Sixten har svart bälte i stretching

På lunchmenyn står det filmjölk med flingor. Måltiden skall intagas i restaurang Hemmet som är en verklig gör-det själv plats. En matplats som också tillhör husets katt. När jag med mobilen intill örat rusat uppför trappan fumlade jag förstås med nycklarna innan dörren blev upplåst. Då hörde jag hälsningarna från insidan. Högljudda jamanden. När jag äntligen fått upp dörren snubblar jag över en katt som längtande verkar ha stått lutad mot ytterdörren. Sixten flyttar sig knappats. Först måste jag hälsa ordentligt med vänliga ord och med en lätt strykning över rygg och svans.

Då sker en märkvärdig förändring. Med ett smidigt hopp kastar sig Sixten, the cat, på den orientaliska hallmattan. En meter katt rullar sig på rygg och visar mage. Vad håller du på med, undslipper jag mig. Han svarar: vi katter måste få hälsa på vårt vis. Jag tänker, säger Sixten, att jag blir extra fin när jag stretchar. Och ungefär som när du fridshälsar i kyrkan visar jag att här finns inga onda avsikter, inga dolda vapen.

Genast går jag fram ock klappar honom lite extra, även på magen. Då klipper han till mig och jag anar de vassa klorna som lätt rispar min hud. Inga vapen, inga dolda vapen? Jag ser förebrående på honom.
Du får väl bete dig lite civiliserat, nästan morrar han. Vi katter är extremt kittliga. Visa lite respekt! Du låter väl inte vem som helst kittla och röra dig lite varstans och överallt och hur som helst? Kroppens alla zoner är inte tillgängliga, eller hur! Han är verkligen upprörd.
Njaaee, säger jag obestämt och inser motvilligt att han har en poäng.

Sixten tittar på mig med huvudet på sned och med uppmärksamhetens öron ovanligt inpejlade på vad jag tänker säga. Jag bestämmer mig för att byta bort detta laddade ämne med hjälp av en association. När du rullar runt på golvet och sträcker på dig, är det mer än en hälsning? Är det inte en form av gymnastik med sträckningsrörelser? Streching alltså?

Sixten suckar och svarar: du har inte lagt märke till att jag har svart bälte i streching? Trots att jag liggande på sidan kan spänna och sträcka ut alla fyra ben så det knakar? Att jag regelbundet vänder på mig och suckar så djupt och att jag därvid andas ut all spänning, som i djupmeditation, fast snabbare? Eller att jag ofta kröker rygg och sträcker framtassarna långt utanför min normala räckvidd? Att jag ömsom kan spänna och därefter släpa de avslappnade baktassarna? Att jag förmår strecha ett ben i taget så att avspänningen fortplantar sig i hela min vackra kropp? Märker ni människor ingenting?

Sixten avslöjade: jag har planerat att ge ut en bok om avspänning de la chat blanc et noir. Tio sätt att stretcha som en vig katt. Eller vad tror du om: våga viga livet åt stretching? Skulle säkert bli en bästsäljare och hamna på listor som månadens kioskvältare!

Jaha du, sa jag, nu vill du bli författare också, sa jag tvivlande och kunde inte låta bli en liten elakhet. Men du som klagar på min observationsförmåga, du har inte märkt att jag skriver flitigt, nästan som en riktig författare, på bloggen? Men först ska jag pröva på din metod, se om den håller. Genast la jag mig på hallmattan och rullade några varv och verkligen sträckte ut mig i min fulla längd.

Då, just precis då, öppnades ytterdörren och hustrun tågade in med en arbetskamrat. De stirrade skräckslaget på mig. Vad håller du på med? Är du sjuk?
Jag försökte svara lite avspänt: Här ligger jag och drar mig. Sträcker på mig. Jag hörde hur dumt det lät. Jag bara testar hur en katt hälsar, svarade jag generat. Några vänliga klappar blev det inte. Upp med dig, här kan du väl inte ligga, blev den korta och mycket strama uppmaningen.

Sixten satt i hörnet och skrattade. Han blev tvungen att göra en kullerbytta. Tokmänska, tyckte jag höra att han sa. Försöka härma en katt. Inser du inte att folk blir skrämda när de finner en flodhäst på hallmattan?

Hund och katt

I balkongdörren vände sig Sixten, the cat, om och tittade uppfordrande på mig. Det är patetiskt, sa han. Mina djurvänner är antingen uppstoppade, som mården på Gotland och den här lappländska korpen. Han visade med en knyck på huvudet att korpen som orörligt vakade på sin pinne inte var mycket att skoja med.

Sixten fortsatte...eller också är de gjorda av trä som de de där bemålade hästarna i vardagsrummet. Och småfåglarna på balkongen är inte mycket att klappra tänder åt. För att inte nämna de tygråttor och -möss som ni tillhandahåller. Jovisst, man kan jaga dem en stund, men de är inte viga så det stör. Man får ju skicka iväg dem själv för att de ska röra minsta morrhår.

Detta gjorde mig stum för ett ögonblick. Inte kunde man ha anat att Sixten saknade vänner bland djuren, verkliga lekkamrater. Människor kunde han leka med en stund nu och då, men efter några minuters kaotiskt hoppande och skuttande tappade han oftast intresset. Vi mänskliga varelser leker så ensidigt och korkat, det tycker han, så har han sagt. Ta den då, Sixten, kunde vi säga och genast hysta iväg en brunfläckig låtsasmus. Ta den! Hur kul är det, för en vig men ganska tung katt? Att jaga en 30-grams, av syntetiska fibrer tillverkad, låtsasmus?

Men du Sixten, du har ju haft kortare besök av Tosse, försökte jag. Tosse är den strävhåriga taxen som ibland bor på hotell en trappa upp. Ja, jovisst han är trevlig, men lite feg. Bara jag tittar på honom blir han darrig och törs inte riktigt beträda parketten, sa Sixten som nu hade satt sig med ryggen mot balkongen. Han skäller lite väl högt och biter i gamla tygtrasor. Det fattas lite av sofistikation, jamade Sixten.

Det där var väl onödigt snorkigt, sa jag och såg förvånat på Sixten. Tosse är ju bara en unghund och Sixten brukar inte sätta sig på några höga hästar. Sixten framstår annars som så öppen och välkomnande. Men Troy, tillade jag, han är väl trevlig?

Nu gäspade Sixten uppgivet och sa: Troy har jag bara känt lukten av. Du minns när Ni besökte Karlsborgs fästning och sedan köpte Vätternkräftor i Klanghamns fiskebod? Då hade ni av luktspåren att döma suttit hela dagen i samma bil. Men ni hade inte anständigheten att presentera honom. Han är bara ett doftminne för mig.

Beklagar, sa jag beklagande. Troy är en verkligt trevlig liten vovve...hund..terrier...eller nåt, sa jag. Han har många förmågor. Han kan till exempel semaforera med öronen! Du får väl betrakta bilden jag lägger ut på nätet. Troy kommer att synas på en bild ovanför den här konversationen, förutsatt att jag kommer mig för med att skriva ner vad vi sagt och lägga ut bilden på Troy...

Bilder är ju kul att leka med, sa Sixten och såg besviket på mig.

Nåväl, fortsatte jag, igår fick jag höra att det finns ett par taxflickor med långa nosar som åtminstone skulle kunna tänka sig att möta dig i bloggosfären.

Hmm, sa Sixten med ett drag av överlägsenhet, det tror jag inte förrän jag sett det. Hän vände han sig om och gick ut på balkongen, alldeles alldeles ensam med en uppstoppad korp.

En annan värld

Kransar tillgravarna. Var köper vi dem? Hur ska de se ut? Vitmossa och barrkvistar garnerade med exotiska kottar? Vi risar inte gravarna med egenhändigt hämtade grenar av gran utan litar på det prefabricerade.

Gravljus med en brinntid på flera dygn skaffar vi också. Sedan beger vi oss i den moderna folkrörelsens fotspår till gravplatser där våra anhöriga vilar i väntan. De som gått före oss. Genom dödens uppbrott från livet som vi känner det.

Vid graven, när bestyren är överståndna, kommer minnen och känslor ikapp oss. Den djupa förlustens sorgehål i bröstet - stort som en grav - påminner om dem som vi saknar. De gamla som verkligen levt sina liv till vägs ände. Och tonåringen som inte åldrats en dag sedan dess. Forever young.

När lågan till slut flämtar på graven öppnar den hoppets dörr. Och ljuset jag tänder i kyrkans rum påminner också. Nog finns det ett annat ljus, ett annat rum, en annan värld...

Här sitter jag

Här sitter jag. Utan målmedvetna och insiktsfulla tankar. Jag bara sitter här. I väntan på att den nya dagen och dess uppgifter ska ta mig i anspråk.

I tankarna finns alla som idag måste möta smärta och svåra bekymmer. För dem en bön om kraft och mod. På många håll ska svåra beslut fattas - de som får den uppgiften behöver vishet och inlevelseförmåga.

Glädjen önskar jag ska vara det grundackord som trots allt bär många. Som ska hjälpa även mig att ta emot och möta det som under denna dag ska ske.

Här där jag sitter finns ett Du som är någon helt annat än mitt jag. För denna stora närvaro är jag öppen, genom att den är blir och vågar också jag vara, vara mera...

Nu är nu

Du, vi har läst om Sixten! Kommentaren fälldes av några arbetskamrater. De tyckte att katten blivit lite mera bekant på detta vis. Ja, han vill gärna vara med, sa jag lakoniskt. Hur jag än anstränger mig för att hålla Sixten borta, så nog klampar han in i mina texter och rent bokstavligt kliver han på tangentbordet. Det är inte stort utrymme att få något eget sagt.

Några meter bort brummar det i en fåtölj. En svartvit katt som inte kan spinna imiterar där en liten elektrisk motor. Ljudet är snarlikt det surrande man förr hörde från radioapparater när de var påslagna och radiorören lyste, då hade strömmen ännu inte blivit ljudlös. Denna kattliga förnöjsamhet kan reta gallfeber på en lagom ambitiös människa. När jag lägger mig ner irriterar jag mig på att det värker i axeln och ömmar i muskler. Jag blir arg för att jag inte motionerat mera och ilsken eftersom kudden inte låter sig tämjas.

Och nog överfalls jag av tankar på sammanträden som inte fungerat och uppdrag som inte är mina. Hade jag...då hade jag minsann... och då hade det definitivt... så det så! Jag befinner mig inte ens i närheten av det tacksamt nöjda surr som uppsänds ur närmaste fåtölj.

Men tänker jag efter är jag riktigt nöjd! Stolt över att tillhöra en levande gemenskap med så spännande och intressanta medmänniskor och faktiskt är jag glad över så gott som varje ny dag! Sixten, som kan läsa tankar och har telepatisk kontakt med katter över hela världen, nyser nu för att jag ska förstå att han uppskattar denna inställning. Hans gamla farbror Franz, som varit huskatt hos en teologiprofessor i Göttingen, brukar sända Sixten en tanke nu och då.

Sixten brukar berätta vad han hört från söder. Senast sände Franz följande tankar: alla val har inslag av existentiell natur: det som är - är nu och det som kommer sedan det kommer sedan. Så välj det, hävdar Franz. Det är då man verkligen kan upphöra att vara ett objekt för andras ställande och styrande och blir till ett skapande subjekt. Det är då man vet vad man har att arbeta med. Sixten instämmer och försöker ibland mera utförligt delge mig denna kattens filosofi.

Utan motstånd kan man inte godta sådana tankar. Då skulle ju vem som helst kunna ta makten och göra vad de vill?! I sina värsta stunder skulle man rent av kunna tänka sig sällsynt egendomliga scenarios. Vad är det konstigaste man kan tänka sig? Det är så utflippat att det knappt går att föreställa sig: tänk om det fanns en partipolitisk kyrka? En centerkyrka på det skånska slättlandet eller en socialdemokratisk kyrka i bergslagens gruvorter? Eller en moderatkyka i Djursholm? Ja tänk om Sveriges riksdag kunde bestämma i en kyrka. Burr! Tur att det bara är ett tankeexperiment...

Just nu funderar jag på enklare och gladare ting; att hänga av mig morgonrocken och gå ut i den nya dagen. Där väntar svamp på att bli räddad undan frosten och sedan finns det vänner som vill öppna dörren. Och det kan man ju inte avstå ifrån om man vill vara ett skapande subjekt.

Det kunde varit värre

Eftervalsanalysen lär ska pågå i de politiska högkvarteren. Kristdemokraterna som förlorat mark brottas med frågan om det berodde på värdekonservatismens plats i förhållande till frågor som omhuldas av många av de kristna samfunden. Ska man i framtiden värna sina kärnväljare eller försöka bli en kraft som politikens gränspolis, dess övervakare? Göran, en rödrock som King vid gränspolisen? Åt man kakan och trodde sig ha den kvar på kyrkkaffet?

Och på Sveavägen sitter socialdemokrater och grunnar på vad som gick snett? Ett historiskt nederlag blev det eftersom man inte kunde bryta den borgerliga alliansens grepp om väljarna. Och alla partier försöker förstå hur det kunde komma sig att SD tog sig in i parlamentet och i många fullmäktigeförsamlingar med minimalt antal kandidater, nästan utan kampanj och i avsaknad av en kraftfull partiorganisation. En gåta minsann.

Sixten, katten, ser med upphöjt lugn på sådana frågor. Så länge det finns sand i lådan och mat i skålen i lagom omfattning är morgondagen välkommen. I det avseendet är han någorlunda lik många tvåbenta varelser. Även om de sällan har låda eller matskål i gul plast.

Sixten har tyckt att husse verkat smått moloken en tid eftersom husbonden i en egen eftervalsanalys grubblat på vad som kunde blivit annorlunda. Sixten jamar högt för att få uppmärksamhet. Han menar:
Du! Det kunde ha varit värre!
Hur då, säger jag med eftertryck.
Du kunde blivit vald! Oraklet i knähöjd har talat. Och jag tänker omedelbart erbjuda hans tjänster till hugade partier. De kan också behöva höra ett sanningens ord.

Sixten klagar

Man går sina vägar. Samma varje dag. Först dit och sedan hit och därefter någon annan stans. Först badrummet, sedan köket och så hämtas morgontidningen. Sixten har sedan länge genomskådat dessa stereotypiska förflyttningar, men så är han också katt med ett sjätte sinne.
Han låtsas sacka efter i början, men på upploppet rusar han om så att grannarna lystrar - hör vi klappret av små fötter? Eller dunset av en visserligen smidig, men likafullt klumsen (klumpig - klumsig - klumsen) katt...

Sixten , the cat, hörde igår den märkliga uppläsningen som extratjänsten Read-speaker tillhandahöll. Han fnissade och höjde svansen spikrakt upp till hälsning. Detta handlade om honom. Men sedan började han trå och trä runt mina fötter. Till slut kunde jag inte tåla mig - vad vill du?

Sixten tittade förebrående på mig och jamade fram - du utnyttjar mig på det skamlösaste sätt för att föra fram dina egna åsikter. Viserligen är jag en innekatt, i sant dubbel bemärkelse, men det ger dig inte rätten att använda mig för att hävda dina kyrksamma ståndpunkter! En katt gillar inte att fungera som sköld eller bli manipulerad.

Men du gillade att gudstjänster som huvudregel hörde hemma i kyrkan, gjorde du inte det. Jag tittade strängt på katten som bara vred en aning på huvudet av ogillande.
Jo, det gjorde jag, men du behöver inte skjuta en katt framför dig om du nu promt vill föra fram dina åsikter.
Jag tittade nu lite urskuldande på Sixten och sa: men det är ju inte en katt som säger något. Alla tycks tiga av rädsla att få på skallen, på moppo.

Och hur många tror du läser din stillsamma blogg, undrade Sixten.
Ja, i alla fall 23 en dag och 42 en annan. Flera släktingar, försökte jag. Och den läses i Uppsala, Linköping, Visby och Washington.
Sixten verkade inte imponerad, han skorrade: och det tycker du är en lagom upplaga som gammal publicist? Jag teg.

Han strök sig mot mina vader, som för att blidka mig, och sa sedan aningen beskt: och du kan aldrig tiga särskilt länge. Du blir ju obekväm och otrevlig och ovald i all möjliga sammanhang.
Bortvald heter det, sa jag och svalde.
Han var obarmhärtig: du är som ett utgånget gammal mjölkpaket. Ditt bäst före datum tillhör en annan tidsålder. Gamla 68:or som byter fot finns det ingen marknad för. Ge upp, sa han.

Jag kontrade: det har jag ju gjort, jag försöker inte bli som Ivan Lendl i tennis.
Vem, sa Sixten.
Eller som Gunnar Nordahl i fotboll.
Vem, sa Sixten igen.
Eller som Roy Rogers...
Sixten suckade och såg mycket frågande ut.
Jag fortsatte: Och det här att inte få stöd för sin övertygelse och sina åsikter. Vad ska man med sådana sympatiyttringar till? Du gillar ju mig, försökte jag.
Igår ja, svarade Sixten och gick till sin vattenskål. Vill du verka modig och djärv så kryp inte bakom din gamla katt. Det båtar föga!
Konversationen var över.

En kyrkkatt tycker till

Balkongvistelserna blir allt plågsammare. Sixten, the cat, tvingar sig ut där varje morgon. Detta trots allt frostigare temperaturer. Hallen, ja hela lägenheten, blir utkyld på några minuter. Människorna huttrar, under tiden njuter Sixten. Skator som gnäggar och hostar eller kajor som övar eskaderflygning kräver sin katt.

Kom in, ropar jag med hackande tänder. Ja, ja, tjata inte, jamar katten och släntrar in som vore han från 30-tales Chicago. Det är väl bara trenchcoaten som fattas. Jag måste få tala med dig, envisas jag. Kom an, säger han och kastar sig över den lilla låtsatsmus som varje anständig husse förser en katt med.

Vad tänker du om det här med dop på ängar och i hagar, på fäbodar, i hissar och på badhus, undrade jag. Du, säger han, jag är en kyrkkatt, vad tror du jag ska tycka? Han ser på mig och putsar sina eleganta morrhår så de glänser. Att det är bäst att jag och mössen får byggnaden för oss själva? Att vi blir de sista riktigt flitiga kyrkbesökarna?

Det sägs att det blir svårt med kyrkomusik och psalmer där ute i grönskan. Vad tänker du om det? Nu satt Sixten uppmärksam och vaksam. Var detta en kugggfråga?

Han började trevande. Ekorrn satt i granen är ju en grön visa. Kan fungera. Eller I naturen ut vi gå, dopejdi, dopejda... Nej, varför ska vi låtsas. Du du vet ju redan vad jag tänker - tacka vet jag kyrkorgel och höga valv, jamade Sixten, varpå han la sig ner och genast somnade.

Sixten gillar Thomas

Denna morgon vandrar katten, Sixten, extremt nära mina fötter. Så tätt inpå att snubbelrisken är överhängande. Du och jag, säger han. Var är maten, blir nästa fråga. Som klok katt vet han vikten av att hålla sig väl med den som kan öppna konservburkar med ett innehåll av, som det numera tycks heta, blöt (!) kattmat.

Vanligtvis slår sig Sixten ner på köksbordets tredje plats, en pall, för att hålla sina vuxna sällskap när de försöker hinna ikapp honom som är färdigäten och nöjt mätt. Men nyheterna lockade honom upp på matbordet. Trots att han flera gånger varligt lyftes ner återvände han och markerade att han vill bläddra i SvD. När artikeln om Thomas Bodström och Mona Sahlin dök upp la han sig tillrätta.

Sixten, the cat, skrapade med tassen och tillade: man ska vara med sin familj! Riksdagen borde ha visat barmhärtighet, jamade han fram. Men de är som rävarna de där partierna, listiga och sura eftersom avundsjukan är stor inför dem som likt Bodström plockar rönnbär. Och inte vet de där maktglupna rävarna var haren har sin gång heller, eller något sådant, tillade han förnumstigt.

Sixten reste sig likgiltigt lojt, men egentligen på jakt efter den sista skivan leverpastej. Gå ner från bordet, sa jag strängt och la leverpastejen i Sixtens matskål. Och som brukligt är lyssnade han uppmärksamt på mig och lämnade omedelbart frukostbordet.

Korstågs-Lena i Dagens Nyheter

Försöker läsa ikapp. Olästa tidningars trave minskar efterhand. Upptäcker att Lena Andersson, kolumnist i Dagens Nyheter, korstågs-Lena borde hon väl kallas eftersom hon ihärdigt kämpar mot korsets inflytande, åter har plockat upp sitt spjut. Hennes lans, pennan, är redskapet med vilket hon älskar att sticka och såra kristendomen och trons folk.

Som förevändning tar hon denna gång dialogen mellan Jürgen Habermas och dåvarande kardinalen Ratziner, sedemera påven Benedictus. Detta samtal är som gjort för en hänsynens låtsade vördnad, skriver hon. Jesuitpater Ulf Jonsson beskriver samma samtal på ett helt annat sätt i SvD: Det innebär emellertid inte att Habermas ser religionen som något irrationellt. Han menar nämligen att det finns olika former av absolut visshet i människors liv som ingalunda är irrationella, trots att de inte är frukten av en rationell prövning. Hit räknar han, förutom religiösa övertygelser, det han kallar för vardagslivets ofelbara praktiska sanningar, såsom övertygelsen att man inte bör gå på broar som man inte tror håller för det. På denna punkt återknyter Habermas till sina egna specifika sannings- och kunskapsteorier på ett sätt som öppnar för möjligheten att betrakta religiösa övertygelser som rationella, även om de inte utgör vetande i en vetenskaplig bemärkelse.

Det finns naturligtvis mängder av texter om denna dialog. T ex den av Virgil Nemoianu: The Church and the Secular Establishment.

Lena Andersson utdelar, det måste man erkänna, en del välformulerat eleganta hugg och slag. Särskilt kristna ska väl känna sig träffade av följande attack: Lögner av mera komplex karaktär, utsträckta i tid och rum, är släkt med hoppet och kallas livslögn. Dem har vi för att göra jordevandringen uthärdlig. Kristendomens låtsasvärld med färgstarka figurer som både ger och lindrar rädsla och ångest är ett storartat påhitt och en väldigt omsorgsfull livslögn. Den har gett många mening och glädje och åstadkommit mycket elände, ungefär som livet självt.

Jag upprepar: låtsasvärld, storartat påhitt, omsorgsfull livslögn. Det hon säger drabbar naturligtvis en stor del av västerlandets filosofiska historia. Hon säger det inte bara till oss utan anklagelsen om livslögn bör ju även handla om Augustinus, Tomas av Aquino, Pierre Abaelard, Franciskus, William Occam, Martin Luther, Friedrich Schleiermacher, Sören Kierkegaard, Dietrich Bonhoeffer och många andra!

Korstågs-Lena (Andersson) gömmer inte undan sin och de oreligiösas överlägsna attityd. Den som kan bli till en artighetens lögn. Hon skriver: Nästan alla oreligiösa människor visar i mötet med religiösa en omtankens nedlåtande försiktighet som gudstroende tycks helt omedvetna om.

Lena Andersson sammanfattar livlögnens (dvs kristendomens) syfte som något annat än den konstnärliga fantasin. Kristendomen syftar enligt henne tvärtom till att bryta ner möjligheterna till en klar, självständig och rimlig omvärldsorientering.

Korstågs-Lena tror uppenbarligen på sin egen beskrivning. Att kristna dagligen i sina teori och praktik motsäger hennes påstående tar hon inga intryck av. Lena Andersson har ritat sin egen karta och den är verkligare än verkligheten. Det gör hennes ständiga kamp och härnadståg mera fattbara, men kan jag tänka, desto mera sorgliga.

Biskoparna har de då något att säga till denna det ateistiska korstågets skribent? KG Hammar? Anders Wejryd? Thomas Söderberg? Lennart Koskinen? Eller någon av de andra? Inte mycket, vad jag har märkt. Men så är de väl strängt upptagna med att hålla samman en kyrka som både gått i ledband och kompromissat med makten så långt att en kollaps hotar runt hörnet.

Bloggtystnaden bruten

Bloggtystnaden som varat i en dryg vecka ska nu vara över. En resa till Frankrike och Reims har tagit all kraft och energi. I trans faller man lätt i katedralen i Reims. Tiden går i andra banor. Det är ett under att man lyckas passa inbokade tider, bussar som avgår och luncher som ska ätas. Champagnehus som ska studeras. Och så vet man ju riskerna med att telefonera på egen mobil och surfa med egen dator - skyhöga nätpriser... En undanflykt, jag vet. Men ibland behöver man bryta vanor och ingrodda mönster vilket ledde till avbrott även på denna cybersida. Stillsam blev ännu mera lågmäld och tystnade digitalt overksam.

Nu dock - åter i alldeles egen lokal verklighet - ska tidingar läsas ikapp. Nyheter och händesleförlopp sorteras in i de luckor som uppstått. Mona Sahlin stuvar om bland partiets (dvs sina) talemän. Kronprinsessparets eventuella framtida barn diskuteras. Arbetsmarknadspolitiken nagelfaras. Riksmötets inledande gudstjänst diskuteras och ifrågasättas för både det ena och det andra.

Och i kyrkan är det som vanligt. Till exempel. Dop ska gärna äga rum på ängar och i hagar, i fäbodar och på bryggor. På det finns det biskopsord från Västerås. Att besvära människor att söka sig till kyrkan ska man inte. Konsumentintresset säger att det kunden önskar ska man tillhandahålla. Privatdopen är alltså åter högsta mode och att det har något att göra med församlingens döpta och troende vare oss ganska fjärran?

Kattvakt

Hantverkare har varit på besök. Sixten, the cat, välkomnar dem inte, men visar inte heller någon överdriven rädsla eller respekt. När elementen luftas i rum efter rum övervakar Sixten arbetet. Men nu och då återvänder han till oss som bor här. Han kommer trampande för att rapportera: Vet du vad han gör nu? Han skruvar på elementen så det pyser! Bäst jag tar reda på mer.

Sixten joggar iväg till nästa rum där en knäböjande människa kämpar med igenmålade aggregat. På lagom avstånd, gärna uppflugen på en soffrygg eller en byrå, håller Sixten koll. Han muttrar: Du rör inget annat, bara så du vet! Jag ser dig! Komma hit och bete sig.

Nya rapportrundor följer. Sixten berättar vad han ser och vi lyssnar uppmärksamt. Och när arbetet är utfört följer Sixten som en nitisk fångvaktare med ut i hallen. Han måste ju se till att främlingarna går och sedan säkra huset genom att ta sig en extra vaktrunda. Ordet kattvakt har fått en ny och mera precis innebörd.

Fördelar för biskopskandidat

Radiogudstjänsten kunde inte spelas in i min församling. Skälet var att jag som var tänkt predikant stod på politisk lista. Visserligen långt ner på en plats som normalt innebär att man inte kan väljas in. Möjligheten att bli inkryssad är mikroskopisk och egentligen helt obefintlig. Men eftersom man visste att jag fanns som supportersvans på en kommunal lista och på en riksdagslista blev det ingen radiogudstjänst! Hårda regler för att upprätthålla partipolitisk neutralitet? Och för att inte ge någon uppmärkamhetsfördelar.

I Svenska kyrkan har vi ett och annat att lära. Särskilt Kyrkans Tidning borde ta intryck av Sveriges Radio (som man kan tycka går till överdrift). Men i dagens Kyrkans Tidning exponeras en av de två biskopskandidater som ska väljas till biskop i Linlöpings stift - Mikael Mogren.

Han är en utomordentligt duktig och intressant person, vilket kan förklara att han blir så exponerad. Och blir Mikael vald blir han säkerligen en mycket kompetent och spännande biskop. Men Kyrkans Tidning borde veta bättre. Särskilt som man nu i samma nummer kan meddela att Modéus och Mogren går vidare i Linköping. Även om det hade varit före första valomgången i Linköping borde KT avstått från att göra en exklusiv intervju i sin bilaga Ideell. När tidningen dessutom - med stor bildbyline - ger ordet åt Mikael Mogren i den textutläggning tidningen håller sig med blir publiceringen etiskt mycket tveksam och måste ifrågasättas. .

Det är klart att det kan kittla att en person som heter Mikael får göra utläggningen inför den Helige Mikaels dag - men sådana lustifikationer väger fjunlätt mot uppgiften att stå fri från att ge kandidater oproportionerlig uppmärksamhet och därmed fördelar i ett pågående val. Skärpning!

Vem är lik Gud?

Denna dag är speciell. I almanackan står det Mikael och Mikaela. Namnet Mikael som ärkeängeln har kan uttydas: Vem är lik Gud?

Många försöker ersätta den Gud de inte tror på med annat i livet. Det får följder och märks också i Svenska kyrkan, inte bara utanför den:

Är sången svag, tycks bönen stum,
och glesnar Guds församling -
hör, templet är av änglar fullt/
som lovar Gud trefaldig.
Så sjung med dem till Guds behag.
Det är Guds änglars dag i dag.
Guds lov ske nu och alltid.
SvPs 483:5

Och lovsången de sjunger, vad handlar den om?

Högt lovat vare Jesu namn,
du änglaskara, sjung,
och bär den gyllne kronan fram
till honom, alla kungars kung.
SvPs 14:1

Kom, låt oss nu förenas här
med änglarna i höjd
samt tusen, tusen helgon där
och sjunga med stor fröjd:
Halleluja! O Guds Lamm
som har segrat på Golgata!
Halleluja, halleluja, halleluja! Amen.
SvPs 16:1

Lovsången dånar. Men det blir mer än sång, det blir dans och lek:

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
SvPs 172:3

Det partierna gör kyrkan

En av församlingarnas viktigaste uppgifter är att missionera! Det ni! Mission i vår tid och i vårt land. Det kan verkligen behövas eftersom Svenska kyrkans medlemsmajoritet inte delar den tro som kyrkan sägs ha och bekänna. En klyfta öppnar sig onekligen och broarna in mot kyrkolivets centrum fungerar knappast. Bekymmersamt, eller hur.

Under tiden håller gudstjänslivet på sina håll på att kollapsa (på det finns det biskopsord). Konfirmationsseden är bruten och dopen blir färre. Medlemssiffrorna viker. Många skulle väl hålla med om att i den situationen vore det bästa att vi alla, var och en i sina sammanhang, blev ambassadörer, missionärer, ja, vittnen för den kristna tron.

Kyrkomötets politiker som nu samlas, de verkar politiskt i kyrkan. Tydliggjort i översikten som tidningen Dagen publicerat. Tänk om de nu, när läget är så allvarligt, vände på uppdraget och lika aktivt verkade för att partimedlemmarna skulle låta döpa sig och partifolket gå i gudstjänst! Jag ska hålla utkik t ex i Aktuellt i Politiken efter sådana förslag och artiklar. Då kunde kyrkan i partierna få göra en gnutta av det som partierna gör kyrkan. Allt vad du vill att människor ska göra för... En slags politikens gyllene regel. Tål att begrunda...

Rött, blått och grönt

Vad är det som är rött, blått och grönt?
En papegoja? En solnedgång där äng möter hav?
Fel, fel fel, nä inte fel, men... det är ju kyrkomötet.

Att säga det själv

I ett nyligen genomfört samtal kom ett märkligt påstående. Repliken löd: Det du säger, det säger du själv!

Betyder det att det jag säger är min egen övertygelse och formulering? Eller innebär det att somliga medmänniskor bara säger det andra säger? Eller att somliga tankar hamnar i andras munnar? Vem vet?

Men för min del duger det gott att veta, att det jag säger, det säger jag själv. Utom just här och nu - för det här har ju någon annan sagt.

Söndag - för vilken gång i ordningen?

Söndag. Vilodag. Herrens dag. Den som vill kan då gå i högmässan - såvida man inte tillhör en församling där man fått för sig att det är högmässans fel att färre finner vägen till kyrkan.

Högmässan markerar tidens gång. Det är söndag - för vilken gång i ordningen? Vi ber för döpta och döda. Livet börjar och livet tar slut. En ny vecka kommer och den inleds med att den överlåts i Guds hand. Arbetsveckan har i högmässan en motvikt som inte handlar om prestation utan om upprättelse och nåd.

I högmässan dras vi in i en gemenskap bortom åsikter. Även om tron alltmer baxats in på åsiktstorget, i och med att alla skall tycka lika i ett antal trosfrågor, så är det inte det som vi säger förenar. Till altaret bjuds vi alla, där kan man inte vända ryggen åt dem vars idéer man avskyr eller inte förstår.

Vi blir delaktiga i en dialog mellan människa och Gud. Vi bär fram och vi tar emot. Vi svarar och får svar. Vi lyssnar och blir hörda. Vi utför olika uppgifter i detta söndagliga drama med uppståndelsen i centrum.

I högmässan är det vi inte själva kan styra eller kontrollera för handen. Det himmelska gör sig mera påmint än annars. Det himmelska öppnar sig för oss jordbundna varelser.

Vi sjunger och ber. Kyrkan är snart den enda gemenskap där man regelbundet får sjunga sig samman. Där min röst hjälper till att bära och lyfta fram lov och tack.

Vad är då allt detta om inte levande gudstjänst.

Levande gudstjänst

Idag skall jag ha ett pass för kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, textläsare, förbedjare och människor med liknande uppgifter. Mitt ämne är levande gudstjänst. Naturligtvis kommer frågor att ställas om förhållandet mellan högmässans yttre gestalt och dess djupare innebörd. Vad är innebörden i det vi gör i våra olika roller och det vi gör tillsammans?

Uppenbarligen är det i åtskilliga församlingars gudstjänst en klyfta mellan det man gör där och då och det som människor tycker sig behöva. Och det är inte bara förståelse för liturgins olika moment som fattas. Det man upplever i en högmässa behöver ju inte bara ha betydelse utan också relevans. Farhågan är att liturgin som den ter sig för den ovane deltagaren inte når fram till våra enskilda och gemensamma behov på ett sådan sätt att många vill vara där igen och igen.

Individ och gemenskap. En levande gudstjänst fogar samman oss som är där till en församling, en gemenskap. Även om jag kommer dit ensam blir jag en del i ett gemensamt vi. Men om jag inte välkomnas, inbjuds och inkluderas kan gudstjänstens betydelse begränsas till något individuellt, min gudstjänst blir min, privat.

Delaktighet. Vi som är där dras in i skeendet. Genom den uppgift och roll vi har blir vi delaktiga. Men råder det betydande oklarhet om roller, uppgifter och om vad som ska ske kan delaktigheten riskeras eller bli ett problem. Här är svårigheterna större i en tid där många vill utmana former och gränser, vill pröva och göra allt. Den grundläggande rollfördelnigen kan uppfattas som en provokation för den som tycker sig ha förmågor, ibland mycket större, än de som leder eller agerar i enskilda uppgifter.

Relevans. Liturgin är inte bara något som sker till det yttre, är inte bara en dräkt, en yta. När det vi gör, säger, sjunger engagerar hela mig öppnar det för en helhetsupplevelse. Man kan naturligtvis stanna utanför genom att bara säga orden utan att låta dem bli mina, våra. Min erfarenhet är att det finns ett innanför eller utanför. Utanför blir jag åskådare, betraktare. Jag blir upptagen av den distans som handlar om att hela tiden värdera och bedöma. Innanför blir dialogen mellan mig, oss och Gud levande.

Något sådant tänker jag nog säga senare idag, men bättre och tydligare om jag förmår...

Kallt eller varmt

Hösten är här och då passar hyresvärden på att stänga av värmen. Det är något rör i marken som måste svetsas om. Så nu huttrar vi, klär på oss tjocka tröjor och bränner ljus i rummen. Utifrån kan det säkert se mysigt ut när det glimmar av ljuslågor bak gardinerna. Det är kulet men vindfritt, såvida man inte ställer sig i närheten av fönstren. Listerna har gett upp och springorna garanterar livlig ventilation och rikt inflöde av dammpartiklar. Här kunde en Sherlock Holmes framgångsrikt öva sig på identifiering av fotavtryck, eller märken efter tassar.

Men det finns väl lösningar. Man kan ju använda ugnens grill och ha öppen lucka, värma upp plattorna på spisen eller spola upp varmvatten i hinkar? Snabba promenader mellan sovrum och kök gör att man efter en stund får upp värmen i blåfrusna tår, men då får man förstås ha strumpor, tofflor eller skor på sig. Åkarbrasor går också fint men risken är uppenbar att man i farten klipper till en närhetstörstande katt, en medmänniska eller ett levande ljus. Så vad göra?

Särskilt som Sixten, the cat, ofta markerar att han vill ut på balkongen. Med enträgna jamanden och strategisk positionering tilltvingar han sig uppmärksamhet. Ske min vilja, är budskapet. Men frihetstörsten inskränker sig för tillfället till att dörren till balkongen ska stå öppen. Där i dörrspringan lägger Sixten sig för att insupa ljud och rörelse, som vore detta en TV för katter - men att ge sig ut i den ruggiga gråheten undviker han för tillfället. Och det blir ju inte varmare i lägenheten av allt glappande med balkongdörren.

Nej, det är bäst att gå till jobbet så att man blir varm!