u. Därtill fick man inblick i Garphytte Vajers, eller vad fabriken och företaget heter idag, stora och internationella verksamhet.

Skofabriksmuseet i Kumla är en annan ädelsten. I en stor fabriksbyggnad finns på bottenvåningen e skoaffär och en skoutställning från olika decennier. Våningarna ovanför ger intryck av att arbetarna bara rest sig och gått på lunch. Dit borde många ta sig!

Olaus Petri kyrka på norr i Örebro är värd ett besök. Ett vackert kyrkorum där inga malmkronor skymmer blicken upp mot kor och altare. I trimfbågen hänger ett krucifix som lyser av guld. Över dopfunten strax till vänster inne i kyrkan hänger en huv av gotländskt snitt. Kyrkans arkitekt, Axel Herman Hägg, var bördig från Katthammarsvik på Gotland men bosatt i England. Han var konstnär av hög kvalité. Se där. Något att göra denna sommar...

Morgonbön

Min morgonbön är en lång historia som kommer och går. Den består ibland av suckar till den Allsmäktige för vänner och bekanta där livet tagit oväntade vändningar ofta till det sämre. Men även i förbönen finns de redan i livet obesjungna med, dem som nyheterna ibland rapportera om som innevånarna i Jemen eller i oräkneliga flyktingläger. Befolkningar som förtrycks av diktatoriska ledningar, de som inte får uppleva vad mänskliga rättigheter är.

Det krävs legioner av änglar för att bistå den sargade världen och alla utsatta. Månne fler av västvärldens rika bli änglar...

Vidunderligt liv

Blir jag besjungen när jag dör? Kanske med några av mina egna visor? Jag är ju egentligen en viskatt. Inte bara en vis katt. Och har skapat. En egen visskatt. Om jag får lägga till och överdiva. En smula.

Ihågkommen vill jag bli. Inte bara som en parentes. I en TV-soffa. Ett pälsbeklätt kramdjur. Mitt långa liv. Har rymt mera under än så. Varit rikt och omväxlande. Nu grubblar jag inte mer på det. Det finns i alla fall material. Att plocka fram. Från denna blogg. Om någon till nöds. Ville komma ihåg. Vad jag varit med om. I livet. detta fantastiska och vidunderliga liv. Som jag har fått. Till skänks. Och till full levt. Fast nu. Ska jag vila frukost.

En dag senare: Hoppsan! Här har min katt, Sixten, lyckats leta sig in på min stillsamma sida. Och låtit sina tankar spridas ytterligare. Listigt, men avsett, förmodligen, för hans egen blogg... 

Minnesord och runor

Runorna och minnesorden i tidningarna är fler än på många år. Månne pandemin har något med det att göra+ Intressant är att läsa vadd släkt och vänner finner anledning att lyfta fram efter någons frånfälle. Idel lovord och positiva minnen. Det fungerar ungefär som vid en begravning. Ingen vill störa med det svåra och besvärliga som de flesta människor både erfarit och givit upphov till. Då och där blir det en aning skönmålning. Vilket kan vara väl så skönt, detta att för en stund sätta ord på det man uppskattat och gillat. Tids nog kommer även de dåliga sidorna att benämnas.

Trots anhopning av verbala epitafier på familjesidorna kommer jag att tänka på alla de osjungna livsödena, alla de människor som ingen gör sig besvär att pränta ner runor över. Präster och numera diakoner har sina sammanhang där man försöker komma ihåg personerna och deras liv. Vid prästmötena är det brukligt att minnesteckna dem som gått före, eller som frälsningsarmén brukar uttrycka det " blivit befordrade till härligheten".

Vid begravningar hålls griftetal där det personliga kan tas fram tillsammans med mera förkunnande inslag där hoppet om evigt liv och den himmelska världen ges plats. Men visst funnes det mer att tänka och säga. Vi borde nog bli mer frikostiga med att sätta ord på våra medmänniskors gåtfulla och rika liv, så att inte bara ett litet antal ur medel- och överklassen blir dem vi kommer att komma ihåg med hjäp av det tryckta ordet..

Hur återupprätta högmässofirandet?

Läser predikoturerna och märker hur förändrat allt blivit. Där det vanligtvis firades högmässa har man numera mycket ofta gudstjänster utan nattvard. Här höll jag på att skriva nattvardsfria, som om detta att det inte firas mässa skulle ha med någon slags frihet eller befrielse att göra, när det är något helt annat.

Förhoppningsvis planerar församlingarna för hur man ska komma tillbaka till ett regelbundet högmässofirande men en sjungande och bedjande församling. Det lär inte bli så enkelt att komma upp på banan igen. Det är lätt att vänja sig av med goda vanor, särskilt om man känner sig tvungen av folkhälsoskäl eller något liknande. Icke desto mindre krävs det målmedvetenhet och vilja för att återupprätta högmässofirandet i Svenska kyrkan. Hur det ska gå till är inte lätt att veta. men med fromhet och övertygelse lär det gå.

Färre och större församlingar

Förra bloggposten. Diskuterade regleringen av pastorats och församlingars tillgångar vid förändring och upplösning. Mycket tydligt framgår av kap 37 i kyrkoordningen att pastorat kan upplösas av stiftsstyrelsen efter utredning och samtal med berörda parter. Lika klart framgår att några sådana upplösningar inte är möjliga på initiativ av en enskild församling. Hindren som ska passeras för en sådan upplösning är oöverstigliga. Både pastorat och stiftsstyrelse bör önska och vilja en sådan förändring. Vilket är utopiskt.

Någon initiativrätt för församlingar som känner sig förfördelade eller illa behandlade finns inte. Förändringarna ska så att säga komma uppifrån organisationen. Hur troligt det är att en stiftsstyrelse ska ta på sig jobbet med att utreda och sedan upplösa ett pastorat för att en eller ett par församlingar upplever pastorat som orimligt - det är i princip otänkbart.

I dessa tider när församlingarna blir färre och färre samt större och större förlorar begreppet församling, som en gemenskapens plats där man samlas kring ordet och sakramenten och enskilda tar ansvar, alltmer av sin forna betydelse och relevans. Före går storskalighet, tänkt rationell organisation och ekonomiska bedömningar. Illa anser jag.

Storpastoraten äger

Flera gånger har jag muntligt och i text hävdat att den egendomsöverföring som ägde rum genom storpastoratsreformen inte kan göras ogjord och att det inte finns reglerat hur en sådan återföring av tidigare tillgångar till exempelvis en församling skulle ske. I sak har jag haft fel. Det finns reglerat hur ett pastorat ska delas och egendomen fördelas.

Men, som vanligt finns ett gigantiskt men. En enskild församling står chanslös. Skulle den vilja lämna ett pastorat har den för det första ingen verklig initiativrätt. Som ingående i ett pastorat har församlingen inte längre ett eget kyrkoråd och kyrkofullmäktige. En enskild församling har inget forum med formell makt att agera för församlingen eftersom man är underställd pastoratets kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Eftersom missnöjda eller förfördelade församlingar inte har någon formell rätt att väcka frågan om en pastoratsdelning är en sådan delning knappast möjlig eller ens tänkbar. Detta är en brist i Kyrkoordningen (KO).

En församling som trots denna underordningen ändå skulle vilja lämna ett pastorat och få tillbaka sin tillgångar är helt beroende av hur den som äger den faktiska makten att upplösa eller dela ett pastorat ställer sig. Regleringarna återfinns i 37 kapitlet i KO. I 6 a § står det Stiftsstyrelsen beslutar om bildande, ändring och upplösning av pastorat... 

I kap 37 står också att stiftsstyrelsen ska utreda frågan om en sådan förändring ska äga rum. Under utredningen ska man samråda med berörda pastorat och församlingar. Alla förstår att här finns ett berg att bestiga om alls någon pastoratsdelning ska äga rum. Det lär förmodligen bara komma ifråga om ett pastorats misskötts kapitalt och en förändring blir av nöden. En längtan att återfå församlingens självständighet och ansvaret för församlingens styrning, intäkter, fastigheter och personal kommer inte att räcka!

Frågan om de tillgångar som övergått i pastoratets ägo är förvisso reglerad i KO men på ett sådant sätt att rådande ordning är gjuten i sten. I sak blir det därför omöjligt för den enskilda församlingen att återvinna sina tillgångar och sin självständighet. Sammantaget skulle man på modernt språkbruk kunna påstå: storpastoratet äger!

Apparaten och Guds rike

Apparaten kyrkan kan fortsätta fungera nästan oberoende av om det finns ett gudstjänstliv eller ej. Svenska kyrkans organisation är inte olikt ett perpetuum mobile genom att kostnaden för att höra till, kyrkoavgiften, erläggs av de som vill oavsett om de delar kyrkans tro eller ej. Apparaten rullar vidare så länge som det finns människor som vill vara med. Och även om kyrkan tappar någon procent om året är framtiden någorlunda bestående. Med avgifterna försäkrar man sig om att kyrkobyggnaden ligger kvar och att det finns anställda som kan utföra vissa tjänster.

Populärt är att betrakta kyrkan som en social agent som kan stötta och rycka in när maskorna i välfärdens trygghetssystem blir alltför stora så att de missar människor med stora behov. Utan tvekan ska kyrkan vara socialt radikal eftersom evangeliet pekar ut den riktningen på många ställen. Däremot är det inte säkert att kyrkan ska vara hjälpgumma åt stat och kommun när de har svårt att uppfylla sina uppgifter och åtaganden.

Svenska kyrkan som organisation har att verka för tron och gemenskapen runt altare och sakrament, det vi kallar församling, så att evangeliets glada nyheter förkunnas, hörsammas och sprids. När de ekonomiska bekymren upptar de förtroendevaldas engagemang och energi och när fastighetsförvaltning och arbetsgivaransvar står högst på agendan, riskerar de som styr i kyrkan att glömma kyrkans ytterst orsak och skäl för att finnas till. Pengar och fastigheter och personal kan visst behövas - men inställda i pilgrimskyrkans vandring mot Guds rike.

Kyrkans kostym alldeles för stor?

En kyrka ska väl inte säga upp personal och knuffa in dem i arbetslöshet där framtiden är synnerligen osäker? Svenska kyrkans församlingar har varit återhållsamma, till och med när man haft rejäla sparbeting, att minska antalet anställda. En ansvarsfull arbetsgivare försöker i det längsta att behålla sin arbetskraft, men till slut blir det svårt när verksamheter inte längre bedrivs och det mesta är satt på sparlåga. Det lär dröja mycket länge innan något som liknar normaltillstånd har kommit tillbaka, om det ens är möjligt efter de förändrade livsmönstren som Covid-19 fört med sig.

Gudstjänststatistiken för år 2020 kommer att visa nya bottennoteringar för gudstjänstlivet i alla dess former. Det finns anledning misstänka att många av dem som tidigare gick någorlunda regelbundet i kyrkan, åtskilliga av dem över 70 år gamla, inte kommer att återvända. Särskilt som gudstjänstturismen fått en betydande skjuts genom det numera ganska stora digitala utbudet. Man väljer och vrakar nu i större utsträckning än tidigare. Ska jag gå i Uppsala domkyrka eller i Almby? Kanske i Viby eller i S:t Ansgar? Jag sticker nog emellan med Visbys katolska församling eller någon annan näterbjudande församling...

Förmodligen är det inte bara antalet besökare som minskat drastiskt utan även antalet kyrkor där det erbjudits gudstjänster. De "övertaliga" kyrkorna har blivit fler. För att få den insikten bekräftad behöver man bara skumma ett antal predikoturer i dagspressen eller på nätet.

Om både gudstjänstliv och verksamheter minskat stort kommer det snart att ställas frågor om inte antalet anställda är alldeles för stort för att driva denna avmagrade kyrka. I längden är det att ta sitt ansvar för kyrkans framtid. Det är nämligen knappas försvarligt att fortsätta bygga Svenska kyrkan mestadels på anställningar. Nu om någonsin blir lekmannaansvaret, volontärernas insatser, något avgörande nödvändigt!

Vem eller vilka vågar nu väcka dessa frågor så att kostymen är anpassad någorlunda i tid och så att man inte driver en litet gudstjänstliv och krympta verksamheter med en övertaligt stor kader anställda? Det är dessvärre nog den enda ansvarsfulla hållningen så som det ser ut.

Kunskap och erfarenhet upphör inte

I Sverige har äldre åldrar, säg 70+, länge varit en underskattad resurs. Förtjusningen över unga förmågor har t ex i SvT redan under många år inneburit att äldre beprövade producenter och programledare sorterats undan för att röja väg för yngre. Processen är på ett sätt naturlig, unga människor måste också få en chans, men på andra sätt har man onödigt snabbat på utsorterandet och medvetet undervärderat erfarenhet. Det är då det blir åldersdiskriminering.

Äldre kan naturligt fylla platser som inspiratörer och mentorer vilket man på många håll glömt eller struntat i. I och med Covid -19 har 70+ blivit en belastning. De äldre ska skyddas, isoleras och distanseras. Redan har mor- och farföräldrar förlorat den stödjande roll de fyllt för sina barn och barnbarn. På samma sätt är det i samhället, i förenings- och arbetsliv, där ridån dragits ner om man råkat fylla 70. Omtanken förvandlas till sin motsats när man hindrar människor 70+ att utföra viktigt arbete, stödinsatser och volontärsuppdrag.

Alla borde därför tänka tanken: hur ska vi kunna inkludera dem över 70 år för at kunna dra nyttaav deras livsvisdom och kunskaper? När jag gick i pension för några år sedan var det knappast brukligt att dra nytta av de insikter och erfarenheter som pensionskandidater byggt upp. Åtskilliga ålderskamrater har vittnat om att det blir ett rejält glapp i kontinuiteten i deras sammanhang inom kyrka, politik och föreningsliv eftersom man inte tog tillvara vad de visste och kunde! Överlämningar slarvades det med, de minimerades och rent av försvann. Nya kvastar skulle sopa på sitt sätt och göra upp med det gamla. Coronapandemin förstärker på ett olyckligt sätt dessa tendenser.

Tänk på att tankeverksamhet, kunskap och erfarenhet inte upphör när man går i pension, eller fyller 70!

Uppgifter och sysslor

Det arbetande folket. Har börjat semestra. En del av dem har börjat sina ferier i alla fall. Vi som har årslånga ledigheter har lärt oss hålla oss sysselsatta. Varje syssla innebär en möjlighet att dra ut på tiden. Lärdomen är att man kan fylla en dag med en enkel uppgift eller ett åtagande bara man drar ut på det. Och tänker över varje moment och detalj. Samt vilar en del däremellan.

Har man tur spiller det över även till nästa dag. Då kan man sucka: det är mycket nu...

Örebrokåkar

I många äldre örebrohem finns tavlor av Mauritz Finström. Han kom från Rudskoga och var produktivt verksam i Örebro genom sina många akvareller av gamla miljöer med hus. Det finns många liknande målningar så han måste ha seriemålat populära gamla kåkmiljöer. Vår tavla gjordes 1954 och avbildar gamla kåkar, numera rivna, på Lillågatan i Örebro, så som de såg ut före 1912.

Lillågatan 4 finns på fotografier i Örebro stadsarkiv. Huset ligger på gatan där man senare uppförde Olaus Petri prästgård. I gatans färdriktning färdigställdes år 1912 Olaus Petri kyrka.

Kanske i ett svenskt Getsemane?

Ännu en tavla utskuren i trä. Förmodligen en Getsemanebild av ängelns tröstande hållning att döma. Bilden är snidad av A. Bergstrand 1948.

De mera skämtsamma bland vännerna sa genast. Är det en bild på er två? Tänk vad man kan läsa in i, eller ut av, en bild.

Träd(!)gården ser ut som en svensk tallskog med något slags lövträd i förgrunden. Den motivförskjutning är inte helt ovanlig när det gäller bibliska bilder. En svart Jesus förekommer i konst från olika länder i Afrika liksom en Jesus med asiatiska drag finns i den världsdelen. Denna identifikation med den egna kulturen understryker hur Kristus är närvarande och hör hemma i det lokala sammanhanget.

Enligt Skriften uppenbaras Kristus i dem som lider. Han är fängslad, hungrig, törstig  och utsatt. Nära oss. Han möter oss - i dem vi möter. På så sätt blir mötet konkret och inte bara något uteslutande andligt.

Man kunde ibland tro. Att den barmhärtige samarien (fd samariten) var bilden för Guds närvaro som kommer oss till mötes. Sedan öppnade sig ett annat bråddjup. Den slagne och övergivne var den till synes omöjliga bilden av Gud. En slagen och lämnad, en maktlös, kunde det verkligen vara i och genom den personen Kristus kommer oss till mötes? Även i övergivenheten är Gud närvarande. Är det ängeln som visar den närvaron. Det skulle jag tro. Det tror jag.

Båda dessa möjligheter ställer mig/oss inför utmanande frågor om eget ansvar och handlande. I ena fallet ges oss valet att försöka bli mer lika den Högste. I det andra behöver vi göra en insats. Handla. Agera.