Snart fyller hon 100

En gammal bild av en ståtlig kyrka som närmar sig de 100. Under 2012 kommer Olaus Petri kyrka på norr i Örebro att firas. Den 4 advent 1912 invigdes kyrkan. Till firandet kommer att höra en under stilla veckan dubblerad uppsättning av J.S. Bach Matteuspassionen. Både på Skärtorsdagen och under Långfredagen kommer detta fantastiska verk att uppföras med internationellt kända solister. Så sätt ett kryss i almanackan antingen på Skärtorsdag eller Långfredag nästa år. 

Den okända Tranströmerdikten om utanförskap och skönhet

Den knappt kända Tranströmerdikten Impromptu benämner ensamheten i välfärdsstaten. Som solitär framstår en gråtande kvinna i en lägenhet. Så förstår man också en man på kafé som med sin muns mortel stöter och stöter samma ord.

Viljan att höra till finns även bland dem som på olika sätt mält sig ut ur flera gemenskaper. Här förbinds människor i en annan tillhörighet till varandra. De tatuerar varann markerar denna utanförskapets gemenskap. Tranströmer fångar denna känsla av att vara utanför men tillhörig något annat på följande vis:

Och pojkarna på anstalten
som tatuerar varann
för att markera
att de hör till en annan stam.

I diktens final lyfter Tranströmer vad han tänker om skönheten, om dess dubbla risker. Dess närvaro är farlig, men:

Skönhetens frånvaro
är livsfarlig.

Hela denna dikt återfinns i boken: Samtal på väg, En vänbok till Biskop Jonas Jonson, utgiven av Strängnäs stift 2005

The Nobel Foundation
Läs i SvD hur Tranströmer hyllas

Kristna martyrer - ofattbart många

Kristna som dödas. Världen runt. För sin tros skull. Vi tror oss veta att det är något ovanligt. Ett undantag. Kristna är inga kontroversiella personer och deras tro ganska oförarglig. Men många blir martyrer. Om det skriver Per Gudmundsson i dagens SvD.

Han återger uppgifter från International Bulletin och Missionary Research Jan 2011 och skriver att ungefär en miljon kristna dödats det senaste decenniet. Med den utgångspunkten uppskattar man antalet döda år 2010 till en tiondel av det.

Samma studie visade 160000 offer år 2000 – läget förbättras. Men den positiva utvecklingen i Sudan, exempelvis, kompenseras tyvärr enligt beräkningarna av en fortsatt skrämmande situation i Demokratiska Republiken Kongo. Antar man sedan att innevarande år blir ännu något värre, landar man i 105000.
Det är 287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro.

Kanske kan sådana uppgifter vända något på våra perspektiv. Ändra våra föreställningar. Det kostar på att vara en kristen. Inte alls i Sverige men i länder där förtryck råder eller där en annan religion inte är beredd att kämpa för alla människors lika värde eller religionsfriheten.

PDF med siffror om kristendomen, rad 28 gäller martyrer

Kopter under attack

Nya attacker mot Egyptens kopter har ägt rum enligt nyheterna igår kväll som når fram denna morgon. Det är allvarligt och oroande. Man talar om många döda och hundratals sårade. Bakom kopternas protestmarsch låg upprördheten över ännu en nerbränd kyrka, Marinab Mary Guirgis Church.

Det senaste året har flera liknande händelser kostat många kopters liv. Ingen har väl glömt anfallet på Nyårsafton 2010 mot en kyrka i Cairo? Minst 21 döda och 79 allvarligt skadade rapporterades det då.

Vill man få en lista på fler incidenter i Egypten kan man faktiskt läsa en ifrågasatt artikel på Wikipedia som vågar lyfta fram de fientliga handlingarna kopterna drabbats av. Samtidigt har ilskan bland kopter stadigt vuxit. Man ifrågasätter sin egen kyrkas hållning som fortfarande talat förhållandevis lågmält. Att den balansgång Påven Shenouda III och den Koptiska kyrkan gått för att överleva i Egypten varit svår kan man inse.

Säkerligen kommer många stöduttalanden från kyrkor och organisationer som t ex Kyrkornas Världsråd. Vi behöver alla ge dem det stöd vi kan och självfallet är det enklare för oss att vara extremt tydliga. Även i dialogerna med olika företrädare för islam är det viktigt att lyfta fram det som händer de kristna i Egypten. Förföljelse och våld för religionens, kyrkans och trons skull förskräcker. Om inte den nya regimen med premiärminister Essam Sharaf kan hantera situationen och hindra fortsatt diskriminering och antikristna attacker riskerar förhållandena att bli än mer allvarliga.

Förnämlig ung körmusik som få fick höra

Om två timmar ringer klockorna. De kallar till gudstjänst. Förgäves, om ingen känner sig kallad. Om annat är viktigare än mötet med varats grund och klippa. Tillbaka till källorna vill jag ropa. Ad fontes!

Ungdomskörernas konsert igår kväll blev en påminnelse. Om hur det verkligen är. 45 unga sångare från Västerås domkyrka och Olaus Petri sjöng sakral musik i Olaus Petri kyrka. För 45 besökare. En besökare var. Och som ungdomskörerna sjöng! Valven svällde och fylldes av toner och klanger. Som böljade. På latin och andra språk. Förnämligt. Levande.

De sjöng bland mycket annat Preaise to the Lord av Norman Gilbert ( som var organist i S:t Pauls), Agnus Dei av Ola Gjeilo, Kyrie in memoriam av Jaakko Mäntyjärvi, Cantate Gloria av Alan Bullard.

Vuxenvärlden behöver uppmuntra de unga. Följa dem i deras strävan. Samlas när de framträder. Andra unga kunde också känt sig inbjudan och inkluderade. De hade blivit oerhört imponerade. Idag blir det konsert i Västerås domkyrka. Hoppas att fler hörsammar inbjudan. För egen skull. För ungdomarnas skull. För det gränsöverskridande mötets skull.

Så för dem som kan, och vill:
Kl 18.00 Tacksägelsedagen 9/10 Körkonsert
Västerås domkyrkas ungdomskör, Voces Mariae och Olaus Petri ungdomskör, Örebro.
Eva-Marie Hopstadius, Agneta Sköld & Mats Bertilsson, dirigenter

Förr var den stora existentiella frågan - vart är du på väg? Den kvarstår naturligtvis. Men idag funderar jag, när något fint hänt i kyrkan, än mer på var alla höll hus som hade kunnat vara där? Satt de fångade av magin från televisionens flimmer? Eller händer det så mycket att bara några få arrangemang kan samla fulla hus?

En nästan okänd dikt av Tranströmer

Glädjen över Tomas Tranströmers Nobelpris blev till ett extra hjärtslag. Ett slag för att något väsentligt hände bakom och bortom tidningsrubrikerna. Inte för att dikternas ord behövde få Nobelprismättad fetstil, inte för att Tranströmers dikter skulle få ny innebörd utan för att Nobelkommittén, som så många andra av oss, hade känt igen och rörts av det fördoldas närvaro. I bordsgrannens ögon steg tårar inte som vid någons död utan som vid en ofattbar uppståndelse. Därav det extra slaget.

Franz Schubert ligger Tranströmer nära. Schuberts Impromptun (moments musicaux) är berömda. Även Tomas Tranström har ett Impromptu drar jag mig till minnes. En dikt som han överlämnat till biskop Jonas Jonson i en vänbok. En dikt som vid ett tillfälle steg fram ur lyrikantologin Kondor och Kolibri där Artur Lundkvist och Francisco J. Urix tolkat latinamerikansk poesi. På bakre pärmens insida hade Tomas för hand präntat en dikt, förmodligen snabbt nedskriven. Därefter bortglömd. Där hade den som diktarens fru Monica skrev i vänboken till biskopen bidat sin tid i drygt 40 år.

Dikten inleds:

Också i välfärdsstaten
finns den ensamma kvinnan
som bultar i våningen
med sina tårars hammare.

Igenkänningen är hög. Detta känner vi till. Många av oss. Relationslöshet, övergivenhet och utanförskap är något som även i överflödets mitt kan få förtvivlan att växa. Det ljudlösa bultandet som ingen tycks höra. Med sina tårars hammare slår hon... Dikten fortsätter med en man på ett kafé, hans kroppshållning, ja hela hans livsituation sammanfattas i beskrivningen hopkrupen i rocken. Den som kryper ihop söker kanske värme. Eller beskriver det hans förminskning? Tranströmer fortsätter om denne man:

som stöter och stöter
samma ord i sin muns mortel.

Hela dikten återfinns i boken: Samtal på väg, En vänbok till Biskop Jonas Jonson, utgiven av Strängnäs stift 2005.

Vänboken till biskop Jonas Jonson med Tomas Tranströmers dikt finns fortfarande i lager. Kontakta Karl Gustav Sjögren, Ågatan 2, 702 10 Örebro; e-post: karl-gustav.sjogren@svenskakyrkan.se

The Nobel Foundation

Om Nobelpriset skriver: SvD, Smålandsposten, DN, Dagen, VLT, GP , Expressen, Aftonbladet

Handen på hjärtat - hur hälsar vi egentligen?

Varför blir man upprörd när någon lägger handen på hjärtat och bugar? Istället för att ta i hand? Känner man sig ratad och nedvärderad av att inte någon fattar den utsträckta handen? Några sådana incidenter har vållat höga vågor i ankdammens glas.

Händelsen visar att pluralism och mångfald leder till kulturkrockar. Olika sedvänjor möts. Eller kolliderar. Ett möte mellan sekularism och religion som inte gick något vidare. Som i Halal-TV. Eller vid andra tillfällen. Själv har jag mötte eleganta muslimska kvinnor som med en graciös gest svept handen i en scarf samtidigt som de hövligt sträckt fram den. Vi har hälsat, men med skyddande tyg mellan oss. För all anständighets skull.

Den som vill överbrygga klyftor får nog bekväma sig med att gå bakom det ytliga skeendet och fråga sig vad de olika hälsningsmönstren egentligen berättar. Om oss, om vår människosyn och om vår livsåskådning. Båda hälsningarna kan kommunicera respekt. Men även uppfattas som brist på ömsesidighet och hyfs.

Så bara för den goda sakens skull händer det att även jag lägger handen på hjärtat och bugar. Du finns i mitt hjärta, tänker jag då. Särskilt om personen framför mig blir högröd och ilsken. Då skyndar jag mig att artigt tillägga: Good Morning, Ave, Guten Morgen, Var hälsad! Behövs det så kan jag dunka dem i ryggen också. Bara för att understryka att det är olika. Verkligen olika. Hur man hälsar.

Sälj inte kyrkan innan väckelsen har kommit

Tanken att riva kyrkor väcker uppmärksamhet. Förre domprosten HB Hammar har i Svenska Dagbladet skrivit en artikel om övertaliga kyrkor. Han har därför också valsat runt i alla möjliga media. Men minnet är kort. Kortare än man kan tro. Frågan har många gånger varit i säck innan den kom i påse. Bengt Samuelsson, saligen hemgången till vår Herre, var en föregångare. Fyll dem, stäng dem eller spräng dem skrev han i en berömd artikel och i en bok. Och saken har utretts av kyrka och kulturvårdande myndigheter.

Frikyrkokapellen finns snart inte mer. Inte som kapell för sitt ursprungliga syfte. Nu är de fritidsbostäder på den landsbygd där de en gång utgjorde fyrbåkar för evangeliet, för folkbildning och kultur! Bevarandekrafterna har inte haft ork att försvara tillräckligt många av detta väckelsens folkrörelsearv.

Prästgårdarna inom Svenska kyrkan har på många håll fallit offer för en ny tid. Prästen ska ha en egen bostad. Bo där han eller hon själv vill. Utförsäljningsivern är inte över än. Prästboställen dyker upp i regelbundet upp i annonserna. Ovärderliga kulturmiljöer förskingras. Visst kan man sälja prästgårdar. Men kyrkan och kommunerna borde värna fler av dessa miljöer. (Om detta har stillsam skrivit förr).

Så till kyrkorna. Om inte kyrkans medlemmar vill använda kyrkorna så ligger det nära till hands att de ska avyttras. Frågan har gått vidare från att gälla om livet i den lokala kyrkan ska överleva till frågan om när det dör ut. Där livet dött blir kyrkorna "övertaliga". På detta grubblar kyrka och riksantikvarieämbetet. Och engagerade människor i församlingarna. Sekularismen tar över, i hemmen finns andra altaren: televisionen och datorn. Det som verkar locka är musik. Inte evangelium, tro eller kristet liv. Men människors längtan kan tändas. Behovet av´nåd och förtröstan kan sätta fötter i rörelse. Ända in i kyrkans rum och gudstjänst.

Därtill, man kan knappast underskatta dessa invigda rum och hus som identitetsmarkörer för sina orter och byggder. Kyrkorna är symboliskt laddade och historiskt värdefulla genom att generationerna satt sina spår i dem. Att sälja dem är att låta något väsentligt gå bort. Nästan som att begrava en bit av trakt och folk.

Det räcker inte att sätta en timer i kyrkan som tänder och släcker ljus eller spelar en klockarnas trudelutt då och då. Kyrkan är ett bönehus för sina medlemmar, för de Kristtrogna, för Guds folk. Kyrkan är en plats för gemensamma möten och för det viktigaste - för relationen till det heliga och Gud. För mötet med Kristus i mässan.

Kyrkan vilar där som Guds kupade hand över jorden, som Claes-Bertil Ytterberg en gång uttryckt det. Med sitt torn som likt ett pekfinger vill få oss att lyfta blicken så att även det himmelska kommer inom synhåll. Det sägs att man inte ska sälja skinnet innan björnen är skjuten. Här kanske följande borde gälla: sälj inte kyrkan innan väckelsen har kommit...

Mer från Riksantikvarieämbetet
Eskilstunakuriren
Dagen
Expressen

Att ha under

Nyligen besökte jag en lokal marknad. Sådana som flyttar sig runt landet. Där säljs alla möjliga varor. Väskor. Borstar och korgar. Brända mandlar och honung. Kläder är populära. Man kan skaffa sig en barntröja med Bamse på. Eller Läderlappen. Och figurer av annat slag. Inte alltid på det godas sida.

Marknaden ägde rum i Klintehamn. På Gotland. Här fanns det mesta, även sådant man har under. Titta, där ståtar en riktig ringbrynja. Där viker en vanlig undertröja ut sig. För att inte räkna upp och benämna allt annat smått och gott att ha under. Det är bara att välja och vraka ur det stora utbudet. Just för stunden var där inte så många klunder. Men vänta bara. Allt kan säljas med god reklam och fint exponerade varor!

Ingen klang i de ekumeníska orden

Läser predikoturerna för en ort ett bra stycke landsväg hemifrån. Knappt en högmässa så långt ögat nådde. Kortformer för söndagsgudstjänst, söndagsmässa eller kort och gott gudstjänst. Här och där andra hemgjorda varianter. Det mesta tycks gå an. Men jakten på den försvunna högmässan borde snarast inledas!

Svenska kyrkans handbok används som ett gudstjänstens ark för att klippa och klistra. En verktygslåda ur vilken man väljer friare än fritt. Detta är mitt intryck. Ska nog undersöka saken bättre. Se om det verkligen kan stämma? Läsa regelbundet och börja anteckna.

Det verkar inte som särskilt många domkapitel tar saken på allvar. De tycks mera irriterade på dem som vill ha kyrkan tradition intakt, men med möjlighet att ösa ur den ännu större och äldre kristna kyrkans rika och historiska arkiv. Svenska kyrkan en brokyrka, sa man förr med stolthet. Svenska kyrkan som överbryggade internationella skiljelinjer och berömde sig av goda relationer med Konstantinopel, Rom och Canterbury. Idag är klimatet på den fronten mera kylslaget.

Konstateras kan att det inte är samma stolta klang i de ekumeniska orden som förr. Och inte samma drag i dialogen med andra kristna. Det är roligare och betydligt mera exotiskt att hålla hand med andra.

Utsatthet och besvikelse

Förtjänar den som utsatt andra för svårigheter att själv på motsvarande sätt bli utsatt? Den vars kamrater utsatt andra för svårigheter har också den personen förtjänat att bli utsatt? Den som tillhör en sammanslutning eller förening där sådant förekommit internt eller externt mot andra i omvärlden hur mycket av det som andra gjort har man del i? Har man då gjort sig förtjänt av egen utsatthet? Av att folk slutar hälsa. Motarbetar en. Vänder ryggen till. Sprider rykten...

Det skulle kunna handla om Livets ord, om arbetarrörelsen, om de politiska partierna, om idrottsrörelsen eller om högkyrkligheten. Om många sammanhang där de flesta av oss är, har varit eller skulle ha kunnat vara med...

De som blivit utsatta på ena eller andra sättet hur ska de hantera sin egen utsatthet utan att hamna i bitterhet och besvikelse? Hur får sådana personer upprättelse? Hur kan människor gå vidare och undvika att ge igen för oförrätter? Hur ska de få utrymme och acceptans för sin kritik mot förföljelser, okamratliga fasoner eller bara ren dumhet?

Kan man undvika att låta solen gå ned över ens vrede?

Vi har råd att dela med oss av trygghet och frihet

Tillåt mig att citera en av sommarens predikningar utlagd på ordrik:

I en ofri värld

där krig och ondska
fattigdom och hunger
speglas i människors ögon
där umbäranden ristar fåror i deras
ansikten och sätter spår
i allt svagare kroppar
längtar människor efter frihet
efter att få välja fritt

Vi ser dem ibland
de skymtar fram
när verklighetens bråddjup
ibland blir synligt mellan
alla flyktiga skratt i förströelseprogram
när underhållningsflimret någon gång
trängs undan av tillvarons kalla fakta

Vi har en generös flyktingpolitik
trots dess brister eftersom
Sverige inte som somliga länder
väljer ut enbart dem med hög utbildning
med goda försörjningsmöjligheter
med välbeställda trygga liv

Till Sverige kan man komma
söndertrasad av kriget
och nedbruten av dess namnlösa fasor
slagen i spillror av terror och tortyr
av krossade familjer, bortappade barn

Tryggheten, välfärden och friheten
är en gåva vi kan och har råd
att dela med oss av
än mer generöst!

Nära altaret

På svamptur i skogen. Överallt mattor av trattkantareller. Somliga små och obetydliga. Andra kraftfulla och självsäkert mogna. Habegäret kämpar jag undan och plockar i lugn takt. Rensar samtidigt bort barr och mossa. Viftar bort en spindel. Gläds över allemansrätten. Svamparna är blöta av allt regnande. Inte ens där, i skogens avskildhet, lämnar tankarna på Svenska kyrkans framtid mig ifred. Jag får allt svårare att förstå bevekelsegrunderna för reformivern hos utredare och kyrkomötesombud. Vad driver dem. Vad vill de egentligen?

En kristen kyrka byggs alltid underifrån. Där det kristna livet levs. Nära altaret. Utifrån gudstjänsten. Den springer fram ur Evangeliet. Hur kan det då komma sig att Svenska kyrkan alltmer verkar vilja bygga från ett annat håll? Med administrationens perspektiv i fokus. Med beslutsapparatens organisation som främsta intresse.

Egendomlig är också tanken att de som inte vill delta ska ha mer inflytande i kyrkan än alla som faktiskt lever ett kristet liv i kyrkans gemenskap. Om dessa fick bestämma mer i kyrkan skulle kyrkan bli elitistisk, har det sagts. Kyrkfolket och prästerna ska inte ha så mycket att säga till om för då blir folkkyrkan för mycket kyrka och för lite folk. Vilken märklig idé. Vilken blodfattig kyrkoideologi.

Tänk om det är tvärt om. Att först när kyrkan tillåts vara kyrka blir den verkligt intressant. Då har den något att erbjuda. Om trossamfundet lever nära altaret. Utifrån Evangeliet. I gudstjänst.

Så tänker jag där i skogen. Långsamt fylls hinken med svamp. 10-12 liter blev det, och lite till...

Remissvar blir omröstningar i enkätform

Remissrundorna i Svenska kyrkan blir alltmer som en omröstning i enkätform. Utredningen Närhet och samverkan som föreslår drastiska förändringar i kyrkans lokala organisation är nu ute på remiss i Svenska kyrkan. Ingressen i rikskyrkans artikel om utredningen på nätet ser ut så här: Förenklad organisation och ledning för församlingar. Flytta ansvaret för vård och underhåll av kyrkobyggnaderna till stiften. Intensifiera arbetet med gemensamma administrativa system i kyrkan. Detta föreslår Svenska kyrkans strukturutredning.

Numera lämnas svar på remisser inom Svenska kyrkan huvudsakligen genom att man kryssar för bland färdiga alternativ. För den aktuella utredningen är det främst ja eller nej som gäller. Dock med möjligheter till ett försiktigare förhållningssätt. Man erbjuds alltså även kommentarrutor där egna åsikter kan noteras.

Förr skrevs remissvar som självständiga skrivelser där remissinstanserna kunde argumentera för sina hållningar hur utförligt de önskade. Remissammanställningen blev på så sätt ett digert arbete. Och fick formen av en argumentationsöversikt. Idag kan man istället enkelt avgöra hur många som är för eller emot eller som har en mera ambivalent hållning. Utöver den starka styrning som enkätens frågeställningar erbjuder förlorar också argumenten i styrka genom att de blir till kommentarer och på så vis underordnas.

Vinsten som det förenklade förfaringssättet med svar i enkätform ger måste vägas mot förlusten av grundlig argumentation i sakfrågorna. Nu kan man alltid skriva mera utförliga självständigt formulerade skrivelser. Men hur många orkar egentligen göra det?  På samma genomarbetade sätt som förr? Få, tror en ärrad och konfunderad remissvarsskrivare...

Min telefon blir ofta full

Varannan gång som det ringer händer händer något jag inte vill! På mobilen ska man trycka på en alldeles bestämd och liten knapp med en lyft lur på. Så är det tänkt. Men varannat samtal kopplas bort. Eftersom knappen är för liten till mina stora fingar. Besynnerligt är vad det är!

Denna märkliga bärbara lilla apparat kan mycket. Oändligt mycket mer än vad jag kan. Detta därför att den är så komplicerad att jag inte förmår minnas eller utföra alla märkliga knapptryckningssekvenser. I rätt ordning.

Telefonen kan ta emot mail. Det kan inte jag. Den kan surfa på nätet vilket inte jag kan. Den vet var den är. Vilket jag sällan har en aning om. I GPS-termer mer bestämt. Trots att den vet så mycket är den inte olik mig. Själv har jag vissa kunskaper i en hel del ämnen, men kan ha svårt att nyttiggöra det som finns i kunskapsförrådet mitt. Mobiltelefonen har ingen användning alls av det mesta av sina insikter, förmågor eller möjligheter.

Olämpligt nog blir min telefon ofta full. Av inkommande meddelanden. Varje telefonsvararbesked läser den dessutom upp två gånger. Min teori är att den inte litar på mig. Inte helt och fullt. Tålmodigt lyssnar jag på upprepningarna. För att slippa höra dem nästa gång telefonsvararen vill mig något. Gånger två.

Som tur är kan jag ta emot varannat samtal. Och ringa på den. När jag lyckas hitta in i listan över kontakter...

Kommunikationsteknologin har ändrats. Det enda oföränderliga tycks vara jag och min oförmåga att ta in moderna lösningar. Intre ens Clas Ohlsson hade så särskilt mycket att erbjuda när jag frågade. Beprövade sätt att meddela sig är antikverade. Budkavlar, semaforeringsflaggor och morsenycklar fanns inte i sortimentet. Så det kan bli!

Grå dag i väntan på något gott

Grå, grå är himmelen. När jag blickar ut genom fönstret kan det dock finnas hopp om en ljusning. Sinnet är också gråare än vanligt. Sömnen ville inte infinna sig. Anledningen? Gårdagen innehöll en liten operation. Fyra stygn och ett skrymmande tryckförband uppe på flinten blev följden. Såret, dolt för världen, ville inte sluta värka. Så John Blund höll sig på avstånd. Så det blev till att lösa korsord, klappa katten, läsa ett kapitel och snurra som en vindflöjel.

Men under operationen med lokalbedövning diskuterade vi bland annat svamp. Jag fick känna mig nöjd när jag berättade om skogens svarta guld - trumpetsvamparna. Vi abr väl hem en fem-sex liter i alla fall. Och ett par liter gula kantareller blev det också. Dock kunde det ha blivit mer. Vildsvinen har nämligen med sina trynen som jordfräsar demolerat svampskogens finaste ställen.

Nu torkar de svarta trumpetsvamparna långsamt i väntan på att spela sina finaste fanfarer till höstens måltider. Tala om att vänta på något gott!

Professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld, får beröm av Karin Långström Vinge för att han skriver bra om kyrkan och partipolitiken. Han har tydligen fått diskutera moderaternas förslag till avhopp i P1 morgon. Det är på sin plats att de partikritiska rösterna fick höras. Varför inte i Sveriges radio?! Här ska professsor Bjereld också få lite mothugg. Med ett antal synpunkter som inte bemöts eller tycks vilja diskuteras på allvar.

Han skriver: De politiska partierna är också viktiga för Svenska kyrkans interna liv. Partierna bidrar med människor som känner gemenskap med Svenska kyrkan och som är villiga att kandidera till olika förtroendeuppdrag. Om partierna retirerar från kyrkovalen kommer de kyrkopolitiska uppdragen i större utsträckning än nu att innehas av det s k kyrkfolket, d v s den grupp som kännetecknas av att vara väldigt trogna gudstjänstbesökare.

Hur stor partigemenskapen är med Svenska kyrkan kan man tvivla på. Aldrig någonsin har jag hört de politiska partierna uppmana sitt partifolk att gå i kyrkan, döpa sina barn, puffa för konfirmation. I kyrkostyrelsen och kyrkomötet kan man gilla kristendomen lite mer. Men så snart man går tillbaka in i partiets verksamhet är det livsåskådningsmässig neutralitet som gäller. Hur mycket partigemenskap med kyrkan vittnar det om? Det man är intresserad av som parti är att ha inflytande och makt. Vad sedan enskilda förtroendevalda tycker och tänker är ju en underordnad fråga. Partiet väljer kandidater och gör listor från sina intressen. Det borde professorn redan ha märkt.

Bjereld fortsätter genom att skriva att gudstjänstfolket, denna grupp är inte representativt för Svenska kyrkans 6.5 miljoner medlemmar. En folkkyrka behöver både de trogna gudstjänstbesökarna och alla de människor som känner gemenskap med kyrkan utan att de med nödvändighet deltar Högmässan varje söndag.

Men jämför gudstjänstfolket förhållande till kyrkan med partimedlemmarnas förhållande till väljkarkåren eller medborgarna - relationen är väl ungefär densamma. Partieliten ska bestämma i partiet och över politiken, men i kyrkan får de aktivt utövande kristna inte styra.

Det är en antikverad syn på partipolitikens uppgift och företräden som Bjereld företräder. I ett enda av många trossamfund ska partipolitikerna styra. Hur jämlikt är det? På den punkten tycks Bjereld företräda idén att partierna ska styra i alla slags folkrörelser, föreningar och trossamfund. De partier som grundades för att styra i stat och kommun! Så här skriver Bjereld: En väg framåt för de politiska partierna är att utveckla sin samverkan med civilsamhällets alla olika organisationer Partierna skall finnas där människorna finns, och väldigt, väldigt många människor - 6.5 miljoner - finns i Svenska kyrkan.

Här anar man att han tänker att socialdemokrater och centerpartister egentligen borde leda muslimska församlingar, katolska kyrkan eller idrottsrörelsen. Om han inte menar det borde han prestera argument som förklarar och motiverar varför ett enda samfund ska styras av de partier som leder verksamheten inom stat och kommun. På mig verkar det som ett slags delikatessjäv, man förhindrar Svenska kyrkan att utifrån egena premisser forma sin verksamhet och utöva samhällskritik!
Såsom man genom bindningar till särskilda banker inte ville veta av och kunde hindra planer på en kyrkans bank. Centern med Föreningsbanken, socialdemokrater och folkpartister med Sparbanken och de konservativa som gillade SHB och SEB. Ergo ingen kyrkans bank.

I ett modent och sekulärt samhällssystem ska naturligtvis bodelningen mellan partipolitik och trossamfund vara helt genomförd. Allt annat andas kontroll och överhet. Det har i alla fall en del moderater börjat förstå.

Vad rätt du tänkt, så fel det blev

I den kyrkliga tidningen SPT 17/2011 (Svensk Pastoraltidskrift – Kyrkligt forum) läser jag om förslagen att förvandla Svenska kyrkans organisation i grunden. Strukturutredningens betänkande kommenteras av POSK:s (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) ledande företrädare och ordförande, Hans-Olof Andrén. Han satt i utredningen och har gedigen kunskap om vad som ligger bakom förslagen.

Han kommenterar utredningens arbete med att undersöka varför församlingar lagts samman. Det vanligaste skälet, skriver Andrén, är svårigheter att utföra den grundläggande uppgiften, framför allt att fira gudstjänst. Därtill kommer brist på förtroendevalda och bristande resurser personellt och ekonomiskt.

Men, skriver han, i andra fall handlar det om andra saker. Där har stora och mycket stora församlingar gått samman. ”Den nya jätteförsamlingen har säkert blivit ekonomiskt och administrativt rationell, men ´församling´ i något slags teologisk och sociologisk mening – grundad i ett gudstjänstliv och en församlingsgemenskap – är det naturligtvis inte fråga om”. Klokt och rätt.

Här skulle jag vilja säga något som kunde få Hans-Olof Andrén att tänka om vad gäller förslagen som sedan följer. Men det blir säkert svårt med tanke på att han bundit upp sig och står bakom förslagen. Men jag som inte varit med reagerar starkt: om man tänkt så rätt, varför blir det så fel?

Strukturutredningen vill erbjuda en ny syn på pastoratet. Men vad gäller de gamla samfälligheterna blir pastoratet en ny samfällighet med obegränsad makt över pengar och innehåll! Det finns inget som tvingar den nya ledningen att i framtiden delegera beslut till församlingsnivå. Om målet är att man ska dela på de många uppgifterna borde väl den enklaste modellen ha varit att upplösa samfälligheterna och låta församlingarna behålla makten över sina egna resurser och frågor. Gemensamt kunde man ha fått bilda eller ingå i en förvaltning eller ett bolag där man kunde hantera fastighetsfrågor, personalexperter och flera andra uppgifter som enskilda församlingar inte har egna resurser att hantera. Församlingens grundläggande uppgift klarar de normalt.

Nu tar man ifrån församlingen församlingsinstruktionen. Och församlingsrådet som är en bleksiktig kopia av de gamla direktvalda kyrkoråden utses av fullmäktige och banden till lokalgemenskapen behöver inte längre finnas kvar. Församlingen får ingen egen kyrkoherde och därmed finns inte längre kyrkoherdens ledaransvar kvar i någon kvalificerad mening. I Örebro skulle 7 församlingar dela på en herde. Nya chefer kan lika gärna bli andra kyrkliga befattningshavare som inte är löftesbundna till kyrkans tro, lära och bekännelse.

De gamla kyrkonämnderna blir nu det nya enda kyrkorådet och får all exekutiv makt under kyrkofullmäktige. För att värna församlingarna gör man dem maktlösa! Lös den ekvationen den som kan. Utredningen följer de kommunala mönstren med allt större enheter under en chef och en politisk ledning!

Hans-Olof Andrén kallar detta ”ett viktigt teologiskt ställningstagande: verkligheten hänger ihop, både andligt och materiellt är redskap i evangeliets tjänst”. Men den idén kullkastar inte vår lutherska tradition av självstyrande lokala församlingar inställda i kyrkans episkopala struktur. Tvärt om talar den för ett bibehållande av lokala kyrkoråd och styr en församling. Skickar man makten uppåt i systemet kommer lokalförsamlingen att tappa förmågan att förena andligt och materiellt. De löper risken att bli underordnade andliga föreningar som ska vidmakthålla gudstjänstlivet. De förfogar inte längre över sina materiella resurser.

Om våra förslag blir verklighet kan alltså pastoratets kyrkoråd självt styra en gemensam pastoral verksamhet – en diakonicentral t ex, skriver Hans-Olof Andrén. Var ska resurserna till den diakonicentralen tas, kan man undra. Finns det någon som tror att det inte kan urholka församlingsdiakonin eller någon annan lokal verksamhet, den som finns på armlängds avstånd?

Samfälligheterna har varit en undermålig lösning på problem som församlingarna har försökt lösa. Därför blir det extra ledsamt att utredningen bygger sitt lösningsförslag kring samfälligheterna som hade behövt upphöra. Förslaget om de nya pastoraten betyder att man i praktiken gör en församling av många eftersom det nu bara ska finnas en kyrkoherde. Man inför en superkyrkoherde som blir ett slags minibiskop. Personen får mycket att bestyra ihop med ett litet begränsat folkvalda. Antalet förtroendevalda med något inflytande att tala om, dvs där andligt och materiellt hålls samman, blir försvinnande få. Allt färre får allt mer att bestämma över allt större delar av Svenska kyrkan!

Av de ovan redovisade skälen finner jag Strukturutredningens förslag omöjliga. De strider mot vår traditionsenliga modell med dubbel ansvarslinje eftersom så många nuvarande kyrkoherdar avpolletteras. Det lokala självstyret i den episkopala strukturen hackas sönder genom dessa nya superherdar och det begränsade antalet förtroendevalda. Församlingarna töms på uppgifter och förandligas eftersom de kommer att sakna sina egna resurser.

De gamla kontrakten havererar och vår traditionella modell för tillsyn kullkastas. Man centraliserar istället för att låta besluten fattas på lägsta möjliga nivå och låter subsidiaritetsprincipen upphöra att vara en ledstjärna. Kyrkoherden och kyrkorådet kan med några enkla penndrag flytta på människor från profilerade församlingar och verksamheter som de vill ändra på eller motverka. Jag saknar numera tilltro till att de som får mycket makt i kyrkan kommer att ha vilja, mod eller lust att värna mångfald och låta olika traditioner och spiritualiteter göra sig gällande. Hur kan det komma sig? Jag läser och lyssnar. (Ett exempel. Engagerad och aktiv ekumenik står lågt i kurs och kontakter med de stora kristna traditionerna i världen blir alltmera misstänkt. Såvida det inte sker på kyrkoledarnivå där man mu,era också negligerar våra överenskommelser om att tala med varandra innan större förändringar genomförs. Så gick det med den stolta lutherska brokyrkan och hennes evangeliska katolicitet!)

Varför har man så bråttom, har jag frågat på denna blogg flera gånger. Det finns enligt utredningen inte tid att göra denna totalomgörning till en valfråga. Det lär inte bli möjligt för de församlingar som inte vill följa med in i det nya att hinna bilda egna pastorat genom samgående eller församlingsdelning. Ingen tid har räknats in för att fördela nuvarande samfälligheters tillgångar på församlingar som går med och dem som stannar utanför. Min misstanke, det ska jag erkänna helt öppet, är att man inte kommer att tillåta några sådana avhopp. För då blir det kaos och komplicerat. Jag saknar alltså Hans-Olof Andrén tillförsikt om att detta ska bli bra. Den tilliten till delar av de politiska hiearkierna och till den kyrkliga maktapparaten har efter hand krackelerat och vittrat sönder.

Strukturutredningen sänder all makt till de nya samfälligheterna, pastoraten. Det är inte att värna församlingarna.

Strukturutredningen har bl a kommenterats av

Sveriges Kyrkokamerala förening

Dag Sandahl

Kristdemokrater i Svenska kyrkan

POSK:s Valblogg

Frimodig kyrka

Kyrkans skäl att finnas till

Försvaret för att politiska partier ska ha makten i kyrkan är fortfarande utbrett. Försvaret tycks öka i takt med att kritiken blir tydligare. När moderaterna är beredda att ta steget bort från att ett trossamfund bland många ska vara styrt av politiska partier tycks det inte alls stämma till minsta eftertanke hos andra partipolitiska grupper. Tvärt om.

Hur är det då med argumenten? Karin Långström Vinge, flitig kyrkopolitisk bloggare, kommenterar en ledare i Skövdetidningen SLA. Tidningen menar att politiska partier i kyrkan ska förpassas till historiens skräpkammare. Karin LV ställer den retoriska frågan: Men hur stämmer det med demokratiska värderingar att påpeka olämpligheten i att kandidera för en viss grupp i ett visst sammanhang?

Vad är demokratiska värderingar, undrar jag. Är det övertygelser om att allt i vårt samhälle ska byggas med den parlamentariska demokratin som modell? Eller att man bör organisera det civila samhället så att så många människor som möjligt får inflytande? Eller att folkviljan står över det som tradition, lära och Bibel värnar? Att hävda att politiska partier inte ska styra en kyrka är ingen odemokratisk tanke. Demokratin förutsätter inte att de politiska partierna ska dominera andra områden av samhället.

Kyrkan fanns före partierna. Och lär på något sätt överleva även denna partipolitiska parentes. Som alla andra stora rörelser och organisationer borde kyrkan själv få finna sin väg till demokrati. Vill man prompt ha politiska värderingar representerade i kyrkliga val borde kyrkfolket åtminstone kunna välja mellan alla kandidater. Så länge man låser väljarna till valsedlar som partierna har kontroll över kan man fråga hur demokratiskt det är. Folkvilja översätt i det fallet till partimakt.

Karin LV fortsätter: Varför ska de då ”ställa upp” som moderater? Svaret är i en demokratisk kyrka enkel: just därför att de kan. Den grupp som samlar tillräckligt många intressenter är välkommen att kandidera i kyrkovalet. De politiska partier som ”ställer upp” gör det för att de tycker att det finns anledning till det. De företräder våra medlemmar i en organisation som lever av medlemmarnas kyrkoavgifter. Det ger trovärdighet. De har erfarenheter av näringsliv, kommun, landsting och riksdag.

Med samma argumentering borde till exempel Greenpeace, Humanisterna (de som är med i Svenska kyrkan) och Fotbollsförbundet också ställa upp. De kan ställa upp om de vill och de har säkert medlemmar som tillhör Svenska kyrkan. Bakom den tanken ligger föreställningen att för att man kan göra något så ska man göra det. Och det är inte alls en bra modell. Tvärt om är det mycket som politiska partier bör avstå från även om de har möjlighet och skulle kunna.

Politiska partier är små organisationer i förhållande till Svenska kyrkan. Visserligen samlar de många röster i riksdags- och kommunalvalen - men det är sympatisörer på valdagen. De som ska styra en kyrka bör naturligtvis väljas utifrån kyrkans kärnfrågor - som har med kristen tro och teologi att göra. Precis som man i politiska val väljer utifrån politisk ideologi och program som har med samhällets kärnfrågor att göra - arbetsmarknad, skatter, samhälleutveckling etc.

Jag bävar för vad som händer de närmaste åren om inte de politiska partierna besinnar sig. Hur goda kristna det än finns i partierna är det partiernas program som lägger riktning och mål. Än har ingen lyckats visa mig att det finns den ömsesidighet mellan partier och tro som skulle ge trovärdighet åt partipolitiken.

När stod ett politiskt parti senast för sitt kristna åtagande utanför Svenska kyrkans väggar, t ex i stat och kommun? När drev ett parti senast på sina medlemmar att vara solidariska med kyrkan? Att gå i gudstjänst, låta döpa sina barn? Att stödja Svenska kyrkans internationella arbete? Uppmanade partifolket att ta bekännelsen och trons frågor på allvar?

Dessutom - nu riskerar kyrkan att få centerförsamlingar och socialdemokratiska församlingar, i likhet med kommuner som har den ena eller andra politiska färgen. En sådan partipolitisk kyrka står enligt min uppfattning i strid med kyrkans väsen. Med dess grund, des vara, dess raison d´être!

Ökad partipolitisering i kyrkan

Efter beskedet om att moderaterna eventuellt överger de kyrkopolitiska valen som parti blev frågan hur de övriga partierna skulle reagera. Både Centern och Socialdemokraterna ångar, enligt sina talesmäns besked, vidare i kyrkan som om de vore fullständigt omedvetna om riskerna att två politiska partier skulle ha kyrkan som spelplan.

SvD skriver: Olle Burell, kyrkopolitiskt talesman för Socialdemokraterna, är inte förvånad över Moderaternas beslut och tror inte heller att det kommer påverka deras inflytande. Och Socialdemokraternas egen politik påverkas inte heller av beslutet.

– Så länge många Socialdemokrater som inte tillhör svenska kyrkan fortsätter att uttrycka sitt stöd för att partiet ska stödja svenska kyrkan kommer vi att göra det, säger han.

Dessutom har man ett arbete på gång i höst och vår för att stärka det kyrkopolitiska engagemanget. – Vi går i motsatt riktning mot Moderaterna.

Icke medelmmarnas vilja är vägledande för det frotsatta engagemanget påpekar Olle Burell. Vilka kan det vara? Är det ateister, muslimer, agnostiker som tycker det är bra att kyrkan hålls i "Herrans tukt och förmaning" om uttrycket låter sig inordnas i den sekulära världen.

Att gå i motsatt riktning betyder väl att man arbetar för att öka sitt partipolitikska inflytande i Svenska kyrkan. Jag undrar vad det är för slags analys och övervägande man inom socialdemokraterna har gjort som leder till ansträngningar att försöka stärka sitt grepp om kyrkan? Tänker man bara kortsiktigt? Inte ideologiskt. Kyrkan levde före partierna och kommer att leva när dagens politiska partier i grunden är helt annorlunda än idag.

Det paradoxala som förmodligen kommer att hända när moderaterna hoppar av valen till kyrkomötet är att partipolitiseringen inte minskar. För en tid kommer den säkert att öka eftersom de kvarvarande politiska partiernas försöker få fler platser och mera makt. Deras partiprogram blir mera tongivande. En begränsad tid. Tills väljarna på bred front reagerar mot att en kristen kyrka framstår som socialdemokratisk eller centerpartistisk. Då blir det nog inte särskilt roliga röstetal för partierna som båda har varit förespråkare för den partipolitiserade kyrkan och dessutom har styrt och dominerat den.