I sina spalter har stillsam tidigare citerat ur Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828. Idag vill jag återkomma till den. Redan då (2009 alltså, inte 1828) upplevde jag att där fanns råd som en sentida bloggare kunde utvinna insikter ur och som kunde omsättas i praktisk handling. Vid själva skrivandet.
Denna gång kommer citatet från sidorna 135-36 och handlar om:
Talet
En sammanhängande, muntligt föredrag till en, eller merendels flera, personer, för att uppmuntra dem till något eller underwisa dem om något, kallas ett Tal. Med konst och prydlighet utarbetade tal kan man blott wänta af lärda personer; likwäl hafwa äfwen de mer betydande bland en allmänhet ofta anteckningar till tals hållande inför en församling, för att kungöra något, eller förmå den till något. Änskönt detta kan och bör ske utan konst och prydnader, så gifwes det likwäl några reglor, som derwid böra iakttagas, nämligen:
1. Talaren bör weta, hwad han will, d. ä. afsikten med talet bör swäfwa honom klart framför ögonen, äfwensom tiden, när, stället, hwar, personerna, till hwilka han talar.
2. Han bör hålla sina tankar i den ordningen, sakens natur fordrar. Detta sker i synnerhet derigenom, att han gör sig följande frågor:
a) hwarom bör nu talas?
b) hwad bör derom sägas?
c) hwarföre bör detta sägas?
Derföre sker början wanligtwis med en berättelse, derefter följer den undervisning eller uppmuntran, som, i anledning deraf, bör gifwas, och sist bewisen eller bewekelsegrunderna för denna underwisning eller uppmuntran.
3. Talaren bör förstå uttrycka sig så, som det är passande för hans åhörare, ämnet, tiden och stället.
Inte alldeles utan poänger är denna text. Uatn djupare undersökningar kan jag tänka mig att de flesta boggare följer punkt 2 till viss del. Men att allt som oftast har man (även jag) inte övervägt rådet under c. Så jag vill därför uttala det rådet en gång till: hwarföre bör detta sägas?
12 mars 2011
10 mars 2011
Sociala medier kan tjäna många syften
Sociala medier hyllas som demokratins nya förstärkare. Enbart eftersom de spelat en roll i de nordafrikanska upproren. Men även om de så kallade sociala medierna är bärare av värden som handlar om kommmunikation och kontakt, om relationer över tid och rum - så måste man behålla sansen.
Medierna är värdeneutrala såtillvida att de lika gärna kan användas för att förstärka annat än demokrati. Ohämmad hjältedyrkan, övermänskoideal, spel- och tävlingsberoende för att nämna något. De kan styra impulser och tankar i riktning som gynnar kommersialism och avundsjuka. Mobbing och ovänskap kan frodas.
Med tanke på hur mycket destruktivt och förtryckande material som internet är bärare av - borde man vara försiktig i hyllandet av de sociala medierna. Rätt var det är kan antidemokratiska och främlingsfientliga krafter slå mynt av dessa medier. Om det borde man också tala i denna tid av berusad upprymdhet över utvecklingen i Egypten och på andra ställen. Vi har ännu inte sett vad som kommer sedan! Får kopterna äkta religionsfrihet i Egypten, eller blir de ännu mer utsatta och förtryckta?
Medierna är värdeneutrala såtillvida att de lika gärna kan användas för att förstärka annat än demokrati. Ohämmad hjältedyrkan, övermänskoideal, spel- och tävlingsberoende för att nämna något. De kan styra impulser och tankar i riktning som gynnar kommersialism och avundsjuka. Mobbing och ovänskap kan frodas.
Med tanke på hur mycket destruktivt och förtryckande material som internet är bärare av - borde man vara försiktig i hyllandet av de sociala medierna. Rätt var det är kan antidemokratiska och främlingsfientliga krafter slå mynt av dessa medier. Om det borde man också tala i denna tid av berusad upprymdhet över utvecklingen i Egypten och på andra ställen. Vi har ännu inte sett vad som kommer sedan! Får kopterna äkta religionsfrihet i Egypten, eller blir de ännu mer utsatta och förtryckta?
05 mars 2011
Kyrkan har anställt en imam
Läser i tidningarna att en församling i Svenska kyrkan har anställt en imam. I Helsingborgs dagblad kan man bland annat läsa:
— Jag kommer nu att dela min tjänstgöring mellan arbetet i kyrkan och mitt arbete i studieförbundet Ibn Rushd. Mitt uppdrag blir att bland ungdomar försöka ge sann bild av islam som i ett idéarbete ska vila på samtal kring fred, öppenhet och ökad förståelse mellan folk, säger han.
Kyrkoherde Hans Ulfvebrand i Sofia församling säger att anställningen är följden av ett mångårigt engagemang och att det är Svenska kyrkans plikt att motverka fördomar om religioner.
Utan tvekan ska Svenska kyrkan verka för att dialogen och samförståndet med muslimer i Sverige ökar! Vi har en uppgift att motverka "fiendebilder" som marginaliserar och stöter ut muslimer från den gemenskap och samsyn medborgare i vårt land kan ha. Vi behöver därför stärka banden till de muslimska församlingarna och öka beröringspunkterna för att tillsammans kunna ta ansvar i vårt samhälle och bidra till att bygga ett tryggt och stabilt samhälle där mänskliga rättigheter och religionsfrihet får råda! I respekt för varandras egenart och tro. Men är det rätt väg att göra det genom att upprätta en arbetsgivarrelation till en annan religions företrädare? Knappast!
Imamen Othman Al Tawalbeh ska på kyrkans uppdrag och som ett led i kyrkans "mångfaldsarbete" verka på Fryshuset för att ge en sann bild av islam. Handlar det om en tolerant och insiktsfull församling eller om en eftergift för tidsandan? Kan det verkligen ligga i församlingens uppdrag att verka för islam, ens i undervisande syfte? Kan det vara den typen av undervisning kyrkomötet avsett när man som en av församlingens huvuduppgifter angett undervisning. De övriga: gudstjänst, diakoni och mission lär knappast vara tillämpliga här.
Min ringa åsikt är att kyrkomötet nu måste ändra sina regler för anställning i Svenska kyrkan. Om det är möjligt att ha en imam anställd i en församlingsvårdande uppgift blir det ju obegripligt varför man i andra fall som anställningskriterium har tillhörighet till Svenska kyrkan. Från den regeln kan man göra undantag, men är det den här typen av undantag man då avsett?
KO kap 34 § 7:
Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl.
Imamens anställning är inte en tillsvidare anställning om man ska tro Kyrkans Tidning utan handlar om 9 månader. Och då kan man helt förbigå regelverket. Men den principiella frågan om vilka som kan och bör anställas kvarstår naturligtvis.
I tidningen Dagen kan man läsa om hur imamen ser på sin nya anställning.:
– Islam har blivit mer ett problem än en religion i Sverige. Jag vill vara med och ge en sannare bild, öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism.
Vad finns det till exempel för fördomar om islam i Sverige?
– Att männen är kvinnoförtryckare, att flickor med hijab är förtryckta av manliga släktingar, att vi har terroristorganisationer. Det är en utmaning för muslimer att motverka sådant.
Han ser inga problem med att vara anställd av en kristen organisation och tror inte att det kommer att innebära några begränsningar för hans muslimska tro.
– Nej, hade det varit det hade jag inte tackat ja, säger Othman Al-Tawalbeh.
Min erfarenhet är att man på olika nivåer i Svenska kyrkan inte drar sig för att riva upp himmel och jord om en anställd skulle tillhöra en ortodox kyrka eller en katolsk. De riskerar att beskrivas som illojala eftersom de inte är medlemmar i vår kyrka. De kan ju inte som människor i andra samfund dubbelansluta sig och iklä sig två kristna identiteter. I katolska kyrkan tillåter man inte dubbelanslutning. Katoliker går inte an, men islams motsvarighet till prästen, en imam, kan man godta som anställd i ett kristet samfund? Andra kristna duger inte, men en annan religions företrädare anställs!
Det vore en självklarhet att Svenska kyrkan skulle ha den ekumeniska öppenhet som innebär att människor i kristna trossamfund med vilka vi samverkar i landets ekumeniska organisationer också borde kunna få anställning i Svenska kyrkans församlingar!
— Jag kommer nu att dela min tjänstgöring mellan arbetet i kyrkan och mitt arbete i studieförbundet Ibn Rushd. Mitt uppdrag blir att bland ungdomar försöka ge sann bild av islam som i ett idéarbete ska vila på samtal kring fred, öppenhet och ökad förståelse mellan folk, säger han.
Kyrkoherde Hans Ulfvebrand i Sofia församling säger att anställningen är följden av ett mångårigt engagemang och att det är Svenska kyrkans plikt att motverka fördomar om religioner.
Utan tvekan ska Svenska kyrkan verka för att dialogen och samförståndet med muslimer i Sverige ökar! Vi har en uppgift att motverka "fiendebilder" som marginaliserar och stöter ut muslimer från den gemenskap och samsyn medborgare i vårt land kan ha. Vi behöver därför stärka banden till de muslimska församlingarna och öka beröringspunkterna för att tillsammans kunna ta ansvar i vårt samhälle och bidra till att bygga ett tryggt och stabilt samhälle där mänskliga rättigheter och religionsfrihet får råda! I respekt för varandras egenart och tro. Men är det rätt väg att göra det genom att upprätta en arbetsgivarrelation till en annan religions företrädare? Knappast!
Imamen Othman Al Tawalbeh ska på kyrkans uppdrag och som ett led i kyrkans "mångfaldsarbete" verka på Fryshuset för att ge en sann bild av islam. Handlar det om en tolerant och insiktsfull församling eller om en eftergift för tidsandan? Kan det verkligen ligga i församlingens uppdrag att verka för islam, ens i undervisande syfte? Kan det vara den typen av undervisning kyrkomötet avsett när man som en av församlingens huvuduppgifter angett undervisning. De övriga: gudstjänst, diakoni och mission lär knappast vara tillämpliga här.
Min ringa åsikt är att kyrkomötet nu måste ändra sina regler för anställning i Svenska kyrkan. Om det är möjligt att ha en imam anställd i en församlingsvårdande uppgift blir det ju obegripligt varför man i andra fall som anställningskriterium har tillhörighet till Svenska kyrkan. Från den regeln kan man göra undantag, men är det den här typen av undantag man då avsett?
KO kap 34 § 7:
Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl.
Imamens anställning är inte en tillsvidare anställning om man ska tro Kyrkans Tidning utan handlar om 9 månader. Och då kan man helt förbigå regelverket. Men den principiella frågan om vilka som kan och bör anställas kvarstår naturligtvis.
I tidningen Dagen kan man läsa om hur imamen ser på sin nya anställning.:
– Islam har blivit mer ett problem än en religion i Sverige. Jag vill vara med och ge en sannare bild, öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism.
Vad finns det till exempel för fördomar om islam i Sverige?
– Att männen är kvinnoförtryckare, att flickor med hijab är förtryckta av manliga släktingar, att vi har terroristorganisationer. Det är en utmaning för muslimer att motverka sådant.
Han ser inga problem med att vara anställd av en kristen organisation och tror inte att det kommer att innebära några begränsningar för hans muslimska tro.
– Nej, hade det varit det hade jag inte tackat ja, säger Othman Al-Tawalbeh.
Min erfarenhet är att man på olika nivåer i Svenska kyrkan inte drar sig för att riva upp himmel och jord om en anställd skulle tillhöra en ortodox kyrka eller en katolsk. De riskerar att beskrivas som illojala eftersom de inte är medlemmar i vår kyrka. De kan ju inte som människor i andra samfund dubbelansluta sig och iklä sig två kristna identiteter. I katolska kyrkan tillåter man inte dubbelanslutning. Katoliker går inte an, men islams motsvarighet till prästen, en imam, kan man godta som anställd i ett kristet samfund? Andra kristna duger inte, men en annan religions företrädare anställs!
Det vore en självklarhet att Svenska kyrkan skulle ha den ekumeniska öppenhet som innebär att människor i kristna trossamfund med vilka vi samverkar i landets ekumeniska organisationer också borde kunna få anställning i Svenska kyrkans församlingar!
27 februari 2011
Förskingring att byta namn på Svenska kyrkans internationella arbete
Vad folket i Kyrkans Hus i Uppsala sysslar med blir alltmera gåtfullt. Nu ska man för andra gången inom några år byta namn på det som en gång var Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen. Dagen rapporterade detta för några veckor sedan. Två väl inarbetade verksamheter och insamlingsändamål och därtill välkända "varumärken" försvann. Redan då begick man ett misstag när man gav detta oerhörda förtroendekapital på båten. Fortfarande kan man höra folk fråga vid insamlingar utanför Systembolaget om pengarna går till Lutherhjälpen.
Nu har Nämnden för internationell mission och diakoni, med ledamöter utsedda av kyrkomötet, fortsatt att hoppa bock. Man har betsämt sig för att överge det nya namnet och landa i det fullständigt omöjliga: Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance. Det är inget annat än förskingring!
Man förslösar de värden fotfolket ute i församlingarna till stor del byggt upp. Man behöver bara tala med vilken varumärkesexpert som helst för att förstå att Svenska kyrkans beslut blir alltmera verklighetsfrämmande. I korridorerna och sammanträdesrummet tycks man ha förletts att tro att Hela människans verksamhet endast består av det man själv hittar på. Något folkligt stöd från församlingsnivån eller från tillfälliga givare tror man sig uppenbarligen inte vara beroende av.
Ingen seriös organisation beslutar om ett så viktigt namnbyte utan att ha gjort omfattande studier och analyser av hur ett sådant nytt namn kommer att uppfattas. Plocka fram dessa undersökningar och analyser! Redovisa dem och annat viktigt beslutsunderlag så att vi får veta vilka undersökningsresultat och vilka argument man bygger namnbytet på. Hade man frågat om en återgång till tidigare namn är det min övertygelse att Lutherhjälpen skulle bräda alla andra möjliga och omöjliga namnalternativt!
Miljoner och åter miljoner tappar man genom att för andra gången anonymisera Svenska kyrkans internationella arbete. Man vet knappt vilka känslor det väcker. Vrede, ilska, modlöshet? Hur som - det börjar bli tid för en gräsrötternas revolt. Ett uppror mot tokerierna. Nämnden för Internationell diakoni och mission bör genast tänka om - eller ställa sina platser till förfogande.
Detta okänsliga handlande, präglat av centralismens anda, är ofattbar, ja, obegripligt. Tror någon att Röda korset eller Rädda barnen över huvud taget skulle skjuta sig i foten en gång genom att byta namn på sina insamlingsverksamheter? Svenska kyrkan gör det, utan att blygas, två gånger! Hur kan det komma sig att man i Nämnden för Internationell diakoni och mission tycker sig ha råd att två gånger sudda bort inarbetade namn från kartan? Brist på klarsyn? Hybris? Dåligt omdöme?
Varför glömmer centralbyråkrater och belsutsfattare att man utan gräsrötternas idoga arbete i kampanjer och insamlingar stod sig helt slätt? När man gör denna förändring tillfrågas naturligtvis inte församlingarna, ej heller aktivister, internationella grupper eller ombud, de så kallade gräsrötterna. Samverka med ACT Alliance internationellt kan man göra utan att byta namn - så det samarbetet kan rulla ändå. Det ifrågasätter jag inte. Men man kan, ironiskt nog, märka att Lutheran World Relief finns med bland organisationerna i ACT, dvs Internationella Lutherhjäpen.
På Svenska kyrkans hemsida läser man om att det namn man enades om förra gången nu helt enkelt ska raderas. Man skriver:
Hela världen försvinner
Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen längre fram kommer att försvinna, liksom texten Internationellt arbete. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance.
Tanken med att använda orden Svenska kyrkan är att den internationella verksamheten fullt ut är en del av Svenska kyrkan. Tillägget ACT eller ACT Alliance visar att vi är medlemmar i ACT-alliansen – en världsvid gemenskap mellan kyrkor.
Anglicismer i all ära. Att agera eller handla heter inte Act på svenska. Och det kommer troligen aldrig att heta det. På svenska torg eller i lokala församlingar lär man inte heller bekymra sig om vad samarbetspartners ute i världen kallar sina insamlingar.
Invänder mot namnbytet gör i Kyrkans tidning bl a några aktiva t ex i detta inlägg.
Nu har Nämnden för internationell mission och diakoni, med ledamöter utsedda av kyrkomötet, fortsatt att hoppa bock. Man har betsämt sig för att överge det nya namnet och landa i det fullständigt omöjliga: Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance. Det är inget annat än förskingring!
Man förslösar de värden fotfolket ute i församlingarna till stor del byggt upp. Man behöver bara tala med vilken varumärkesexpert som helst för att förstå att Svenska kyrkans beslut blir alltmera verklighetsfrämmande. I korridorerna och sammanträdesrummet tycks man ha förletts att tro att Hela människans verksamhet endast består av det man själv hittar på. Något folkligt stöd från församlingsnivån eller från tillfälliga givare tror man sig uppenbarligen inte vara beroende av.
Ingen seriös organisation beslutar om ett så viktigt namnbyte utan att ha gjort omfattande studier och analyser av hur ett sådant nytt namn kommer att uppfattas. Plocka fram dessa undersökningar och analyser! Redovisa dem och annat viktigt beslutsunderlag så att vi får veta vilka undersökningsresultat och vilka argument man bygger namnbytet på. Hade man frågat om en återgång till tidigare namn är det min övertygelse att Lutherhjälpen skulle bräda alla andra möjliga och omöjliga namnalternativt!
Miljoner och åter miljoner tappar man genom att för andra gången anonymisera Svenska kyrkans internationella arbete. Man vet knappt vilka känslor det väcker. Vrede, ilska, modlöshet? Hur som - det börjar bli tid för en gräsrötternas revolt. Ett uppror mot tokerierna. Nämnden för Internationell diakoni och mission bör genast tänka om - eller ställa sina platser till förfogande.
Detta okänsliga handlande, präglat av centralismens anda, är ofattbar, ja, obegripligt. Tror någon att Röda korset eller Rädda barnen över huvud taget skulle skjuta sig i foten en gång genom att byta namn på sina insamlingsverksamheter? Svenska kyrkan gör det, utan att blygas, två gånger! Hur kan det komma sig att man i Nämnden för Internationell diakoni och mission tycker sig ha råd att två gånger sudda bort inarbetade namn från kartan? Brist på klarsyn? Hybris? Dåligt omdöme?
Varför glömmer centralbyråkrater och belsutsfattare att man utan gräsrötternas idoga arbete i kampanjer och insamlingar stod sig helt slätt? När man gör denna förändring tillfrågas naturligtvis inte församlingarna, ej heller aktivister, internationella grupper eller ombud, de så kallade gräsrötterna. Samverka med ACT Alliance internationellt kan man göra utan att byta namn - så det samarbetet kan rulla ändå. Det ifrågasätter jag inte. Men man kan, ironiskt nog, märka att Lutheran World Relief finns med bland organisationerna i ACT, dvs Internationella Lutherhjäpen.
På Svenska kyrkans hemsida läser man om att det namn man enades om förra gången nu helt enkelt ska raderas. Man skriver:
Hela världen försvinner
Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen längre fram kommer att försvinna, liksom texten Internationellt arbete. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance.
Tanken med att använda orden Svenska kyrkan är att den internationella verksamheten fullt ut är en del av Svenska kyrkan. Tillägget ACT eller ACT Alliance visar att vi är medlemmar i ACT-alliansen – en världsvid gemenskap mellan kyrkor.
Anglicismer i all ära. Att agera eller handla heter inte Act på svenska. Och det kommer troligen aldrig att heta det. På svenska torg eller i lokala församlingar lär man inte heller bekymra sig om vad samarbetspartners ute i världen kallar sina insamlingar.
Invänder mot namnbytet gör i Kyrkans tidning bl a några aktiva t ex i detta inlägg.
20 februari 2011
Svensk film
Svensk film hur är det med den, egentligen? Kommer det några filmer som är värda att se? Man får väl börja med att besöka Svensk Filmdatabas och deras lista över svenska biopremiärer.
Vill man få tips på vad man bode å och se kan Guldbaggegalans prislista (2011) fungera som en bra lista. Man kan också läsa listan över alla nomineringar och få ytterligare tips.
Söker man en stund hittar man snart listan över de nominerade filmerna 2010.
Några filmer många ändå såg till att se sedan millennieskiftet: Maria Larssons eviga ögonblick, Låt den rätte komma in, Tillsammans, Den bästa sommaren, Sånger från andra våningen, Du levande, Masjävlar, Ondskan, De ofrivilliga, Arn, Svinalängorna och många många andra...
Fler länkar åt olika filmhåll i Sverige tillhandahåller också Imdb, den störtsta filmdatabasen.
Vill man få tips på vad man bode å och se kan Guldbaggegalans prislista (2011) fungera som en bra lista. Man kan också läsa listan över alla nomineringar och få ytterligare tips.
Söker man en stund hittar man snart listan över de nominerade filmerna 2010.
Några filmer många ändå såg till att se sedan millennieskiftet: Maria Larssons eviga ögonblick, Låt den rätte komma in, Tillsammans, Den bästa sommaren, Sånger från andra våningen, Du levande, Masjävlar, Ondskan, De ofrivilliga, Arn, Svinalängorna och många många andra...
Fler länkar åt olika filmhåll i Sverige tillhandahåller också Imdb, den störtsta filmdatabasen.
19 februari 2011
Nu är det vinter och kallt
Kallt och ruggigt är det. Vintern bara fortsätter. Själv huttrar jag. Kläderna tycks inte räcka för att någon längre stund hålla mig varm i detta väder. Skulle jag råka glömma den stickade mössan eller de vackra hemstickade yllevantarna blir kylan snabbt alltmer påträngande. Burr!
Blåsten kommer därtill, glöm inte hur vinden ställer till det. Det blir helt enkelt ännu kallare. Vad att göra? Pälsa på sig ännu mer eller hålla sig inomhus. Se till att värmen är uppskruvad och att nykokat kaffe finns på en armlängs avstånd. Så tänker jag på sommar, sol och svalkande skugga under äppelträden.
Betänk att kyla och värme inte är något hett ämne i Bibeln. Än mindre minusgrader, is eller snö. Åtminstone hettan och den gassande solen borde ha fått genomslag. Ändå utspelar sig det mesta i områden där temperaturen är besvärande hög om dagen och kylslaget om natten. Måste nog ta på mig läsglasögonen endera dagen. Inomhus. Nära någon skön värmekälla...
Blåsten kommer därtill, glöm inte hur vinden ställer till det. Det blir helt enkelt ännu kallare. Vad att göra? Pälsa på sig ännu mer eller hålla sig inomhus. Se till att värmen är uppskruvad och att nykokat kaffe finns på en armlängs avstånd. Så tänker jag på sommar, sol och svalkande skugga under äppelträden.
Betänk att kyla och värme inte är något hett ämne i Bibeln. Än mindre minusgrader, is eller snö. Åtminstone hettan och den gassande solen borde ha fått genomslag. Ändå utspelar sig det mesta i områden där temperaturen är besvärande hög om dagen och kylslaget om natten. Måste nog ta på mig läsglasögonen endera dagen. Inomhus. Nära någon skön värmekälla...
14 februari 2011
Gudar och människor - lågmält omskakande
Bönerna i det lilla kapellet finns där. Enkelt närvarande och verkligt. Som en integrerad del av vardagens möda. Man firar inte sin gudstjänst eller ber tidebönen för sitt eget höga nöjes skull -nej, det är en uppgift som skall fullgöras. Och det uppdraget sköter man. Lovsången förmår till och med överrösta en helikopter som på låg höjd överkorsar klosterområdet.
Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.
Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.
I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.
Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.
I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.
En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...
7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.
Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.
Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!
Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version
Armand Veilleux sammanfattning
The Monks of Tibhirine
Martyrerna från Atlas
Matryrernas sida
DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.
Fler recensioner
Om religionsmöten och dialog
Imdb:s filmfakta om Gudar och människor
Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.
Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.
I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.
Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.
I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.
En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...
7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.
Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.
Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!
Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version
Armand Veilleux sammanfattning
The Monks of Tibhirine
Martyrerna från Atlas
Matryrernas sida
DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.
Fler recensioner
Om religionsmöten och dialog
Imdb:s filmfakta om Gudar och människor
12 februari 2011
Het politisk vår i väntan på omval
Valet i Örebro görs om. Liksom Regionvalet i Västra Götaland. Vad hände i Örebro? För mycket schabbel med rösträkning och runt Röstskolan i Vivalla verkar ha fällt utslaget. Och om man är osäker på om folkets vilja fällt utslaget är det enda rätta att valet får gå i repris. Inför förra valet kommenterade jag den redan då heta diskussionen om Röstskolan här på bloggen och kom till en hemmagjord slutsats: Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.
Nu får jag nog revidera den uppfattningen en smula. Hur får den uppmärksamme fundera över,
Det är en skandal att besluten om omval inte processats med större skyndsamhet. Det lär väl dröja närmare ett år efter förra valet innan det nya resultatet kommer. Av misstagen måste man lära sig!
Nordöstra valkretsen i Örebro ska alltså gå till valurnorna senare i år. När vet ännu ingen. Inte heller hur lång tid som kan avsättas för en ny valkampanj. Synnerligen lokal denna gång. Men säkerligen av rikspolitiskt intresse.
Det blir en het vår! I Örebro.
Läs mer i Expressen, Karlskoga Kuriren, Aftonbladet och i Eskilstuna Kuriren.
Klass 9A på Mikaelsskolan kunde ha varit lysande
Klass 9 A på Mikaelsskolan kunda ha sett helt annorlunda ut. Förmodligen hade man kunnat ha lysande resultat i sin undervisning. Om inte politikerna stoppat den positiva utvecklingen. Så vem bär ansvaret för de dåliga resultaten?
Är det verkligen lärarna som haft modet att exponera sig och sina svagheter för hela svenska folket? Ska de verkligen få hela skulden?
Att knappast någon berättar denna del av historien kan tyckas märkligt. Men det skulle förmodligen allvarligt genera en och annan politiker och ett speciellt politiskt parti. Därför ligger locket kvar och still.
Karl-Johans skola i Örebro kom till enbart för att man stoppade den musikprofil som skolan hade fått. Men det ansågs elitistiskt och diskriminerande att ha en kommunal skola med musikprofil! På Karl-Johans skolas hemsida kan man om historien läsa följande:
Karl Johans skola startade i augusti 2000. Bakom starten låg en mycket lång process. Den musikprofil skolan har, hade sju år tidigare startats på Mikaelskolan. Bakom startandet låg tre lärare på skolan; Elsemarie Hallqvist, Kerstin Moll och Kjell Lund. Första året gick 25 elever på skolan i musikprofil. Successivt ökade antalet elever till drygt 200 och för närvarande går 535 elever på skolan.
Mikaelskolan är en kommunal skola och kommunen var under denna tid inte intresserad av att utveckla olika skolprofiler. Samma grupp lärare som ovan, tillsammans med en stor grupp föräldrar kämpade under många år för att profilen skulle stanna inom kommunen. När man i slutet av 90-talet insåg att detta inte skulle gå, undersökte man möjligheterna att starta en fristående verksamhet.
När Karl-Johans skola öppnade i augusti 2000 hade man redan 340 (!) elever.
Att historien i efterhand inte är alldeles bortglömd lokalt visar även en ledare i Nerikes Allehanda den 14/9 2010. Där skriver man bl a följande:
På 90-talet svängde det om Mikaelskolan i Örebro. Musikprofilen lockade elever från hela kommunen. I dag är situationen den omvända. Föräldrar och barn i grannskapets villakvarter väljer bort skolan. Kvar blir eleverna från de omkringliggande områdena med hyreshus. Få elever på Mikaelskolan har i dag helsvensk bakgrund...
Den framgångsrika musikprofilen på Mikaelskolan stötte på motstånd från det dåvarande socialdemokratiska styret i Örebro. Följden blev Karl Johans skola, en friskola. På så vis var Socialdemokraterna i Örebro med och skyndade på den utveckling som borgerliga partier drev av ideologiska skäl.
Av de två citerade källorna ovan förstår man att framväxten av friskolor inte bara drivs av drömmar om vinst. Ibland har man rent av blivit bortschasade av besser wissrar i kommunerna!
Om denna historiska bakgrund skrivs i landets tidningar ingenting just nu trots att TV-programmet från Mikaelsskolan i Örebro visar på oerhörda problem i skolan. Karin Thunberg är en av dem som kommenterar programmet. Hon och alla andra intresserade borde kunna utvinna ännu mera i sina reflektioner om skolan om de fick hela denna bakgrund och detta sammanhang klart för sig!
Är det verkligen lärarna som haft modet att exponera sig och sina svagheter för hela svenska folket? Ska de verkligen få hela skulden?
Att knappast någon berättar denna del av historien kan tyckas märkligt. Men det skulle förmodligen allvarligt genera en och annan politiker och ett speciellt politiskt parti. Därför ligger locket kvar och still.
Karl-Johans skola i Örebro kom till enbart för att man stoppade den musikprofil som skolan hade fått. Men det ansågs elitistiskt och diskriminerande att ha en kommunal skola med musikprofil! På Karl-Johans skolas hemsida kan man om historien läsa följande:
Karl Johans skola startade i augusti 2000. Bakom starten låg en mycket lång process. Den musikprofil skolan har, hade sju år tidigare startats på Mikaelskolan. Bakom startandet låg tre lärare på skolan; Elsemarie Hallqvist, Kerstin Moll och Kjell Lund. Första året gick 25 elever på skolan i musikprofil. Successivt ökade antalet elever till drygt 200 och för närvarande går 535 elever på skolan.
Mikaelskolan är en kommunal skola och kommunen var under denna tid inte intresserad av att utveckla olika skolprofiler. Samma grupp lärare som ovan, tillsammans med en stor grupp föräldrar kämpade under många år för att profilen skulle stanna inom kommunen. När man i slutet av 90-talet insåg att detta inte skulle gå, undersökte man möjligheterna att starta en fristående verksamhet.
När Karl-Johans skola öppnade i augusti 2000 hade man redan 340 (!) elever.
Att historien i efterhand inte är alldeles bortglömd lokalt visar även en ledare i Nerikes Allehanda den 14/9 2010. Där skriver man bl a följande:
På 90-talet svängde det om Mikaelskolan i Örebro. Musikprofilen lockade elever från hela kommunen. I dag är situationen den omvända. Föräldrar och barn i grannskapets villakvarter väljer bort skolan. Kvar blir eleverna från de omkringliggande områdena med hyreshus. Få elever på Mikaelskolan har i dag helsvensk bakgrund...
Den framgångsrika musikprofilen på Mikaelskolan stötte på motstånd från det dåvarande socialdemokratiska styret i Örebro. Följden blev Karl Johans skola, en friskola. På så vis var Socialdemokraterna i Örebro med och skyndade på den utveckling som borgerliga partier drev av ideologiska skäl.
Av de två citerade källorna ovan förstår man att framväxten av friskolor inte bara drivs av drömmar om vinst. Ibland har man rent av blivit bortschasade av besser wissrar i kommunerna!
Om denna historiska bakgrund skrivs i landets tidningar ingenting just nu trots att TV-programmet från Mikaelsskolan i Örebro visar på oerhörda problem i skolan. Karin Thunberg är en av dem som kommenterar programmet. Hon och alla andra intresserade borde kunna utvinna ännu mera i sina reflektioner om skolan om de fick hela denna bakgrund och detta sammanhang klart för sig!
11 februari 2011
Om det vore annorlunda
Tänk om det var på något annat sätt...
Då skulle Svenska kyrkan ägna sig mer åt tro än organisation
och lyssna till Guds ord och be vid varje sammankomst
och först söka efter Guds vilja istället för att oftast välja själv.
Alla som i kyrkan representerar andra organisationer
skulle vara kristna lärjungar och vittnen i dessa organisationer
och där uppmuntra till tro, dop, konfirmation och gudstjänstfirande!
Att växa och mogna i sin tro skulle inte ställas mot att tjäna i världen.
Alltid, alltid skulle man ta hänsyn till gemenskapen runt ordet och sakramenten
och aldrig skulle man låta de passiva, likgiltiga eller avståndstagande forma kyrkans liv och arbete.
Församlingen skulle vara den grundläggande och centrala enheten i kyrkan och andra nivåer skulle verkligen bemöda sig om att lyssna till församlingarna och göra allt för att underlätta församlingarnas självstyrelse och liv.
Då skulle man i kyrkan glädjas över att tro och andlighet uttrycktes på olika sätt och särskilt skulle man värna spiritualitet som följt kyrkan genom århundraden.
Om det vore annorlunda...
Då skulle Svenska kyrkan ägna sig mer åt tro än organisation
och lyssna till Guds ord och be vid varje sammankomst
och först söka efter Guds vilja istället för att oftast välja själv.
Alla som i kyrkan representerar andra organisationer
skulle vara kristna lärjungar och vittnen i dessa organisationer
och där uppmuntra till tro, dop, konfirmation och gudstjänstfirande!
Att växa och mogna i sin tro skulle inte ställas mot att tjäna i världen.
Alltid, alltid skulle man ta hänsyn till gemenskapen runt ordet och sakramenten
och aldrig skulle man låta de passiva, likgiltiga eller avståndstagande forma kyrkans liv och arbete.
Församlingen skulle vara den grundläggande och centrala enheten i kyrkan och andra nivåer skulle verkligen bemöda sig om att lyssna till församlingarna och göra allt för att underlätta församlingarnas självstyrelse och liv.
Då skulle man i kyrkan glädjas över att tro och andlighet uttrycktes på olika sätt och särskilt skulle man värna spiritualitet som följt kyrkan genom århundraden.
Om det vore annorlunda...
10 februari 2011
Biskopen startade en diskussion
Debatten om Svenska kyrkans identitet är ett försummat diskussionsämne. När Lennart Koskinen väcker den får jag intrycket att det är ett slags testamente. Glöm inte bort den frågan. Ni, eller vi, har fem år på er (oss).
Anledningen som triggade biskop Koskinen kändes ganska krystad - att ärkebiskopen skulle ha uttalat sin tro på en kommunikationsplattform och inte på det som är kyrkans tro par excellence. Vilken anledningen än var har biskopen alldeles rätt i att det behövs ett omfattande samtal om den till synes självklara frågan. Och den har behövts under många år nu!
En kyrka som inte är tydlig med var och kring vem hon har sitt centrum blir offer för tidsandans häftiga kast och blir osjälvständigt trendkänslig. Om man inte längre har en tro och en bekännelse som traderas försvagas och upphör till sist det som gör kyrkan till kyrka. Många i ledande positioner tvivlar på att det är meningsfullt att formulera och uttrycka vad kyrkan tror på i respekt för att människor själva måste få göra sin resa.
Just där finner man troligtvis en anledning till att Svenska kyrkan inte förmått samla sig till meningsfullt arbete kringt sin bekännelse. Inga moderna katekeser formuleras hos oss. Det blev lilla och stora boken om kristen tro. En mäktig satsning, åtminstone volymmässigt och ekonomiskt, som inte lyckades sätta bekännelsen och tron i centrum på ett sådant sätt att fler människor kom till tro eller engagerades.
Diskussionen i Svensk kyrkotidning och i Svensk pastoraltidskrift kan inte fylla det tomrummet. Och vår telogiska kommitté ägnar sig inte åt sådant. Åtminstone inte så det ger eko ute i provinsen där jag befinner mig. De har väl haft nog med beställningen att grubbla över vad som konstituerar ett äktenskap.
De trosformuleringar vi håller oss med skrevs ner på 1500-talet. I övrigt, från vår samtid, upphöjs till bekännelse kyrkans böcker och därtill alla möjliga beslut av kyrkomötet, eller? Att identiteten är oklar, suddig borde inte förvåna.
Till slut en välkänd refräng, inte om Kartago, men om kyrka och politik. Kyrkans babyloniska fångenskap i partipolitiken är en sådan oerhört viktig punkt som skulle behöva föras in i det samtalet. Hindrar eller möjliggör den partipolitiska styrningen att kyrkan blir tydlig som kyrka? Ska frågan besvaras av nuvarande ledning inom kyrkan så är svaret ganska givet. Det är bara att läsa partibeteckningarna bakom varje ledamot i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stitsstyrelser, kyrkofullmäktige eller i kyrkoråd.
Susanne Wigorts Yngvesson är på spåret när hon i dagens Kyrkans tidning skriver:
Jag tror att Koskinen är på rätt spår när han talar om att vissa delar av kyrkan utgår från ett konsumenttänkande. Medlem verkar stavas kyrkoavgift i stället för nåd. Han efterlyser en bred teologisk reflektion kring kyrkans identitet.
Men vem ska göra den? Blir det samma folk som dikterar konsumentteologin? I så fall lär vi springa i cirklar. Om en sådan reflektion ska göras, så ska den representera de breda folklager och skilda teologiska traditioner som Svenska kyrkan utgör. Ta intryck av massorna i Egypten och revoltera. Reclaim the Church!
Anledningen som triggade biskop Koskinen kändes ganska krystad - att ärkebiskopen skulle ha uttalat sin tro på en kommunikationsplattform och inte på det som är kyrkans tro par excellence. Vilken anledningen än var har biskopen alldeles rätt i att det behövs ett omfattande samtal om den till synes självklara frågan. Och den har behövts under många år nu!
En kyrka som inte är tydlig med var och kring vem hon har sitt centrum blir offer för tidsandans häftiga kast och blir osjälvständigt trendkänslig. Om man inte längre har en tro och en bekännelse som traderas försvagas och upphör till sist det som gör kyrkan till kyrka. Många i ledande positioner tvivlar på att det är meningsfullt att formulera och uttrycka vad kyrkan tror på i respekt för att människor själva måste få göra sin resa.
Just där finner man troligtvis en anledning till att Svenska kyrkan inte förmått samla sig till meningsfullt arbete kringt sin bekännelse. Inga moderna katekeser formuleras hos oss. Det blev lilla och stora boken om kristen tro. En mäktig satsning, åtminstone volymmässigt och ekonomiskt, som inte lyckades sätta bekännelsen och tron i centrum på ett sådant sätt att fler människor kom till tro eller engagerades.
Diskussionen i Svensk kyrkotidning och i Svensk pastoraltidskrift kan inte fylla det tomrummet. Och vår telogiska kommitté ägnar sig inte åt sådant. Åtminstone inte så det ger eko ute i provinsen där jag befinner mig. De har väl haft nog med beställningen att grubbla över vad som konstituerar ett äktenskap.
De trosformuleringar vi håller oss med skrevs ner på 1500-talet. I övrigt, från vår samtid, upphöjs till bekännelse kyrkans böcker och därtill alla möjliga beslut av kyrkomötet, eller? Att identiteten är oklar, suddig borde inte förvåna.
Till slut en välkänd refräng, inte om Kartago, men om kyrka och politik. Kyrkans babyloniska fångenskap i partipolitiken är en sådan oerhört viktig punkt som skulle behöva föras in i det samtalet. Hindrar eller möjliggör den partipolitiska styrningen att kyrkan blir tydlig som kyrka? Ska frågan besvaras av nuvarande ledning inom kyrkan så är svaret ganska givet. Det är bara att läsa partibeteckningarna bakom varje ledamot i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stitsstyrelser, kyrkofullmäktige eller i kyrkoråd.
Susanne Wigorts Yngvesson är på spåret när hon i dagens Kyrkans tidning skriver:
Jag tror att Koskinen är på rätt spår när han talar om att vissa delar av kyrkan utgår från ett konsumenttänkande. Medlem verkar stavas kyrkoavgift i stället för nåd. Han efterlyser en bred teologisk reflektion kring kyrkans identitet.
Men vem ska göra den? Blir det samma folk som dikterar konsumentteologin? I så fall lär vi springa i cirklar. Om en sådan reflektion ska göras, så ska den representera de breda folklager och skilda teologiska traditioner som Svenska kyrkan utgör. Ta intryck av massorna i Egypten och revoltera. Reclaim the Church!
07 februari 2011
Ur en ny predikan på ordrik, ett utdrag om några smärre mänskliga svagheter:
Människan har en och annan svaghet, förstås
Kanske blev det så för att livet
skulle bli desto mera spännande och rikt?
Somliga av oss har svårt för bokstäver
de vill aldrig stå still på papperet
utan far runt som bångstyriga får
på grönbete
andra har ord som i ett Niagarafall
Somliga blandar samman siffror
så när vi ska ringa hamnar vi
alltid hos någon annan
En del kan alla koder galant
andra förlorar ofta sina plastkort
Någon glupsk automat
bara sväljer dem
Människan har en och annan svaghet, förstås
Kanske blev det så för att livet
skulle bli desto mera spännande och rikt?
Somliga av oss har svårt för bokstäver
de vill aldrig stå still på papperet
utan far runt som bångstyriga får
på grönbete
andra har ord som i ett Niagarafall
Somliga blandar samman siffror
så när vi ska ringa hamnar vi
alltid hos någon annan
En del kan alla koder galant
andra förlorar ofta sina plastkort
Någon glupsk automat
bara sväljer dem
03 februari 2011
Skandal att valet i Örebro inte avgjorts
Valprövningsnämnden har i början av februari 2011 ännu inte beslutat om det ska bli omval i Örebro. Valresultatet dröjer. Det i sig är en skandal. Med så läng väntatid hamnar ju det politiska livet i ett låst läge. Valet är så att säga oavgjort i väntan på att det ska bli ett avgörande. Handlingskraften reduceras, viljan att fatta långtgående beslut begränsas.
Beslutet lär ska komma i nästa vecka! Om man då beslutar om ett omval i en valkrets kommer man att behöva en hel del förberedelsetid. I rimlighetens namn bör det också finnas utrymme för en tids kampanjande för att på nytt berätta för väljarna vad de olika partierna vill. Läget är ju våren 2011 inte detsamma som hösten 2010. Valet ska organiseras och en valdag utses då omvalet ska genomföras. Rölsträkning, fastställande av valresultat med ny överklagandetid. Det är mycket nu, men allt detta bör man kunna ordna.
Frågan är när ett nytt valresultat kan träda i funktion? Till sommaren? I början på hösten ett år efter det ursprungliga valet? Det är ovärdigt en fungerande demokrati att inte kunna granska överklaganden och fatta beslut inom några månader.
Till det positiva hör att de vanliga antagonistiska tomngångarna under mellantiden fått vika för ett interimsstyre av samarbetskaraktär. Förhoppningsvis leder detta vidare till att det politiska klimatet blir mildare och viljan till blocköverskridande och breda lösningar ökar.
Situationen i Örebro avhandlas nu och då i pressen. Här i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och t ex i Uppsala Nya Tidning. Läs även Staffan Wermes blogg.
Den som vill informera sig och veta mer kan besöka Valmyndigheten på nätet. Och där hos Valprövningsnämnden kan man följa de beslut som faktiskt tagits efter förra årets val, ja sedan 1975 går det att följa nämndens avgöranden.
Beslutet lär ska komma i nästa vecka! Om man då beslutar om ett omval i en valkrets kommer man att behöva en hel del förberedelsetid. I rimlighetens namn bör det också finnas utrymme för en tids kampanjande för att på nytt berätta för väljarna vad de olika partierna vill. Läget är ju våren 2011 inte detsamma som hösten 2010. Valet ska organiseras och en valdag utses då omvalet ska genomföras. Rölsträkning, fastställande av valresultat med ny överklagandetid. Det är mycket nu, men allt detta bör man kunna ordna.
Frågan är när ett nytt valresultat kan träda i funktion? Till sommaren? I början på hösten ett år efter det ursprungliga valet? Det är ovärdigt en fungerande demokrati att inte kunna granska överklaganden och fatta beslut inom några månader.
Till det positiva hör att de vanliga antagonistiska tomngångarna under mellantiden fått vika för ett interimsstyre av samarbetskaraktär. Förhoppningsvis leder detta vidare till att det politiska klimatet blir mildare och viljan till blocköverskridande och breda lösningar ökar.
Situationen i Örebro avhandlas nu och då i pressen. Här i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och t ex i Uppsala Nya Tidning. Läs även Staffan Wermes blogg.
Den som vill informera sig och veta mer kan besöka Valmyndigheten på nätet. Och där hos Valprövningsnämnden kan man följa de beslut som faktiskt tagits efter förra årets val, ja sedan 1975 går det att följa nämndens avgöranden.
02 februari 2011
En äldre kanonkula
Man ska inte undanhålla allt som skett. Igår gick det snett. Inga lagrar skördade jag. Tvärt om förlorade jag kampen mot tiden. Tidigt skulle ett sällskap på 7 personer åka från Örebro till huvudstaden. När jag i godan ro var på väg till tåget ringde telefonen. En röst frågade, var är du?
Jag är nästan vid bokhandeln. Kanske 700 meter från stationen, ropar jag i min mobil. Ringer de är något galet. Så är det. Jag har retsamt nog tagit fel på avgångstid.
Uppmuntrande konstaterade rösten att, tåget går om två minuter. Eller tre. Idag går det i tid! Hinner du?
Jag försöker, sa jag. Och den äldre herren, dvs jag, for som en oljad blixt, eller mera sanningsenligt som en tjock kanonkula över gator och torg. Framme vid stationen pustade jag för att inte hjärtklappningen skulle däcka mig helt. Och böjd, med händerna på knäna ser jag hur tåget sakta rullar ut från stationen. Så ska det ju inte sluta. Man ska hinna med tåget!
Då ringer jag till mitt ressällskap och säger kortfattat, jag hann inte. Tänk så komprimerat man kan säga saker. Uttrycksfullt och kortfattat. Så tillade jag, som om det skulle lindra missen, men jag såg när ni åkte! Vad nu det kan vara värt...
Tar mig samman. Samlar mig och skaffar en biljett till nästa tågförbindelse med Stockholm. Sitter sedan på en bänk och flämtar, hostar, nyser.
När jag infinner mig på Centralen hittar jag mina vänner på ett café. Återseendet blir vänskapligt, inte retsamt. Hej, sitter ni här, säger jag och gör mitt bästa för att verka förvånad.
Den här dagen har knappast hunnit börja. Hur ska det bli, hur ska det gå?
Jag är nästan vid bokhandeln. Kanske 700 meter från stationen, ropar jag i min mobil. Ringer de är något galet. Så är det. Jag har retsamt nog tagit fel på avgångstid.
Uppmuntrande konstaterade rösten att, tåget går om två minuter. Eller tre. Idag går det i tid! Hinner du?
Jag försöker, sa jag. Och den äldre herren, dvs jag, for som en oljad blixt, eller mera sanningsenligt som en tjock kanonkula över gator och torg. Framme vid stationen pustade jag för att inte hjärtklappningen skulle däcka mig helt. Och böjd, med händerna på knäna ser jag hur tåget sakta rullar ut från stationen. Så ska det ju inte sluta. Man ska hinna med tåget!
Då ringer jag till mitt ressällskap och säger kortfattat, jag hann inte. Tänk så komprimerat man kan säga saker. Uttrycksfullt och kortfattat. Så tillade jag, som om det skulle lindra missen, men jag såg när ni åkte! Vad nu det kan vara värt...
Tar mig samman. Samlar mig och skaffar en biljett till nästa tågförbindelse med Stockholm. Sitter sedan på en bänk och flämtar, hostar, nyser.
När jag infinner mig på Centralen hittar jag mina vänner på ett café. Återseendet blir vänskapligt, inte retsamt. Hej, sitter ni här, säger jag och gör mitt bästa för att verka förvånad.
Den här dagen har knappast hunnit börja. Hur ska det bli, hur ska det gå?
En ny dag
Dagarna går. Livet, det dyrbara, rinner mellan fingarna. Hur man än försöker få grepp om det flyter det vidare. Slinker undan.
När dagen är över - en kort rannsakan. Gjorde jag mitt bästa? Gjorde jag det jag skulle, och det jag borde? Fanns jag där jag var behövd? Ord som sant, rätt och gott - fick de ta gestalt i mitt liv?
Och när de stora frågorna och orden somnar, funderar jag över det lilla. Över det korta mötet, samtalet, tonfallet. När jag var där - var jag verkligen där?
Sedan lämnar jag det som varit i händerna på den som bär allt. I morgon är det en ny dag.
När dagen är över - en kort rannsakan. Gjorde jag mitt bästa? Gjorde jag det jag skulle, och det jag borde? Fanns jag där jag var behövd? Ord som sant, rätt och gott - fick de ta gestalt i mitt liv?
Och när de stora frågorna och orden somnar, funderar jag över det lilla. Över det korta mötet, samtalet, tonfallet. När jag var där - var jag verkligen där?
Sedan lämnar jag det som varit i händerna på den som bär allt. I morgon är det en ny dag.
31 januari 2011
Carl-Bertil fick somna in...
Så har min far, Carl-Bertil Stenström, fått sluta sin jordevandring. Han somnade in 93 år gammal på Visby lasarett.
Som offentlig person, särskilt i det politiska livet i Visby, har Carl-Bertil Stenström blivit upmärksammad genom åren. Han var som folkpartist ett udda val som kommunalråd eftersom folkpartiet på Gotland alltid varit ett litet parti. Men i kraft av Centerpartiets stora väljarunderlag fick han stöd och ett brett förtroende som kommunalråd.
Här möter vi honom i en intervju om tiden som inkallad: Jag ryckte in 1938 och tanken var att jag skulle utbildas till sjukvårdare i Eksjö efter grundutbildningen på I 18. Men så blev det inte alls.
En övning för de nyinryckta bestod i att de skulle åla från kasernerna ända ut till Toftavägen medförande ränslar och gevär. Det var ett kraftprov bara det och att det skedde i spöregn gjorde inte saken bättre. Många av rekryterna ådrog sig lugninflammation av en smittsam variant som visade sig bli förödande. Penicillin fanns inte. Den medicin som fanns fungerade dåligt. Många insjuknade i lunginflammationen och ett hundratal soldater dog på regementets militärsjukhus efter svåra lidanden...
I Burgsvik fick kompaniets alla 140 mannar ställa upp och hålla fram händerna med handflatorna uppåt. Soldaternas händer inspekterades. När inspektionen kom fram till Carl Bertil stannade den.
- Du är ren om händerna. Du får bli officerskock, fick Carl Bertil höra.
- Jamen, invände han genast. Jag kan ju inte laga mat. Det har mamma alltid gjort.
- Jag ska lära dig, sa
överstelöjtnant Lind.
Så fick det bli. Carl Bertil fick instruktioner, lånade mammas kokbok och följde det goda motto som pappa brukade dra fram. Det gick ut på att om man skall göra något så skall man göra det ordentligt och inte fuska.
Och här några minnen i en intervju inför 90-årsdagen med några korta ord om tiden som kommunalråd på Gotland:
När Carl-Bertil ser tillbaka på sin kommunalrådstid pratar han gärna om hur stora frågor plockades hem.
- Det var en väldigt rolig tid. Jag blev kommunalråd redan i Visby stad, sen var jag med i sammanläggningsdelegerade för enkommunen. När det blev regimskifte i Visby efter valet 1966 fick jag ta över många av Georg Petterssons uppdrag. Det var bland annat ordförande i sammanläggningsdelegerade, men även på många andra håll.
I Gotlands Radio har han ofta förekommit och berättat. Här finns några av hans minnen i ett samtalsprogram med Jakob Larsson.
Här nedan finns en tidig TV-intervju med anledning av Bergmans flytt.
30 januari 2011
Adressböcker åldras snabbt nuförtiden
E-posten verkar mindra beständig än facebook. De sneaste (rättstavat = senaste) dagarna kommer hälsningar på nätet via facebook. Vänner har bytt e-postadress när de bytte nätleverantör och bredband. Men facebookkontot består. Så man kan nå fram.
Dessutom, på Facebook kan man söka och hitta vänner över hela världen. Men e-postadresserna kan man knappast få tag i. Min gamla adress får jag då och då ett livstecken ifrån. E-brev dimper ner som lakoniskt meddelar: brevlådan full! Och jag som inte längre har inloggningsuppgifter. Jag kan inte ens tömma brevlådan eller svara alla dem som har kvar min gamla adress.
Ja, gamla adresser förresten. Fortfarande spökar en 5-6 ännu äldre adresser. Som lbs@home tex. Adressändringarna nådde inte alla. De kanske hade en datorkrasch att roa sig med ungefär då? Något kom i vägen och därför hittar vi inte varandra. Adressböcker åldras mycket snabbt nuförtiden.
Den dagen man kan finna en hyfsat tillförlitligt e-postadresskatalog - då kanske eposten kan fungera som privat kanal. Men vi som är privatpersoner och inte stora företag eller organisationer (som t ex Svenska kyrkan) har svårt att få informationen att fungera. Men även för sådana kan det hacka och hosta. Församlingarna här i trakten bytte nyligen alla sina telefonnummer och fick ett nytt telefonsystem. Jag får flera månader efteråt fortfarande klagande kommentarer: hur får man egentligen tag på dig? Eller pastorsexpeditionen? Mitt svar blir - fungerar det inte? Kolla på nätet! Svenska kyrkan i Örebro.
Nuvarande och för tillfället har jag som person en helt fungerande e-postadress. Den lyder som följer: lmstenstrom@tele2.se. Via den når man även andra härvarande personer. Och en katt som heter Sixten.
Under tiden jagar jag framgångsrikt en och annan bekant via Facebook och skype...
Dessutom, på Facebook kan man söka och hitta vänner över hela världen. Men e-postadresserna kan man knappast få tag i. Min gamla adress får jag då och då ett livstecken ifrån. E-brev dimper ner som lakoniskt meddelar: brevlådan full! Och jag som inte längre har inloggningsuppgifter. Jag kan inte ens tömma brevlådan eller svara alla dem som har kvar min gamla adress.
Ja, gamla adresser förresten. Fortfarande spökar en 5-6 ännu äldre adresser. Som lbs@home tex. Adressändringarna nådde inte alla. De kanske hade en datorkrasch att roa sig med ungefär då? Något kom i vägen och därför hittar vi inte varandra. Adressböcker åldras mycket snabbt nuförtiden.
Den dagen man kan finna en hyfsat tillförlitligt e-postadresskatalog - då kanske eposten kan fungera som privat kanal. Men vi som är privatpersoner och inte stora företag eller organisationer (som t ex Svenska kyrkan) har svårt att få informationen att fungera. Men även för sådana kan det hacka och hosta. Församlingarna här i trakten bytte nyligen alla sina telefonnummer och fick ett nytt telefonsystem. Jag får flera månader efteråt fortfarande klagande kommentarer: hur får man egentligen tag på dig? Eller pastorsexpeditionen? Mitt svar blir - fungerar det inte? Kolla på nätet! Svenska kyrkan i Örebro.
Nuvarande och för tillfället har jag som person en helt fungerande e-postadress. Den lyder som följer: lmstenstrom@tele2.se. Via den når man även andra härvarande personer. Och en katt som heter Sixten.
Under tiden jagar jag framgångsrikt en och annan bekant via Facebook och skype...
29 januari 2011
Gränser eller kontroll och förbud
Finns det verkligen skäl att idag börja dra nya gränser för religionerna i vårt samhälle? Integrationsminister Erik Ullenhag anser tydligen det. I tidningen Dagen diskuterar han behovet att ange sådana gränser.
Ullenhag hävdar där:
- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.
- Nästa fråga som uppstår är vad man som religiös har för rätt att ställa för krav på samhället. Det samtalet är i sin linda, men det kommer att bli vanligare...
Vad kan ha föranlett ministern att börja dra upp gränser för olika övertygelser i vårt samhälle? Är det för att människor som invandrat tar sin religion på sådant allvar att man inte bara kan fösa undan den i ett hörn? Religionen påverkar självfallet livet inom många områden. En muslim t ex har sina bönetimmar och där är observansen av fastan ett mönster man tagit med sig in i det svenska samhället. Sådant väcker inte bara frågor om religionen, som ministern anger, utan handlar än mer om vårt arbetsliv. Nu växer behovet att det ska vara så flexibelt att den som utövar sin religion på allvar får rimliga villkor. Om det behöver vi säkerligen tala mer i framtiden!
Att det kan olika motiv för ministerns uttalande antyder hans betoning av rätten att välja religion - som genast följs av en ny fråga. Ullenhag undrar nämligen om och när ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer. Och då blir det extra intressant. Vad tänker han på? Vilka "samhälleliga normer" kolliderar för närvarande med religionsutövningen? Skulle religionen på något sätt verkligen hota samhälleliga normer?
Risken finns att det som avses är olika övertygelser om hur ett samhälle bör vara beskaffat. Och för en liberal som Ullenhag måste det vara grannlaga att ta upp detta. Vad händer med åsiktsfriheten om det är politiska och etiska övertygelser man oroar sig för? Inte kan en liberal önska en utökad kontroll just av medborgare med religiösa övertygelser eller rent förespråka fler förbud avseende vad man får tänka och tycka? Men, integrationsminister Ullenhag har naturligtvis rätt i att trosutövning och religion inte ska ge fribrev så att man kan kränka sina medmänniskor!
När vi hyllar ett mångkulturellt samhälle öppnar det också för att mångfald måste få komma till uttryck. Och då kommer det alltid att uppstå situationer när olika övertygelser hamnar i strid med varandra. Förmågan att med klokskap och öppenhet hantera dessa situationer kommer bara att öka. Då behövs nya mötesplatser för ett kontinuerligt samtal om skärningspunkterna. Och kanske är det ministern egentligen avser?
Till sist undrar jag vilka Ullenhag tänker det är som ska föra det samtal och delta i den diskussion han vill ha? Kommer mångfalden och det multikulturella verkligen få plats och utrymme? Eller är det som vanligt, mångfalden låter bra men när det bränner till vill ingen egentligen försvara den eller ha den?
Ullenhag hävdar där:
- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.
- Nästa fråga som uppstår är vad man som religiös har för rätt att ställa för krav på samhället. Det samtalet är i sin linda, men det kommer att bli vanligare...
Vad kan ha föranlett ministern att börja dra upp gränser för olika övertygelser i vårt samhälle? Är det för att människor som invandrat tar sin religion på sådant allvar att man inte bara kan fösa undan den i ett hörn? Religionen påverkar självfallet livet inom många områden. En muslim t ex har sina bönetimmar och där är observansen av fastan ett mönster man tagit med sig in i det svenska samhället. Sådant väcker inte bara frågor om religionen, som ministern anger, utan handlar än mer om vårt arbetsliv. Nu växer behovet att det ska vara så flexibelt att den som utövar sin religion på allvar får rimliga villkor. Om det behöver vi säkerligen tala mer i framtiden!
Att det kan olika motiv för ministerns uttalande antyder hans betoning av rätten att välja religion - som genast följs av en ny fråga. Ullenhag undrar nämligen om och när ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer. Och då blir det extra intressant. Vad tänker han på? Vilka "samhälleliga normer" kolliderar för närvarande med religionsutövningen? Skulle religionen på något sätt verkligen hota samhälleliga normer?
Risken finns att det som avses är olika övertygelser om hur ett samhälle bör vara beskaffat. Och för en liberal som Ullenhag måste det vara grannlaga att ta upp detta. Vad händer med åsiktsfriheten om det är politiska och etiska övertygelser man oroar sig för? Inte kan en liberal önska en utökad kontroll just av medborgare med religiösa övertygelser eller rent förespråka fler förbud avseende vad man får tänka och tycka? Men, integrationsminister Ullenhag har naturligtvis rätt i att trosutövning och religion inte ska ge fribrev så att man kan kränka sina medmänniskor!
När vi hyllar ett mångkulturellt samhälle öppnar det också för att mångfald måste få komma till uttryck. Och då kommer det alltid att uppstå situationer när olika övertygelser hamnar i strid med varandra. Förmågan att med klokskap och öppenhet hantera dessa situationer kommer bara att öka. Då behövs nya mötesplatser för ett kontinuerligt samtal om skärningspunkterna. Och kanske är det ministern egentligen avser?
Till sist undrar jag vilka Ullenhag tänker det är som ska föra det samtal och delta i den diskussion han vill ha? Kommer mångfalden och det multikulturella verkligen få plats och utrymme? Eller är det som vanligt, mångfalden låter bra men när det bränner till vill ingen egentligen försvara den eller ha den?
27 januari 2011
Gudar och människor
Gudar och människor har sin örebropremiär den 11 februari. Biograf blir Roxy. Den bör så många som möjligt försöka se. Några gånger kommer filmen att efterföljas av ett panelsamtal.
På sin hemsida skriver man om filmen:
Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta…
"Gudar och människor" är ett hyllat franskt drama regisserat av Xavier Beauvois, och är baserad på en verklig händelse från ett kristet munkkloster i Algeriet 1996. Filmen vann Cannes Grand Prix vid festivalen i Cannes 2010 och är även utnämt till Frankrikes Oscarbidrag i kategorin Bästa utländska film.
I samarbete med Filmtrailer.se
På sin hemsida skriver man om filmen:
Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta…
"Gudar och människor" är ett hyllat franskt drama regisserat av Xavier Beauvois, och är baserad på en verklig händelse från ett kristet munkkloster i Algeriet 1996. Filmen vann Cannes Grand Prix vid festivalen i Cannes 2010 och är även utnämt till Frankrikes Oscarbidrag i kategorin Bästa utländska film.
I samarbete med Filmtrailer.se
21 januari 2011
Programförklaringen
Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Kan Ni namnen på några berömda bibelställen?
Kanske skulle då Den barmhärtige samariten
(eller samariern som det heter nu) dyka upp?
Den förlorade sonen? Gyllene regeln
– allt vad ni vill att människor skall…
Lilla Bibeln, Joh 3:16 – Ty så älskade Gud världen…
Bergspredikan, Dubbla kärleksbudet
Saligprisningarna… Många fler välkända texter
bär namn vi kommer ihåg
Den text vi hörde läsas idag (Lukas 4:16-23)
har också fått ett namn, kanske mindra känt,
men minst lika viktigt: Jesu programförklaring
Där i Nasarets synagoga gör Jesus
detta hoppets mönster från
Moseböckerna och Jesaja till sitt:
människan ska räddas från kaos och fördärv
Orättvisor, förtryck, nöd och plåga
kan och ska lyftas bort!
Kan Ni namnen på några berömda bibelställen?
Kanske skulle då Den barmhärtige samariten
(eller samariern som det heter nu) dyka upp?
Den förlorade sonen? Gyllene regeln
– allt vad ni vill att människor skall…
Lilla Bibeln, Joh 3:16 – Ty så älskade Gud världen…
Bergspredikan, Dubbla kärleksbudet
Saligprisningarna… Många fler välkända texter
bär namn vi kommer ihåg
Den text vi hörde läsas idag (Lukas 4:16-23)
har också fått ett namn, kanske mindra känt,
men minst lika viktigt: Jesu programförklaring
Där i Nasarets synagoga gör Jesus
detta hoppets mönster från
Moseböckerna och Jesaja till sitt:
människan ska räddas från kaos och fördärv
Orättvisor, förtryck, nöd och plåga
kan och ska lyftas bort!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)