Vilsen kanske jag har varit ibland, men jag har aldrig gått vilse, sa han uppkäftigt och styvnackat. Riktigt borta hade han alltså inte varit. Vi diskuterade strax efter högmässan om riskerna att gå bort sig i geografin, i det egna livet, i värld och mångfald. Han fick skylla sig själv, tyckte kamraten som aldrig själv villat bort sig.
Ändå tilhör det människans villkor att villa bort sig, att tappa bort målet, att sökande irra omkring. Den som inte har varit med om det har nog gått vilse i sina minnen!
Förlorad och återfunnen, löd överskriften i kyrkans textsamling i söndags, den ur vilken man läser i högmässorna. Evangelieboken kallad. Liknelsen om den förlorade sonen tillhör nu inte bara kyrkan som försöker hålla den levande eller de kristna kyrkornas professionella textutläggare. Den liknelsen tillhör världslitteraturen, tillhör läsare i världens alla folk. Här borde jag utlysa en tävling om vilka läsare, som utan att börja bläddra i sina dammiga (!) Biblar eller slå på nätet, vet i vilket av evangelierna liknelsen står att läsa. Vet Du? Om inte så är det dags att plocka fram den där boken...
Den handlar om en slarver eller upptäcksresande som tar ut ett förtida arv och ger sig iväg för att leva livet. Han går vilse i sitt eget liv, förlorar det han har av trygghet, välstånd, personligt nätverk. Sus och dus och hungersnöd.
Trots sitt stora misslyckande välkomnas han hem igen med överväldigande kärlek. Då visar det sig att den äldre brodern som stannat hemma för att arbeta också gått vilse i sin avundsjuka. Men faderns glädje över den förlorade sonen som kommit hem står stark. Vill man kan man läsa in den hemmavarnde äldre judendomen och den nya trons plats med omvända syndare som får förlåtelse. Vill man kan man läsa den psykologiskt utifrån enskilda öden eller som ett (norénskt?) familjedrama.
Åtskilliga bottnar i en kort berättelse. Min poäng är att vi mår väl av att fundera över vart vi är på väg. Vad händer när vi tappa fokus och villar bort oss? Finns förlåtelse för misstag och svek? Finns en andra chans för mig, för oss?
Om unga människor inte får läsa Bibeln ( de konfirmerar sig allt mindre och i skolan finns väl knappt några klassuppsättningar av Bibeln) var ska de finna denna tematik att brottas med? I dataspelen? På bloggen? Att de själva kommer att gå vilse och möta sorger och bedrövelser tillhör livet, frågan är hur de då kommer att vara rustade att hantera sådant. Med grundtillit? Enbart av egen kraft? Med tro?
