Kära vänner! Så många vackra ord det finns. Om samverkan och samarbete. Om alla möjligheter som nu öppnas. De orden ska vi ta tillvara. Inga förspillda tillfällen ska ligga här och skräpa. Inte! Vi tar chansen att göra det allra bästa. Som råkar vara det förslag vi kommit på. Mest av en slump. Men i alla fall. Är det påkommet. Det är vårt. Vi har beskrivit det med sakliga ord. Kan vi hjälpa att vårt förslag doftar sommaräng och ljuv morgondag? Gyllne morgon! Så härligt är det: gyllne morgon!
Men vår värld är fylld av oro och hot. Hör hur man larmar. Hur man ifrågasätter själva grundbulten. Hur man hackar på idén med det nya. Livet lär oss att man måste hålla samman. I ett pastorat. Vi viger samman innehåll med ekonomiskt ansvar. Annars blir det glapp. Kyrkan har ju glappat i decennier. Det har vi vetat om sedan 50-talet. Under förra seklet. Därför måste vi lösa problemet. Så låt oss skynda. Genast. Låt oss göra det så snabbt att de, som reaktionärt vill stå kvar i församlingarnas oförmågliga småttighet, inte fattar vad som hände. Låt dem påstå att blixten slog ner. Vi vet att det var solen som gick upp.
Vill man få det bra? Då måste man betala vad det kostar. Man måste förlora sitt församlingsliv för att vinna pastoratet! Sådan är vår teologi. Den har många jobbat ofattbart mycket på. Eller med. Läs själva. Mellan raderna. På sidan 228. Ser man på. Att kyrkan inte kan ha en församlingssyn. Som är tydlig och klar. Bara en särmening är så beskaffad.
Bästa vänner! Dags att sluta. Tala om församlingars rätt att välja sina egna företrädare. Varför ska de formulera egna mål i en församlingsinstruktion? Det är ingen rätt. Det är numera fel. Inte heller är det ett offer. Det är inget offer att ge upp sin självständighet. Det är det inte. Ett erbjudande! Att bli av med bekymmer. Att slippa allt trassel. med ekonomi. För att inte nämna administration. Vilken befrielse att slippa välja. Valfrihet är helt överskattat. Sådant skapar bara motsättningar och problem.
Nu vet vi en port som öppen står. En väg. En skimrande möjlighet. En framtid och ett hopp! Det ljusnar sakta, för Svenska kyrkan. Bara det går snabbt. Så ingen får chans att krångla till det. Vi förlitar oss på andra med makt. Utbrytarna tar stiftsstyrelserna i örat. Eller tvärt om. Spelar egentligen ingen roll. Den som bestämmer mest vinner.
Vi som hittat det bästa av alla förslag. Det enda till och med. Vi beskylls för att med blomsterspråkets skönaste ord framställa vår härliga strukturomvandling. Som ville vi försköna det perfekta. Det är orättvist. Och gement. Lågt. Här kan alla kyrkotillhöriga öron se en räddningsaktion för alla församlingar! Så bra. Värt en devis, ett minnesord! Eller två. Vad stort du gjort, det gjordes fort. Bättre ett pastorat i staden än ett för tio småförsamlingar på landsbygden! Bara verkliga församlingar ingår i pastorat!
Nu ett ord av allvar. En sedeslärande påminnelse lämnas oss denna märkesdag. Låt oss tänka på det tusentalet församlingar som inte längre finns. De har inget evigt liv. Det nya livet var inte för dem. Tro inte dem som säger att församlingarna har gått vidare till en ny gemenskap. De la sig ner och dog. De utser inga kyrkoråd. Har ingen församlingsinstruktion. Här lurar en fara. Låt oss inte frestas! Låt oss förbjuda alla tankar på att dessa församlingar som inte finns har fått inflytande i sitt nya sammanhang. Att det nya livet för dem som susat vidare kan jämföras med hur det blir i pastoraten. Det kan det inte alls. Så mycket kommer aldrig att erbjudas. Det vore en överbudspolitik och gärningslära.
Om dem som inte finns är det synd. Det är synd att inte finnas. Så att säga. Församlingar som ännu finns måste därför vara glada och lyckliga. Över alla förtjusande möjligheter till närhet och samverkan. Församlingarna ska inse en sak. De hindras från att försvinna. Tids nog ska ljuset gå upp även för dem – att förändras är att hålla reformationen vid liv. Då får man ge upp. Allt möjligt. Särskilt sådant som snart blir omöjligt.
Väl i löfteslandet, i vårt kära gemenskapspastorat, ska vi ta hänsyn och samverka för det mesta. Omfamna varandra. Hålla varandra i hand. Göra gemensam sak. När inte det är roligt längre? Ja, då är vi inte sämre än att vi kan ändra oss. Då ska vi fortsatt säga goda ord. Stora ord. Vackra ord. Om närhet och samverkan. Då gör vi tretton pastorat i Sverige. Fixar ett enda stift. Så vi får mysa och gosa lite mer och komma varandra riktigt nära!
