Vem står till svars för inskränkningen av religionsfriheten? S och MP?

Tittarsiffror, lyssnarsiffror och digitala träffar redovisas så vitt jag vet inte för regeringens och folkhälsomyndighetens outtröttliga pressträffar. Det vore intressant att se hur mycket uppmärksamhet man tappat. Vem orkar dag efter dag höra samma visa?

Nåväl igår kom några nyheter som ska träda i kraft 1 juni och som massor av verksamheter behöver förhålla sig till: För inomhusarrangemang ska deltagartaket som huvudregel fortsättningsvis vara åtta deltagare. Om deltagarna anvisas en sittplats kan upp till 50 deltagare tillåtas. För arrangemang utomhus får maximalt 100 deltagare delta förutsatt att deltagarna inte anvisas en sittplats, då upp till 500 deltagare kan tillåtas.

I min församling har man som tur var redan numrerat platserna i bänkarna eftersom så många sakrala konserter och musikevenemang äger rum där. Andra församlingar har ännu inte satt nummer på sina platser. Innan det skedde kan man tänka att det fanns viss återhållsamhet så att kyrkan inte skulle beskyllas för att även numrera antalet himlafarare. Men med regeringens benägna bistånd är vi tillbaka där vi inte ville vara - att ha bokade platser i kyrkorummen. Friheten upphör när det finns 8 platser i en församling som kan nyttja sin rätt till religionsutövning! Kommer någon att stå till svars för detta? Till exempel i stundande kyrkoval? S och Miljöpartister i Svenska kyrkan?

Om numrering är vad som krävs för att i någon mån upprätthålla religionsfriheten i Sverige (!) så bör alla församlingar omedelbart efter Kristi Himmelsfärdsdags högmässa (!) börja numreringen av platserna i bänkarna. Inskränkningen har varit oproportionerligt stor och utan närmare förklaring varför kommersiella verksamheter tillåtits breda ut sig när tro och religion hållits kort. Det var länge sedan religionsfriheten inskränktes så till den grad att högmässofirandet i landet på många håll förtvinat. 

Från 8 till 50 är en bra utökning men fortfarande snubblande nära det oacceptabla för många församlingar där platsantalet är mellan 500 och 700, ibland ännu mycket större. I de kyrkorummen ropar även efter den 1 juni tomrum till tomrum! Skärp sig regeringen! Läs på religionsfrihetslagstiftningen! 

Aktiv och värdefull eller gammal och förbrukad?

I gamla bibelöversättningen stod det i Psaltaren 90:10 att: Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,  ... Nu för tiden blir massor av människor äldre än så. För närvarande debatteras hur vi i vårt samhälle förhåller oss till de som är lite äldre, som pensionerats, men ännu har krafter och förmågor kvar.

I kyrkan är det märkligt nog inte helt lätt, trots att många församlingar består av just äldre personer, utan snarare svårt för pensionerade inom vigningstjänsterna att få celebrera en mässa, predika och undervisa. Enklare är det då att få hjälpa till med en begravning eller två. På andra håll kan det vara så att pensionärer bär upp församlingar och är viktiga kuggar i deras dagliga liv. Allt måste förstås inte vara antingen eller. Ett mellanting vore kanske att föredra.

Befogenheten att fira mässa, predika, bedriva själavård, missionera, viga, konfirmera upphör inte med pensioneringen. Stiften kan någon gång hylla enstaka äldre "räddare" som hjälpt församlingar under långvariga vakanser. Men gör stiften ett dyft för att ta till vara den resurs av erfarenhet och långvarig kyrklig tjänst som kan finnas alldeles i närheten? Sällan. I stora städer är det som verkliga banker av emeriti som kunde brukas lite mera, åtminstone de som verkligen vill göra mer än att parkera på krematorier och flitigt jordfästa och begrava.

Uppgiften att verka som mentorer borde passa en hel del pensionerade väl. De borde också vara lämpliga som själavårdare t ex för kyrkligt anställda. Eller varför inte göra några mindre projekt för att bringa reda i församlingars nutidshistoria genom att samla, dokumentera och ordna bilder och fotografier. Somliga sköter tidningsklipp minutiöst men glömmer lätt bort alla privata bilder från församlingens liv. Nog borde det också gå att samla ihop ljud och rörliga bilder från reportage, andakter och gudstjänster i radio och TV. Fler uppgifter än så kan man lätt komma på...

Kontrakten skärper sig någon gång ibland och bjuder in till en dag för gemenskap och information, men inte heller det brukar leda till att flera tas i bruk. En anledning kan vara att de äldre träffas för sig och de aktiva för sig. Uppdelningen i aktiva och värdefulla i förhållande till passiva och förbrukade är uttryck för en ålderism som i längden verkar diskriminerande. 

Flera av mina pensionerade vänner har varit med om att deras insikter, erfarenheter och kunnande totalt upphört vid pensionering. I andras ögon alltså. Inte ens rimliga överlämnanden och kunskapsöverföring har fungerat! Intresset har varit svalt för hur man gjort och hur man tänkt inför vissa avgörande beslut gällande personal, organisation, ekonomi, undervisning eller liturgi. Dörren stängs och hjulet ska uppfinnas på nytt. Trots att kyrkan sägs vara en så traditionsinriktad miljö finns det mycket att förändra för att kunskap och insikter inte ska tappas bort och gå förlorade. Vill man inte göra det i samtal kunde man åtminstone låta alla som slutar skriftligt sammanfatta sin viktigaste lärdomar och lämna vidare synpunkter de menar borde beaktas i mötet med framtiden.

Hur kan dessa sentiment uppstå? En god portion helping personality tillsammans med vilja att göra nytta och stå till förfogande driver på. En aning missnöje finns där också över att det ska vara så svårt att ge utrymme åt människor som arbetat ett helt liv i kyrkans tjänst. Är man verkligen förbrukad om man fyllt år, många år, och passerat pensioneringsklyftan i arbetslivet?

Enkla val finns inte

Valen vi står inför kan vid varje tillfälle innehålla många följdbeslut. Väljer jag en tvål som innehåller ett ämne, t ex en doft, som jag har svårt för har jag samtidigt valt att bortse från de svårigheterna och deras eventuella följdverkningar. Till synes enkla vägval försätter oss i knepiga situationer och tvingar oss till nya ställningstaganden. Enkla val finns helt enkelt inte, det är bara vi som inte insett alla de följdbeslut som kommer.

I den förenklade missionsretoriken handlar det om att vi ska välja Gud och avstå från världens många dåliga sidor. Den som väljer Gud kan snart bli bortvald av bekanta, vänner och släktingar för vilka ett sådant val av någon anledning innebär att man förnekar förnuft och vetenskap. Dessutom är det omöjligt för människor att välja Gud av sig själva eftersom fördärvet i oss och mänskligheten fört oss så långt bort att vi nu saknar förmågan till att verkligt fritt välja Gud. Ungefär så menar t ex flera reformatoriska teologer. Oj då, skulle många av de aktiva i Svenska kyrkan tänka och säga. Vi trodde det fanns ett fritt val att säga ja och säga nej. Jodå, men då befinner vi oss redan i nästa led där Gud tagit initiativet och öppnat för trons gåva.

Kan det verkligen vara så? Ska jag betrakta detta som rimligt eller orimligt. Vad väljer jag? Vad säger dokumenten? Orkar vi ta reda på det eller ska vi bara hoppa över svårigheterna och göra som vi har lust till? Det är också ett slags val...

Slutar på egen begäran eller utköp?

I Örebro har kyrkoherden efter 4 års tjänstgöring slutat på egen begäran. Politikerna, bland annat Timmy Leijen, kyrkorådets ordförande, förnekar att det är ett utköp och hänvisar till att man gjort en uppgörelse. 2 årslöner är i detta fall lika med 2 miljoner kronor som ska utbetalas till den på egen begäran slutande kyrkoherden! Självfallet vet alla att om man slutar på egen begäran på normalt sätt så utgår inga avgångsvederlag. Om så vore skulle många söka och vilja ha en sådan tjänst där villkoren är så oproportionerligt gynnsamma. 

Sedan kyrka-stat reglerades har det ofta betonats att transparensen och öppenheten ska vara som i kommunal och statlig verksamhet. I Kyrkoordningens tolfte avdelning Kap 54 regleras offentligheten gällande kyrkans handlingar. 

4 § Undantag från rätten att ta del av handlingar som avses i 3 § gäller endast för handlingar som innehåller uppgifter som skyddas av förbud enligt 54 kap. Om de skyddade uppgifterna förekommer endast i vissa delar av en handling kvarstår rätten att ta del av handlingens övriga delar.

I inledningen till avdelningen står bl a följande: Det öppna samtalet och den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt. Offentlighetsprincipen tillämpas för all kyrklig verksamhet, när det inte är uppenbart att andra intressen väger tyngre. 

Det avtal som upprättas kan alltså behöva lämnas ut, men med uppgifter mörkade som avslöjar privata förhållanden och sådant som kan anses vara till men för den enskilde. Sekretessbedömningen görs av pastoratet men kan överprövas. Här måste betonas att den personliga integriteten är viktig. Allmänheten varken bör eller ska ha reda på alla skäl och anledningar som kan finnas till att uppgörelsen blev gjord. Samtidigt måste kyrkopolitiker tala sanning och ange vad det handlar om. Särskilt som de 2 miljonerna kommer från ett pastorat som sparat miljoner och dragit in/ inte tillsatt vakanta tjänster. Det är de kyrkotillhörigas pengar som kyrkorådet i pastoratet förvaltar!

En annan faktor som borde beröra Domkapitlet är att varje arbetsgivarens uppsägning och utköp ska granskas av domkapitlet. Men genom att en kyrkoherde säger upp sig själv och man avtalar om ett avgångsvederlag på 2 årslöner, i detta fall 2 miljoner kronor, så undgår man domkapitlets granskande inblandning. Den är visserligen endast formell men kan tvinga parterna att tänka igenom situationen en extra gång. Man får förmoda och hoppas att avtalet innehåller en klausul om att ifall den forne kyrkoherden får nytt arbete så upphör avgångsvederlaget. En sådan klausul vore det verkligt ansvariga i ett läge som detta.

Alltihop är sorgligt och bedrövligt. I trådar på Facebook kan man ana ett omfattande missnöje med beslutet. Många säger sig vilja lämna kyrkan. Ibland är det som om de önskar att de vore med bara för att nu kunna begära utträde. Hoppas att det snart lugnar ner sig. Pastoratet behöver finna rimliga vägar framåt så att församlingarnas verksamhet kan få bästa möjliga arbetsvillkor, ekonomiskt och organisatoriskt. Här behöver jag nog inte dra invändningarna mot storpastoraten än en gång?

Att fråga men inte ge svar

Ibland vill det sig inte. När jag försökte skriva några rader till studentsångens melodi blev det rörigt. Stavelserna blev fler än sången tillät. Hur jag än räknade och provsjöng blev det fel. Till sist gav jag upp och lät det bli galet. Men kunde förstås inte släppa det utan gick tillbaka och rättade till sist till det någorlunda.

Skrev brev till en släkting och råkade skriva kära XX och det till en manlig anförvant, käre ska det vara. Snabbt utfört blir i mitt fall ofta slarvigt. Det vill sig inte om jag inte tänker efter. Några gånger har jag läst fel på namn och blandat samman personer vilket inte är bra. Särskilt inte om man tillfogar kritiska kommentarer som då hamnar i fel tunna. Det kan bero på att jag tror att jag har lätt för mig i alla möjliga sammanhang, som att skriva fort, klokt och rappt, vilket alltså inte alltid är sant.

I Längbro kyrka började jag en predikan genom att ställa en fråga och påstod att jag skulle besvara den lite senare. Men något grep mig, förvirring eller inspiration må vara osagt, frågan fick i alla fall inte något svar. Gissa om det engagerade. Effekten var omedelbar. Varje person som lämnade kyrka vill veta, vill få svaret. Så fel det var blev det rätt. Det som inte ville sig ordnade upp sig. Få predikningar har fått ett sådant gensvar. Av det lärde jag mig att man inte alltid ska erbjuda svar, utan ställa frågor, då finns det något att fundera på och grubbla över.

Öppna hjärtan som sluter gränser

Inte många partier eller deras ledare vill som forne Reinfeldt att vi ska öppna våra hjärtan. Istället ska vi sluta våra gränser. Håll igen. 

Nyligen har ledarna drabbat samman i televisionens tranedans, den som kallas debatt. Jag tyckte mig höra en ny visa för Sverige. En ogenerös och självisk sådan. Vi har inte längre råd, tycks det. Någon påstår rent av att vi importerar kvinnoförtryck. Hans slutsats blir att gränserna inte ska vara särskilt öppna för flyktingar och andra som vill och har rätt att söka sig hit.

Så här kunde de flesta partiledarna numera sjunga på melodin till Studentsången:

Vi här är bäst på att bygga mur

och att förhindra att folk kommer hit

Borde dom inte sättas i bur?

Och utvisas och skickas bort dit?

Vi mår himla bra

utan att fler släpps in

Några kan man ha

ett par, tre, fyra, fem

kanske flera, jaha, är det bra?

Öppet land nu är stängt allt som mest!

Vi för sjutton har välkomnat flest!

Hurra!

 

Oviljan att dela med sig

Radionyheterna kommer allt längre ifrån oss och känns ofta allt mindre angelägna. Förmodligen är det inte nyhetsredaktionens fel utan speglar vår tillvaro där vår delaktighet i det omgivande samhället så drastiskt beskurits. Märkligt och egendomligt är känslan som infinner sig. Tidigare sög man i sig rapporterna eftersom de berörde frågor, ämnen och händelser som var angelägna även för oss.

De pågående debatterna böljar fram och tillbaka som vågor vid stranden. Inget händer egentligen trots att det brusar om vattnet när det kastar sig mot sand och sten. Orden flyger högt men medföljande handling ses sällan. Först ska det utredas, tröskas, remissas innan förslag hyvlas och sandpappras, kvar blir något litet.

Generositeten mot utsatta människor som legalt sökt sig en tillflykt i vårt land avtar markant. Men här bör man se upp. I takt med att viljan att hjälpa tynar bort förändras också våra värderingar. Att på bibliskt vis plåstra om den slagnes sår och se till att personen får sjukhusvård håller oss själva etiskt levande.

Att ge bort sin skjorta och gå en extra mil betyder att vi ger åt den som verkligen behöver. Målet nu tycks vara att de som behöver ska vara någon annan stans. I Lissabon, Ankara eller Istanbul kan de hålla hus. Politiken går ut på att se till att, trots att vi har råd, vi inte delar med oss till de sjuka, krigströtta och flyktade.

I de flesta sammanhang benämns denna ovilja som självisk, högst i kurs står egennyttan. Dom ska inte ha det vi unnar oss... Hur kunde det gå så illa?

Örebro - Olaus Petri-staden

Hur kan en stad/kommun som Örebro ha så svårt för att minnas och sprida kunskap om bröderna Petri? Har det att göra med den livsåskådningsmässiga neutralitet (praktiska ateism) som kännetecknar hur stat, region och kommun styrs? Eller är det bara ren okunskap och fast rotat ointresse för det som tycks ligga inom religionens sfär?

Hade Örebro legat i Tyskland hade med all säkerhet brunnslocken på gatorna ståtat med deviser om: Örebro - Olaus Petristaden. Skolor och vårdcentraler har visserligen fått namn efter främst Olaus Petri men på deras hemsidor förblir namnet på institutionen en gåta.

I det offentliga rummet ståtar Engelbrekts staty på Stortorget och Ronnie Petersson tronar på sin racerbil utefter vägen mot Almby och Norrköping. Bröderna Petri har faktiskt en egen staty utanför Olaus Petri kyrka på norr. 

Än mer förvånande är att de stormiga och dramatiska rättegången på Örebro slott när Laurentius André och Olaus Petri står anklagade och slutligen döms till döden. En av domarna är ärkebiskop Laurentius Petri, Olaus bror. Den dramatiken borde för läge sedan ha fått både fil och teaterpjäser, men inte syns sådant till. August Strindberg med Mäster Olof var väl den som senast lät reformatorn bli känd för en större allmänhet.

Det är inga små frågor som reformationen i Sverige väcker och som bröderna Petris insatser belyser. Där aktualiseras balansen mellan överhet och folk, kyrka och stat, mellan gammalt och nytt, mellan tradition och förnyelse. Den katolska kyrkan görs om, övertas inifrån med hjälp av kungamakten, och blir luthersk. Där ser man hur medgång kan vändas i motgång och hur vänner blir fiender. Tro ställs mot tro inom samma religion samtidigt som makten realpolitiskt spelar sitt spel.

Örebro - Olaus Petri-staden

Även jag är kyrka

Svenska kyrkan på nätet har fått ny fart genom att många kommunikatörer publicerar små blänkare. Dessutom är många församlingar alltmera aktiva och talar om att de finns och ger olika inblickar i det liv som levs där. Men kyrkan är betydligt större än så.

Nu vill jag högtidligen meddela att även denna blogg ibland är kyrka! Inte alltid. Ibland är den bara min och uttrycker mina personliga ståndpunkter. Det händer dock att den blir ett vittnesbörd  eller ger reflektioner som speglar ett kristet liv. Då glimtar det till av kyrklig närvaro. Särskilt tydlig blir en sådan röst när den återger erfarenheter, allmänmänskliga upplevelser, för då kan det inkarnerade Ordet bli påtagligt och konkret och höras även genom min och andras röster...

I Svenska kyrkan har det ofta påpekats att inte bara organisationens företrädare är kyrka utan varje enskild medlem utgör också det vi kallar kyrka. Inte bara biskopar, kyrkopolitiker och anställda som är i tjänst kan tala för kyrkan, det är viktigt att komma ihåg.

Lovsång till ett politiskt parti

En lovsång till Socialdemokratins välsignelser för Svenska kyrkan har Jesper Bengtsson producerat på uppdrag av Socialdemokraternas kyrkopolitiska grupp, om man får tro en artikel i Kyrkans tidning. Det framgår även av rubriken som sammanfattar: Jesper Bengtsson om kyrkopolitik: S har hjälpt Svenska kyrkan bli mer progressiv. 

Särskilt föraktfull låter han gällande "konservativa grupper" som anser att kyrkan inte ska styras av folkmajoriteten utan av vad Gud vill. En avgrund skiljer de åsikterna åt. Inställningen att det är Guds ord och att någon är bättre på att tolka Guds ord påminner om mullornas hållning i Iran, säger Jesper Bengtsson. Där fick både Luther, Olaus Petri och den evangeliska traditionen en smäll. Ordets rena förkunnelse som extra tydligt i reformationen blev prästernas uppgift blir till Iranska mullors verksamheter... 

Förkunnelse och undervisning går hand i hand i kyrkan och många präster, diakoner och församlingspedagoger, för att nämna några, arbetar hårt för att bibelkunskapen ska öka och Bibelläsning och därmed tolkningsfrågor ska få ett lyft. Tekniken att ställa präster mot folket är unken och rostig. Och tankarna på att kyrkan behöver S för leda förändringsarbetet är nattstånden. Civilsamhället dit kyrkan brukar räknas ska ju till skillnad mot stat och kommun vara just civil. När partier vill behärska och styra far det civila all världens väg.

Vilka träder nu fram för att vederlägga och mala ner hyllningen till ett partis målmedvetna insatser för att göra om kyrkan enligt partiets modell? Vart tog evangeliet, Kristus och tron vägen?

Det ser ut som ett skämt

  Tänk om... en av nyheterna 1 april för några år sedan var att nu skulle Svenska kyrkan börja både ta sig och utöva rätten att nominera personer som skulle företräda S, C och SD i kommunfullmäktige och riksdagen, indirekt även i kommunstyrelsen och regeringen, genom att ställa upp listor med kandidater som kyrkan själv valt. Ett dumt och inte särskilt lyckat skämt.

Några år senare kommer 1 april åter och nu med beskedet att S, C och SD ska börja både ta sig och utöva rätten att nominera personer som ska företräda partierna i pastoratsfullmäktige och kyrkomötet, indirekt även i kyrkorådet och i kyrkostyrelsen, genom att ställa upp listor med kandidater som partierna själva valt. Ett dumt och inte särskilt lyckat skämt?

Dessvärre är det senare exemplet inte påhittat inför 1 april utan den verklighet Svenska kyrkan tvingas leva under år 2021 och många år framåt. Det är inte förvånande om det är svårt att tro att det går till på detta sättet. Det kan verkligen se ut som ett skämt...

Politiskt självgående motor

Kyrkovalet närmar sig. Det enda som verkar intressant än så länge är att ännu en extrem högergrupp vill ta plats i kyrkomötet för att påverka och styra Svenska kyrkan. Bara detta faktum borde vara nog för att förstå det galna och anakronistiska system som låter kyrkan domineras av partipolitiska krafter. Det är som om arvet efter Gustav Vasa fortfarande missfärgar den kyrkliga väven.

Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige (AfS) erbjuder sig genom att ställa upp i valet som måltavlor för de andra partiernas (S och C) kampanjer. Så gynnar de varandra och blir som en självgående motor. S kan mobilisera med högerhotet som motiv och SD och AfS får draghjälp genom uppmärksamheten och kan ikläda sig rollen som missförstådda och utsatta.

Engagemanget för Kristus och tron trängs undan och de sedvanliga partipolitiska motsättningarna tillåts dominera kyrkan. Evangeliet får än en gång stå tillbaka.Svenska kyrkan med tusenåriga rötter och en femhundraårig egen historia efter reformationen ska alltså underkastas ideologier som verkligen trädde fram under 1800-talet och 1900-talet, som om den egna bekännelsen inte räckte till utan behöver tolkas partipolitiskt...

En koloniblogg i vått och torrt

Nu är kolonibloggen igång. Där går just nu gamla inlägg i repris om hur det var för 11-12 år sedan när vi gjorde entré i kolonivärlden. Den som vill testa kan besöka En koloni i vått och torrt! Snart nog får den ett eget liv och stillsam kan återgå till sitt. Vårt nya koloniäventyr har nu pågått i snart 2 år. Mycket har vi prövat på och mängder av misslyckanden har det också blivit. Den som vill får titta in i vår lilla stuga. Väl bekomme!

Ny blogg om :in?

Sixten, the cat, har lämnat bloggosfären. Ibalnd smög han sig in här på stillsam. Det är slut. Nu skriver han inte mer. För min del funderar jag på att knoppa av mina betraktelser från och om kolonin där ständig kamp med trädgården och odlingsbestyren pågår. Kanske kunde det bli en kolonistblogg?

Då behöver den få ett namn. Öden och äventyr på kolonin låter bara för traditionellt. Kolonistens kamp är inte särskilt attraktivt det heller. Strävsam flit kan betyda vad som helst. Kanske ska jag använda följande beteckning? På :nin? Kolon nin blir ju kolonin. Nej för kryptiskt. Inte särskilt kul. Jag funderar vidare...

Läs och samtala

Bibelläsning är inte på mode även om det kommer ut böcker i ämnet.  Nu senast: Bibelsmedja: Kreativ bibelläsning i grupp, Arguments förlag. Utifrån mitt svenskkyrkliga perspektiv är Bibeln inte längre en folkbok, ja inte ens en församlingsbok. I hemmen är den undanstoppad och obrukad, denna källa till uppbyggelse, tanke och andlig visdom. 

Evangelierna bör alla återvända till många gånger. I vissa av Paulus brev finns så mycket stoff av teologi och reflektion att ett enda kapitel kan räcka i månader som samtalsämne och fördjupning. Att det kräver ansträngning och möda är inte för själva läsningens skull utan för vad där står. Allt är verkligen inte enkelt att ta till sig eller ens omfatta. Inställningen att bara för att det står där så måste jag omfatta och tro det ordagrant och bokstavligt fungerar inte, som om det alltid vore uppenbart vad Skriftens ord skulle betyda. Vår svenska Bibel är dessutom en översättning, som alltid behöver påpekas i diskussioner om bibeltolkning, tro och teologi, vilket redan det innebär att dess skrifter redan är omformade och tolkade.

I Romarbrevets 1 kapitel vers 16, som är citerad på en vägg inne i Olaus Petri kyrka, skriver Paulus: Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.

Paulus skäms inte men idag verkar det som om det vore skämmigt till och med att läsa sin Bibel. Men så är han övertygad om sin kallelse och uppgift som innebär att alltid verka för evangeliet, vad det än kostar. Evangeliet som Paulus inte skäms för är inte något skrivet, inte de 4 evangelierna, utan kontentan och summan av deras berättande: det glada budskapet om Jesu uppståndelse, försoning och nytt liv för att välja några av de uttryck som sammanfattar vad det handlar om.

Budskapet, evangeliet, är en Guds kraft som räddar! I mötet mellan människa och budskap agerar Gud. Tron ges och genom tro räddas vi. Jag hör nästan hur invändningarna hopas. Att jag inte tror beror alltså på att Gud inte gett mig tro? Innebär det att Gud redan från början slagit fast att jag inte ska räddas? Förresten, räddas? Från vad då? Här illustreras det jag påstod. Här finns material för många och långa samtal. Extra viktigt alltid, kunde man säga. Låt oss läsa och samtala!

Om bibelläsning

Bibelsällskapet om läsning

Monumenten till eget minne

Människor med inflytande och makt vill gärna åstadkomma något så att eftervärlden ska minnas dem. Retsamt kallas det ibland att bygga monument till sitt eget minne. Överallt kan man finna sådana ambitioner att, som det numera heter, göra skillnad. Den som lyckats hamna på listor för populär musik kan känna att de gjort skillnad. Författare som får böcker publicerade likaså. Politiker genomför gärna projekt, t ex för att bygga något extraordinärt.

Under tiden fungerar serviceyrkena smidigt och självklart utan att lämna så många spår efter sig. När uppdraget är utfört och pensioneringen infunnit sig ägnar dessa strävsamma medmänniskor åt annat. Det osynliga monumentet är att de hållit hjulen rullande och de ambitiösa mätta i välstädade lokaler och med fungerande kollektivtrafik och väl underhållna gator. De har besökt teatrar och nöjesetablissemang, läst tidningar och böcker, handlat sågat och tryckt (impregnerat) virke till sina sommarresidens. Vid enstaka besök i välvårdade och vackra kyrkor har de mött fantastiskt musik och skickliga medarbetare. Vilken tur de haft när de murat och byggt p sina monument.

Utan alla dom som aldrig nämns i tidningarnas minnesord eller får gator och parker uppkallade efter sig hade monumentbyggarna aldrig klarat av sina "bedrifter". Inom näringslivet är flera av dessa människor dubbelt och tredubbelt belönade med osannolika bonusar, extra pensionsförmåner och fallskärmar på högsta belopp. Det är som om vi levde på feodal tid när man tänker på förmögenhetsfördelning och hur ett antal personer varje år tjänar mångas samlade livslöner! Det sticker oss i ögonen, vi som sedan ska beundra de många monumenten längs vägen... och osjungna somna in efter välförrättat värv.

Dålig bedjare på nätet

Fötterna i golvet och ett enkelt korstecken, så tillägnar jag min dag den Uppståndne. I med- och motgång har jag alltid haft någon att vända mig till, även när andra dörrar stängts har vägen och dörren, till den som fanns före all tid, varit öppna.

På Facebook inleds ofta samtal med intressanta öppningar men trådarna spårar så gott som genast ur. Polariseringen leder till påhopp och avståndstagande. Ingen frågar: hur tänkte du? En sådan diskussion började utifrån en skribent som med Martin Lönnebo kände sig som en dålig bedjare. Att man kan uppleva sig som en dålig bedjare vet jag utifrån att så mycket annat upptar mitt sinne och min uppmärksamhet. Tanken på och samtalet med Gud förtvinar. En läsare hävdade att så kände han aldrig eftersom hela livet var bön, den helige Ande bad förmodligen åt honom. Visst kan anndingen bli till bön, men kräver inte det att vi också tänker så och menar det?

Som kristna möter vi många bibliska uppmaningar att ständigt vara bedjande människor. Vi behöver inte be för andra ska veta och se utan kan got gå in på vår kammare för att be. Visserligen behöver bön inte alltid bestå av våra vädjanden och önskningar utan kan i lika hög grad innebär att vi ger utrymme så att Gud i tystnaden kan tala till oss. En omvänd bön som ibland kallas stillhet, meditation eller rent av djupmeditation.

Att ständigt glömma sin bön och tänka att det fungerar ändå har för mig bara betytt att avståndet och kontakten blivit länge och sämre. Inte för att Gud lämnar oss utan för att vi på  så sätt blir Gudsfrånvända. Vi berömmer oss knappast av vår bristande förmåga att be utan längtar efter att vi ska nå större klarhet och närhet genom att be till Gud vilket kan betyda att relationen stärks, fördjupas och hjälper oss leva med fötterna på jorden. Vi flyr inte bort utan blir ofta mer närvarande när och om bönen blir ett naturligt inslag i våra dagliga vanor.

Netflix och IMDb

Några filmer och serier jag sett på Netflix har jag satt upp på en lista. De är inte recenserade eller betygsatta. Men listan har skickats som tips till dem som vill hitta något nytt i det stora utbudet. På databasen IMDb kan man hitta hur filmerna och serierna blivit bedömda. Vilka poäng de fått, därtill hittar man mängder av information om man vill veta mer. Och det vill jag ofta.

Så håll till godo:

Rookie Historian, Koreansk serie, Netflix

Charité, Sjukhusserie Berlin, Netflix

 Charité i krig, Netflix

 Miracle in cell No. 7, långfilm, Netflix

 Freedom Writers, Långfilm, Netflix

 MucizE, Bra turkisk långfilm, Netflix

Jag heter Anne, serie om en flickas uppväxt, Netflix

 Marco Polo, serie, Netflix

 Paddington 2, om en björn från Peru, Netflix

Alla animéfilmer av HAYAO  MIYAZAKI, 7-8 stycken, t ex Det levande slottet, Porco Rosso, Laputa, Det blåser upp en vind etc.

The Witcher, fantasy, serie, Netflix

Fångade, isländsk deckare, Netflix

Familjen Bridgerton, serie, Netflix

 Krigets tid, spansk serie om Rifkriget och sjukhus, Netflix

A dogs way home, om en hund i USA, Netflix

Regnmakaren, långfilm, Netflix

Kärlek på jobbet, långfilm, Netflix

Gunjan Saxena, indisk flygfilm, långfilm, Netflix

Hinterland, deckarserie, Netflix

The Valhalla Murder, isländsk deckarserie, Netflix

Kahaani, indisk deckare, Netflix

 

 

Pröva kyrkans besökare juridiskt

Fullbokade högmässor är det idag. 16 personer kan gå i kyrkan. Det skylls på smittspridning. Som om en högmässa eller två innebär att man tappar omdömet och inte kan hålla avstånd. Eller att man hostar och andas på varandra. Inskränkningen av antalet gudstjänstdeltagare är förmodligen det mest genanta i hela begränsningsivern under pandemin. En sådan flagrant inskränkning av rätten att fritt utöva sin tro och religion är historisk i sin okänslighet. 

Lydigt och med snabb underkastelse har många mindre församlingar nästan upphört att ha gudstjänst. Digitala snuttar får ersätta församlingens söndagliga firande av den Uppståndne. Protestanterna (de som protesterar) har varit få och lågmälda.

Andra av oss har knutit näven i fickorna när vi passerat restaurangers välfyllda lokaler. Nu byggs det febrilt uteserveringar där människor kan trängas bäst dom vill nästan. Fyra vid varje bord borde översättas till fyra på varje eller varannan bänk! Då kunde Guds lov åter höras. Eftersom ekonomi är det argument som biter bäst på makthavare vill jag understryka att då skulle också kollekterna som ska hjälpa nödställda i många sammanhang åter bli generösa och stora!

OM ingen förändring snart beslutas borde frågan juridiskt prövas i någon lämplig rätt. Skyndsamt!

Kolonistens grusade täckduk

Kolonin har vaknat. Det klipps buskar och träd. Gamla planteringar snyggas upp och invaderande ogräs får stryka på foten. De tvingas utstå hackor och spadar och en mängd andra redskap som blivit vapen i kampen så att blommor och små buskar inte ska kvävas av snabbväxande växter. 

På vår lott har vi beslutat att lägga grus där det nyligen vuxit potatis, pumpa och tomater. På gruset ska vi ställa odlingslådor där några hushållsgrödor ska ta plats. Först jämnade vi ut marken. Trodde jag. När täckduken lades på blev det tydligt att marken lutade, och det åt olika håll. Hoppsan! För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det skulle varit bra med ett vattenpass. Nåväl, lådorna får finna sig i att se sneda ut. Duken som ska hålla ogräset stången, ett tag i alla fall, måste ju få ett eget skyddande lager. Ett eget täcke. Först tänkte vi mackadam, tjocka och sylvassa stenar. Men dom envisades med att göra hål i duken och öppnade genast upp för maskrosor och illvilliga ogräs med långa revor. Så det blev till att hämta fint grus.

Depån där gruset förvaras ligger 3-400 meter bort. Medmänniskan gick först efter en halv kärra. Vilket är synnerligen tungt att skjuta när däcket på skottkärran bara är halvfyllt. Gruset täckte inte ens en fjärdedel av duken så mer grus blev nödvändigt att hämta. Jag vandrade iväg och tog mig före att fylla skottkärran till brädden utifrån principen, min bägare flödar över, vilket jag snart fick ångra. Efter hundra meter pumpade hjärtat med hastigheter som brukas för propellrar på drönare. Det blev till att vila mitt på gången. Andra och hurtigare kolonister passerade glatt förbi, nickade och såg med medlidsamma blickar på den utpumpade token som fyllt skottkärran så rikligt. Själva hade de välfyllda däck på sina vällastade handskjutna kärror och gick nynnande och utan besvär förbi.

Fyra gånger tvingades jag vila. Försökte se ut som jag beundrade andras vårsysslor i trädgårdarna.  Stirrade på molnen som försjunken i meditation. Granskade skosnörena på joggarskorna. Som efter ett år ännu inte fått jogga. Väl framme var gruset generande otillräckligt och perspektivet att behöva ränna många gånger fram och tillbaka öppnade sig som mörka moln vid horisonten. Lösningen blev att sätta punkt för dagens insats. Gruset förfars inte på depån, sa jag med övertygelse. Och vi har tålamod att vänta. Senare i sommar har vi nog tränat upp oss så pass att uppgiften känns överkomlig. Förresten, vem behöver så mycket grus egentligen?

Under tiden finns det andra sysslor som ropar på att bli utförda. Växter ska för-odlas inomhus. Hallonhäcken ska rensas och marken beredas. Buskar ansas. Enklare staket ska sättas upp och antyda ett innanför och ett utanför så att vinbärs- och hallonbuskarna vet vad de har att rätta sig efter. Virke måste därför inhandlas. Förra sommarens torkade stänglar ska klippas ner och hästgödsel portioneras ut här och var. Suck, dessa multipla sysslor måste nog planeras. Jag lägger mig i vilstolen och slumrar. På frågan vad jag håller på med svarar jag kortfattat: planering! Och är snart helt befriad från alla måsten...