Kan man kalla kalla bloggare bloggare? Har på länge inte haft tid eller ork att knattra ner snabba och glödande ord på tangentbordet. Än mindre har jag kunnat följa andra bloggares tanketrådar och deras aldrig sinande ström av åsikter, synpunkter och tyckanden. Den stillsamt brinnande bloggaren har de senaste veckorna blivit nedkyld. Tiden och orken behövdes till annat!
Finns det verkligen något annat än sfären där bloggaren svävar, Facebook där vännerna fylkas och bildtelefonering via bredband så man kan se hackiga pixlar dansa? Absolut. Världslitteraturen växer under den tid då jag rör mig i de triviala känslornas värld. Filmer har premiär. Orkestrar gör formidabla prestationer där ens inte klarnar. Men istället tvära kast, högre fart, och mera papper, dokument och protokoll. Det ringer. E-posten svämmar över postlådan. Fortare, snabbare, mer och fler. Trivialisering är just det hot som svävar över oss alla. Häftigare, kortare, ytligare.
Bloggen inbjuder till en ständig betygssättning av vad andra gjort eller sagt. Betygsskalan är fullständigt vidvinklad och ger utrymme för allt det godtycke min alldeles egna och subjektiva mening tillåter. I skrivandets stund ter det sig, jag medger det, klarsynt och logiskt, genomtänkt och inte så särskilt sällan klokt och balanserat. Och det är ju inte klokt med tanke på hur lättvindigt och snabbt man kan publicera sin subjektiva och obalanserade partiskhet.
När jag inte bloggade - vad gjorde jag då? Även det en sanningsfråga. Ersatte jag mitt enkla tidsfördriv med annan tidsspillan? Några aktiviteter har tagit stor del av min tid - jag har gått på möten och sammanträden. Och då har jag tänkt att nu står jag inte längre ut med alla möten dit människor kommer oförberedda - men helt beredda att säga vad som faller dem in. Handlingarna har de sällan läst och de som har läst får uthärda långa föredragningar där det som står i handlingarna återupprepas.
Ett sammanträde är som ett antal bloggar som läses muntligt. Var och en tycker att den egna tanken är bäst eftersom det är den tanke man lyckats omfamna. Har man dålig kännedom om ämne och underlag svajar också tankekonstruktionen betänkligt. Oftast märker andra det, men eftersom de är upptagna att säga vad de anser, tycker eller menar får andras överbyggnader svaja likt gräs i storm.
I varje möte finns det frågor så alla bjuds in i dansen. Tranorna flaxar och bugar trots att frågan är avgjord långt innan dansen tråddes. Men vi får alla en liten stund i rampljuset. Se hur jag kan kråma mig, blir du inte imponerad så dansa bättre om du kan... Och dansens turer fortgår.
Men just där och då har också funnits små stunder av genuint utbyte och lyssnande. Korta ögonblick av klarsyn och insikt. Och det är stort. Vi såg varandra och förstod...
Ett antal gudstjänster har jag både förberett och firat. Och där har jag saknat många som jag förväntade skulle vara där. Men jag har inte låtit det ögonblicket fördärva glädjen över dem som var där. Tillsammans har vi blivit Guds kyrka. Ibland få ofta riktigt många som förenas av annat än samma åsikter. Också det har varit stort.
Och så är jag då tillbaka på arenan, bugande, virvlande och flaxande trår vi dansen.
Andra bloggar om: Bloggare, Klarsyn, Tranorna dansar, Sammanträden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar