Oställda frågor får inga svar

Gänget Jimmie Åkesson, Stefan Lövfen och Annie Lööf slipper alltid undan. Inga reportrar ställer relevanta frågor till dem på religionsfrihetstemat. De leder dock partier som har vilja och ambition och styra Svenska kyrkan, borde dom inte då också få svara för vad gör eller inte? I september ska deras partier på nytt försöka flytta fram sin positioner och få mer makt i och över kyrkan.

Än mer intrikat vore om de tvingades svara på frågor om kyrkans tro, lära och bekännelse. Vad vet dom om Augsburgska bekännelsen eller de Schmalkaldiska artiklarna? Vilken nattvardssyn har dom? Kyrkosyn? Vilken ekumenisk hållning? Vad tänker de om mission och evangelisation? Är de beredda at i partiet tala för det kyrka står för, att barn bör bli döpta och konfirmerade? Hur stark är partipiskan i kyrkomötet?

Vore Kyrkans tidning på bettet vågade åtminstone dom, och kanske Dagen och Världen idag, ställa sådana frågor till dem med största ansvaret i partierna. Eller måste vi hoppas på Bulletin? Det står i alla fall alldeles klart att oställda frågor aldrig blir besvarade.

Vem står till svars för inskränkningen av religionsfriheten? S och MP?

Tittarsiffror, lyssnarsiffror och digitala träffar redovisas så vitt jag vet inte för regeringens och folkhälsomyndighetens outtröttliga pressträffar. Det vore intressant att se hur mycket uppmärksamhet man tappat. Vem orkar dag efter dag höra samma visa?

Nåväl igår kom några nyheter som ska träda i kraft 1 juni och som massor av verksamheter behöver förhålla sig till: För inomhusarrangemang ska deltagartaket som huvudregel fortsättningsvis vara åtta deltagare. Om deltagarna anvisas en sittplats kan upp till 50 deltagare tillåtas. För arrangemang utomhus får maximalt 100 deltagare delta förutsatt att deltagarna inte anvisas en sittplats, då upp till 500 deltagare kan tillåtas.

I min församling har man som tur var redan numrerat platserna i bänkarna eftersom så många sakrala konserter och musikevenemang äger rum där. Andra församlingar har ännu inte satt nummer på sina platser. Innan det skedde kan man tänka att det fanns viss återhållsamhet så att kyrkan inte skulle beskyllas för att även numrera antalet himlafarare. Men med regeringens benägna bistånd är vi tillbaka där vi inte ville vara - att ha bokade platser i kyrkorummen. Friheten upphör när det finns 8 platser i en församling som kan nyttja sin rätt till religionsutövning! Kommer någon att stå till svars för detta? Till exempel i stundande kyrkoval? S och Miljöpartister i Svenska kyrkan?

Om numrering är vad som krävs för att i någon mån upprätthålla religionsfriheten i Sverige (!) så bör alla församlingar omedelbart efter Kristi Himmelsfärdsdags högmässa (!) börja numreringen av platserna i bänkarna. Inskränkningen har varit oproportionerligt stor och utan närmare förklaring varför kommersiella verksamheter tillåtits breda ut sig när tro och religion hållits kort. Det var länge sedan religionsfriheten inskränktes så till den grad att högmässofirandet i landet på många håll förtvinat. 

Från 8 till 50 är en bra utökning men fortfarande snubblande nära det oacceptabla för många församlingar där platsantalet är mellan 500 och 700, ibland ännu mycket större. I de kyrkorummen ropar även efter den 1 juni tomrum till tomrum! Skärp sig regeringen! Läs på religionsfrihetslagstiftningen! 

Aktiv och värdefull eller gammal och förbrukad?

I gamla bibelöversättningen stod det i Psaltaren 90:10 att: Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,  ... Nu för tiden blir massor av människor äldre än så. För närvarande debatteras hur vi i vårt samhälle förhåller oss till de som är lite äldre, som pensionerats, men ännu har krafter och förmågor kvar.

I kyrkan är det märkligt nog inte helt lätt, trots att många församlingar består av just äldre personer, utan snarare svårt för pensionerade inom vigningstjänsterna att få celebrera en mässa, predika och undervisa. Enklare är det då att få hjälpa till med en begravning eller två. På andra håll kan det vara så att pensionärer bär upp församlingar och är viktiga kuggar i deras dagliga liv. Allt måste förstås inte vara antingen eller. Ett mellanting vore kanske att föredra.

Befogenheten att fira mässa, predika, bedriva själavård, missionera, viga, konfirmera upphör inte med pensioneringen. Stiften kan någon gång hylla enstaka äldre "räddare" som hjälpt församlingar under långvariga vakanser. Men gör stiften ett dyft för att ta till vara den resurs av erfarenhet och långvarig kyrklig tjänst som kan finnas alldeles i närheten? Sällan. I stora städer är det som verkliga banker av emeriti som kunde brukas lite mera, åtminstone de som verkligen vill göra mer än att parkera på krematorier och flitigt jordfästa och begrava.

Uppgiften att verka som mentorer borde passa en hel del pensionerade väl. De borde också vara lämpliga som själavårdare t ex för kyrkligt anställda. Eller varför inte göra några mindre projekt för att bringa reda i församlingars nutidshistoria genom att samla, dokumentera och ordna bilder och fotografier. Somliga sköter tidningsklipp minutiöst men glömmer lätt bort alla privata bilder från församlingens liv. Nog borde det också gå att samla ihop ljud och rörliga bilder från reportage, andakter och gudstjänster i radio och TV. Fler uppgifter än så kan man lätt komma på...

Kontrakten skärper sig någon gång ibland och bjuder in till en dag för gemenskap och information, men inte heller det brukar leda till att flera tas i bruk. En anledning kan vara att de äldre träffas för sig och de aktiva för sig. Uppdelningen i aktiva och värdefulla i förhållande till passiva och förbrukade är uttryck för en ålderism som i längden verkar diskriminerande. 

Flera av mina pensionerade vänner har varit med om att deras insikter, erfarenheter och kunnande totalt upphört vid pensionering. I andras ögon alltså. Inte ens rimliga överlämnanden och kunskapsöverföring har fungerat! Intresset har varit svalt för hur man gjort och hur man tänkt inför vissa avgörande beslut gällande personal, organisation, ekonomi, undervisning eller liturgi. Dörren stängs och hjulet ska uppfinnas på nytt. Trots att kyrkan sägs vara en så traditionsinriktad miljö finns det mycket att förändra för att kunskap och insikter inte ska tappas bort och gå förlorade. Vill man inte göra det i samtal kunde man åtminstone låta alla som slutar skriftligt sammanfatta sin viktigaste lärdomar och lämna vidare synpunkter de menar borde beaktas i mötet med framtiden.

Hur kan dessa sentiment uppstå? En god portion helping personality tillsammans med vilja att göra nytta och stå till förfogande driver på. En aning missnöje finns där också över att det ska vara så svårt att ge utrymme åt människor som arbetat ett helt liv i kyrkans tjänst. Är man verkligen förbrukad om man fyllt år, många år, och passerat pensioneringsklyftan i arbetslivet?

Enkla val finns inte

Valen vi står inför kan vid varje tillfälle innehålla många följdbeslut. Väljer jag en tvål som innehåller ett ämne, t ex en doft, som jag har svårt för har jag samtidigt valt att bortse från de svårigheterna och deras eventuella följdverkningar. Till synes enkla vägval försätter oss i knepiga situationer och tvingar oss till nya ställningstaganden. Enkla val finns helt enkelt inte, det är bara vi som inte insett alla de följdbeslut som kommer.

I den förenklade missionsretoriken handlar det om att vi ska välja Gud och avstå från världens många dåliga sidor. Den som väljer Gud kan snart bli bortvald av bekanta, vänner och släktingar för vilka ett sådant val av någon anledning innebär att man förnekar förnuft och vetenskap. Dessutom är det omöjligt för människor att välja Gud av sig själva eftersom fördärvet i oss och mänskligheten fört oss så långt bort att vi nu saknar förmågan till att verkligt fritt välja Gud. Ungefär så menar t ex flera reformatoriska teologer. Oj då, skulle många av de aktiva i Svenska kyrkan tänka och säga. Vi trodde det fanns ett fritt val att säga ja och säga nej. Jodå, men då befinner vi oss redan i nästa led där Gud tagit initiativet och öppnat för trons gåva.

Kan det verkligen vara så? Ska jag betrakta detta som rimligt eller orimligt. Vad väljer jag? Vad säger dokumenten? Orkar vi ta reda på det eller ska vi bara hoppa över svårigheterna och göra som vi har lust till? Det är också ett slags val...

Slutar på egen begäran eller utköp?

I Örebro har kyrkoherden efter 4 års tjänstgöring slutat på egen begäran. Politikerna, bland annat Timmy Leijen, kyrkorådets ordförande, förnekar att det är ett utköp och hänvisar till att man gjort en uppgörelse. 2 årslöner är i detta fall lika med 2 miljoner kronor som ska utbetalas till den på egen begäran slutande kyrkoherden! Självfallet vet alla att om man slutar på egen begäran på normalt sätt så utgår inga avgångsvederlag. Om så vore skulle många söka och vilja ha en sådan tjänst där villkoren är så oproportionerligt gynnsamma. 

Sedan kyrka-stat reglerades har det ofta betonats att transparensen och öppenheten ska vara som i kommunal och statlig verksamhet. I Kyrkoordningens tolfte avdelning Kap 54 regleras offentligheten gällande kyrkans handlingar. 

4 § Undantag från rätten att ta del av handlingar som avses i 3 § gäller endast för handlingar som innehåller uppgifter som skyddas av förbud enligt 54 kap. Om de skyddade uppgifterna förekommer endast i vissa delar av en handling kvarstår rätten att ta del av handlingens övriga delar.

I inledningen till avdelningen står bl a följande: Det öppna samtalet och den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt. Offentlighetsprincipen tillämpas för all kyrklig verksamhet, när det inte är uppenbart att andra intressen väger tyngre. 

Det avtal som upprättas kan alltså behöva lämnas ut, men med uppgifter mörkade som avslöjar privata förhållanden och sådant som kan anses vara till men för den enskilde. Sekretessbedömningen görs av pastoratet men kan överprövas. Här måste betonas att den personliga integriteten är viktig. Allmänheten varken bör eller ska ha reda på alla skäl och anledningar som kan finnas till att uppgörelsen blev gjord. Samtidigt måste kyrkopolitiker tala sanning och ange vad det handlar om. Särskilt som de 2 miljonerna kommer från ett pastorat som sparat miljoner och dragit in/ inte tillsatt vakanta tjänster. Det är de kyrkotillhörigas pengar som kyrkorådet i pastoratet förvaltar!

En annan faktor som borde beröra Domkapitlet är att varje arbetsgivarens uppsägning och utköp ska granskas av domkapitlet. Men genom att en kyrkoherde säger upp sig själv och man avtalar om ett avgångsvederlag på 2 årslöner, i detta fall 2 miljoner kronor, så undgår man domkapitlets granskande inblandning. Den är visserligen endast formell men kan tvinga parterna att tänka igenom situationen en extra gång. Man får förmoda och hoppas att avtalet innehåller en klausul om att ifall den forne kyrkoherden får nytt arbete så upphör avgångsvederlaget. En sådan klausul vore det verkligt ansvariga i ett läge som detta.

Alltihop är sorgligt och bedrövligt. I trådar på Facebook kan man ana ett omfattande missnöje med beslutet. Många säger sig vilja lämna kyrkan. Ibland är det som om de önskar att de vore med bara för att nu kunna begära utträde. Hoppas att det snart lugnar ner sig. Pastoratet behöver finna rimliga vägar framåt så att församlingarnas verksamhet kan få bästa möjliga arbetsvillkor, ekonomiskt och organisatoriskt. Här behöver jag nog inte dra invändningarna mot storpastoraten än en gång?

Att fråga men inte ge svar

Ibland vill det sig inte. När jag försökte skriva några rader till studentsångens melodi blev det rörigt. Stavelserna blev fler än sången tillät. Hur jag än räknade och provsjöng blev det fel. Till sist gav jag upp och lät det bli galet. Men kunde förstås inte släppa det utan gick tillbaka och rättade till sist till det någorlunda.

Skrev brev till en släkting och råkade skriva kära XX och det till en manlig anförvant, käre ska det vara. Snabbt utfört blir i mitt fall ofta slarvigt. Det vill sig inte om jag inte tänker efter. Några gånger har jag läst fel på namn och blandat samman personer vilket inte är bra. Särskilt inte om man tillfogar kritiska kommentarer som då hamnar i fel tunna. Det kan bero på att jag tror att jag har lätt för mig i alla möjliga sammanhang, som att skriva fort, klokt och rappt, vilket alltså inte alltid är sant.

I Längbro kyrka började jag en predikan genom att ställa en fråga och påstod att jag skulle besvara den lite senare. Men något grep mig, förvirring eller inspiration må vara osagt, frågan fick i alla fall inte något svar. Gissa om det engagerade. Effekten var omedelbar. Varje person som lämnade kyrka vill veta, vill få svaret. Så fel det var blev det rätt. Det som inte ville sig ordnade upp sig. Få predikningar har fått ett sådant gensvar. Av det lärde jag mig att man inte alltid ska erbjuda svar, utan ställa frågor, då finns det något att fundera på och grubbla över.

Öppna hjärtan som sluter gränser

Inte många partier eller deras ledare vill som forne Reinfeldt att vi ska öppna våra hjärtan. Istället ska vi sluta våra gränser. Håll igen. 

Nyligen har ledarna drabbat samman i televisionens tranedans, den som kallas debatt. Jag tyckte mig höra en ny visa för Sverige. En ogenerös och självisk sådan. Vi har inte längre råd, tycks det. Någon påstår rent av att vi importerar kvinnoförtryck. Hans slutsats blir att gränserna inte ska vara särskilt öppna för flyktingar och andra som vill och har rätt att söka sig hit.

Så här kunde de flesta partiledarna numera sjunga på melodin till Studentsången:

Vi här är bäst på att bygga mur

och att förhindra att folk kommer hit

Borde dom inte sättas i bur?

Och utvisas och skickas bort dit?

Vi mår himla bra

utan att fler släpps in

Några kan man ha

ett par, tre, fyra, fem

kanske flera, jaha, är det bra?

Öppet land nu är stängt allt som mest!

Vi för sjutton har välkomnat flest!

Hurra!

 

Oviljan att dela med sig

Radionyheterna kommer allt längre ifrån oss och känns ofta allt mindre angelägna. Förmodligen är det inte nyhetsredaktionens fel utan speglar vår tillvaro där vår delaktighet i det omgivande samhället så drastiskt beskurits. Märkligt och egendomligt är känslan som infinner sig. Tidigare sög man i sig rapporterna eftersom de berörde frågor, ämnen och händelser som var angelägna även för oss.

De pågående debatterna böljar fram och tillbaka som vågor vid stranden. Inget händer egentligen trots att det brusar om vattnet när det kastar sig mot sand och sten. Orden flyger högt men medföljande handling ses sällan. Först ska det utredas, tröskas, remissas innan förslag hyvlas och sandpappras, kvar blir något litet.

Generositeten mot utsatta människor som legalt sökt sig en tillflykt i vårt land avtar markant. Men här bör man se upp. I takt med att viljan att hjälpa tynar bort förändras också våra värderingar. Att på bibliskt vis plåstra om den slagnes sår och se till att personen får sjukhusvård håller oss själva etiskt levande.

Att ge bort sin skjorta och gå en extra mil betyder att vi ger åt den som verkligen behöver. Målet nu tycks vara att de som behöver ska vara någon annan stans. I Lissabon, Ankara eller Istanbul kan de hålla hus. Politiken går ut på att se till att, trots att vi har råd, vi inte delar med oss till de sjuka, krigströtta och flyktade.

I de flesta sammanhang benämns denna ovilja som självisk, högst i kurs står egennyttan. Dom ska inte ha det vi unnar oss... Hur kunde det gå så illa?

Örebro - Olaus Petri-staden

Hur kan en stad/kommun som Örebro ha så svårt för att minnas och sprida kunskap om bröderna Petri? Har det att göra med den livsåskådningsmässiga neutralitet (praktiska ateism) som kännetecknar hur stat, region och kommun styrs? Eller är det bara ren okunskap och fast rotat ointresse för det som tycks ligga inom religionens sfär?

Hade Örebro legat i Tyskland hade med all säkerhet brunnslocken på gatorna ståtat med deviser om: Örebro - Olaus Petristaden. Skolor och vårdcentraler har visserligen fått namn efter främst Olaus Petri men på deras hemsidor förblir namnet på institutionen en gåta.

I det offentliga rummet ståtar Engelbrekts staty på Stortorget och Ronnie Petersson tronar på sin racerbil utefter vägen mot Almby och Norrköping. Bröderna Petri har faktiskt en egen staty utanför Olaus Petri kyrka på norr. 

Än mer förvånande är att de stormiga och dramatiska rättegången på Örebro slott när Laurentius André och Olaus Petri står anklagade och slutligen döms till döden. En av domarna är ärkebiskop Laurentius Petri, Olaus bror. Den dramatiken borde för läge sedan ha fått både fil och teaterpjäser, men inte syns sådant till. August Strindberg med Mäster Olof var väl den som senast lät reformatorn bli känd för en större allmänhet.

Det är inga små frågor som reformationen i Sverige väcker och som bröderna Petris insatser belyser. Där aktualiseras balansen mellan överhet och folk, kyrka och stat, mellan gammalt och nytt, mellan tradition och förnyelse. Den katolska kyrkan görs om, övertas inifrån med hjälp av kungamakten, och blir luthersk. Där ser man hur medgång kan vändas i motgång och hur vänner blir fiender. Tro ställs mot tro inom samma religion samtidigt som makten realpolitiskt spelar sitt spel.

Örebro - Olaus Petri-staden

Även jag är kyrka

Svenska kyrkan på nätet har fått ny fart genom att många kommunikatörer publicerar små blänkare. Dessutom är många församlingar alltmera aktiva och talar om att de finns och ger olika inblickar i det liv som levs där. Men kyrkan är betydligt större än så.

Nu vill jag högtidligen meddela att även denna blogg ibland är kyrka! Inte alltid. Ibland är den bara min och uttrycker mina personliga ståndpunkter. Det händer dock att den blir ett vittnesbörd  eller ger reflektioner som speglar ett kristet liv. Då glimtar det till av kyrklig närvaro. Särskilt tydlig blir en sådan röst när den återger erfarenheter, allmänmänskliga upplevelser, för då kan det inkarnerade Ordet bli påtagligt och konkret och höras även genom min och andras röster...

I Svenska kyrkan har det ofta påpekats att inte bara organisationens företrädare är kyrka utan varje enskild medlem utgör också det vi kallar kyrka. Inte bara biskopar, kyrkopolitiker och anställda som är i tjänst kan tala för kyrkan, det är viktigt att komma ihåg.

Lovsång till ett politiskt parti

En lovsång till Socialdemokratins välsignelser för Svenska kyrkan har Jesper Bengtsson producerat på uppdrag av Socialdemokraternas kyrkopolitiska grupp, om man får tro en artikel i Kyrkans tidning. Det framgår även av rubriken som sammanfattar: Jesper Bengtsson om kyrkopolitik: S har hjälpt Svenska kyrkan bli mer progressiv. 

Särskilt föraktfull låter han gällande "konservativa grupper" som anser att kyrkan inte ska styras av folkmajoriteten utan av vad Gud vill. En avgrund skiljer de åsikterna åt. Inställningen att det är Guds ord och att någon är bättre på att tolka Guds ord påminner om mullornas hållning i Iran, säger Jesper Bengtsson. Där fick både Luther, Olaus Petri och den evangeliska traditionen en smäll. Ordets rena förkunnelse som extra tydligt i reformationen blev prästernas uppgift blir till Iranska mullors verksamheter... 

Förkunnelse och undervisning går hand i hand i kyrkan och många präster, diakoner och församlingspedagoger, för att nämna några, arbetar hårt för att bibelkunskapen ska öka och Bibelläsning och därmed tolkningsfrågor ska få ett lyft. Tekniken att ställa präster mot folket är unken och rostig. Och tankarna på att kyrkan behöver S för leda förändringsarbetet är nattstånden. Civilsamhället dit kyrkan brukar räknas ska ju till skillnad mot stat och kommun vara just civil. När partier vill behärska och styra far det civila all världens väg.

Vilka träder nu fram för att vederlägga och mala ner hyllningen till ett partis målmedvetna insatser för att göra om kyrkan enligt partiets modell? Vart tog evangeliet, Kristus och tron vägen?

Det ser ut som ett skämt

  Tänk om... en av nyheterna 1 april för några år sedan var att nu skulle Svenska kyrkan börja både ta sig och utöva rätten att nominera personer som skulle företräda S, C och SD i kommunfullmäktige och riksdagen, indirekt även i kommunstyrelsen och regeringen, genom att ställa upp listor med kandidater som kyrkan själv valt. Ett dumt och inte särskilt lyckat skämt.

Några år senare kommer 1 april åter och nu med beskedet att S, C och SD ska börja både ta sig och utöva rätten att nominera personer som ska företräda partierna i pastoratsfullmäktige och kyrkomötet, indirekt även i kyrkorådet och i kyrkostyrelsen, genom att ställa upp listor med kandidater som partierna själva valt. Ett dumt och inte särskilt lyckat skämt?

Dessvärre är det senare exemplet inte påhittat inför 1 april utan den verklighet Svenska kyrkan tvingas leva under år 2021 och många år framåt. Det är inte förvånande om det är svårt att tro att det går till på detta sättet. Det kan verkligen se ut som ett skämt...

Politiskt självgående motor

Kyrkovalet närmar sig. Det enda som verkar intressant än så länge är att ännu en extrem högergrupp vill ta plats i kyrkomötet för att påverka och styra Svenska kyrkan. Bara detta faktum borde vara nog för att förstå det galna och anakronistiska system som låter kyrkan domineras av partipolitiska krafter. Det är som om arvet efter Gustav Vasa fortfarande missfärgar den kyrkliga väven.

Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige (AfS) erbjuder sig genom att ställa upp i valet som måltavlor för de andra partiernas (S och C) kampanjer. Så gynnar de varandra och blir som en självgående motor. S kan mobilisera med högerhotet som motiv och SD och AfS får draghjälp genom uppmärksamheten och kan ikläda sig rollen som missförstådda och utsatta.

Engagemanget för Kristus och tron trängs undan och de sedvanliga partipolitiska motsättningarna tillåts dominera kyrkan. Evangeliet får än en gång stå tillbaka.Svenska kyrkan med tusenåriga rötter och en femhundraårig egen historia efter reformationen ska alltså underkastas ideologier som verkligen trädde fram under 1800-talet och 1900-talet, som om den egna bekännelsen inte räckte till utan behöver tolkas partipolitiskt...

En koloniblogg i vått och torrt

Nu är kolonibloggen igång. Där går just nu gamla inlägg i repris om hur det var för 11-12 år sedan när vi gjorde entré i kolonivärlden. Den som vill testa kan besöka En koloni i vått och torrt! Snart nog får den ett eget liv och stillsam kan återgå till sitt. Vårt nya koloniäventyr har nu pågått i snart 2 år. Mycket har vi prövat på och mängder av misslyckanden har det också blivit. Den som vill får titta in i vår lilla stuga. Väl bekomme!

Ny blogg om :in?

Sixten, the cat, har lämnat bloggosfären. Ibalnd smög han sig in här på stillsam. Det är slut. Nu skriver han inte mer. För min del funderar jag på att knoppa av mina betraktelser från och om kolonin där ständig kamp med trädgården och odlingsbestyren pågår. Kanske kunde det bli en kolonistblogg?

Då behöver den få ett namn. Öden och äventyr på kolonin låter bara för traditionellt. Kolonistens kamp är inte särskilt attraktivt det heller. Strävsam flit kan betyda vad som helst. Kanske ska jag använda följande beteckning? På :nin? Kolon nin blir ju kolonin. Nej för kryptiskt. Inte särskilt kul. Jag funderar vidare...

Läs och samtala

Bibelläsning är inte på mode även om det kommer ut böcker i ämnet.  Nu senast: Bibelsmedja: Kreativ bibelläsning i grupp, Arguments förlag. Utifrån mitt svenskkyrkliga perspektiv är Bibeln inte längre en folkbok, ja inte ens en församlingsbok. I hemmen är den undanstoppad och obrukad, denna källa till uppbyggelse, tanke och andlig visdom. 

Evangelierna bör alla återvända till många gånger. I vissa av Paulus brev finns så mycket stoff av teologi och reflektion att ett enda kapitel kan räcka i månader som samtalsämne och fördjupning. Att det kräver ansträngning och möda är inte för själva läsningens skull utan för vad där står. Allt är verkligen inte enkelt att ta till sig eller ens omfatta. Inställningen att bara för att det står där så måste jag omfatta och tro det ordagrant och bokstavligt fungerar inte, som om det alltid vore uppenbart vad Skriftens ord skulle betyda. Vår svenska Bibel är dessutom en översättning, som alltid behöver påpekas i diskussioner om bibeltolkning, tro och teologi, vilket redan det innebär att dess skrifter redan är omformade och tolkade.

I Romarbrevets 1 kapitel vers 16, som är citerad på en vägg inne i Olaus Petri kyrka, skriver Paulus: Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.

Paulus skäms inte men idag verkar det som om det vore skämmigt till och med att läsa sin Bibel. Men så är han övertygad om sin kallelse och uppgift som innebär att alltid verka för evangeliet, vad det än kostar. Evangeliet som Paulus inte skäms för är inte något skrivet, inte de 4 evangelierna, utan kontentan och summan av deras berättande: det glada budskapet om Jesu uppståndelse, försoning och nytt liv för att välja några av de uttryck som sammanfattar vad det handlar om.

Budskapet, evangeliet, är en Guds kraft som räddar! I mötet mellan människa och budskap agerar Gud. Tron ges och genom tro räddas vi. Jag hör nästan hur invändningarna hopas. Att jag inte tror beror alltså på att Gud inte gett mig tro? Innebär det att Gud redan från början slagit fast att jag inte ska räddas? Förresten, räddas? Från vad då? Här illustreras det jag påstod. Här finns material för många och långa samtal. Extra viktigt alltid, kunde man säga. Låt oss läsa och samtala!

Om bibelläsning

Bibelsällskapet om läsning

Monumenten till eget minne

Människor med inflytande och makt vill gärna åstadkomma något så att eftervärlden ska minnas dem. Retsamt kallas det ibland att bygga monument till sitt eget minne. Överallt kan man finna sådana ambitioner att, som det numera heter, göra skillnad. Den som lyckats hamna på listor för populär musik kan känna att de gjort skillnad. Författare som får böcker publicerade likaså. Politiker genomför gärna projekt, t ex för att bygga något extraordinärt.

Under tiden fungerar serviceyrkena smidigt och självklart utan att lämna så många spår efter sig. När uppdraget är utfört och pensioneringen infunnit sig ägnar dessa strävsamma medmänniskor åt annat. Det osynliga monumentet är att de hållit hjulen rullande och de ambitiösa mätta i välstädade lokaler och med fungerande kollektivtrafik och väl underhållna gator. De har besökt teatrar och nöjesetablissemang, läst tidningar och böcker, handlat sågat och tryckt (impregnerat) virke till sina sommarresidens. Vid enstaka besök i välvårdade och vackra kyrkor har de mött fantastiskt musik och skickliga medarbetare. Vilken tur de haft när de murat och byggt p sina monument.

Utan alla dom som aldrig nämns i tidningarnas minnesord eller får gator och parker uppkallade efter sig hade monumentbyggarna aldrig klarat av sina "bedrifter". Inom näringslivet är flera av dessa människor dubbelt och tredubbelt belönade med osannolika bonusar, extra pensionsförmåner och fallskärmar på högsta belopp. Det är som om vi levde på feodal tid när man tänker på förmögenhetsfördelning och hur ett antal personer varje år tjänar mångas samlade livslöner! Det sticker oss i ögonen, vi som sedan ska beundra de många monumenten längs vägen... och osjungna somna in efter välförrättat värv.

Dålig bedjare på nätet

Fötterna i golvet och ett enkelt korstecken, så tillägnar jag min dag den Uppståndne. I med- och motgång har jag alltid haft någon att vända mig till, även när andra dörrar stängts har vägen och dörren, till den som fanns före all tid, varit öppna.

På Facebook inleds ofta samtal med intressanta öppningar men trådarna spårar så gott som genast ur. Polariseringen leder till påhopp och avståndstagande. Ingen frågar: hur tänkte du? En sådan diskussion började utifrån en skribent som med Martin Lönnebo kände sig som en dålig bedjare. Att man kan uppleva sig som en dålig bedjare vet jag utifrån att så mycket annat upptar mitt sinne och min uppmärksamhet. Tanken på och samtalet med Gud förtvinar. En läsare hävdade att så kände han aldrig eftersom hela livet var bön, den helige Ande bad förmodligen åt honom. Visst kan anndingen bli till bön, men kräver inte det att vi också tänker så och menar det?

Som kristna möter vi många bibliska uppmaningar att ständigt vara bedjande människor. Vi behöver inte be för andra ska veta och se utan kan got gå in på vår kammare för att be. Visserligen behöver bön inte alltid bestå av våra vädjanden och önskningar utan kan i lika hög grad innebär att vi ger utrymme så att Gud i tystnaden kan tala till oss. En omvänd bön som ibland kallas stillhet, meditation eller rent av djupmeditation.

Att ständigt glömma sin bön och tänka att det fungerar ändå har för mig bara betytt att avståndet och kontakten blivit länge och sämre. Inte för att Gud lämnar oss utan för att vi på  så sätt blir Gudsfrånvända. Vi berömmer oss knappast av vår bristande förmåga att be utan längtar efter att vi ska nå större klarhet och närhet genom att be till Gud vilket kan betyda att relationen stärks, fördjupas och hjälper oss leva med fötterna på jorden. Vi flyr inte bort utan blir ofta mer närvarande när och om bönen blir ett naturligt inslag i våra dagliga vanor.

Netflix och IMDb

Några filmer och serier jag sett på Netflix har jag satt upp på en lista. De är inte recenserade eller betygsatta. Men listan har skickats som tips till dem som vill hitta något nytt i det stora utbudet. På databasen IMDb kan man hitta hur filmerna och serierna blivit bedömda. Vilka poäng de fått, därtill hittar man mängder av information om man vill veta mer. Och det vill jag ofta.

Så håll till godo:

Rookie Historian, Koreansk serie, Netflix

Charité, Sjukhusserie Berlin, Netflix

 Charité i krig, Netflix

 Miracle in cell No. 7, långfilm, Netflix

 Freedom Writers, Långfilm, Netflix

 MucizE, Bra turkisk långfilm, Netflix

Jag heter Anne, serie om en flickas uppväxt, Netflix

 Marco Polo, serie, Netflix

 Paddington 2, om en björn från Peru, Netflix

Alla animéfilmer av HAYAO  MIYAZAKI, 7-8 stycken, t ex Det levande slottet, Porco Rosso, Laputa, Det blåser upp en vind etc.

The Witcher, fantasy, serie, Netflix

Fångade, isländsk deckare, Netflix

Familjen Bridgerton, serie, Netflix

 Krigets tid, spansk serie om Rifkriget och sjukhus, Netflix

A dogs way home, om en hund i USA, Netflix

Regnmakaren, långfilm, Netflix

Kärlek på jobbet, långfilm, Netflix

Gunjan Saxena, indisk flygfilm, långfilm, Netflix

Hinterland, deckarserie, Netflix

The Valhalla Murder, isländsk deckarserie, Netflix

Kahaani, indisk deckare, Netflix

 

 

Pröva kyrkans besökare juridiskt

Fullbokade högmässor är det idag. 16 personer kan gå i kyrkan. Det skylls på smittspridning. Som om en högmässa eller två innebär att man tappar omdömet och inte kan hålla avstånd. Eller att man hostar och andas på varandra. Inskränkningen av antalet gudstjänstdeltagare är förmodligen det mest genanta i hela begränsningsivern under pandemin. En sådan flagrant inskränkning av rätten att fritt utöva sin tro och religion är historisk i sin okänslighet. 

Lydigt och med snabb underkastelse har många mindre församlingar nästan upphört att ha gudstjänst. Digitala snuttar får ersätta församlingens söndagliga firande av den Uppståndne. Protestanterna (de som protesterar) har varit få och lågmälda.

Andra av oss har knutit näven i fickorna när vi passerat restaurangers välfyllda lokaler. Nu byggs det febrilt uteserveringar där människor kan trängas bäst dom vill nästan. Fyra vid varje bord borde översättas till fyra på varje eller varannan bänk! Då kunde Guds lov åter höras. Eftersom ekonomi är det argument som biter bäst på makthavare vill jag understryka att då skulle också kollekterna som ska hjälpa nödställda i många sammanhang åter bli generösa och stora!

OM ingen förändring snart beslutas borde frågan juridiskt prövas i någon lämplig rätt. Skyndsamt!

Kolonistens grusade täckduk

Kolonin har vaknat. Det klipps buskar och träd. Gamla planteringar snyggas upp och invaderande ogräs får stryka på foten. De tvingas utstå hackor och spadar och en mängd andra redskap som blivit vapen i kampen så att blommor och små buskar inte ska kvävas av snabbväxande växter. 

På vår lott har vi beslutat att lägga grus där det nyligen vuxit potatis, pumpa och tomater. På gruset ska vi ställa odlingslådor där några hushållsgrödor ska ta plats. Först jämnade vi ut marken. Trodde jag. När täckduken lades på blev det tydligt att marken lutade, och det åt olika håll. Hoppsan! För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det skulle varit bra med ett vattenpass. Nåväl, lådorna får finna sig i att se sneda ut. Duken som ska hålla ogräset stången, ett tag i alla fall, måste ju få ett eget skyddande lager. Ett eget täcke. Först tänkte vi mackadam, tjocka och sylvassa stenar. Men dom envisades med att göra hål i duken och öppnade genast upp för maskrosor och illvilliga ogräs med långa revor. Så det blev till att hämta fint grus.

Depån där gruset förvaras ligger 3-400 meter bort. Medmänniskan gick först efter en halv kärra. Vilket är synnerligen tungt att skjuta när däcket på skottkärran bara är halvfyllt. Gruset täckte inte ens en fjärdedel av duken så mer grus blev nödvändigt att hämta. Jag vandrade iväg och tog mig före att fylla skottkärran till brädden utifrån principen, min bägare flödar över, vilket jag snart fick ångra. Efter hundra meter pumpade hjärtat med hastigheter som brukas för propellrar på drönare. Det blev till att vila mitt på gången. Andra och hurtigare kolonister passerade glatt förbi, nickade och såg med medlidsamma blickar på den utpumpade token som fyllt skottkärran så rikligt. Själva hade de välfyllda däck på sina vällastade handskjutna kärror och gick nynnande och utan besvär förbi.

Fyra gånger tvingades jag vila. Försökte se ut som jag beundrade andras vårsysslor i trädgårdarna.  Stirrade på molnen som försjunken i meditation. Granskade skosnörena på joggarskorna. Som efter ett år ännu inte fått jogga. Väl framme var gruset generande otillräckligt och perspektivet att behöva ränna många gånger fram och tillbaka öppnade sig som mörka moln vid horisonten. Lösningen blev att sätta punkt för dagens insats. Gruset förfars inte på depån, sa jag med övertygelse. Och vi har tålamod att vänta. Senare i sommar har vi nog tränat upp oss så pass att uppgiften känns överkomlig. Förresten, vem behöver så mycket grus egentligen?

Under tiden finns det andra sysslor som ropar på att bli utförda. Växter ska för-odlas inomhus. Hallonhäcken ska rensas och marken beredas. Buskar ansas. Enklare staket ska sättas upp och antyda ett innanför och ett utanför så att vinbärs- och hallonbuskarna vet vad de har att rätta sig efter. Virke måste därför inhandlas. Förra sommarens torkade stänglar ska klippas ner och hästgödsel portioneras ut här och var. Suck, dessa multipla sysslor måste nog planeras. Jag lägger mig i vilstolen och slumrar. På frågan vad jag håller på med svarar jag kortfattat: planering! Och är snart helt befriad från alla måsten...

Små församlingar blir brickor i spelet

Tillvaron förändras helt när kristendomen spreds över Sverige. Några århundraden passerade och så, på 12- och 1300-talen gick den nya tron som en eld genom landet och storslagna byggnadsprojekt sattes igång. Varje bygd fick sitt eget Gudshus efter enorma uppoffringar av innevånarna.

Idag ser det annorlunda ut. Kristendomen är inte längre drabbande, omskakande eller livsomvandlande. Den har stelnat i rollen som kulturarv och de gamla kyrkorna blir särskilt i avfolkningsbygder i hög grad en symbol för bygden. Runt kyrkan har dessutom den lilla kvarvarande befolkningen sina döda vilket tills vidare ger kyrka och kyrkogård ett band och en länk till innevånarna.

Men när det andliga livet flämtar, och människor inte längre aktivt vill omfatta kristendomen som livsåskådning och tro, blir det svårt att hålla församlingens gudstjänster igång och byggnaderna underhållna. Att förvalta sakramenten och att rent förkunna Ordet och bygga en stadig gemenskap kring detta uppdrag vacklar och förtvinar. Det kan till och med vara så att församlingen sedan länge slagits ihop med några andra försvinnande grannförsamlingar med samma problem i ett litet pastorat, som om det kunde bli en varaktig lösning. Vi löser kriserna uppifrån och inte inifrån!

Snart nog måste sådana konstruktioner, även numera inkorporerade i ett storpastorat, bli föremål för nya kyrklig administrativa lösningar, som handlade det om ingenjörskonst. I Svenska kyrkan blir svaret främst att organisationsförändringar måste till och någorlunda bärkraftiga lösningar behöver hittas. Hur och med vilka kan dessa svagt fungerande och icke lönsamma ”enheter” göras om och slås samman, blir frågan. Diskussionen om det går att väcka liv i den slumrande tron, underordnas ekonomi, administration och organisation...

Så blir gamla församlingar brickor i ett spel och nya enheter skapas för att ekonomiskt och personellt säkra helheten. Innehållet i ordet rikstäckande, som det står i lagen om Svenska kyrkan, hålls vid liv genom sammanslagningar och strukturförändringar som innebär allt större enheter med allt mindre lokalt självstyre.

Kyrkan måste snart finna nya vägar för att lösa de minsta församlingarnas problem utan att beröva dem den inspiration som ligger i att man har inflytande, makt och kan påverka sin lokala situation. Samtidigt som man spelar omstruktureringsspelet krävs att kyrkan tar sitt missions- och evangelisationsuppdrag på allvar. Vem söker vägar att finna tron igen som drabbande, omskakande och livsomvandlande?

Nej till marknadshyror för hyresrätter

 Marknadshyror är ett populärt koncept. Det inriktar sig främst på hyresrätter utifrån tanken att husmarknaden redan är balanserad där efterfrågan styr värdet. Det märkliga i boendet är att de som bor i hyresrätter alltid får ökad hyra medan husägare efterhand minskar sina avgifter och bor allt billigare ju längre åren går. Bara om de tvingas sälja i en lågkonjunktur drabbas de ekonomiskt. Oftast tillgodoräknar de värdestegringen och sänkta omkostnader.

Det är med andra ord en sällsynt dålig affär att bo i hyresrätt eftersom bolagens vinst sällan når hyresgästernas nivå. Inte ens när inflationen i princip står still och ränteläget står på minus kan hyresgäster tillgodoräkna sig dessa bolagens minskade omkostnader. Det borde lagstadgas att de som bott tio år eller mer i en lägenhet borde få sänkt hyra med några procent per fortsatt år för att se till att bostadsvillkoren blir någorlunda jämbördiga och likvärdiga. Bostadsmarknaden är en av de största förmögenhetsbildande inslagen i samhället och överglänser de flesta möjlighet att utifrån inkomst bygga upp något.

Inga marknadshyror innan det blir jämlika villkor för boendet.

Humorprogrammet Trevlig helg bidrar till föraktet

 Trevlig helg är en "humorserie" som sänts i SvT och nu återfinns på SvTplay. Agerar i sketcherna gör begåvade Johanna Nordström och Hampus Nessvold. De 8 programmen är, vart och ett ca femton minuter, fyllda av sketcher med snart etablerade rollfigurer. Seriens titel dementeras gång på gång när det som händer vid en parmiddag, vid kassan i ett snabbköp, i en grupp kvinnor med en ultrafeminist, i sjukvården med hypokondriska sköterskor eller i kyrkliga sammanhang med en udda präst som heter Björn, blir otrevligt och generande. Ironin är lätt att fånga upp, det mesta blir otrevligt och det sociala samspelets gnissel skojar man ivrigt med.

Som pensionerad präst som verkat i Svenska kyrkan blir det en uppgiven och trött igenkänning. Än en gång ska kyrkan förlöjligas och en präst gestaltas som varken tror eller tar kristen tro på allvar. Konfirmander blir förvirrade över undervisningen, ett vigselpar tvingas se hur prästen sorterar bort den där sk-ten med Gud. I sista programmet förvandlas en nattvardsgång till en vinprovning med tapas istället för oblater. Som om vi inte sett dessa snedvridet överdrivna karikatyrerna förut. Islam vågar de sig inte på, det kan ju bli farligt, men kristendomen och präster är lovliga sedan hur länge som helst så nyskapande eller roligt är det inte.

En kyrka inom Svenska kyrkan ska inte kunna upplåtas för inspelningar som i Trevlig helg. Kyrkoordningen är tydlig med hur kyrkorummet ska behandlas. I KO:s kap 41 och §3 står det: En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 eller 2 § bara om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. Ännu en gång har människor som upplåter en kyrka och de som spelar in struntat i att kyrkorummet ska vara fredat från det som kränker dess helgd!

Nattvardsfirandet är centrum i kärnan av kristen tro, där sker mötet med den uppståndne Frälsaren, och det är väl därför man skjuter in sig på och förlöjligar denna liturgiska och andliga höjdpunkt i högmässan.  En skådespelare som flaxar runt i en mässhake och visar sitt förakt för detta med Gud och för de "gudstjänstdeltagare" som viljelöst finner sig i att nattvarden blir vinprovning och tapas istället.

Känner de att de lyckats, dessa programmakare som tondövt och okänsligt stämmer in i världens förakt, förlöjligande och förföljelsen av troende kristna? Roligt är det inte och många av oss har under decennier lärt oss att så här går det till. Vi blir knappast förbannade, ilskna eller upprörda. Vi känner enbart vemod och blir ledsna över denna refrängartade och billiga kristendomskritiska reflex, en tondövhet för andlighet och tro som speglar att armod värre än vi kunnat föreställa oss!

Yttrandefrihetsargumentet hörs till leda och friskriver alla som okänsligt ger sig på tro och kyrka. Inte ropar jag på förbud utan ber snarare om eftertanke - måste man gång på gång rapa upp den stereotypa kristendomskritiken, humor och ironi eller inte? Allt man kan och har rätt att säga måste ju inte alltid basuneras ut. 

Med viss tankemöda kunde gänget bakom Trevlig helg ha drivit med en Sverigedemokratisk kyrka, partiet ställer sedan länge upp i kyrkovalen. Vad skulle hända om de tog makten? Eller ironiserat över hur en socialdemokratisk församling kunde ha sett ut. S är det politiska parti som har absolut mest att säga till om i kyrkan. Men ska man göra något sådant kräver det förstås att man vet lite mer om situationen i kyrkan.

Brännmärken på ytterkläderna

 Onda ögat är inget jag trott på. Detta att man kunna borra hål i människor på avstånd genom en särskild sorts blick verkade inte så troligt. Inte förrän pandemin dök upp och min egen förmåga att använda det onda ögat infann sig. Från ingen kunskap alls till fullfjädrad stirrar tog det bara några dagar.

Omgivningen förmåga har ökat exponentiellt ungefär i samma akt som pandemin smittat sig vidare i befolkningen. Vid besök på Biltema påbjöds munskydd. Några struntade helt i uppmaningen och följdes runt i butiken av stirrande ilskna och djupborrande ögon. Så när det onda ögat man kunde komma. Det var så det rök i deras tröjor.

Kanske skulle det behövas en ny skylt vid ingången till affärer och butiker: använd munskydd eller bli totalt utstirrad! På gator och torg, om människor inte bryr sig om avstånd både kastas det onda ögon och muttras. Förbaskade snedseglare! F-bannade typer! Fyra i bredd, är ni inte kloka? Eller är ni löpare på en friidrottstävling? 

Onda ögat syns i affärer, på gator och torg, på bussar och tåg, på sjukhus. Vår syn på varandra har helt förändrats. Snabbt har det gått. Många går numera med brännmärken på sina ytterkläder som en följd av denna om- och nyorintering vad gäller hur vi betraktar varandra...

Äntligen mässa

 Har lyckats delta i gudstjänster två söndagar i rad! Klockan 10 på Påskdagen och klockan 11 Andra söndagen efter påsk satt vi i Olaus Petri kyrka, 8 stycken gudstjänstdeltagare, i ett rum som rymmer mellan 5-700 personer. Minst sagt ödsligt. På påskdagen utgjorde vi och några nära vänner 75% av den deltagande församlingen. Nu i söndags var det fyra prästfamiljer som utgjorde församling. Men, även pensionerade präster bör få gå till kyrkan på gudstjänst. Det trots att det kunde kännas tveksamt när platserna är så få att man tränger ut andra som också vill. Här gäller tränga sig fram...

I predikoturerna anges ett datum och ett telefonnummer man ska ringa för att anmäla sig. Det kunde dröja 20 minuter innan man lyckades komma fram. Det blev alltså många försök till uppringning innan man fick chansen. Man måste vara angelägen, helt enkelt. Minst 3 högmässor erbjöds med några förkortningar för att möjliggöra firning både kl 10 och kl 11. Vi kommunicerade under en gestalt, brödets. 

I Olaus Petri firas ibland enkla morgonmässor bakom högaltatret. Där i koromgången står högryggade stolar med röd sammetsklädsel. Det blev en påminnelse om att vi inte var ensamma i vårt firande utan i sällskap av den himmelska härskaran. Det var som jag såg kända och okända helgon och martyrer sittande på stolarna och delaktiga i vårt jordiska firande!

Anledningen att vi nu vågade oss fram var vår påbörjade vaccinering. Äntligen!                                                                                       

 

Husmorsfilmer och barnfilmklubb

En flygmaskin över Visby var något anmärkningsvärt. Trots att det fanns flygplats just utanför staden så såg man sällan plan över innerstaden. Dessutom regnade det flygblad ur planet, röda, skära, gula och blå. Husmorsfilm visades på biografen Roxy på Mellangatan! Men minnet sviker. Royal hette den ju - som en läsare påpekat. Malmgrens affär var sponsor. Mammor strömmade till men även en hel del barn. Somliga av oss, vi som bedömdes kunna sköta oss en stund, tilläts sitta på läktaren.

Nils-Johans köksattiraljer hade sina reklamfilmer och kläder från ICA, Algots och andra kända märken likaså, om jag minns rätt. Novisen vid spisen där någon undervisades av Tore Wretman. Alltid hade man mitt i hushållsfilmerna stuckit in en barnfilm, t ex en kalle Anka-film, så att barnen skulle stå ut eftersom de fick något som roade dem. Så eftertraktad var film överhuvud taget att det blev rejält fullt i salongen! I hemmen härskade radioapparaterna.    

Känslan när man lämnade biografens värme, fylld av intryck, och kom ut i vårens duggregn var sällsam. Två verkligheter, filmens och omvärldens, skulle samsas och bli ett. Ofta omtumlad och med nya intryck av osthyvlar, stekspadar och mat skulle man återvända hem på de våta och slitna gatstenarna.

När vi barn var under tio började vi gå till Barnfilmklubben! Märklig företeelse med över hundra barn i en lokal. Ljudligt och stökigt. Men vad stod man inte ut med för att få se film. I en stor lokal inne på gården vid S:t Michaels gränd bjöds på film vissa lördagar. Där besågs mängder av klassiska kortfilmer av Arne Sucksdorff och andra. Tandtrollen, Karius och Baktus, syntes och den amerikanska serien Vårat gäng (Little Rascals)! Vilka äventyr fick man inte vara med om i 50-talets Visby...

Mellangatan 7 A

En dag slogs ögonen upp och man såg. Vi hade klara ögon och försökte av bara farten fokusera på något eller någon. Föräldrarnas ansikten var det vanligaste. Själv hamnade jag på barnbördshuset i två veckor. Sjuksköterskor och barnvårdare var dem jag först knöt an till. Tur att jag inta var en and- eller ankunge som följer dem de först ser. Äventyret kostade min föräldrar någon krona. Kvittot finns ännu kvar. Därefter fick jag komma hem.

Inga minnen finns bevarade från första bostaden. Från den flyttade vi snart in till staden innanför Visbys murar. Mellangatan 7 A var gatuadressen, Mina arma föräldrar fick släpa tre barn uppför trapporna till tredje våningen. Att de bara orkade. Någon lättnad var att det var ett modernt hyreshus med tre lägenheter. I husets källare fanns tvättstuga, förråd och mangel- och torkrum. Tvättmaskinen verkade stor som ett lokomotiv för oss barn. Den tornade upp sig och mullrade högt. Men att ha tillgång till moderna maskiner var något de verkligen uppskattade. Då slapp de handtvätta eller ge sig iväg med tvätten.

Torkrummet var också skyddsrum med tjocka metalldörrar och bombsäkra väggar! Mangeln var elektrisk och hade ljusa trävalsar. Med en fotpedal kunde man koppla ur manglingen. Jag vet eftersom jag cyklade runt i torkrummet på en trehjuling och parkerade bakom den gröna mangeln.

Det var lockande att försöka känna på valsarna och innan jag hann dra andan hade en hand pressats in i mangeln. Då skriker man kan jag försäkra. Det ekade i betongen. Mamma fick bruk för pedalen som inte var snabbast i världen på att koppla ur...

Hur jag kom till lasarettet minns jag inte. Troligast är att vi i rasande fart for iväg med familjens bil, en Ford Anglia. Väl inne på sjukhuset höll man på med handen och skinnet mitt. Inte vet jag varför jag har fått för mig att man rullade bort den skadade handens skinn med en kniv, ungefär som man gör på en flundra. Hur som helst blev det bedövat, spritat och omlagt med vadd i ett mäktigt paket. För några dagar blev man uppmärksammad som en kung på Eriksgata. Både hemma och ute på gården. Alla ville fråga och veta. Men sådana sjukdomsvinster går snabbt över. Något nytt händer (!) och vänder intresset.

Inte gott att vara allena

Intensiv längtan beskrivs ibland som hunger och törst i överförd betydelse. De basala behoven av mat och dryck hjälper att understryka att det även finns annat man kan trängta efter. Här och dör syns nu i vårt land långa köer av hungrande och törstande. De radar upp sig på avstånd från varandra för att få det eftertraktade vaccinet mot Covid-19.

Hunger och törst finns på fler områden. Gudstjänster, sportevenemang och kulturaktiviteter som teater, konserter och annan scenkonst står och stampar i kolumnen: efterlängtat och behövligt! Där lönar det sig inte att köa och rada upp sig. De beslutade begränsningarna är oproportionerliga och tar inte hänsyn till människors grundläggande behov - och dit hör kulturen!

Vi behöver teater och gudstjänster för att härda ut och förhålla oss i dessa hungerns och törstens tider. De ökar människors livskvalité med astronomiska mått. Utan dem blir det kargt och ödsligt. Vanlig mänsklig kontakt, levande relationer, som dessa gemenskapsformer levererar, har så länge fått stå tillbaka. Som Skriften anger i ett annat sammanhang, det är inte gott för människan att vara allena!

Hat och hot mot ärkebiskopen

Även en ärkebiskop måste ha fredade rum! Offentliga personer ägs inte. Vare sig av allmänheten eller kommentatorer och tyckare. De är personer med rätt till integritet och ska inte behöva finna sig i hot, smutskastning och förföljelse vare sig i det vanliga livet eller i offentligheten, inte heller på nätet ska de behöva utstå träck och invektiv.

Politikers utsatthet har under många år undersökts och stått i fokus. Men andra ledande personer är inte heller de skyddade från hat och hot. När nu ärkebiskopen Antje Jackelén drabbats, särskilt på sitt Twitterkonto, är det ett tecken på hur nya medier öppnar för, kan bli kanaler för, hat och hot. Yttrandefrihet i all ära men när gränser överskrids till det brottsliga måste polisen och rättsväsendet skärpa till sig! Och de som äger och sköter Twitter och andra medier måste också skärpa sig för att förhindra hat- och hotfloden!

Allt är inte så idylliskt och vänligt som man kan få för sig. Hot och hat avslöjar att det finns krafter i folkdjupet som inte vill andra väl utan som vill destruera och förstöra. Människor av god vilja borde öka sin medvetenhet om dessa inslag i vårt samhälle så att de kan mötas och bekämpas. Det är knappast möjligt att tala denna perversa oförsonlighet till rätta men gemensamt kan man bilda front mot hat- och hot.

Även en ärkebiskop ska kunna ifrågasättas och kritiseras. Men det är faktiskt en helt annan sak!

LÄS!

Nog kunde man tro att pandemin skulle ge utrymme för studier av alla de slag. Särskilt viktigt för en kyrka är bibelstudier. Sådana fördjupningar kan ske både i föreläsningsform och /eller i samtalsform. Men knappast några sådana dyker upp i nätflödet. Vilket bekräftar att Svenska kyrkans beroende av Skriften är minimalt och att man inte omhuldar bibelkunskapen hos sina medlemmar. Vadan detta?

Är Bibelns betydelse devalverad och underordnad sådant man känner och tycker? Åtminstone borde kristna människor fördjupa sig i evangeliernas berättelser. En och annan bok i Gamla testamentet kan också vara en stor tillgång i en kristens andliga liv. Inte för inte är Psaltarläsningen en världsvid aktivitet och något vi ärvt av kyrkan genom tiderna. Men bibelstudier och tideböner står inte högt i kurs om man ska döma av predikoturerna. Där är de så gott som osynliga!

Tills vidare får vi läsa privat och för oss själva i väntan på ett återuppvaknande över Ordets betydelse i en kristens liv. Vi borde alla vara läsare av Bibeln. Oavsett tro är Skriften ett av världshistoriens mest förnäma litterära verk. Därtill kan den ge andlig vägledning och fördjupning. Så LÄS!

Ska några trängas ut och bort?

En dag som denna när Jesus går vid lärjungarnas sida och för ett samtal om det som angår och är väsentligt kan lite självrannsakan vara på sin plats. Hur ofta har inte jag bekämpat personer och grupper som enligt min uppfattning haft "fel" tankar och åsikter. Det som var rätt enligt mig såg annorlunda ut i deras ögon. Men så enkelt det var att tänka att deras inflytande borde begränsas, ja, de borde egentligen höra hemma någon annan stans i kristendomens vildvuxna träd.

Hur Svenska kyrkan har råd med att tränga bort och ut kristna med andra uppfattningar och tolkningar av Skriften är obegripligt. Vi strider bort varandra om det så en gång gällde personlig frälsning, den sk ämbetsfrågan och nu för tiden katolska sympatier, pride och hbtq eller samkönade vigslar. Personer och grupper med strängare moralsyn får det allt trängre. De som anser att en kyrka som viger och dess vigselförrättare också borde hålla vigsel och trohet i äktenskapet högt är i minoritet när samboskap och andra relationsformer är utbredda. Varför alls viga när det inte längre omhuldas att kristna i relationer ska och bör ingå äktenskap?

Tankarna på att alla har ett oändligt värde och är lika mycket värda mals ner när det mest blir ord och sällan handling. Och det gäller på ömse håll om olika konfliktpunkter! Svårt blir det när en kyrka som knappast nyrekryterar till sin kärna av gudstjänstfirare dessutom vill snäva in kyrkan ytterligare genom att knoppa av de som inte anses passa in.

Samtidigt - någonstans går naturligtvis gränser för vad som kan godtas och accepteras. Men de gränserna blir allt mer formulerade som ideologiska och moraliskt-etiska frågeställningar. Tro, bekännelse och lära hänvisas mindre till och begreppen blir ofta flytande och situationsanpassade. Har kyrkan råd att det pågår kamp och strid för att några ska trängas ut och bort?

Glad Påsk!

 

Tomten som sitter på ägget där

Svänger lufvan och ropar så här:

God Påsk jag önskar hvar vän så kär!

En hel påsk

John Sjögren skriver i dagens SvD om risken att fastna i påskaftonens tillstånd. En artikel värd att läsa. Mitt dilemma är, efter att ha upplevt och firat påsk i många år, att de flesta människor förtränger skärtorsdag, långfredag och siktar direkt på Påskdagen. En påsk utan svek, lidande och död haltar betänkligt. En gång mötte jag kritiken att den församling jag tjänade ville ha Påskdag varje dag. Att den upprörde mig så förstår jag bättre idag. Den betydde nämligen att vår solidaritet och våra liv inte stod i ständig kontakt, möte och dialog med dem som hade det svårt och visste in på kroppen var lidande var. Skulle den dimensionen har varit osynlig trots att vi i gudstjänsten ville prisa och lova Gud med skönheten i en väl genomförd och mycket visuell liturgi?

I det sekulära hyllas den påskdag som enbart firar och glömmer det som legat före. Ungefär som somliga i Sydafrika efter apartheid vill glömma och göra något annat och nytt. Försoningskommissionen glömde inte, den mindes och avtäckte det värsta, eftersom det var vägen vidare till någon slags försoning. Inget firande utan minne, endast hos Gud finns glömska.

En minoritet stannar i Långfredagen där allt tycks vara sorg, elände och saknad. Hoppet om en Påskdag går då förlorad. Framtiden blir dystopisk och havererar ständigt. Vi behöver veta att det finns människor utöver världen som tycks leva i ständig långfredag. Märkligt nog skymtar i deras elände nu och då även påskdagens morgonsol fram.

En hel påsk berättar Stina Oscarson om i sin fina reportageserie om Klara kyrka i Stockholm och människorna där. Där förbiser man inte Långfredagen, man snarare lever i den, men vet att Påskdagen redan är på väg, den bryter ständigt in i mörkret och utstöttheten. När någon delar sitt bröd, sin skjorta eller torkar bort när något solkas.

Firandet på Söndag har den stilla veckans dagar med allt de rymmer som klangbotten och perspektiv. Då blir det möjligt att brista ut i hälsningen: Kristus är uppstånden!

Fördöma, tolerera eller öppna för samverkan?

De vanliga borgerliga partiernas dilemma är hur det märkligt snabbt framväxande SD skall bedömas. Rötter i nynazism och i andra ultrakonservativa ideologier har under flera år gjort partiet omöjligt och isolerat. Nu svänger den borgerliga oppositionen som insett att den inte kan vinna val utan att ha SD:s röster i vågskålen. Som argument kan man hitta tanken på att varje avlagd röst ska räknas och rimligen kunna influera svensk politik. Motargument handlar om partiets rötter och somliga företrädares främlingsfientliga ställningstaganden, både vad gäller immigranter och islam. De sägs utifrån detta ha odemokratiska drag och tendenser.

I det röda spektrat av politiken kan samma frågeställningar gälla. Då handlar det om samarbete med Vänstern i vars fanors veck det fortfarande finns kommunism av gammal modell. Partiets rötter är även de anfrätta av odemokratiska ideologier där partiet varit överordnat vanligt folks inflytande och rätt att ha inflytande. 

Att partierna vacklat i synen på V och SD handlar om att man inte hållit sig med principer och överväganden som t ex kan avgöra hur långt man behöver röra sig från rötterna och somliga extrema grupper för att bli rumsrena och möjliga att samarbeta med i svensk riksdag. För en del partier har V flyttat sig på i de politiska fälten så att de kan sägas ha gjort upp med sitt ursprung och sina rötter. SD har försökt röra sig i samma riktning men diskussionen är inte avklarad än om de rensat ut de odemokratiska elementen och gjort upp med sina rötter. Det är självfallet möjligt att vara kritisk till svensk invandringspolitik utan främlingsfientliga synpunkter. Där återstår ännu mycket av förändring och uppgörelse för att de ska kunna få samma inflytande som partiets motsvarighet i Norge, Fremskrittspartiet, har uppnått.

Borgerligheten kliver tungt på nylagd is när den så oförblommerat räknar in SD i den reguljära borgerligheten och räknar med deras röststyrka för att fälla nuvarande regeringsunderlag. 

För en kristen är det en absolut nödvändighet att kunna be även för extremister som t ex är kommunister eller nynazister, vilket inte betyder att man kan eller ska se försonligt på sådana farliga och destruktiva ideologier. Hur man ska se på V och SD är fortfarande en inte alldeles avgjord fråga. Fördöma, tolerera eller öppna för samverkan?

En tanke, eller två, för denna dag

 Med gryningsljuset vaknar förväntningarna på den nya dagen. Det oskrivna bladet har redan anteckningar i blyerts. Vid vissa klockslag ska olika händelser inträffa för så är det planerat. Digitala möten har jag strukit eftersom det redan står klart att tankeredan och -kraften kommer att avta fram emot middagstid. Så är det inte för alla. Ju längre dagen går ju mera vitalitet och glädje tycks somliga lyckas utvinna ur samtal och möten eftersom avståndet väcker en hunger efter mer kontakt, mera utbyte och dialog. Till detta bidrar påbjuden distansering och social avhållsamhet, ja, distans.

För att inte alldeles förtvina kan man sänka sig i litteraturens världar. Att läsa böcker ur olika genrer kompenserar många andra brister i tillvaron så den ser ut idag. Även TV har blivit en tillflykt. Jag gläds över koreanska långkörare som Mr Sunshine och Rookie Historian, serier som verkar oändliga med sina långfilmslånga avsnittt. De är fester i färg och drama som kan räcka en vecka för den som inte bara vill titta på dessa Netflixserier.

Den nya dagen behöver böner, tänker de som är fromt lagda. De skänker världen sin omtanke och sänder omsorg och varm tanken mot höjden med sina knäppta händer. Just då bryr sig ingen om allt är läromässigt korrekt, ty hjärtats djupa längtan för andra når det stora lyssnande hjärtat. Så tänker jag. Inför denna dag.

En tanke för dagen

Slentrian och allmän trötthet blir intrycket när Tankar för dagen, Morgonandakter och gudstjänster repriseras långt efter sitt bäst före datum. Gudstjänster är i allra högsta grad färskvaror som helst bör njutas och upplevas i realtid! 

Tankar tål förvissa att tänkas om men allt i Tankar för dagen utmärks inte av det tänkta utan mer av det upplevda som återberättas med bifogade känslor. Ett område där det finns mycket att göra dels för att utöka antalet röster och för att öka intresset...

Vår Fru

Det är inte bara i bibelkommentarer man kan hitta uppslag till predikningar. Svenska akademins ordbok (SAOB) är en ständig källa till inspiration och upplysning. Den kräver viss ansträngning för att utmejsla vad som avses beroende på förkortningar och ålderdomliga citat.

Vårfrudagen firades på hemodialysen medelst en våffla med grädde och sylt. Då tänkte jag innerligt på Jungfru Maria, Vår fru. Varpå jag genast vände mig till SAOB. Där slog jag upp Vårfru och fick flera svar. Här det mest omfattande:

 VÅRFRU-DAG. [fsv. varfrudagher. — Jfr froedag, våffel-dag(en)] (vårfru- 1521 osv. vårfrue- 1522–1569) Jungfru Marie bebådelsedag, den 25 mars (i sht i sg. best.); förr äv. om annan dag firad till minne av ngn tilldragelse i jungfru Marias liv (jfr maria-dag); jfr bebådelse-dag. SthmSkotteb. 3: 190 (1521). (I Sv. skall firas) tree Wårfrudagher, som äre Kyndersmesso, Mariæ bebodelse .. och visitationis, thet är Mariæ besökelse. KOF 1: 470 (c. 1618). Vårfrudagen spred sin töluft och sitt lätta gyllene solsken över tinande tjäle och droppande tak. Fogelqvist Minn. 39 (1930).

Vår Fru av Rosenkransens katolska församling omfattar till exempel hela Värmlands län. Det visst nog inte alla värmlänningar att de bor i en Vår Fru-församling? I Enköping finns både en Vår Fru-kyrka och en Vår Fru-skola, en högstadieskola. Kyrkor med samma benämning finns i Brännkyrka, Stockholm och Skänninge. På många platser finns Mariakyrkor, trots att Marias ställning i Svenska kyrkan varit vacklande och tillbakträngd. Men Maria har gått en ny vår till mötes och det på flera plan...

Jag tror eller vi tror?

Tankar för dagen blir ofta tankar på allt möjligt. Sällan om trons betydelse eftersom sådant förvisas eller hänvisas till de sk morgonandakterna. I kyrkliga kretsar har vi fått lära oss att tro INTE betyder försanthållande. De kristna bekännelserna är något annat än det man håll för att vara sant. Förmodligen menas att de skall flöda fram som relationell text snarare än av den övertygelse som i det innersta bejakar detta som sant, rätt och riktigt.

Snarare har vi, inför svårigheter med sanningsanspråken i den kristna bekännelsen och tron, fått lära oss att det då går att tystna där man har problem. Som om en tyst reservation skulle kunna ta bort anstöten i trosbekännelserna. Uppenbarligen har detta tystnande gått många oförmärkt förbi. Ibland blossar dock debatterna upp om hur man ska förhålla sig till bekännelserna från de första århundradena och liknande texter t ex från reformationens tid. Är de mest historiska avlagringar som berätta hur man tänkte då? I Svenska kyrkan är oviljan mot att fästa på pränt hur vi, kyrkan, bekänner, lär och tror i 2000-talets början, oerhört utbredd och stark. Möjligen därför att så många skulle känna (!) det nödvändigt att på många punkter tystna?

Jag tror i förhållande till vi tror blir en allt svårare klyfta att sluta och foga samman utom när jag tror det vi genom kyrkans historia har trott och fortafarnde tror...

Tröttande att vara på sin vakt

 Smittspridningen, var äger den rum? Det är inte lätt att skydda sig om an måste gå i skolan eller sköta sitt arbete i samma lokaler som många andra. Trånga matsalar kan säkert också bidra. Att det på orimligt många ställen varit möjligt att klumpa ihop sig, av nödvändighet, frivilligt eller omedvetet, har inte underlättat försöken att stoppa smittan. Tänker jag som inte är något annat än en tyckare.

Men att gå på stan, tycker jag, är en märklig upplevelse. Klungor av kompisar eller arbetskamrater vandrar iväg utan någon som helst distans sins emellan eller till oss som de passerar eller möter. Fyra vänner i bredd som inte ruckar sin gång en centimeter kan man också möta och tvingas retirera ut i kanten av trottoaren eller rent av ut i gatan. Det var någon skribent som ansåg att de skulle få hållas. Hm...

Skidresorna håller på även efter sportloven och stora påskfiranden kan framöver vara riskbeteenden. Tanken att avstå är inte naturlig för ganska många av medmänniskorna. Viljan kanske är god men hur man beter sig kan tugga i sig stora portioner av den goda viljan... 

Är de så aningslösa därför att de är yngre? Alla som är unga beter sig faktiskt inte så. Är de bara omedvetna om riskerna eller struntar i dem? Är de fyllda av den berusande känslan av odödlighet? Eller är det bara anarkism, vi gör som vi vill om det kan hota ordning och balans i samhället? Inte vet jag. Det är i alla fall alltför många som beter sig oansvarigt och presumtivt smittspridande. För allas vårt bästa ber jag en bön att ALLA bättrar sig (dvs även jag där jag brister). Det är tröttande att ständigt vara på sin vakt! Fokus på dem som inte bryr sig är också tärande och väcker tankar jag inte är särskilt stolt över! 

Ett socialdemokratiskt pastorat?

Om nu kyrkans beslutsapparat i stort är en blåkopia på det borgerliga samhällets modeller och institutioner kanske de borde klassificeras på likartat sätt. Kommuner brukar kallas röda eller blå. Ibland benämnas efter det styrande partiet och då sägas vara en socialdemokratisk kommun eller en borgerlig sådan.

I paritet med detta kunde vi kallade de partipolitiskt dominerade pastoraten och församlingarna med samma vokabulär. Pastoratets XX är ett socialdemokratiskt pastorat. Församlingen NN är borgerlig. Stiften både här och där är styrda av socialdemokraterna och blir då sossestift.

Detta är en tanke som identifierar partipolitiken som styrande i kyrkan och då kunde man rimligen också pröva att göra det en aning tydligare. Vad säger våra ledarsidor om det? Varför inte pröva dessa benämningar i det stundande kyrkovalet i september?!

I botten ligger förstår frågan om hur man beskriver ett pastorat eller en församling. Kan man klassificera dem utifrån några variabler? Ibland sätts etiketter och rubriker på församlingar som lågkyrkliga, högkyrkliga, EFS-präglade eller karismatiska. Vilket på pastoratsnivå blir näst intill omöjligt då sådana gemensamma nämnare inte fungerar på övergripande nivå. Visserligen kan ett pastorat verka nivellerande då vissa verksamheter kan bli föremål för utjämnade budgetmedel. En rik kör- och musikverksamhet, som lyfter gudstjänstfirandet och liturgin, måste man kanske kämpa för när andra församlingar utan större verksamhet önskar samma tilldelning.

Även om församlingar i grunden ser  ut som varandra kan det vara viktigt att kunna beskriva dem så att man kan välja var man vill höra till. Denna valfrihet har ofta setts ner på utifrån föreställningen att man ska verka där man står, dvs är folkbokförd. Att hjälpa människor att finna församlingar där de får plats, blir tagna i anspråk, och känner sig hemma är viktigt. Då är de politiska kännetecknen en variabel. Det vore förstås förfärligt om partipolitiken fick ännu mer inflytande över var man känner sig hemma. Men i kyrkovalet blir det nödvändigt att lyfta fram partiers inflytande och dominans så att vi äntligen kan bryta partipolitiken i kyrkan...

Varför tiger ledarsidorna?

De svenska ledarsidorna borde slänga sig i väggen så att de vaknar upp. Hur länge ska de flesta tidningar låta bli att ta avstånd från det totalt otidsenliga i att partipolitiker styr i Svenska kyrkan? Det är en återklang av reformationen då Gustav Wasa, kungamakten, styrde och ställde. Till en början med reformatorernas instämmande, men efterhand med allt mera kritiska invändningar. Det gick så långt att två ledande reformatorer dömdes till döden vid nyår 1540 i en rättegång på Örebro slott! En dramatisk och nästan okänd händelse eftersom varken dramatiker eller filmskapare vågat sig på detta den svenska reformationens märkligaste lappkast.

Ledarsidorna som verkar i en sekulär demokrati borde kunna fördöma partipolitiken i Svenska kyrkan utifrån partiernas inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Politiskt kontrollerade kyrkor tillhör det förgångna och oftast samhällssystem vi annars konsekvent kritiserar och underkänner.

Ytterligare ett skäl som ledarsidorna borde kunna nyttja är att partierna brukar framträda som religiöst och livsåskådningsmässigt neutrala trots att de i kyrkan bedömer psalmer, granskar nattvardsböner och gudstjänstordningar samt avgör vad kyrkans ska opponera emot i vårt samhälle. Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna är de partier som öppet går till val i kyrkan. Andra partier har tagit ett steg tillbaka men  partipolitiken fungerar fortfarande som urvalsprincip när kyrkans medlemmar föreslås rösta på borgerliga, liberala, miljöpartister, kristdemokrater och vänstern i Svenska kyrkan, i den mängd andra partipolitiskt anstrukna alternativ som erbjuds. Denna logiska kullerbytta gör att teologi, tro, bekännelse och spiritualitet underordnas det sekulära samhällets alternativ!

De tysta ledarsidorna skulle aldrig acceptera eller låta en partipolitisering av Fotbollsförbundet eller Ishockeyförbundet gå okommenterad. Men när det förekommer i Svenska kyrkan, som det enda partistyrda av landets många trossamfund, då ser man märkligt nog åt andra hållet! Kanske tänker man på ledarsidorna: varför ändra ett fungerande system? För vem och vilka fungerar det bör man rimligen då fråga. Kyrkan kan inte enkelt fatta ett beslut om att partipolitiken ska lämna kyrkans val ifred. Varför? För att de kontrolleras av de politiska partiernas direkta eller indirekta ombud! Saken borde istället skrivas in i lagen om Svenska kyrkan!

Ledarsidorna kunde förstås också ta avstamp i reformationens syn på de två regementena. Ett världsligt och ett kyrkligt/andligt. Den världsliga makten ska inte tillåtas regera det kyrkligt andliga eller tvärt om. En princip man i vår tid alltid bortser från när man ska bedöma hur yrkan styrs!

Den 19 september ska det bli kyrkoval. Hur länge ska riksdagens partier tillåtas vara styrande krafter i Svenska kyrkan? Har ledarsidorna alls någonting att säga i denna viktiga demokratifråga? Vilka samhällsområden ska stå fria från partipolitiken? Borde den inte ha sin begränsning i ett land där religionsfrihet påstås vara en viktig rättighet? Så höj rösten! Säg ifrån!

15 minuter om nuläget

Inte går det fort när man skriver. Hinner man få till något på 15 minuter? Mer tid finns inte innan jag ska vandra iväg till sjukhuset denna morgon. Men en kort iakttagelse borde väl ändå hinnas med? Den sociala isoleringen gnager sig långsamt in mot det mått av självuppskattning och egen respekt som fortfarande finns kvar. Kontakten med medmänniskor som bekräftar en betyder så mycket för hur man uppfattar sig själv. Detta att spegla sig i en annan människas öga, och hela hennes bemötande, bidrar till hur man uppfattar sig själv. Uteblir kontakten återstår för många som lever ensamma bara dialogen med sig själva.

Även för dem som lever i tvåsamhet, och trots möjligheten till utbyte och dialog, kan det bli brister i jaget. Jag blir på ett sätt till i mötet med andra. Att det efter en längre tids nötande på varandra kan krävas fler mänskliga möten är inget konstigt. Som sociala varelser har vi levt i ständig dialog och i möte med många andra. Detta har nu huvudsakligen reducerats till TV-tittande och nätsurfande. Som kvalitetskontakter och - möten bidrar det inte till att kompensera allt det vi förlorat. Därför bör vi alla skynda oss att bekämpa pandemin med de bud som står oss till förfogande: distansering, avstånd, undvikande av folksamlingar, munskydd när så kan behövas, etc. etc.

Dopet i pandemins tid

 Dop med släkt och vänner är både trevligt och upplyftande. Det betonar att det nya barnet tas emot och välkomnas. Dopet är på det sättet en gudstjänst där man betonat mottagandet, inlemmande och sammanhanget. Under pandemin har det motivet både vad gäller införandet i församlingens gemenskap och i familjekretsen försvårats. Ja, församlingens delaktighet har under många år försvagats och blivit till enstaka kyrkvärdars deltagande i dopet för att muntligt hävda att barnet är välkommet, efterlängtat och nu en del av församling och kyrka.

Dopet till syndernas förlåtelse, att gå med Jesus genom död till liv, är inslag som ljudligt verbaliseras i dopet men där man kan vara tveksam till om dessa grundanledningar till dop omfattas av föräldrar och släkt. Kyrkans tidning rapporterar idag 18/3 -21 om att en tredjedel av dopen inte blivit av. Minskningen är betydande. Förmodligen hänger det samman med att dopet som familjehögtid blivit allt starkare och större samtidigt som kyrkans tro och syn på dopet får allt mindre utrymme (bortsett från orden i dopliturgin).

Frågan kan och bör ställas: har dopet som familjeevent helt tagit över och trons perspektiv alltmer försvagats? Anledningarna till att dopen avtagit kan vara flera, men säkerligen är begränsningarna av antalet gudstjänstdeltagare en stark förklaring. Det utesluter inte att det bland de som avstår också finns en dopsyn som sammanfaller med kyrkans. 

Nöddopen var ett tecken på att man tidigare mera tänkte att barnet kunde gå förlorat utan dop vid ett eventuellt dödsfall. Allt fler tycks mena att dop eller inte spelar någon roll eftersom Gud förväntas vara god och välkomna alla barn. Guds rike tillhör så att säga barnen, betonar man högt och lågt. 

Nog måste väl ändå dopet betyda något? Frågan är vad i denna av sekularisering så präglade tid. Vad är det katekesen säger? Varför kallas dopet ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse? 

Emedan vi, som av naturen är födda i synd, genom dopet bliva delaktiga av frälsningens nåd och därmed undfå nytt liv i Kristus.

För en levande kyrka

Förbundet Kristdemokrater för en levande kyrka har en sympatisk målsättning. I stadgarnas paragraf 4 får man veta att: Uppgiften för nomineringsgruppen KR och dess grupper i stift och församlingar/pastorat är att med ett gemensamt handlingsprogram som grund arbeta för att Svenska kyrkan skall fullfölja sin kallelse: Att göra Jesus Kristus känd, trodd, älskad och efterföljd.

Det borde vara en självklar målsättning för alla som vill verka i Svenska kyrkan som beslutsfattare och förtroendevalda. Fokus är på uppdraget och kallelsen. Den insats man gör och det man beslutar om ska stå i samklang med att göra Jesus Kristus känd, trodd älskad och efterföljd.

Ett hinder för förbundet att växa till är att man genom sitt namn och i sitt tänkande vill vara en öppen och fristående gren inom den kristdemokratiska rörelsen. Där gör man en inskränkning och begränsning som förhindrar någon större tillväxt av förbundet. Det betyder att man huvudsakligen riktar sig till dem som redan på något sätt relaterar till Kristdemokraterna. Att kristdemokratin i Europa är stor och betydande spelar i svensk kontext ingen roll. I Sverige finns knappast någon kristdemokratisk rörelse som är större och sträcker sig utanför KD som politiskt parti. De övriga kristdemokratiska anhängarna utöver Europa röstar inte i våra kyrkoval. Alltså är det de svenska partisympatisörerna man vill nå.

Då hjälper det inte att man i stadgarna §3 skriver att Förbundet är partipolitiskt obunden. Namnet lockar inte några större skaror utanför KD:s sammanhang. Hur sympatisk målsättningen än är så innebär namnet Kristdemokrater för en levande kyrka en inskränkning och ingen öppning mot andra som önskar ett partipolitiskt obundet alternativ. Det borde även aktiva kristdemokrater kunna inse.

Min slutsats blir att förbundet med det snaraste bör byta namn. Kyrkostyrelsens motstånd och invändningar mot tidigare försök att få byta namn till En levande kyrka eller liknande bör genast upphöra. Det är en inskränkning av förbundets möjligheter att utgöra ett alternativ. Man behöver inte vara detektiv för att förstå att svårigheterna beror på partipolitiska hänsyn. Så borde det inte gå till!

Reningsbad till det inre

Som njursjuk och dialyspatient är det lätt att associera till ett ord som reningsbad. Att tvaga sig ren till det yttre motsvarar i mitt och andra dialyserandes liv av en inre rening. I mitt kristna liv finns en stark parallell i dopet som innehåll moment av rening. synden som tvättas bort i dopets bad. Överflödsvätska filtreras bort ur blodet liksom förorenande partiklar och skadliga ämnen. Livet åerupprättas varannan dag. Vi lever vidare. Så länge det går.

Ganska hängig och trött och med en tankeförmåga som är trögare och mera splittrad än vanligt återställer dialysens reningsbad balansen i kroppen och försöker uppnå det som kallas torrvikt. Då är saltbalanser som de bör vara och vissa hormoner, järn och andra ämnen (bland annat bikarbonat som förjagar blodets surhet) tillsatta.

Om tjugo minuter ger jag mig av. Till reningsbadet. Jag kan ju inte bada och knappast duscha eftersom jag har en kateter som går in i hjärtat och inte får utsättas för risk för infektioner. Tur att det inre reningsbadet verkligen fungerar och gör otrolig nytta.

På återseende...