En annan i spegeln

Ganska yrvaket stirrade jag in i spegeln. Vem var det där. Välbekant men ändå okänd. Inte enbart för att synen fallerar. Glaskroppsavlossning och suddiga slöjor gör ingen glad och synen sämre. Men vad gör man?

Jag fortsatte att stirra in i spegeln. Då kände jag igen personen. En nära släkting. Mycket nära får jag säga I spegelglaset betraktades jag av Gustaf Karlsson! Så heter inte jag. Om det var jag övertygad. Gustaf Karlsson var en annan. En historiens blinkning. En skräddarmästare i min spegel! Tidigt en morgon.

Hej, på dig Gustaf, sa jag. Något ska man väl säga. Inte bara gapa och stirra frågande. Så sa jag. Som aldrig någonsin vågat tilltala honom så. I min barndom. Då var det morfar Gustaf jag sa. Han var låghalt sedan barndomen då hans mor, sades det, hade tappat sitt spädbarn i golvet. Sedan dess kunde han aldrig gå utan att vagga. Trots stora påbyggnader under ena skon.

Han föddes 1885 i Agunnaryd i Småland. Erkänner jag det kommer jag inte att betraktas som gute utan enbart som simpel gotlänning. Så kan det gå. Istället lär kommentarerna hagla. Nu förstår vi, kommer man att säga. Allt samlande och gnetande. Varifrån det kommer. Småländskt påbrå. Som tur är var hans hustru Agnes Selinda Ottilia född på Gotland. Så några rötter finns i alla fall.

Nä du, Gustaf, sa jag. Här kan vi inte stå. Dags att sätta igång. Varpå jag tvättade ansiktet och vattenkammade mitt böljande hårsvall. Vi ses väl snart igen, ropade jag över axeln. Och gick för att åtminstone för några timmar infinna mig på en arbetsplats.

Naiv syn på flyktingars åsikter och övertygelser

Vad har hänt med dig? Du som var så mycket för ett generöst flyktingmottagande och närapå öppna gränser- Både av humanitära och trosmässiiga skäl. Jag har ju hört dig predika om vikten av gästfrihet och att dela det man har, inte bara som person utan som land. Personen såg frågande och nästan strängt på mig. Han ville verkligen veta. Hade något hänt som förändrat inställningen och attityden?

Jag: Egentligen har jag inte ändrat mig. Jag tystnade och tänkte efter. Men eftersom jag känner mig tvungen att säga egentligen så finns där nog en viss förskjutning. Flera veckor i rad har jag träffat på förstahandsberättelser om hur somliga flyktingar utsätts för andras avsky och hat. Jag har förstått att det beror på att man tagit med sig motsättningarna från sina hemländer. Det räcker ju att några få fortsätter att förstå sin egen religion som den sanna och andras som avguderi och blasfemi. Och att man samtidigt bär med sig ett mönster av att kristna och judar knappt är tolererade utan tredje klassens personer.

Men så kan det inte vara. Du kan inte påstå att alla muslimer förföljer kristna. Det är ju inte sant.

Jag: Nej, det är inte sant. Och det säger jag inte heller. Det räcker med att några få här och där bär med sig den övertygelsen för att det lilla antalet kristna flyktingar ska sitta oerhört trångt till. Myndigheterna förstår inte sånt. De avskriver polisanmälningar och menar att ord står mot ord.

Du svartmålar. Du har verkligen förändrats!

Jag: Nej, eftersom min grundhållning har varit att oavsett vilken religion. livsåskådning eller ideologi man har är man förpliktigad att behandla sina medmänniskor med respekt. Förföljelse på grund av tro är diskriminerande och brottsligt, vare sig det gäller kristna högerextremister, vars tro och kristna övertygelse man oftast och verkligen kan diskutera, eller islamister och fundamentalistiska muslimer som aldrig sett religionsfrihet som ett positivt värde utan som ett hot. Ett västerländskt påfund för att undergräva islam.

Muslimer är som alla andra människor. Du kan inte bunta ihop dem som en grupp. Var och en av dem måste ses som en ansvarig individ med en övertygelse vi i mångfaldens Sverige både godtar och faktiskt välkomnar. Du svartmålar verkligen.

Jag: Det är risken man löper. Detta att bli beskylld för något man inte själv vill vare sig godta eller använda sig av. Svartmåleri. Förtal. Men om man försöker se en aning realistiskt på flyktingströmmarna så är det huvudsakligen muslimer som kommer. En hel del inte så aktiva utan en aning sekulariserade. Andra bär med sig övertygelser de hade som inte är särskilt toleranta eller vidsynta. Om man är utvald och har fått den fulla sanningen så är ju varje annan religion genom sin blotta existens ett påhopp, ett undergrävande, av den uppenbarade sanningen. Ingen kan väl tro att själva flyktens ofattbara umbäranden förändrar denna övertygelse? Och bär man med sig den hut kommer den förr eller senare att komma till uttryck. Gissa vilka som drabbas då. Inte svenska kristna. Inte välmenande och naiva politiker. Utan de som invandrat och flytt hit. Nalin Pekgul vet. Hon har vågat säga som det är. Och även ortodoxa kristna från Irak, Syrien och andra länder i området.

Dig kan man ju inte prata med... Eller också är det precis det man måste göra...

Att diskutera flyktingmottagandet

Tolerans och vidsynthet är lättare på avstånd än när det gäller det egna livet, t ex en förläggning eller en institution som ska placeras i det egna bostadsområdet. Att främja något så länge det inte påverkar eget liv är bekvämt och utan kostnad. Men så blir sådan acceptans snabbt betydelselös och tom.

Dock måste det finnas utrymme att diskutera och ifrågasätta hur det går till att starta och placera flyktingboenden eller olika institutioner. Ett problem har varit att privata aktörer har kunnat etablera sådana i kommuner som redan är hårt ansträngda av redan mottagna flyktingar. Ett annat problem som måste kunna diskuteras är var i ett samhälle man förlägger ett stort antal ungdomar. Det finns fler ingångar i en sådan diskussion än bara rädlan för att få något "på sin egen bakgård".

Det är numera offentligt påtalat att det är en överväldigande del av de ensamkommande barnen (dvs upp till 18 år) som är män. Att placera mer än tjugo unga män på en oftast alltför liten yta och med för få personalresurser vägg i vägg med daghem, skolor eller församlingshem måste kunna diskuteras. Om inte annat så för att vara beredd på att möta de friktioner och problem som skulle kunna tänkas uppstå... Ett annat dilemma kan vara att en förläggning planeras att bli mycket stor och överdimensionerad. Ja, så omfattande att de nykomna inte ges en rimlig chans att öppet kunna samverka med omgivande samhälle. Ingen vinner på att det etableras en bubbla av ghettokaraktär där invandrare och flyktingar mestadels hänvisas till sig själva.

Som det nu är läggs tystnad över frågan och istället kommer eruptiva möten där allt möjligt missnöje och stor rädsla, ja även främlingsfientlighet, sköljer fram. Delvis beroende på svårigheterna att annars tala om frågorna. Samtidigt måste motiv och argument till oviljan att ta emot förläggningar och hem både ifrågasättas och diskuteras.

Den inskränkta toleransen

Åsiktskorridorerna röjs ofta och gärna i det annars så kompromissinriktade och samförståndsinriktade Sverige. Om man har en viss åsikt, till exempel att demokratin måste värnas och försvaras, så ses det som orimligt eller olämpligt att samtidigt hävda att demokratin har sina brister och måste organiseras om. Det ena förväntas utesluta det andra. Trots att det inte alls handlar om oförenliga hållningar. Tvärt om. Ta till exempel den sk demokratiska folkkyrkan där frågan om vem man representerar och företräder behandlas schablonmässigt. Visst samlar man röster i ett val men nomineringsgruppernas inflytande ses som mycket viktigare än att företräda den lokala Kristusgemenskapen, den egna församlingen.

På liknande sätt hålls det som omöjligt att vara för en mer generös flyktingpolitik samtidigt som man har invändningar till exempel mot placeringen av en flyktingförläggning eller mot att ett boende för ensamkommande barn etableras omedelbart invid en skola. Haninge kommun stoppade nyligen ett sådant boende efter ett upprört möte om etablerandet.

I rapporteringen om vad som förevarit blir förklaringarna till sådant motstånd antydningar eller påståenden om högerextremism och rasism. Som om det vore otillbörligt att alls ha synpunkter. Om de just i ett sådant fal råkar sammanfalla med vad högerextrema krafter driver betyder inte omedelbart att en sådan åsikt i en konkret situation genast och ovedersägligen kan klassas som rasistiskt. Dessutom läggs numera tystnadssäcken över frågorna eftersom man annars anses bjuda in nattens extremistiska pyromaner. Så hotas det öppna och fria meningsutbytet. De enkla och renodlat svartvita motsättningarna vinner över insikt om att värderingar och åsikter uttrycker mera komplexa och mångbottnade överväganden. Och det ena anses därför utesluta det andra.

Den som i kyrkan är sympatiskt inställd till dialog med muslimer kan bli anklagad för synkretism (religionsblandning) eller för bristande tro. Än krångligare blir det om den som tycker dialog mellan olika religioner och människor av god vilja är viktig för en kyrka även anser att man bör kräva vissa saker av muslimer och  muslimska församlingar, t ex att tydligt markera sitt avståndstagande till islamistiska gruppers förföljelse, fördrivning, tvångskonvertering eller dödande av kristna. För vad är man då? Antimuslim eller en som reservationslöst sluter muslimer och deras tro till sitt bröst?

Än en gång tycks det mig som om det ideologiska talet om mångfald och tolerans har gränser som andas en betydande inskränkthet!

Mea culpa!

Söndagens predikoföreberedelser fick mig att fundera över den gängse bilden av Jesus. I bästa fall kan den kallas retuscherad. Skavanker och mänskliga drag tonas ner. Godhet och snällhet överbetonas. Jesus blir en ideal människa istället för en verklig människa. Vilket är illa om man vill få tilltro för trons övertygelse om Jesus som sann människa.

Jag hade anledning att att säga följande:Jesus är ovanligt hård mot Petrus. Jesus talar rakt, rått och kategoriskt. Han säger: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.Nog är det svårt att förstå denna hårdhet. Petrus frestar Jesus att avstå från sin kallelse, att vika av från den utstakade vägen som leder till korset och vidare till uppståndelse. Petrus pekar bort från frälsningens väg.

Utbrottet kommer abrupt. Och blir särskilt svårt att förstå för dem som matats med den snälle, söte Jesus. Som alltid fått höra hur genomgod och ömsint Jesus är. Vi behöver markera mot de endimensionella idealiserande framställningarna av Jesus. Särskilt som det finns gott om exempel på sträng tydlighet, ilska och vrede. Vid vinundret är Jesus gränsdragande. I Bergspredikan är hans etik ibland oerhört kravfylld och svåruppnåelig. Den rike unge mannen möter ett avslöjande anspråk som placerar ribban högt över vad han faktiskt förmår. Veropen är kategoriska och kritiska, månglarna får veta att de lever. Huggormars avföda likaså. Fler exempel finns.

De som aldrig mött en krävande Jesus som vill mer av och med oss har en hel del kvar att upptäcka. Gyllene regeln är ingen lätt levnadsprincip, än mindre det dubbla kärleksbudet. Den som gör sig omaket att försöka lista vad en möjligt personlig och församlingsgemensam efterlevnad skulle kunna vara har mycket att överväga. Kravlös kärlek är sällan verklig. En enbart välvillig och allt accepterande Jesus är knappast den Jesus vi känner igen från Skriften!

Den som här prövar sig själv får anledning att bulta sin näve mot bröstet och bedjande ropa: mea culpa! Mea maxima culpa!

Förnyelse förutsätter bibelläsning

Bibelns ställning som folkbok har länge varit hotad. Finns det en bibel i ett hem står den oftast undanställd. Trots att Bibel 2000 har spritts i stora upplagor verkar den inte ha landat bland de böcker man anser tillhör dem som behöver användas och konsulteras. Den som frågar runt om hur människor gör med sina biblar och hur de används kan få en mer fördjupad bild...

Svenska kyrkan bär ett stort ansvar för hur Bibeln brukas. Även med de numera skrämmande låga konfirmandsiffrorna möter kyrkan varje år ändå ett stort antal ungdomar som förses med biblar och som får en introduktion i bibelns värld. Det är vad som händer sedan som blir intressant. Har konfirmandtiden lyckats göra "läsare" av de unga som varit med av vetgirighet och intresse? Eller blir de flesta biblar intryckta i bokhyllor för att genast glömmas bort?

I församlingarnas dagliga liv läses en hel del bibeltexter. Det är en bit på väg. Men kan församlingsmedlemmarna läsa? Har de fått en rimlig anledning att hämta näring ur Skriften? Bibelstudiet är den grund på vilken församlingsförnyelse byggs. Och med sådan förnyelse menar jag inte att man ska ändra och pilla på allt i bön- och gudstjänstlivet. Förnyelse handlar om fördjupning, mognad och växt i tro. När hörde vi talat m sådant senast? Och vilka framgångsrika exempel får vi läsa om i Kyrkans tidning eller i stiftsblad?

Ur bibelläsningen växer intresse och lust att förstå mer, att samtala och diskutera vad det står skrivet och vad det kan betyda. En längtan efter ett trons liv i gemenskap med andra för in i gudstjänst och vidare, långt vidare.

Församlingarnas försvagade teologiska arbete

En kristen människas frihet består. Martin Luther skrev: "För att vi i grunden må förstå, vad en kristen är, och hur det förhåller sig med den frihet, som Kristus förvärvat och givit honom och varom den helige Paulus skrivit mycket, vill jag först uppställa dessa tvenne påståenden.

1. En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig
2. En kristen är allas tjänare och var man underdånig."

Jag kan inte påminna mig när jag senast samtalade och utforskade detta Luthers bibelgrundade förhållningssätt. Det teologiska samtalet har liksom tystnat i den verksamhetsinriktade tillvaron. Två tendenser har blivit tydliga. Allt slags talande om tro och andlighet har fått benämningen teologiska. Man "gör teologi" tillsammans så snart man snuddar vid frågeställningar som har med tro att göra. Utan att förneka att det kan bli teologiska samtal i alla möjliga sammanhang riskerar man ändå att devalvera det teologiska arbetet att utforska och fördjupa sin insikt och kunskap. 

Den andra tendensen är att göra konferens- och festivalteologi. Man samlar ett antal föreläsare eller på andra sätt mer berömda personer som får föreläsa följt att diverse samtal. Smörgåsbordet är ofta så välfyllt att varje deltagare kan skräddarsy sin egen konferens och därmed få sin teologiska preferens förstärkt och bekräftad.

Samtidigt försvagas det mer långsiktiga, konsekventa och gemensamma teologiska utforskandet och sökandet bland dem som lever i och arbetar i församlingar. Där teologins teori och praktik sammansmälter och blir synlig i förkunnelse och kristet liv. Undantag finns säkert, men på många håll avsätts inte tid. Det bedöms viktigare att hålla alla informerade om den senaste veckans timade händelser och upplevelser. Den tid som ägnas åt arbetslags informationsarbete är omfattande. Den tid som finns till förfogande för teologi och fördjupning är begränsad och fullständigt otillräcklig.

Nu låter det passivt som om det vore ödesbestämt att fördelningen ser ut så. När det i själva verket är ett vägval någon gjort. Beslut som fattats.  Man ska nog inte förvånas över att så mycket udda kan förekomma inom kyrkan eftersom kunskapen om Luthers teologi eller om vår svenska reformation och vad Olaus och Laurentius Petri bidrog med för vår kyrkoprovins är så obefintlig, bortglömd eller undanträngd.

Skrivaren i tyst protest

En god vän fyllde år. En present skulle införskaffas. Denna gång via nätet. Och ett gåvobrev skrivas ut. Hemma på den egna skrivaren. Skriv ut, står det på skärmen. Men ingenting händer. Skrivaren har blivit förstenad. Stelnad. Likt en saltstod tronade den på sin hylla. Men inte ett ljud gav den ifrån sig. Inte ett papper skrev den ut. Inte en bokstav passerade dessa mekanismer.

Efter att ha pausat skrivaren. Och startat om den kom det äntligen ett gåvobrev. Därefter var det nog. Varje nytt försök att skriva ut något slutade i ingenting. Däremot växte raden av outskrivna dokument i listan över för utskrift översända dokument. LCD-skärmen på min Brother DCP 7055W angav: Stapla kopior!

Man kan ha en skrivare till allt möjligt. Det påstås att den kan faxa. Den kan kopiera. Skanna gör den riktigt bra. Vanligast är nog att man använder den för att skriva ut sina texter och dokument. Numera är det enda skrivaren ägnar sig åt en ganska enkelspårig syssla. Den staplar dokument. På varandra får man tro. Men ut kommer de inte.

Jag har funderat på att anmäla skrivaren till ett av de där utländska TV-programmen som hjälper dem som samlar och inte förmår göra sig av med något. Kanske kunde de ge skrivaren en knuff i rätt riktning.

Till råga på allt hade jag just matat skrivaren med en ny kassett fylld med toner. Möjligen blev det något harmonifel?  Trots att kassetten har inpassats minutiöst och på ett korrekt sätt. Även andra fel har undersökts. Inga papper sitter fast där de inte ska. Stående A4 finns i därför avsett fack. Inga vykort har gömt sig under skannerlocket. Alla sladdar sitter där de ska. Strömmen är påslagen och datorn sänder dokument…

Vad gör man när det inte går att skriva ut? TV-apparaten fungerar så det känns som en tröst att bese den göra vad den ska. Brödrosten rostar bröd. Och spisen ser till att vattnet kokar. Så jag kokar kaffe och rostar bröd. Tittar på TV. Och funderar på skrivaren som trotsigt och uthålligt staplar dokument. Till vad nytta, undrar jag. Blir den lyckligare av att ha mina texter i en hög? Är det en protest mot undermålig litterär kvalitet? Skevande svenska? Bristande stavning och haltande punktering?

Den är ett föredöme i konsten att ta emot. Vilket kan vara svårt för de flesta. Men av någon anledning vill den inte längre ge. Det som återstår är nog att pröva hållfastheten i utfästelsen att den som ber ska få. Faran är väl bara att jag måste be en kopiatorsreparatör att laga den till en kostnad som vida överstiger dess inköpspris. Suck!

Religionsfrihet och hot mot kristna i Sverige

Religionsfrihet är en fundamental rättighet i Sverige. Det betyder att rätten att ha och att slippa religion ska vara säkrad. Vanligtvis används prepositioner för att göra den distinktionen. Frihet till religion och övertygelser och frihet från. Frågan om skolavslutningar i kyrkor tydliggör denna dubbelhet i religionsfriheten. Hur kan man på en och samma gång ge möjlighet till och frihet från? Lösningen brukar bli att det är skolans regelverk som ska gälla och i undervisningen ska eleverna slippa religionsutövning. Samtidigt kan man undra om det finns någon tänkt gräns mellan att se på och iaktta religionsutövning eller att förväntas delta.

Det finns flera illavarslande tecken på att religionsfriheten ifrågasätts och sätts ur spel. När företrädare för en religiös riktning patrullerar i någon storstads förort för att kontrollera och styra andra människors beteende är det oacceptabelt och stridande mot religions- och övertygelsefriheten. Det är nämligen varje människas rätt det handlar om. Ingen grupp får med hot eller tvång styra eller begränsa andra människors rättigheter. Det är brottsligt och ska lagföras!

Det finns ett växande problem med religionsfriheten på flyktingförläggningar. Flera exempel på direkt diskriminering, hot och våld, mot kristna flyktingar har ägt rum. Några har skymtat fram i media som visat sig vara oerhört försiktiga att rapportera om sådana övergrepp. När kristna människor tvingas fly från länder drabbade av krig och katastrofer, länder där deras religionsutövning redan varit inskränkt och kringskuren, ska de inte direkt vid ankomsten i Sverige utsättas för ny förföljelse. I några av de exempel som tagit sig igenom den vanligtvis förhärskande mediala bilden av Sverige som frihetens och rättigheternas förlovade land, har resultatet blivit att de kristna utöver sin nya utsatthet dessutom tvingats flytta!

Det är otillbörligt att förföljelse av kristna kan förekomma i vårt land. Bland det första som nyanlända flyktingar därför bör informeras och undervisas om är just vad religions- och trosfrihet innebär i Sverige. De som inte respekterar religions- och övertygelsefriheten utan förfaller till hot och våld bör omedelbart avvisas. Det finns ingen som helst anledning att nagga religionsfriheten i kanten eftersom den är en demokratins hörnsten i vårt land.

Vår egen religionshistoria är fylld av tvång och övergrepp och det är först i modern tid som religionsfriheten utformats på ett godtagbart sätt och blivit befäst som landets lag och rätt. Med detta i åtanke är det särskilt viktigt att inte låta nya kränkningar och övergrepp få fäste i landet. I vårt land innebär religionsutövning att man respekterar andra människors tro och övertygelse och även frihet att inte utöva eller omfatta någon religion eller tro. Olika övertygelser av livåskådningskaraktär, ateistiska, agnostiska eller religiösa, har lagen på sin sida så länge den inte i sin tur kränker och begränsar andra. Varje församling och kyrka bör kämpa och försvara den rätten. Just nu genom att eftertryckligt hävda att kristna människor inte på något vis ska utsättas för hot och förföljelse när de kommer till Sverige!

Kunskapen om religionsfrihetens räckvidd är dålig. Men information och kunskap ligger inom räckhåll Det som krävs är en knapptryckning. Varje intresserad människa bör läsa Svenska Missionsrådets utmärkta lilla skrift:
Vad religionsfrihet innebär och när den får begränsas

Till sist. Ivar Arpi har rätt i dagens SvD när han skriver om det pågående folkmordet på kristna i Irak.  Rubriken är Stoppa folkmordet på Iraks kristna. Vilket borde vara rätt enkelt att stämma in i för de allra flesta. Sveriges företrädare som utrikesministern är förvånansvärt undfallande och Svenska kyrkan säger ingenting tydligt. Särskilt för kyrkan vars tal borde vara tydligt och klart. Ett nej ska vara ett tveklöst nej. Att säga nej och göra vad man kan för att sätta stopp för folkmordet på de kristna borde vara en enkel sak för stat och kyrka. Tala högt och tydligt! Omedelbart och kraftfullt!

Tro eller kyrkotillhörighet

Om det alls finns något som bekymrar uppsatta ledare inom Svenska kyrkan är det ekonomi, fastigheter och medlemstal. Sådant blir lätt en huvudangelägenhet när kyrkans framtid skall manas fram. Långstidsbudgetar visar en hel del röda siffror ute i landets många församlingar och pastorat. När det är på det viset kan man tänka sig att rensa i fastighetsbeståndet. Så finns det snart inte många bevarade prästgårdsmiljöer kvar inom kyrkan. De förvandlas allt oftare till gediget privatägda hus.

Ekonomi och vikande medlemsunderlag hänger nära samman. Mister kyrkan i runda slängar årligen 1 procent av de kyrkotillhöriga så gräver det långsamt hål i den framtid man tänkt ut. Vad göra, säger man fundersamt och har i nästan samma ögonblick fått snillrika idéer som vore de senkrecht von oben.  Vi måste övertyga de kyrkotillhöriga att stanna kvar som betalande medlemmar. Vilket i sin tur kräver fler kommunikatörer och kampanjer för att ”förklara” vad man får och bidrar till som betalande medlem.

Här har det skett ett märkvärdigt skifte i tänkesätt. Kyrkans uppgift blir främst att hålla kvar kyrkotillhöriga som betalande medlemmar. Hade den gode Ansgar, fransmannen som blev apostel i Norden, tänkt så hade han nog stannat på kontinenten och lämnat vildvikingarna åt sitt hedniska öde.  I Mt 4:13-17 kan man läsa att Jesus själv förkunnade: Omvänd er. Himmelriket är nära!

Kyrkans uppgift att bära evangeliets glada budskap om frälsning har liksom transformerats till att betyda: stanna kvar för vi gör så mycket bra! Av omvändelseförkunnelsen syns och hörs inte särskilt mycket. Det är som om skammen över att faktiskt ha en tro är så spridd att den når långt in i kyrkans värld. Inte ens alla som är vigda och löftesbundna till evangelium och kyrka verkar vilja eller våga.  Möjligen kan man uppmuntra folk att stå kvar i kyrkan, men att förkunna omvändelse och tro är att gå alldeles för långt. Vi har en folkkyrka och riskerar, om vi dristade oss att vara så frimodiga, att folket vänder kyrkan ryggen. Men det skulle förstås också kunna tänkas att människor kunde förstå och uppskatta att bli tagna på så pass stort allvar att någon vill dela omvändelse och tro med dem…

I valet mellan tro och kyrkotillhörighet är det kyrkans uppgift och kallelse att vara vägvisare och vägröjare för omvändelse och tro - inte för kyrkotillhörighet i någon passiv formell mening.

Förförelsekonster!

Det skorrar om orden som så flitigt används inom Svenska kyrkan för att beskriva hur varje medlem ska kunna få en uppgift, finna en plats att göra en insats. När det talas och förkunnas verkar det som om kyrkan verkligen vill ha aktiva och engagerade medlemmar. Det jagas ju volontärer långt utanför de aktivas led eftersom så mycket ska göras i kyrkans namn.

Men mycket är rena förförelsekonsterna. Det finns många exempel på hur människor med särskild kompetens och kunskap inget hellre vill än bli tagna i bruk- Men ack vad de bedrar sig. De är sällan eller aldrig efterfrågade eller välkomna att bidra med det de faktiskt redan kan!

Vad sägs om personen som under många år arbetat med specialfrågor i en kommun. När sedan kyrkan skulle engagera sig på området bryr sig ingen om den kompetensen. Man hyr in dyra konsulter som ska ”hjälpa till” med sådant som någon redan är specialistkunnig på.  Eller ta dem som arbetat internationellt eller ekumeniskt. När de kommer hem eller byter tjänst är det som om deras erfarenheter och det de lärt sig inget betyder. De räknas bort, tas inte i anspråk.

Kyrkan läcker erfarenhet som ett såll i samband med att människor byter arbete. Samma dränering blir oerhört tydlig i samband med pensioneringar. Det vore inte svårt att med några enkla några metoder eller system fånga upp delar av den erfarenhet som riskeras vid liknande skiften. Det är som om locket ska på så snabbt och hermetiskt som möjligt till det som varit, istället för att försöka vidareföra och nyttja de erfarenheter som krävt mycket arbete och bön. Jag brukar fråga avsuttna kollegor om de fått frågan hur det tänkte kring olika delar av församlingsarbetet, eller vilket kyrkligt uppdrag det nu kan gälla, men gemensamt för de flesta är att ingen frågar. Ingen vill veta.

Det borde vara en skyldighet för varje kyrklig chef, och varje ordförande i en kyrklig beslutsinstans, att undersöka vilka förmågor, kompetenser och erfarenheter som redan finns närvarande, men fördolda och icke efterfrågade.

Då skulle man kunna göra allvar av allt tal om en lärande organisation och om att ta tillvara erfarenhet. Då skulle man kunna hålla samman det som varit, med det som är och sådant som skall komma. Kyrkan skulle få mer aktiva och nöjda medlemmar som blir tagna i anspråk. Och icke minst kunde det rent av visa sig ekonomiskt lönsamt och klokt. Gud skulle äras genom människors liv och vittnesbörd i ord och handling! Men ofta tänker jag att det vore alldeles för bra för att någonsin kunna bli sant i ett trossamfund som det jag tillhör…

När sedan eftertankens kranka blekhet inträder är det lätt att få för sig att det bara är rent och skärt missnöje som kommer till uttryck. Vad tycker Du? Är Svenska kyrkan bra på att ta tillvara förmågor, kompetenser och erfarenheter?

Arbetets vedermödor och panikångest

Som studentpräst för 40 år sedan, i mitten på sjuttiotalet, var Högskolan i Örebro en ganska liten läroanstalt. Några tusen studenter samsades i staden men hade undervisning i lokaler på lite olika platser och ställen. Högskolans ledning var mycket välvillig till kyrkans närvaro. Även den då mycket radikala studentkåren och studenthälsovården välkomnade kyrkans närvaro. Kyrkan välkomnades in i studenthälsovårdens arbetslag!

Värre var det med att smärre antal aggressiva och renläriga marxister och därtill ganska ilskna ateister. Trots ledningens inbjudan att studentprästen kunde nyttja lärarrum fanns det några lärare som utmärkte sig och som ständigt var på krigsstigen. Sällan har jag, som där och då, så intensivt blivit uppmanad att dra åt h-vete. Det östes galla över månglaren som kom med opium för folket. En folkförförare. Misstänkt genom sin trostillhörighet. Missionären som inte hade där att göra. Märkligt nog spelade egen politisk övertygelse inte den minsta roll. Råkade mina ställningstaganden stämma med antagonisternas var det bara desto mer suspekt. Jag minns inte längre vilka de var. Det tänkte jag inte var så viktigt. Däremot bestämde jag mig för att aldrig förtränga och glömma att det ägt rum...

Det dröjde bara ett par år så gick jag fullständigt sönder. Då arbetade jag som adjunkt i församlingen, som studentpräst och som organisatör av all kyrkans skolverksamhet i hela Örebro. Det blev att varva andakter på institutioner och hem med begravningar, vigslar och konfirmandundervisning samtidigt som jag organiserade programverksamhet för studenter och drev studiecirklar för studenter och några intresserade gymnasister. Stolt och glad präst maldes ner och gick snart enbart på fälgarna.

En dag orkade jag inte mer. Jag föll i bitar. De jag gick med i långhusets korridor kände jag inte längre igen. Hjärtat rusade och jag förlorade talförmågan. Man hämtade mig med ambulans och förde mig till RSÖ (regionsjukhuset i Örebro). Ungefär i samma veva blev jag vald till ordförande i Kristna studentrörelsen i Sverige, KRISS, en uppgift jag inte hade kraft och ork att göra något bra av. Särskilt som några aktiva personer hade förbrukat rörelsens reservfonder och plöjt ner dem i alla möjliga lokaler och projekt. Ett år mäktade jag med, ett år av ständigt åtdragen svångrem. Jag sa nej till allt. Det internationella utbytet ställdes in. Kurser och konferenser begränsades till ett minimum.

Vid vintermötet var jag så slut att jag knappt visste var jag befann mig. Minns att jag tappade omdömet så pass att jag själv greppade gitarren efter en fin minikonsert av en duktig och inbjuden sångare för att sjunga en egen låt. Pinsamt och galet. Nätterna under vintermötet släppte fördämningarna på logemenetet och där låg jag i en förtvivlan som nog inte var alldeles ljudlös.

I flera månader kämpade jag med panikångest och fick verkligen mångas hjälp att sakta men säkert försöka närma mig skolan. Hjärtklappning och paniken stod i direkt förhållande till hur nära jag kom långhuset. En seger var när jag åter kunde kliva in genom dörren. En annan när jag tog mig till restaurangen. En tredje när jag lyckades äta utan att impulsen att fly blev övermäktig.

Kollegorna tyckte  det var utmärkt att ha en ung och arbetsvillig präst på plats. han sa sällan nej utan tog över det de inte ville göra. En bidragande orsak var säkert också hela det förspel som föregick prästvigningen. En veritabel kampanj inleddes för att förhindra min prästvigning, men biskop Kastlund stod på sig. Han hade lovat att jag skulle få bli studentpräst i Almby och höll sitt ord!

Präster är inte Guds bästa barn. Det stod klart. Några var så oförsonligt ilskna på denna uppvisade svaghet att de till varje pris skulle ha mig att utföra uppgifter. Några bombarderade hemtelefonen där min fru var en orubblig telefonsvarare. Ingen släpptes över bron...

Snart nog återgick situationen till någorlunda normala lägen och så var arbetet igång. Det jag lärde mig då var att det inte nyttar att ha en "helping personality". Nej, det fungerar inte att tro sig vara nyckeln som kan dyrka upp de flesta andras problem. Det hade samtidigt blivit ett behov att vara efterfrågad, att göra nytta, att ständigt ligga i selen. Det förhöll sig nog som en av herdarna strax utanför Örebro alltid påpekade: är man alltför trevlig får man arbeta sig till döds. Lite lagom duger gott.

Idag är läget helt annorlunda. Det är en helt annan öppenhet och ett påtagligt intresse från alla möjliga håll. Det finns med andra ord goda och positiva förändringar att uppmuntras av.

Tänd ett ljus inför Kyndelsmässodagen

Har haft anledning att tänka inför Kyndelsmässodagen. En söndag i kyrkans år som i öst var en Kristusfest och i väst blev betonad som en Mariadag. Det är i huvudtexten som Jesus bärs fram i templet av Maria (och Josef).

Ljusmässan den dagen brukar kunna innehålla både välsignelse av ljus och en procession med tända ljus. Tändandet av ljus har blivit det mest symboliska som har bred folklig utbredning. Inte minst lyser kyrkornas många ljusbärare  så snart kyrkan står öppen. Att få tända ett ljus har blivit en bönehandling. Inte alldeles olika bönekvarnar som snurras eller vimplar i en annan religion som liksom ber av sig själva där de fladdrar för vinden. Tändandet av ljus följs ofta av egna beledsagande böner om frid och evigt ljus för de döda eller om välsignelse för människor i svårighet och nöd. Det tända ljuset får ersätta frånvaron av ord och begrepp och blir en ordlös bön. Att new age då kan ligga extra  nära behöver dock inte betyda att man vadar i dess lösa föreställningsvärld. Även ett tänt ljus kan bli en Gudslängtande människas ordlösa vädjan till Fadern, Sonen och den helige Ande.

Jag påminner mig den präst som gjorde ljuständning till ett ständigt inslag i alla mässor. Värmeljus tändes och sattes på stora preseningar (obs, en ledtråd). En mässa hade han väl rutinmässigt gjort det så ofta att tankarna korsade varandra, flöt samman, när han uppmanade församlingen: ikväll tänder vi ljus för våra synder! Så kan det gå när vanan och orden inte hänger ihop.

Även vid dopet delas ljus ut. De tänds helst på kyrkans dopljus, det som ensamt lyser upp det mörka kyrkorummet under påsknattssmässans inledning. Den det uppståndna livets ljuslåga, Kristus, han som är världens och livets ljus, blir på ett sätt synligt närvarande. Ljuset talar starkt genom sin förmåga att få mörkret att vika undan. Dunklet i den egna själen tycks skingras och mörkret i världen minskar.

Innan vi vet ordet av är det söndag. Då ska förhoppningsvis ljusen välsignas i församlingen och det frälsningens ljus som Symeon kunde se också lysa fram för oss sentida lärjungar. En god förberedelse inför söndagen är att läsa predikotexterna så att personerna, särskilt Maria, Josef, Symeon och Hanna kommer oss närmare. Så tänd ett ljus och läs Lukas 2:22-40. Läs gärna även den andra årgångens extra predikotext Joh 1:14-18.

Jag hade ganska god hälsa...

Inläggen har blivit något glesare den senaste tiden. Skälen är många. Dels arbetar jag hakvtid som universitetspräst vilket tar en del energi för den som hunnit bli ovan att dagligen ligga i selen. Men därtill har hälsan betett sig oregerligt.

En månad före jul satte värken i en fot in så ordentligt att jag knappt kunde resa mig ur sängen. Det blev att under möda och smärta flytta sig fem centimeter i taget. Det blev suck oxh stön. Efter någon vecka stod det klart att gikten höll foten i sitt skruvstäd. Jag haltade liksom fram genom tillvaron omsprungen av alla som kunde röra sig i normal hastighet. Mitt linkande hade åtminstone en dämpande effekt på bilar som ville fram hastigt. De insåg att man får visa hänsyn mot dem som går illa...

Vid besök på medicinkliniken visade det sig att blodtrycket också stigit. En kortisonkur inledde för att få bukt med gikten. Samtidigt behövde jag få hjälp med en oregerlig mjällvårta, stor som en femkrona, på ryggen. Det blev operation. Man klippte. skrapade och brände. Och ett stort bandage med extratryck för att stilla blodflödet anbringades. Tid beställdes samtidigt hos en vårdcentral för att få hjälp med omläggning.


Blev ordentligt och vänligt ombandagerad på vårdcentralen några dagar senare. Men kortisonet hade tydligen maskerat en infektion som jag fick hjälp med på hudkliniken. Såret avgav en misstänkt odör. Orent doftade det om såret. Nu ordinerades penicillin. Läkaren undrade hur min hälsa var och jag sa som det var att jag hade ganska god hälsa. Visserligen njurtransplanterad  och med högt blodtryck. Dessutom drabbad av gikt. Samt under kronisk behandling för hjärtflimmer och opererad för ett melanom. Men egentligen mådde jag utomordentligt bra. Bra, sa doktorn, med mer än en gnutta tvivel i rösten.

På min fråga om jag behövde tänka på något speciellt log doktorn medlidsamt och sa att hon tyckte jag skulle gå ut i solen och passa på att njuta en stund. Samt köpa mig en semla och riktigt må bra. Nu har gikten lagt sig något så att det inte värker för varje steg. Såret på ryggen har börjat läka. Semlan är uppäten under stor förtjusning. Sakta trappas nu kortisonet ner till vanliga doser. Vardagen verkar återvända.

Men kortisonet gör att man liksom går igång. Därför vaknar jag varje natt. Fullständigt klarvaken. Anstränger mig för att undvika att ligga på rygg. Fler komplikationer vore direkt ovälkommet. Sömnen infinner sig när det börjar bli dags att stiga upp...

Vi delar sällan berättelserna om vår hälsas, eller ohälsas, inverkan på våra dagliga liv. Här har det fungerat direkt inskränkande mer än en månad. Snart nog är jag tillbaka på ruta ett och kan om allt vill sig väl åter igen ignorera de små förtretligheter en delvis begränsad hälsa kan råka ha. Då behöver jag inte heller berätta om vad jag råkar gå igenom. Det syns ju inte alltid på omslaget, på yttersidan, hur det står till där innanför skalet.

Få eller inga förpliktelser för vigningstjänsten

Brist på auktoritet blir synlig på många områden. Så upprätthålls inte ens en enhetlig klädkod för hur kyrkans tjänare ska vara liturgiskt klädda. Ingen enhetlighet tycks heller råda vad gäller hur ett altare inom Svenska kyrkan rimligen bör vara klätt och med vilka altardukar. Inte heller brukar något sägas om vilka dräkter som bör bäras vid olika tillfällen av vigningstjänsten. Enda påtagliga undantaget verkar vara vid stora präst- och diakonmöten.

Brokigheten i framträdandet ger intryck av att Svenska kyrkan är synnerligen individualiserad. Man tycks överlåta åt den enskilde att själv avgöra vad som kan anses passa.

Inte heller finns några förpliktelser i form av uppdrag att var dag be för stiftet, biskopen, missionen, diakonin, gudstjänsten, evangeliets förkunnelse och Guds rikes utbredande. Lika lite anses kyrkan att man kan ålägga ens vigningstjänsterna ett regelbundet bibelstudium eller att följa en tidebönscykel.

Vigningstjänsten behöver inte ens vara aktivt kyrkliga vid sidan om den betalda arbetstiden. Det sägs visserligen ibland att man uppmanar till och förväntar sig ett de vigdas gudstjänstliv i församlingen. Men längre än så går det sällan.

Rätt eller fel? Sant eller falskt? Tänk efter. Avgör själv!

Undergrävd auktoritet

Auktoritet finns det ett underskott av. Självförvållat i kyrkan. Genom att redan i reformationens begynnelse fick furstar och kungar orimligt mycket makt över kyrkan. Den traditionen upprätthålls varför bibel, bekännelse och lära kan vrängas åt alla möjliga håll.

Nu kommer förslaget till ny kyrkohandbok. Man vill nog försöka återupprätta en enhetlig gudstjänst och motverka den spretiga gudstjänstpraxis som utvecklats. Men varför skulle någon tro och tycka att det är möjligt? Särskilt som det mest förkastliga tycks vara om det i några gudstjänster skulle finnas viss samstämmighet med katolsk och ortodox tradition. De växande reformerta dragen tycks oroa och bekymra mycket få, även bland biskoparna. Åtminstone har de inget tydligt att säga.

Ett exempel. Kyrkan som inte ville släppa sin myndighetsutövning genom att viga människor och som i så gott som alla tider hållit äktenskapet högt underlåter nu att ställa krav på sina ämbetsbärare och anställda. Det sägs rent ut att kyrkan vill att människor ska gifta sig i kyrkan, drop-in vigslar och kampanjer visar också det, men allt fler inom kyrkan avstår själva eftersom det blivit en privatsak som ingen längre tycks våga lägga sig i. Trovärdigt? Gift er ni, många av oss låter bli och nöjer oss med att leva samman under äktenskapsliknande förhållanden...

Om det går an att vara släpphänt och göra lite som man vill i ena fallet, blir det oerhört svårt att ställa krav på uniformitet och samsyn inom andra områden. När väl dörren öppnats måste man nog vara konsekvent på betydligt fler områden än gudstjänstens för att skapa tilltro.

Församlingsråden blev samtalsklubbar

Det är rätt att låta en församling få del av makten. Så råkade jag formulera en mening i förra inlägget på stillsam. Vilket skulle kunna tolkas som att det är rätt att makten kommer uppifrån kyrkans organisatoriska nationella nivå och bara behöver få lite bättre fart på distributionen...

Problemet är det rakt motsatta. Makten i kyrkan ska ligga där man har uppdraget att fira gudstjänst och bedriva mission, där man har ansvar för undervisning och diakoni. Där man gör verklighet av det människor sätter in i kyrkan genom kyrkoavgifter och personligt engagemang. Det är från kyrkans basplan makten över kyrkans framtid ska kunna delegeras.

Idag sitts det nästan som på gudomligt upphöjda  moln och därifrån låter man eventuellt något litet inflytande sippra ner till den nivå där det som behöver hända måste ske: församlingen. Kyrkans organisation har i sekler försökt imitera Guds nåd, som tidigare ansetts ha en riktning: från ovan, från höjden, och ner i det eländiga gruset. Men i kyrkan borde Kristi förvandlande ordning råda. De mäktiga är till för andra. De sista och ringaste går före...

Från många håll hörs en ofattbar frustration över bristen på meningsfulla och verkliga uppgifter i den nya församlingsråden. De fick inte låna tillbaka en bråkdel av de uppgifter de ägde som självständiga kyrkoråd i de gamla samfälligheterna. Reducerade till samtalsklubbar kring en verksamhet de inte får styra frågar många sig vad meningen kan vara? Är upplägget helt enkelt ett sätt att ännu snabbare urholka människors tilltro till att det går att forma lokal församlinsgverksamhet utifrån de bästa bedömningar som kan göras på den bästa nivån: så nära det gudstjänstliv och den därifrån utflödande verksamheten som behöver och måste finnas.

På många håll missade de nya pastoraten helt att ta till vara det lokala församlingsengagemanget eftersom man i kyrkofullmäktige valde att besätta flest platser i församlingsråden med sina egna vapendragare. Många lokalt engagerade. och församlingsnominerade, blev bortsopade och undanskuffade. Där det fanns lust och vilja att åstadkomma något i SIN församling försvinner nu engagemanget. Lika illa är det att de som vet om det i kyrkofullmäktige och kyrkopolitiska grupperingar inte gör något åt det. Det ses som oundvikligt och nödvändigt att behålla kontrollen. Makten.

Av någon anledning tycks man ha mentalt ha separerat kyrkans organisatoriska nivåer och dess styrning från den övriga kroppen. (Läs gärna om en ny avhandling som Kyrkans tidning berättade om härförleden. Jag länkar gärna dit, men tidningen vill inte att någon ska kunna ta del av och "smygläsa" viktiga artiklar om kyrkans liv och hindrar därför möjligheten att via länkar sprida artiklar.)
Andra hänsyn tas än det som följer av församlingen uppdrag. Man gör sig till huvud för den kropp som endast Kristus är huvud för. Beredningen av ärenden sker sällan med hjälp av bibel och teologi utan med krassa realpolitiska bedömningar. Tro och bekännelse blir mindre viktigt än publikt anseende.

När jag skriver så drabbar det faktiskt mig själv, jag som under ett antal år varit med och haft ledande ansvar. Jag som inte lyckats förhindra och motverka en utveckling jag visste och förstod skapade ännu fler sprickbildningar och motsättningar i kyrkan. Nu undrar jag stillsamt och försynt om de som idag makten haver ens funderar i dessa banor. Och om de gör det - varför gör man inget åt problemen?

En kort artikel om sådant som borde påpekas

En bra insändare eller kort artikel. Måste vara kortfattad. Men begriplig. Man kan inte utgå från att läsare vet vad man kritiserar. Eller kommenterar. Därför ingår det i uppgiften att beskriva underlaget i destillerad och förfinad form. Så att man gör viss rättvisa åt det man ifrågasätter eller vill utveckla eller förändra. En kort och koncis förklaring krävs därför. Innan man ger sin olika argument.

Men ingenting hindrar att man börjar med att understryka de brister som vidlåder det man ifrågasätter.  Då måste man slopa alla förbehåll och erkännanden. Där kan man säga precis det man har på hjärtat. Till exempel att den gamla handboken duger. Att man inte kan ta inträde till en gudstjänst. Att kyrkans mission i Sverige är ett misslyckande. Att uthållighet behövs om man påbörjar ett internationellt stöd. Eller att man inte kan lägga hem för ensamkommande unga män precis var som helst. Att familjecentraler bör kunna samverka med en kommun utan att behöva inrätta en religiös självcensur.

Att en stadsdel behöver ett centrum. Politiker i samhället måste lyssna, därför måste även kyrkliga makthavare vara lyhörda. Extra lyhörda. Eftersom de borde inse att det är rätt att låta en församling få del av makten. Och våga ompröva sina älsklingsidéer. Precis som en skribent kan behöva dräpa sina favoritidéer och uttryck. Kan kyrkopolitiker behöva våga: kill your darlings. Även om just denna bloggare. Inte är bäst i den grenen.

En som aldrig skrivit förr. Kanske borde försöka. Ämnen och frågor. Finns det gott om. Det är bara att sätta igång...

Skriv om rätten att yttra sig fritt!

Vad skulle hända om bara några blev tillräckligt utmanade och retade? Tänk om de faktiskt tog fram sin gamla hederliga blyertspennor och gav dem skärpa i en pennvässare. Tänk om de faktiskt bestämde sig för att äntligen göra, som det numera obegripligt nog heter, skillnad!

Det första de behövde göra var att bestämma en fråga, ett ämne, som angår tillräckligt mycket så att det känns värt att försöka formulera sig för att få föra fram sin åsikt i ”offentlighetens ljus”. Säg att den frågan för någon inom Svenska kyrkan kunde vara möjligheten att yttra sig fritt utan rädsla för repressalier eller återverkan i form av blockerade karriärmöjligheter. Om de ville försvara rätten att yttra sig fritt om alla möjliga ämnen som har med yttrandefrihet att göra så fick de vara beredda på att få påhopp och invändningar. Sällan från dem som har inflytande över själva utrymmet för vad som är möjligt att säga utan snarare från dem som bildar eftertropp och tycker allt samverkar till det bästa redan så som det är.

Med den beredskapen behöver den nyblivne debattören sätta sig ner för att fundera. Vilka exempel och skäl finns som kan anföras för att visa hur illa det står till. Kanske kan man nämna ovilligheten att säga ifrån till och med när det begås uppenbara handlingar i strid med kyrkoordningens föreskrifter. Till och med på kapitlets taburetter kan det ibland finnas människor som inte vill att oegentligheterna ska komma fram? De klan i sin tur ha bindningar till dem som gör lite som de vill och då blir det ju extra känsligt.

Några argument för yttrandefrihet i kyrka kan till och med lyftas fram ur Skriften. Sanningen ska göra er fria, det låter som något rimligt som bör efterlevas i en kyrka. Man ska tala sanning och det bör man berätta hur det ligger till. Man ska inte heller låta solen gå ner över sin vrede utan göra sig av med anledningen till sådan ilska. Bäst genom att tala klarspråk.

Jesus rensade templet från månglare som förvandlade bönehuset till en handelsplats för krämare. Då bör man kunna protestera mot dem som avviker från kyrkans väg och kallelse för att hålla på med annat, bygga monument över sin egen förträfflighet och gedigna insats. Men kyrkans primära uppgift är inte att bygga minnesmärken och resa äreminnen över personers insatser utan fastmer att vittna om det glada budskapet.

Sammanfattningsvis: bestäm ett ämne. Ge ett exempel och några slagkraftiga argument för den egna hållningen. Formulera inte åsikten med en massa förbehåll som kanske, eventuellt och ibland. Våga påstå det som faktiskt är Din åsikt! Skicka dit bidrag till lokaltidningen, Kyrkans tidning, dagen och gärna som epost till stiftets biskop! Samt se till att Dina kamrater och meningsfränder också har vässat sina pennor och är beredda att försvara Dina åsikter. Enade vi stå, söndrade vi falla…

Var finns de vässade pennorna?

Svenska kyrkan har många anställda och engagerade medlemmar med förmåga att uttrycka sig muntligt. Särskilt präster får öva sig ofta, om än mera sällan i dessa de indragna gudstjänsternas tid. Genom åren har det jag i olika sammanhang skrivit och fått publicerat i artikelform varit som att ropa ut i intet. Sällan, mycket sällan har det blivit diskussion eller samtal. De som borde ha uppfattat artiklarna som kritik har varit för upphöjda för att bevärdiga sig med bemötanden eller genmälen. Oftast har det varit alldeles tyst eller så har några, nästan i skymundan, klappat mig berömmande på axeln och tyckt att det var ett ord i rättan tid,

Upplevelsen av att vara ganska ensam med sin penna är bedövande. Men saken ska inte överdrivas. Det finns gott och väl ett hundratal personer som skriver och till och med återkommer ibland. Likväl klan det kännas ödsligt att kliva ut på arenan. Särskilt som man vet att det finns många meningsfränder som hellre skulle verka upptagna, och låtsas som det regnar, än att själva fatta sina pennor och ge uttryck för sina meningar. Detta har genom åren och vid vissa tillfällen blivit min egen lösning. Jag har avstått för att inte bli den där gubben i lådan som ploppar upp i varje sammanhang och orerar och står i. En bekämpare av väderkvarnar som fortsätter mala oavsett vem som gör eller säger vad.

Jag kan inte skriva, säger ganska många annars mycket ordstinna och meningsfyllda personer. Den som kan tala kan naturligtvis fästa sina ord på papper. Inte är det oförmåga som hindrar. Bekvämlighet kan nog vara svaret i en hel del fall. Man vill inte sticka ut på ett sådant sätt utan nöjer sig med att tillhöra grupper, kretsar eller organisationer som redan de är ifrågasatta och illa gillade i högre sfärer. Tillhörigheten tycks räcka. Så kan man markera visst missnöje med sin  grupptillhörighet men undvika obehaget att kliva fram.

All oro beträffande kyrkans belägenhet som kommer till uttryck i samtal och konversationer är det bara några få som bär vidare till offentligheten. Det är oftast någon annans uppgift! Inte ens de som befinner sig mitt i krisande församlingar eller i sammanhang där sanning tycks vara något man anser sig förfoga över, och kan vrida till bäst man vill, så vågar eller kan människor stå upp för vad de vet är rätt och riktigt.

Civilkurage kan man ha som enskild individ. men det är alltid lättare att våga när man vet att fler är beredda att också säga som det är. Var och en får rannsaka sig och sina situation för att se om något av det som här sagts alls verkar stämma. Den som har valt att gömma undan sina pennor kanske då kan inse att fler måste ta på sig uppgifterna att skriva och göra offentligt det som oftast bara sägs i slutna rum eller bakom ryggen. Var finns de vässade pennorna?