18 april 2012

När mobilen kraschar kommer en tanke eller två

För några dagar sedan flyttade jag in i en ny telefon. Där är jag ännu inte riktigt hemmstadd. Skåpen står inte där de borde. Alla lådor i skrivbordet kan inte öppnas. Telefonboken trilskas så att jag hela tiden ringer upp fel personer. Trevligt att tala med en massa människor jag knappt minns att jag känner. Och skriva med tummen har jag inte ens funderat på att lära mig. Livet är med andra ord lite skakigt.


I början när det ringde flydde katten. Så att benen blödde. Inte Sixtens (katten) utan mina. Katter lever efter enkla regler. Höga ljud - fly. Har man bråttom - sätt i klorna! Och stick. Hals över huvud. Nu kan det ringa lagom högt. Så att jag inte hör det i stora sällskap. Så att alla undrar vem det är som INTE HAR STÄNGT AV LJUDET PÅ MOBILEN!

Men plötsligt stängde telefonen butiken. Inga mer e-postmeddelande på skärmen. Ingen telefonbok. Ingen kontakt. Ogiltigt sim-kort, deklarerade den stora pekskärmen. Mitt första simkort gällde Solbergabadet i Visby. Det berättigade till hela tio besök! Där i den nya bassängen tillbringade jag så mycket tid att jag började få fenor på vaderna. Dagens simkort kan andra saker. Än att släppa in badsugna barn i turkosa miljöer.

Utan sim-kort stannar allt. Det är som att ha tappat sin tågbiljett. Fått soppatorsk (slut på bensinen). Inget fungerar. Plötsligt blev det ens stunds stiltje i livet. Ingen ville mig något. Jag kunde tänka en tanke. Från början till slut. Och sedan en till. Nytt rekord, sa mindre vänliga vänner. Som jag träffade på gatan. Kan man inte nås per telefon får man ge sig ut och prata med folk. In person. I realtid! Utan skyddande filter. Det hörs mycket bättre, är en lärdom. Vad folk säger.

Men nu har jag fått ett nytt sim-kort. Så syns jag inte till. Vet ni vad jag gör. Ringer. Kollar mail. Zappar på nätet. Studerar väderprognoser. Spelar spel…