11 Helgkortskalender 23

Två blåbärsklädda barn, en på skridskor och den andra skjutsad i en elegant minisläde eller kälke. De blickar nästan nyfiket på dig som ser på kortet. Egentligen är vykortet ett nyårskort, men för hand omgjort även till ett julkort. Nyåret syns på fyrklövern, det hoprullade papperet, förmodligen ännu oskrivet, där det nya året ska tecknas upp. I framåtrörelsen i bilden från vänster till höger anas tidens gång. Vi är på väg, framåt.

Modeintresserade kan notera de höga damaskerna med mängder av knappar. Sådana finns kvar inom militären men för övrigt är de glömda, borta, försvunna. Vem skyddar skor och strumpor i de billiga långbyxornas tid?

Här finns ett nytt nyårskort med barn i liknande blåbärsutstyrsel. Nu uppställda som och med nyårssymboler, ett nyårsbrev, en fyrklöver, något som växer, här en krukväxt. Vad man ska tänka kring den pyttelilla hunden vet jag inte. Kanske betyder jycken - du har tur om du kommande år får en liten fyrbent varelse att ta hand om? 

År av lagringens vila har färgat av sig på kortet, det har synbart blivit en aning solkigt. Så som även livet kan få oss att bli aningen luggslitna i kanterna. Korten (storlek A7), på vilka det står import, är sända från Älmhult till Inga-Greta Karlsson i Wisby åren 1923 och 1927, dvs. för 100 respektive 96 år sedan. Det sistnämnda året var adressen inte Kryddgatan 3 utan Södra Murgatan 51. Inga uppgifter finns om konstnären bakom bilderna.

 

10 Helgkortskalender 23

 Vid en presentation av gamla jul- och nyårskort kan man bara inte gå förbi Einar Nerman, han som fick uppdraget att teckna en etikett till tändsticksaskar av stiftelsen Solstickan. En av de mest kända motiven i Sverige. Nermans verk, tavlor, lätt karikerade kändisar och böcker med hans bilder i, dyker ofta upp på auktioner. De är fortfarande populära och eftertraktade.

Bilden idag visar en servitris/tjänsteflicka bärande på två kandelabrar. En förgången tid för de flesta av oss även om en hotellvistelse kan ge en återkoppling, åtminstone där bagaget tas om hand och bärs till rummet av personalen. Märkligt detta att vid entrén kan resenärerna inte längre släpa sitt bagage, det som de kanske burit över halva världen. Nåväl, flickan är placerad mitt i bild och symmetrin i bilden är övertydlig med bakgrundsdekorationen, kandelabrarna, men också genom den bulliga klänningen med sin veck. 

Spetsförklädet och den bakre vita rosetten understryker också de den smakfyllda balansen i bilden. Nerman kunde tillåta sig att sätta den pipinetta mössan med sin rosett en aning till höger om mittlinjen! Även önskan om en God Jul väger absolut jämnt på varsin sida om flickans små jämnfota fötter.

Färgerna rött, vitt, gult och svart inom en guldig ram  bidrar till helgkänslan. Så där ställer människor fortfarande upp, om än utan kandelabrar, för att bli avbildade i mobiler. De stackars yrkesfotograferna kämpar en ojämn kamp mot teknikens uveckling. Envar sin egen lyckas smed har idag blivit: Envar sin egen fotograf!

9 Helgkortskalender 23

 Att åka på läger var något skräckblandat. Äventyr skulle det bli, men även risk för att hamna utanför, att inte räknas med. Våra läger sommartid kallades för Norrlandalägret. Lägerplatsen låg i Hammars änge precis vid stranden och ett fiskeläge. Metodistkyrkan var arrangör och det kom folk från hela Gotland och ofta från fastlandet för att vara med. Pastor Sven-Erik Janssom var under min uppväxt lägrets högste ledare. Han var märkvärdig, tyckte vi, för att han spelat fotboll i Degerfors A-lag!

Varje morgon skulle tälten göras iordning för inspektion, bäddat, snyggt och rent skulle det vara. Av någon anledning trodde vi det skulle bli bättre resultat om vi ordnade något slags altare, på en resväska la vi en uppslagen bibel med en grankvist eller en blomma i. Vad väntade vi oss? Fromhetspoäng kanske? Än mer konstigt var att vi förväntade uppskattning för att vi gjorde det vi trodde ledarna önskade. Outtalade förväntningar kan bli påtagligt konkreta när man inte riktigt vet.

Julkortet idag har liknande attribut. Kompositionen fungerar som ett stilleben. Bordet ser ut som ett altare. De två ljusen kunde också höra hemma på ett altare. Jungfrun med barnet blir till en altartavla. Alternativt är detta ett bord i ett hem där någon håller enskild andakt och läser sin Bibel. 

Kortet gavs ut av Axel Eliassons Konstförlag A.B. i Stockholm, en av de riktigt stora vykortsproducenterna. Bolaget tryckte vykort redan i slutet av 1800-talet. Så tidigt som 1894 fick de Jenny Nyström att rita kort för förlaget. Här en artikel om en annan av bolagets konstnärer, Anna Palm. I slutet av artikeln finns även ett litet avsnitt om Axel Eliasson. 

8 Helgkortskalender 23

Kväll eller natt. Mörk himmel, upplyst fönster. Två himmelska änglar utanför ett mänskligt innanför. Mitt i vintern är det. Än en gång ska en gran levereras. Den större ängeln har en klocka i handen så hon kalla kalla på innefolkets uppmärksamhet. Långhåriga blonda flickor med vita vingar, ser det ut som. Kanske några som söker efter sitt luciatåg, det som snart ska avgå?

Förmodligen ska änglarna speja in i rummet bakom fönstret, men deras blickar tycks riktade åt annat håll. Fick de något att tänka på? De som läser dessa rader är ungefär som de små änglarna - spejare som tittar in på helgkort från jul och nyår. Under läsningen reagerar man, får något att tänka på och vandrar bort i tankarna? Eller så tröttnar de/ni bara och vill hitta på något annat.

Julkalendrar håller många igång. För mig har kalendrandet fungerat som ett sätt att få visa upp bilder ur mina samlingar av jul- och nyårskort och ett och annat utan direkt helgkoppling. Att en del bilder uppfyller alla kriterier för kitsch har jag försökt låta bli att påpeka. Istället har jag förutsättningslöst (hur nu det går till?) betraktat bilderna och lekmannamässigt beskrivit dem. Mina försök har hållit på i några år. Här redovisar jag sådana som den nyfikne lätt kan besöka genom att använda länkarna: Kalender 2011, kalender 2012, kalender 2013, kalender 2014, kalender 2015, 2016 blev nästan en kalender (här första inlägget den gången) och kalender 2020.

Tankegångarna går dessvärre nu och då i repris och återbrukas och återanvänds allt eftersom. Även ett och annat helgkort kan ha lurat sig med flera gånger. Men den som gillar att fundera och titta på kort erbjuds på denna blogg ett och annat att fnula (ett nytt ord som betyder fundera, grunna, hålla på med) på.

7 Helgkortskalender 23

Motsättningen, eller spänningen, mellan mörker och ljus används ofattbart ofta när julen närmar sig. Ibland betonas att det ena knappast kan tänkas, eller ens existera, utan det andra. Att ljuset kommit in en värld med mycket mörker hävdar de bibliska författarna. Johannesevangeliet vet att redan i sitt första kapitel berätta hur ljuset skulle komma i världen. Hela kapitlet är läsvärt och kan väcka till eftertanke och samtal.

Julljusen som lyser upp i en dubbelt mörk tid ser till att hjärtat inte kan frysa - om vi får tro det fina julkortet här intill. Rimmet, ja vad ska man säga om det: "När Juleljusen lysa * Kan inte hjertat frysa"? I den lilla och nära gemenskapen kan det vara så, men vi behöver inte gå så långt för att att träffa på frusna, rädda och utsatta hjärtan (dvs människor). Den stora och svåra frågan är hur våra olika gemenskaper kan verka mera inbjudande och inneslutande än utstötande och utfrysande. Inte alla skulle känna sig bekväma bland enbart folkdräktsklädda personer. Men bilden andas trots allt av fest och gamman vilket i sig tycks inbjudande och kan locka, vem vill inte höra hemma vid ett sådant bord? Förresten, kortet sändes den 23 december år 1939 till familjen Larsson i Årsunda.

De konsthistoriskt intresserad ser en sittning inte helt olik da Vincis den sista måltiden eller som vi kanske borde säga, nattvardens instiftelse. På bordet ovan vankas det gröt av fatet att döma. Slevarna far mellan skål och fat. Redan i adventstiden, som var en knapphetens fasteperiod för att möjliggöra julens mera överdådiga firandet, tar mat och måltid upp vår planering och våra tankar. Mer än ett infall, en kortvarig tanke, borde vår vilja att öppna för andra vara. Det är en konkret handling att medmänskligt inbjuda de andra, människor som lider. Det finns trots allt möjlighet att dela med sig genom att använda någon eller några etablerade stöd och hjälporganisationer: ACT Svenska kyrkan, Röda korset, Rädda barnen, Unicef, UNHCR eller någon annan!

6 Helgkortskalender 23

Alla goda gåvors givare är knappast tomten. Men på bilden är det återigen den givmilde tomten som kommer med prylar och leksaker till ett barn. En docka skall den sovande tösen snart få glädjas åt.

Granen, som skalats ner för att passa som prydnad vid barnets säng, flaggar för Sverige och Danmark! Kortet sändes den 25/12 1917 till Gräsberg.

Kortets dominerande färg är gult. Möjligen för tomtens gröna jackaa och granen därmed ges en fin kontrast. Till och med sängen är gul liksom flickans blonda hår...

Men, tänk om vi kunde träda in i bildens värld och flickan skulle vakna och ser en främmande gubbe med konstiga kläder och långt skägg. Vilket rabalder det skulle bli. Skrik, gråt och tandagnisslan!

Tomtens förväntade ankomst har trängt undan en annan, av några efterlängtad, ankomst. Templen står upplysta och smyckade redan i slutet av oktober och början av november för den efterlängtade, den som skall komma. Det handlar inte om stallets barn utan om skorstenens gubbe. Hela adventstiden har lagts till rätta för julaftonens presentstinna tomte. 

Årets julklapp är sedan länge utsedd och köpenskapens helgedomar (dvs. templen) gör allt för att locka till besök och inköp. Julevangeliets berättelse besannas av oss själva, då det inte fanns rum för honom inne i härbärget. Så många har inte tid.

Men ändå, kanske kan lysande adventsljusstakar och Betlehemsstjärnorna i alla fönster peka förbi tomtar och köpenskap och faktiskt väcka en längtan efter något annat, efter något mer?

5 Helgkortskalender 23

 

Grangrenar, ljus, tomte, julgransprydnad på ett kort av Anna Eline Coucheron i Norge. Hon har fått in flera träffar på ofta använda kortingredienser för att laga till ett kort inför julen, här är några till: ljusstake, stjärna, julblomma, pepparkakor, skinka, snö, skidor, kälke, pulka, presenter, folkdräkt, kyrkklockor m.m.  Att tomten denna gång är pytteminimal (kan man säga så?) för att klättra omkring i grenarna väcker knappast några protester, det är ju snart jul. Då går det mesta an i kortväg. 

Någon gång har detta med tomtar väckt anstöt. Jag minns en vän som också var präst som eftertryckligen hävdade att i kristen tro ryms inga tomtar. Därför hade de ingenting att göra i kyrkans julspel eller firande. Att Sankt Nikolaus troligast är urförebilden till tomten brukar andra ta till intäkt för att inte lägga några hinder i vägen för tomtarna. Nikolaus var biskop av Myra i Lykien på 300-talet. Han brukar åberopas som fångarnas och seglarnas skyddshelgon och därtill speciellt som barnens!

På kortet till höger är hälsningen markerad med rejäla bokstäver i rött - det blir som en överskrift, en övertydlig sådan. Ingen ska kunna missa hälsningen, den som vem som helst ganska lätt skulle kunna lista ut. av motivet att döma.

En annan och egen slutledning: i våra dagar är det knappast vanligt (dvs. det är sällsynt) att man i hemmen tillverkar nya julgransprydnader, något vi hade till uppgift i min barndoms juletider. Julgranskarameller och små pappershjärtanskorgar (som på julkortet) värkte fram vid ett bors fyllt av olikfärgade papper, glatta sådana och silkespapper (till karamellerna).

Hur man tillverkar sådana prydnader finns det ett antal tips om på nätet: här ett ganska lättfattligt sådant! Som om de flesta inte hade fullt upp ändå? Men, varför inte? Sätt igång och knåpa...

4 Helgkortskalender 23

Nog händer det att kort med änglar, en eller flera, framställer änglarna som något slags modeller som iförda ljuva kläder svävar fram nästan som på en mannekänguppvisningen. Ingen vanlig catwalk där inte. Ett svävarmoln bär henne och runt henne pågår ett veritabelt stjärnfall.

Dagens ängel med de ymniga lockarna bär en rosa/skär kreation med silverbroderier. Kronan på verket är accessoarerna: två silvervingar och en silverstjärna på huvudet. Årstidsanpassad som hon är bär hon en redan något dekorerad julgran.

Det himmelska strålkastarskenet ger extra betoning på att änglar är något mer och annat än konkreta jordiska varelser. Katolska kyrkan som inkludera änglar i sin tro är övertygad om att det finns andliga varelser som inte har kropp, vanligtvis i Skriften kallade änglar (Katolska Kyrkans Katekes, avsnitt 328). Den som är intresserad kan vidare upptäcka att det i avsnitt 329 finns ett svar på vad änglar är, åtminstone om vi frågar Augustinus: " ´Ängel´ betecknar funktionen, icke naturen. Du frågar eter vad denna natur gör. Jag svarar: den gör en ängels verk. Om man menar vad den är, så är den en ande; om man menar vad den gör, så är det en ´ängel´".  Katekesen fortsätter: "Änglarna är till hela sin varelse Guds tjänare och budbärare".

Människan däremot är "sammansatt av ande och kropp" och har del i båda världarna. Andra föreställningar om änglar kan hittas hos New age, ett samlingsnamn för nyandliga rörelser. Dessa grupperingar har ibland förställningar om eteriska (luftiga) varelser som ibland är utflippade avledningar av Bibelns änglar. Så änglarna dyker verkligen upp på så många håll: i religionernas skrifter, i litteratur, måleri, skulptur, arkitektur etc. etc.

När julkort eller bokmärken med änglar betraktas är de ganska sterotypiska, men med sitt ursprung i bibliska fram- och föreställningar eftersom de berättelserna har burits i vår kultur i drygt tusen år och  mellanöstern  flera tusen år. Att en och annan tolkning av vad en ängel är kan se ut som varelsen ovan är inget konstigt. För hur ska man egentligen framställa en ande som är Guds tjänare och budbärare? Går det alls...?

Nåväl, personen som fick kortet för 100 år sedan med önskan om en "Fridfull Jul!" blev säkert glad. Det skickades till Inga-Greta Karlsson, min blivande mor, då boende på Kryddgränd 3 mitt inne i Visby. Meddelandet löd: "En mycket glad och trevlig jul med mycket ljus och många julklappar tillönskas av vännen Ines. Många kära hälsningar till din mamma och pappa."

3 Helgkortskalender 2023

Ett nytt änglakort bjuds härmed, ett som var avsett för juhälsningar. Meddelandet på baksidan lyder: "Många helsningar till dig och Eder allesammans hemma. Jag mår bra och önskar eder detsamma goda. Jag har svarat om jag kommer hem eller icke jag arbetar i Stockholm." Avsänt den 12/12 1907. Inga mobiltelefoner där inte. 

Kort fick användas för att meddela det vi idag nog slår en signal med vår mobila lilla telefondator om. Jag mår bra, hur mår du/ni? Postgången fungerade då mycket bra med betydligt flera utdelningar av postförsändelser - men så var posten fortfarande ett av de främsta kommunikationsmedlen.

Ängeln i den prickiga särken svävar ovan marken, och det utan att ens behöva spänna ut vingarna. Ängeln på denna bild slipper vara leverantör av rosor, granar eller annat utan kan nöja sig med att bara finnas där. Två tydliga ljuskällor syns, dels betlehemsstjärnan och dels en gatlykta. Det finns ljus i fönster, de övriga är bara upplysta. Änglabesöket äger rum i stadsmiljö med snö på mark och tak.

Änglarnas närvaro i julnatten hos herdarna spiller över även i urbana miljöer. Det kan eventuellt ses som en försiktig integrering av julens ursprungliga händelser i mer moderna sammanhang. Ängeln kanske är på väg till julnattens himlasång om fred på jorden. Varför skulle annars den strålande stjärnan, stjärnan över Betlehem, finnas med?

Kort som detta var frekventa förr och mera ovanliga nu även om ett och annat samtida änglakort kan dyka upp. Trots sekularisering har många människor föreställningar om änglar och en hel del berättelser finns om hur nutidsmänniskor mött eller sett änglar. 

Kyrkans änglalära (angelologi) är, åtminstone i Svenska kyrkan, perifer och outvecklad. Endast en psalm i Psalmboken börjar på ordet änglar. I verserna kliver några änglar fram. Ängeln Gabriel och Mikael finns t.ex. i psalm 613. Änglar sjunger i vers efter vers i  psalmen 333. Självklart finns bebådelsens ängel med i psalmboken på Jungfru Marie bebådelsedag i psalm 164 och på Den helige Mikaels dag i psalm 483...

Hur tänker du beträffande änglar? Har du mött någon sådan? Eventuellt i mänsklig gestalt? Så finns det både jordiska och himmelska änglar? Eller blandar vi äpplen och päron? Något att diskutera vid någon av adventstidens många träffar och möten. 

Idag firas första söndagen i Advent i våra kyrkor. Vi hälsar varandra med Ett Gott Nytt Kyrkoår! (eftersom dagen är den första på kyrkans liturgiska år)

2 Helgkortskalender 2023

Så här års börjar snön lägga sig. Förr i större mängder och mera varaktigt och uthålligt. I bondesamhället var det lättare att ha tillgång till kärvar för att hjälpa fåglar att både övervintra och överleva. Glöm inte naturen där det kan vara extra kärvt (!) så här års.

Tomtarna på kortet är inte av den flygande övergödda amerikanska typen. Här ligger de grå svenska tomtarna inte så långt bort, trots röda luvor. Röda strumpor och enkla särkar och gröna vantar. En gammal och en ung tomte samverkar för att plantera kärven. En gräver och skottar i snön, den andre kör ner kärven. Förväntansfulla fåglar cirkulerar i luftrummet. 

Placeringen av kärven delar kortet mitt itu. Mitt emot varandra står en gammal och en ung. I samverkan. Eftersom i jultiden hjälper vi varandra. Förväntan ligger i luften. En längtan som snart skall infrias. Kortet är målat av H. Larsen och tryckt av Paul Heckschers förlag. Har sett det utannonserat på blocket för 90 riksdaler. I adressfältet står Hulda Olsson i Yxhult, Kumla.

I våra dagar syns fågelmat i form av kärvar nästan inte alls. På närmaste stormarknad kan inhandlas säckvis av fågelmat. Fågelbord och fröautomater finns att köpa i allehanda format och utformningar. Kul då att påminnas att man även förr ansåg det mödan värt att hjälpa fåglarna under vintern. 

1 Helgkortskalender 2023

Enstaka år har denna blogg presenterat gamla jul- och nyårskort eftersom det är så intressant att se hur korten utformats vad t.ex. gäller motiv, färg och symboler. Ibland speglar de verkligen sin samtid. Korten i denna kalender är av en sort som knappast finns kvar med sina änglar och kyrkor och påminnelser om julevangeliet och det nyfödda barnet.

Dagens kort visar en svävande ängel (utan vingar) i en ovanlig grön festklänning. Vinglösa änglar  syns i Wim Wenders sällsynt sevärda långfilm: Himmel över Berlin. Här är den celesta uppenbarelsen försedd med en korg fylld av rosor,  ängeln strör blommor över två barn. Den grönklädda varelsen kommer på ett ulligt och vitt moln. Hon (!) har en blomsterkrans i håret och en korsformad stjärna som sprider sin strålglans. Notera att guld använts som konturfärg vilket ger viss lyster och betonar det högstämda och högtidliga.

Ovanför barnen finns en upplyst  kyrka, med ett imponerande korsprytt torn, till vilken människor är på väg (naturligtvis). Barnen är oproportionerligt stora i jämförelse med den via- eller akvedukt som de av någon outgrundlig anledning står framför.  Det skulle kunna tänkas att bilden målats av en italiensk konstnär, eller av någon annan på kontinenten berest?

Mitt intryck är att bilden är idealistisk, dvs. den understryker att har man blicken riktad uppåt mot det himmelska översköljs man av rosor. En lovsång till det världsfrånvända? Möjligen bara för stunden, får man hoppas.

Drar man ett diagonalt streck snett över kortet består bilden å ena sidan av det himmelska med ängeln och det som är på jorden, människor, kyrkor och akvedukter. Rosorna kanske bär innebörden  av nåd och välsignelser som binder samman dessa aspekter: himmel och jord.

Julkortet sändes på 1900-talets början till Garvare Erickson, Engelbrektsgatan 37i Örebro. Hälsningen på baksidan lyder:

"God Jul tillönskas eder av Familjen R. Jerlström - Skall skrifva till Karin i heljen har haft så brått annars har jag skrifvit för längesen. Du skall ha tack för brefvet o fotografiet Hälsningar Signe".

Attack och tokslag

I barndomen var det inte ovanlig (dvs. det var vanligt) att somliga barn var lätta att reta så de gick igång och fick utbrott eller rent av tokslag. Syskon stod varandra så nära att de visste vad som fick igång de andra. Glasögonorm var inte särskilt läckert att bli kallad. Fjantiga rim kunde göra susen: Olle bulle kärleksbagare, bakar bullar åt Yvonne, kysser henne på samma gång! Effekten uteblev inte.

I samma andetag påminns jag åter om Jimmie Åkesson. han tänker i liknande banor. Det blir hans självspelande piano. Nummer ett: attackera muslimer och deras moskéer, beskyll dem för islamism och antidemokratiska idéer. Nummer två: muslimer här hemma och ut över världen får utbrott eller rent av tokslag. Nummer tre: attackera muslimer... Så där kan det hålla på. Varför kan man undra? För att ännu fler som kan känna viss vantrivsel över humanism och moderna tider ska trollbindas av SD:s trumpetande och flöjtspel.

Många är SD-sympatisörer i det tysta. En slags silent majority i vardande. Som om åskådning och politiska idéer kan och ska gömmas undan bara för att valhemligheten är helig. Så slipper sympatisörerna bli ifrågasatta och få sina uppfattningar diskuterade och se dem brytas mot andra tankeströmningar. De vet med sig att även om SD stiger på valbarometrarna så är partiet och dess program starkt ifrågasatt. Ut i ljuset med uppfattningarna! Risken är förstås att de spricker i solljuset.

Jimmie Åkesson tänkte inte på det

Från att ha varit ett av de generösaste asyl- och flyktingländerna verkar Sverige sträva efter att bli ett av de minst generösa i Europa. Att Sverigedemokraterna har blivit motorn i denna förändring är tydligt. Förr fanns det röster både i regering och riksdag som stod upp för en human asyl- och flyktingpolitik. Då kunde till och med en statsminister hävda behovet av att vi medborgare öppnade våra hjärtan för våra nytillkomna medmänniskor. Idag hörs röster för att det uttalandet var förkastligt och rent av skadligt.

Att mängden av nytillkomna skulle begränsas blev allt tydligare i takt med påståendena om att de flesta kriminella var invandrare. Den misslyckade, eller rent av obefintliga, integrationspolitiken ville ingen ta ansvar för. Och när de verkade som om det inte kunde bli sämre eller värre höll Jimmie Åkesson ett tal på sitt partis landsdagar framför jublande SD:are. Islam i Sverige angreps och hätskheten var stor. Moskéer där islamistiska budskap sprids och odemokratiska idéer frodas skulle kunna rivas.

Analogierna och associationerna ligger inte särskilt långt borta: Partier där odemokratiska idéer frodas och sprids och där antireligiösa budskap sprids skulle kunna få sina partilokaler rivna, sina möten avlyssnade och övervakade. Jimmie Åkesson tänkte inte på det!

Vandel och yttrandefrihet

 Mänskliga rättigheter såsom yttrande- och mötes- och rörelsefrihet bör ett modernt välfärdssamhälle slå vakt om. Mig oroar det kolossalt när regeringen bullrar om att göra asylrätten beroende av sådana oprecisa saker som vandel eller yttrande som strider mot "svenska värderingar". Hallå och hoppsan!

Ska vi få en svensk motsvarighet till moralpolisen? Vem ska sitta och bedöma vem som sagt något förkastligt? Vilka ska jag hålla koll på vandel? Om personer med asyl som fallit offer för krig, övergrepp och förföljelser blivit psykiskt skadade med PTS och annat - ska de plötsligt riskera att kastas ut ur vårt land? Hur blir det humanitet och medmänskligt ansvar under sådana omständigheter. Finns det ingen hejd på hur främlingsfientligheten tillåts bygga en nästan ogenomtränglig ridå runt landet?

Idag vill jag bara påminna om den barmhärtige samariern. Han brydde sig inte om vandel eller kritiska yttranden, så varför ska vi?

Fy tusan för elektronik, bluetooth och wifi

Fy tusan! Till sist gick det inte längre. Det blev outhärdligt. Att inte kunna skriva ut något på skrivaren. Den gamla blev obrukbar när vi bytte dator. Hur vi än försökte var det stört omöjligt att lyckas installera den gamla skrivaren på den nya datorn. Visst var det något om gammalt vin i nya läglar? Eller tvärt om. Hur som helst fungerade det inte. Vi kunde förstås kopiera. Men den funktionen räcker föga när dokumenten som ska skrivas ut är lagrade digitalt.

Efter att i butiken ha rådgjort med biträdet fattade vi beslutet att betala lite mer för skrivaren för att få billigare bläck. Tänk vad man måste väga in vid sådana beslut. Driftskostnaden per utskrivet ark eller fotografi blev lägre än vi kunde hoppats på. Så nu vill det till att skriva ut som bara den - annars går kalkylen inte ihop.

Sedan skulle det lilla monstret installeras. Balans hade ju uppnåtts: nytt till nytt! De tu hade äntligen nästan fått varandra. Installationen skulle äga rum med hjälp av en CD. Finurligt nog var datorn så ny att den inte vill veta av sådan gammal teknik. Ingen CD-spelare på plats. Så nu skulle wifi och bluetooth fixa skivan (!). Inget fungerade. Kontakt uteblev mellan apparaterna. En verklig fnurra. I cyberrymden. Dom vägrade tala med varandra. Efter 5 timmar blev det bara att ringa tillverkaren. En slags terapeut. Eller medlare. För att kunna göra det på rätt sätt måste routern vändas upp och ner på så att serienummer kunde rapporteras. Likaså skulle skrivarens serienummer finnas tillhands så hela apparaten fick vändas upp och ner på. Hur bläcket klarade manövrarna återstår att se.

Efter ett långt samtal skulle jag få en länk via mail för att ladda ner ett program som lyckats smita. Då gav jag upp. Gick till nattens vila. Dagen därpå hade länken inte anlänt. Nytt samtal till tillverkaren. Då äntligen fick länken komma fram. Nedladdningen gick smärtfritt, men programmets installation fick köras 2 gånger innan språkförbistringen (referens till pingstdagen) upphörde och "alla" talade samma språk.

Kvardröjande är dock både frustration och förtvivlan. I mitt stilla sinne tänker jag fortfarande och trots teknikens fläckvisa välsignelser: fy tus
an för elektronik, wifi och bluetooth!

Förbud med undantag

 

Gäller ej behörig trafik. Mellanskylten anger begränsning av vägskylten högst upp. Den runda skylten med röd bård och gul mitt betyder: Förbud för fordonstrafik. Som behörig får man frimodigt köra över kanten, det som den nedersta skylten varnar för. 

Behörighet är ett  spännande ord som anger att någon har en rätt, en tillhörighet eller kompetens, som fungerar som ett tillstånd t.ex. att rösta eller köra över kanten. 

Dessa skyltar på min bild är flitigt fotograferade där de står vid kanten av Fårösunds hamn. En finurlig tjänsteman fixade kanske till det? Eller är det så att skyltning ibland är en så svår konst att det oundvikligen måste bli oklart och tvetydigt?

Tänk om det fanns liknande varningsskyltar vid andra typer av vägväl, t.ex. vid omorganiseringar av företag, folkrörelser eller kyrkor eller vid personliga beslut. Ibland förekommer något liknande utan skyltar när beskrivningar av tänkta följder av beslut tvingas fram. I kyrkan var det länge nödvändigt och klokt att göra skriftliga barnkonsekvensanalyser.  Försök föreställa er vilken påverkan ett beslut har för barn utifrån barnkonventionens sammanfattande tanke om barnens bästa - fatta därefter beslutet. Även ekonomiska följder av beslut brukar tänkas igenom och lyftas fram.

Politiker har en tendens att skönmåla följderna av föreslagna reformer, åtgärder och beslut. En konst som utvecklats till förfining i kyrkan när närhet och samverkan är uttrycket som användes för att beröva församlingarna makt och inflytande som centraliserades i stora pastorat. Ursäkta om jag tjatar, men där hade det behövts varningsskyltar som i Fårösunds hamn, men utan undantaget att få göra ett rejält magplask.

Att skylten är röd och gul har påståtts bero på vintrarna på våra breddgrader. Varningsskyltar är ofta röd-vita på kontinenten. 

Ginprovning går bra det med

Kan den som hållit tal på folknykterhetens dag ordna och delta i en ginprovning? I mitt fall är svaret ja. Ivrandet för nykterhet behöver inte alltid gå hand i hand med absolutism. Man kan smaka starkt någon gång ibland och samtidigt inse och vilja motverka alkoholens alltför omfattande och stora skadeverkningar. Ett glas vin ibland förhöjer dock, det är min övertygelse, livskvaliteten för den som är förtjust i jästa drycker, t.ex. vid Pingst.

Vi provade Bathtub Gin, Hellström (fr Gotland), Organic Bio Gin och Mackmyras Jin (fonetisk skrift). Resultatet blev att de var ganska olika både till doft och smak. Genomgående var att det fanns enbär i drycken med med variation i hur framträdande arom och smak var. Systembolaget har ett spritprotokoll som bearbetades något. Det som framgår av bolagets och tillverkarnas beskrivning av smaksättningen angavs från början i protokollet: enbär, citron, fläder, nypon, rosor, koriander, cassiabark, klöver, kardemumma, hallon, älggräs osv.

För att begränsa intaget fick varje ginsort serveras med 1 matsked i ett litet snapsglas vilket är fullt tillfyllest (!). Sammanfattningsvis enades deltagarna om att sorterna och fabrikaten skilde sig ganska rejält åt. Själv var jag av någon anledning extra förtjust i Hellström. Roligast var naturligtvis att vi hade trevligt och skrattade mycket i den konversation som pågick hela tiden. Vi kunde lika gärna ha testat thé, chokladsorter och praliner, läskedrycker eller vin - men så här blev det denna gång.

Gärningslära och återhållsamhet

Ett telefonsamtal innebar en lång diskussion om förhållandet mellan det nya mediesamhället och kristendomens krav på återhållsamhet och lågmäldhet. Samtidigt som jag skriver ner detta invänder jag själv att något sådant krav har jag aldrig hört någon nämna eller utlägga. Finns det ens? Jesus säger ju någonstans (Mt 10:27) att det vi hör viskas ska ropas ut från taken. Förmodligen är det en utsaga om förtröstan och tillit. Även när förföljelser kommer ska lärjungarna frimodigt förkunna, även från taken, det de fått höra och veta om det som är sant och riktigt.

Men lågmäldhetens anspråk finns där samtidigt. Bönerna ska ske i avskildhet och de goda gärningarna ska inte basuneras ut. Bergspredikan är riktigt tydlig. Nutidens övertygelse är annars att det gäller att väcka uppmärksamhet. Den som inte syns, väcker uppmärksamhet, hörs, överträffar andra - finns inte, sådan är bekännelsen. Dom av oss som minns saker långt innan vi föddes kommer ihåg att gärningarna diskuterades ganska flitigt under reformationstiden. Luther tänkte inte att de goda gärningarna hjälper till med nåden, frälsningen och det eviga livet. För honom var gärningarna gensvaret och utflödet efter det en människa mötts av Guds frälsande nåd. Är det så att vi närmar oss en ny gärningslära som innebär att gärningarna vi berättar om är vägen till tro? 

För att berätta om allt vi, dvs kyrkan, gör behövs inte bara annonser nuförtiden. Kommunikatörer i långa rader finns till för att hjälpa andra att se på kyrkan på det sätt vi önskar den ska uppfattas: som en utförare av goda och bra gärningar. Kyrkans hjärta och kärna, evangeliet och tron, bleknar liksom bort...

Har det verkligen något att göra med kyrkans reklam och framhävande av allt gott den gör? På ett inte så avlägset sätt, tänker jag. Goda gärningar kan även idag tänkas vittna och tala för sig själva utan förstärkning och framhävande. Ska det samlas in pengar till ett gott ändamål med hjälp av ett evenemang behöver ju vetskapen om tillställningen spridas vitt omkring, annars blir det inga summor att "tala om". Men det kunde räcka med ett kort tillkännagivande så att de som deltagit vet att resultatet blev tillfredsställande.

När Svenska kyrkan anstränger sig för att hålla kvar de tveksamma bland medlemmarna räknas allt förträffligt som görs upp i långa argumentslistor. Var med, stanna kvar, för vi gör saker för barn, föräldrar, utsatta, vi finns på sjukhus, i fängelser, för äldre. Någonstans lite försiktigt nämns kanske att det firas gudstjänst. Tanken är att människor imponeras av vad kyrkan gör, inte vad den är eller dess tro. Betydelsen av att tron ger gemenskap med  hela kyrkan och kyrkans Herre, att den ger mening och sammanhang, anses sällan ha någon räckvidd eller ens någon särskild betydelse, eller?

En diskussion om det vi gör om våra gärningar, kan leda vidare till alla möjliga fruktbara funderingar om hur en kyrka ska vara och hur den ska låta och om vad den ska säga... Tänk om en viss återhållsamhet att göra reklam kunde bli den bästa reklamen?

Ingen motsättning mellan gudstjänst och vardagsliv?

 Ledaren i dagens Kyrkans tidning, skriven av teologen Fanny Willman, handlar om utvecklingsarbete i en församling. Där finns ett stycke som återuppväcker en gammal spänning, nämligen den mellan mässa och gudstjänst å ena sidan och vardagsarbete och verksamheter å den andra. Stycket lyder: "Jag har varit med om att ställningstagandet om högmässan som absolut centrum väcker starka känslor. Att många värjer sig mot beskrivningen att för att den skulle indikera att det arbete som görs annars inte värderas lika högt. Som om måndagar med den överfulla barngruppen skulle betyda mindre än än söndagsgudstjänsten med några få besökare. Den som jämför olika verksamheter genom att mäta deras popularitet har utan tvekan statistiken på sin sida."

Teologiska ideal kan förvandlas till kommenderande påbud, vilket kan väcka anstöt, förstår och menar ledarskribenten. Motsättningen är konstruerad. Det är som att sätta andning mot motion. Församlingens gudstjänst är förutsättningen för allt det andra. Den tävlar inte med sina egna andra uttryck. En församling utan gudstjänst är inte längre en församling även om storpastoraten tycks kunna garantera att vardagsverksamheten kan löpa på ändå.

Det är kyrkans grundpelare att mötas för bön och brödsbrytelse. När Jesus instiftar nattvarden läggar han kyrkans eukaristiska grundmönster. Det är där det kristna livet hämtar sitt syre, sin näring. I mötet blir vi lärjungar och församling och något mera än bara enskilda individer med personliga behov. Om detta församlingens gemensamma möte med sin Herre och Frälsare inte finns så upphör församlingen. Det var länge sedan jag hade anledning att citera ur Limadokumentet Dop, Nattvard, Ämbete: "Kristus befallde sina lärjungar att så minnas och möta honom i denna sakramentala måltid, såsom ett Guds förblivande folk, till dess han skulle komma åter. Den sista måltiden Jesus firade var en liturgisk måltid, som gjorde bruk av symboliska ord och handlingar. Följaktligen är nattvarden en sakramental måltid, som genom synliga tecken förmedlar till oss Guds kärlek i Kristus Jesus."

Den spänning som ibland vidmakthålls mellan gudstjänst och vardagsverksamhet behöver upplösas eftersom det kristna livet inte kan uppfattas som en lokal tävling mellan centrum och periferi. Istället hör de samman i en och samma kropp som ett utflöde av och gensvar till Guds kärlek till oss. Det borde vara en självklarhet för varje församlingsanställd och -volontär att hämta kraft och inspiration i församlingens möte med och inför Gud. Det församlingen är och gör flödar ut från eukaristin. Detta är inte en teori eller bara en uppfattning eller en åsikt, det är så kyrkan är konstruerad och uppbyggd! Limadokumentet igen: "Som försonade i nattvarden är medlemmarna av Kristi kropp kallade att vara försoningens tjänare bland män och kvinnor och vittna om uppståndelsens glädje. Liksom Jesus uppsökte publikaner och syndare och hade bordsgemenskap med dem när han verkade på jorden, är de kristna i nattvarden kallade att leva i solidaritet med de utstötta och att bli till ett tecken för Kristi kärlek. Han levde ju och offrade sig för alla och han skänker nu sig själv i nattvarden."

Gamla kort från Wisby

Gotlands museum söker hjälp att identifiera personerna på 39 gamla fotografier. Vilket borde kunna leda till att man får veta lite mer om ett antal på ön boende. Ett lovvärt initiativ för att minnas fler än bara kändisar och kungar från fornstora dar.

I min ägo har jag ett antal gamla fotografier tagna något decennium in på 1900-talet, bilden till höger fotograferad på Atelier Dawidson i Wisby. Längst till höger står min mormor Agnes Selinda Ottilia från Vänge på Gotland, född Samuelsson och senare som gift Karlsson. Hon föddes 13 juli 1887. Vid hennes sida står storasyster Sigrid Maria Kristina som föddes i Vänge den 14/4 1885. Sitter gör morbror Fredrik, skriver min mamma. Han hette Olof August Fredrik Stengård, född 22/10 1884 i Halla. De gifte sig den 21 mars 1908 i Halla.

En moster Vendla, född 1879, var sömmerska i Klintehamn hade så många barn att hon bl a fick lämna bort sonen Bertil till sin syster Sigrid i Visby.  Om det som hände skriver mamma Inga-Greta: " Av mammas syskon gifte sig alla, och de flesta flyttade till fastlandet. När jag växte upp, var det bara moster Sigrid - hon bodde i Visby, och morbror Arvid - han bodde i Klintehamn, som var bosatta på Gotland. Arvid var äldst, född den 11/2 1879. Jag minns, att han ofta besökte oss i Kryddgränd i samband med lasarettsbesök för sina njurar. Mamma sa, att han hade äggvita. och det hörde ju samman med njurarna. Han dog ung. Det fanns inte dialys då för tiden, mycket mindre något som hette transplantation av organ.. Morbror Arvid, efterlämnade hustrun Vendla och sju barn, det yngsta, en flicka, Britt, var bara l4 dagar gammal. Familjen hade också ett foterbarn (!), Pecka, som var några år gammal och brorsbarn till Vendla. För att försörja sig och barnen arbetade moster Vendla i hemmet som sömmerska. Familjen hade ett litet rött trähus inne i själva Klintehamn, men det måste ha varit trångt med så många barn. Skulle moster Vendla dessutom ta emot kunder, måste hon ju ha någonstans, där det var någorlunda snyggt och städat. Men jag tror, att hon klarade det. Hon var alltid glad och pigg och ingenting verkade omöjligt för henne. Ett par av barnen lämnades bort -.jag tror det var det bästa både för barnen och henne. En flicka, Gunvor, fick ett bra fosterhem hos ett par barnlösa makar, egendomsmäklare Segerlund och hans hustru. Vad jag kan minnas, sades det, att tanken var, att hon skulle adopteras av makarna, som hade det ”gott ställt”. Tyvärr insjuknade Gunvor i tbc, en vanlig sjukdom då, och dog i skolåldern. Det andra barnet, som tillfälligt fick lämna hemmet, var sonen Bertil, jämngammal med mig. Det var en ljuslockig pojke, och jag minns, hur jag med mitt stripiga hår avundades honom hans lockar.

Bertil kom till mammas äldre syster Sigrid, gift Stengård, i Visby. I det äktenskapet fanns inga barn, och det var ju lämpligt för moster att ta emot sitt brorsbarn. De bodde helt nära oss i Visby, och Bertil och jag blev lekkamrater. En gång tog man oss med till fotografen - man hade ju inte kamera själv. Resultatet blev ett fint litet kort, där jag sitter på en taburett, iklädd sjömansklänning, mörka strumpor och kängor och med rosett i mitt stripiga hår, medan Bertil, också iklädd sjömanskläder står bredvid med det lockiga håret välkammat. Det är roligt att ha det kortet i sitt album. Tror att vi var i 4 - 5-årsåldern. Efter ett tag fick Bertil emellertid flytta hem igen. Man sade, att moster Vendla ville ha hem honom. Kanske var det dock så, att han längtade hem till sina syskon, efter att ha varit enda barnet ett tag. Moster Sigrid var mycket barnkär och sörjde säkert över, att hon inte fick behålla honom längre. När Bertil flyttat hem igen, ägnade hon en stor del av sina omsorger på mig. Hon sydde små söta barnklänningar. Jag kommer ännu ihåg, att eftersom sammet var på modet då, så hade hon sytt både en mörkblå och en röd sammetsklänning åt mig.”

På bilden syns Sigrid, Bertil och Fredrik. Kortet taget hos K.J.A. på Adelsgatan 32 i Wisby.

Att göra rätt med barn

Karin Rubenson skriver synnerligen klokt i Kyrkans tidning om att: Det finns mer än ett sätt att göra rätt med barn. Det fick igång tankarna kring den lilla debatt som varit om barn och gudstjänst. Själv har jag svårt att förstå dem som menar och tror att barn inte kan ha glädje av en liturgisk gudstjänst med en del gregorianik. Deras erfarenheter skiljer sig förstås från mina. Vid ett flertal tillfällen har barn med entusiasm och inlevelse sjungit med i församlingens partier i Kyrie, Gloria, Sanctus och Agnus Dei, för att ge några exempel. Har de bara fått vara med så pass att de kunnat lära sig melodierna blir det oftast så fint. De kan i liturgiska gudstjänster sjunga i kör, bära ljus och ikoner och mycket mera. När barn deltar på många sätt i församlingens gemensamma gudstjänst representerar och återspeglar det församlingens mångfald.

Barn i en skola i Sandviken tvingas snart flytta till en stor och lågpresterande skola. En win-win-situation påstår en beslutsfattare. De invandrade barnen får lära av de nytillkomna svenska och tvärtom, sägs det. Föräldrarna är oroliga och upprörda. Liknande situationer har inträffat både nu och då. Inte enda gång har jag hört att någon åberopat barnkonventionen som ska se till att skydda barnens bästa. Är denna flytt uttryck för omtanken om barnens bästa? Av någon anledning skorrar de triumferande rösterna falskt när de trumpetar ut det förträffliga som nu ska ske. Man kan göra rätt på fler än ett sätt, men betänk, det finns åtskilliga sätt att göra fel.

Om proportionalitet

Proportionalitet är ett alltmer viktigt ord. Till exempel när det gäller straff i förhållande till brott. Det måste vara rimligt så att det finns en korrespondens mellan den brottsliga gärningen och den utdömda pålagan. Påföljden ska bero på det som hänt innan.

Idag är det få som vill eller vågar diskutera proportionalitet i fallet mellan kriget som Israel och Hamas sägs utkämpa. Hamas blodiga och mordiska anfall på Israel fördömdes rättfärdigt och ganska samfällt utöver världen. Israels fortsatt bombningar och invasionen som framför allt drabbar civila palestinier ifrågasätts i alltför försiktiga ordalag. En av komplikationerna är att det kan elda på en grasserande och oförsvarlig antisemitism, trots att det inte borde finnas en förbindelse mellan kritik av Israels tiofaldiga krigshämnd och antisemitismen, t.ex. i Sverige. Antisemitismen är naturligtvis en totalt förkastlig rasism!

En trolig följd av Israels krigföring, som inte ens efter flera veckor har tillåtit pauser eller eld upphör för att förse befolkningen med vatten, mat, el och mediciner, är att nya generationer av hatande militanta palestinier som mist släktingar och familj växer fram. Det är en förskräckande brist på humanitet när bombmattorna mot Hamas tillåts döda tiofalt fler civila och när alla palestinier drabbas av att livets nödtorft blockerats. Israels agerande framstår inte som rimligt eller proportionellt. Hur ser konsekvensanalysen egentligen ut, kan man undra. Är den önskade konsekvensen att finetligheten ska öka ännu mera bland palestinierna så att det ockuperade områden bara måste tas över?

Bönerna och hoppet om en bestående fred blir alltmer beroende av ett gudomligt ingripande eftersom människorna på de olika sidorna inte förmått gå iland med uppgiften. Det enda jag kan göra är att be mera för vapenstillestånd och fred!

Stilla firande

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans. Raden ur psalmen påminner om att även döden och livet hör samman. Idag på ett särskilt sätt när Alla själars dag infaller. Själar ja, vad nu en själ egentligen är. Om det tvistar de lärde. I kyrkan är i alla fall begreppet väletablerat genom att själavård erbjuds. Ibland lite hurtigt erbjudet som frisk- eller hälsovård för själen.

Idag lär väl kyrkogårdens gravar välsignas. En påminnelse om den himmelska härskarans närvaro i församlingens liv. Varje söndag påminns vi om det vid den halvcirkelformad altarrundeln som tänks fullbordas i den himmelska världen. Det stora gästabudet påbörjas redan här och nu. I mäsan tänker jag ofta på de som har gått före, föräldrar, släktingar och många vänner och myriader jag aldrig känt. Tänk att de deltar också i vårt stilla firande...

Tända ljus värmer

Kyrkogårdarna ska lysa av tända lyktor. Våra gravar förser vi inte med elslingor och glödlampor i regnbågens färger. Vi tänder helst levande ljus för våra döda. Ljusen som flimrar i natten påminner om det eviga ljus som lyser för våra döda. Vi sänder uppståndelsesignalen: ljuset (Jesus säger: Jag är världens ljus) segrar över mörkret, livet över döden.

På kort tid har seden att smycka våra dödas gravar inför vintern fått sin tyngdpunkt i allhelgonahelgen. Kyrkogården, denna stad av döda, lyser då som en fyrbåk i natten. De dödas vilorum, som människor skytt om natten, förvandlas till mötesplats. Vore det inte för vårt kalla klimat skulle vi snart ta nästa steg. Vi skulle stanna länge på kyrkogården. Men i allhelgona på våra breddgrader är det inte så tilltalande att ta med en matkorg till gravarna, som våra ortodoxa vänner kan göra i sydligare länder, och så i en synlig måltid räkna in de döda i vår gemenskap. 

Ofta, mycket ofta, har jag de senaste åren tänt ljus på en grav. Där står man med sin saknad. Ibland alldeles övermannad. Saknaden och sorgen kramar orken ur en. Det är som en extra tyngd, ett svart hål eller en stor köld. Det klena ljuset, trotsigt i solljus och utmanande i svarta natten, lyser för den döde som vigts till vila med tro och förtröstan på det eviga livet hos Gud. Det tända ljuset pekar uppåt och lyser upp just här för att det inte ska vara så mörkt, så övergivet, så kallt, tänker jag ibland. Som värmekälla är ett gravljus inte mycket. Men själva tanken värmer oss, vi som tänder ljus. Även om det inte förändrar något för våra döda.

Det är inte fel att tända ljus också för sin egen skull. Bara att se det tända ljuset tycks värma åtminstone min ofta frusna själ. Dessutom: vårt sorgemörker behöver ljus, allt ljus det kan få. Det lyser för alla goda minnen. Och tårar måste få blandas med leenden och skratt. När sorgen är ny ter det sig oftast helt omöjligt – men på sikt vet vi att det kan bli så. Minns du när han... Så roligt det var när hon... Så fint vi hade det...

Slutorden får Ylva Eggehorn som i psalm 256 ger ord mitt i sorgen: Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Ett mindre ljug

När övertygelsen är stark kan man hävda den med eftertryck. Så här är det, så här ska det bli! Om det visar sig vara fel och inte alls stämma, har man (jag) då farit med osanning? På ett sätt...

Så här var det. I torsdags skulle jag ha besökt hudmottagningen för att småoperera huvudet där mitt vacklande immunförsvar inte klarar av att hålla basaliom och annat stången. Dessa små utväxter behöver antingen frysas, skrapas eller skäras bort. När jag kom in i ankomsthallen (!) i det relativt nybyggda H-huset på Universitetssjukhuset i Örebro stegade jag fram till självincheckningen. På skärmen meddelades att jag måste gå till kassan. Väl där letade och letade damen efter mig i sin dator. Hon skakde på huvudet och efter en lång stund nickade hon.

Du, sa hon. Idag är det den 26 oktober. Sedan en lång konstpaus. Strängt kom det sedan: Du ska vara här om en månad, i november! Inte vet jag hur jag krumbuktade mig för att be om ursäkt för min fadäs, men efter hon stund log hon och verkade ha glömt vilket besvär hon haft för att alls hitta mig.

I mitt inlägg Fullbokad vecka påstod jag självsäkert vad som skulle hända den där torsdagen - och hade helfel. Ett ljug i det mindre formatet eftersom jag inte visste bättre. Hur det hade gått till? Min kära fru Margareta, Maggan kallad, hade öppnat kallelsen och kommenterat: ska du inte få en enda dag ledig den där veckan?! Därmed var saken klar. Torsdagen låg i den redan ganska fullbokade veckan. Det enda jag sedan kollade på kallelsen var tiden, dumt nog. Tillit kallas det, men blev en påminnelse om att det nog är nödvändigt att ha koll alldeles själv. Ansvaret kan inte skjutas över på andra... 

Bättre med Svenska kyrkan i handen än tio frikyrkliga fåglar...

Vem biter nu för tiden i det sura äpplet? Människor med äppelträd som smakar en omogen frukt lär känna det sura. När det mognar blir det sura mer acceptabel syrlighet. I bildlig mening får den som biter i det sura äpplet ta ovälkomna händelser som de kommer. Betydelsen är att finna sig, foga sig. Förmodligen är vi som biter i just det äpplet väldigt många, ja, alla! 

Skulle det gå att PH-testa upplevelser är många ytterligt sura, lång ifrån det basiska. I naturen blir det sura ovänligt mot livet. Sjöar måste kalkas för att fiskar och annat liv ska kunna finnas. Den klaraste sjö kan visa sig vara så sur att den blivit steril. Men i våra liv kan det sura äpplena hjälpa oss att bli klokare och visare, förutsatt att vi kan reflektera över vad som hände och varför och till sist finna oss i att det som blev, blidde (!).

Själv är jag nedsänkt i sura äpplen och kan räkna upp otaliga tillfällen där, trots mitt upproriska och kritiska sinne, jag fick finna mig och försöka försonas med det jag inte ville. Ibland går det inte, ska det inte gå, att inrätta sig. Här ett exempel på samhällsnivå. Som att en enda kyrka i Sverige styrs av politiska partier och deras sympatisörer. Det äpplet ska inte bitas i trots att den partipolitiska makten formellt inleddes för ca hundra år sedan. Ingen mognande syrlighet där inte. Det synnerligen surt, fortfarande.

Den andliga och politiska makten skulle hållas isär är slutsatsen om man läser om reformationstidens kritik av den katolska kyrkans brister. En sådan kritik inriktades på sammanblandningen av politisk och andlig makt, vilket fördömdes å det bestämdaste. 

De som än så länge fåfängt försökt motverka partipolitiseringen får inte göra som räven. Nöja sig med att det är ett oåtkomligt mål. Surt, sa räven om rönnbären som var utom räckhåll. Den politiska åsikten gissar jag är att det är bättre med Svenska kyrkan i handen än tio frikyrkliga fåglar i skogen...?

Tackar som frågar!

Dagkirurgi är spännande. Dit kommer man ganska tidigt på dagen. Då blir det att klä av sig den gamla människan och iklä sig sjukhusidentiteten. Saggiga mjukisbyxor med dålig resår och vit knäppesärk, en morgonrock i papper, operationsstrumpor och blå skoskydd. Därefter väntan. Ett par tre timmar tills det är dags.

Själva ingreppet gick geschwint. Duktigt folk, omhändertagande och stödjande. Sedan sängvila i några timmar med sandsäck på bröstet. Den borttagna katetern hade i alla fall suttit ända in i hjärtat. På stapplande steg fick jag sedan sitta i ett rum tills det var dags fär hemgång. Undersköterskan frågade (?) om jag ville ha kaffe. När jag avböjde och sa att jag tackar som frågar men jag går hellre hem och dricker till maten blev hon alldeles ställd. Med syftning på kaffedrickningen sa hon: så gör vi alltid! Istället fick hon ringa någon för att fråga vad att göra när någon inte ville ha kaffe utan var inställd på att gå hem. På längre flygturer bjuds det på skaffning eftersom man måste sitta kvar där man är. Lite så var det även här, tror jag. Allt ordnade upp sig och jag fick sitta kvar en dryg halvtimme, utan kaffe.

När ett mönster bryts uppstår lätt förvirring. Det är som en dans med turer när någon inte kan eller vill följa med i svängarna. Önskar att hitta på något annat. Vad gör man då? Drar mig till minnes en båttur till Vancouver Island och staden Victoria 1983, när jag i en kö till kaffet (!) råkade stöta till en ung kvinna. Hon sa: Excuse me! Och sa det så uppfodrande att jag skulle förstå att det var mitt fel. Utan att riktigt förstå varför blev mitt svar: I'll excuse you. Hon blev tvärilsken och ropade högt, både i volym och på skalan, på sin pojkvän: Help me! This man is very rude! Han kom ångande röd i ansiktet med slagen bultande i nävarna. Snabbt tog jag mig ur situationen genom att se tillintetgjord ut och lägga på lite mer svengelska i språket. Man vill ju inte bli slagen i onödan. Jag hävdade osanningsenligt att min engelska var otränad och förfärligt usel. Han lugnade sig så småningom och de gick därifrån. Allt möjligt kan hända när man inte svarar som brukligt är...

Turistkristendom

Turistkristendom utövas av personer som aldrig för sitt liv skulle gå in i en församling och höra till utan nöjer sig med att ibland besöka någon församling. Ett slags besökskristna som hälsar på någonstans ibland. Därmed blir de konfessionella skillnaderna suddiga, höljda i dunkel. Kristen tro är mest verbal och nästan inte alls text. Blir det diskussion om nattvardssyn, kyrkosyn eller dopsyn är det som om olika hållningar är oviktiga, de tycks inte spela någon roll.

Ett annat djur i vår Herres hage är de  för-sig-själv-kristna som så gott som aldrig bryr sig om församling eller kyrka. De har sin egen tro som är ganska lik kyrkans tro men oftast oprecis och oformulerad. Det är min tro, är bekännelsen. Tänk så det kan bli...

Kyrkan är större

Sverige har så gott som stängt av inflödet av flyktingar och invandrare. För flyktingar blir det en stenridå  där de slår huvudena i Sveriges: det får ni inte, det kan ni inte. Dessutom syns ansträngningar för att göra vårt land så ogästvänligt att flyktingarna själva ska säga: vill inte! 

Områden särskilt i storstäderna där utanförskapet är som störst bebos i allt mindre utsträckning av "vanliga" svenskar, de som har varit här i generationer. Följden är att svenska språket blir knackigt, svajigt och till och med reduceras till andraspråk, ja, det berättas ofta om att alla inte ens kan tala det. En liten förklaring är att det är tryggt att i ett nytt sammanhang hålla fast vid det man kan och är van vid.

Ibland slår det mig hur lika vi kyrkokristna är. Vi håller fast vid det vi kan och känner till, det vi gillar och uppskattar. Därför håller de flesta fast vid sin egen församling. På Gotland är det inte så lätt att få människor att gå över socken- och församlingsgränser. Egentligen ser det ut på liknande sätt i hela landet. Vi törs och vågar inte. Det går inte att veta hur "de andra" håller på och beter sig. Bäst att stanna hemma. Kyrkans vi blir därmed mindre än det kunde och borde vara.

I Örebro håller vi oss i vår egen församling, med några små undantag. Om sommaren kan det firas en ekumenisk gudstjänst i stadsparken och någon gång sammanlyses stadens församlingars gudstjänster t.ex. för en kyrkoherdemottagning eller något sådant. Att de flesta inte dyker upp då är väl också det ett uttryck för viljan att stanna i det hemvanda och trygga.

De som ständigt och jämt möts över församlingsgränserna är bl.a. yrkeskategorier och beslutsfattare. De blir därför bäst informerade om vad som händer och sker i de olika församlingarna. Vi andra vet sorgligt lite om varandra. För några decennier sedan gjordes några försök att få församling att möta församling. Arbetslagen träffades några gånger och högmässorna växlade några gånger mellan kyrkorna. Varför det rann ut i sanden är osäkert, möjligen blev det för stor apparat att hålla igång. Att utbytet var mycket värt och gjorde att vi växte och utvecklades något är jag helt säker på.

Att någon gång byta kyrka att fira sin mässa i är en god ordning i en kyrka där vi bekänner oss att höra till den världsvida kyrkan med stort K som i Kristus. Ärkebiskop Antje skrev en bok om att Gud är större. Så är det säkert eftersom vi troende kan vara småsinta och inskränkta. Säkert är att kyrkan är större. Vilket är värt att upptäcka!

Fullbokad vecka

 Många inlägg om sjukdom blir det. Många. Ju äldre vi blir desto fler kan förmodligen känna igen sig. De flesta av oss har något att kämpa med. Och mot. Nedan beskriver jag något av det som upptar min tid, min kraft och mitt engagemang. Imorgon börjar en hyfsat tuff vecka för mig. Inte för att det som ska ske är exceptionellt komplicerat, men det kommer att bli en aning ansträngande.

Måndag morgon ska äntligen mitt dränage i magen bytas ut. Slangarna har gjort sitt. Som överläkaren sa: det är bäst att ta ut slangen innan den blir så stel att det inte går! Tänk, där höll jag med honom. En ny fräsch och grön slang ska sättas in eftersom bukspottkörteln fortfarande läcker vätska med enzymer och annat. Slangarna använder vi för att spola håligheter i magen så att ingen infektion ska bosätta sig där. Sådana gäster undanbedes. De förra hyresgästerna vräktes efter ett halvår på sjukhus! Slangarna placeras sedan i en stomipåse eftersom det annars både kan läcka och ibland avge oönskad odör. Eftersom kontrast ska användas vid bytet blir det sedan till att bege sig direkt till dialysen. 

Tisdag förmiddag ska sedan min centrala dialyskateter tas bort. Den har slangar in i hjärtat och har suttit i 4,5 år och kan nu tas bort eftersom jag fått en konstgjord åder, en, eller ett, graft inopererad i vänster arm. Det kan bli arbetskrävande efter som delar av katetern förmodligen växt någorlunda fast i bröstet mitt. Efter operationen får jag ligga med sandsäck på bröstet i ett par timmar för att hämma eventuella blödningar.

Onsdag blir det en ganska vanlig dag. Visserligen har jag fått avsäga mig en timmes sjukgymnastik, men på eftermiddagen blir dialysen av som vanligt. 

På torsdag morgon blir det besök på hudkliniken där man ska operera bort hudförändringar på panna, näsa och flint. Efteråt åker jag hem för att hänga i soffan framför TV:n. Vad annars? Orken lär inte vara särskilt god och ut vill jag inte gå med ett av plåster marmorerat huvud.

Fredag stundar dialys på nytt. Hej och hå, till gruvan nu vi gå... eller hur orden i dvärgarnas sång
ur Disneys Snövit lät?

Carl-Bertil Stenström

Pappa Carl-Bertil, CB kallad, började sin yrkesbana som mycket ung, i övergången till tonåren. Då fick han flytta hemifrån och blev bodbiträde och hjälpreda bl.a. i lanthandeln i Mästerby. Pappa ryckte in och fick börja på 6:e Skyttekompaniet på I 18. Om det berättar pappa: "En dag när det regnade som värst skulle vi åla över hela övningsfältet, och det skulle ske med full mundering-det betyder ränsel, gevär och kappa. Sedan blev det skjutning på banan söder om Kungsladugården. Mina första skott gick i vallen framför mig för jag kunde inte se någon tavla. ”Ta honom av banan för han är livsfarlig” sa Kapten. Det var de enda skott som jag avlossade i det militära.."

 Militärtjänst under mobiliseringen fullgjorde han som kock på mässen, eftersom kaptenen vid granskning av händer fann pappas händer utan sorgkanter.

Så småningom blev han bankkamrer på DBW:s sparbank och därefter konsulent på företagarföreningen. Till sist axlade han rollen som kommunalråd i Visby. Där gjorde CB en stor insats när de många små ö-kommunerna skulle bli en.

Redan som barn fick CB börja arbeta och förtjäna sitt eget uppehälle. Han startade i Stenkyrka någon gång 1929 när han var 12 år. Här nedan finns sådant som pappa själv skrivit om hur arbetslivet började för hans del. Nog längtade han senare att få studera, men det blev inte möjligt. Han fick gå en längre kurs i bokföring i Kristinehamn, bl.a. dubbel italiensk sådan, vilket grundfäste hans intresse för ekonomi och ledde till en kamrersbefattning i Arthur Perssons byggfirma i Visby. Senare gick han vidare till sparbanken. Här är pappas berättelse:

"I november fick jag bli springpojke hos John Jacobsson och hans sambo frk. Enström ute i Stenkyrka. Jag tror det var mamma som ringde och frågade. Jag packade en gammal resväska, som jag spände fast bak på cykeln. Så trampade jag iväg de två och en halv milen ut till den lilla affären som låg vid den stora vägen mitt för nerfarten till Lickershamn. Detta var början på arbetslivet. John var mycket snäll och ibland efter vi hade stängt affären gick han och jag ner till Lickershamn. Där var så mycket raukar och en liten hamn. Ett litet stycke upp från hamnen var det en stor rauk som hette Jungfrun. Jag hade aldrig sett något liknande så min förvåning var stor. 

Det var mycket backar upp innan man kom hem. Där ute lärde jag mig göra strutar, väga upp socker och gryn och lärde mig priser på alla varor. En kväll var det syföreningsauktion i kapellet, jag tror det var missionsförbundets kapell. Det var en alldeles förskräcklig tillställning, in kom en massa ungdomar som nog var spritpåverkade. De köpte portioner med kokta katrinplommon och grädde. Kärnorna sköt de fram på organisten, som var en gammal fröken. Eftersom jag var främling så vågade jag inte titta bakåt där ungdomarna satt. Det var nog inte så många nöjen på landet vid den tiden. Varorna fick vi ut med en buss med släpvagn. Den kördes av en kvinna som kallades buss-Hilda. John berättade att hon hade begär efter sprit. Att hon kom lyckligt fram var nog mer tur än skicklighet. I lön hade jag inte så mycket, men jag hade mat och logi och framför allt tärde jag inte på slantarna hemma. Till jul slutade jag för jag skulle göra första året i fortsättningsskolan. Jag skulle få bo hos Smitterbergs våra förra grannar. Förutsättningen var den att jag skulle arbeta på mornarna och kvällarna.

Uppstigning kl. fem. Gödseln från kor och hästar skulle köras ut på gödselstacken. Djuren skulle fordras så att allt var klart för mjölkning. Sedan blev det frukost omklädning och iväg till skolan. När jag kom hem från skolan var det likadant. Vi hade läxor och jag var så trött så jag kunde inte hålla mig vaken när jag skulle läsa."

Fortsättningsskolan varade inte så länge. Nu blev det till att söka nytt arbete. För att hitta en bra tjänst behövdes hjälp, och det fick han av pappa Oscar Stenström:

"Nu hade pappa talat med en handlare Gunnar Norrby i Bander, Mästerby. Familjen tillhörde Örebromissionen och fru Elsa var kanske lite överreligiös. Jag fick börja i affären som hjälpbiträde och fick en lön på 20 kr i månaden samt mat och logi. Det var en liten affär, men de hade allting att sälja. Där fanns naturligtvis matvaror som mjöl, socker, jäst smör, margarin, korv, ost, olika sorters torkad frukt, mandel både bitter och söt, jästpulver samt alla sorters gryner. Sill i stora tunnor, speciellt islandssill. Eftersom jag var den yngste i affären kallades jag naturligtvis för sillstrypare. Man tog upp sillen på ett galler så att laken fick rinna av, sedan slog man in den i mörkbrunt omslagspapper. Händerna kunde bli ganska fula av laken. I källaren stod silltunnorna och där fanns drickskaggar samt läskedrycksbackar. I affären såldes tyg av alla slag, arbetskläder och underkläder till både herr och dam. Det fanns även snörliv i alla storlekar så det fick bli ett ögonmått på damen för att föreslå rätt storlek. En del fruar ville naturligtvis inte handla av vare sig Gunnar eller mig utan Elsa fick oftast sälja till damerna. Vi sålde skor både dam-, barn- och herrskor. Trätofflor och gummistövlar likaså.

Där var alla sorters husgeråd, glas och porslin. En hel del byggmaterial såsom spik, skruv, cement och bårdskivor både hårda och mjuka. Det här förvarades ute i förråden. Där hade vi även en saltbod för grovt salt. I ett förråd hade vi alla sorters färg och oljor som vi sålde till målare. Uppe på affären var en vind och där hade vi även tapeter från Kåbergs. Däruppe stod de tunga sockersäckarna, bitsockerlådorna och toppsockret och olika kaffesorter i säckar. Risgrynen kom i 110 kilos säckar de skulle först trappan upp till affären sedan upp på vinden. De första åren orkade jag inte bära så mycket, men senare bar jag även dessa säckar upp dit. Inköpen gjordes hos grossisterna i Visby. De hade representanter som åkte runt till lanthandlarna och tog upp order på alla kolonialvaror.

Skor köptes av en resande från Kumla skofabrik. Husgeråd och porslin köptes av en resande som hade uppackning på stadshotellet i Visby. Samma var det med kläder och textilier. Till jul fick jag åka hem till Visby. Det kändes bra. Sedan måste jag ut till Roma och Smitterbergs för att gå sista året av fortsättningsskolan. Alrik skulle hugga skog någonstans i Sjonhem. Efter skolveckan var det att sätta sig på en höpåse och åka på en så kallad kälkrack upp i skogen. Jag fick hjälpa till med kvistning och sedan lastning av stockar. Vi hade mat med oss och kaffe i termos. Skönt att sitta vid elden och äta smörgås efter maten drack vi en kopp kaffe. Ingenstans smakar det så bra som vid en brasa i skogen, doften av kåda och röken från ris och grenar är ljuvlig. Skolan var intressant och vi lärde oss mer om bokföring. Då var man färdig med skollivet, men det var så mycket mer man skulle vilja veta, men jag hade ju ett arbete och det var mycket värt, när man såg all den arbetslöshet som rådde på Gotland.

Tillbaka till affären i Bander. Handelsresanden från fastlandet hade uppackning på stadshotellet i Visby. En grosshandelsfirma som hette Hagström från Norrköping sålde alla sorters husgeråd, glas och porslin. Mycket vackra saker fanns att köpa, men hela tiden måste man tänka på om det gick att sälja ute bland bönderna. När det lystes för Carin fick jag köpa en kaffeservis till billigt pris av den här firman. När varorna sen kom hem skulle de packas upp och prissättas. Gunnar hade gjort en finurlig kombination för att märka varorna med inköpspris. Den bestod av vinklar trianglar och punkter. Kunderna ville ibland pruta och då visste man hur långt ner man kunde gå så att man inte skulle förlora. Det var spännande att se hur mycket man kunde sälja på en dag. Till jul blev det väldigt stora dagskassor, som man låste in i ett gammalt engelskt kassaskåp. Att få förtroendet att räkna dagskassan och skriva in den i liggaren och sedan låsa affären och gå in till kvällsmål var en stor sak för en 13-åring."

Mikrofoner och ljud, det är svårt det

Möte i ett församlingshem, någonstans i Sverige, för kyrk- och gudstjänstvärdar som ska utbildas...

(Harkel, harkel. Hrrrmm. Donk, donk) Hörs det? Några nickar visst. Kanske kan vi dra upp volymen lite. (Harkling). Jaha. Så ja. Nu hörs det. Volymen är perfekt. Nu. Tack!

Idag ska ni vara välkomna! Detta möte är ordnat av...(prassel, blädder..) av... studieförbundet SKS, heter det Bilda nu, jaha, Sensus… och av vår församling. Det är en stor.(.harkel, hrrmm...) ära...att välkomna Sverker Svenström...hit. (Visk, visk...) Förlåt Sven Sverkström.. Sven Strömsten...hit! Han är ljudtekniker på radion, eller i den. Eller har varit. I pausen serveras bullar och man kan få kaffe för den som vill...finns det thé och ett glas vatten kan man nog få hit fram till talaren. Det kostar 25 kronor. Då lämnar vi ordet och platsen tom för vår gäst Sverker Sven Ström...(mummel…)

(Skrap, prassel. Donk, donk.) Hör ni mig? Det hörs ju bra! Tack för inbjudan som riktades till mig för så länge sedan. Jag heter Sven S Strömsten och är ofta ute och föreläser, det gör jag, för grupper som ofta använder mikrofon. Först nu har jag kunnat komma ifrån för att besöka Er. (Hrrmm. Sniff.) Det biter i kinderna och höstförkylningarna är här och jag ska tala om hur man använder mikrofon vid offentliga framträdanden. Vi vill ju inte bli smittade. (Harkel…)

Ni kan ju alla se hur jag håller mikrofonen strax under munnen utan att de möts. Oj nu for mina papper iväg. (De plockas upp) Det var värst vad ostadigt talarstolen står. Jaså, ni kallar den för ambo? Kanske kan man lägga något under så det inte vickar så förskräckligt. Så där ja. Var var jag nu... Jovisst... Mikrofonen ska vi ikväll göra till vår bäste vän. Vi ska lära oss att komma den nära och det utan att flåsa och pusta, killa den i örat, så att säga. Nu kör vi!

Otäcka smådjur, löss och annat otyg

Otäcka smådjur finns det gott om. Om dessa kryp tycker jag inte. På en resa med församlingens medarbetare till Edinburgh fick några i gänget sällskap i sängen av dylika minimala odjur. Eländigt, och hotellet vägrade dessutom all slags kompensation trots att vi kallade in Church of Scotland, vars stift vi hälsade på, att bistå oss. Nu har vägglössen gjort sig påminda i Paris läser jag i avisan. Lössen bekämpas med alla till buds stående medel.

Hemmavid lär man behöva vara försiktig när man handlar textilier på second hand. Har man otur campar några ovälkomna gäster i plagget eller handduken man köpt. Loppis är numera ett passande namn. Det är inte för inte som det ibland talas om lössen i flaggans veck. De smyger sig liksom in, lössen. Visserligen handlar det då om en liknelse, om människor som gömmer sig i en rörelse med andra än rörelsens mål på agendan.

Många barnfamiljer har varit med om att kämpa mot huvudlössen. Då ska det smetas in medel och den ständiga plågan med luskam uthärdas. Vad gör man inte för att slippa dessa ovälkomna parasiter. Fast när det en gång börjat kan det hålla på. 

Min mor skulle bli förfärad om hon hade vetat att jag skulle föra vidare hennes berättelse om ett problem under hennes uppväxt på 1900-talets andra decennium. Hennes far var skräddare och han fick ibland med sig objudna gäster hem. Små sådan. Nästan ingen historisk berättare skriver om det elände och besvär som loppor kunde åstadkomma, men min mamma Inga-Greta Stenström (född 1914) har berättat följande: 

”När man berättar om pappas arbete, måste man nämna en särskild sak det förde med sig, nämligen loppfrågan. Många lämnade in sina kläder för lagning och pressning och i dem fanns det ofta loppor. Så när pappa kom hem från verkstaden om kvällarna hade han alltid loppor med sig i sina kläder. Han blev nog själv immun mot lopporna, för det verkade som han inte behövde klia sig eller över huvud taget hade några loppbett, enligt vad jag nu kan minnas. Men mamma och jag hade desto större känning av dem, och det var att sätta igång jakten på dem. Ibland hann de väl suga i sig så mycket blod, där de satt, att de var stinna och slöa. Då gällde det att blöta fingertopparna fort, fånga dem och sedan snurra dem mellan fingrarna, tills de blev yra i huvudet (?), lägga dem på en hård yta och knäcka dem med en nagel. De hade liksom ett hårt skal, så det knäckte alltid till så man hörde det. Att "knäcka" dem på huden var lönlöst, för man måste trycka hårt och då sjönk de ner i huden på en.

Lopporna satte sig just aldrig synligt utan letade sig in under kläderna, till låren, magen eller ryggen. Det gick väl an då man var hemma och kände att man fått en loppa på sig. Det var värre, då man var borta, t.ex. på en konsert, i kyrkan eller dylikt. Man kände sig helt olycklig för att man inte kunde komma åt att klia sig. Och man kunde se folk sitta och skruva på sig, skrubba ryggen mot sitt ryggstöd eller så försynt som möjligt komma åt att klia sig. Ofta när man var i folksamlingar fick man med sig någon loppa hem. Loppbett lämnade synliga röda små svullnader efter sig.

Loppor från verkstaden fick vi nog mest då vi bodde i Kryddgränd. Allteftersom åren gick blev det mera sällsynt med loppor tack vare ökad hygien. Numera är nog lopporna utrotade i Sverige. Det är så länge sedan vi hade någon loppa i vårt hem att knappast något av våra barn (födda 1945, -48 och -50) vet hur ett loppbett kan kännas med intensiv klåda. Det hjälpte inte mycket att klia sig. Man försökte gång på gång blöta utslaget för att få någon lindring, men det var bara att tiga och lida”.

Så skönt att lopporna mestadels håller sig borta. Helt försvunna är de inte av alla annonser på Google att döma. Hundar och andra husdjur kan tydligen också känna av dessa bitande parasiter. Det min mamma beskrev vill jag inte uppleva, never in my life, det räcker gott och väl med fästingar och mygg...