Ska tanden dras ut med en gång?

Den som har tandvärk vill nog inte få detta kort. Särskilt inte med den vers som avsändaren så vänligt präntat:

Må sällhet och behag
ditt lif uppfylla
och lyckans sol förgylla
båd namns och lefnadsdag!

Gossen i sjömanskostym, blå naturligtvis, är i färd att hjälpa flickan, i sött rosa, med tandutdragning. Hon har trots sin värk varit försjunken i en bok. Han ska vara praktisk och verksam i en tekniskt avancerad övning. Här i färd att sätta fart med den grövsta av tänger. Hämtad i stallet kan man förmoda.

Så ung och redan utrustad med flaska i fickan... Vinbärssaft gissar jag och tror inte att den innehåller fransk saft, det vi kallar rödvin. När han sträcker fram sin tång tvekar flickan. Vi ser det på gesten. Hon har lagt handen över det värmande bandaget, just på det ställe där tanden sitter. Vågar jag, undrar hon. Och gör hon det är hon tokig.

Han lätt framåtlutad, på gång att genomföra utdragning utan bedövning. Men tången är så grotesk att den aldrig får plats i en barnamun - den drar man ut hästskosöm med. Man finner ett sadistiskt drag i pojkens framstöt. Varför denna obalans, det oproportionerliga verktyget. Ska det signalera hur förfärlig värken är, att tandvärk förvandlar människan, liten eller stor gör detsamma, till någon helt desperat och vanmäktig...

Men det är förstås en lek. Doktorsleken handlar här om tandläkare och patient. De leker att tanden dras ut och sedan hittar de väl på något annat. Dricker saft och ägnar sig åt stillsam högläsning, såsom barn pläga?

Föreställer vykortet månne barn som härmar vuxenvärlden och övar sina roller. Mannen som ska arbeta och försörja sin hustru. Som mönstret var förr, är bäst att påpeka. En slags patriarkatnormalitet om man så vill. Men riktigt förnöjsam är flickan inte. Hon kanske tänker: vad vill han, den där idioten? Det här tar jag hand om själv. Har han fel glas i glasögonen?

Situationen kan vara hämtad från en mardröm. Vem vill ha en ivrig gosse i sjömanskostym som tandläkare? En do-gooder utan omdöme. Man förstår att tandläkarskräck kan börja på detta sätt.

Med hjärtlig lyckönskan på namnsdagen. Idag gratuleras Valborg.

Andra bloggar om: Valborg, Namnsdag, Tandläkare, Vykort

Pojkar behövas och flickor behövas - men hur då?

Oj så dessa sånger här nedan sjöngs på läger. Flitigt och hurtigt, raskt och ivrigt stämdes dessa sånger upp vid åtskilliga ungdomssamlingar inom frikyrkan. När då, kan man undra? Jo, det hände under decennierna före och under mitten av 1900-talet. Kanske kastar det nytt ljus över hur könsrollerna befästes? Möjligen kan det förklara ett och annat?

Sångerna har Nr 245 och 247 i sångboken Ungdomssånger utgiven av Missionsförbundets förlag,
Nya Bokförlags Aktiebolaget, Ernst Westerbergs Förlags AB och Örebro Missionsförenings Förlag

Pojkar behövas med muskler av stål,

Pojkar vars duglighet mödorna tål,

Pojkar som blicka mot eviga mål,

Spänstiga pojkar.

Pojkar behövas att vara till hands,

Pojkar som sköta sin syssla med glans,

Pojkar med ödmjukhet, lydnad och sans,

Villiga pojkar.

Pojkar med ungdomens liv i sin barm,

Kärlek i hjärta och styrka i arm,

Pojkar som kunna en värld hålla varm,

Trofasta pojkar.

Gösta Thörne, 1925

Flickor behövas i ungdomens led,

Flickor som alltid med lust äro med,

Främst uti striden för sanning och fred,

Hurtiga flickor.

Flickor behövas att vara till hands,

Flickor som sköta sin syssla med glans,

Flickor med ödmjukhet, lydnad och sans,

Villiga flickor.

Flickor med ungdomens tro i sin barm,

Reda att möta allt orent med harm,

Flickor som kunna en värld hålla varm,

Trofasta flickor.

B.G. Wilander (efter tidigare motiv), 1935

Oj så dessa sånger sjöngs på läger. Flitigt och hurtigt, raskt och ivrigt stämdes dessa sånger upp vid åtskilliga ungdomssamlingar i frikyrkan. Det hände under decennierna före och under mitten av 1900-talet. Kanske det kan kasta nytt ljus över hur könsrollerna befästes. Möjligen kan det förklara ett och annat?

Sångerna Nr 245 och 247 ur sångboken Ungdomssånger utgiven av Missionsförbundets förlag,
Nya Bokförlags Aktiebolaget, Ernst Westerbergs Förlags AB och Örebro Missionsförenings Förlag

Andra bloggar om: Flickor, Pojkar, Könsroller,Tro, Frikyrkan, Ungdom

Lev livet på den heliga vägen
Predikan i Örebro Nikolai 4:e sönd i Påsktiden
Text: Johannes 14: 1-14

Glöm inte bort att vattna blommorna!
Och på fredag bör du plocka undan och dammsuga.
Det ser för bedrövligt ut annars. Försök att få tid
att hälsa på moster på lördag. Du vet hur glad hon blir…

Alla har någon gång fått en muntlig lista.
Det här måste Du ordna och fixa med.
Uppdragsgivare var en förälder eller någon
man delar liv, hus och hem med.
Listan kom när man skulle vara ifrån varandra
och uppdragsgivaren inte själv kunde ta hand om allt.

Precis så gör Jesus. Han ger lärjungarna instruktioner.
Vad de ska tänka på, hur de skall göra och vara.
Jesu muntliga lista, hans förhållningsorder,
förbereder dem inför avskedet från honom.
Samtalet i Johannes 14 kapitel blir en bekräftelse
på ett förestående uppbrott, något avgörande skulle ske
och Jesus kunde inte längre vara tillsammans med dem

Var nu inte oroliga! Känn ingen oro! Han talar lugn.
Tro på Gud och tro på mig, säger han. Och det betyder
egentligen: tvivla nu inte när jag är borta, utan tro.
Håll fast vid tron!

Jesus försäkrar att han inte blir borta för alltid.
Nästan som den avskedshälsning vi ger varandra:
Jag är snart tillbaka! Jesus säger jag: skall komma tillbaka
och hämta Er till mig för att också ni ska vara där jag är.
Han går bort för att bereda plats och rum.
Himmelska rum. I min faders hus finns många rum.
Där finns plats för oss, plats att mötas och umgås.
Där kan vi känna oss hemma, vi får vara tillsammans.

Han bekräftar: Gemenskapen vi har bryts inte
även om vi är ifrån varandra
Den håller ända fram, tills jag kommer och hämtar Er.
Vänta, håll ut. Det blir inte så förfärligt.
Och här är vi i Nikolaikyrkan idag, som lärjungar,
vi väntar fortfarande. Och vi håller fast vid tron!

Så börjar Jesus tala om vägen. De tröga lärjungarna
Tomas och Fillippos förstår inte, vill kanske inte
ta in vad Jesus säger. De drar ut på ögonblicket
Ganska likt våra protester när någon reser
Vi stretar emot och försöker hålla personen kvar:
Varför måste Du åka, kan du inte stanna ett tag till?
Jag förstår inte vad den där konferensen ska vara bra för…

Och Jesus förklarar tålmodigt. Han borde ha varit
trött på allt oförstånd, oförmågan att inse
det han hela sin verksamma tid försökt visa
Jag är vägen, säger han och tillägger, sanningen och livet.

För det judiska folket, vandringsfolket,
var vägen något Gud ledde sitt folk på.
Vägen gick från förtryck och fångenskap,
Alla, alla kom ihåg Guds mönster
hur han ledde folket bort från olycka och svårigheter
Och de tänker genast på uttåget ur Egypten
på vägen till det förlovade landet.
De tidiga kristna var vägens folk
de kallad sitt levnadssätt för Vägen
Jesus förnyar de åter de gamla bilderna.
Hur kan han göra anspråk på att
vara den väg där Gud leder sitt folk
från synd, förtryck till det förlovade landet?

Avslöjandet, som för samtiden var hädiskt,
blasfemiskt, var att Jesus och Gud
står varandra så nära att de blir en och densamma
Ingen kommer till Fadern utom genom mig, säger han
Vilket anspråk på att vara förmedlaren, Vägen

Just i dessa ord vilar kristendomens övertygelse
om att den är unik, har en uppenbarelse utöver andras
en förståelse, ett anspråk på exklusivitet
Som kristna ser vi olika på detta anspråk
Somliga menar att det förhindrar religionsdialog
Andra av oss tror att Gud kan ha
visat fler flikar av sin mantel

Idag visar Jesus, gudamänniskan
sina stora anspråk
han ger oss människan helt och fullt
Han ger oss också Gudskunskapen
avslöjar Guds egenskaper för oss
Gud, upphöjd och helig, blir fattbar i Jesus
Jesus, sann människa och sann Gud

Jesus är förebrående: har Ni inte förstått det här?
Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader
Ni har ju redan sett honom, är hans suck till lärjungarna
Och Fillippos som ber: Visa oss Fadern…
han vet naturligtvis att man inte kan se Gud
seendet är en inre kunskap, ett seende med trons ögon

Den som har mött Margareta Winberg mötte på ett sätt Sverige
en ambassadör representerar och symboliserar landet, helheten
På samma sätt möter människor kyrkan när de möter oss
och om vi får nåden, kan de rent av möta Kristus i oss
eller vi Kristus i medmänniskan, i hennes utsatthet och nöd

Många vägar finns det, vägen står för en sträcka
man måste vandra eller saker man måste genomföra
för att nå sitt mål
Vägen en konkret vägsträcka man måste tillryggalägga
lägga bakom sig
Vägen ut, ett behandlingshem för drogmissbrukare
Till och med genom kyrkan här går en väg
– en helig väg, Via Sacra
Från synden och världen i Väster
går vägen in i kyrkan genom dopet
på väg till mötesplatsen där det himmelska
vid triumfbågen och altaret alltmer tar över
Där i öster stiger solen upp och Kristus domaren (se kyrkans fönster)
kommer tillbaka för att hämta oss till sig

Processionen vandrar den heliga väg
representerande Guds folk på vandring
som pilgrimer följer de/vi Kristus
och när Gudstjänsten är slut
följer församlingen Kristus ut i världen
Det är alltså ingen tillfällighet
att man här i Nikolaikyrkan
eller i Olaus Petri sitter
på led som en marschkolonn
redo för uppbrott

Vi följer Kristus ut i världen
för att utrustade genom evangeliet och undervisning
stärkta och styrkta av nattvardens resekost
fortsätta vandringen i världen
För sin inre syn ser den kristne sitt eget liv
den via sacra som gudstjänsten illustrerade
en helig väg från synd och död
till det himmelska målet,
Vi ordnar med blommor och städning inför en resa
Jesus manar sina lärjungar att inte bli oroliga
Håll ut, stå fasta i tron. Jag kommer tillbaka
Jag är vägen, sanningen och livet
Du går inte ensam, den heliga vägen

Jag liknade nålen i en kompass
som orienteringslöparen
bär genom skogen med bultande hjärta
Ur Hemåt av T Tranströmer

Andra bloggar om: Johannesevangeliet, Jesus, Tomas, Tro, Synd, Procession,Margareta Winberg , Tranströmer, Via Sacra

Domen över inloggning

Folkpartiets dataintrång har nu fått sitt rättsliga efterspel. Henrik Brors skriver i DN att ”för det krisdrabbade folkpartiet innebär domen nu en stor lättnad. Tingsrätten ger partiledningen ett slags frisedel från anklagelserna om att ha varit inblandad i dataintrånget.”

Folkpartiet kan nu försöka lägga hela händelsen bakom sig. Att det känns angeläget begriper alla. Affären och de moraliska felstegen kostade Folkpartiet långt mer än de smakade. Och man fick också betala ett högt pris genom rejäla ommöbleringar på partiexpeditionen och nu även i partiledningen. Och genom domen bekräftas att något verkligen var fel.

Ett politiskt parti behöver säkert hålla bra uppsikt över vad en stor och stark motståndare gör. Vilka metoder man kan använda har säkert folkpartiet diskuterat länge nu. Ingen tror samtidigt att ett parti kan hålla uppsikt över varenda medarbetares göranden och låtanden. Därför blir det extra betydelsefullt vilken anda som råder, vilka normer man tillämpar i sitt dagliga arbete.

Det enklaste är att förfasa sig över det som skedde. Svårare och mera väsentligt är att tänka över sin egen hållning. Vilka regler är jag beredd att göra undantag från för att vinna fördelar för mig eller det sammanhang där jag verkar? Och när det är oklart vad som är rätt och riktigt – hur gör jag då? Gropen folkpartisterna och reportern föll i ligger inte långt borta från någon enda av oss.

Andra bloggar om: Dataintrång, Folkpartiet, Tingsrättens dom, Dagens Nyheter, Henrik Brors

Strunt i Aftonbladet

Aftonbladet örfilar inte sällan upp människor. När tidningens reporter Staffan Lindberg behandlar Lars Danielsson dyker denna sjuka upp. Danielsson har sedan Tsunamin fått bära hundhuvudet för brister i den svenska beredskapen inför katastrofer som drabbar svenska medborgare utomlands.

Aftonbladets artikel beskriver Danielssons svårigheter att få nytt jobb inom diplomatin. Nio jobb har han sökt men inte fått. Hans vilja att få utöva sitt yrke, nu senast genom att söka posten som ambassadör i Thailand, blir I Aftonbladet till att ”nu håller även drömmarna om ett lyxliv i utlandet på att gå upp i rök”. Strunt! Uselt, Aftonbladet!

Andra bloggar om: Aftonbladet, Lars Danielsson, Tsunamin

Med stövlar som handtag på en skottkärra

När hösten blötte ner vårt vackra Högklint djupnade dofterna och mättnaden ökade. En underton av multnande löv och oplockad svamp hängde i luften. Markens allt dovare färger fick lyster där de upplystes av övermogna blad. Brunt och svart, rött och guld.

Höstbesöken på landet var äventyrliga på ett annat sätt än sommarvistelsen. Alla hemtama gömställen hade något främmande över sig, som om någon osynlig besökare använt dem. Gjort dem ovänliga och svagt hotfulla.

Bortom det rödmålade dasset låg vedboden. Snett bredvid låg den vilda och obrända högen av stockar, grenar, kvistar och löv. Ännu längre in i skogen, mitt på stigen, en djup grop. För de vuxna var denna grop inget viktigt. Sommartid en fördjupning att hoppa över. Nu hade höstgropen förvandlats till insjö. En liten insjö, en meter tvärs över och en halvmeter djup. Men ändå: ett minimalt innanhav. En skogstjärn med brunt klarvatten. Med en botten lövklädd och mjuk.

Vattenfylld lockade gropen på oss. Barkbåtar och pinnar skickade vi på farliga uppdrag, vådliga seglatser på väg mot främmande hamn. Krusningar och vågor, stormar och orkaner, allt kunde ordnas, inget var omöjligt.

Min storebror och jag hade fått följa med pappa till landet. Han skulle laga något som krånglat länge. När han jobbade gick vi på upptäcktsfärd för att se vad hösten hade ställt till med. Nu fanns i alla fall ingen grannens tax som kunde dyka upp bakom närmaste träd ilsket attackerande byxben och anklar. Inget skällande svart streck att fly undan. Det var tyst i skogen.

Gropen låg vattenfylld i väntan på vattenlek. Storebror Olle bar sin fina gröna jacka, tjock och varmfodrad, med stora slag och band om midjan. Han viftade undan mig som en senkommen mygga och ställde sig bredbent på gropkanten med stövlarna djupt nedkörda i backen. Här ska du få se vad jag kan, utropade den djärve brodern och kastade sig framstupa med armarna utsträckta.

Jag insåg direkt vad han skulle göra. han skulle spänna ut sig som ett tält, en grön himmel över insjön. Av himmelens fyra hörn hade två stövlar. Beundran sköt som en stöt genom mig. Det där skulle jag vilja kunna. Tänk att ha en så påhittig och modig storebror!

Livet brukade ordna sig för Olle. Han var en usel fotbollsspelare, men för det mesta kunde han fixa saker bättre än alla andra. Men något gick helt fel, beräkningarna stämde inte. Händerna gled undan. Som en meteor från rymden slog han ner i vattnet. Jag frös fast en bråkdel av en sekund, sedan instinkt och handling. Jag vräkte mig fram och greppade hans stövlar, en under varje arm. Heroiskt lyfte jag den iplumsade och fallne broderns ben och vrålade för allt jag var värd: Hjälp!!

Benen sprattlade hemskt. All min energi var inriktad på att hjälpa honom, upp ur gropen. Att det bubblade förskräckligt och att han inte fick upp huvudet över vattenytan nådde inte riktigt fram. Jag var helt fokuserad på att hjälpa min storebror undan katastrofen, så jag var upptagen.

Jag skrek igen och hade inte far kommit störtande hade jag nog dränkt min äldre bror i den där gropen. Pappa vräkte bort oss bägge i ett enda svep. Spottande och pipande, hostande och fräsande återvände storebror till fasta landet och livet. Han var alldeles för medtagen för att bråka med mig.

När han låg där som en slak och uppblött ormbunke klarnade min tanke, världen vacklade. Min resoluta insats hade gått förfärligt fel. Skräcken ilade genom kropp och sinne, alla kraft rann bort. Det var som om någon stängt av mig.

På hemresan i Ford Anglian, med en fuktig broder insvept pappas en gammal rutig arbetarskjorta vågade jag fråga Olle hur han mådde. Bra, sa han uttömmande och kliade sig i den spretiga rödblöta kalufsen.

Ska vi köra med mitt Märklin, frågade han. Då visste jag att ingen hämnd skulle komma. Jag var förlåten och skräckupplevelsen avklarad. Det kan vi väl, sa jag lagom avmätt för att inte avslöja hur roligt jag tyckte det skulle bli.

I åratal kunde vi skratta åt eländet. När jag tänker efter ser jag händelsen någonstans uppifrån. Jag står lika kavat som Olle med benen brett isär och med två stövlar som sticker ut under mina armar. Som handtagen på en skottkärra. Under vattnet skymtar en storebror som på inga villkors vis kommer loss eller över ytan. Vilken illustration till det goda människohjärtats vilja att göra gott men inte förmå. Nackens gångjärn knakar när jag böjer huvudet bakåt och vrålar: Hjälp! Så står jag staty i minnets förråd.

Oftast skrattar vi så vi kiknar. Så jagar vi bort skräcken över vad som kunde ha hänt. När storebror någon gång beter sig som översittare säger jag bara: ska vi leka skottkärra? Är hans kamrater med tiger han. Annars flinar han lite snett och inser att även små bröder vid enstaka tillfällen har makt. Till och med över liv och död. Mycket mer än vad de önskar och vill ha.

Andra bloggar om: Höst, Märklin, Storebror, Barndom, Minnen

Kyrkan - en arbetsgivare som alla andra

Brygubben, kyrkligt initierad bloggare, tar upp TT:s nyhet om den dåliga arbetsmiljön i Svenska kyrkan. Enligt TT har "arbetsmiljöverket (AV)...granskat arbetsmiljön inom Svenska kyrkan under en längre tid. Mer än 600 inspektioner har gjorts i församlingarna och vid 150 tillfällen har verket träffat anställda, förtroendevalda och berörda fack för att diskutera arbetsmiljöfrågor. Det har handlat om vem som har ansvaret för arbetsmiljön, vilka kunskaper och resurser som finns och om församlingarna har ett skyddsombud som företräder de anställda."

Brygubben redogör för en balanserad åsikt där inte kyrkans arbetsplatser ses som avvikande eller konstigare än andra. Det är Ester Svärd som säger till Kyrkans Tidning att arbetsmiljön inte är värre i kyrkan än inom andra organisationer. Hon har varit sakkunnig under granskning och rapportskrivande.

Men det är klart att Svenska kyrkan som har extremt många små arbetsplatser där några få personer skall klara att hantera rejält komplicerade frågor som berör alla arbetsgivarfrågor såsom ekonomiska, sociala och arbetsmiljömässiga svårigheter. Svenska kyrkans församlingsförbund är arbetsgivarorganisationen som ska vara församlingarna inom kyrkan behjälplig i dessa frågor. Det säger sig självt att den långtgånde autonomi som församlingarna har är en komplikation eftersom det är svårt att ha kompetens på alla områden i de minsta enheterna.

Bättre administrativt stöd borde både stifts- och rikskyrka kunna tillhandahålla utan att för den skulle beröva församlingarna något av deras självstyre. Men att det är svårt redan inom en samfällighet att bevara församlingarnas självständighet och beslutanderätt vet många som lever med denna märkliga kyrkliga hybrid. Om man skiljer på ekonomi och pastorala mål är det självklart att problem kommer att uppstå i spänningsfältet mellan mål och medel.

Brygubbens slutsatser handlar bland annat om samfälligheterna som komplicerar och gör det svårt att veta till vem man skall vända sig. Därtill skriver Brygubben om hur den överdimensionerade förtroendemannaapparaten i Svenska kyrkan försvårar. Hans förslag är värda att ta på stort allvar. Färre företroendevalda och tydligare linjeorganisation med ökad befogenhet i styrnings och ledningsuppgiften vore välkommet. Och visst vore 101 kyrkomötesledamöter fullt tillräckligt.

Andra bloggar om: Arbetsmiljöverket, arbetsmiljö, Kyrkans Tidning, Förtroendevalda, Svenska kyrkan, TT,

Granskat uppdrag

Janne Josefsson sågad och hyllad. Omdebatterad bl a i Expressen och omstridd. Av tisdagens debatt i Uppdrag Granskning från Vetlanda lärde jag mig ett och annat om Janne Josefsson. Det var inte uppmuntrande.

Janne Josefsson respekterar inte sekretesslagarna. Kom loss och berätta nu, uppmanade han flera som inte ville gå in på detaljer i ärendet. Med andra ord: bryt sekretessen. Han uttryckte det på fler sätt. Vi har för stor respekt för sekretessen och borde bryta den, sa han.

Flera gånger vände Jannes Josefsson ryggen mot dem vars åsikter han inte gillade. Kroppsspråket är avslöjande. Hans beteende förstod jag som: Dig vill jag inte lyssna till. Du säger inte det jag vill höra. Du förtjänar vare sig min respekt eller uppmärksamhet.

Det kändes som att Janne Josefsson ville vara enmanstribunal. Tvinga fram synpunkter och förkasta dem, verkar vara den enväldiges modell. Samhällets normala ordning att reda ut misstag och ta tag i brister har han inte mycket till övers för. Det är i hans program som saker ska sägas och redas ut – och den som inte vill eller kan riskerar att häcklas eller behandlas illa.

Lotta Gröning i Aftonbladet menar att det hela handlar om att ett system brakat samman. Så kan man förstås välja att se det. Ett annat och lika berättigat synsätt är att det handlar om svåra avvägningsfrågor där olika värden och värderingar kolliderar. Att då göra enkla och entydiga val är alltid så mycket lättare i efterhand. Men inte ens då är det fullt lika entydigt som Uppdrag Granskning vill göra det till.

Stilenligt avslutades programmet med en örfil till de ansvariga med unisont nejrop. De ansvariga i Vetlanda fick inte godkänt. De försökte försiktigt att försvara beprövad ordning för hur man ska hantera den här typen av frågor. Att publiken inte tyckte sig ha fått svar berodde enbart på att de svar som gavs inte gillades. Kvar finns en gammal fråga – helgar Uppdrag Gransknings ändamål medlen?

Andra bloggar om: Uppdrag Granskning, Vetlanda, Lotta Gröning, Janne Josefsson, Journalistik, Sekretess, Kroppsspråk

Journalist frågar journalist

När Rapport presenterade nyheten om att Lars Leijonborg skall avgå blev upplägget med programledare/journalist Lisbeth Åkerman som frågar journalist K-G Bergström bara så tröttsamt. Åsiktsjournalistiken och kommentatorerna har fått alltför stor plats. Det skadar tilltron till den allsidiga journalistiken. Åsikter och värderingar ska ha sin plats – ungefär som en ledarsida och en kolumnist har sin. Om den växande åsiktsjournalistiken i hybridform, där man växlar roller mellan åsikter och rapporterande, skrev professor Tommy Möller särdeles intressant i Sydsvenskan.

Den politiska arenan behandlas med ett ständigt flöde av tyckande ungefär som vore politik en idrott eller sport. Då bidrar det inte till fördjupning, mönster och perspektiv. Inslagen tenderar att nyttjas som avledande avbrott och underhållning.

Medborgarna sitter på åskådarplats med journalistens åsikter ringande i huvudet. Utrymmet för egna bedömningar krymper. Publiken infantiliseras. Bäst att tala om för dem vad som sker. Tyckandet som man godtyckligt drar ur hatten borde förläggas i andra och egna program – där man vet att det handlar om åsikter och samtal. Där man vet att poängen är att några värderar och tycker om det som hänt.

Förresten – är det rimligt att våra statsvetare, sociologer och andra samhällsvetare bytts mot journalister? Deras expertis uppskattas inte eftersom de sällan är duktiga på klatschiga enmeningsyttranden (one-liners). Publiken kan tappa intresset och tittarsiffrorna sjunka. Att det blir bättre journalistik, i meningen inte förenklat och svart-vitt, borde få betyda något.

Andra bloggar om: Rapport, Sydvsenskan, K-G Bergström, Lisbeth Åkerman, Åsiktsjournalistik, Statsvetare, Journalister

Folkparti med betoning på parti

Partiväsendet kan vara obarmhärtigt, helt utan nåd. Så måste det kännas för Lars Leijonborg, även om han knappast skulle medge det offentligt. Det är vare sig första eller sista gången ett parti genom ett ständigt hackande och huggande lyckas undergräva förtroendet för sin partiledare. Falluckan kan öppnas när som helst. Lars Leijonborg klarade sig länge. Men ett snyggare sätt att byta ledare borde man kunna hitta än ett: Sorry Lars, Stockholmsdistriktet och många andra vill inte ha Dig. Du är körd. Avgå innan vi sparkar ut Dig! Tänk att ledarbyten ska vara så svårt! Det kan inte bara bero på en tystnadens kultur eller ja-sägare runt ledarna. Systemen och modellerna är för usla och dåligt genomtänkta, helt enkelt.

Folkpartiet kan inte ha varit ett lätt parti att leda med den stora spännvidden av liberala uppfattningar partiet måste leva med. Det gamla frikyrkliga frisinnet (dit Lars Leijonborg förr kunde räknas) har under senare år suttit ganska trångt till – mycket beroende på att andra partier sugit upp de kristna väljarna.

Trångt har det också varit för de mera extremliberala grupperna som tid efter annan dyker upp i ungdoms- och studentsammanhang. I spänningen mellan väljare med evangelikala idéer och anarkistiska tankar lever Folkpartiet. Att det omtalade kluvenheten, som Expressen diskuterar i sin ledare (24/4), verkligen funnits där har haft mindre med obeslutsamhet och mer med idé-politiska motsättningar att göra. Stora väljargrupper har frågat efter det socialliberala arvet och inte riktigt varit till freds med Folkpartiets vägval. Även i Socialdemokratiska Aftonbladet efterlyser man socialliberalismen.

Internetskandalen både skakade och skadade Folkpartiet djupare och hårdare än den drabbade de politiska motståndarna. Att den undergrävt hans position kan man vara säker på. Om sådant kan de flesta av oss amatöriakttagare vara överens. Att Folkpartiet mest är inriktat på att lösa sina egna partiproblem lovar inte gott för de socialliberala idéernas politiska framtid – där skulle det behövas en rejäl gränsöverskridande kraftsamling.

Andra bloggar om: Folkpartiet, Lars Leijonborg, Expressen, Aftonbladet, Frisinne, Socilaliberalism

Samla vykort till kaffet...

Frimärken kan man lätt tröttna på. De är så besvärligt små att de bäst avnjutes genom förstoringsglas. Äldre modeller är taggiga och svåra att få loss från sitt underlag. Till och med efter det att man lagt dem i blöt i badkaret vållar de besvär. De fastnade både här och där. Frimärken förekommer i alla möjliga varianter, omöjliga att hålla isär såvida man inte är fanatiskt intresserad av fragment av lejontassar eller vattenmärken. Mina frimärken sitter numera i album sorterade efter länder, tjuriga och bortglömda.

Tacka vet jag vykort! De är enkla att hålla i handen och synliga. Man kikar in i en annan människas liv. Här är soligt och varmt. Det regnar, hälsa Ragnar! På framsidan har man ristat kryss och skrivit: här bor jag. Vi hörs och ses och lycka till. Vykort handlar om livet. Till och med livet på sjukhus. Det finns faktiskt människor som specialiserar sitt samlande på sanatorier eller sjukhus.

Så från att ha varit filatelist har jag blivit en Deltiolog! En vykortssamlare. I familjen klagar ingen på vykorten att de fastnar överallt. Möjligen att de ligger i drivor på alltför många platser där gästerna borde få sitta. Länge försökte jag dela intresset för vykort med just gästerna. Kom de på besök från Uppsala hämtade jag genast ett album med kort över Slottet, Domkyrkan, Carolina Rediviva, Waldenströmska studenthemmet eller Flustret. Sällan hann de längre än till slottet ur 43 olika vinklar så började de förstulet gäspa.

Först tänkte jag att de var trötta på sin hemort och villa ha omväxling. Men när inte ens superintressanta kort från Gotlands landsbygd med bilder av kyrkorna i Källunge, Kräklingbo, Gothem eller Vallstena dög… Gäspningarna var inte tillräckligt tydliga för att vara påtagligt oartiga. Men med omisskännlig utmattning lämnade de budskapet: stoppa undan de här läskiga gamla korten! Vad mig anbelangar kunde de lika gärna ha skrikit och vrålat högt. De tillhörde inte de utvalda, de som fått gåvan att glädjas över begagnade vykort.

När en vän frågade efter våra semesterbilder var mitt nederlag totalt. Vad får människor att föredra gamla diabilder? Denna exvän sänder jag av princip aldrig mer någon vykortshälsning. Ja inte för att jag gjort det tidigare heller. Korten hamnar i skokartonger (förvaring) eller album (att uppvisas) så fort jag kan lägga händerna på dem. Men situationen kunde ju ha uppstått...

Varför säljer Du aldrig, frågar mig mina närmaste. Du kanske kan tjäna en hacka. En hobby är inte menad att vara lukrativ - den ska kosta på! För länge sedan sålde jag några kort från Visby innerstad och hamn, det är fortfarande smärtsamt. Eftersom jag nyligen handlade in motsvarande ett badkar fullt med gamla vykrot har jag att göra. Eftersom inte alla motiv är kända eller inom mina områden blir det en hel del kort över. Särskilt krångligt är att veta vilka platser som ligger i Härjedalen och vilka som tillhör Jämtland. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem – och snart uppstår nya undergrupper i samlandet. Även båtar, tåg, grodor, änglar. och kameler kan man samla. Och gratulationskort sorteras i blomsterhälsningar, födelsedagsgratulationer, namnsdagskort, vykort med hälsningen Hjärtlig gratulation och dukade kaffebord.

Varför sänder man dukade kaffebord till varandra? Är det ironiska slängar? Så här fint kommer du nog att ha det när du firar – men varför blev inte jag bjuden? När du sitter till bords borde det vara så här flott. Har du sett maken till finporslin? Vi ses till kaffet!

Andra bloggar om: Vykort, Samlare, Kyrkor, Finporslin, Dukat kaffebord, Hjärtliga Gratulationer, Frimärken

Kristenheten och moderniteten

Ulf Ekman skriver 22/4 i Svenska dagbladet om vikten av en ny kristen enhet - nu behöver fler gemensamt stå upp för och tala för den kristna tron/ Trivialpoeten

Är Ulf Ekman verkligt snäll?

Tysta kyrkor ger han skäll

Umgås nu med präst och biskop

vill få plats i kyrklig list-topp

Särartsodling tonas ner

Kan man tro på det man ser?

Ulf såg andra samfund var

vilse, fallna, utan svar

Livets Ord sa: bäst i klassen

Vi som tror så in i vassen!

Framgång förr till varje pris

Så tror ej ny Ulf, novis

Ensam är ej stark, men rik

Sekten vill bli släkten lik

Leker helst med stora kyrkor

Glöm nu bort demoners styrkor!

Nya strider, andra ord

Sitta kul vid samma bord

Kristen tro är trängd på jord,

sägs idag i kyrkors hjord

Krisen stark för kristenheten

- framgång för moderniteten

Även Livets Ord då ser

hör man till, så är man fler!

Andra bloggar om: Livets Ord, Biskop, Kristenheten, Moderniteten, Demonerm Ekumenik

När fastan är slut - uppbyggelse

Välkommen till Uppbyggelsehelg. Det är fjärde året vi ordnar detta. Åtskilliga personer, många fler än man kunde tro, har stått som levande frågetecken. Vad är en uppbyggelsehelg har de undrat.

Men de har haft egna teorier. Ett förslag var att det var nödvändigt och trevligt att nu efter långa fastan få bygga upp sig igen. Hämta igen det man förlorat och avstått ifrån. Någon annan spekulerade i att det var något man skulle konstruera tillsammans, göra en ny organisation, bygga den från grunden.

Att bli uppbyggd till sin inre människa är vad det handlar om. Ett tillfälle att lyssna till andligt kloka och erfarna människor. Att istället för att bara tala om gudstjänst och bön få leva ett par dagar i bönens och gudstjänstens atmosfär.

Vi är i Svenska kyrkan ofta mycket bättre på kristen teori än kristet liv. Vi vet hur man ber och diskuterar bönens olika modeller och sidor. Frågor som: vad gör man när man ber, är vi nästan mer bekväma med än att uthålligt bedja. I en uppbyggelsehelg blandar vi lyssnandet med utövandet.

Årets tema är Guds avbild. Fokus är flerfaldigt. Vi tänker kring vår bild av Gud och vår människosyn. Om människan ursprungligen är skapad till Guds avbild, vilka förmågor eller egenskaper handlar det om. Är det förmågan till tanke och förnuft, är det viljan och lusten att skapa och utveckla? Det kan ju inte gärna bara gälla utseendet eller ytan.

När Gud i Jesus blir människa, kommer i köttet, inkarneras som termen lyder, då påbörjas ett upprättande av den ursprungliga Gudslikheten, tänker jag. Från den stunden blir Gud mera människa och vi mer lika Gud. Och hädanefter blir varje kränkning av en människa också till ett angrepp på Gud den högste.

Vi kommer den här helgen att tänka över att mötet med medmänniskan samtidigt kan bli till ett möte med Kristus i henne. Gud kommer i en annan människa till ett möte med mig… Moder Teresa undervisade sina noviser om att de skulle röra vid de lidande så som prästen rör vid nattvardsbrödet. Det är att röra vid Jesus själv. De allra svåraste mötena med människors utsatthet och behov är inte längre egen prestation utan blir till gudstjänst. Uppbyggligt, eller hur?!

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Uppbyggelse, Gud, Människosyn, Gudstjänst

Det bestående och uppbrottet

Jayne Svenungson, teolog i Stockholm, skriver initierat i SvD under rubriken Trons ständiga förflyttningar om Michel de Certeau. Visst finns det sådana exempel på kontinuerlig förnyelse. Men mänskliga gemenskaper överlever inte om positionsförändringarna blir för många och för snabba. Om dessa förändringar därtill initieras av tänkare och teologer utanför det egna sammanhanget blir viljan till uppbrott mycket svagt. Och som utanförstående räknar nog de flesta kristna församlingar de flesta akademiska teologer och författare. Inte så att det de skriver är ointressant eller irrelevant. Men deras drivkraft är ofta en annan.

Oföränderligheten och uppbrottet mot något nytt håller ofta varandra i handen. Flera religioner gör liksom kristen tro, de slår samtidigt vakt om Guds oföränderlighet samtidigt som den på nytt måste formuleras och internaliseras. Kyrkan bejakar tron som trygghet och önskar samtidigt en djärv tro i mötet med främst med omvärlden och medmänniskans behov.

Tron lever främst personligt och i gemenskaper. Församlingarnas gudstjänst kännetecknas av rit, dvs handlingar som bidrar att tolka livet och världen genom att bygga på igenkänning och upprepning. Genom att brödet fortfarande bryts och vinet delas, de är i de flesta sammanhang omistbara och icke utbytbara, befästs ett solidariskt, ett delandets förhållningssätt. Samtidigt hyllar dessa gemenskaper byggda och närda av kristen tradition, åtminstone i teorin, pilgrimskapets förhållningssätt. Gemenskapen vill vara ett folk på vandring, på väg mot något här i tiden och än mer bortom...

Vi som ibland beskylls för att vara träliga traditionalister sjunger: Guds ord och löfte skall bestå, vi det i hjärtat bäre. För himmel, ej för jord, vi gå till strids och glade äre, äre alltid väl till mods, fast vi våge gods och ära, liv och allt; ske blott som Gud befallt. Guds rike vi behålle. (SvPs 237:4) Men med samma glädje, engagemang och innerligt allvar stämmer vi upp: Gud för uppbrott och förvandling, lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag… (SvPs 285)

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Religion, Uppbrott, Rit, Gudstjänst

Kejsarpingviner – det gåtfulla folket

I tjugo dagar vandrar kejsarpingvinerna i långa kolonner djupare in i isens trolska rike. 20 mil in i Antarktis söker de sig till samma plats som förra året. Där hittar de en partner och får ett gemensamt ägg. Snart nog övertar hanen ägget i en dramatisk överlämning på liv och död. Honorna lämnar så gott som utmärglade sina hannar med äggen och de vandrar vaggande tillbaka till havet för att fylla sina bukar med föda lämplig för nykläckta ungar att festa på. Hanarna ruvar i en långsamt dansande klunga äggen tills de kläcks.

Kejsarpingvinernas ständiga vandringar visas i Luc Jacquets film Pingvinresan (La Marche de l'empereur). Svensk speaker är Gösta Ekman. Filmen har samlat en enorm publik av gamla och unga, alla lika trollbundna av de ståtliga pingvinernas kamp för överlevnad i det hårdaste av klimat. Recensionerna har varit strålande. Expressen skrev att "något liknande har ni aldrig sett". Titta på en trailer och få en appetizer. Se hellre hela filmen och skaffa dig en naturupplevelse av stora mått!

Vi som missade filmen på biograferna kan naturligtvis se den på DVD. Vi gör det för de vackra bilderna av en grym verklighet. Vi gör det också med en växande beundran för dessa ståtliga och uthålliga djur. Och frågorna väcks: är denna kamp för livet ett slags livets mening? Är det överlevnaden som är livet värt? Hur kan någon orka vidare under så hårda villkor? Vilken är drivkraften?

Andra bloggar om: Kejsarpingviner, Pingvinresan, Film, DVD, Antarktis, Överlevnad, Luc Jacquet

När alla pratar i munnen på varandra hela tiden

Informationsstrategi är ett ord så fyrkantigt att man knappt törs ta det i sin mun. Det låter hårt och svårtuggat, som om det på grund av alla ben inte vore riktigt kokt än. En smakbit kunde vara skadlig. Tänk om man bet sönder procenten, skar sig på medianen och satte den målinriktade kampanjen i halsen...

Trots riskerna är en daglig dos informationsstrategi att föredra framför bristtillstånden om man lät bli. Utan informationsstrategi skulle man brinna av längtan att i dagstidningarna få göra långa veckovisa spalter med inbjudande och lockande förkortningar som högm, famgtj eller försäljn. Man skulle känna vällust över de starka vibrationerna och den lysande poesin i frasen Past.gtj. sammanl. pga ek. bönev. E. gtj. kyrkkaffe i försh.

Utan informationsstrategi måste man ha stark tro. Tro att människor läser en spalt bara för att den alltid har funntis på samma plats och i samma utförande. Tro att det kryptiska lockar mer än utskrivet klarspråk. Vilk. sk. bev.

Utan informationsstrategi blir det lite hipp som happ. Den icke-befintliga informationsstrategin har en egen pedagogik. Första gången jag mötte den var inför ett vittnesbörd i en kvällsgudstjänst. En tillrest väckelsepredikant lärde i ungdomens karismatiska vår ut hemligheten. Hans uppmuntran till de vittnande ungdomarna löd: ös på -- alltid kommer det något i flaskan!! Allt oljud är välljud. Levi Pethrus lär ha uppskattat även negativ publicitet därför att uppmärksamhet var bättre än att inte alls synas.

Men informationsstrategi är inget rationellt universalverktyg som kan bota alla organisatoriska åkommor som strukturvirus eller beslutsinfarkt. Den klarar kanske att överallt i en rikstäckande kyrka hålla fram samma frågor – men hur bra det universella än är är bristen på partikularitet ännu sämre. Viljan att riva upp församlingstillhörighet och ersätta den med en diffus kyrkotillhörighet förstår inte kyrkans grundfunktion: att erbjuda gemenskap och samhörighet.

Församlingarnas logotyper sorteras in i arkiv och ersätts med Svenska kyrkans. Dop och vigsel i hemmakyrkan flyttas till den populäraste och gulligaste kyrkan. Kopplingen till församlingen där man bor försvagas medvetet. Stiften försvinner in i kyrkans stora famn. Stift och församlingar inte bara sväljs utan riskerar att drunkna på en enda kyrkans hemsida. Det är inte bara riksorganisationer och deras planer som ska gälla. Kyrkan lokalt ska ha en egen profil och vilja. Det var inte roligt att läsa partiexpeditionernas cirkulärledare som ibland trycktes i lokaltidningarna. Lika tråkigt är det när rikskyrkan verkar vilja vara väl så mycket kyrka som den lokala församlingen – där evangeliet förkunnas och sakramenten förvaltas. Det är genom lokalförsamlingen man tillhör en kyrka och definitivt inte tvärt om!

En strategi löser inte konflikter, vilka förtjänster den än har, och den tar inte bort delade meningar om mål och inriktning. Informationsstrategin fungerar inte heller om man vill plocka ner månen eller ännu svårare påverka mediers val av perspektiv.

Men som ett hjälpmedel att se över informationens när, var och hur har en strategi förtjänster. Den gör det möjligt att berätta något av det man har på hjärtat mitt i det oväsen som uppstår när alla hela tiden pratar i munnen på varandra.

Andra bloggar om: Informationsstrategi, Svenska kyrkan, Församling, Logotype, Beslutsinfarkt, Levi Pethrus

Stillsam reaktion

Din blogg, vad är det för fel på den? Man kan inte hitta den. Nu har jag försökt få fatt på den hur länge som helst. Rösten i telefonen var smått ilsken.

Kunde Du inte ha ett lätt namn, fortsatte den. Nu har jag prövat att skriva in försynt med först små och sedan stora bokstäver och inte hjälper det. Försagd eller betänksam gick inte heller. Anspråkslös? Lågmäld? Så tänkte jag på dig och insåg att den borde heta något med harmsen eller ilsksint. Upprörd, på vrången... Bloggar borde heta personers namn eller ta fram egenskaper man kan koppla ihop med den som skriver. Vad heter den, din blogg?

- Stillsam!

I telefonen hördes då ett ganska elakt skratt.

Andra bloggar om: Bloggnamn

Demokrati som tunn fernissa

Så har ridån än en gång dragits åt sidan. Bakom den tunna demokratiska fernissan regerar oligarker och despoter. Under det demokratiska täckelset skymtar än en gång en maktfullkomlig regim. I Putins Ryssland tystas kritiker med övervåld och övermakt. I dagstidningarna finns nu rapporter om hur fredliga demonstrationer förkvävs. Putin och hans underlydande makthavare hyser stor, ja monumental rädsla för demokratins uttryckssätt. Mötesfriheten och det fria ordet undertrycks.

För den som vill veta mer är Utrikespolitiska institutets söktjänst gratis till den 23 april. Där hittar man många viktiga informationer om Ryssland (och de flesta andra länder). Även frågor om religion belyses där.

I det läget önskar man att religion och politik hörde ihop så att den Ryska ortodoxa kyrkan tog till orda och försvarade folkets rättigheter. Vi i väst kan protestera (som de protestanter många av oss är) och försöka påverka via de kanaler vi kan ha: kyrkor, partier, fonder, turistresor etc.

Men här skulle det betyda oerhört mycket om Patriarken i Moskva och kyrkans alla lokala företrädare i ord och handling sa ifrån. Det är oroande när kyrka och politik, religion och politik separeras så att religionen mest ägnar sig åt något förment andligt i en avgränsad del av privatlivet. Då förloras en viktig kraft till förändring och försvar för mänskliga rättigheter!

Andra bloggar om: Ryssland, Religion, Politik, Ryska ortodoxa kyrkan, Yttrandefrihet, Putin Mötesfrihet, Svenska Dagbladet,

Den trägne odlaren - en fantasi som landar

Borrar mig långsamt ner genom högen av reaböcker. Har just avslutat John le Carrés Den trägne odlaren (Bonnier Pocket). Han fick sitt stora genombrott med romanen Spionen som kom in från kylan. Denna roman är en ordrik och flödande berättelse som huvudsakligen utspelar sig i Kenya och Nairobi. En brittisk diplomat, Justin Quayle, är huvudperson. Hans hustru, Tessa Quayle, har försvunnit och återfinns tidigt i romanen mördad.

Tessa är en modig idealist i kamp mot en övermäktig läkemedelsjätte vars TBC-medicin, Dypraxa, inte håller måttet. Den är inte färdigtestad och har i förtid lanserats i Afrika och kostar fattiga afrikaner deras liv.

Justin Quayle har som stillsam och blomodlande äldre diplomat låtit sin betydligt yngre hustru hållas med sina intressen. Hon har kartlagt medicinens skadeverkningar tillsammans med en afrikansk läkare Bluhm som allmänt betraktas som hennes älskare.

Polisundersökningen blir hård och ambassadens personal bidrar, liksom personer på Utrikesdepartementet i London, till mörkläggningen av vad som skett. Sedan nystas historien upp med genréöverskridande ingredienser. Justin Quayle ger sig på jakt. Läsaren förflyttas mellan spionromanen, thrillern och actionäventyret.

Vinningslystnaden styr människor så starkt att allt vad medmänsklighet och moral ställs åt sidan. Boken har filmatiserats . The Constant Gardener har väckt uppmärksamhet.

Läkemedelsindustrins totala kontroll över sin personal blir tydlig när några som vill följa sina samveten förföljs och misstänkliggörs. Sjukdomsbekämpningen i Afrika framställs som en cynisk marknad. Man undrar hur Afrikas fattiga länder ska kunna ge folket de läkemedel som behövs. Till exempel i kampen mot Hiv och AIDS.

Läsvärt om än i vissa partier rörigt i överkant. Boken är aktuell och starkt ifrågasättande till multinationella medicinjättars affärer och metoder. Visserligen är det ingen dokumentär skildring utan en alltigenom fabulerad och uppdiktad historia. Det värsta är väl att trots det verkar inte allt alltigenom otroligt...

Andra bloggar om: Den trägne odlaren, The Constant Gardener, John le Carré, Film, Medicin, Läkemedelsindustrin

Religionsfrihet och frihet från religion

Morgan Johansson, tidigare minister och numera medlem i ledningen för Humanisterna, svarade i Svenska Dagbladet på Bitte Assarmos artikel om religions- och kristofobi i Sverige. Morgan Johansson skriver att han har ”kritiserat både kristen och muslimsk fundamentalism” och att han ”varnat för att använda religiösa argument i en politisk debatt”. Han tycker att religion och politik ska hållas isär.

Varför just argument med en religiös klangbotten är otjänliga i politiken klargör Morgan Johansson inte. Det är väl en bedömningsfråga om han gjort plumpa uttalanden. Han har varit mycket svepande i sitt sätt att klumpa ihop religion med fundamentalism.

Att Morgan Johansson vill värna hiv- och aidsdrabbade och förhindra illegala aborter är legitimt. I det har han sällskap av många troende och religiösa personer (även katoliker) som också anser att de kristna kyrkorna måste möta och ta tag i dessa stora problem. Och göra det med öppna ögon och utan sina standardsvar.

I SvD 20/4 2005 skrev Morgan Johansson: Ett är emellertid säkert: under Johannes Paulus II:s tid har katolska kyrkan stärkt sin ställning politiskt, och vi kan konstatera att religionens ökande politiska betydelse snarare är en trend än ett isolerat fenomen. Jag menar att vi därmed ser ett bakslag för vetenskap och förnuftstro. Det är i sin förlängning mycket farligt för demokratin. När religionen breder ut sig i politiken omöjliggörs all logisk diskussion. Religiösa grundsatser kan aldrig analyseras rationellt, de bara finns där som axiom och låser all diskussion. Möjligheterna att kompromissa försvåras kraftigt.

Att religion axiomatiskt skulle stå emot vetenskap och förnuft är lika ohistoriskt som dumt. Under många sekler har kyrkan innehållit inskränkthet men även insikt och kunskap, Där har vetenskapen närts och utvecklats med hjälp av rationellt tänkande och förnuft. Att religion och logik skulle stå i strid med varandra är en annan förutfattad mening. Om detta har Anders Piltz initierat och klokt skrivit i Sydsvenska Dagbladet.

I Humanisten No 3 2005 skrev Morgan Johansson att En del föräldrar väljer idag att placera sina barn i friskolor för att de ska få sådan fostran att de inte kommer att få höra att religiösa skapelseberättelser strider mot vetenskapliga rön, för att de i undervisningen inte ska behöva få höra om andra religioner – i varje fall inte objektivt beskrivna – och för att de inte ska behöva träffa barn med annan religiös bakgrund. För mig handlar detta om målkonflikt mellan å den ena sidan föräldrarnas rätt att utifrån egna religiösa överväganden välja skola för sina barn och å den andra sidan barnets rätt till allsidig och objektiv undervisning. I denna konflikt står jag på barnets sida.

Hans beskrivning av föräldrars motiv är inte representativa. Och att friskolor där kyrkor eller religion finns som drivande per definition skulle stå emot barnets intresse av en allsidig undervisning var och är en inskränkt kritik. Gjorde Skolverket inte sitt jobb?

I ett val mellan Göran Skytte och Bitte Assarmo å ena sidan och Morgan Johansson å den andra står allt fler nära de förstnämnda. Deras sätt att värna religionsfriheten är betydligt mera tolerant än Morgan Johanssons.

Andra bloggar om: Morgan Johansson, Göran Skytte, Bitte Assarmo, Kristofobi, Religion, Friskola, Anders Piltz

Vid dagens slut

Så går en dag än från vår tid Och kommer icke mer,

Och än en natt med Herrens frid Till jorden sänkes ner.

Med framsträckta händer formade som en skål fångar jag

en sommar vattnet från pumpen och dricker mig otörstig.

Så tar jag om söndagen emot välsignelsen. Med kupade

händer. På samma vis överlämnar jag den gångna dagen.

Mina händer. Till synes tomma, tömda. Det som varit

lyckas jag inte hålla kvar. Kan inte fånga det. Nu lämnar jag

det som varit. Återlämnar det. Och väntar frid.

Andra bloggar om: Frid, Välsignelse, Kupade händer, Religion

Inför bonussystem i kyrkan!

Det är synd om människan. Nu senast är det mest synd om ledningen på Ericsson. Man lider med alla stackars direktörer som inte fick sin bonus. För ett företag i kommunikationsbranschen är nederlaget på bolagsstämman dubbelt. Man hade inte bara misslyckats att kommunicera, man fäste uppmärksamhet på det som borde ske undanskymt. Dålig reklam! Hur ska Ericssonsfolket nu kunna visa sig på golfbanor eller cocktailpartyn? Varje mobilsamtal kan häcklas som ett led i att fixa bonusprogrammet.

Att Ericsson gör mobiler och system för kommunikation har blivit en bisyssla. Nu är de också i bonusbranschen. De har väl lärt något av inspiratörerna i ABB och Skand(al)ia. Att planera hur anställda, särskilt på direktörsvåningarna, ska få ut så mycket mer av sin arbetsgivare har blivit en synnerligen viktig uppgift. Störst är den som tjänar mest, säger man ibland i kyrkan. Man har läst Matteus 20 om att ”den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare”. I Ericsson är bonussystemen uppbyggda så att de som har de högsta positionerna verkligen tjänar oändligt mycket mer än andra.

Smart är att anställda på arbetstid kan planera hur man kan berika sig, man erbjuder sig och får tillstånd att ta för sig av företag och dess vinster. Tillgångarna kan skingras lagligt och med företagens goda minne. Och så bråkas det om när någon skickar privata mail på arbetstid. Finns det något mer privat än en plånbok så tjock att innehållet knappt kan förbrukas ens om man inhandlar Värmland eller Ösel.

Idén med bonus den är inte ny. Bonussystem går ut på att få del i framtida vinster. Avlatssystemet var ett sätt att dela ut sådan del i framtida händelser, i kommande vinst. Och bonussystem handlar ju om rabatt på aktier. Avlaten kan liknas vid en mycket förmånlig aktie. Med himmelsk utdelning.

Nu bör bonussystemen förstatligas och kommunaliseras! Ideerna är för bra för att reserveras för det privata näringslivet. Då skulle vi få snurr på produktiviteten i stat och kommun. Ingen skulle komma på tanken att släppa iväg guldäggen Vattenfall eller Systembolaget – givna platser för bonus. Med bonus in natura. Fritt Överstebrännvin i trettio år om omsättningen ökar med tre procent eller rätt till tusen egna kubikmetrar vatten i Norrländska vattenmagasin.

Kommunalrådet får lägenheter i det kommunala bostadsbolagets lägenhetsbestånd. Kommunalarbetaren får välja mellan några fria månader i demensvård eller subventionerat fika i skolmatsalar.

Kyrkan kan inte heller länge bakåtsträvande stå utanför samhällsutvecklingen. Fram för kyrklig bonus! Går församlingen med plus får man som bonus fri kollekt i ett år. Går pastoratet med vinst erbjuds man reserverad plats på första bänk inte bara tredje Söndagen efter Trefaldighet utan även Första advent. En mycket eftertraktad förmån!

En bonus är att valfriheten är större i Svenska kyrkan. Man kan därför också välja att hälsa på någon som sitter övergiven och ensam eller ligger sjuk. Ett annat erbjudande handlar om att, via Lutherhjälpen och SKM, ge stöd och hjälp till flyktingar och föräldralösa barn i Afrika.

Andra bloggar om: Ericsson, Bonus, Svenska kyrkan, Mail på arbetstid

Allt är system och organisation

Tja! Efter påsk återgår allt till det normala. Som om ingenting hänt. Svagt inom en klingar ändå enstaka jubeltoner. Uppgifterna tornar upp sig. Egendomligt nog handlar de flesta om sådant som får organisationen att gå runt. Apparaten ska ha visserligen ha sitt, men när till och med människorna blir och behandlas som delar av systemet, då har bisak blivit huvudsak.

Om ledningen mest får ägna sig åt de yttre förutsättningarna som fastigheter, löner, underhåll och intern information – vad händer då med syfte och mål. Vem har då tillräckligt med tid och kraft att arbeta med det vi egentligen finns till för? Visserligen stävar supertankern vidare på sin kurs i flera mil även om ingen läser sjökortet eller vidtar några direkta åtgärder. Det är bara att hoppas att organisationstankern inte befinner sig i någon skärgård eller annan svår passage.

Att ha ledningen, men tvingas bli upptagen med apparatens många detaljer, blir till sist kontraproduktivt. Vore det så en kort period kunde det möjligen fungera. Men när det blir till det normala är det dags att organisera om.

Det nödvändiga samtalet, detta att diskutera med personal och frivilliga om uppgift och mål, om deras insats i förhållande till andras och till helheten, får inte bli eftersatt. Tiden att tänka systematiskt och strategiskt kan inte rationaliseras bort. Men just så ser risken ut i gamla och stabila organisationer. Apparaten är så stark och har sådana resurser att den kan rulla och gå nästan hur länge som helst. Långt efter det att man glömt vad allt detta egentligen fanns till för fungerar förmodligen sammanträdesmaskinen och skalet hålls i trim.

Men hur får vi gudstjänst, undervisning, diakoni och mission att bli angelägenheter för alla som lever i vår stad och bygd? Hur blir goda och glada nyheter förkunnade? Men när jag tänker efter har jag inte mer tid att sitta här och grunna. Budget ska göras. Kopiator beställas. Nästa sammanträde väntar…

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Organisation, Mål

Var hälsad på modern svenska!

Tja! Ett användbart ord som ofta hörs. Det poppar upp lite nu och då i vardagen. Tja… en svagt positiv tveksamhet. En obestämdhet som inte direkt slösar med uppmuntran. Men tja gömmer en möjlighet att något kan gå vägen.

I dessa tre små bokstäver hittar jag den obeslutsammes sätt att kortfattat skaffa sig tankeutrymme. Tjaet betyder: vad ska man tänka om det här? Eller: så kan man möjligen göra. Tja, eventuellt skulle det kunna gå…

Men Tja har större användningsområde än så. Tja är mest brukat som en förkortning. Så formuleras orden ”din ödmjuke tjänare” på modern svenska. Tja, är nutidens hälsning. Din ödmjuke tjänare blev till kortformen tjänare. Därefter uttalades det tjäna eller tjeena vilket som sedan kortades ner till ett tja. Och det uttrycket svarar ganska väl mot vad många är beredda att vara för varandra. Lite obeslutsamt, svagt positivt avvaktande. Erbjudandet om komma varandra till tjänst i stor ödmjukhet har idag blivit till tja. Så kan det gå, typ. Hur bra är det? Tja.

Så långt kommen letar jag på nätet och ser att Catharina Grünbaum 2005 skrev om denna kedja av hälsningar. Än en gång tja!

Andra bloggar om: Modern svenska, Tjänare, Hälsningar, Tja

Karmeliternunnornas vardag skymtar fram i Maud Nycanders dokumentärfilm om Marta Cavallin som fått kallelsen att bli nunna. Vad som händer med Marta och hennes familj följer dokumentärfilmaren under 10 års tid. Och det har blivit en film om hur den kristna tron i en svensk katolsk familjs liv kommer till uttryck.

Marta växte upp på landet med många syskon. Föräldrarna var gröna vågare men drivna av sin tro. På gården har de byggt ett eget huskapell. Familjens fromhet blir också Martas. Övertygelsen växer om att hennes väg är nunnans och klostrets – och så får vi följa hennes väg in till karmeliterklostret i Glumslöv, Skåne. Efter fem år får vi återknyta bekantskapen med den unga nunnan och hennes familj. Vi följer familjen och går med dem på födeledagsbesök i klostret.

Hennes mamma hade ingen högre önskan än att barnen skulle bli präster eller gå i kloster. När Marta gör det modern hoppats får vi del av den sorg som också följer. Särskilt hennes yngre bror, för vilken hon varit som en extramamma blir systerns beslut extra svårt. Ingen religion utan offer, filosoferar hennes far och menar att det måste kosta på. Religion och tro är inte bara för ens egen underhållning och tillfredsställelse.

I klostret ägnar man sig åt tystnad, bön och kontemplation. Karmeliterorden är en av de strängaste och mest slutna ordnarna. Bara ett par gånger om dagen bryts tystnaden. Nunnorna avstår från tidningar och TV. Bön för världen är deras livsväg. Det betyder något för oss alla att det finns människor som oavlåtligen ber. De befinner sig långt från kyrkopolitiska trätor och maktkamper, uthålligt ägnar de sig åt sin ordens uppgift. Karmeliterna utmanar genom sitt sätt att leva oss alla, åtminstone till eftertanke. Vad är viktigt i livet? Martas väg kan få gå – men att hon går den fäster uppmärksamhet på att livets mening inte bara står att finna i stinna plånböcker eller i scenernas strålkastarljus.

Karmeliter, Nunna, Katolska kyrkan, Kallelse

Nyhetstorka

Giv oss idag vår dagliga dos. Bönen stiger upp från hem och hus. Vid frukostborden suckas det bakoom kaffe och rostat bröd. Det är orättvist. Vi borde faktiskt komma före andra och slippa sitta här och vänta.

I ett hörn ber man på klingande arabiska. Som om det inte räckte med frustration. Den som ber hörs tydligt. Egentligen är det en gammal låda som talar för sig själv. Vår radio har alltid något att säga. Till och med på främmande språk. I hela mitt liv har jag inte lärt mig mer än en enda fras på arabiska: Salaam aleikum! När jag säger det ler vännerna som kan arabiska och svarar med en enda lång fras med många konsonanter. Det är så frustrerande att inte förstå. I förvirringen råkar jag få ur mig en annan fras jag kan – Christos Anesti (Kristus är uppstånden) – och därtill lyckas jag säga det på grekiska, vilket får mina vänner att stillsamt skaka på huvudet. Vi kommunicerar mer ovanligt än bra!

Under tiden som vi väntar vid frukosten ber muslimerna i radio. Och ändå är det helgdag. Det har blivit lite rörigt med religionen nuförtiden. I Sveriges radio är de flesta religiösa katter grå. De är liksom svåra att skilja åt. Ibland tackar vi Gud för nattens vila med hjälp av en muttrande ateist där i hörnet. Jag försökte att finjustera inställningen – men då hörde jag ännu mer av vad de sa. Och den morgonen påstods att humanisterna, allihop hade tappat tron. Just då insåg jag hur mitt i prick kommentaren var, den som rälingen sa!

Giv oss idag vår dagliga dos. Nu står vi snart inte ut. Vi hämtar fram alla mjölk och filpaket och läser girigt. Vi gräver till och med fram en gammal IKEA-katalog och en Antik och Auktion från 1999. Vänta, nu slår det i brevlådan. Äntligen kommer morgontidningarna! Nu kan dagen börja. Den dagliga dosen av nyheter och kommentarer ska göra mig lugn och redo att möta den nya dagen. Trots eländet och ondskan som strömmar från krig och katastrofer. Långsamt ska jag läsa om allt mellan himmel och jord. Och mellan raderna ska jag också läsa. Vad skriver de inte är ofta mer spännande än det man skriver. Tidningsläsandet har blivit en andra religion. Min bekännelse är att jag är en läsare, en riktig läsare. Ordet betyder allt.

På golvet ligger en nyckel. Någon har passat på att lämna tillbaka en nyckel. En tidig helgdagsmorgon. Just nu när vi smått desperata sitter och väntar. Den dagliga dosen ska ligga där på hallmattan. Men jag stillar mig och tar det som en övning i tålamod och ödmjukhet. En liten stund…innan jag ilsket ringer tidningsdistrubitionen. En telefonsvarare berättar lakoniskt att det är sådan helgdag då inga tidningar ges ut. Välkommen åter! 

Hälsningen är fantastisk. Klagomuren utmanar oss att ringa igen. Men i onödan. Distributionen fungerar som den ska hela veckan. Nästa års fasta ska jag avstå från att läsa tidningen. Det kommer ju en ny nästan varje dag. Och sparar jag några gamla tidningar har jag ju att läsa. De flesta nyheter är ändå förbi och passé innan trycksvärtan torkat.

Andra bloggar om: Morgontidningen, Nyheter, Religionsradion, Religion

Påskdagens predikan

En påskdag för mer än 20 år sedan installerades jag
som kyrkoherde i Längbro församling
Biskopen skulle ha hand om installationen och påskdagens högmässa
Kyrkoherdarna i kontraktets församlingar brukar delta
Efterhand som de dök upp i sakristian så hälsade de:
Kristus är uppstånden och vi andra svarade:
Ja, han är sannerligen uppstånden
En franciskanermunk anlände och hälsade Kristus är uppstånden
Svaret rungade: Ja, han är sannerligen uppstånden
Walter Persson, Missionsförbundets föreståndare hälsade på samma vis
Så hade alla kommit förutom biskopen som dröjde
Vi står där väntande och omklädda i våra vita dräkter
när dörren häftigt slås upp och biskopen är där
Hans leende strålar mot oss han öppnar munnen och ropar med hög röst:
Kuckeliku på er allihop!
Alla stirrar på biskopen utan att kunna svara.

Vad svarar man: Kuckeliku, på dig själv?!
Blev det bara fel? Eller ville han ironiskt avslöja
människors större förtjusning i påskfirandets många
världsliga attiraljer av tuppar, kycklingar och ägg?
Ville han skaka om oss, vända upp och ner på en de invigdas hälsning?
Biskopen illustrerade kanske omedvetet att
i påsken vänds förväntningar upp och ner
En världsbild ställs på huvudet
Jesus hade för vana att vända på det mesta: Mästaren blir tjänare,
sjuka blir friska, en utstött blir innesluten, sist ska bli först,
en fiskarpojkes matsäck ska räcka till 5000 personer,
den förlorade sonen bli hedersgäst, död bli levande!
Två händelser som också vänder perspektiven kopplas samman idag:
Den tomma graven och mötena med vitklädda änglar
och med Jesus själv

Ingen såg uppståndelsen därför behövdes tecken
Att graven var tom blev ett första tecken på att
Jesus stigit ned i dödsriket och återvänt
Tecknet fick tron på Jesu uppståndelse börja växa
Den andra nödvändiga förutsättningen var
att vänner och lärjungar genom olika dramatiska möten
måste bli övertygade om att Jesus lever:
Han kommer vandrande på stranden en morgon
Några lärjungar får sällskap på vägen till Emmaus
Skrämmande oväntat står han i ett rum
där lärjungarna sitter instängda

Det låsta rummet har blivit en stor framgång i deckarvärlden
– men upp och ner liksom
I mordhistoriernas universum har de levande
lämnat det låsta rummet och kvar finns någon som är död
Uppståndelsen ställde föreställningarna om liv och död på huvudet

När Jesus dör blir det jordbävning i Matteusevangeliet
och döda heliga personer uppväcks och vandrar ut ur sina gravar
Ett dramatiskt tecken med vilket Matteus understryker
att det ofattbara och obegripliga blivit möjligt

Uppståndelsen ändrade också tolkningen av tidigare händelser
Ni vet, först i efterhand har man förstått
vad mötet med en människa egentligen betydde
I efterskott stod det klart att något som hänt
inte alls var som man trodde - utan något helt annat

Maria från Magdala insåg inte den tomma gravens betydelse
De har flyttat bort Herren, säger hon till Petrus och Johannes
som genast rusar till graven
Petrus blir ifrånsprungen, Johannes är snabbare
Så bråttom de har att kontrollera om Maria har rätt
Typiskt män, såna är dom karlarna, hör jag någon sucka
De måste alltid kolla, de ska se själva,
tråkiga typer som inte kan lita på en kvinnas ord
Evangelisten understryker att de ännu inte hade
”förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda”

Maria från Magdala lyfts fram av evangelisten,
av änglarna och Jesus
Hon som en gång botats från onda andar
blir utvald till att bli det första vittnet

Hon står som vittne där till höger i vårt altarskåp
Med hjälp av henne skulle de alla omvärdera
och ompröva sin bild av Jesus
Han var inte längre den jordiske Jesus
kamraten och vännen som de vandrat med,
som de trott och hoppats på han blir nu den uppståndne
Herren Kristus Christus Victor - segraren över död och ondska
Han upphöjs och äras så som brödet och vinet upplyfts,
eleveras, under nattvardsbönerna

Höj blicken lite till och där i triumfkrucifixet
format som en upphöjd oblat lyser den med kronan krönte Segraren Kristus
Vi får i påsk nytt ljus över Jesu liv
Slutet har blivit en ny början
döden en ny födelse

Den Jesus som vandrade på jorden då
har blivit ständigt närvarande och giltig för oss
Han fortsätter att vara nära genom ordet,
Påskens tro på uppståndelsen bestyrker budskapet om att
Jesus Kristus utgivits för vår och världens skull
Hans frälsande gärning, hans försoningsdöd
hans lidande, död och uppståndelse
hela detta mönster från död till liv
Jesus går genom död (vi följer i dopet efter och
dör nedsänkta i vattnet med Kristus)
till liv (som när vi i dopet med Kristus uppstår
och stiger upp ur vattnet till ett nytt liv)

I ljuset av händelserna och förkunnelsen efter påsk
förstår vi Jesus på nytt: han är mer än en sällsynt god människa
(Eduard Schweizer, Jesus Christ), SCM Press 1989)
Han är Gud som blivit människa och gått in i lidande och död för vår skull
Hans ord: Jag är uppståndelsen och livet.. blir tydliga

Maria från Magdala återvänder till graven och det är nu
hon möter de två vitklädda änglarna
I vår altaruppsättning kan Ni se änglarna som bistår Jesus,
hans törnekrona har blivit segerns krona

Änglarna frågar: Varför gråter du, kvinna?
Hon svarar: de har flyttat bort min Herre
och jag vet inte var de lagt honom
Just då vänder hon sig om
Hur hon kom på tanken att vända ett par änglar ryggen?
De brukar så gott som alltid få lugna folk de hälsar på
Var inte rädd, frukta inte, lyder deras standardhälsning

Men Maria är kanske så ledsen, så fylld av sorg
att hon inte ens märker vad hon gör
Somliga av oss bär även i påsk egen sorg
Hon får i alla fall syn på trädgårdsvakten
Trädgårdsvakten (som är Jesus) frågar precis som änglarna:
Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?
Är det du som flyttat på Jesus, undrar hon
Då säger han hennes namn: Maria och hon känner igen honom
Rabbouni, Mästare, svarar hon
Denna händelse finns avmålad på vårt altarskåps baksida
Maria böjer sig ner inför sin mästare
Hon känner igen honom i främlingen
som visar sig vara Jesus

Den Jesus vi med Maria söker
kan nu visa sig i en medmänniska , i en främlings gestalt
Han kan möta oss i andras utsatthet och lidande,
i tillfrisknande och förnyat hopp
Han kan komma i enkelt bröd och vin
Här idag är han Dig så helt nära, tätt intill
Lyssnar du noga kan du höra honom
Det är Ditt namn han säger!

Andra bloggar om: Påskdagen, Kristus, Kyrkoherde, Maria från Magdala

Predikan Skärtorsdag 2007

I så gott som varje text finns det små detaljer man fastnar för. Även ikväll fastnade jag vid en sådan detalj i Joh 12:1-17. Gerda Cederblom har skrivit om förklädets historia. i Fataburen 1921. Folksägner berättar om hur en jättekvinna samlade stenar i sitt förkläde för att slunga det mot den förhatliga kyrkan. Ett par kullor från Vikarbyn uteslöt då ur sin kyrkdräkt sitt förkläde, ett blommigt kattunsförkläde och de gick enbart med sina kjolar. Komministern höll då i sin predikan en förmaning att de som kunde komma till Guds hus klädda på detta otillständiga sätt, ej hade rätt aktning för kyrka och sabbat. Men det finns exempel på att man låtit den döda kvinnan ha förkläde. Och till kvinnans sorgedräkt fanns förklädet med.

Att förkläde har med skydd att göra förstår men genom att samma ord i Sverige använts om det äldre sällskap som på diskret avstånd åtföljde ungdomar när de träffades och då som skydd för deras vandel.

Vad Gerda, och komministern hon nämner, inte verkar ha kommit ihåg är hur Jesus själv skyddade sig med den hemmagjorda formen av förkläde, en handduk fäst om midjan. Han gjorde det när han genomför en av evangeliets mest rörande och märkliga handlingar. Han tvättar sina lärjungars fötter. Med handduken markerar han att han är de andras tjänare, att han utför tjänarens syssla.

Fötter är mycket privata i vår del av världen. Vi skyddar dem med omslag och stänger in dem. Som sniglar bär var fot ständigt på sitt eget hus. Men till och med för lärjungarna då fötter var mer offentliga, och det enda skyddet var tunna sandaler, var intimiteten i handlingen tydlig. Att röra och tvätta en medmänniskas, en väns, fötter var och är ett tecken på närhet, tillit och ömsesidighet.

Vi låter inte vem som helst röra vid våra fötter. Tänk om ledande israeler och palestinier hade tagit av sig skorna och tvättat varandras fötter innan de satte sig vid ett förhandlingsbord – då hade det varit mera tveksamt om de hade fortsatt att strida. Fottvagning har genom intimiteten mycket att göra med fred och försoning. TV4:s hemsida berättade på Skärtorsdagen om en sådan fottvagning. Jag citerar: Som en gest av botfärdighet sökte den förre sydafrikanske justitieministern Adriaan Vlok upp en framträdande anti-apartheidkämpe och tvättade dennes fötter. Händelsen inträffade för några veckor sedan och väckte stor förundran när den i dagarna blev känd i Sydafrika.

"Han hade med sig en bibel och förklarade först att han valt mig som representant för alla de människor han borde söka upp. Sedan bad han om vatten, därefter tog han upp en skål ur sin portfölj och hällde vattnet i skålen. När han gjort det tog han fram en handduk och förklarade att jag måste låta honom få genomföra det han nu ämnade göra - sedan tvättade han mina fötter", sade en ganska generad pastor Frank Chikane när han i helgen berättade om den bisarra händelsen för sydafrikanska medier.

Mordförsök
Att det var just Frank Chikane som Vlok sökte upp med var knappast någon tillfällighet. Förutom att han numera är en av president Thabo Mbekis närmaste medarbetare utsattes Chikane under rasåtskillnadens, apartheids, sista år för flera attacker - det mest kända är ett mordförsök 1989 där hans kläder impregnerades med dödligt gift.

Adriaan Vlok har å sin sida tidigare erkänt för den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen (TRC), som utredde brott begångna under apartheid, att han i kraft av sitt dåvarande ämbete bar ansvar för sprängningen av de sydafrikanska kyrkosamfundens lokaler 1988. Eftersom Vlok erkände beviljades han amnesti av TRC.

Mbeki rörd
Både Vlok och Chikane är djupt religiösa och fottvätten var utan tvekan en gest inspirerad av den bibeltext där Jesus tvättar sina lärjungars fötter efter den sista måltiden.

Jesus slår fast att eftersom han har tvättat lärjungarnas fötter har de blivit skyldiga att tvätta varandras fötter. Med kännedom om Jesus sätt att undervisa är uppgiften förmodligen inte att just rengöra varandras fötter. Men att göra det fottvagningen representerar: att leva med varandra som varandras hjälpare och stöd, som nära och allra bästa vänner, ständigt beredda att komma varandra till hjälp.

Du och jag Alfred, säger Emil i Lönneberga som en kärleksförklaring. En närhetstext som ofta citerats i predikningar och som nu åter kommer till tals: Men i Katthultsjön bland vita näckrosor simmade Emil och Alfred omkring i det svala vattnet, och på himmelen satt julimånen röd som en lykta och lyste för dem. -Du och jag, Alfred, sa Emil. -Ja, du och jag, Emil, sa Alfred. Tror jag det!”

Så nära ska vi stå varandra. Ständigt beredda med förklädet och väntjänsten. Om det talar Jesus med sina vänner den natt då han blev förrådd…

Andra bloggar om: Skärtorsdag, Påsk, Frank Chikane, Fottvagning, Predikan, Emil i Lönneberga, Förkläden