Katolska bruk, säger någon och skakar på huvudet åt de liturgiska kläderna som kors- och ljusbärarna har på sig. Katolicism, säger en annan och tänker på långa talarer som präster har på sig. Allt har blivit så katolskt, mumlar någon och syftar på korstecken, knäfall och bugningarna inför altaret. Andra hakar upp sig på präster som kysser evangelieboken eller altaret.

Att dessa liturgiska kläder och bruk på olika sätt finns i alla de stora traditionerna – även i den lutherska kyrkan internationellt – verkar man inte medveten om. Utifrån en ganska begränsad kännedom om både den egna och andras kyrkor värderar och etiketterar man. Det är starka känslor men lite fakta.

Katolsk har egendomligt nog blivit ett ord fyllt av negativ klang, åtminstone för dessa människor. Det katolska ska man ta avstånd ifrån och inte omfamna. Vi upplever inte katolikskräck som den såg ut under religionskrigens 1600-tal, men rädslan för detta man ser som främmande är uppenbar. Det finns kvar stråk av att man uppfattar katolska kyrkan mindre som kyrka och mer som en främmande religion. Man tycks ha förträngt att den Romersk katolska kyrkan är den kyrka ur vilken vår egen kom, den där vi har alla våra viktiga rötter. Och mycket av det som reformationens kritik riktade sig mot har försvunnit eller ändrats.

Ett exempel är den gemensamma luthersk-katolska deklarationen om Rättfärdiggörelseläran. Deklarationen avslutas: Vår samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundsanningar måste komma till uttryck i och bekräftas i kyrkornas liv och lära. Här kvarstår alltjämt frågor av varierande vikt som behöver ytterligare klargöras: de gäller bl a relationen mellan Guds ord och kyrkans lära, liksom frågor om auktoriteten i kyrkan, om dess enhet, om ämbete och sakrament och slutligen om relationen mellan rättfärdiggörelse och socialetik. Vi hyser den övertygelsen att den uppnådda gemensamma förståelsen erbjuder en bärkraftig grund för sådana klargöranden. De lutherska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan avser att fortsätta sina strävanden att fördjupa den gemensamma förståelsen och att göra den fruktbar i kyrkornas lära och liv.

Vi tackar Herren för detta avgörande steg på vägen att övervinna kyrkosplittringen. Vi ber den heliga Anden att leda oss vidare mot den synliga enhet som är Kristi vilja. Läs mera själv:http://www.svenskakyrkan.se/km_om_97/km/skriv/973/css97315.htm

Det märkliga är att man inte ens tycks känna sig befryndad med den spiritualitet och fromhet som katolska kyrkan så frekvent innehåller och erbjuder. Den det värmda hjärtats tro som väckelse och lågkyrklighet bär med sig är samma fromhet kan man finna i många katolska sammanhang.

Anti-katolska reaktioner avslöjar våra egna brister. Det hade inte varit svårt att understryka hur ofta Svenska kyrkan sedan Nathan Söderbloms dagar berömt sig av att vara en brokyrka mellan de stora kyrkotraditionerna. En kyrka som har lärt av och som har kontakter och ekumeniska relationer med de stora ortodoxa kyrkorna, med den Anglikanska och den Romersk katolska kyrkan. Ett trossamfund som hemtamt rör sig i Kyrkornas världsråds (WCC) och Europeiska kyrkokonferensens (CEC) sammanhang.

Invändningarna mot det man ser som katolska inslag i Svenska kyrkan kommer också av att man inte förstår det som sker. De som reagerar känner sig ställda utanför. Där behöver vi bli bättre på att förklara ursprunget och motiven för de liturgiska uttrycken och åtbörderna. Det som uppfattas som romersk katolicism är bruk vi delar med alla de stora traditionerna.

Om etiketten inte stämmer eller är så precis – tar det bort invändningarna? Nej för den som inte vill veta av en liturgiskt utformad och genomarbetad gudstjänst som innehåller momenten ovan spelar det nog inte så stor roll. För några av oss har den liturgiska gudstjänsten en sådan kraft och ett sådant djup att den blivit oss inte bara kär utan omistlig. Det hindrar inte att vi måste mötas i samtal om gudstjänsten och dess uttryck. Och med dem som vill sätta stämplar i pannan på andra där det ska stå katolik behöver vi tala extra mycket.

Inte minst kan vi var och en och tillsammans behöva fundera över våra förställningar, hur de ser ut och var de har sitt ursprung. Var hämtar våra uppfattningar sin näring? Vad bygger mina egna antipatier och avståndstaganden på? Och varför uppskattar jag det som andra inte alls kan stå ut med?

Det andliga intresset är stort nu! Fler är nyfikna och undrande. Rent av hungrande. Den nyandliga rörelsen med New Age användes länge som ett påtagligt bevis för denna samtidens andliga intresse. Alternativa mässor med alternativ medicin, hälsorörelser, olika metoder för meditation och andliga terapier som kristall- och luktterapier samlar mängder av intresserade. Och sökande får man väl säga. Att så mycket av det vi förr såg som vidskepelse nu drar till sig nyfikna är ett bristsymptom i tiden.

Typiskt är att många inte vill tro som kyrkan, eller för den delen som alla andra. Och ändå är de flesta inte särskilt djärva eller nytänkande på trons och andlighetens område. Vi är nog vare sig vi är religiöst organiserade eller ej, deltar i andliga rörelser eller ej, ganska trostraditionella. Men vi har blivit historielösa. Vi har skurit av banden till våra egna kulturella rötter. I ett slags andlig jantelag har vi rackat ner på det som sedan 1000 år format vårt andliga arv.

Ett sätt att möta denna andliga längtan är att finnas i centrum av sin övertygelse, att introducera människor i meditation, bön och gudstjänst. Att lära ut det kristna livets elementa. Tillbaka till källorna, åter mot centrum!

Minns förändringen i skolundervisningen från kristendom till religionskunskap. När vi fick religionskunskap hade det förgåtts av en massiv kampanj från de kristna kyrkornas sida att förhindra ändringen och försöka bevara och försvara skolundervisningen. Enstaka och djärva kristna tyckte inte att den dåvarande kristendomsundervisningen var så mycket att yvas över.

Många elever fick avsmak för kyrka och tro under dessa timmar. Man införde en förment objektiv skolundervisning, den skulle vara religons- och livåskådningsmässigt neutral. Men omvittnat är att kristendomen snart drunknade. Lärare kunde lättare underminera än bygga upp tro och religion i objektivitetens namn. Neutraliteten gjorde det möjligt att överbetona andra religioner, t ex all orientalisk och asiatisk religion. Eleverna fick snart lära sig mera om islam och buddhism än om kristen tro. Exotismen tog över - för den sågs inte som ett hot.

Sekulariseringen kan vi diskutera länge – detta bortväxande från kyrkans tro, språk och tänkande. I Hedeniusdebattens efterföljd skulle man i alla fall inte vara religiös och allra minst kristen. Som ung studenetpräst fick jag känna av stark fientlighet från delar av den akademiska världen. Men tillhöra kyrkan kunde man. Denna kulturella fortsatt starka tillhörighet uttrycker samtidigt en väldig lojalitet med den kristendom man tankemässigt avvisat. Motsägelsefullt, eller hur. Eller är det så att tillhörigheten handlar mer om rötter och historiska band, ger en egen kulturell identitet som står ganska oberoende av kyrkans innersta övertygelse och budskap?

Hur ska man förstå denna fortsatt starka samhörighet med den kyrka vars tro man inte själv utövar eller särskilt pregnant omfattar? Som en försäkring möjligen. Skulle någon behöva kyrkans tjänster är det bra att höra till. Som ett medborgarskap. Är man svensk tillhör man Svenska kyrkan. Tryggt och bra.

Svenska kyrkan måste räkna dessa många tillhöriga som en väldig resurs. Och erkänna att det är legitimt att tillhöra av andra skäl en personlig tro. Men kärnan som omfattar tron måste med nödvändighet växa. Alternativet är att hela kyrkan blir något annat. Kyrkan som något förgånget, en historisk återvändsgränd som man kan befinna sig i av nostalgiska skäl.

Kyrkan, en organisation för kulturhistoriska värden, en apparat vars demokratiska medvetenhet vida överstiger dess andliga liv och tro, en klingande cymbal: det vill säga ett slags samhällelig gärningslära utan inspiration från kyrkans Herre. Eller en moralisk uppfostringsanstalt som de tidiga frikyrkorna menade. Det vore en förfärande utveckling...

Alla vi som vill något annat: upp till kamp!

Förr fick man religion. Den överlämnades automatiskt, det var bara att ta emot. Att vara född i Sverige var för de flesta liktydigt med att tillhöra Svenska kyrkan. Det kyrkliga medborgarskapat gick knappast att avstå. Under århundraden kunde man inta vara något annat än luthersk kristen. Traditionen, kulturen, samhällsordningen – allt förutsatte och krävde kyrkotillhörighet. Man gick i kyrkan av tvång eller helt enkelt bara för att man skulle. Det stod ovanför det man kunde välja eller avstå ifrån. Allt var inte bättre förr.

Idag är det annorlunda. Många väljer sin religion. De ser på olika religioner som olika alternativ som man kan ta ställning mellan. Men även de som står fast i sin övertygelse att finnas kvar i Svenska kyrkan väljer: de tar ställning till om de ska gå i kyrkan just den kommande söndagen, de gör en utvärdering – kommer det att bli bra, får jag ut något av det? Det kan rent av vara så att den fråga som avgör om man ska gå till kyrkan är – har jag lust?

Det var inte bättre förr! Men det kunde vara bättre nu. Om enbart lusten får avgöra om vi ska tillbe Gud med församlingen är risken stor att vi ger efter för annat som för stunden känns skönare, enklare, roligare eller häftigare. Och idag finns det mycket som lockar.

Förr ägde kyrkan effekterna. Man kan tänka hur det var att en julmorgon komma från mörka hem där eldstaden lyste upp köket och inte mycket mer. Från skogar kom man vandrande för att stiga in i en kyrka fylld av vaxljus. Som att komma till himlen. Nu kan vilken rockkonsert som helst med hästlängder övrträffa gudstjänstens ljuseffekter. Och världens alla stjärnor upträder i våra egna hem. Men den fasta punkt en levande tro utgör kan ingen effekt i världen slå. Och film- och musikstjärnorna får ursäkta - men att få vara i tystnad och bön inför Gud kan de aldrig överträffa.

Fler frågor än den om vi har lust borde få chansen – betyder det något för andra om jag går? Javisst. Kan gudstjänsten ge mig något mer än underhållning och njutning? Jovisst. Är det alltid roligt? Nej och frågan är väl varför jag vill att det ska vara enkelt och fyllt av njutning eller underhållning? Kan det vara njutbart och underhållande? Ibland.

Min tro och därmed jag själv kan ha nytta av och rent av må väl av att regelbundet komma inför Guds ansikte. Och det har jag faktiskt god lust till: att må bra, även om det är på sikt och inte på stört. Men betänk att det som är utmärkt på sikt kan vara bra även i kort perspektiv även om det ibland råkar vara lite motigt.

Biskopsord står inte alltid högt kurs, men ändå är vi fortsatt nyfikna på vad en biskop har att säga. Artikelserien om trygghet går vidare i Svenska Dagbladet. Nu med biskop Thomas, koptisk biskop och välkänd efter många besök i Sverige. Han berättar idag den 21 februari (http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_14673930.asp)om sin situation efter den bilolycka i vilken några av hans nära svenska vänner dog. Själv blev han skadad.

Han kommenterar frågan om den mardröm han gått igenom med flera döda. Misströstar han inte? Han säger: Men jag skulle aldrig inte tro. Eller inte lita på. Tron bär mitt stora varför. Och senare i artikeln: Det farliga, det är när du förlorar hoppet. Då är du inte alls trygg.

Han beskriver en tro som orkar med att inte alltid vara säker, som kan härbärgera frågor och tvekan. Som inte har alla svar. Som bär människors längtan efter att förstå, efter mening också inför döden, i det oönskade och meningslösa.

Den legendariske prästen i Nyskoga i norra Värmland, Sven Hector, kunde ha sagt det samma. Ombedd att säga något om den kristna tron sa han en gång att tron är frågetecknet satt i kanten på allt liv. Hans tro på Gud rymde insikten om att Gud var den ende som orkade med ifrågasättandet. Ibland sa han: jag behöver en Gud att tvivla på.

Tilliten är så fast att den står ut med osäkerhet och rymmer allt mörker och all den svärta vi också bär. Mitt stora varför, som biskop Thomas säger.

Andas in, andas ut. Djupa andetag. Och syret
strömmar genom kroppen. Den livsnödvändiga andningen
sker oftast alldeles omedvetet. Den bara fungerar.

Bilden av hur människan andas har gärna använts för att
beskriva bönen. Det kristna livets andning är bönen, har
det sagts. Utan den tynar det andliga livet. Utan den
tystnar Guds röst i människan.

Trots att många ber verkar det svårt att tala om bönen.
Det är som om ingen vill tillstå sitt behov att vända sig
till Gud med sina önskningar och sin längtan.

Mitt intryck är att det bads mycket mer förr i tiden. Då
fungerade bordsbönerna med tacksägelse för bordets gåvor.
Då somnade man inte utan att ha ventilerat dagen inför Gud
i aftonbönen. Då räcktes dagen med sina bekymmer och
glädjeämnen tillbaka till honom som givit den.

Trots att det har blivit svårare att föra traditionen vidare till
nya generationer verkar det ändå som om bönen inspirerar nya
bedjare. Ovana och trevande närmar sig människor Gud med
sina innersta behov och önskningar i förvissningen om att
åtminstone Gud skall höra dem.

Föräldrar och faddrar kan hjälpa barnen in på bönens väg.
Den som vågar be kan mitt i upplevelser av övergivenhet och
utsatthet möta närvaron. Även om människor sviker finns det
någon att vända sig till.

Bönegrupper är en hjälp att fortsätta be. Den täta
gemenskapen är både en styrka och en svårighet. Man kan också
i alltfler församlingar öva kristen djupmeditation – att sitta,
att vara inför Guds ansikte.

I meditationen får våra egna önskningar och begär sjunka
undan och annat ges plats. Ett lyssnande får
för en stund ersätta allt annat talande, alla ord.

Men om det inte finns sådana grupper att gå med i? Så kan
man öva sin bön i den alldeles vanliga gudstjänsten –
hos oss i Olaus Petri på söndagar kl 10.00.

Finns det något bättre än att vara sedd och hörd? Många
lever ensamma och med begränsade kontaktytor. Relationerna
till medmänniskor blir i storstäderna gärna många men
mycket ytliga. Mitt i detta virrvarr är det något mycket
dyrbart att veta sig önskad, sedd och hörd.

Ibland måste man först få avbörda sig allt och göra alla
önskningar kända, man måste få tala med Gud. Men
orden är inte alltid lika nödvändiga. När orden sinar skall
inte bönen genast avslutas under trycket av klockan och
brådskande möten. Efter alla de egna orden behövs tid och
ro för ett bönens lyssnande.

Det är en sak att läsa om bönen. En annan sak är att be.
I bästa fall kan det ena leda till det andra...

På gräset satt kyrkonämnden en senvår. Den hade nyss firat gudstjänst i Taizé med 3000 ungdomar. Kyrkonämnden var på visions- och inspirationsresa. Bussresan ner genom Europa hade svetsat samman personerna en del. Man umgicks över partigränser och lärde känna andra förtroendevalda. Man hade tid för annat än kyrkopolitik. Ovant men riktigt fint!

Vilken är Svenska kyrkan uppgift? Vad skall församlingar syssla med om man läser kyrkoordningen? Diskussionen böljade. Grupparbetena med dessa frågor som man brottats intensivt med under bussresan fortsatte i Taizé. Halvliggande i gräset skulle vi fundera över gudstjänsten därhemma. Till övningen hörde några olika röster. Det skulle fungera som verkliga personers tänkbara invändningar och vi skulle reflektera utifrån deras synpunkter på gudstjänsten.

Där fanns den besvikna unga människan som inte tyckte sig få plats. Någon ville få medverka och påverka men erbjöds inget utrymme. Där fanns den som saknade den omgivande världen. En röst var positiv. Personen hade hört att många tyckte att gudstjänsten var så gammalmodig och uteslutande – men det höll hon inte med om. Den som var positiv fick vara det genom att ta avstånd från någon annans kritik.

Sittande i gräset nästan hukade jag inför ifrågasättandet av gudstjänsten – tills jag bestämde mig för att testa frågorna mot gudstjänsten i Taizé. Den är internationell och världen får plats genom att olika språk talas eller genom att men ber för det som sker i världen. Visserligen har vi bara något litet inslag på grekiska eller latin i gudstjänsten men för övrigt är det ju likadant hemma. Genom bönen för världen finns den med.

Ungdomen har verkligen plats i Taizé, men inte nödvändigtvis genom att deras musik (hur nu ungdomars musik egentligen är) spelas eller att de gör något annat än det gudstjänsten vanligtvis innehåller. Några barn vandrar fram och några ungdomar läser texter och sjunger, man tänder ljus – men det är inte helt olikt gudstjänsten hemma. Det slog mig att det som lockar är förmodligen att ungdomar bjuds att dela brödernas gudstjänst.

I Taizé erbjuds människor inte att hitta på nya lockande gudstjänsinslag, man kommer inte för att bygga om gudstjänsten, för att hitta på något nytt, något lockande – utan för att se Jesus, för att be och sjunga lovsång. Om det är gammaldags eller uteslutande beror ganska mycket på den som kommer, hur förväntningarna ser ut. I Taizé medverkar många i olika givna uppgifterna. Till exempel genom att bära skyltar som det står silence på. Det kanske vi skulle pröva så att andakten verkligen fick utrymme även innan gudstjänsten börjar?

Nu rätade jag på ryggen. Det var ingen mening med att sitta där i Taizé och huka för att det fanns kritiska röster hemma i Sverige. Kritken mot gudstjänsten hemma kunde lika gärna handla om Taizé. Så mycket är gemensamt – så kritiken springer troligen mest ur frustrationen över andra saker.

Det är fortfarande flest äldre människor som firar våra gudstjänster och vi står vilsna inför hur de medelålder och de unga ska inbjudas och lyckas komma med. Trots alla anställda är vi så förhållandevis få i alltför många församlingar. Vi ska ge utrymme åt alla möjliga grupper och tillgodose många intressen, och vi ska handla diakonalt och hålla apparaten igång... Känslan av kräftgång kan bli förlamande. Då behöver vi förstås ett hoppets tecken, vi behöver Taizé.

Taizé (http://www.taize.fr/sv) erbjuder en helt annan upplevelse – under några dagar eller en vecka lever man nära varandra och mycket enkelt. Där möter man människor från hela världen. De sitter bredvid Dig vid maten eller tätt intill under bönen på golvet. Man delar varandras villkor och man är inte hemma. Man kommer dit och får verkligheten hemma på avstånd. Be, samtala, sova och äta. Där är ingen televison, knappast några datorer och inga sportevenemang tar all uppmärksamhet. Familjen, skolan och arbetet har man åtminstone fysiskt lämnat kvar hemma...

Gudstjänsterna bygger på en fromhet nära marken. Man sitter med varandra och de dagliga bönerna är så enkla att ordningen inte behöver förklaras. Det är lovsång, förbön, textläsning, tystnad och bön och ännu mera sång. Den egna rösten behövs trots att man sitter i ett hav av människor.

Bibelförklaringar och gruppsamtal fyller också dagarna vid sidan om gudstjänsterna. Ungdomarna vill ha det. Därför reste man dit. Där tas de på allvar och möts med respekt. Men det bygger också på att de unga går in under gemensamma regler för att det skall fungera.

När de unga återvänder hem slår de huvudet i situationen där. Var är de 3-4000 andra ungdomarna? Var är stämningen under lovsången? Var är gemenskapen, inspirationen. Är kärleken, är Gud verkligen här?

Broder Matthew (en av de bröder som är Sverige för att förbereda ett nationellt Taizémöte i Stockholm 3-6/5) predikade i söndags i Olaus Petri kyrka. För första gången hade han stigit upp i en predikstol. Han sa att kärlek är något annat än en känsla eller en upplevelse. Det betyder att sträva efter att finna hjärtat i Jesu liv, att längta efter att bli som han.

Bortom bristerna i våra hemmagudstjänster kan vi upptäcka Guds rike. Fastnar vi i kritiken blir kvar på ytan. Vi når inte in eller fram. I, genom och bortom det enklaste kommer Gud oss till mötes. I den vanligaste av gudstjänster andas Anden. För ett kort litet ögonblick anas himmelriket och det heliga. Vi vet ju att det finns. Vi har varit i Taizé… och vi har firat gudstjänst hemma i vår egen kyrka!

En fråga som inte har fått plats i ekumeniken är den om hur man ser på möjligheten att anställa varandras medlemmar de kristna kyrkorna emellan. Att samfunden har speciella regler för vigningstjänsterna (präster och diakoner) och för vissa andra nyckeltjänster är självklart. De vigda och ordinerade är ju kallade till uppgiften att på ett särskilt sätt tjäna och värna sin kyrkas tro och tradition. Det är lätt att förstå.

Men vad gäller de många övriga uppgifterna i våra samfund vore det önskvärt med en deklarerad öppenhet att även kunna anställa andra kyrkors medlemmar. Att det ska fungera så dåligt är svårare att förstå och fördra. Svenska kyrkan har för sin del ett krav på medlemskap för anställning i Svenska kyrkan men med möjlighet till undantag om man har särskilda skäl. Undantagsregeln tillämpas på sina håll så restriktivt att ingen annan göre sig besvär. Vi värnar kyrkotillhörigheten som om den sa allt om lämplighet och engagemang.

Medlemmar i kyrkor och samfund som Svenska kyrkan har ekumeniska överenskommelser med behandlas i särskild ordning och där öppnas goda möjligheter för anställning.

Idag är det beroende på lokal välvilja om man kan anställas i Svenska kyrkan som tillhörig en annan kyrka eller samfund. Såvida inte den kyrkan tillåter dubbel kyrkotillhörighet - då är man ju också medlem i Svenska kyrkan. Vilken egendomlig kyrkosyn att man kan tillhöra flera kyrkor. De samfund som inte tillåter dubbel tillhörighet men som man samverkar med i de ekumeniska sammanhangen, till exempel i Sveriges kristna råd, har man också en förpliktelse till. Tillsammans har man deklarerat sin vilja att verka för en synlig kristen enhet. Det borde klargöras både i kyrkoordning och i praktiken.

Det avgörande är vad som stadgas i Svenska kyrkans kyrkoordning, 34 kap och 7 §. Regeln där är att det krävs medlemskap i Svenska kyrkan för anställning. Men det finns en undantagsbestämmelse: vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket, om att den som tillhör Svenska kyrkan är behörig att anställas, när det finns särskilda skäl.

Ett sådant skäl borde kunna vara att man tillhör ett samfund som Svenska kyrkan samverkar med i de ekumeniska organen. Ett annat skäl är naturligtvis att personen har en kompetens som Svenska kyrkan önskar få del av.

Reglerna i andra kyrkor och samfund känner jag inte i detalj. Jag föreställer mig att man i flera av dem visserligen värnar ett medlemskap i det egna samfundet, men också gärna välkomnar andra kyrkors medlemmar in i tjänst.

Inget bör få hindra att man ekumeniskt deklarerar en ömsesidig beredskap och öppenhet att kunna anställa andra kyrkors medlemmar. Detta måste ses som ett viktigt uttryck för den gemensamma strävan efter kristen enhet.

Mitt förslag är att Sveriges kristna råd tar på sig uppgiften att verka för att medlemskyrkorna ser över frågan om möjligheten att anställa varandras medlemmar. Och att kyrkomötet i Svenska kyrkan breddar porten till anställningar i kyrkan. Annars är ekumeniken ännu en gång mer en munnens bekännelse än en hjärtats övertygelse!

Svenska kyrkan har tillsatt en demokratiutredning. Två betänkanden är aktuella eftersom en remissomgång pågår. I den ena, Demokratin är en succesiv uppenbarelse, Svenska kyrkans utredningar 2005:2, behandlas mer principiellt olika demokratiska system och beslutsformer. I den andra som nu ska remissbehandlas,Välja med förtroende, Svenska kyrkans utredningar 2006:2, behandlas valsystemet med sina möjligheter och begränsningar.

Beroende på vilken kyrkosyn man har kommer man också till olika slutsatser. Den som ser kyrkan som en nationell organisation med stift och församlingar har inga större problem med direkta val till de olika nivåerna. De behöver inte hänga ihop särskilt tydligt. Legitimiteten tillhandahålls av de breda lagren av kyrkotillhöriga genom direkta val.

Den som ser församlingen som den grundläggande nivån i kyrkan, den förutom vilken ingen kyrka finns, ser annorlunda på frågorna. Den synen finns i Kyrkoordningen, tydlig i inledningen till Andra avdelningen: Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Att inflytandet och beslutsrätten i kyrkan skall utgå från församlingen och inte folket i vid mening är inte så svårt att motivera. Enligt luthersk syn är det sakramenten och ordet som bygger kyrkan, kyrkan är den plats och den gemenskap där sakramenten förvaltas och ordet rent förkunnas. I den Augsburgska bekännelsen står det i artikel 7: ...kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det kan inte den nationella kyrkonivån hantera, inte heller stiftet. Det är och förblir församlingen som ytterst förvaltar denna kyrkans skatt och kärna.

Därför bör beslutsrätten i kyrkan utgå från församlingen och sprida sig upp till stift och nationell kyrkonivå. Utredningen har föreslagit en sådan lösning i förhållandet mellan församling och de lokala ekonomiska servicesystemen som kallas samfällighet. Att stiftsfullmäktige och kyrkomöte på samma sätt bör utgå från församlingen har man däremot avvisat. Där bör de bli emotsagda. Olika former av representativitet kan uppnås beroende på hur man väljer att utforma denna nödvändiga relation mellan församlingen, stiftet och kyrkan på riksplanet. Sådana modeller finns i internationella kyrkor och bör duga också i Svenska kyrkan. Inte minst ett billigare och rimligare valsystem kan motivera att man väljer denna väg.

Trots uppdelningen kyrka – stat genomsyras tanken på nationalkyrkan av ett slags statsideal. Först och främst kyrkomedlem, därefter stifts- och församlingstillhörig. Denna överbetoning av kyrkan som nationell kommer ofta till uttryck. Församlingarna trycks på gemensamma kommunikationsmodeller, webblösningar och andra typer av uppifrån kommande tankar och idéer. Clearingsystemet kopplar loss de kyrkotillhöriga från sina församlingar och gör dem till fria medborgare som inte definieras av sin församlingstillhörighet utan av en rättighet att var som helst begära ”kyrkans tjänster”. De kan därför vraka och välja var de vill ha dop, vigsel och begravning.

Så kan det bli därför att de som företräder kyrkan på den nationella nivån inte har så stor anledning att se sig som församlingarnas representanter och företrädare utan de är främst valda som representanter för sina olika politiska partier och grupperingar. Partimöten före, under och efter kyrkomötet talar tydligt! Och partimöteskulturen lever stark på de flesta stift och i samfälligheterna. Tanken att man i sin förberedelse inför beslut och sammanträden skulle se det som lika viktigt eller än mer betydelsefullt att mötas till gudstjänst och/eller bibelstudium törs ingen ge röst åt. Vem vågar förändra, vem manar till omvändelse?

Uppbrottet från kristen tro och religion beskrivs ofta som en befrielse. Människan tar tillbaka sina rättigheter, återvinner herraväldet! Ett skäl är att förväntningarna på ett liv efter detta har uppfattats som ett hot och att slippa ifrån ännu en tillvaro erbjuder en känsla av befrielse. Det är svårt nog att leva ett liv och utslocknande, mörker, intighet ska bli så skönt, går resonemanget. Logiska saltomortaler som att man förmodligen inte kan erfara något efter utslocknandet eller intigheten behöver man inte ge sig in på. Sådana tankar bär i alla fall äkthetens prägel och ska tas på allvar. Man vill helt enkelt inte vara med längre eller tvingas uppleva mer.

Himlaförväntan är ändå inte drivkraften för så mångas livsåskådning idag. Istället drivs trostillhörigheten fram genom erfarenheter av hur religionen och tron ingjuter struktur och mening i en kaotisk värld. Tro och religion betyder för många av oss hjälp och stöd i detta livet, vad övrigt är vilar i Guds hand.

Ps 305 ger en antydan utifrån den längtan efter mening och helhet som de flesta människor ändå ger uttryck för. Ett sökande som ständigt pågår. Men så skärps perceptionen och man ser mer, naturen tillhandahåller ledtrådar och tecken: Var är den Vän som överallt jag söker? När dagen gryr min längtan blott sig öker; när dagen flyr, jag än ej honom finner, fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer; en blomma doftar och ett ax sig böjer. Uti den suck jag drar, den luft jag andas, hans kärlek blandas.

Idag den 12 februari inleds en ny artikelserie i Svenska Dagbladet om trygghet. I den första artikeln intervjuas professor Thomas Hylland Eriksen. Som en av tre betydelsefulla faktorer nämner han religionen. När religionen överges tvingas människan att återta kontrollen. Genom sin religion överlåter människan sitt liv i någon annans, i Guds händer. Därmed får hon hjälp att inse att livet kan bli långt eller kort och att allt inte kan kontrolleras. Utan religion får man ansvar för allt och strävan att behärska växer. När något sker är driften att utkräva ansvar och lägga skuld på någon stark. Öppenheten för att livet inte fullt ut kan styras har gått förlorad.

Uppbrottet från kristen tro och religion har, om man ska ta Thomas Hylland Eriksen på allvar, sällan insedda konsekvenser. Att leva i tro är inte att släppa sin delaktighet, sitt engagemang i livet eller att leva ansvarslöst. Men överlåtelsen genom ord som ske Din vilja öppnar för att även denna dag får tas emot och kan mötas som en gåva att glädjas över.

En alldeles vanlig helgdagsafton osade svavlet i
en av de större församlingskyrkorna. Där dånade Guds vrede
fram över församlingen så de metertjocka väggarna syntes skaka.

Gud var den stränge domaren. Inte ens de fromma kunde känna
sig säkra. Hela världen skulle fyllas av skräck när det var
dags att svara inför domaren löd budskapet.

På vredens förfärliga dag när jord och himlar ska bäva då
ber människans om frälsning. För med eld ska Gud döma
världen. Den dagen blir en sorgens och olyckans bittra dag.

Domsbasunen ska ljuda och kalla fram oss ur gravarna och
ställa oss inför tronen. Allt undangömt ska bli uppenbarat.
Boken där allt står nedskrivet om det onda människor gjort
ska tas fram. Skulden förskräcker och händer sträcks mot
Gud. De dömda faller ned till avgrundslågorna.

Jag såg mig om. Ingen reste sig för att lämna kyrkan. Alla
lyssnade intensivt, somliga med slutna ögon. Församlingen
var fängslad av minsta vokal.

Ställd inför domens verklighet ber människan till Jesus,
han som för hennes skull blivit slagen och uppfyllt lagen.
Hans nåd kan och skall hindra att de döda uppslukas av
dödsriket. Han kan enligt löftet föra människor från döden
till det eviga livet.

Kvällen avslutades med följande ord: "Fräls mig, o Gud
från eviga döden på vredens förfärliga dag, då jord och
himlar skola bäva och du med eld skall döma världen!"

Efter en mycket förtätad och laddad tystnad bröt jublet loss
i bänkarna. Entusiastiska applåder ekade under valven.
Och människor såg lyckliga och hänförda ut.

En sådan förkunnelse har inte hörts sedan väckelsen
brann för 150 år sedan. Idag fördöms sådana tankar
samfällt, ilsket och energiskt. Här mottogs den under
bifall och jubel. Hur var det möjligt?

Dirigenten bugade, solisterna bockade sig och orkestern
knackade stråkar i notställen. Verdis Requiem hade tonat ut.

Moderna människor satt trollbundna under den tid som åtgår
för två normalhögmässor. Och de uppskattade vad de hört.
Eller tyckte de bara att det lät bra?

Den som har kunskap om känsliga förhållanden ska hålla tand för tunga. Men om ingen berättar något om andra, vad ska vi då prata om? Hur roligt blir det då att träffa folk? Därför njuter vi när någon lättar på förlåten. Ordet borde kunna härledas till att den som avslöjar något lätt blir förlåten att hon dragit undan slöjorna. Krydda ett samtal med detaljer som enbart den insatte äger och vinn respekt bland de nyfikna. När man kasserat in leendena och skratten kan man säga: Och hon som gjorde det där otroliga, hon har faktiskt också fått…

Sekretess är ett laddat ord. Sekretess låter fint men svajigt som nobless eller faiblesse. Mestadels uttyder vi det som hemlighetsfull. Är man full av hemligheter blir det sagda mera lockande. Avsiktligt kan man utelämna namnen på dem man känner att man måste tala om. Eller finurligare än då - man kan kalla Leif för Ingrid. Den skicklige hittar fram till ledtrådar även när någon avidentifierar. Om en manlig person med stark dialekt och boende i Örebro har gjort något, då har det sagts mig att det omskrivs: han… han, nej visst ja hon, hon är väl skåning eller så och bor i Örebr…Örsundsbro bor hon i, eller var det i Öresund? Ingen tand stod i vägen för tungan där inte.

Sedan barnsben har vi i kyrkan fostrats i att tala väl om vår nästa. Sådant har vi vinnlagt oss om, vi har övat och tränat. Så nu är vi mästare i den grenen. Vi är extremt duktiga i att verserat och utsökt formulerat tala om medmänniskan. Att tala väl är väl att tala så här ungefär: Och vet Du vad den smått ömkansvärda och beklagligt illitterata och illojalt papistiska ritualisten, echaufferad som han var, förnuftsvidrigt lät undslippa sig i sakristian momentet efter det att han embrasserat och kysst det romerska missalet…

Klokt är att undvika dem man talar om - då slipper man tråkigheter. Undflyr vi dem vi är kritiska mot eller uppfattar som motståndare, så slipper vi få svar på tal. Vi undgår tröttande diskussioner, slipper utmattande debatter och flyr utsiktslösa meningsutbyten. Ses vi bara som hastigast kan vi dra nytta av det: jag träffade honom, han svartrocken från nordkalotten som jämt... och då sa han att.. vad han nu kan ha menat med det, han som alltid…

Så en dag möts vi där i dimman. Då drar man sig till minnes att hälsningen Så roligt att se dig, käre vän kan betyda Släng dig i väggen, eller vad har Du här att göra. Hur har Du det bär budskapet Du har det säkert som Du förtjänar, eller Kom inte här och klaga. Dock har det hänt att kommentarerna betytt vad man tror att de ska betyda - till allas förtret och med stor oklarhet som följd.

Om vi talade mer med varandra tvingades vi till sist bli lite ärligare och medge att vi skvallrar bakom ryggen på varandra. Som kyrkvärden vänligt informerade sin kyrkoherde om: vi talar inte längre om kungen och Silvia, vi talar om Dig och din fru. Hur kul är det? Särskilt för kungen och Silvia.

Tänk om fel rykte nådde rätt person. Vilken förfärlig oreda det skulle bli. Tänk om folk sa till varandra vad de annars bara spred ut till alla andra. Den där kyrkoherden, vilken reaktionär svartrock! - Ja kyrkoherden det är jag, men min kaftan har väl inte gjort något ont?
I den där församlingen måste man gå i kyrkan jämt och man ska tro, så odemokratiskt och elitistiskt. De har gammal musik och sjunger på latin, det är så hemskt och stelt. De är emot oliktänkande så de borde inte få hålla på utan skulle förbjudas! -Där är jag frivillig och stolt över det och tycker vad jag vill!

Åsikter skulle brytas. Övertygelser korsas. Ja skulle liksom behöva betyda ja och nej nej. Kan Vår Herre önska att vi skulle avstå från glädjen att sprida rykten och umgås? Verkligen bisarra tankar... Allt detta kommer från en säker källa, så säg det inte till någon!

Idag botar Jesus en långtidssjuk man
Han säger bara några ord
och hälsan återvänder

Behövs det inte mer?
Räcker det med ett par ord?
Och så är 38 års lidande borta?
Jesus frågar mannen vid fårdammen Betesda:
Vill du bli frisk?
Han svarar inte på frågan
utan berättar snarare varför
han fortfarande är sjuk, han har inte
hunnit ner i det svallande vattnet när
dess undergörande effekt vällde fram
Men Jesus såg honom
Log han, tårades ögonen
såg han på Jesus med en fånges blick?
På Jesu uppdrag reser han sig upp
och vandrar sakta ut ur evangeliet…

Visst vill han bli frisk, tänker vi
En sådan egendomlig fråga
Vad kan ligga bakom den?
Vilken viktig erfarenhet
gömmer sig i den märkliga frågan?

Kan man verkligen bara resa sig
och lämna 38 års sjukdom bakom sig?
Efter en så lång sjukdom anpassar man sig,
vet inte längre av något annat
man blir ett med sin sjukdom, får sin
identitet genom den
(Här en länk till berättelsen
om hur min njursjukdom åtgärdades
genom en njurtransplantation -
http://www.yes2life.net/berattelser_esj.shtml)
En och annan kämpar emot,
ibland på de egendomligaste sätt
En man jag träffade när vi dialyserade
varnade mig: akta dig, på det där stället
lakas man ut som en sill…

Ibland kan sjukdom ge fördelar,
man kan slippa krav man annars tvingas hantera
Själv blev jag nästan oförmögen att
bre en smörgås eller bädda en säng
Sjukdomen ger trots lidande och obehag
något positivt: andras uppmärksamhet,
värme, medkänsla och uppställning!
Var mannen beredd att ge upp sådant?
Därför frågan: vill Du bli frisk?

Man är ju inte bara sjuk i kroppen
utan också sjuk i huvudet:
i känsla, upplevelse och psyke

Minns Israels barn som hade det
så svårt i Egypten under förtrycket
men vägd mot den ovissa framtiden
fanns osäkerhet om vad friheten kunde innebära

Och vandringen mot det förlovade landet är inte lätt
– människor i utkanten hinner ångra sig
Somliga sa: Om vi bara hade kött att äta!
Minns ni fisken vi åt i Egypten,
så mycket vi ville! Och gurkor
och meloner, purjolök och rödlök och vitlök.
Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. (4 Mos 11:4-5)
Släpp mitt folk, hade Moses sagt
När de flytt och kommit undan förföljarna
ville de då verkligen bli fria,
ta sin frihet med alla konsekvenser på gott och ont?
Fångenskapen gäller hela människan
Man är inte fängslad uteslutande till kroppen
utan blir också fånge genom sättet att tänka
Släpp mitt folk! Vill Ni bli fria?

För den som blir fri eller frisk
blir inte allt i livet omedelbart enkelt
Kom ihåg att vare sig Ryssland,
Polen eller Sydafrika har haft
någon lätt resa mot frihet och demokrati
Lika lite är befrielsen från sjukdom enkel, inte heller
är den svaret på människans alla stora frågor och problem
Livet som sjuk kanske var bekvämare än livet som frisk
när kraven och förväntningarna tränger sig på
…vill du bli frisk?

Jesus botar på sabbaten
vilket leder till ett uppträde
och en ny konfrontation
Hur ska man vara funtad
för att bli upprörd över att
någon blir frisk – men på fel sätt?
Varför blir man så ilsken på att
den friske mannen tar sin bädd
och bär iväg den även om
det står i strid med sabbatsbudet
Felfinnarkritikerna är snabba: Det är sabbat,
du får inte bära på din bädd!

Är det verkligen viktigare att
något görs på rätt sätt än att det blir bra?
Enligt Johannes 5 kapitel anser
Jesu motståndare att hälsan
får underordna sig sabbatsbudet
Konflikten upphör inte utan följer oss,
vi möter den alla: lagens bokstav
ställs mot dess andemening
det formella gentemot det pragmatiska
och vi känner striden om medel och mål
vad är rätt att göra för att uppnå det man vill?
Här ställdes Guds lag i vägen för
mannens steg bort från sin sjukdom

Vill Du bli frisk-frågan, vem riktas den till?
Jesus hinner inte bota alla och erbjuder inte alla
frihet från sjukdom även om där finns
ett generellt anspråk på att Gud förmår allt, att Kristus kan
Gud skyddar inte alltid sina efterföljare,
de kläds inte i universell
skyddsutrustning eller stålmansdräkt
De troende är som alla andra
utelämnade åt sjukdom och död
Vi lever under samma villkor som
alla Guds skapade varelser
Men - den som blir sjuk och den som dör
vilar enligt vår tro tryggt i Guds hand!

Gåvan att bota sjukdomar förvaltas
idag mestadels på sjukhus,
av samtalande terapeuter och psykologer
och försiktigt och blygsamt även av oss

Vi i vår församling ber i förbönsgudstjänster
för sjuka och behövande och smörjer med olja
Vi ber att vår Herre Jesus Kristus
med sin kraft skall genomströmma människor
och stärka dem till ande, kropp och själ
Och vi tecknar korsets tecken på deras pannor
Vi talar med varandra och försöker
stärka det friska

Nog hör vi talas om spektakulära förkunnare
som med sina miljonshower far världen runt
losskopplade från församlingens regelbundna
tillbedjan och samtal med Gud
De utnyttjar människors svaghet
och exploaterar deras längtan efter hälsa och liv
De får alltför ofta stå oemotsagda
Dessa hälsans riddare putsar sina rustningar
älskar strålkastarnas sken och struntar i dagens text
om att i pelargångarna låg det en mängd sjuka,
blinda, lama och lytta
Något masstillfrisknande erbjöds inte

Jesus såg en man som låg där:
Vill Du bli frisk?
Jesus bjuder någon att resa sig upp
att ta sin bädd och gå
erbjuder någon att öppna sina ögon för att se
befaller någon att höra med döva öron
Så tänds hoppet hos de många om att
denna tidens onda inte ska stå som slutgiltig segrare
Den förtryckte, den sjuke hoppas
Exemplet vid Betsda och andra händelser
vaslöjar att något annat än det som härskat i 38 år
eller styrt ett helt liv är möjligt

Jesus sjukdomens makt någon gång
Ibland låter han läkedom och hälsa ta över
Vår tid, så energisk i sin dyrkan av hälsa
borde omsluta de under Jesus gör i evangelierna
Men istället avvisas Guds ingripande
Kanske därför att så många kristna dumdristigt
hävdat Gudsingripandet som den enda vägen
att bli frisk, och helbrägdagjord
Därför har de förnekat kunnande och vetenskap

Tron blir i den tappningen förnuftsstridig
ställs i motsats till vårt mänskliga vetande
Vi måste göra allt vi kan för hälsa och läkedom
vi kan inte förneka den Guds gåva
som heter förnuft, erfarenhet och kunskap
Mannen vid dammen kunde vara Du och jag
Vi är bundna var och en på sitt sätt
av sjukdom, av handikappande vanor
fängslade av tänkesätt och idéer
Så vill Du bli frisk? Vill du bli fri?
Ditt svar riktar Du till Jesus som hör och ser…

Men glöm inte - Jesus bjuder
också in oss i lidandet
att gå den svåra vägen

Du ur nöd och plåga
ser på oss och frågar
Säg mig vill Du vara
med mig också där

Ja jag vill. Där du är
finns det ljus och mening
där är varje mänska
älskad och förstådd (Sv Ps 25:4-5)
/predikan i Olaus Petri kyrka/

Låt oss införa en ny dag i kalendariet. Skvallersöndagen. Här några tankar till predikoförberedelsen. Glädje är något vi i kyrkan är duktiga på. I många organisationer avundas man oss i Svenska kyrkan vår förmåga att ordna högtid och hålla fest. Vi kan ta tillvara livet och dess många glädjeämnen. Vi kan dela glädjen och fördubbla den – och därför delar vi frikostigt med oss av det vi fått höra och se.

Grundbulten i en missionerande tro är att föra något vidare. Så vi lärde oss att sprida ut saker och ting – effektivt och ihärdigt. Men med tanke på dagens ämne det blev det vi sände vidare inget vidare. Tekniken blev viktig på ett annat sätt än apostlarna tänkt. Ett riktigt rykte, ett saftigt stycke skvaller som tål att spridas, det väcker glädje, sann glädje, skadeglädje. Har Du inte hört att…Säg det inte till någon – men jag måste få berätta vad jag fick höra häromdagen.

Varav består ett rykte, vad är ett skvaller? Mest är det ord med stor yta och starkt sken. Någon gång kan ryktet ha släktskap med verkligheten – men för att en berättelse skall fungera måste den ges dramaturgisk utmejsling. Alltså – bort med tråkiga sysslor som faktakontroll och källmaterial. Här gäller det kreativ konst. Vem orkar med långa sammanhang? Vi frontförkortar och sammanfattar: eftersom det var så där du vet, så fick han…

Skvaller pyntas gärna med tydliga åsikter. Man ska förstå att så där som de är på det förskräckliga stället, så ska man inte vara eller göra eller tänka eller bete sig!

Ta avstånd, tyck illa vara. Ibland blir det bara utsmyckningen kvar, och det räcker gott att meddela att någon person eller församling är på ett sätt man inte borde vara och att det är förskräckligt.

Rykten och små historier överräcks på olika sätt. Privat och hemligt. Offentligt och som avslöjande. Ofta utformas skvallret som en nätt stafettpinne med förbehåll att den ska bevaras i förtroende och inte gå vidare, alltid lockande och avsett att lämna vidare.

Rykten och skvaller är som rök och dimma i vars närhet det blir extra svårt att se tydligt och klart. Man kan inte ens upptäcka skandalerna för all andlig smog som lagt sig över nejden. Och då måste vän av ordning ju bara protestera. Ryktena får alltså inte bli så många att de hindrar vår väsentliga uppgift att veta sånt om andra som de själva helst vill glömma.

Under höga valv heter ungdomskören OPQ: s nya CD. Den innehåller mestadels sakral musik eftersom kören i första hand är en gudstjänstkör.

Självfallet konserterar denna duktiga kör också. Allt annat vore slöseri med förmågor och resurser. Ibland fnyser någon åt att Svenska kyrkan ägnar så mycket tid åt musik. De som gör så kan knappast ha besökt söndagskvällens konsert i Olaus Petri kyrka. Den var oförglömlig. Repertoaren var skivans.

Kören var suverän i modulation, frasering och klang. Organisten och körledaren Ulf Samuelsson ledde distinkt och med sprudlande musikalitet. Strålande. Jag önskar att fler skulle få upptäcka vad denna unga kör förmår. Vilken tillgång den är för Svenska kyrkan, för Olaus Petri församling!

Min far, snart 90 år ung, besökte Örebro just denna helg och hade möjlighet att sitta med på konserten. Han skakade på huvudet efter snart sagt varje körsång... Och med gotländsk ordrikedom sa han: Fantastiskt Vicken klang! Va di ä duktige! Han borde veta som musikälskare och kritisk körsångare under större delen av sitt liv.

Den som tror att kyrkomusik utövas i ett begränsat och isolerat sammanhang glömmer att musiken har lång historia med starka rötter i rit och gudstjänst. Merparten av den klassiska musiken är sakral och har tjänat kyrkans gudstjänst. Den musiken är portförbjuden i de flesta radiosammanhang – bortsett från några enstaka klassiska musikprogram. Det uppväxande släktet luras därmed på sitt kulturarv. Vår generation ska inte vara den som slänger ut kyrkomusiken och stryper en av de mest framgångsrika verksamhetsgrenarna i kyrkan!

Nog är det märkligt att åsikten ständigt återkommer att gospel är den bästa av kyrkomusikens grenar. Gospel kan vara häftig, medryckande och rytmiskt slående. De församlingar som har skickliga gospelkörer kan få enorm draghjälp i kontakten med unga. De som är duktiga på gospelmusik ska naturligtvis utöva den. Men tanken att alla ska ägna sig åt den är egendomlig. Erfarenheten i OPQ visar att andra musikstilar kan vara mycket inspirerande.

De som fnyser tänker att samhället får ta hand om musikens framtid. Där finns inte tillräckligt med resurser för att hålla musiken som folkrörelse igång. Det bygger i stort på frivilligt engagemang. Och hur blir det om de sakrala verken, också de stora passionerna och oratorierna, förvisas från kyrkorummet för att mest uppföras i sekulära konserthus? De är ju skapade för kyrkorummet med dess akustik och symbolik.

Några tänker möjligen att kyrkomusiken kan man lika gärna vara utan. Vad vore musiklivet i Sverige om inte kyrka och frikyrka år efter år uppmuntrade och tränade unga människor i sång och musik? Tänk om kyrkor och samfund inte satsade på professionella musiker och om gudstjänstmusiken mest blev korta refränger med teologiskt magra slagord. Öken!

Några församlingar kämpar envist och uthålligt för att kyrkomusiken skall få ljuda i kyrkorummet. Måtte de bli ännu fler. Även denna söndagskväll i Olaus Petri blir det uppenbart. Då och där i kyrkans rum förstår man på hur många plan och hur djupt musik och text samspelar med krucifix, med valv, ljus och altaren.

Allt verkade hur fredligt som helst.
Det idylliska draget var påtaglig. Att något var fel
insåg man efter lite nämare kontakter. Det var något
sjukt i svang. Något förgiftade samvaron.

Smittan spred sig hastigt. Hade det gällt en kroppslig
farsot hade en smittskyddsläkare kunnat ge råd om hur man
bäst skulle skydda sig. Men mot de sladdrande tungornas
drypande elakheter fanns knappt något skydd.

Har du hört att...började samtalen med löfte om stora
hemligheter. Vet du att...fortsatte skvallret som breddes
på tumstjockt.

Denna gång blev en ung präst offret. Hans första fel var
att han fortfarande hade kvar sin ungdom.

Han var inte världens mest slipade diplomat. Tvärtom kunde
man ofta komma på honom med att säga precis vad han tänkte.
Det var hans andra fel.

Han var dessutom påhittig och hade ett brett kontaktnät
utanför det kyrkliga etablissemanget. Det var hans tredje
fel.

Fjärde felet var att han hade svårt att uppskatta
organiserad välgörenhet som han ansåg fungerade mer för
hjälparna än för de behövande.

Skall han vara i den här kyrkan tänker inte vi stanna kvar,
sa personer som åldersmässigt sedan länge uppfattats som
vuxna. De sökte sig till andra kyrkor.

Prästens konfirmander hade förstört de nya tapeterna på
lägergården, det visste alla. Vad de inte visste var att
han aldrig haft konfirmander på den gården.

Syndabocken fick bära allt negativt. Det var bara en
tidsfråga innan ryktesspridningen skulle krossa honom. Den
unge prästen skulle ut i öknen.

Då hände något som stängde flödet av illasinnade babbel.
Någon talade verkligt väl om prästen och hans arbete. Det
fungerade som när orden "Tig, var stilla" kväste stormen.
Hut gick hem. Äntligen.

Ett kåseri skrivet för mer än 15 år sedan...

Födelsedagsvisa

När någon fyller år, då värmer kanhända slutet av denna visa:

Därefter, därefter då är det allra bäst
då vördnadsvärd blir man, bemärkt och år har flest
Sen lugnar man sig, äter mer och njuter, är ej flink
och inser att ens visdom fyller mången hink

En åldring, så ådrad han påtar sig en väst
i kyliga dagar – gör vin med hjälp av jäst
Han sitter vid sin öppna spis och tänker på allt stort
allt lärt och bra han skrivit, sagt och fordom gjort

Så blygsam och ödmjuk är vännen just idag
som haver sin stora och fina högtidsdag
Åt denne nu en hyllning, stort beröm och minnesord
vår jubilar får fin fanfar, får högtidsord

Smått chockad, vår vän kär, det märker vi alltfort
vill slippa få höra allt sällsport stort han gjort
Men klart att han får höra att vi honom håller av
och tacksamt gläds i Herren, tryggt på nådens hav!

Går hjälpligt att sjunga till melodi: Den våren, den våren...

Han och honom kan t.ex. bytas mot hon och henne

Svenska kyrkan i Berlin fick betyda mycket för många under 2:a världskriget, det är allmänt känt. I en flyhänt skriven bok berättar historikern Johan Perwe om sin morfars betydelsefulla arbete som kyrkoherde i Victoriaförsamlingen mellan 1942 och 1944.

Företrädaren, kyrkoherde Birger Forell, har arbetat länge i församlingen. Han har ett vittförgrenat nätverk som inbegriper Bekännelsekyrkan. Där förenas de som inte vill ställa kyrkan i nazismens och regimens tjänst. Bland Forells kontakter och vänner märks till exempel Martin Niemöller, Otto Dibelius och Gerhard Jacobi. Även Dietrich Bonhoeffer tillhör dem som finns med.

Birger Forell hjälper människor som behöver gömmas och fly. Han öppnar sitt hem för hemliga sammankomster. Och som legationspastor kan han via kurirpost fungera som länk till omvärlden. Han sprider viktiga informationer både till UD, kyrkliga ledare och till andra länder. Ärkebiskop Eidem tillhör dem som ständigt hålls uppdaterad, men informationen når även England via biskopen i Chichester, George Bell. Till slut blir det omöjligt för Forell att fortsätta.

Erik Perwe rekryteras med tanke på att verksamheten måste fortsätta. Redan från första början flockas människor som behöver mat, pengar, bostad. Många vars släktingar försvunnit till lägren vänder sig till den nye kyrkoherden med vädjan om hjälp. Bombprästen handlar om Erik Perwe och hans familj och om den hemliga stödverksamhet som växer till en storslagen insats.

Historien om det som skedde med hjälp av den Svenska församlingens personal i Berlin är en dramatisk berättelse om stark övertygelse och personligt mod. Inte bara Erik Perwe utan många andra gör beundransvärda insatser under stor fara. Faran representeras inte bara av nazismen utan även av de ständiga flygbombningarna som efterhand ödelägger hela grannskapet.

I Bombprästen ges en ny inblick i nazismens fasansfulla och djävulska mönster. Det är en bok om nöd och fruktan, död och förtvivlan – men framför allt handlar den om hjältemod och hopp, tro och solidaritet.

Utdrag ur min recension publicerad i Ansvar - Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2006.
Johan Perwe: Bombprästen. Erik Perwe på uppdrag i Berlin under andra världskriget. Carlsson 2006. 386 s.

Andra bloggar om: Perwe, Berlin, Eidem, Ärkebiskop, Nazismen, Bombprästen

Skolavslutningar i kyrkan vållar debatt – igen! Nu för att biskop Ragnar Persenius i DN den 11 januari hävdat att vi inte kan ha kvar skolavslutningarna i kyrkan ”utan att göra våld på oss själva som kyrka eller ett okänt antal elever och lärare”.

Biskopen har rätt i att vi snart är där. Men traditionen har oanad styrka. I Sverige tillhör mer än 70% av barn och föräldrar Svenska kyrkan. Att de kan ha ett intresse av att någon gång få en positiv koppling mellan skola och kyrka är viktigt och borde hållas för lika rimligt som minoritetens olust inför sådana besök.

Dilemmat löses antingen genom att man informerar om att präst medverkar som kan säga något kristet konfessionellt och då erbjuds minoriteten att utebli. Eller alternativt, majoriteten avstår från skolavslutningen i kyrkan av respekt för minoritetens övertygelser. Hur man än gör känner någon sig drabbad.

På de flesta platser har det trots allt fungerat väl. Med respekt för olika övertygelse har präster utifrån trons perspektiv kunnat tala om många viktiga saker. Jag önskar inte en tigande kyrka där präster inte får fullgöra sitt uppdrag. Hotbilden motståndarna till skolavslutningar i kyrkan målar upp är en där präster under avslutningarna religiöst ensidigt påverkar barn, föräldrar och lärare och därför också kränker andra övertygelser eller religioner.

Flera anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen (DO) tar upp just religiösa inslag som präster stått för. Om prästerna blir trevlighetskrumelurer som i allmänna ordalag lovordar vintern eller sommaren kan motståndarna kanske uthärda dem. Men helst skulle prästerna hålla sig borta. Även KD:s kommunalråd i Örebro, Lennart Bondesson, tycker att det är onödigt att präster och predikanter deltar i avslutningar i kyrkan. Det är då kyrkan tvingas göra våld på sig själv. Präster tvingas tiga i församlingen! Och man undrar varför skolan då alls vill vara gäst i en kyrka man vill skall hålla käft?

Hitintills har det varit gratis. Och många skolor behöver kyrkobyggnaden som rymligare aula. Att rummet inte är neutralt tycks man ha förbisett. Kyrkobyggnaden tiger inte. Stenarna ropar! Överallt finns den predikande religiösa konsten och framför allt krucifix med den korsfäste Kristus i alla möjliga storlekar.

Ska man få någon förståelse alls för tro och livsåskådning så måste man ju se den i sitt sammanhang och i praktiken. För kristendomens del handlar det om bland annat om gudstjänst och rit. Skulle den försiktiga lilla religionsrest som inryms i skolavslutningarna också den bli till en stötesten – vad gör vi då? Då får vi som biskop Persenius hävdar sluta ha skolavslutningar i kyrkan. Men sorgligt är det.

DO framhåller i sina standardbrev: det är viktigt att hålla isär skolundervisning och religionsutövning. Vad är det för syn på religion? Ska den enbart mötas som teori eller museiobjekt? Tänk om fotbollen skulle behandlas likadant. Betraktas som objekt på museum. Hur mycket förstår man genom att låta en fotbollsspelare komma till skolan för att teoretiskt tala om spelet? Vill man förstå fotboll måste man gå på matcher och allra helst spela själv. I det avseendet är fotboll och religion lika!

Utbreder sig en så räddhågad och förlegad syn på religion tvingas kyrkan inte bara säga nej till skolavslutningar. Då måste kyrkan kräva tillbaka skoltid för att själv ta ansvar för religionsundervisningen! Religion och tro måste studeras i funktion, inte bara som bokstav. Rädslan för religion och tro måste vi under alla omständigheter börja ta på allvar och göra något åt.
/debattinlägg publicerat i Nerikes Allehanda 2007-01-15/

Peter Lundborg, numera domprost i Linköping skrev boken Var är församlingen (Verbum) inför präst- och diakonmötet 2005 i Växjö stift. I den behandlar han hur församlingen uppfattats genom historien och särskilt i Svenska kyrkan.

I boken avhandlas också beslutsordningar och demokrati i Svenska kyrkan. Boken avslutas med följande aktuella fanfar:
Om demokratin i församlingen skall ha någon som helst relevans måste den präglas av ett mer deltagande demokratiskt system, där församlingen själv tar ett eget ansvar för nomineringarna till de beslutande organen. Den demokratiska processen i församlingen skall vara grunden för samtliga val till kyrkliga beslutsorgan på alla nivåer. Det är den enda organisationsmodell som står i överensstämmelse med församlingens identitet och vår kyrkas bekännelseskrifter. Demokratin i Svenska kyrkan måste förankras i den lokala gudstjänstgemenskapen. Så blir församlingen Svenska kyrkans primära enhet.

Peter Lundborg tar ställning för att gudstjänsten i församlingen är utgångspunkten även i en kyrkas beslutsorganisation. Om de beslutande organen i samfällighet, i stifts- och rikskyrka kopplas loss från församlingslivet i övrigt och särskilt från gudstjänsten så uppstår en inre klyfta. Och om relationen till den kyrka man är satt att representera, företräda och besluta i inte uttrycks i en levande delaktighet så ökar möjligheten till inre splittring, till motsättning och konflikt.

För det är ingen god ordning om beslutsfattandet blir en verksamhet bland andra i kyrkan. Kritiskt blir det om det är den huvudsakliga punkt där man regelbundet och aktivt möter och deltar i församlingens och Svenska kyrkans liv. Då finns risken att andra tillhörigheter blir mera normgivande och styrande, att andra ideologier och åskådningar betraktas som viktigare när man leder kyrkan än det kyrkan själv är i sitt centrum. Det kyrkan är kan uttryckas med följande ord ut liturgin: Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Författaren Lundborg erinrar sina läsare om de kännetecken Martin Luther anger för en församling i skriften Om koncilierna och kyrkan. De sju kännetecknen är: Guds ord, dopet, nattvarden, syndernas förlåtelse, ämbetet, bön och lovsång och ett liv präglat av korset och Kristi lidande. Peter Lundborg kommenterar att dessa kännetecken inte är uppgifter som skall utföras utan ska ses som beskrivningar av ”relationen i organismen, Kristi kropp”.

Alla vi som på olika sätt arbetar i och företräder en församling i Svenska kyrkan, eller representerar kyrkan på andra nivåer, behöver tänka över vilket vårt förhållande är till dessa kännetecken. Särskilt viktigt är det när vi som anställda och aktiva församlingsmedlemmar mer och mer blir ett slags utförare av tjänster. Att få tillhöra och leva i de heligas samfund, Kristi kropp, en gemenskap där Ordet förkunnas och sakramenten förvaltas - är inte en plikt utan ett privilegium!

Organdonation - mitt i lördagsrusningen. Den Internationella donationsdagen uppmärksammas ofta i radio, tv och i dagstidningarna. På vissa apotek kan man då koppla upp sig via dator för att anmäla sig till donationsregistret. Vilket bra initiativ!

Det har hänt att Njursjukas förening står med en utställningsskärm och delar ut broschyrer för att få fler att tänka efter. En speciell lördag hade vi parkerat oss inne på det stora varuhuset. Många susade förbi och ägnade inte en tanke åt vårt material. Samma dag var det insamling till Världens barn så de som ville in och handla hade kanske redan stannat upp några gånger.

Det är bara att inse att när man ber om människors tid och uppmärksamhet så får man också acceptera att inte alla tycker sig ha tid. Den som är uthållig kan lyckas – så förhoppningsvis har alla jäktade inte har fullt så bråttom nästa gång.

Några personer fräste lite eller muttrade något smått ilsket när de kände sig störda. Jag förstår dem. Trängsel råder på gator och torg. Organisationerna, affärerna och andra med budskap trampar på varandra för att få ut sina paroller. Det kan bli för närgånget. Någon kräver min uppmärksamhet, vill ha min tid. Och det just nu när limpan ska inhandlas och strumpor köpas! Och vi som stod där för att öka donatorernas skara nuddade vid frestelsen att väsa något mindre trevligt tillbaka. Men frestelser ville vi inte inledas i. Istället för att bli irriterade över några stackars stressade människors humör kunde vi glädja oss åt alla de många som nyfikna stannade upp.

Många som hejdade sig lyste upp när de insåg vad vi ville. Särskilt intressant blev det när några i förbifarten ropade: vi har redan gett! En och annan levande donator finns ju förvisso, men så många? De såg oss med broschyrer i nävarna och gissade att här håller man på med ännu en insamling av något slag. Bäst att inte låta sig fångas in. Så man ropade: vi har redan gett! För den som vill att människor ska vara beredda att donera sina organ är tillropet i vilket fall som ett tecken på människors stora generositet.

Många små samtal blev guld värda. Det är uppmuntrande att höra människor som tänkt igenom hur de vill ha det med sina organ den dag när de inte själva längre behöver dem. Flera hade också insett att de anhöriga behöver veta hur man vill ha det.

Många fler personer än vi kunde tro hade redan anmält sig till donationsregistret. Det gjorde jag så snart man kunde anmäla sig, sa någon. En annan hade läst en artikel i en tidning och blivit så inspirerad att hon letat fram nätadressen till Socialstyrelsens hemsida och anmält sig: http://www.socialstyrelsen.se/ . Väl är inne på Socialstyrelsens hemsida fanns en länk - ”donation av organ och vävnader” – som ledde rätt.

Det blev längre samtal med dem som själva hade anhöriga som frågan om transplantation började bli aktuellt för. Hur går det till? Vilka organ kan man använda? Där rådde ingen tvekan alls – visst var de anmälda. Att lyfta fram frågan om organdonation är en viktig uppgift. Och det har jag gjort nu!