Ärkebiskopen pucklar på kyrkomusikerna

Antje Jackelén har skrivit en lång artikel i Kyrkans Tidning om Reformation, lärande och liturgi stora frågor under året. Större delen av artikeln handlar om kyrkohandboken och processen och kyrkomusikernas protest. Det tycker jag inte var så välbetänkt. Jag har haft stor respekt för en hel del av ärkebiskopens insatser. Men mot sådant som påstås i denna hennes artikel måste jag invända…

Musikernas kritik har varit till nytta, skriver ärkebiskopen. Hon menar att det förslag (”som vi ännu inte vet hur det ser ut”) innehåller ett förslag att få ändringar i kyrkoordningen så att man lokalt kan fatta beslut om att använda annan musik än kyrkohandbokens! Ett sådant förslag är naturligtvis både intressant och välkommet, men det strider väl egentligen mot det som har sagts vara handbokens inriktning: att vi ska få en gemensam och igenkännbar gudstjänst i Svenska kyrkan. Avstegen från den ambitionen tycks ha blivit så stora att även om gudstjänstens grundstruktur känns igen så är varianterna mycket olika. Det förstår man av Antje Jackeléns kommentar om att ”vi inte kommer att finna vår egen fromhetstradition i allt, men alla ska kunna se att mångfalden i Svenska kyrkan hålls samman i ett gudstjänstfirande med en gemensam rytm i Samling, Ordet, Måltiden och Sändning”.

Handboksfrågan har för många av oss som förhållit oss kritiska till mycket av det vi sett och prövat inte blivit ett för eller emot. Kritiken har under processens gång varit mångfasetterad och både generell och mycket detaljerad. Att en namninsamling för dem är kritiska inte kan innehålla en detaljerad och partikulär kritik borde kunna förstås av alla. Den bottnar i en frustration över den upplevda bristen på transparens och betydande svårigheter att få utredning och kyrkans ledning att delta i dialog och visa lyhördhet för synpunkter från de kritiska. På den punkten står ord mot ord. Men hur kyrkoledningen kan hävda transparens och lyhördhet samtidigt som en så betydande del av kyrkomusikerna är öppet och påtagligt missnöjda är svårt att få ihop.

Ärkebiskopen har svårt att förstå syftet med kyrkomusikernas namninsamling eftersom förslaget är under bearbetning. Här är hon knappast sanningsenlig. Det är klart att hon inser att man även under det som innebär en slutfas, och som andra skulle önska blev en om- och nystart, kan ha fog för att visa sitt missnöje och signalera att man faktiskt anser sig ha skäl att vara kritisk. När ärkebiskopen avvisar namninsamlingen som att den skulle ”undergräva själva remissarbetet” och därmed ”det viktiga demokratiska verktyg” man har för att ta fram bästa resultat, då tar hon i så det rister i kyrkmurarna. Här anar man att alternativa fakta spelat in för att ärkebiskopen skulle kunna ha upptäckt något sådant demokratiundergrävande syfte! Remissunderlag såväl som sammanställning har dessutom redan blivit ifrågasatt. Det har ingenting med att undergräva demokratiska metoder eller verktyg. Utan med viljan att remisserna och de inkomna meningsyttringarna faktiskt ska hanteras och brukas så att de blir till sådana nyttiga verktyg.

Ärkebiskopen fortsätter med att säga att det (dvs namninsamlingen) kan ge bilden av ”en kyrka som inte respekterar sig själv och sina egna beslutsprocesser, vilket i så fall slår mot oss alla”. Det är inte bilden av kyrkan och beslutsprocessen som oroar utan hur det går till när kyrkan i detta fall utreder och fattar beslut. Därtill är det allt överskuggande hur kyrkans gudstjänst ska firas och dess utformning, gestaltning och innehåll som engagerar. En kyrka som är rädd för hur den ska te sig, när det finns djupgående inre oenighet att diskutera, har betydande problem!

Vad gäller denna text upplever jag att prestigen går före lyhördheten. Kanske är det så enkelt som att ärkebiskopen vill få tyst på kritikerna så att de som har makt att besluta får göra det utan besvärande invändningar och frågor?

Kyrkans politiska ställningstaganden

Den 19 januari skrev domprost Mats Hermansson ett inlägg på facebook. Han sa sig ha läst några kultursidor och debattartiklar där det hävdades att Svenska kyrkan bara ägnade sig åt politik. Den kritiske läsaren kan fundera över hur ordet ”bara” förändrar betydelsen av ett påstående. Ordet får i detta sammanhang innebörden att kyrkan uteslutande eller enbart ägnar sig åt politik eller politiska utspel. Mitt intryck är att artiklar som varit kyrkokritiska har handlat om att kyrkans huvudbudskap, om tro, syndaförlåtelse och frälsning och att uppdraget att fira gudstjänst, undervisa, bedriva mission och diakoni ofta kan framstå som en bisak när Svenska kyrkan agerar.

På fråga vilka han avsåg svarar Mats att han inte kommer att berätta vilka tidningar eller skribenter han läst…

Sedan räknar Mats Hermansson skickligt upp en rad saker som ”vi” (i kyrkan) gör. Äpplen och päron om vartannat. Han undrar vad i denna uppräkning som är utspel och vad som är det kristna budskapet:

- vi ber för rättvisa och rättfärdighet.
- vi delar brödet så det räcker åt alla
- vi står upp för allas lika värde
- vi engagerar oss för utsatta kvinnor
- vi ordnar natthärbärge åt hemlösa
- vi ber för fred i Mellanöstern
- vi verkar för dialog i socialt utsatta områden
- vi samlar in pengar för att stödja utsatta
- vi följer med den utförsäkrade till socialen 
- vi samlar in namnunderskrifter till stöd för 
barn på flykt
Mm - och vi tror och hoppas på Gud som skapat hela härligheten.
Kan någon hjälpa mig sortera?

Så långt Mats Hermansson. Listan låter imponerande och kan ge intryck av att vara heltäckande med exempel från allt det kyrkan gör. Listan kan förstås problematiseras. Hela härligheten, den som Gud skapat, skulle ju kunna inkludera allt det som kyrkan politiskt vill motverka: hemlöshet, kvinnoförtryck, krig i Mellanöstern etc. Men det menar nog inte Mats Hermansson även om det i kyrkohistorien har funnits åsikter om att allt av både gott och ont har Gud som upphov och ursprung…

Man skulle naturligtvis kunna tillfoga andra inslag i kyrkans liv om man ville göra listan mer rättvisande. Här bara några enkla tillägg:

Politiska partier sitter i de flesta av kyrkans beslutande organ på alla nivåer.

Kyrkans representativa demokrati låter de förtroendevalda representera parti men inte församling.

Kyrkopolitiker från sekulära partier har starkt inflytande över biskops- och andra tillsättningar.

De beslutar i kyrkomötet om kyrkans lära t ex genom kyrkans böcker.

De kyrkopolitiska grupperingarna hävdar att kyrkan inte ska agera partipolitiskt.

Samma grupper försvarar att kyrkan ska agera politiskt.

Teologiska eller bibliska argument används sparsamt, om alls, när kyrkan t ex genom sin kyrkostyrelse skriver remissvar eller agerar i samhällsfrågor.

Kyrkklockor har ibland använts som ljudlig protest och för att försvåra för högerextrema grupper att använda sin yttrandefrihet.

Så visst agerar kyrkan politiskt och ibland även tydligt utifrån partiintressen. Att det innebär att det förekommer politiska utspel är därför inte så kontroversiellt. Däremot kan det sakpolitiska innehållet behöva diskuteras. Hur har man nått fram till vad kyrkan som ett trossamfund egentligen bör hävda?Bygger det på allmänna föreställningar eller har det sitt ursprung i Skrift och tradition?

Särskilt problematiskt är att ansträngningarna för att väcka tro och att missionera och undervisa om vad kyrkan tror, lär och bekänner tycks vara synnerligen lågprioriterade!

Svagheter i beslutsfattandet?

Ord trollbinder tänkandet. Säg demokrati och jag får för mig att det handlar om att alla ska ha chansen att bidra till beslutsfattandet. Folkstyret förutsätter ju att många har inflytande. Tanken är att malten utgår från helheter som medlemmarna i en medlemsorganisation eller medborgarna i en nation.

Själv sitter jag i ett stiftsfullmäktige. Vid flera sammanträden har jag haft förhinder och inte kunnat delta. Men det spelar liksom ingen roll om några uteblir. Apparatens tickar på ändå. När man är där är intrycket att besluten inte fattas i  fullmäktigesalen utan redan är uppstyrda och cementerade i processer som föregår själva sammanträdet. I de processerna deltar en mycket liten del av fullmäktigegrupperna. Där är deras företrädare så gott som suveräna att bestämma å sin grupps vägnar.

I debatten i fullmäktige kan man naturligtvis ha möjlighet att se till att den mening man har hamnar i protokollet. Om inte annat så bevars till eftervärlden att någon tyckte något, ibland något helt annat än det som blev beslutat.

Jag minns ett fullmäktige då stiftet berättade om alla de kurser man skulle ha i barnkonvention och barnkonsekvensanalyser för stiftet. Då påpekades att ingen sådan barnkonsekvensanalys var gjord för det man skulle besluta i detta fullmäktigemöte så blev bortförklaringarna genomskinliga. Egendomsnämnden hade däremot skött sig och kunde berätta i detalj om hur man gått till väga och vad analysen betytt. Av stiftsstyrelsens uteblivna barnkonsekvensanalysen syntes om jag minns rätt ingenting i det protokoll som så småningom såg dagens ljus. Året därefter hade man mycket nogsamt genomfört och redovisat en sådan analys...

Det finns en hel del svagheter i beslutsapparatens sätt att fungera. Grupperna gör upp bakom lyckta dörrar. Inte alla informeras om sådana uppgörelser och kan därför tro att det verkligen är ett riktigt beslutsfattande som pågår när fullmäktige möts.

Dessutom känns fullmäktigemöten ibland som något nödvändigt ont där processen kan göras kort och koncis. Allt är ju i princip och därtill faktiskt redan klart oavsett vad som sägs. Då är det naturligtvis bra att man fyller ut mötena med olika föredrag, paneler och informationer så att fullmäktigeledamöterna blir välinformerade om sådant de borde veta och känna till. Så har det varit i många andra och olika sammanhang, i årsmöten och i arbetarkommuner.

Många förtroendevalda i stora möten underordnar sig apparaten och de oskrivna reglerna som styr. Därför revolterar nästan aldrig fullmäktigeförsamlingar i Svenska kyrkan trots att de ibland nog borde göra det. Inte för revoltens skull utan för kyrkans och trons skull. Så att tiden och energin hamnar på kyrkans huvuduppgift och inte på det väloljade maskineriets funktion...

De valda ledamöterna kan utöva sin makt om de väljer att göra så. De kan iklä sig den makt de genom val egentligen utrustats med. Eller de kan vid varje möte välja att låta bli och underordna sig och uppfattas som om de föredrar att låta några få bestämma och själva riskera att fladdra för vinden... Just så som jag upplevt mig och min situation i ganska många sammanträden.

After work

En gudstjänstdag kvar på det vikariat jag innehaft hela hösten. Som församlingsherde. Nybliven mellan chef. I ett stort pastorat. Så en viss inblick har jag fått. Även i den nya organisationens vägar och irrgångar. Nu är det inte organisationen som blir kvar i sinne och hjärta. Utan människor med tro, liv och lust, med engagemang och vilja. Som också har haft att kämpa med församlingslivets upp- och nerförsbackar. Dem kommer jag att sakna! Dem kommer jag att minnas!

Hela den kommande måndagen kan karaktäriseras som after work. Repensionering vore ett annat sätt att beskriva det som komma skall. Men sysslolös lär jag inte bli. Hyresvärden ska bygga om vårt hyreshus. Vindar och källare skall utrymmas för att ge plats för något nytt. Så vi kommer att bo på en byggarbetsplats mycket länge. Men då behöver de lagrade lådorna gås igenom och sorteras. Tusentals vykort ska granskas och rensas. Somliga hamnar i pärm. Andra blir sålda. Somliga går till Hades. Dödsriket.

Det gick väl an när människan samlade rötter och nötter. Men en del annat samlande har en tendens att bli skrymmande. Så på ett sätt är jag glad att det är gamla vykort jag samlar. Och inte bilar. Ferrari eller Porsche. Då hade jag väl fått nöja mig med en framskärm. Eller en ratt. Nu har jag istället fyllt ett otal skokartonger med begagnade och obegagnade vykort från före 1950 och bakåt i tiden.

Ingen har sagt något om detta att läsa andras vykort. Brevhemligheten kan knappast tillämpas när man skriver synligt så att andra kan läsa. Men nog kikar man in i människors privata skrymslen och vrår. Ibland. mestadels är det som med mobiltelefonskonversationer: platsangivele, väderbeskrivning, något trivilat man gjort (ätit, badat, solat, promnerat etc). Men ibland blir det rörande och gripande:

Kära mor. Anländ, allt väl...

Efterlängtad upplysning

Nu skriver jag på lediga stunder ett föredrag. Om Martin Luther. Undrar egentligen varför. Det finns för den vetgirige hur mycket material som helst. Redan på nätet kan man finna en uppsjö av artiklar om reformatorn. Det är ju bara att läsa på.

Men förmodligen tvingas man då sålla bland en mängd information om sådant man inte vet något om. Fredrik den vise till exempel. Vem var han? Varför brydde han sig så mycket om Luther? Snart nog fastnar man i stora ord om skolastik, occamism, nominalism och thomism. Kanske är det sådant man vill undvika?

Eller vill man ha en enkel förklaring till varför denne anfäktade forskarmyra kom att förändra så mycket sätta igång en rörelse som snart nog for åt alla möjliga håll. Bidrog han verkligen till att skapa ett ordnat och förnyat tyskt språk? Gav han makten över bibeltolkningen till varje läskunnig person? På sådant funderar jag denna trettondedagsafton. Med längtan efter en aning ljus. Lite epifania om jag får be...

När kommunikationen bryter samman

Vad händer med den grundläggande tilliten i ett samhälle när man utgår ifrån att den som tänker och tycker annorlunda än man själv gör inte är sannfärdig och uppriktig utan ljuger? Det som håller samhället samman vittrar och eroderar. Istället för att kritiskt pröva argument, och att reflektera över vilka sakförhållanden som kan ge stöd åt en viss hållning, så byter man strategi och avfärdar sådant som pekar i en annan riktning och bejakar ensidigt sina egna påståenden och tyckanden. Åsikter blir till fakta, dvs de egna eller den egna gruppens uppfattningar är sanna. Och det just därför att det är den egna falangen som hyser dem.

Det är svårt att veta vad som krävs för att få en sådan svart-vit hållning att vackla, inställningen där ren sanning står mot smutsig lögn och onda avsikter. Om argument inte biter, om fakta avvisas, om journalisters rapportering apriori ses som förljugen och partisk, om vi har rätt och alla andra fel - varför skulle någon då vara intresserad av samtal, dialog och samarbete? Det blir kulturkamp och politisk strid istället, samtidigt som samhällets grundvalar vacklar...

Det politiska exemplet utspelar sig för tillfället i USA där misstron och klyftorna ökat dramatiskt. Kommunikationen över skiljelinjerna blir sämre och svårare, om den alls är möjlig.

De av oss som verkar inom trossamfund kan behöva fråga sig om det finns en tendens till samma attityder inom vårt sammanhang. Vill vi att de som inte tänker och tror exakt som vi själva ska trängas undan och ut? Eller tror vi på brobyggeri och en gemensam kallelse? Det är ingen udda tanke eller ens unik. Det har sagts många gånger i frågeform. Hur kommer det sig att det verkar enklare att föra dialog och ha samtal med människor som tillhör andra religioner än att finna utrymme för samtal över skiljelinjer inom den egna kyrkan? Tål att tänka på, om någon fick för sig att fråga mig...

Vet någon vad Svenska kyrkan egentligen tror och lär?

Att vara konsekvent vad gäller tro och övertygelse är av stor betydelse. Det blir undergrävande om tron blir situationsanpassad och anpassligt förändras beroende på omständigheter. Att stå fast rotad i sin tro och övertygelse har åtminstone tidigare varit ett kännetecken för kyrkan och dess aktiva medarbetare.

Det har inte betytt att man skulle vara opåverkad av fakta och vetande. Tvärt om har det tillhört den fasta tron att finna sätt att förena tro och vetande och att vara intresserad och välinformerad om vad som rört sig i världen. Risken att bli tidsandans lydiga efterföljare har varit en av de faror man ständigt varit medveten om. Hållningen I världen men inte av världen har hjälpt till att hålla balansen.

Tro och lära har i den lutherska traditionen varit uttolkad i skrift och den  den främsta auktoriteten var den Heliga skrift. Den inställningen har man i stor utsträckning delat med den katolska kyrkan. Reformatorerna betonade gång på gång sin tillhörighet till kyrkan och försökte oupphörligen visa hur man stod i samklang med evangeliet, de tre trosbekännelserna och kyrkofäderna. Mänskliga påfund som stred mot Skriften, även när det gällde ron och kyrkan, prövades av reformatorerna mot vad som gick att utläsa av Bibelordet.

Svenska kyrkan har i sin kyrkoordning en första paragraf som slår fast kyrkans tro och lära:
1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets
profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska 
och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen 
av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

2016 års kyrkomöte ville inte låta nyöversätta Konkordieboken så att den skulle finnas tillgänglig i en auktoritativ och språkligt modern upplaga utan avvisade en motion om saken. Det är som om Konkordieboken och dess förklaringar och kommentarer inte längre vore aktuella eller relevanta för Svenska kyrkan utan mera ett smycke att stoltsera och kokettera med. Men att bruka bekännelsetexterna på allvar tycks inte föresväva kyrkans beslutselit.

Att man här kan hitta ett av de starkaste skälen till konflikterna kring förslaget till kyrkohandbok, bortsett från de musikaliska invändningarna, har få insett eller diskuterat. Om vad kyrkan, tror, lär och bekänner blivit mera approximativt och godtyckligt följer att samstämmighet om andra texter som ska få lärostatus blir oenigheten omfattande. Biskopsmötet och läronämnden borde ha uppmärksammat saken, det är deras ansvar att se till tron och läran, men om även detta illustra sällskap själva påverkats av tidsandan och kompromissar med kyrkans tro som den genom historian stadfästs i bekännelsetexter och dokument, då är läget synnerligen allvarligt.

Därför borde ett nytt bekännelsearbete påbörjas i Svenska kyrkan där de historiska dokumenten dammas av och återges något av sin förlorade status. Det hindrar inte att man arbetar fram en modern luthersk vuxenkatekes med svar på vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner. Att det går an att tro som man vill är inget bra svar till den som undrar vad kristen tro innebär och hur man kan bli en kristen, en troende människa.

Namninsamlingen kring handboken

Så skrev jag häromdagen under namninsamlingen som ifrågasätter den kommande nya kyrkohandboken. Jag gjorde det även om jag kommer att fnysas åt som en före detta aktiv och numera enbart pensionerad präst. Vilket ändå innebär att jag verkat mer än 40 år som präst i Svenska kyrkan.

Mina skäl är flera. Även om de skulle kunna avvisas det ena efter det andra är de mina skäl som sammantaget innebär att jag inte har tilltro till det resultat som det synnerligen skakiga handboksprojektet lär resultera i.

Det har sagts at det är viktigt att det finns en handbok i Svenska kyrkan som kan motverka den brokiga mångfald som kyrkans gudstjänstliv präglas av. Jag har inte förtroende för en tvingande handbok som inte håller fast vid den liturgiska grund som är lagd utan som laborerar med alla möjliga slags nya begrepp och en uppsjö alternativ som spretar.

Även om man kommer att kunna fira en gudstjänst som ligger mycket nära nu gällnade handbok så handlar det om att kombinera alternativ så att överensstämmelsen blir stor. Men lika fullt lär det öppna för möjligheten att välja annorlunda och kombinera så att gudstjänsten inte ens hamnar i samma härad. Med denna plocklådemodell motverkas ju detta med en igenkännbar gudstjänst så att man var som helst finner tillräcklig igenkänning.

För mig har det varit både viktigt och trosstärkande att vid resor utomlands och vid besök i andra gudstjänster i t ex katolska och anglikanska sammanhang har kunnat känna igen den gudstjänst som firats i mitt stifts domkyrka och de kyrka där jag varit verksam. Denna samhörighet bör inte hanteras ovarsamt eller som bestående av pusselbitar som kan fogas samman efter tycke och smak.

Detta är inte en kritik mot kyrkoårsmotiverade variationer eller mot ett nyttjande av den historiska och liturgiska skattkammare som kyrkorna har som ett gemensamt arv. Därför har jag uppskattat den rikedom som förts Noterias och sedan Artos missale uppvisat. Uppenbarligen har den traditionen inom Svenska kyrkan inte ens efter många års troget bidrag till kyrkans liturgi blivit uppskattad eller erkänd som en genuin del av kyrkans liv. Att vår främste liturgiexpert Christer Pahlmblad inte fick ingå i handbokskommittén eller ens anlitats som expert talar sitt tydliga språk.

 

I de första publicerade förslagen när handboken skulle prövas i församlingarna innehöll åtskilligt språkligt och teologiskt undermåligt gods. Att man behövt arbeta med det är självklart och inget som är meriterande. Allt annat hade varit omöjligt. Ändå blir dessa bearbetningar nu till argument för att handboken kommer att bli bra. Att en del av det materialet alls kom i tryck förvånade dem som försökte ta handbokens teologi på allvar – den var trots allt tänkt att ha en framtida status som ett Svenska kyrkans lärodokument!

Den kyrkomusikaliska kritiken av förslagen har stämt väl med reaktionerna från landets musikaliska expertis. Att man inte lyssnat och tagit hänsyn är omvittnat, även om man centralt i kyrkan envetet förnekar det, och det är ett annat skäl för att visa misstro mot handboksarbetet. Denna brist på lyhördhet har många omvittnat och arbetets relativa slutenhet och den oförklarligt skyndsamma brådskan att pressa igenom en handbok som redan från början är så ifrågasatt talar inte för att handbokstroheten inom kyrkan kommer att öka.

En luthersk kyrka mån om sitt allmänkyrkliga, ekumeniska och katolska arv kan man stå ut med många olikheter även i gudstjänsten, om man tänker på adiaforadiskussionen under reformationen, men den kan inte godta teologiska utflykter från det kyrkan genom historien lärt, trott och bekänt! Blomsterspråk och trendiga och teologiskt diskutabla utflykter från läran om treenigheten bör därför inte tillåtas påskynda en redan inom kyrkan pågående inre sekularisering och bidra till än mer av svajande lärouppfattningar. Låt mig nämna några frågor i kyrkans aktuella liv där det blir alltmera oklart vad kyrkan egentligen tror och förkunnar när: synden tonas gärna ner liksom människans oförmåga att av sig själv komma till Gud, rättfärdiggörelsen genom tro i det närmaste är borttrollad och Lilla katekesens undervisning i många stycken är både övergiven och bortglömd!

På grund av ovan angivna skäl, och flera andra, har jag skrivit under namninsamlingen som gäller präster kritiska mot nya kyrkohandboken.

 

 

 

 

 

 

Den betydelsefulla måltiden

Läser om den gemensamma måltidens betydelse i några artiklar i SvD. Att äta ihop är kittet i alla våra relationer, lyder rubriken i papperstidningen den  27/12. Det framgår att det blir alltmera ovanligt att familjer äter långa och gemensamma måltider. Dessutom blir toleransen för den mat som bjuds när man blir bortbjuden mindre och de individuella valen allt fler. Svårigheterna ökar för delandet då det kan bli alltför komplicerat att ordna en måltid. Matallergier och kroppens intolerans för olika födoämnen är en sak, en annan är alla val  man gör som person för att ta klimathänsyn, äta hälso- och bantningsdieter osv,

Det finns fler komplikationer att fundera över. Om barn inte får/ska sitta med vi bordet kan de gå förlustiga det sociala samspel som måltiden innebär. Turtagningen är en sådan förmåga som kan bli sämre. Jag tycker mig ha märkt att det blir fler människor som har svårt att lyssna på andra och som inte kan delta i et samtal. De klarar inte att vänta på en öppning i samtalet. Och ibland betyder det också att när de tar till orda byter de ogenerat ämne och ordar om annat. Ibland sker övergången associativt, vid andra tillfällen alldeles utan koppling till det som pågår.

Om barn inte får något av detta från hemmet blir det en tyngre uppgift för förskola och skola att försöka lära ut hur man i ett samtal både lyssnar och får eget talutrymme. Man tränar sig i att hålla sig till ett ämne och måste och kan inte ständigt mest berätta om egna upplevelser och händelser.

Det vill förstås till att de vuxna även ger utrymme åt barnen och att man inte låter enstaka personer totalt dominera talutrymmet...

Av sådana skäl är den gemensamma måltiden ovärderligt viktig! Även ett enkelt kyrkkaffe eller en sopplunch i församlingshemmet fungerar som måltidsgemenskap.

Lördag 24 december

En bild från 40-50-talet med Maria och Jesusbarnet. Gossen är knappast nyfödd utan begåvad med hårsvall och lugg. Endast Jesus har fått gloria. Han håller ett strå som vore den en spira och blickar ikoniskt rakt mot betraktaren. 

Jesus är placerad i julkortets mitt med Jungfru Maria på den lodräta mittlinjen och en stjärna högt uppe till vänster. Stallet är antytt med hjälp av några bjälkar och av höet i den enkla krubban.

Med denna bild önskas stillsams läsare en Välsignad Julhelg!

Fredag 23 december

Gästfriheten är inte beroende av husets eller hemmets storlek utan av hjärtat och glädjen, om man får tro dagens julkort. Danslaget är homogent så det förslår, men så är kortet också tillkommet i en tid då invandringen var något som hänt längre bak i historien.

Den svenska kojan är dock både välutrustad och bekväm och kan nog rymma ett antal behövande. Särskilt familjeåterföreningar är behjärtansvärt. I en tid då Barnkonventionen ska göras till svensk lag behöver ma har en flyktingpolitik som präglas av humanitet och förståelse för vikten av att barn och föräldrar kan återförenas! Tanken att skilja dem åt är besvärande, generande och stötande!

Julkortet är byggt som en triptyk med fiolspelande herrar på vardera sidan och med en ringdans runt granen i mtten. Girlanger och kurbitsar förgyller detta balanserade och symmetriska kort byggt som en väggmålning eller en allmogemålning från Dalarna. Får mig att fundera över vilka folkliga traditioner som fanns när och där jag växte upp...

Kortet är avsänt i Sundsvall till en adress i Sundsvall. Det är utrustat med ett God helg-märke från året 1932-1933 med en bild av en knäfallande Gustaf II Adolf

Torsdag 22 december

Nog drar det ihop sig alltid! Här är det nog herdar som får syn på det närbelägna Betlehem efter en märklig allsång i himlens höjd. Nu är det bara att bege sig till stallet med krubban.

I vardagsrummet hemma har man också sett stjärnan. Nu undrar man om det är mödan värt att ge sig ut i kalla natten för att bege sig till kristendomens vagga i närmaste kyrka. Eller är det så att stjärnorna på de olika tv-kanalerna lyser minst lika starkt? Minsta besvärets utväg är att förbli i soffan. Då är man modern. 

Man går i kyrkan när, och om, man får lust. Då behövs det kanske häftigare effekter och starkare grejer än en flimrande stjärna? Vetter inte det mot astrologi och sånt där? Stjärntydare är dessutom också på väg. Hmm! Måste vara något vidskepligt, tänker sofforna. Och njuter av yoga, mindfulness, medier och spå-tanter som gissar sig fram.

Onsdag 21 december

Pepparkaksbaket borde vid det här laget ha ägt rum. Men i det moderna samhället hämtas det bakade i närmaste butik. Om man inte själv rört och knådat, gräddat och stått i.  

Som i idrottsjournalistiken står pepparkaksflickan med sin trofé upp- och utsträckt. Kristyren den vita proklamerar budskapet!Allt är prydligt och välordnat. Rosetten knuten och strumporna uppdragna. Korgen är välfylld. Färgerna är ganska varma även om det finns något kalt över platsen. 

Vid närmare betraktande ser hon inte alldeles nöjd ut. Så där man gör när något gott blivit gjort. Tvärt om verkar hennes hållning avvaktande och tvekande. Har har de ställt mig. Hennes uttryck är den existentiella frågans: undrar vad jag gör här?

Men några dagar före jul är tvivlet på uppgiften oftast som bortblåst. Nu gäller det bara att producera och leverera. Så att allt står klart. Alternativet är dock inte obefintligt. Man kan lugna sig en smula och anpassa insatsen till vad som verkar möjligt och personligt hälsosamt!

Kortet gick till Gertrud i Heljeröd.

Tisdag 20 december

Ett nyårskort där inflygande fåglar blir blickfång. Men först noterar jag nyponen på grund av deras storlek och färg, placerade i förgrunden med snö på. Tekniken bär drag både av serieteckning och japanskt träsnitt med ett antal framträdande konturer: på nyponen och på ett av träden.

Är nyårskortet sant? Vad man nu kan mena med det. Avbildar det någorlunda troget en existerande plats? Är det rent av ett konstverk som vilar på ett fotografi som förebild? Blir motivet mindre "sant" om det är en återgivning ur minnet eller rent av en konstruktion av fantasi och föreställningsförmåga?

Vad sanning är tål att tänka på mot slutet av detta år då den amerikanska presidentvalskampanjen fick mig att förstå att sanning inte längre enbart är något objektivt, som kan fastställas och verifieras, utan kan ses mest som en fri social konstruktion. Oavsett fakta kunde nästan vad som helst hävdas, genom att något påstods blev det till dagens sanning. Visserligen omstridd men tillräckligt omhuldad och understödd för att inte behöva ta hänsyn till så besvärande ting som beprövad erfarenhet och fakta.

Den subjektiva förståelsen av vad som är rätt och sant visade sig oerhört faktaresistent. Det förhöll sig man påstod oavsett och i alla fall. De liberala östkustmedierna visste inte hur de skulle hantera situationen. Washington Post och New York Times listade lögnerna och fick ihop flera hundra betydande sådana. Till uingen större nytta än att de åtminstone hade markerat att med sanningen kan man inte förfara hur som helst. Vilket ju var vad den ena kampanjens kandidater gjorde.

Kommer vi att få liknande fenomen på denna sidan Atlanten? Att man medvetet kan sprida villfarelser hur som helst? Vilket vi redan har åtskilliga exempel på... Mer av den varan vore illa. Rent av förödande.

Nyårskortet är aldrig avsänt utan väntar på att tas i bruk...

Måndag 19 december

Skridskor fästa utanpå ett slags balettskor verkar mindre lyckat. Halvrör som spändes fast utanpå andra skodon behövde ju stadga, stabilitet och förmåga att hålla kylan stången. I provisoriska tält gjorda av presenningar fick man sitta i iskyla och snöra på eller ta av sina skridskor. Platsen där jag upplevde slikt var Gutavallen i Visby där allmänheten fick åka gratis. Kväll efter kväll samlades vi på isen och roade oss. Men vi åkte aldrig runt med dekorerade julkvistar i kläder oklanderligt fria från snö och is. Vi såg ut som vita isbjörnar med frost i pälsen. Det var där vi lärde oss spela ishockey och bandy, hjälpligt snarare än bra.

De sista dagarna före jul tillbringades än mer tid på is eftersom då hade skolan uppehåll. Att vi inte förfrös tår och fingrar, näsor eller öron är ett Guds under.

Kortet ovan sändes från Stockholm till Arboga för mycket länge sedan. Konstnären är Florence Hardy. Lägg märke till den grundläggande symmetrin där de två backarna högst upp skapar en mittlinje där fem tomteluvebarn skrinnar fram vända ömsom åt höger och ömsom åt vänster. Men halsdukssnibbarna fladdrar alla åt samma håll...

Söndag 18 december

En kalender inför julen kan innehålla allt och ingenting. En tomte stående på en giftig flugsvamp har lyckats bli vald till president av en massa andra tomtar. Han står där och ler med sin strumpa som höll han ett önskningarnas ymnighetshorn.

I tomtarnas eftervalsdebatt har få diskuterat spridningseffekten. Här kan man tydligt se att flugsvamparna växer till i långa rader. Tänk när denna upphöjda figur är den förebild som andra vill efterlikna. Alla nissar som ska ställa upp i andra och smärre val kanske tar efter den segrande tomtens modell. Då kan man tillverka sin egen sanning, baktala och svärta ner andra, påstå att de är oärliga brottslingar som borde sitta inlåsta. Beprövad erfarenhet och vetenskap kvittar lika, det viktigaste är vad man tycker själv. Ljug och vinn! Hitta på och segra! Prata strunt och triumfera!

Om den segrande tomten lyckades med konststycket att bryta med de flesta vedertagna normer som har med sanning och anständighet att göra, vad är det som hindrar att fler vill pröva den modellen? Hur lyckades den rikaste tomten skrämma tomtesamhällets många medborgare för alla andra miljardärer och företagare? Tomtetider, skogens främsta tidning, tvivlar på att det kommer att gå väl. De befarar att mannamån och favoritism ska slå sönder basen för tomtarnas samhällsordning.

Omgiven av lyckoklöver triumferar tomten i sin egen skog. Han är centralt placerad och dominerar bilden helt. Att han påminner om Alfred E. Neuman betyder ingenting för de flesta. Han tillönskar alla ett Godt Nytt År, men hur det blir med den saken lär vi få se. Senare.

Brefkortet är avsänt från Gullspång 25/12 1906 till Madison Ave i New York, Nordamerika.

Lördag 17 december

Dagens julkort sändes på julafton 1918 från Smedjebacken till Arboga. Det förmedlade julhälsningar till en farfar.

Några obesvarade frågor för den som vill fundera lite extra. Vart är tomten på väg? Nedför backen? Varför har han en getabock i släptåg? Din lilla granen hur ska den användas? Ska den stå på ett  bord någonstans? Tomtens kläder, finns det något att säga om dem? En långrock eller en långskjorta som är röd. En rejäl luva för att matcha ett rejält skägg, eller kan det finnas andra förklaringar?

Månen i gryningsljuset har den någon betydelse? Eller är hela kortet bara en ädre genrébld fylld med schabloner?
Konstnären Gerda Tirén finns det ett och annat att veta om. Läs gärna om henne...

Fredag 16 december

Idag ett julkort med en kyrka på. När man ser en bild kan man nöja sig med att uppleva den och känna om den är tilltalande eller frånstötande, Men för att verkligen betrakta en bild måste flerfaldiga frågor komma till. Finns det något att säga om motivet? Var finns fokus i bilden, dvs vad upptäcker jag först när jag titar på bilden. Vad kommer sedan? Var är de olika delarna placerade? Kyrkan  dominerar placerade som den är mitt på bilden något ovan mittlinjen. Sedan fastnar ögat på personen på väg mot den öppna dörren som är upplyst och signalerar inbjudande värme. Den enda vägen bär till...

Den som vill kan fundera över färgerna som använts. Vad pekar de på? Blåfärgad snö blir vinternatt. Upplyst himmel ovan trädtopparna kan beteckna gryning eller en närbelägen stad. Skogen är inte inbjudande trots at denär mjukt gestaltad. Men den saknaröppinga och inbjudande gläntor. 

Vad kan bilden berätta? Är det är natt för Svenska kyrkan (om det är ens referensram). Men ännu har ljuset inte släckts och de sista besökarna gått hem... Eller vill julkortet inbjuda till egna kyrkobesök under de kyrkligt laddade och mättade helgerna? Är den bara en stämningsbild som ska slå an nostalgisträngen hos betraktaren?

Kortet sändes 1933 från Uddevalla.

Torsdag 15 december

Kälkåkning, snö, granar, julgransljus är några ingredienser i dagens julkort. Därtill en tillönskan om en Glad Jul! En paus från det vanliga jäktet. En stund av förnöjsam fart och rolig lek. Jag uppskattar särskilt den stiliserade granen till vänster med det brinnande ljuset. Det ger en sådan kontrast till utomhusaktiviteterna på kortet i övrigt. Erbjuder en koppling mellan inne och ute. Kälken är på väg mot juleljuset ungefär som vi kan nalkas julens djupare innebörd. Ljuset skulle komma i världen...

Julkortet är poststämplat 6/12 1903 och sänt till New York i USA. En påminnelse om att ska julkort sändas detta år 2017 är det hög tid att få saken ordnad. Men man kan ju alltid sända en nyårshälsning istället...

Onsdag 14 december

Tomtefacket är aktiva att synas medialt genom demonstrationer och events. Här med stiligt standar! Och med strålkastare modell äldre. Ser de arbetande nissarna inte lite slitna ut? DDet kan bli så om man hela tiden måste vara på tårna för att höras och synas. Inte alldeles olikt den grasserande kyrkliga förtjusningen att finnas i bladen och rutorna görandes uppskattade och fina saker. Att göra det goda skulle visst ha ett mått av blygsamhet i sig om jag minns Skriften rätt. Det finns en risk att förtjusningen över den mediala synbarheten förtrollar och blir beroendeframkallande.

Vem vill egentligen att kärnuppdraget (gudstjänst, undervisning, mission och diakoni, dvs att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten som det hette när vi ännu talade reformationens språk,) sjunker undan för kicken att få beröm och goda recensioner. Saltet och sältan måste bevaras och försvaras. Evangelium i lerkärl!

Kortet är avsänt 1912 i Kristinehamn till en adress i Örebro.