Men godhjärtad tycks du vara. Som kommer med gåvor. Hoppas det är goda gåvor. Sådan som inte genast föder begär efter mer. och mer. Och mer ändå. Om man nu kan tänka så mycket mer. Ska jag tro ditt leende så står vi på god fot med varandra. Hur man nu står då… Du verkar snäll. Ser godmodig ut.
Tomtar kan man bara se i spegeln. De finns ju inte. Du finns inte. Inte på riktigt. Bara i fantasin. Vi behöver ju någon att skylla vår givmildhet på. Då känns det nästan lite lättare att det skulle vara en tomte. Än vise män som kom med de gåvor vi gjorde till julklappar. Födelsedagsgåvorna. De finaste av presenter. De har ju inte kommit fram än. Och det har egentligen inte du heller, lille tomte där.
Människor tycks ha lättare att tro på tomten. Än på att Gud skulle födas i mänsklig gestalt. Som ett hjälplöst litet spädbarn. Jag hörde en gång en präst berätta om konfirmander som trodde på en liten gubbe som satt på taket på deras lägerstuga. De vågade inte sova om natten. För den där gubbens skull. Det var lättare att tro på det skrämmande och otäcka. Än på det goda och kärleksfyllda. Tänk så det är. Tryggare kan ingen vara, kunde de ha ropat ut!
Förresten. Här står jag och pladdrar. Jag ska ju iväg. På adventsfest. Glöggkalas. Bara Jenny Nyström har målat klart. Hon den duktiga konstnären som avbildar dig och mig. På det här kortet. Välkommen, lille tomte. Till advent.
Notera hur välkomponerat detta julkort är. Tre personer i bild. En tomte som omges av en kvinna sedd ur två synvinklar, den verkliga som bortvänd och spegelbilden som visar kvinnans leende ansikte. Målaren borde befinna sig ungefär på den plats där tomten tittar fram. Suggestivt inte bara på film, utan faktiskt även på ett julkort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar