Dålig sömn, ond hals, värkande luftrör och ömmande muskler

Ringde till dialysavdelningen. Hostigt förkyld fru och en växande sjukdomskänsla hos mig själv. Kom i god tid till behandlingen och blev anvisad en säng i en för övrigt tom fyrabäddssal. Vägde in mig som brukligt före matchen. Så sker där liksom i många andra kroppssporter. Situationen krävde nästan att jag inte traskade runt på avdelningen. Det kunde vara något smittsamt och då ska vi helst inte vara givmilda och dela med oss. 

En egen våg var generöst nog inställd på plats. Invägningen är en hjälp för att fastställa hur mycket vätska som skvalpar runt i kroppen utan att kunna ta sig ut - den ska ju dialysen se till att avlägsna. På så vis slapp jag gå förbi alla rum bort till den längst inne på avdelningen fast installerade vågen.

Sköterskorna stack hål på armen med sylvassa nålar för att komma åt blodet i min konstgjorda åder (graft).Som tur var har jag bedövningskräm som måsta vara påsmetad (applicerad) en timme i förväg. Roligt blir det inte när man glömmer. Då kan det bli tandagnisslan. Massor av prover togs. En lång tops-pinne fördes otrevligt långt in i ena näsborren. Fick  du ut hela, frågade jag eftersom det kändes som om pinnen lämnats kvar, Usch! Halvvägs in i behandling kom en läkare på besök: du har influensa typ A! När bröt det ut? För mindre än 48 timmar sedan? 

Jovisst, så var det ju. Så efter kontrollsamtal till infektionsläkare ordinerade läkaren Tamiflu för att hjälpa till att begränsa influensans grepp om mig. Det passar nämligen osedvanligt dåligt att ha immunnedsättande mediciner i lägen som det här. Trots att alla vi två i hushållet är vaccinerade bröt influensan ut och visade sig ha besvärliga verkningar. En förfärlig skrällhosta som lät som hest skällande hundar omöjliggjorde längre samtal eftersom bara några yttrade stavelser triggade oväsendet. 

- Hur var det host host skräll med host host det där host?

- Jo, men det var host skräll väl host så där...

Plötsligt slår det mig, vilken tur att lärjungarna på väg till Emmaus inte hade influensa. Då hade det inte blivit mycket sagt. Och kanske hade de aldrig insett vem det var som hade gjort dem sällskap. De hade hostat ikapp. De kanske rent av hade följt läkarnas råd och stannat hemma från jobbet några dar? Förresten står det mig veterligt ingenting i Skriften om influensa, förkylningar eller pandemier. Så vi tvingas verkligen tänka själva. Svårt för fundamentalister så klart, men stimulerande för oss andra. 

Tamilflu ska tas hela veckan. Bäst att vara lydig så att skadeverkningarna kan begränsas till dålig sömn, ond hals, värkande luftrör och ömmande muskler. Pust! Det tar på krafterna att vara sjuk. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, sägs det också ibland. Efter de här dagarna är jag benägen att hålla med...

Öppna dörren!

Besökte apoteket för att hämta beställd medicin. Passade på att köpa halstabletter och hostmedicin åt den för tillfället genomförkylda hustrun. Gick vidare till den lokala ostaffären. Där var det kö. Efter att ha väntat länge gick jag och passade på att göra ett annat ärende. Kom tillbaka just som en person skulle lämna affären, fullastad med kassar och paket. Självfallet gick jag och öppnade dörren. Han stannade upp mitt i dörröppningen och sa att det där var verkligen omtänksamt. "Du och jag måste komma från samma planet, för hade det varit omvända roller hade jag gjort precis som du. Tack!"

Det har hänt att dörröppning kan verka provocerande, som om den man öppnar dörren inte själv klarar uppgiften. Jag gör det här så att du måste ta emot min väntjänst, jag blir givare, du mottagare. Tänk så det kan bli. I ryggen sitter det att man öppnar dörrar av artighet eller om någon ser ut att behöva det. Alldeles utan vidare, utan baktankar.

Körd på porten har jag blivit några gånger, i överförd mening. Som när jag blivit utröstad ur ett domkapitel av det samlade prästerskapet i stiftet. Om man som kandidat inte blivit invald kan det  kännas som en utvisning, man är ratad. I mitt fall förstod jag varför. Andra kvaliteter och uppfattningar än mina var det som önskades. Fast att vara avvisad är inte så roligt. Möjligen kände väl exbiskopen i Visby det så, han upplevde sig försmådd och tycktes inte begripa varför. 

Förmodligen är det en skröna, men det påstods förr att den mest populära psalmen på fängelser var: "Jag vet en port som öppen står..." Nog låter det för bra att vara sant?! Det händer att jag gnolar på den psalmen efter att jag fått öppna dörren för någon annan. Så gör vi som kommer från samma planet...

Avkragad - dvs förhindrad att utöva kyrkans vigningstjänst

En nyutkommen bok blir orsak till recensioner, krönikor och annan uppmärksamhet. Anledningen är att Visbys förre, och avsatte, biskop, har skrivit en bok ihop med Claes de Faire: Avkragad. På Bokus presenteras boken bl.a. på följande vis: "Som präst och biskop har Thomas Petersson ställts inför förtvivlade människors problem och lidanden hundra tals gånger. Då har han alltid kunnat finna tröst och förlåtelse i Guds ord, i Bibeln. Men nu gällde det honom själv. Och då vände den kyrka han vigt sitt liv åt honom ryggen."

Formuleringarna låter antyda att kyrkan gjort fel och att den vände sin biskop ryggen. Osant så det sjunger. Kyrkan har tillämpat sina regler och förordningar gällande tillsyn av biskopar. Att ett sådant scenario ligger i tangentens förlängning, dvs. kan hända den som skadar sitt ämbete kan väl svårligen uppröra den som vet något om Svenska kyrkan?

Prövningen en biskop kan möta utgår från följande frågeställningar. Om biskopen "1. har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen, 2. har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon fått veta under bikt eller enskild själavård, 3. på grund av sjukdom eller annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller 4. genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en biskop bör ha"

Inför Ansvarsnämnden för biskopar har Thomas Petersson själv medgivit och bekräftat att "Han förstår att hans handlande har varit felaktigt och har skapat en brist på förtroende hos präster och församlingsbor samt skadat kyrkan". Av de recensioner som hunnit publiceras (i förtid) verkar bilden vid läsning av boken bli en annan, nämligen att Petersson inte riktigt insett vad han gjort. Läs Joel Halldorf i Expressen (Nu talar den avkragade biskopen ut om skandalen) eller Josefine de Gregorio (Biskopen missförstår synden). Deras omdömen är samstämmiga om att den fd. biskopen verkar sakna insikt i sin egen del i händelseförloppet. Boken karaktäriseras på Facebook av en gotländsk kyrkopolitiker vars synpunkter går ut på att Thomas Petersson ger sin berörande berättelse "naket, självutlämnande och ödmjukt" och att han är "kritisk till en del personers agerande - men han delar inte ut några knivhugg". Hmm. Debatten har bara börjat...

Utifrån sett verkar det som om den f.d. biskopen velat dra en skarp skiljelinje mellan arbete och fritid, mellan uppdraget en person utövar och det privatliv som levs. Denna gränsdragning är inte okänd för de flesta som styr och leder Svenska kyrkan, vilket är förskräckligt att påpeka. Det händer att somliga personer går till jobbet där de arbetar som präster och när de kommer hem träder de in i en privat sfär där kyrkan helst inte skall nå dem eller ska kunna ställa några krav eller ha förväntningar på dem. Samtalen besvaras inte trots att akuta utryckningar måste ske. Kallelsen som tillåter sådana begränsningar fungerar då mycket begränsat och huvudsakligen under betald arbetstid. 

Kan Thomas Petersson möta förlåtelse och viss förståelse från kyrkan? Det kan han säkert. Möjligen till den grad att han åter kan träda in i vigningstjänsten som präst. Biskopsvigningen kan kyrkan inte göra ogjord, men kan kan besluta att han framgent ska vara förhindrad att utöva biskopsämbetet. 

Åderförkalkad var rena skräcken

Han är åderförkalkad! Så löd omdömet om personer som hade blivit extra glömska, smått förvirrade och ganska osammanhängande under 1960- och 70-talet. Särskilt gamla och ännu äldre blev inte så sällan benämnda som åderförkalkade. Det var skräcken. För sådana blev man rädd. Sådan ville man inte bli. Min morfar Gustaf Karlsson bodde på Gotlands sjukhem som gammal. En gång försökte han stoppa ner mammas handväska i sin västficka. Jag frös till, kalla kårar längs ryggen. Han var förstås åderförkalkad! Själv skrattade han gott över sitt skämt. När han såg min förskräckelse försökte han förklara att han bara skojat. Fortfarande minns jag ögonblicket som något förfärande hemskt.

Visst fanns ordet demens men aldrig hördes Alzheimer som en benämning, inte där jag växte upp på Gotland. Sjukdomen hade upptäckts i början av 1900-talet, men först under 60- och 70-talet kom nya rön som fick diagnosen Alzheimers att bli mer allmänt känd. Om det kan man läsa på sidan: Demensens historia. Åderförkalkad och dement dög länge som benämning.

Idag är jag där. Inte särskilt glömsk, men rejält åderförkalkad. Eller åderförfettad som somliga säger. Särskilt onyttigt har mitt leverne inte varit. Ett måttligt alkoholintag och ett inte alltför rörligt liv kan knappast ha orsakat tillståndet. idag bryr sig ingen särskilt mycket om orsakerna. Det är som det är. Med ett försvinnande lågt undertryck (diastoliskt tryck), sisådär 30-40, borde någon ändå börja undra. Jag gör det i alla fall.

Lågt blodtryck tycks färre lida av än högt blodtryck. Under stor del av mitt liv har det höga blodtrycket tvingat mig att medicinera. Nu när det vilar ett ständigt lågtryck över mig blir tillvaron smått förvirrande. Reser jag mig alltför snabbt blir det känslor av yrsel och svaghet, det liksom svartnar för ögonen och jag tvingas stå still. Ibland blir det nödvändigt att förankra sig i en dörrkarm eller ett skåp för att inte välta. Tur att jag inte är lång och reslig. För den reslige kan fallet bli högt och långt. Medicinen tycks vara att leva en aning långsamt - omgivningen till förvåning och frågor. Har vi fått en sengångare i släkten? 

Själv funderar jag över all tung medicinering som blivit min lott sedan mer än 4-5 decennier. Är det så konstigt att kroppen blir påverkad ända in i kärlväggarna? Nej, knappast. Nu är även jag en åderförkalkad typ. Tur att jag inte bär väst så ofta och kan skrämma slag på barn.

Vad säger man vid ett oväntat möte?

Hej du, sa jag synnerligen förvånad. Där i gathörnet stod inte bara någon som var svindlande lik mig, det var faktiskt jag. Ett möte jag länge hoppats på för att få svar på en del frågor. Sådana man ibland har om sig själv. Varför gråter jag inte längre? Är jag rädd för döden, egentligen, fast jag som kristen borde ha stor tillförsikt? Varför har jag svårt att göra sådant som måste göras i tid utan alltid istället tvingas fixa till det i sista stund? Ja, sådana där frågor måste ställas nu när jag äntligen träffar mig själv så som jag möter andra människor.

2. Hej du, svarade jag nummer två, dig har jag länge velat möta ansikte mot ansikte! Det var länge sedan vi sågs så här..

1. Ja, det kan man säga. Vi har ju aldrig mötts så här. Det här är inte klokt. Du är inte klok. Med dig för jag mest en inre dialog. Hela tiden...

2: Aha, det är därför du verkar så bekant. Klokt? Lite galenskap får vi väl stå ut med. Förresten, jag längtar efter de där dialogerna. Uppfriskande och spänstigt. Men du är lite för trög för mig!

1: Jo visst ältar vi en del, får jag säga vi om oss (?), för allt jag tänker bollas och blir motsagt. Du (jag) har massor av invändningar som motsäger flera bibelställen, t. ex. som att tanke och handling hos mannen är ett. Pytt! Tanke och handling i den här mannen är ett fortgående sammelsurium av motstridiga viljor.

2. Vad klagar du för? Om det inte vore för mig blev ingenting gjort. Du skulle falla undan och låta saker och ting bero i alla oändlighet. Pinsamt enligt min mening. jag minns när du fick ringa en professor och erkänna att du ingenting hade gjort bara dagar innan du skulle redovisa ett arbete. Hade det inte varit för modet hos mig hade du aldrig ringt.

1. Okej, du har bra sidor som kompletterar min tvehågsenhet. Så hur är det där med döden och rädsla för oss?

2. Jo, någonstans finns den där, men verkligen undanskymd och -trängd. Egentligen slås jag av att du mest verkar nyfiken på vad som ska bli på andra sidan den dörren. Jag förnimmer ord som befrielse, ljus, sammanhang och... kunskap. Du litar på att det blir bra och längtar efter att få veta. Du vill inte längre se såsom i en 2000 år gammal spegel.

1. Du har förmodligen rätt. Hos dig ser jag gamla upplevelser och erfarenheter att gudsförtröstande människor överfallits av tårbestänkta frågor och tvivel om att duga och räcka till. Sådant är svårt att bara glömma. Ensamhet och övergivenhet nära döden har jag sett vilket fick hjärtat att värka.

2. Där står vi, dvs. jag, närmare varandra. När det gäller att skjuta upp saker är du obegripligt alert. Allt får vänta och bero. Det är som om du inte kan börja tänka förrän strax innan en deadline. Somliga ser det som eftertänksamhet, jag ser det som en defekt. Det är väl bättre att röja undan och få saker gjorda?!

1. Då tänker jag på den där personen som inte direkt verkställde en order på Fermenta-aktier dagen innan hela bolaget imploderade och gick i konkurs. Nya insikter kan dyka upp. Ta det lugnt. Eller som det heter på nutidssvenska: be cool!

2. Vi väger ganska jämnt. Du väntar, jag skyndar på. Känns förstås en aning kluvet, om du förstår. Jag blir nästan gråtfärdig när du drar ut på allting.

1. Gråta ja, det gör vi inte så ofta. Min förklaring är att våra föräldrars tårkanaler blev sjuka och torkade ut. De fick ha glasögon med extra plastramar för att spara minsta lilla ögonfuktighet. Såg udda ut. Nu har läkarna sagt att mina ögon torkat ut så ögondroppar ska hjälpa mig se klart. Hmm.

2. Jag blir ofta rörd, är i botten sentimental. Vill gråta över böcker och filmer. Men tårvätskan vill inte vara med. nej hörru, det börjar bli långtråkigt. Vi får ses senare, eller höras, på insidan?

1. OK. Tack som kom, som på bokradion, bara vägrar jag att säga. Så det så. Istället blir det mer korrekt: tack för nu. Syns!

Är församlingsråden förnöjsamma?

Förnöjsamhet är en dygd. sägs det ofta. Men den som ser efter finner att just den dygden inte finns med bland de klassiska. Wikipedia räknar upp dygderna på följande vis:

Ödmjukhet – humilitas (motsats till högmod)
Generositet – liberalitas (motsats till girighet)
Kyskhet – castitas (motsats till lusta)
Medmänsklighet – humanitas (motsats till avund)
Måttfullhet – temperantia (motsats till frosseri)
Tålamod – patientia (motsats till vrede)
Flit – industria (motsats till lättja)    

Förnöjsamheten kan vara en hybrid, en blandning av ödmjukhet, måttfullhet och tålamod. I Svenska kyrkan finns det en särskild grupp förnöjsamma personer. De har en unik uppgift att tjäna församlingarna där deras organ finns till. Det handlar om ganska många människor, alla de som sitter i församlingsråd.

Trots att de har goda skäl och många anledningar att vara missnöjda, och någon enstaka gång försiktigt hörts muttra, så är de mestadels förnöjda och tystlåtna. Att bli vald till ett uppdrag i Svenska kyrkan bara för att finna att man vare sig besitter makt eller myndighet borde vara svårt att uthärda. Denna samtalsgrupp finns naturligtvis till för församlingens bästa men är i princip ett rådgivande organ vars råd församlingsherde, kyrkoherde och kyrkoråd högaktningsfullt kan strunta i. Aj, det gjorde ont! 

Tänk att vara utvald som alibi för att församlingarnas inflytande i ett pastorat skall verka finnas! Men budgetarna de skall vara med om kan hur som helst ändras och får de alls vara med om att forma församlingens förslag till församlingsinstruktion så blir det som bäst ett arbetsmaterial som helt kan ignoreras. 

Förnöjsamhet sägs vara en dygd. I detta fall är det en egendomlig dygd eftersom det som sker i församlingsrådet är mestadels något som bara synes ske. Visst, där äger mänskliga möten rum och trevliga samtal utspelar sig. Ett glädjeämne är förstås att man kan bidra till vilka församlingskollekter som ska tas upp och även påverka val av kyrkvärdar och dylikt. Men rådet kan knappast vara med i samspelet mellan styrning och ledning i pastoratet. De uppgifterna har församlingsherdar och kyrkoherden samt kyrkorådet...

Nu är hög tid att lägga den lågmälda förnöjsamheten åt sidan och kräva ett reellt inflytande över den församling man till synes skall stödja och hjälpa. Mer finns att säga om församlingsråden: kyrkofullmäktige borde vara tvunget att utse ledamöter enbart bland dem som nominerats på församlingsnivå. Församlingsrådet borde därtill få en aktiv och avgörande roll i formulerandet av församlingsinstruktionen som omedelbart borde återföras till församlingarna!

Församlingarnas inflytande och egna profil skulle bevaras i det nya storpastoratssystemet. Som bäst går det väl sisådär!

Förtränga och glömma som skön konst

 Konsten att använda och söka på Google bemästrar inte jag. Direkt efter frukost denna morgon ville jag försöka hitta texter om djur som avvärjer attacker från luften, av falk, hök eller örn, genom att låtsas helt ovetande om hotet. Alldeles bestämt vet jag att jag läst om fåglar som bara fortsätter strutta runt inför det troliga luftanfallet. Får helt enkelt återkomma när jag lyckats hitta sådana exempel.

Själv är jag upptagen av att förtränga ett ständigt vinande ljud i öronen, s.k. tinnitus. Omgivningen antyder ibland att det har med stigande ålder att göra. Ha, ropar jag. 75 är väl ingen ålder! Diagnosen, som jag doktor Stenström utfärdat, är att buller och oljud orsakat missljudet. Genom att inte låtsas om det kan otyget försvinna! Jag glömmer helt enkelt att höra det och då är det som om det för stunden upplöses och bara låter höra av sig vid ett senare tillfälle.

Förträngning kan uppövas till hög konstnärlig nivå. Den egentliga innebörden är att göra något så smalt att det som ska passera får allt svårare att göra det. För min del har minnet gjorts synnerligen trångt, eller välfyllt om man vill se det i försonande ljus. I många år har jag liksom "inte vetat", förgätit, att mina DVD-filmer är för många, i anstötligt antal för många. Vem kan titta på tusentals sådana filmer i framtiden när tekniken försvunnit och streaming, eller vilken teknisk lösning det en gång kan bli, helt har tagit över? Filmerna stod fint uppradade i bokhyllan där de trängt bort och undan fina böcker av alla de slag. För att inte berätta om hur det i källaren stuvats undan lådvis med ihärdigt insamlade och inköpta filmer. Fynd, på sin tid, idag alltmer uppfattade som oanvändbara plastbitar. Deras existens förträngde jag.

Utveckling och förklaring av ordet glömma i Svenska akademiens ordbok kan understundom bli som skönklingande poesi, lämpad för högläsning och eftertanke: "för ögonblicket l. stunden o. d. icke komma i håg l. tänka på (ngn l. ngt l. att göra ngt); glömma av (ngn l. ngt); (oavsiktligt, av glömska l. därför att ngt annat fyller tankarna l. upptager intresset) förbise l. förbigå (ngn l. ngt) l. försumma l. uraktlåta (ngt l. att göra ngt); stundom: bortse från l. vara blind för (ngt); särsk.: av förbiseende uraktlåta att nämna l. omtala (ngn l. ngt), utelämna, uteglömma".

En dag gick det inte längre. Påminnelserna, särskilt de muntliga, blev för många. Det fungerade inte att förtränga, glömma, inte låtsas om, längre. Många hundratals filmer rensades ut och kunde förmedlas till personer som fortfarande visste att uppskatta dessa cineastiska fynd: västerns, draman, thrillers, romantiska historier, komedier, klassiker, you name it!

Prokrastinering, säger de som kan fina ord. Icke, sa Nicke, säger jag. Det handlar inte om att medvetet skjuta upp - nej, det handlar om att borttränga tills man glömmer! En konst jag utvecklat till förfining och elegans. Vad jag förträngt? Det kan jag inte påminna mig.

Att det är så visar sig genom att jag efter något år kommer att skriva en text som denna igen. Då har jag helt förträngt att detta alls formulerats för att sändas vidare till andra som alldeles förträngt att de någonsin läst en text som denna. Så där håller vi på...

Falla till marken eller föga

Den som faller på knä vid en altarrund använder kroppen som bön. Den som inte kan falla på knä kan förstås göra det mentalt. Allt är inte vad det tycks vara nämligen! Men vare sig det sker kroppsligt eller i anden så är erfarenheten ganska lik den som de vise männen fick vara med om: de föll ner och tillbad.

Stiga upp som en sol och falla ner som en pannkaka handlar om något helt annat. Men även det tillhör livet. Då är ämnet mera överambition och rejält misslyckande, inte vördnad och tillbedjan. Men även inför världsliga makthavare fölls det ned. Så erkändes och hyllades överhet. Att falla ner kan innebära att överge  kritik och invändningar såsom kan ske runt oförsvarbart uppburna ledare och politiker. Underkastelse syns särskilt i diktaturer där priset för att inte svassa och böja sig kan bli ofattbart högt. Falla till föga är väl vad det kan innebära? Kolla SAOB om ordet föga.

Hovnigningar och -bugningar är enligt mitt sätt att se ett stiliserat nedfallande. I liturgin finns också bugningar t.ex. när Helig sjungs i mässan. Där finns bibliska uppmaningar som inspiration. Ta t.ex. Psaltaren 95:6-7: 

Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i hans hjord...

Krita din dörr - Chalking the door

 Internet är en konstig anordning. Plötsligt ramlar man in på en sida och genast styr all annonsering om på facebook. Har jag googlat på en bil dyker bilannonser upp. Har jag sökt efter ett vin kommer vin- och spritreklam fram, i massor. Nu senast besökte jag anglikanska sidor från England och beställde ett bönematerial! Kunde vara intressant att se vad man bad för och hur, tänkte jag.

Döm om min förvåning när epost trillade in om Trettondedagen, epifania, om att man ritar med krita på sina dörrposter. Gör man, undrade jag och läste ganska noga vad som skrevs. En dr. Peter Johnston citerades förklarande hur seden kunde ta sig ut. I kyrkan under epifania kunde prästerskapet välsigna och dela ut kritor! Skulle det ske här såge vi alla ut som frågetecken. Vadan detta? Jo, i England och på andra platser i Europa kan man aktivera sig hemma genom "Chalking the door"!

Så här kan det se ut: 20*C+M+B*24. Siffrorna som innesluter bokstäver och tecken står för det aktuella årtalet.

När man ritat kan man t.ex. be följande bön:

Visit, O blessed Lord, this home with the gladness of your presence; bless all who live here with the gift of your love, and grant that we may manifest your love to each other and to all whose lives we touch. May we grow in grace and in the knowledge and love of you; guide, comfort, and strengthen us; and preserve us in peace, O Jesus Christ, now and for ever. Amen.

Kunde inte låta bli att tänka att människor som ber på det sättet och vill göra och vara det som bedes, hur kan de med sådana önskningar vara bigotta, moralistiska och hycklande typer? Så där som viss kristendomskritik ibland uttrycker sig och utmålar troende människor. Tillbaka till kritritandet. Man kan placera tecknen på dörrkarmen överst. Men bra är förstås om det som skrivits blir någorlunda begripligt.

Årtalet har vi klarat av, men resten då? Att rita eller färga dörrposter har bibliska förtecken. Under fångenskapen i Egypten målade israelerna dörrposterna med blod (2 Mos. 12:7). Traditionen med kritandet har anor ner till medeltiden.  Hur ska vi förstå bokstäverna C+M+B? Den som känner legenderna om de vise männen kan eventuellt klura ut att de står för Caspar, Melchior och Balthazar. Det finurliga är att bokstäverna även kan uttolkas på latin: Christus Mansionem Benedicat, en välsignelse! Må Kristus välsigna detta hus! En utomordentlig start på det nya året, eller hur?! Så varför inte ta fram egna kritor i väntan på att kyrkan ska dela ut välsignade dito…

Kan man prata under frukosten?

En ny morgon. Dags att vältra sig ur sängen. Ett korstecken med två rörelser: huvud-bröst, axel-axel, i Luthers efterföljd. Så börjar dagen! Därefter några steg ut i köket. På med vatten, kaffe i bryggaren. Koppar och fat har ställts fram kvällen innan som för att minska antalet moment som måste utföras i morgondimman. Pålägg, smör och bröd ska också fram. Sedan sitter Maggan, min fru, och jag tysta vid kaffet. Konversationen inskränker sig till: hur har du sovit i natt? Några korta ord och sedan går uppmärksamheten tillbaka till morgontidningen eller korsordet. Fortfarande kan någon gäspning avbryta den andaktsfulla stillheten...

Det har sagts mig att det finns människor som älskar att prata vid frukostbordet. En alldeles egen kategori människor. Vad har de som är så viktigt att säga tidigt på morgonen? Är det inte då den talande guld-värda tystnaden ska säga sitt? Allt som behöver sägas sades väl redan dagen innan? Varför sätta igång innan sömnen liksom gryningen fått ge sig av? 

Hur de morgonpiggas höga grad av vakenhet uppstår förstår jag inte, trots att ett av våra barn mötte var ny dag genom att långt innan frukost sitta färdigklädd på sin sängkant visslande och gnolande Hade han spelat fiol hade han nog gjort det de där arla timmarna. Här idag vaknas det istället extremt långsamt. Att ens kunna säga något särskilt meningsfullt före klockan tio på förmiddagen är helt uteslutet. 

Egentligen borde en ny kategori införas i bakgrundsfakta t.ex, vid undersökningar: är du man-kvinna, ung-gammal, en som talar-tiger under morgonmatens inmundigande.

Efter frukosten får diskmaskinen några intensiva minuter då glas, porslin och bestick ska få återvända till tryggheten i sina givna platser. Sedan ska fönsterbrädornas växter och blomster uppsökas med vattenkannan i högsta hugg så att det som lever där i krukorna inte vissnar och dör. 

Under arbetslivets intensivaste tid var det bara att inrätta sig och kliva upp. Särskilt åren med pendling, per tåg eller bil, till Stockholm eller Uppsala. Fast då gick det förstås att slumra och sova några timmar på tåget. I bilen fick radion sättas på hög volym för att trafiksäkerheten skulle upprätthållas.

Nu är klockan 08.35 och jag får nog masa mig tillbaka till sängen. Får se om jag har något på hjärtat framåt klockan 10...

Kvinnokamp i det fördolda

Min mamma och pappa gifte sig på 40-talet i Visby. Carl-Bertil Stenström och Inga-Greta Karlsson förlovade sig på julafton 1943, Lyckönskningar innehöll massor av råd och synpunkter. Må Igges och Bertils julglädje i år vara livet ut, kunde de heta. Och min morfar fick ett brev med denna inledning: "Broder Gustaf Karlsson. Stor Frid! Erinrar om vårt samtal i somras om min ljusa kostym. Broder Karlsson lovad vända den vid något tillfälle i vinter och ansåg den värd detta, då avigsidan inte fällt. Sänder icke väst då jag icke använder den. Så passar jag på att sända hjärtliga gratulationer till Brodern och Frun med anledning av dotterns förlovning..."

Kvinnokampen då? Jo, i samband med deras giftermål 10 juni 1944 fick mamma en skämtsam och ironisk kallelse till den gotländska avdelningen av Sällskapet för befrämjande av äktenskaplig lydnad undertecknad av Nora Celinder, ordföranderinna och Ragata Rivjärn, sekreterska! Där kan man som i en allvarlig skrattspegel se bristen på jämlikhet. Det perspektivet har använts i många sammanhang genom att hålla fram vad som händer om kvinnor plötsligt övertar en traditionell patriarkal mansroll?

Alla som läser dokumentet inser den starka kritiken av uppdelningen manligt-kvinnligt som inneburit att kvinnor dubbel- eller trippelarbetat genom eget yrkesliv, ansvar för hemmets skötsel och för barnens omvårdnad.

Läs själv och fundera:

I Jesus når det heliga oss

Utdrag ur en predikan på Ordrik:

Stjärnan, som så här års förgyller fönster hos fromma, 

såväl som hos ateister, tvivlare och skeptiker,

har självklart som förebild den bibliska stjärnan.

Den som visade vägen och pekade på Jesus,

även om de som hängt upp stjärnan

inte tänkte riktigt så… utan nöjde sig med

att den var fin och lysande grann

Samma stjärna fyllde våra resenärer med stor glädje

Till sist stannade stjärnan över huset(!)

exakt där barnet var

De österländska kungarna fann barnet och Maria 

och föll ner och hyllade honom! Förundrade och uppfyllda

Varje barnafödsel är ett mirakel

men här var det något mer.

Det kan tänkas att Jesu helighet

återspeglas och blir synligt i varje barn

nu, från Jesu födelse, blir varje förtryck och övergrepp

ett angrepp mot det gudomliga och heliga

som bor i människan

Epifania - vad såg de vise männen?

 Under de senaste dagarna har jag försökt skriva en predikan. Senast det hände var för mer än 5-6 år sedan. Imorgon, Trettondedagen ska jag få predika i Olaus Petri kyrka i Örebro. Det var bara att försöka skaka av sig ringrosten, läsa in lite fakta om texterna den dagen samt ta reda på mer om hur epifania firas utöver världen.

Något som fångade mig från början var: vad upplevde de vise männen egentligen. Vad fick dem att falla ner inför barnet? Vad såg de egentligen? Epifania betyder ungefär framträda eller uppenbara. I den världsvida kyrkan är det den dagen som Kristi guddom uppenbaras för världen. För hednafolken brukar det heta eftersom de vise männens vallfärd representerar folkslag bortom tron på Gud.

Kristi förklaringsdag är en annan helgdag som bär samma fråga: vad såg lärjungarna på förklaringsberget?

De såg ljuset, det himmelska, skinande vita kläder, det guddomliga. När ser vi, upplever och erfar vi, Gud i Kristus Jesus?

Har kyrkan en framtid?

Den kristna kyrkans framtid i Sverige har blivit ett diskussionsämne. Kyrkor som går kräftgång är ingen uppbygglig trend. Att det finns olika strategier för att motverka utvecklingen och förändra de nedåtgående siffrorna står klart. I Svenska kyrkan är den modellen att behålla medlemmar genom att betona allt gott och fint som kyrkan gör för barn och ungdomar, för ensamma och utsatta, för sjuka och fångar osv. Sällan nämns då med någon större entusiasm mässa och gudstjänst, Guds ord eller bön och bibelstudium. Det är som om ett företag inte ville berätta om sin kärnverksamhet. Därmed inte sagt att det diakonal skulle vara något perifert. Det är den inte! Men det som ger diakonin ess livskraft och energi finner man i dess ursprung: Guds kärlek till oss. Diakonin flödar ut från mötet i nattvarden, vid altaret!

I tidningen Världen idag skriver evangelisten Ingemar Helmner om läget och framtiden för kyrka och kristen tro i debattartikeln Har församlingen någon framtid i Sverige? Efter att ha betonat sekulariseringens framfart undrar han: "Är en försvagad folkkyrka, i händerna på de politiska makthavarna, det enda som blir kvar, eller vågar vi tro att en påkristning är möjlig; en ny väckelse, med helig dragningskraft, som ritar om den religiösa kartan?"

Helmner menar att den etablerad kristenheten är både tandlös och lågmäld. Kyrkan är mer en svans än ett huvud påverkad av samhällsandan som den är - när den kunde vara "en helig proteströrelse" Så långt är det inte alldeles galet. Det finns självklart mycket att göra för att den kristna kyrkan i Sverige skulle bli mera genuin och trovärdig i utövandet av och vittnesbördet om tro och liv. Förkunnandet av de glada och goda nyheterna om Jesus Kristus behöver göras moget och frimodigt. Vi är lerkärl men bär en skatt, varför då huka och tveka?

Helmner nämner Ja till livet och hbtq som områden där kyrkorna retirerat, kompromissat och fallit undan bland annat av rädsla för att "hamna i dålig dager". Att abortfrågan och olika sexuella identiteter varit svåra för kyrkorna att förhålla sig till betyder inte att det bara finns ett enda och rätt kristet alternativ. Frågorna kräver faktiskt mycken reflektion och stor teologisk insikt såväl som eftertänksamhet. Svartvita förhållningssätt gör inte frågorna och deras komplexitet rättvisa. 

Helmner skriver: "Begreppet ekumenik kommer alltmer att präglas av synkretism. Politiska makthavare behöver kyrkornas hjälp för att skapa ordning i ett Europa där stora flyktingströmmar orsakar oro. Att då lyfta fram Jesus som enda vägen kommer inte att ses med blida ögon. Interreligiösa gudstjänster är det trendiga. Öppen religionsblandning och infiltration av nyandlighet". 

Tanken att ekumenik innebär synkretism är en alltmer spridd vanföreställning. Tvärt om är det så att finns goda teologiska skäl för att i arbeta för kristen enhet! Helmner har helt okritiskt anammat ogrundade idéer, om att ekumeniken får de engagerade att förlora fotfästet, med hull och hår. Den som har intresse för religionsdialog står öppen för andras tro och deras övertygelser. Det innebär inte att man tar över eller ikläder sig andras tro utan att man möter den genom att själv vara djupt förankrad, kunnig och grundad i den kristna tron! Ekumeniken omfattar INTE andra religioner utan endast och uteslutande kristna kyrkor som möts för att bibliskt motiverade sträva efter både lokal och världsvid enhet i Kristus!

Föreställningen att Jesus är svaret t.ex. på växande flyktingströmmar i Europa är att förandliga världens problem. Politiska frågor hanteras bäst av politiska krafter och inte genom förkunnelse och evangelisation! Kyrkor kan erbjuda sina perspektiv och möjligen medverka i politiska skeenden men går vilse om de försöker ta över från demokratiska politiska partier, folkrörelser och krafter.

Interreligiösa gudstjänster finns knappast! Någon gång på enstaka platser har det förekommit att man  tillfälligt mötts offentligt till gemensam fredsbön! Inte heller det kvalificerar sig som synkretism, någon sammanblandning är inte aktuell! Den katolska kyrkan har mött Islam och muslimer genom århundradena och har haft gott om tid att reflektera över hur kyrkan och de kristna bör förhålla sig. i Signum finns en bra och läsvärd artikel som kort berättar om relationen mellan den katolska kyrkan och Islam. 

Helmners analys är sned och mycket vinklad. Det hindrar inte att frågorna som fått honom att fatta pennan är har betydelse. Frågorna kan vi alla behöva brottas med, även om hans försök till analys och svar leder fel! Till sist är det en myt att det sker någon medveten infiltration från andra religioner av den kristna kyrkan. Men riskerna med både moderniteten och sekulariseringen utgör verkliga faror. Kom ihåg att dessa är krafter både utifrån och inne i kyrkan. Tidsandan får oss dessutom att tro att popularitet och profillöshetens utsuddning är vägen framåt. Att det är så har nog med den Onde att göra, han söker förstås varje tillfälle att underminera Kristi kropp på jorden... vilket är lätt inte vilja kännas vid, utdefiniera och att glömma - av bara farten.

Visitation revisited

Visitera innebär att besöka med avsikten att granska, om man får tro Svenska akademiens ordbok som äntligen fullbordats. Där uttyds ordet visitera på följande vis: "om tjänste- l. ämbetsman o. d.: under besök granska l. undersöka (viss verksamhet l. inrättning) för att bedöma dess skick l. tillstånd o. d.; särsk. dels med avs. på skola l. apotek l. gruva, dels (i fackspr.) om biskop l. prost o. med avs. på församling".

I kyrkan har visitationer varit brukligt sedan mycket länge. I SAOB finns citerat att redan på 800-talet hade Karl den Store förordnat att vid biskopars visitationer skulle undersökas om det förekommit förbrytelser som då skulle bestraffas. Därtill finns flera citat om svenska kyrkliga visitationsförhållanden, bl.a. från 1600-talet.

Dagens kyrkoordning stadgar, i 8 kapitlet om biskopen och i paragraf 2, följande om visitationer:

"Biskopen ska visitera stiftets församlingar. Biskopen får också uppdra åt kontraktsprostarna att i biskopens ställe visitera församlingarna i deras kontrakt. Biskopen får i särskilda fall uppdra åt domprosten att visitera stiftets församlingar. Vid visitationerna ska det föras protokoll som ska lämnas till domkapitlet samt till berörd församling och berört pastorat. (SvKB 2012:14; 2015:7)"

Prostvisitationer är ibland en visitation som blivit ett komplement mellan biskopsvisitationerna för att ha tillsyn och kunna uppmuntra och stärka medarbetarna och de förtroendevalda i församlingarna. Här ett påpekande vid en prostvisitation: att man kan "skapa bättre utrymme för liturgiska och andra värdeföremål som förvaras i kyrkan enbart genom att flytta undan sådant som nu tar utrymme men som inte behöver förvaras i kassaskåp".

I en annan visitation kan det heta: "Även det gemensamma personalrummet är så litet att man vid lunchtid tvingas äta i omgångar. Frågan om vilrum kan också behöva adresseras". Här märks att visitationen knappats tagit sikte på de pastorala frågorna utan praktiska förutsättningar. Lite närmare kommer nästa påpekande vid en prostvisitation: "Vid vårt besök ska en lektion inledas i kyrksalen. Vi ställer oss frågan hur man tänker kring hur det invigda kyrkorummets helgd iakttas i samband med att där bedrivs annan verksamhet. Frågan har aktualiserats tidigare och uppenbarligen behöver man komma åter till den".

En utomordentligt spännande bok är biskop Jonas Jonsons bok från 2005: Den långa resan från Hallsberg till Kumla: visitationsstämmor i Strängnäs stift 1990-2004. Med hjälp av den kan man få en bra inblick att även de pastorala frågorna tas upp som oerhört viktiga.

I Strängnäs stift har sedan ett antal decennier en egen modell för visitationer införts, originellt kallad Strängnäsmodellen. Där finns rejäla återkopplingar i ett tolvårsprogram med visitationer och återbesök. I planen ingår att församlingarna får åka till stiftet för samtal med visitationsteamet och biskopen. Även i den ambitiösa modellen kan det finnas anledning att se lite grann från ovan (helikopterperspektiv) på vad som egentligen görs och vad som blir resultatet av det myckna slitet. 

En viktig ingrediens i arbetet med visitationer är församlingsinstruktionen där församlingarna (?) uttryckt sin inriktning vad gäller gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Frågetecknet beror på att makten över församlingsinstruktionerna obegripligt nog ligger i pastoraten (!) och inte i församlingarna! 57 kapitlet  5 § : "För varje församling ska det finnas en församlingsinstruktion. Församlingar som ingår i ett pastorat ska ha en gemensam församlingsinstruktion. Förslag till församlingsinstruktion ska utarbetas av kyrkoherden och kyrkorådet i samråd med domkapitlet. När det gäller en gemensam församlingsinstruktion ska kyrkorådet även samråda med församlingsråden inom pastoratet".  Så mycket för församlingarnas självstyre och rätten att ha sin egen pastorala profil!

Visitationerna är en integrerad del i hur Svenska kyrkan internt fungerar. De ger även en blick av det omgivande samhället eftersom biskopar vid besöken i församlingarna även gör nedslag i olika verksamheter inom församlingarnas geografiska ram. Jag frågar mig i alla fall hur visitationerna förvaltas och följs upp? Blir det något av praktiska eller pastorala påpekanden? Gör församlingarna det som de uppmanas till eller lyfter de bara på hatten och går vidare?

Ännu en fråga: hur utvärderas sättet att visitera och hur följs de aktualiserade frågorna upp på stiftsnivå och församlingsnivå??

Nyårsönskan

GOTT NYTT ÅR
 

med lite trumma och triangel

tillönskas Du av stillsam!!

2021 blev det 194 inlägg

2022 uppnåddes bara 15 inlägg

2023 publicerades 181 bloggposter

God fortsättning utifrån Mors Julbrev

Ett riktigt elegant kort får jag slänga in så här som jästen efter degen (årets helgkortskalender).Ingen konstnär har signerat kortet som en gång var en s.k. konstbilaga i Mors Julbrev, förmodligen 1931. Flera andra liknande julkort i det stora och spännande kuvertet var målade av Maj Lindman och det kan vara hon även i detta fall.

Idyllen är väl fångad med den ångande julgröten, för inte kan det väl vara dopp i grytan?

Budskapet som jag vill leverera är: God fortsättning!

25 Helgkortskalender 23

Vad nu? En 25 dag i kalendern? När infaller julen egentligen? På de flesta platser i världen inleds julen med midnattsmässan på julaftonens sista, av förväntan, skälvande timmar. Men då handlar det om de kristna kyrkornas firande. Ortodoxa kyrkor, där den julianska kalendern nyttjas, har sin juldag den 7 januari, då vi redan har passerat trettondedag jul.

Men i butiksvärlden infaller julen snarare någon gång i oktober-november, åtminstone av högtalarnas julmusik och julpyntet att döma. I många fönster dyker julstjärnorna upp kring inledningen av advent. När kopplingen till Skriften (dvs. Bibeln) blir svagare breder julen ut sig på bekostnad av senhösten och advent.

Den stora firningsdagen av Jesu födelse är än så länge den 25 december - därför ännu ett julkort i årets lilla kortkalender. Det är inte det vackraste eller finaste, men sätter i alla fall fokus på Maria med barnet där de står i en port med vindruvor kring sig. Den fridfulla julen önskas liksom ett Gott Nytt År!

Kortet har en baksidesstämpel: KENTTÄPOSTIA (dvs. Fältpost. Där är även  följande text tryckt: Säljes för åstadkommande av arbetshem för hemlösa tuberkulösa kvinnor. Föreningen för tuberkulosens bekämpande i Finland.

En påminnelse om att även under julen fortsätter krig och mänskliga sjukdomar och umbäranden. Gåvorna till Jesusbarnet kan med andra ord gå vidare ut i världen till verkligt behövande. Julen är startpunkt och inspiration till att leva generöst!

24 Helgkortskalender 23

Julaftonen året 2023 är inne. Sista kortet i kalendern ska exponeras och beses. Nu får vi tillämpa våra olika betraktelsesätt. Tänka över hur bilden är uppbyggd. Var tyngdpunkten ligger, vilka detaljer som syns. Vi kan också reflektera över vilka känslor bilden väcker hos oss. Och vad som händer om vi själva kliver in  i bilden..

En riktigt GOD JUL tillönskas!

 

På kortet finns en vers som när kortet brukades inte ansågs vara alltför religiös eller missionerande. Om konstnären Nyström hade något inflytande över vilken vers som skulle finnas vet jag inte. Inte heller vet jag om hon valde att konstverket skulle kringgärdas av en röd krans med gran- eller tallris? Versen lyder:

O, du heliga barn, som så milt mot mig ler,

Låt mitt liv bliva helgat åt dig!

I tillbedjan vill jag för dig falla ner.

O. min konung välsigna och mig!

Fridfull Jul
 

Att trycka en sådan vers på ett publikt kort ansågs inte vara missionerande eller alltför religiöst! Kortet finns kvar och nu står versen där som en önskan och en bön!

23 Helgkortskalender 23

Julkortet idag har sänts från Finland till Västå strand i Örebro. Ett veritabelt myller av julgranar, rådjur, kaniner, ekorrar, blommor och stjärnor. Mitt i allt detta är en liten ängel bärande på ett ljus på väg till stallet. Den som skärskådar ängeln lär få svårt att se 2 vingar. Dessutom bär ängeln en gloria. Som vanligt markerar strålarna från en stjärna var födelseplatsen är belägen. Vi skriver inte så ofta om att stjärntydarna, de vise männen, hade beskådat himlen tytt betydelsen av något på himlavalvet och funnit vägledning. Ungefär så som vi tänker att astrologin håller på idag för att utröna händelser och skeenden av gynnsamma planetförhållanden.

Åter en gullig framställning av det världsomvälvande som skedde i Betlehem. Djuren ska säkert symbolisera att hela naturen deltar i hyllningarna av den nyfödde. Jesu födelse bedömdes senare som så viktigt att världen gavs en ny tideräkning: före och efter Kristus! 

22 Helgkortskalender 23

 

Helga stjärna, du som lyste

Österns vise, fordomstid

Visade dem, rätta vägen,

Till Guds Son, så ljuv och blid.

Lys för alla! Lär dem finna

barnet som ger evig frid.

Kortet är verkligen snarlikt ett annat som visats här på stillsam. Förmodligen har inspirationen varit gemensam eller har konstnärerna kikat på varandra eller... Tänk om korten möjligen har samma upphovsperson? Det vore inte otänkbart om Jenny Nyström hade ett finger med i spelet. Fast ofta signerade hon sin kort. 

Att ett samband föreligger visar bland annat den bedjande mannen med utsträckta händer. Det är samma person av den gröna klädedräkten och huvudduken att döma. Ser man noga efter är de andra också identiska, om än stående en aning längre ifrån stallet. Se på kvinnans hår! Går det ända ner till fötterna eller ligger håret på en mantel så att man inte förmår se övergången? Barnet verkar också vara samma person. Korten är utgivna av Axel Eliassons Konstförlag A.B.

Här är i alla fall det förra kortet en andra gång. Perspektiven skiljer sig alltså åt, fast förklaringen är troligen att på det nedersta kortet behövdes inget utrymme för en from vers. Så här skrev jag om detta kort för bara några dagar sedan, om någon redan glömt det och vill se efter. 

Olika kort, men näst intill identiska. Handlar det om återbruk? Det ena kortet har liggande format, det andra stående. Nog vore det spännande att få reda på hur allt detta kan komma sig?

21 Helgkortskalender 23

Den ulliga, puttenuttiga och gulliga julen kan knappast bli synligare än på dagens julkort. Utsattheten är som bortblåst av romantiskt himlaljus och av fagra små änglar och rara lamm. Det gulliga förstärks av pastellrosa och -blå dräkter.

Risken finns att glömma eller förtränga en mer realistisk läsning av evangeliet om Jesu födelse. Puttinuttigt blir det om någon redigerar bort allt "störande". T.ex. som kejsarens påbud om skatteskrivning vilket tvingar ut familjen, där Maria är höggradigt gravid, på vägarna. Eller hoten från Herodes som vill ha vise män som spioner och snart ska jaga de nyfödda barnen i landet.

Därtill borde jorden skaka när Gud blir människa, ungefär som vid korsfästelsen. Tänkas kan förstås att jorden redan skakar för så många på jorden att även Jesu födelse får bli en förströelse, en avledning, eller varför inte till en behövlig tröst. I grunden, oavsett hur vi knycklar till det, är budskapet en glad nyhet, ett befriande glädjebudskap till allt skapat.

Detta julkort funderade jag över även 2010 i en kalender.

Kortet är stämplat i Turku 18/XII 1923 och sänt till Lasarettgatan i Åbo.

För den som är intresserad av hur man kan förvränga sådant som är och har skett och därtill ofta baktala något borde läsa Anders Piltz understreckare i dagens Svenska dagbladet. Där beskrivs hur det intellektuella och vetenskapliga arvet från islam förvrängts, särskilt av den italienske dominikanern Giovanni Nanni. Med akribi skriver han om "Förfalskaren som väckte islamofobin till liv". Dessvärre är det väl en låst artikel.

Jimmie Åkesson och hans parti får i artikeln en rejäl och ironisk känga. De som krävt att "muslimska attribut ska avlägsnas ur den svenska stadsbilden, minareter, kupoler och halvmånar, samt att moskéerna rivs och används till samhällsnyttiga ändamål. Han glömmer de viktigaste attributen, de arabiska siffrorna, den tydligaste påminnelsen om en gammal kulturimport... Sverigedemokraterna borde i konsekvensens namn kräva återgång till runor, fingerräkning och kulramar".
 

20 Helgkortskalender 23

En gigantisk ängel ser på en stjärnbeströdd himmel till att stjärnan som vägleder lyser över stallet dit både herdar och vise män på sina kameler är på väg. Som en gigantisk strålkastare illuminerar stjärnan stallet med fantastisk precision. Ingen kan ta miste var det underbara skett. Alla strävar att komma in i ljuset! Jesu födelse skall firas och ger samtidigt en upplevelsemodell för alla födslar: som ett livets största mirakel och under.

Ingången i livet liksom skiljandet från livet hanteras i dop och begravning men även under flera av kyrkoårets högtider såsom jul och påsk. Vi som gärna brottas med evangelietexterna under kyrkoåret erbjuds reflektion och eftertanke. Livets gränser blir då genom Jesus unika liv accentuerade och ger dessutom förberedande hjälp i våra egna liv.

I stallet lyser det men ingen syns till, vi förmodas veta vilka som är därinne. Dit är alla symmetriskt på väg. Å ena sidan en stor blå änglavinge och vise män, å andra sidan ytterligare en blå vinge, herdar och får. I mitten ängeln, stjärnan och stallet. 

Kortet är målat av en konstnär Sundén. Det är sänt till Boo i Odensbacken. Årtalet på stämpeln är otydbart.

19 Helgkortskalender 23

Här ett julkort som blivit alltmera sällsynt. Julens kristna innebörd tonas ner på diverse håll och kanter. I USA har det bråkats om att Merry Christmas är mindre lyckat eftersom Kristus finns i ordet Christ-mas. Happy Hollidays är det mindre lyckade hälsningsförslaget. Men sådant är nog mest krusningar på ytan.

Vad som rör sig i folkdjupet är svårare att fånga. I Svenska dagbladet tror man sig har lagt märke till en renässans för kristentro och en nedgång för ateismen. Jon Fosse och Peter Stormare, i Kristina Lindhs fina porträtt 15/12 i SvD, kan ses som exempel på trendbrottet.

Vänner till mig har på facebook klagat på att det knappast finns julkort med kyrkor, än mindre på Jesu födelse, att köpa i handeln idag. Vi styr mot snö, granar, snö, fåglar, tomtar och julklappar och undantagsvis en och annan ängel. Att änglarna och julen också har sitt upphov i julevangeliet bortser man, av okunskap (?), ifrån.

Om jag skulle sända ett julkort med Jesu födelse till en muslimsk vän är det vare sig ett försök att missionera eller provocera - det är att skicka det jag uppfattar som det finaste med julen. Det är back to basic, tillbaka till källorna!

På bilden har herdar och ett barn dykt upp för att hylla och fira den nyfödde. Att det är en speciell födelse markeras med det starka ljuset (uppenbarelsens ljus) kring Maria och barnet Jesus! Stjärnan  markeras sparsmakat med några strålar på himlen ovanför, i högra hörnet.

Kortet är tryckt av Axel Eliassons Konstförlag.

18 Helgkortskalender 23

En fridfull jul tillönskas på detta elegant tecknade kort. Ljuslågorna blir till små kors i den form som många konsekrationskors i våra kyrkor har. Om banderollen ströks skulle jag gärna sätta ett sådant konstverk på en vägg i hemmet!

Den folkdräktsklädda flickan står framför ett kyrkofönster med en förmodlig psalmbok i sina händer. Hon blickar mot höjden eller mot den fridfulla banderollen. I Dalarna lär folkdräkterna storslaget finnas med under julhelgen. 

Kortet är tecknat och målat Av Ingeborg Klein. På Leopolds antikvariat kan man se en kollektion ur Ingeborg Kleins kortproduktion.

Kortet ger en dimension av julfirandet som var särskilt omhuldat förr, nämligen kyrko- och gudstjänstbesöken. Julfirandets rötter ner i den bibliska skildringen av Jesu födelse glömdes inte bort, utan värnades. Julbönen och midnattsmässan har fortfarande sina tillskyndare. Julottan verkar ha krympt i städerna, få vill upp och sjunga: Var hälsad sköna morgonstund... I min barndom var det en fröjd att fira julotta. Levande ljus högt och lågt. Välfyllt, ja, rent av trångt i kyrkbänkarna. Efteråt kaffe med pepparkakor och kvarvarande lussebullar. Numera är midnattsmässan på tillväxt, det är inte ovanligt att kyrkan då kan dofta en aning av glögg.

I bondesamhället var det ett måste att kliva upp för att se till djuren. Idag är de små lantbruken snart borta, men kyrkan på landsbygden håller sin roll som mötesplats bra (procentuellt spöas städernas gudstjänstdeltagande med hästlängder!), även på Juldagens morgon.
 

Kortet i A7-format sändes 1932 till Handlaren Olsson på Malmtorpsgatan i Karlstad.

17 Helgkortskalender 23

Den goda julen uttyds ofta i termer av ett överflöd, utsmyckning, ljus, julklappar, ledighet mm, och särskilt av mat. Julkortet idag tycks besanna denna föreställning om jul. Kurbitskrumelurer omger festen där en tomte bjuder grisarna på grötkalas. Bordsskick har de skära husdjuren, de sitter förväntansfullt och fint med knutna servetter runt halsarna. Här vankas nog en vegetarisk jul?

Om någon får lust att pröva alla helgkort, naturligtvis även dagens, mot s.k. svenska värderingar blir det bekymmersamt. En sådan prövning borde vara lika förekommande som känslomässiga eller bildanalytiska! I Sverige bjuds alla till bords!? I ett land där bolags- och institutionsdirektörer (banker t. ex) får löner som tycks lyfta dem halvvägs till himlen, om himlen är att kunna konsumera så mycket som möjligt. Eller säger bilden att den som, även i ett välfärdssamhälle, kontrollerar gröten tvingar andra att vädjande sitta och vänta på sin tur att få smaka smulorna. 

Att äta sig mätt lär vara en mänsklig rättighet. Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: 

Artikel 25. 1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll. 

Demokrati, jämlikhet och ett stort knippe friheter, hur befästs de? Går de alls att lära ut? På en kort kurs efter ankomst till Sverige?

Än en gång har kortmotivet byggts med stark symmetri. Kurbitsbandet ser lika ut på båda sidor, grisar och ljusstakar väger också jämnt. I mitten med gröten tronar tomten i sina fina träskor. Den som i helgerna vill briljera med insikter om julgrötens osedvanligt långa tradition kan hitta det på bloggen Kulturminnet. Där kan man bl. a. läsa att gröten går tillbaka till förkristen tid! För gjordes den på säd som korn eller råg...

Kortet sändes 1911 den 23/12 från Tenhult till Alfrida Svahnström i Hook.

16 Helgkortskalender 23

Dagens kortmålare är Adelé Söderberg. Hon gick på konstakademin 1899-1904, dvs för mer ett hundra år sedan. Hon avled redan 1916 men hann ändå med en rik produktion.

Julingredienserna är tydliga: trearmat ljus och olika pepparkakor. Glasyren är riklig särskilt på den hängande pepparkakan. Idag skulle en hängande pepparkaka i 9 fall av tio ha ett rött band. Färgerna är ovanligt dova för att finnas på ett julkort. Bakgrunden är rent av en aning murrig. Men säkert blev mottagaren ändå nöjd över att ha fått ett postbefordrat kort.

Nu börjar julkorten komma. De dimper inte längre ner på hallmattan utan brevbärarna har en stor metallåda i trapphuset där varje lägenhet har ett litet postfack.  En ny mötesplats vid sidan om tvättstugan. Där skördar vi leveranser varannan dag.

I år tog vi frimärkssamlingen och postfriska häften för att frankera korten. Vilket pussel eftersom valörerna förr var betydligt lägre. Det händer att fem eller sex gamla frimärken måste användas för att få ihop dagens porto: 14 kronor.

 Kortet sändes 1915.

15 Helgkortskalender 23

Tomte i skogen. En liten olycka har hänt. Säcken med julklapparna har gått sönder. Rådjuren tittar på. Den villrådige tomten undrar hur det nu ska gå...

Ett sätt at betrakta kort är nästan som att gå i bildterapi. Ett sätt är att flytta in i bilden. Nu är det du som är tomten på bilden. Vad tänker du? Vad känner du? Hor stor blir din upprördhet?

Gå tillbaka till att bara se på bilden. Vad väcker den inom dig? Det finns en väg ut ur skogen, men till vänster är träden mörka och skogen tät. Har du gått vilse någon gång. Vad hände med dig då? När ett problem uppstår, som med den trasiga säcken, och ingen hjälp finns att få - vad göra? När jag ställer sådana frågor om reaktioner och känslor påminner dt mig om en terapeutiskt lagd arbetskamrat som älskade att, när man hade sagt något, se en in i ögonen och fråga: vad är det djupt inom dig som får dig att säga så? När någon annan ställer en sådan fråga känns det nästan manipulativt. fast, får man funder och fråga sig själv blir det säkerligen enklare. När associationerna går vidare öppnar det upp för en fundering om andras betydelse för den egna självinsikten. Men det tar vi en annan gång...

Till sist - bilden som helhet - vilka stämningar ger motivet, färgskalan, gestalterna? Vad får det mig att instinktivt tänka på..?

Kortet sändes med ett tack för senast till Häradsdomaren Svanström i Hook år 1927.