Varannan gång som det ringer händer händer något jag inte vill! På mobilen ska man trycka på en alldeles bestämd och liten knapp med en lyft lur på. Så är det tänkt. Men varannat samtal kopplas bort. Eftersom knappen är för liten till mina stora fingar. Besynnerligt är vad det är!
Denna märkliga bärbara lilla apparat kan mycket. Oändligt mycket mer än vad jag kan. Detta därför att den är så komplicerad att jag inte förmår minnas eller utföra alla märkliga knapptryckningssekvenser. I rätt ordning.
Telefonen kan ta emot mail. Det kan inte jag. Den kan surfa på nätet vilket inte jag kan. Den vet var den är. Vilket jag sällan har en aning om. I GPS-termer mer bestämt. Trots att den vet så mycket är den inte olik mig. Själv har jag vissa kunskaper i en hel del ämnen, men kan ha svårt att nyttiggöra det som finns i kunskapsförrådet mitt. Mobiltelefonen har ingen användning alls av det mesta av sina insikter, förmågor eller möjligheter.
Olämpligt nog blir min telefon ofta full. Av inkommande meddelanden. Varje telefonsvararbesked läser den dessutom upp två gånger. Min teori är att den inte litar på mig. Inte helt och fullt. Tålmodigt lyssnar jag på upprepningarna. För att slippa höra dem nästa gång telefonsvararen vill mig något. Gånger två.
Som tur är kan jag ta emot varannat samtal. Och ringa på den. När jag lyckas hitta in i listan över kontakter...
Kommunikationsteknologin har ändrats. Det enda oföränderliga tycks vara jag och min oförmåga att ta in moderna lösningar. Intre ens Clas Ohlsson hade så särskilt mycket att erbjuda när jag frågade. Beprövade sätt att meddela sig är antikverade. Budkavlar, semaforeringsflaggor och morsenycklar fanns inte i sortimentet. Så det kan bli!
07 september 2011
02 september 2011
Grå dag i väntan på något gott
Grå, grå är himmelen. När jag blickar ut genom fönstret kan det dock finnas hopp om en ljusning. Sinnet är också gråare än vanligt. Sömnen ville inte infinna sig. Anledningen? Gårdagen innehöll en liten operation. Fyra stygn och ett skrymmande tryckförband uppe på flinten blev följden. Såret, dolt för världen, ville inte sluta värka. Så John Blund höll sig på avstånd. Så det blev till att lösa korsord, klappa katten, läsa ett kapitel och snurra som en vindflöjel.
Men under operationen med lokalbedövning diskuterade vi bland annat svamp. Jag fick känna mig nöjd när jag berättade om skogens svarta guld - trumpetsvamparna. Vi abr väl hem en fem-sex liter i alla fall. Och ett par liter gula kantareller blev det också. Dock kunde det ha blivit mer. Vildsvinen har nämligen med sina trynen som jordfräsar demolerat svampskogens finaste ställen.
Nu torkar de svarta trumpetsvamparna långsamt i väntan på att spela sina finaste fanfarer till höstens måltider. Tala om att vänta på något gott!
Men under operationen med lokalbedövning diskuterade vi bland annat svamp. Jag fick känna mig nöjd när jag berättade om skogens svarta guld - trumpetsvamparna. Vi abr väl hem en fem-sex liter i alla fall. Och ett par liter gula kantareller blev det också. Dock kunde det ha blivit mer. Vildsvinen har nämligen med sina trynen som jordfräsar demolerat svampskogens finaste ställen.
Nu torkar de svarta trumpetsvamparna långsamt i väntan på att spela sina finaste fanfarer till höstens måltider. Tala om att vänta på något gott!
01 september 2011
Professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld, får beröm av Karin Långström Vinge för att han skriver bra om kyrkan och partipolitiken. Han har tydligen fått diskutera moderaternas förslag till avhopp i P1 morgon. Det är på sin plats att de partikritiska rösterna fick höras. Varför inte i Sveriges radio?! Här ska professsor Bjereld också få lite mothugg. Med ett antal synpunkter som inte bemöts eller tycks vilja diskuteras på allvar.
Han skriver: De politiska partierna är också viktiga för Svenska kyrkans interna liv. Partierna bidrar med människor som känner gemenskap med Svenska kyrkan och som är villiga att kandidera till olika förtroendeuppdrag. Om partierna retirerar från kyrkovalen kommer de kyrkopolitiska uppdragen i större utsträckning än nu att innehas av det s k kyrkfolket, d v s den grupp som kännetecknas av att vara väldigt trogna gudstjänstbesökare.
Hur stor partigemenskapen är med Svenska kyrkan kan man tvivla på. Aldrig någonsin har jag hört de politiska partierna uppmana sitt partifolk att gå i kyrkan, döpa sina barn, puffa för konfirmation. I kyrkostyrelsen och kyrkomötet kan man gilla kristendomen lite mer. Men så snart man går tillbaka in i partiets verksamhet är det livsåskådningsmässig neutralitet som gäller. Hur mycket partigemenskap med kyrkan vittnar det om? Det man är intresserad av som parti är att ha inflytande och makt. Vad sedan enskilda förtroendevalda tycker och tänker är ju en underordnad fråga. Partiet väljer kandidater och gör listor från sina intressen. Det borde professorn redan ha märkt.
Bjereld fortsätter genom att skriva att gudstjänstfolket, denna grupp är inte representativt för Svenska kyrkans 6.5 miljoner medlemmar. En folkkyrka behöver både de trogna gudstjänstbesökarna och alla de människor som känner gemenskap med kyrkan utan att de med nödvändighet deltar Högmässan varje söndag.
Men jämför gudstjänstfolket förhållande till kyrkan med partimedlemmarnas förhållande till väljkarkåren eller medborgarna - relationen är väl ungefär densamma. Partieliten ska bestämma i partiet och över politiken, men i kyrkan får de aktivt utövande kristna inte styra.
Det är en antikverad syn på partipolitikens uppgift och företräden som Bjereld företräder. I ett enda av många trossamfund ska partipolitikerna styra. Hur jämlikt är det? På den punkten tycks Bjereld företräda idén att partierna ska styra i alla slags folkrörelser, föreningar och trossamfund. De partier som grundades för att styra i stat och kommun! Så här skriver Bjereld: En väg framåt för de politiska partierna är att utveckla sin samverkan med civilsamhällets alla olika organisationer Partierna skall finnas där människorna finns, och väldigt, väldigt många människor - 6.5 miljoner - finns i Svenska kyrkan.
Här anar man att han tänker att socialdemokrater och centerpartister egentligen borde leda muslimska församlingar, katolska kyrkan eller idrottsrörelsen. Om han inte menar det borde han prestera argument som förklarar och motiverar varför ett enda samfund ska styras av de partier som leder verksamheten inom stat och kommun. På mig verkar det som ett slags delikatessjäv, man förhindrar Svenska kyrkan att utifrån egena premisser forma sin verksamhet och utöva samhällskritik!
Såsom man genom bindningar till särskilda banker inte ville veta av och kunde hindra planer på en kyrkans bank. Centern med Föreningsbanken, socialdemokrater och folkpartister med Sparbanken och de konservativa som gillade SHB och SEB. Ergo ingen kyrkans bank.
I ett modent och sekulärt samhällssystem ska naturligtvis bodelningen mellan partipolitik och trossamfund vara helt genomförd. Allt annat andas kontroll och överhet. Det har i alla fall en del moderater börjat förstå.
Han skriver: De politiska partierna är också viktiga för Svenska kyrkans interna liv. Partierna bidrar med människor som känner gemenskap med Svenska kyrkan och som är villiga att kandidera till olika förtroendeuppdrag. Om partierna retirerar från kyrkovalen kommer de kyrkopolitiska uppdragen i större utsträckning än nu att innehas av det s k kyrkfolket, d v s den grupp som kännetecknas av att vara väldigt trogna gudstjänstbesökare.
Hur stor partigemenskapen är med Svenska kyrkan kan man tvivla på. Aldrig någonsin har jag hört de politiska partierna uppmana sitt partifolk att gå i kyrkan, döpa sina barn, puffa för konfirmation. I kyrkostyrelsen och kyrkomötet kan man gilla kristendomen lite mer. Men så snart man går tillbaka in i partiets verksamhet är det livsåskådningsmässig neutralitet som gäller. Hur mycket partigemenskap med kyrkan vittnar det om? Det man är intresserad av som parti är att ha inflytande och makt. Vad sedan enskilda förtroendevalda tycker och tänker är ju en underordnad fråga. Partiet väljer kandidater och gör listor från sina intressen. Det borde professorn redan ha märkt.
Bjereld fortsätter genom att skriva att gudstjänstfolket, denna grupp är inte representativt för Svenska kyrkans 6.5 miljoner medlemmar. En folkkyrka behöver både de trogna gudstjänstbesökarna och alla de människor som känner gemenskap med kyrkan utan att de med nödvändighet deltar Högmässan varje söndag.
Men jämför gudstjänstfolket förhållande till kyrkan med partimedlemmarnas förhållande till väljkarkåren eller medborgarna - relationen är väl ungefär densamma. Partieliten ska bestämma i partiet och över politiken, men i kyrkan får de aktivt utövande kristna inte styra.
Det är en antikverad syn på partipolitikens uppgift och företräden som Bjereld företräder. I ett enda av många trossamfund ska partipolitikerna styra. Hur jämlikt är det? På den punkten tycks Bjereld företräda idén att partierna ska styra i alla slags folkrörelser, föreningar och trossamfund. De partier som grundades för att styra i stat och kommun! Så här skriver Bjereld: En väg framåt för de politiska partierna är att utveckla sin samverkan med civilsamhällets alla olika organisationer Partierna skall finnas där människorna finns, och väldigt, väldigt många människor - 6.5 miljoner - finns i Svenska kyrkan.
Här anar man att han tänker att socialdemokrater och centerpartister egentligen borde leda muslimska församlingar, katolska kyrkan eller idrottsrörelsen. Om han inte menar det borde han prestera argument som förklarar och motiverar varför ett enda samfund ska styras av de partier som leder verksamheten inom stat och kommun. På mig verkar det som ett slags delikatessjäv, man förhindrar Svenska kyrkan att utifrån egena premisser forma sin verksamhet och utöva samhällskritik!
Såsom man genom bindningar till särskilda banker inte ville veta av och kunde hindra planer på en kyrkans bank. Centern med Föreningsbanken, socialdemokrater och folkpartister med Sparbanken och de konservativa som gillade SHB och SEB. Ergo ingen kyrkans bank.
I ett modent och sekulärt samhällssystem ska naturligtvis bodelningen mellan partipolitik och trossamfund vara helt genomförd. Allt annat andas kontroll och överhet. Det har i alla fall en del moderater börjat förstå.
31 augusti 2011
Vad rätt du tänkt, så fel det blev
I den kyrkliga tidningen SPT 17/2011 (Svensk Pastoraltidskrift – Kyrkligt forum) läser jag om förslagen att förvandla Svenska kyrkans organisation i grunden. Strukturutredningens betänkande kommenteras av POSK:s (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) ledande företrädare och ordförande, Hans-Olof Andrén. Han satt i utredningen och har gedigen kunskap om vad som ligger bakom förslagen.
Han kommenterar utredningens arbete med att undersöka varför församlingar lagts samman. Det vanligaste skälet, skriver Andrén, är svårigheter att utföra den grundläggande uppgiften, framför allt att fira gudstjänst. Därtill kommer brist på förtroendevalda och bristande resurser personellt och ekonomiskt.
Men, skriver han, i andra fall handlar det om andra saker. Där har stora och mycket stora församlingar gått samman. ”Den nya jätteförsamlingen har säkert blivit ekonomiskt och administrativt rationell, men ´församling´ i något slags teologisk och sociologisk mening – grundad i ett gudstjänstliv och en församlingsgemenskap – är det naturligtvis inte fråga om”. Klokt och rätt.
Här skulle jag vilja säga något som kunde få Hans-Olof Andrén att tänka om vad gäller förslagen som sedan följer. Men det blir säkert svårt med tanke på att han bundit upp sig och står bakom förslagen. Men jag som inte varit med reagerar starkt: om man tänkt så rätt, varför blir det så fel?
Strukturutredningen vill erbjuda en ny syn på pastoratet. Men vad gäller de gamla samfälligheterna blir pastoratet en ny samfällighet med obegränsad makt över pengar och innehåll! Det finns inget som tvingar den nya ledningen att i framtiden delegera beslut till församlingsnivå. Om målet är att man ska dela på de många uppgifterna borde väl den enklaste modellen ha varit att upplösa samfälligheterna och låta församlingarna behålla makten över sina egna resurser och frågor. Gemensamt kunde man ha fått bilda eller ingå i en förvaltning eller ett bolag där man kunde hantera fastighetsfrågor, personalexperter och flera andra uppgifter som enskilda församlingar inte har egna resurser att hantera. Församlingens grundläggande uppgift klarar de normalt.
Nu tar man ifrån församlingen församlingsinstruktionen. Och församlingsrådet som är en bleksiktig kopia av de gamla direktvalda kyrkoråden utses av fullmäktige och banden till lokalgemenskapen behöver inte längre finnas kvar. Församlingen får ingen egen kyrkoherde och därmed finns inte längre kyrkoherdens ledaransvar kvar i någon kvalificerad mening. I Örebro skulle 7 församlingar dela på en herde. Nya chefer kan lika gärna bli andra kyrkliga befattningshavare som inte är löftesbundna till kyrkans tro, lära och bekännelse.
De gamla kyrkonämnderna blir nu det nya enda kyrkorådet och får all exekutiv makt under kyrkofullmäktige. För att värna församlingarna gör man dem maktlösa! Lös den ekvationen den som kan. Utredningen följer de kommunala mönstren med allt större enheter under en chef och en politisk ledning!
Hans-Olof Andrén kallar detta ”ett viktigt teologiskt ställningstagande: verkligheten hänger ihop, både andligt och materiellt är redskap i evangeliets tjänst”. Men den idén kullkastar inte vår lutherska tradition av självstyrande lokala församlingar inställda i kyrkans episkopala struktur. Tvärt om talar den för ett bibehållande av lokala kyrkoråd och styr en församling. Skickar man makten uppåt i systemet kommer lokalförsamlingen att tappa förmågan att förena andligt och materiellt. De löper risken att bli underordnade andliga föreningar som ska vidmakthålla gudstjänstlivet. De förfogar inte längre över sina materiella resurser.
Om våra förslag blir verklighet kan alltså pastoratets kyrkoråd självt styra en gemensam pastoral verksamhet – en diakonicentral t ex, skriver Hans-Olof Andrén. Var ska resurserna till den diakonicentralen tas, kan man undra. Finns det någon som tror att det inte kan urholka församlingsdiakonin eller någon annan lokal verksamhet, den som finns på armlängds avstånd?
Samfälligheterna har varit en undermålig lösning på problem som församlingarna har försökt lösa. Därför blir det extra ledsamt att utredningen bygger sitt lösningsförslag kring samfälligheterna som hade behövt upphöra. Förslaget om de nya pastoraten betyder att man i praktiken gör en församling av många eftersom det nu bara ska finnas en kyrkoherde. Man inför en superkyrkoherde som blir ett slags minibiskop. Personen får mycket att bestyra ihop med ett litet begränsat folkvalda. Antalet förtroendevalda med något inflytande att tala om, dvs där andligt och materiellt hålls samman, blir försvinnande få. Allt färre får allt mer att bestämma över allt större delar av Svenska kyrkan!
Av de ovan redovisade skälen finner jag Strukturutredningens förslag omöjliga. De strider mot vår traditionsenliga modell med dubbel ansvarslinje eftersom så många nuvarande kyrkoherdar avpolletteras. Det lokala självstyret i den episkopala strukturen hackas sönder genom dessa nya superherdar och det begränsade antalet förtroendevalda. Församlingarna töms på uppgifter och förandligas eftersom de kommer att sakna sina egna resurser.
De gamla kontrakten havererar och vår traditionella modell för tillsyn kullkastas. Man centraliserar istället för att låta besluten fattas på lägsta möjliga nivå och låter subsidiaritetsprincipen upphöra att vara en ledstjärna. Kyrkoherden och kyrkorådet kan med några enkla penndrag flytta på människor från profilerade församlingar och verksamheter som de vill ändra på eller motverka. Jag saknar numera tilltro till att de som får mycket makt i kyrkan kommer att ha vilja, mod eller lust att värna mångfald och låta olika traditioner och spiritualiteter göra sig gällande. Hur kan det komma sig? Jag läser och lyssnar. (Ett exempel. Engagerad och aktiv ekumenik står lågt i kurs och kontakter med de stora kristna traditionerna i världen blir alltmera misstänkt. Såvida det inte sker på kyrkoledarnivå där man mu,era också negligerar våra överenskommelser om att tala med varandra innan större förändringar genomförs. Så gick det med den stolta lutherska brokyrkan och hennes evangeliska katolicitet!)
Varför har man så bråttom, har jag frågat på denna blogg flera gånger. Det finns enligt utredningen inte tid att göra denna totalomgörning till en valfråga. Det lär inte bli möjligt för de församlingar som inte vill följa med in i det nya att hinna bilda egna pastorat genom samgående eller församlingsdelning. Ingen tid har räknats in för att fördela nuvarande samfälligheters tillgångar på församlingar som går med och dem som stannar utanför. Min misstanke, det ska jag erkänna helt öppet, är att man inte kommer att tillåta några sådana avhopp. För då blir det kaos och komplicerat. Jag saknar alltså Hans-Olof Andrén tillförsikt om att detta ska bli bra. Den tilliten till delar av de politiska hiearkierna och till den kyrkliga maktapparaten har efter hand krackelerat och vittrat sönder.
Strukturutredningen sänder all makt till de nya samfälligheterna, pastoraten. Det är inte att värna församlingarna.
Strukturutredningen har bl a kommenterats av
Sveriges Kyrkokamerala förening
Dag Sandahl
Kristdemokrater i Svenska kyrkan
POSK:s Valblogg
Frimodig kyrka
Han kommenterar utredningens arbete med att undersöka varför församlingar lagts samman. Det vanligaste skälet, skriver Andrén, är svårigheter att utföra den grundläggande uppgiften, framför allt att fira gudstjänst. Därtill kommer brist på förtroendevalda och bristande resurser personellt och ekonomiskt.
Men, skriver han, i andra fall handlar det om andra saker. Där har stora och mycket stora församlingar gått samman. ”Den nya jätteförsamlingen har säkert blivit ekonomiskt och administrativt rationell, men ´församling´ i något slags teologisk och sociologisk mening – grundad i ett gudstjänstliv och en församlingsgemenskap – är det naturligtvis inte fråga om”. Klokt och rätt.
Här skulle jag vilja säga något som kunde få Hans-Olof Andrén att tänka om vad gäller förslagen som sedan följer. Men det blir säkert svårt med tanke på att han bundit upp sig och står bakom förslagen. Men jag som inte varit med reagerar starkt: om man tänkt så rätt, varför blir det så fel?
Strukturutredningen vill erbjuda en ny syn på pastoratet. Men vad gäller de gamla samfälligheterna blir pastoratet en ny samfällighet med obegränsad makt över pengar och innehåll! Det finns inget som tvingar den nya ledningen att i framtiden delegera beslut till församlingsnivå. Om målet är att man ska dela på de många uppgifterna borde väl den enklaste modellen ha varit att upplösa samfälligheterna och låta församlingarna behålla makten över sina egna resurser och frågor. Gemensamt kunde man ha fått bilda eller ingå i en förvaltning eller ett bolag där man kunde hantera fastighetsfrågor, personalexperter och flera andra uppgifter som enskilda församlingar inte har egna resurser att hantera. Församlingens grundläggande uppgift klarar de normalt.
Nu tar man ifrån församlingen församlingsinstruktionen. Och församlingsrådet som är en bleksiktig kopia av de gamla direktvalda kyrkoråden utses av fullmäktige och banden till lokalgemenskapen behöver inte längre finnas kvar. Församlingen får ingen egen kyrkoherde och därmed finns inte längre kyrkoherdens ledaransvar kvar i någon kvalificerad mening. I Örebro skulle 7 församlingar dela på en herde. Nya chefer kan lika gärna bli andra kyrkliga befattningshavare som inte är löftesbundna till kyrkans tro, lära och bekännelse.
De gamla kyrkonämnderna blir nu det nya enda kyrkorådet och får all exekutiv makt under kyrkofullmäktige. För att värna församlingarna gör man dem maktlösa! Lös den ekvationen den som kan. Utredningen följer de kommunala mönstren med allt större enheter under en chef och en politisk ledning!
Hans-Olof Andrén kallar detta ”ett viktigt teologiskt ställningstagande: verkligheten hänger ihop, både andligt och materiellt är redskap i evangeliets tjänst”. Men den idén kullkastar inte vår lutherska tradition av självstyrande lokala församlingar inställda i kyrkans episkopala struktur. Tvärt om talar den för ett bibehållande av lokala kyrkoråd och styr en församling. Skickar man makten uppåt i systemet kommer lokalförsamlingen att tappa förmågan att förena andligt och materiellt. De löper risken att bli underordnade andliga föreningar som ska vidmakthålla gudstjänstlivet. De förfogar inte längre över sina materiella resurser.
Om våra förslag blir verklighet kan alltså pastoratets kyrkoråd självt styra en gemensam pastoral verksamhet – en diakonicentral t ex, skriver Hans-Olof Andrén. Var ska resurserna till den diakonicentralen tas, kan man undra. Finns det någon som tror att det inte kan urholka församlingsdiakonin eller någon annan lokal verksamhet, den som finns på armlängds avstånd?
Samfälligheterna har varit en undermålig lösning på problem som församlingarna har försökt lösa. Därför blir det extra ledsamt att utredningen bygger sitt lösningsförslag kring samfälligheterna som hade behövt upphöra. Förslaget om de nya pastoraten betyder att man i praktiken gör en församling av många eftersom det nu bara ska finnas en kyrkoherde. Man inför en superkyrkoherde som blir ett slags minibiskop. Personen får mycket att bestyra ihop med ett litet begränsat folkvalda. Antalet förtroendevalda med något inflytande att tala om, dvs där andligt och materiellt hålls samman, blir försvinnande få. Allt färre får allt mer att bestämma över allt större delar av Svenska kyrkan!
Av de ovan redovisade skälen finner jag Strukturutredningens förslag omöjliga. De strider mot vår traditionsenliga modell med dubbel ansvarslinje eftersom så många nuvarande kyrkoherdar avpolletteras. Det lokala självstyret i den episkopala strukturen hackas sönder genom dessa nya superherdar och det begränsade antalet förtroendevalda. Församlingarna töms på uppgifter och förandligas eftersom de kommer att sakna sina egna resurser.
De gamla kontrakten havererar och vår traditionella modell för tillsyn kullkastas. Man centraliserar istället för att låta besluten fattas på lägsta möjliga nivå och låter subsidiaritetsprincipen upphöra att vara en ledstjärna. Kyrkoherden och kyrkorådet kan med några enkla penndrag flytta på människor från profilerade församlingar och verksamheter som de vill ändra på eller motverka. Jag saknar numera tilltro till att de som får mycket makt i kyrkan kommer att ha vilja, mod eller lust att värna mångfald och låta olika traditioner och spiritualiteter göra sig gällande. Hur kan det komma sig? Jag läser och lyssnar. (Ett exempel. Engagerad och aktiv ekumenik står lågt i kurs och kontakter med de stora kristna traditionerna i världen blir alltmera misstänkt. Såvida det inte sker på kyrkoledarnivå där man mu,era också negligerar våra överenskommelser om att tala med varandra innan större förändringar genomförs. Så gick det med den stolta lutherska brokyrkan och hennes evangeliska katolicitet!)
Varför har man så bråttom, har jag frågat på denna blogg flera gånger. Det finns enligt utredningen inte tid att göra denna totalomgörning till en valfråga. Det lär inte bli möjligt för de församlingar som inte vill följa med in i det nya att hinna bilda egna pastorat genom samgående eller församlingsdelning. Ingen tid har räknats in för att fördela nuvarande samfälligheters tillgångar på församlingar som går med och dem som stannar utanför. Min misstanke, det ska jag erkänna helt öppet, är att man inte kommer att tillåta några sådana avhopp. För då blir det kaos och komplicerat. Jag saknar alltså Hans-Olof Andrén tillförsikt om att detta ska bli bra. Den tilliten till delar av de politiska hiearkierna och till den kyrkliga maktapparaten har efter hand krackelerat och vittrat sönder.
Strukturutredningen sänder all makt till de nya samfälligheterna, pastoraten. Det är inte att värna församlingarna.
Strukturutredningen har bl a kommenterats av
Sveriges Kyrkokamerala förening
Dag Sandahl
Kristdemokrater i Svenska kyrkan
POSK:s Valblogg
Frimodig kyrka
30 augusti 2011
Kyrkans skäl att finnas till
Försvaret för att politiska partier ska ha makten i kyrkan är fortfarande utbrett. Försvaret tycks öka i takt med att kritiken blir tydligare. När moderaterna är beredda att ta steget bort från att ett trossamfund bland många ska vara styrt av politiska partier tycks det inte alls stämma till minsta eftertanke hos andra partipolitiska grupper. Tvärt om.
Hur är det då med argumenten? Karin Långström Vinge, flitig kyrkopolitisk bloggare, kommenterar en ledare i Skövdetidningen SLA. Tidningen menar att politiska partier i kyrkan ska förpassas till historiens skräpkammare. Karin LV ställer den retoriska frågan: Men hur stämmer det med demokratiska värderingar att påpeka olämpligheten i att kandidera för en viss grupp i ett visst sammanhang?
Vad är demokratiska värderingar, undrar jag. Är det övertygelser om att allt i vårt samhälle ska byggas med den parlamentariska demokratin som modell? Eller att man bör organisera det civila samhället så att så många människor som möjligt får inflytande? Eller att folkviljan står över det som tradition, lära och Bibel värnar? Att hävda att politiska partier inte ska styra en kyrka är ingen odemokratisk tanke. Demokratin förutsätter inte att de politiska partierna ska dominera andra områden av samhället.
Kyrkan fanns före partierna. Och lär på något sätt överleva även denna partipolitiska parentes. Som alla andra stora rörelser och organisationer borde kyrkan själv få finna sin väg till demokrati. Vill man prompt ha politiska värderingar representerade i kyrkliga val borde kyrkfolket åtminstone kunna välja mellan alla kandidater. Så länge man låser väljarna till valsedlar som partierna har kontroll över kan man fråga hur demokratiskt det är. Folkvilja översätt i det fallet till partimakt.
Karin LV fortsätter: Varför ska de då ”ställa upp” som moderater? Svaret är i en demokratisk kyrka enkel: just därför att de kan. Den grupp som samlar tillräckligt många intressenter är välkommen att kandidera i kyrkovalet. De politiska partier som ”ställer upp” gör det för att de tycker att det finns anledning till det. De företräder våra medlemmar i en organisation som lever av medlemmarnas kyrkoavgifter. Det ger trovärdighet. De har erfarenheter av näringsliv, kommun, landsting och riksdag.
Med samma argumentering borde till exempel Greenpeace, Humanisterna (de som är med i Svenska kyrkan) och Fotbollsförbundet också ställa upp. De kan ställa upp om de vill och de har säkert medlemmar som tillhör Svenska kyrkan. Bakom den tanken ligger föreställningen att för att man kan göra något så ska man göra det. Och det är inte alls en bra modell. Tvärt om är det mycket som politiska partier bör avstå från även om de har möjlighet och skulle kunna.
Politiska partier är små organisationer i förhållande till Svenska kyrkan. Visserligen samlar de många röster i riksdags- och kommunalvalen - men det är sympatisörer på valdagen. De som ska styra en kyrka bör naturligtvis väljas utifrån kyrkans kärnfrågor - som har med kristen tro och teologi att göra. Precis som man i politiska val väljer utifrån politisk ideologi och program som har med samhällets kärnfrågor att göra - arbetsmarknad, skatter, samhälleutveckling etc.
Jag bävar för vad som händer de närmaste åren om inte de politiska partierna besinnar sig. Hur goda kristna det än finns i partierna är det partiernas program som lägger riktning och mål. Än har ingen lyckats visa mig att det finns den ömsesidighet mellan partier och tro som skulle ge trovärdighet åt partipolitiken.
När stod ett politiskt parti senast för sitt kristna åtagande utanför Svenska kyrkans väggar, t ex i stat och kommun? När drev ett parti senast på sina medlemmar att vara solidariska med kyrkan? Att gå i gudstjänst, låta döpa sina barn? Att stödja Svenska kyrkans internationella arbete? Uppmanade partifolket att ta bekännelsen och trons frågor på allvar?
Dessutom - nu riskerar kyrkan att få centerförsamlingar och socialdemokratiska församlingar, i likhet med kommuner som har den ena eller andra politiska färgen. En sådan partipolitisk kyrka står enligt min uppfattning i strid med kyrkans väsen. Med dess grund, des vara, dess raison d´être!
Hur är det då med argumenten? Karin Långström Vinge, flitig kyrkopolitisk bloggare, kommenterar en ledare i Skövdetidningen SLA. Tidningen menar att politiska partier i kyrkan ska förpassas till historiens skräpkammare. Karin LV ställer den retoriska frågan: Men hur stämmer det med demokratiska värderingar att påpeka olämpligheten i att kandidera för en viss grupp i ett visst sammanhang?
Vad är demokratiska värderingar, undrar jag. Är det övertygelser om att allt i vårt samhälle ska byggas med den parlamentariska demokratin som modell? Eller att man bör organisera det civila samhället så att så många människor som möjligt får inflytande? Eller att folkviljan står över det som tradition, lära och Bibel värnar? Att hävda att politiska partier inte ska styra en kyrka är ingen odemokratisk tanke. Demokratin förutsätter inte att de politiska partierna ska dominera andra områden av samhället.
Kyrkan fanns före partierna. Och lär på något sätt överleva även denna partipolitiska parentes. Som alla andra stora rörelser och organisationer borde kyrkan själv få finna sin väg till demokrati. Vill man prompt ha politiska värderingar representerade i kyrkliga val borde kyrkfolket åtminstone kunna välja mellan alla kandidater. Så länge man låser väljarna till valsedlar som partierna har kontroll över kan man fråga hur demokratiskt det är. Folkvilja översätt i det fallet till partimakt.
Karin LV fortsätter: Varför ska de då ”ställa upp” som moderater? Svaret är i en demokratisk kyrka enkel: just därför att de kan. Den grupp som samlar tillräckligt många intressenter är välkommen att kandidera i kyrkovalet. De politiska partier som ”ställer upp” gör det för att de tycker att det finns anledning till det. De företräder våra medlemmar i en organisation som lever av medlemmarnas kyrkoavgifter. Det ger trovärdighet. De har erfarenheter av näringsliv, kommun, landsting och riksdag.
Med samma argumentering borde till exempel Greenpeace, Humanisterna (de som är med i Svenska kyrkan) och Fotbollsförbundet också ställa upp. De kan ställa upp om de vill och de har säkert medlemmar som tillhör Svenska kyrkan. Bakom den tanken ligger föreställningen att för att man kan göra något så ska man göra det. Och det är inte alls en bra modell. Tvärt om är det mycket som politiska partier bör avstå från även om de har möjlighet och skulle kunna.
Politiska partier är små organisationer i förhållande till Svenska kyrkan. Visserligen samlar de många röster i riksdags- och kommunalvalen - men det är sympatisörer på valdagen. De som ska styra en kyrka bör naturligtvis väljas utifrån kyrkans kärnfrågor - som har med kristen tro och teologi att göra. Precis som man i politiska val väljer utifrån politisk ideologi och program som har med samhällets kärnfrågor att göra - arbetsmarknad, skatter, samhälleutveckling etc.
Jag bävar för vad som händer de närmaste åren om inte de politiska partierna besinnar sig. Hur goda kristna det än finns i partierna är det partiernas program som lägger riktning och mål. Än har ingen lyckats visa mig att det finns den ömsesidighet mellan partier och tro som skulle ge trovärdighet åt partipolitiken.
När stod ett politiskt parti senast för sitt kristna åtagande utanför Svenska kyrkans väggar, t ex i stat och kommun? När drev ett parti senast på sina medlemmar att vara solidariska med kyrkan? Att gå i gudstjänst, låta döpa sina barn? Att stödja Svenska kyrkans internationella arbete? Uppmanade partifolket att ta bekännelsen och trons frågor på allvar?
Dessutom - nu riskerar kyrkan att få centerförsamlingar och socialdemokratiska församlingar, i likhet med kommuner som har den ena eller andra politiska färgen. En sådan partipolitisk kyrka står enligt min uppfattning i strid med kyrkans väsen. Med dess grund, des vara, dess raison d´être!
27 augusti 2011
Ökad partipolitisering i kyrkan
Efter beskedet om att moderaterna eventuellt överger de kyrkopolitiska valen som parti blev frågan hur de övriga partierna skulle reagera. Både Centern och Socialdemokraterna ångar, enligt sina talesmäns besked, vidare i kyrkan som om de vore fullständigt omedvetna om riskerna att två politiska partier skulle ha kyrkan som spelplan.
SvD skriver: Olle Burell, kyrkopolitiskt talesman för Socialdemokraterna, är inte förvånad över Moderaternas beslut och tror inte heller att det kommer påverka deras inflytande. Och Socialdemokraternas egen politik påverkas inte heller av beslutet.
– Så länge många Socialdemokrater som inte tillhör svenska kyrkan fortsätter att uttrycka sitt stöd för att partiet ska stödja svenska kyrkan kommer vi att göra det, säger han.
Dessutom har man ett arbete på gång i höst och vår för att stärka det kyrkopolitiska engagemanget. – Vi går i motsatt riktning mot Moderaterna.
SvD skriver: Olle Burell, kyrkopolitiskt talesman för Socialdemokraterna, är inte förvånad över Moderaternas beslut och tror inte heller att det kommer påverka deras inflytande. Och Socialdemokraternas egen politik påverkas inte heller av beslutet.
– Så länge många Socialdemokrater som inte tillhör svenska kyrkan fortsätter att uttrycka sitt stöd för att partiet ska stödja svenska kyrkan kommer vi att göra det, säger han.
Dessutom har man ett arbete på gång i höst och vår för att stärka det kyrkopolitiska engagemanget. – Vi går i motsatt riktning mot Moderaterna.
Icke medelmmarnas vilja är vägledande för det frotsatta engagemanget påpekar Olle Burell. Vilka kan det vara? Är det ateister, muslimer, agnostiker som tycker det är bra att kyrkan hålls i "Herrans tukt och förmaning" om uttrycket låter sig inordnas i den sekulära världen.
Att gå i motsatt riktning betyder väl att man arbetar för att öka sitt partipolitikska inflytande i Svenska kyrkan. Jag undrar vad det är för slags analys och övervägande man inom socialdemokraterna har gjort som leder till ansträngningar att försöka stärka sitt grepp om kyrkan? Tänker man bara kortsiktigt? Inte ideologiskt. Kyrkan levde före partierna och kommer att leva när dagens politiska partier i grunden är helt annorlunda än idag.
Det paradoxala som förmodligen kommer att hända när moderaterna hoppar av valen till kyrkomötet är att partipolitiseringen inte minskar. För en tid kommer den säkert att öka eftersom de kvarvarande politiska partiernas försöker få fler platser och mera makt. Deras partiprogram blir mera tongivande. En begränsad tid. Tills väljarna på bred front reagerar mot att en kristen kyrka framstår som socialdemokratisk eller centerpartistisk. Då blir det nog inte särskilt roliga röstetal för partierna som båda har varit förespråkare för den partipolitiserade kyrkan och dessutom har styrt och dominerat den.
26 augusti 2011
Låt kyrkan vara kyrka och partierna partier
Det drar ihop sig för Svenska kyrkan. Denna kyrka som huvudsakligen styrs av tre starka politiska rörelser. I kyrkan kallas de nomineringsgrupper men framträder under partibeteckning. Störst är socialdemokraterna med 71 mandat i kyrkomötet. Näst största grupp är moderaterna som har 41 mandat. Därefter kommer centern med 34 mandat. Tillsammans har de 146 platser av kyrkomötets 251.
Enligt SvD föreslår moderaternas partistyrelse stämman i oktober att partiet från och med 2013 inte ska delta i kyrkovalen.
– Vi tycker att tiden är inne. Svenska kyrkan ska fatta beslut om sina angelägenheter, och där är det bra att det finns engagerade moderater. Men vi ser inte att vi ska ställa upp under vår egen partibeteckning i de forumen, säger partisekreterare Sofia Arkelsten.
Förslaget är klokt och välkommet! Den politiska balansen på alla nivåer i kyrkan rubbas där med på ett hälsosamt sätt. Det lär bli allt mera uppenbart hur orimligt det är i ett modernt demokratiskt samhälle att politiska partier har makten och styr över ett trossamfund!
När, inte om, moderaterna drar sig tillbaka blir det påtagligt att somliga församlingar kan bli partipolitiska i en helt ny mening. Hur skulle det låta om vi fick socialdemokratiska eller centerpartistiska församlingar? Blotta tanken på en fortsatt och än mer profilerad partipolitisk dominans är något som strider mot kyrkans grundläggande natur. Låt kyrkan vara kyrka, ett salt i världen, och politiska partier vara partier som leder och styr stat och kommun!
Enligt SvD föreslår moderaternas partistyrelse stämman i oktober att partiet från och med 2013 inte ska delta i kyrkovalen.
– Vi tycker att tiden är inne. Svenska kyrkan ska fatta beslut om sina angelägenheter, och där är det bra att det finns engagerade moderater. Men vi ser inte att vi ska ställa upp under vår egen partibeteckning i de forumen, säger partisekreterare Sofia Arkelsten.
Förslaget är klokt och välkommet! Den politiska balansen på alla nivåer i kyrkan rubbas där med på ett hälsosamt sätt. Det lär bli allt mera uppenbart hur orimligt det är i ett modernt demokratiskt samhälle att politiska partier har makten och styr över ett trossamfund!
När, inte om, moderaterna drar sig tillbaka blir det påtagligt att somliga församlingar kan bli partipolitiska i en helt ny mening. Hur skulle det låta om vi fick socialdemokratiska eller centerpartistiska församlingar? Blotta tanken på en fortsatt och än mer profilerad partipolitisk dominans är något som strider mot kyrkans grundläggande natur. Låt kyrkan vara kyrka, ett salt i världen, och politiska partier vara partier som leder och styr stat och kommun!
Kommenterat nummer av Kyrkans tidning
Ett nummer av Kyrkans tidning kunde leda till en bok av kommentarer. Mikael Mogren har alltid något att säga. Och det han säger kan diskuteras och borde ibland också ifrågasättas. Frågorna han berör om historia, nutid och framtid är värda några kapitel. Vi bär på ett arv som kan korrigera eller rent av motsäga osäkerhets- och framtidsvurmen hos en del av kyrkans teologer. Ett arv som hörs i alla tideböner: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu och skall vara.
I samma nummer av Kyrkans tidning återges hur KG Hammar i Vadstenafestivalen Kärlekens dårar mitt i ett samtal om Gudsbilder citerar Mäster Eckhart: Gode Gud, befria mig från Gud. Mäster Eckhart sökte tydligen befrielse från bilder och utsagor om Gud som skymmer den levande Guden bortom allt påtagligt. För mystikern kan detta vara gott enär där fanns en biblisk förankrad och omfattad bild av Gud.
Även i vår tid längtar säkert mystiker efter befrielse från Gud för att kunna möta Gud. Men är det vägen för dem som inte lärt känna den genom Bibeln uppenbarade? Är några teologer redan på väg mot en efterbiblisk tro som börjar i det konturlösa och otydliga? Har de kommit därhän att de vill begränsa Bibelns, dogmatikens, troslärans och gudstjänstens gåva till sökande människor? Kanske inte. Men om, är det att överträffa vad lärjungarna gjorde när de hoppade över att man först skulle möta Gud i judendomen innan man kunde bli kristen.
Kristnas undfallenhet inför islam skriver Annika Borg och Christer Hugo om. Det är som om Svenska kyrkans ledare sätter en annan religion före sin egen. Man ber om ursäkt för kristendomens exklusivitetsanspråk. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Vägen till Gud är Jesusvägen enligt kristen tro. Varför krattar då flera av Svenska kyrkans företrädare manegen för en annan religion, undrar författarna.
Som förespråkare för ett dialog8iskt förhållningssätt kan jag ändå känna sympati för de varningens ord som författarna ger uttryck åt. Om dialog blir till undfallenhet och servilitet upphör relationen att vara ömsesidig och något verkligt möte äger inte rum. Toleransen för muslimer är inte sällan långt större än för kristna. Trots att där finns märkliga roller för män och kvinnor.
Själv har jag varit med om att politiker och andra ledande personer tåligt lyssnat till koranrecitation i en kvart utan att skruva på sig. Stor tolerans för det annorlunda och exotiska. Ett möte med politiker eller folkrörelseledare där vi ifrån någon församling skulle inleda med att läsa Bibeln i 15 minuter - det vore förmodligen över innan det börjat. Det hindrar inte att muslimer och kristna har ett gemensamt uppdrag som människor av god vilja att gemensamt bygga broar av vänskap. För den gemensamma välfärdens skull. Om sådant och mycket mer behöver vi tala. Och kanske skriva böcker.
I samma nummer av Kyrkans tidning återges hur KG Hammar i Vadstenafestivalen Kärlekens dårar mitt i ett samtal om Gudsbilder citerar Mäster Eckhart: Gode Gud, befria mig från Gud. Mäster Eckhart sökte tydligen befrielse från bilder och utsagor om Gud som skymmer den levande Guden bortom allt påtagligt. För mystikern kan detta vara gott enär där fanns en biblisk förankrad och omfattad bild av Gud.
Även i vår tid längtar säkert mystiker efter befrielse från Gud för att kunna möta Gud. Men är det vägen för dem som inte lärt känna den genom Bibeln uppenbarade? Är några teologer redan på väg mot en efterbiblisk tro som börjar i det konturlösa och otydliga? Har de kommit därhän att de vill begränsa Bibelns, dogmatikens, troslärans och gudstjänstens gåva till sökande människor? Kanske inte. Men om, är det att överträffa vad lärjungarna gjorde när de hoppade över att man först skulle möta Gud i judendomen innan man kunde bli kristen.
Kristnas undfallenhet inför islam skriver Annika Borg och Christer Hugo om. Det är som om Svenska kyrkans ledare sätter en annan religion före sin egen. Man ber om ursäkt för kristendomens exklusivitetsanspråk. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Vägen till Gud är Jesusvägen enligt kristen tro. Varför krattar då flera av Svenska kyrkans företrädare manegen för en annan religion, undrar författarna.
Som förespråkare för ett dialog8iskt förhållningssätt kan jag ändå känna sympati för de varningens ord som författarna ger uttryck åt. Om dialog blir till undfallenhet och servilitet upphör relationen att vara ömsesidig och något verkligt möte äger inte rum. Toleransen för muslimer är inte sällan långt större än för kristna. Trots att där finns märkliga roller för män och kvinnor.
Själv har jag varit med om att politiker och andra ledande personer tåligt lyssnat till koranrecitation i en kvart utan att skruva på sig. Stor tolerans för det annorlunda och exotiska. Ett möte med politiker eller folkrörelseledare där vi ifrån någon församling skulle inleda med att läsa Bibeln i 15 minuter - det vore förmodligen över innan det börjat. Det hindrar inte att muslimer och kristna har ett gemensamt uppdrag som människor av god vilja att gemensamt bygga broar av vänskap. För den gemensamma välfärdens skull. Om sådant och mycket mer behöver vi tala. Och kanske skriva böcker.
25 augusti 2011
Jag borde skriva en bok
Läsningen vid frukostbordet triggade igång vilja att säga emot. Efter en stunds läsning sa jag högt, om detta borde man skriva en bok. Här fanns tankestoff för mer än ett litet blogginlägg.
Hur kan man tänka så, utropade jag högt.
Skriva en bok? Om ett enda nummer av Kyrkans tidning? Den veckotidning som om torsdagarna ramlar ner på dörrmattan. På ledarsidan fanns frågan om äktenskapet för vilken gång i ordningen? Nu dock för ovanlighetens skull med ingång från äktenskapets heterosexuella sida. Det äktenskap som fortfarande är ifrågasatt av många män och kvinnor. Man behöver ge upp tanken på äktenskap för att samlevnadsformerna är många.
Inte heller äktenskapet är en pepparkaksform som gör alla äktenskap lika, hävdar ledarskribenten Brita Häll. Man måste inte betrakta äktenskapet som patriarkalt cementerat. De samlevnadsformer som är bra klarar sig, blir ledarens slutsats. Men finns det då en kristen norm? Något som man särskilt borde värna? Står det alltid i motsats till andras övertygelse. Innebär ett försvar för äktenskapet att man alltid måste se ner på eller förakta andras val eller övertygelser?
Eftersom jag bor i Strängnäs stift får man i vår upplaga av tidningen läsa valda delar av andra stifts sidor. Ett fattigdomsbevis. Även vårt stift borde värdera kännedomen om vad som är på gång så högt att vi oftare och snabbare blev informerade. Via en egen stiftssida. Nu fick vi tillgång till Uppsala stifts intervju med Miakel Mogren. Visserligen närking och intressant. Men samtidigt representerad med en andakt med bildbyline inne i tidningen. Uppsala kan ju ha intresse av Mikael eftersom han just slutat i Helga Trefaldighet i Uppsala för att bli Pilgrimspräst i Västerås. En överexponering av enskilda kända kyrkliga personer som man ser nu och då.
Rubriken över intervjun med Mikael basunerar ut att Kristus möter oss från framtiden. Ett sant påstående. Men inte enkelt. Utan en Kristus som kommer till oss från det förflutna kan vi knappast varsebli Kristus ur framtiden. Att evangeliet om Jesus skulle kunna vara skåpmat, något ur skafferiet eller förråden är inte möjligt. Jesus finns på ett särskilt sätt i Bibeln och stiger oss till mötes. Utan förankring i Bibelns uppenbarelse och kyrkans tradition blir framtidens Jesus lätt en figur hos New Age. Strömlinjeformad och förenklad, med den inskränkta sändningen att vi ska ha det bra och må väl.
Jag uppfattar att Mikael Mogren menar att detta att gå i högmässan har med statliga påbud att göra. Som om kristen gudstjänst genom årtusendena skulle vara överhetens påfund. Vi sak glädja oss över alla som vill gå in i kyrkan och tända ljus. Och över konfirmandassistenterna. Jag vet ingen som inte uppskattar att människor vill komma till kyrkan för att tända ljus eller ser det som negativt att vi har en växande skara konfirmandassistenter. Ljuvligt är det. Men kyrkan lever inte av ljuständning allena.
Korta besök i avskildhet för att tända ljus kan aldrig någonsin bli en ersättning för det församlingen gör och får när den firar sin söndagliga gudstjänst. Den enkla förklaringen till fler ljuständare och färre gudstjänstfirare är väl att allt fler har allt sämre koll på vad Kristus av nåd genom tron erbjuder! Ingen trons vandring. Ingen mognad, ingen väöxt, ingen helgelse. Men sådant kanske kommer av sig självt, utan tidigare kunskap, utan själavård eller andlig vägledning? Vardagsbesökarna nöjer sig med att förbli ensamma i kyrkan och tända sitt ljus.
Man gör det mycket enkelt för sig om man tror att man kan sätta på formel det Kristus gör och att det då alltid handlar om en Kristusdimension som står för det osäkra och oförutsägbara, bortom det rätlinjiga och alla strategier och planer som vi själva kan skapa. Att det skulle finnas en motsättning eller spänning mellan det vi som kyrka och församling arbetar för och en oförutsägbar Kristusdimension som ständigt krånglar till det men samtidigt för livet till oss kan inte riktigt tas på allvar.
Formuleringarna låter vackra. Förmodligen har jag själv någon gång lockats att kontrastera lunken och hjulspåren på liknande sätt. Men framtidsvägen går inte bort från planering och målmedvetenhet. Istället går den in i bön och gudstjänst för att uppstå till liv. Igen! Och igen!
Hur kan man tänka så, utropade jag högt.
Skriva en bok? Om ett enda nummer av Kyrkans tidning? Den veckotidning som om torsdagarna ramlar ner på dörrmattan. På ledarsidan fanns frågan om äktenskapet för vilken gång i ordningen? Nu dock för ovanlighetens skull med ingång från äktenskapets heterosexuella sida. Det äktenskap som fortfarande är ifrågasatt av många män och kvinnor. Man behöver ge upp tanken på äktenskap för att samlevnadsformerna är många.
Inte heller äktenskapet är en pepparkaksform som gör alla äktenskap lika, hävdar ledarskribenten Brita Häll. Man måste inte betrakta äktenskapet som patriarkalt cementerat. De samlevnadsformer som är bra klarar sig, blir ledarens slutsats. Men finns det då en kristen norm? Något som man särskilt borde värna? Står det alltid i motsats till andras övertygelse. Innebär ett försvar för äktenskapet att man alltid måste se ner på eller förakta andras val eller övertygelser?
Eftersom jag bor i Strängnäs stift får man i vår upplaga av tidningen läsa valda delar av andra stifts sidor. Ett fattigdomsbevis. Även vårt stift borde värdera kännedomen om vad som är på gång så högt att vi oftare och snabbare blev informerade. Via en egen stiftssida. Nu fick vi tillgång till Uppsala stifts intervju med Miakel Mogren. Visserligen närking och intressant. Men samtidigt representerad med en andakt med bildbyline inne i tidningen. Uppsala kan ju ha intresse av Mikael eftersom han just slutat i Helga Trefaldighet i Uppsala för att bli Pilgrimspräst i Västerås. En överexponering av enskilda kända kyrkliga personer som man ser nu och då.
Rubriken över intervjun med Mikael basunerar ut att Kristus möter oss från framtiden. Ett sant påstående. Men inte enkelt. Utan en Kristus som kommer till oss från det förflutna kan vi knappast varsebli Kristus ur framtiden. Att evangeliet om Jesus skulle kunna vara skåpmat, något ur skafferiet eller förråden är inte möjligt. Jesus finns på ett särskilt sätt i Bibeln och stiger oss till mötes. Utan förankring i Bibelns uppenbarelse och kyrkans tradition blir framtidens Jesus lätt en figur hos New Age. Strömlinjeformad och förenklad, med den inskränkta sändningen att vi ska ha det bra och må väl.
Jag uppfattar att Mikael Mogren menar att detta att gå i högmässan har med statliga påbud att göra. Som om kristen gudstjänst genom årtusendena skulle vara överhetens påfund. Vi sak glädja oss över alla som vill gå in i kyrkan och tända ljus. Och över konfirmandassistenterna. Jag vet ingen som inte uppskattar att människor vill komma till kyrkan för att tända ljus eller ser det som negativt att vi har en växande skara konfirmandassistenter. Ljuvligt är det. Men kyrkan lever inte av ljuständning allena.
Korta besök i avskildhet för att tända ljus kan aldrig någonsin bli en ersättning för det församlingen gör och får när den firar sin söndagliga gudstjänst. Den enkla förklaringen till fler ljuständare och färre gudstjänstfirare är väl att allt fler har allt sämre koll på vad Kristus av nåd genom tron erbjuder! Ingen trons vandring. Ingen mognad, ingen väöxt, ingen helgelse. Men sådant kanske kommer av sig självt, utan tidigare kunskap, utan själavård eller andlig vägledning? Vardagsbesökarna nöjer sig med att förbli ensamma i kyrkan och tända sitt ljus.
Man gör det mycket enkelt för sig om man tror att man kan sätta på formel det Kristus gör och att det då alltid handlar om en Kristusdimension som står för det osäkra och oförutsägbara, bortom det rätlinjiga och alla strategier och planer som vi själva kan skapa. Att det skulle finnas en motsättning eller spänning mellan det vi som kyrka och församling arbetar för och en oförutsägbar Kristusdimension som ständigt krånglar till det men samtidigt för livet till oss kan inte riktigt tas på allvar.
Formuleringarna låter vackra. Förmodligen har jag själv någon gång lockats att kontrastera lunken och hjulspåren på liknande sätt. Men framtidsvägen går inte bort från planering och målmedvetenhet. Istället går den in i bön och gudstjänst för att uppstå till liv. Igen! Och igen!
23 augusti 2011
Antisemitism och islamofobi
Intoleransen ökar. Inte minst på nätet. Det kan man läsa i en rapport till regeringen som Forum för levande historia sammanställt.
Extrema och våldsuppmuntrande sidor på internet ökar dramatiskt. Det är uppenbart att internet och sociala medier har utvecklats till centrala fora för spridning av grovt intoleranta och rasistiska värderingar, något som i Norge fått katastrofala konsekvenser. Här är kunskaperna ännu bristfälliga. (Ur Antisemitism och islamofobi) En faktor som kan ha stor betydelse är läromedlens stereotypa och även missvisande bild av judar och muslimer.
Islamofobin har vuxit så att man ibland ställt frågan om Muslimer är de nya judarna. Det vill säga har muslimerna blivit de andra, de utanförstående som man kan tillvita alla möjliga egenskaper och planer. Ett frågebatteri som lyfter fram särskilda kännetecken som kan visa på islamofobin hämtas ifrån Commission on British Muslims and Islamophobia i
Storbritannien. De hade ordnat konsultationer med forskare och muslimska organisationer. (Runnymede
Trust 1997), i svensk översättning av Otterbeck & Bevelander (2006):
1. Om islam ses som monolitiskt och statiskt eller som mångfaldigt och dynamiskt,
2. Om islam ses som annorlunda och separat eller som liknande och ömsesidigt
beroende,
3. Om islam ses som underlägset eller som jämställt,
4. Om islam ses som en aggressiv fiende eller som en samarbetspartner,
5. Om muslimer ses som manipulativa eller som uppriktiga,
6. Om muslimsk kritik av ”Väst” avvisas eller diskuteras,
7. Om diskriminerande beteenden mot muslimer försvaras eller kritiseras,
8. Om anti-muslimskt tal ses som naturligt eller som problematiskt.
Listan kan ge en indikation på hur man över huvud taget betraktar religion, etnicitet, klass. Byter man ordet islam mot kristen tro blir det förmodligen även där för många människor ett flertal träffar av avståndstagande. Vilket inte ska överskugga listans främsta funktion att avslöja och definiera isalmofobin. Men igenkänningen är inte betydleselös. Många kristna kan av egen erfarenhet förstå vissa delar av avståndstagande och hat som drabbar judar och muslimer. Det blir inte mindre komplicerat av att det beklagligtvis nog samtidigt finns många aktiva kristna som betraktar islam som det stora hotet, det mesta annorlunda, avgudadyrkande och onaturliga som finns.
I rapporten återger man Nationalencyklopedins difinition av Islamofobi. Där känner jag för min del igen sådan åsikter som jag ofta hört i diskussionen om hur vi som kristna ska förhålla oss till isalm och muslimer. Det dialogiska synsättet har då varit långt borta.
Islamofobi är rädsla för islam, överdrivna föreställningar om
att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett
samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk
konspiration som avser att störta det västerländska samhället, att jämföra med
antisemitism.
Dessa smakprov hoppas jag kan locka till läsning och samtal kring denna viktiga och högaktuella rapport. Trots att det inte är så enkelt att dra likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi finns där ändå gemensamma nänmnare. Även aktivt kristna kan nog på en och annan punkt känna igen det avståndstagande som möter judar och muslimer. Vi borde därför ha lätt att identifiera oss med de som drabbas av antisemitism och islamofobi. Religionen som sådan är i vårt land inte automatiskt något som väcker sympati och förståelse. Ofta är det precis tvärt om.
I Aftonbladet kommentreras rapporten på ledarplats. Man citerar där ministern, Erik Ullenhag, som understryker att politikerna har varit dåliga på att bemöta rasismen. Ledarskribenten Eva Franchell fortsätter: Så är det, politiskt basarbete bedrivs bäst där de många människorna finns.
Även från kyrkornas sida har vi varit passiva och inte så sällan ganska ointresserade av vad som drabbar trossyskon inom andra religioner. När vi istället borde höja våra röster för att tala tydligt om det förkastliga i alla de hatiska fiendebilder som sprids via nätet, eller ageras ut på mångahanda sätt, och som har drabbat judar och muslimer.
Så läs och begrunda! Av solidaritet. Och av egenintresse.
Extrema och våldsuppmuntrande sidor på internet ökar dramatiskt. Det är uppenbart att internet och sociala medier har utvecklats till centrala fora för spridning av grovt intoleranta och rasistiska värderingar, något som i Norge fått katastrofala konsekvenser. Här är kunskaperna ännu bristfälliga. (Ur Antisemitism och islamofobi) En faktor som kan ha stor betydelse är läromedlens stereotypa och även missvisande bild av judar och muslimer.
Islamofobin har vuxit så att man ibland ställt frågan om Muslimer är de nya judarna. Det vill säga har muslimerna blivit de andra, de utanförstående som man kan tillvita alla möjliga egenskaper och planer. Ett frågebatteri som lyfter fram särskilda kännetecken som kan visa på islamofobin hämtas ifrån Commission on British Muslims and Islamophobia i
Storbritannien. De hade ordnat konsultationer med forskare och muslimska organisationer. (Runnymede
Trust 1997), i svensk översättning av Otterbeck & Bevelander (2006):
1. Om islam ses som monolitiskt och statiskt eller som mångfaldigt och dynamiskt,
2. Om islam ses som annorlunda och separat eller som liknande och ömsesidigt
beroende,
3. Om islam ses som underlägset eller som jämställt,
4. Om islam ses som en aggressiv fiende eller som en samarbetspartner,
5. Om muslimer ses som manipulativa eller som uppriktiga,
6. Om muslimsk kritik av ”Väst” avvisas eller diskuteras,
7. Om diskriminerande beteenden mot muslimer försvaras eller kritiseras,
8. Om anti-muslimskt tal ses som naturligt eller som problematiskt.
Listan kan ge en indikation på hur man över huvud taget betraktar religion, etnicitet, klass. Byter man ordet islam mot kristen tro blir det förmodligen även där för många människor ett flertal träffar av avståndstagande. Vilket inte ska överskugga listans främsta funktion att avslöja och definiera isalmofobin. Men igenkänningen är inte betydleselös. Många kristna kan av egen erfarenhet förstå vissa delar av avståndstagande och hat som drabbar judar och muslimer. Det blir inte mindre komplicerat av att det beklagligtvis nog samtidigt finns många aktiva kristna som betraktar islam som det stora hotet, det mesta annorlunda, avgudadyrkande och onaturliga som finns.
I rapporten återger man Nationalencyklopedins difinition av Islamofobi. Där känner jag för min del igen sådan åsikter som jag ofta hört i diskussionen om hur vi som kristna ska förhålla oss till isalm och muslimer. Det dialogiska synsättet har då varit långt borta.
Islamofobi är rädsla för islam, överdrivna föreställningar om
att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett
samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk
konspiration som avser att störta det västerländska samhället, att jämföra med
antisemitism.
Dessa smakprov hoppas jag kan locka till läsning och samtal kring denna viktiga och högaktuella rapport. Trots att det inte är så enkelt att dra likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi finns där ändå gemensamma nänmnare. Även aktivt kristna kan nog på en och annan punkt känna igen det avståndstagande som möter judar och muslimer. Vi borde därför ha lätt att identifiera oss med de som drabbas av antisemitism och islamofobi. Religionen som sådan är i vårt land inte automatiskt något som väcker sympati och förståelse. Ofta är det precis tvärt om.
I Aftonbladet kommentreras rapporten på ledarplats. Man citerar där ministern, Erik Ullenhag, som understryker att politikerna har varit dåliga på att bemöta rasismen. Ledarskribenten Eva Franchell fortsätter: Så är det, politiskt basarbete bedrivs bäst där de många människorna finns.
Även från kyrkornas sida har vi varit passiva och inte så sällan ganska ointresserade av vad som drabbar trossyskon inom andra religioner. När vi istället borde höja våra röster för att tala tydligt om det förkastliga i alla de hatiska fiendebilder som sprids via nätet, eller ageras ut på mångahanda sätt, och som har drabbat judar och muslimer.
Så läs och begrunda! Av solidaritet. Och av egenintresse.
22 augusti 2011
Samhället borde eller borde staten?
Staten vet alla vad det är. Någorlunda har de flesta av oss kunskap om vilka uppgifter som utförs av vilka institutioner. Men när vi talar om samhället blir det omedelbart mera diffust. Samhälle används ibland i den politiska retoriken som en synonym till staten. Samhället skall eller borde betyder då att staten måste ellr har skyldigheten att göra något. I SAOB läser jag följande: Hvad är Samhälle, taget i dess allmännaste bemärkelse? (Svar:) Ett mellan flera ingånget förbund, att med samlade krafter befordra gemensamt bästa. Society den engelska motsvariheten betyder både samhälle och sällskap. En organsiation för ett bestämt syfte. Så att samhälle har att göra med organisation och sammanslutning är klart.
SAOB är en källa att ösa ur. Där omnämns ett Society for the propagation of the gospel i London .., som .. drager all mögelig omsorg för then Christeliga lärons fortplantande .. hos Hedningar och andra ochristna. Det är inte staten det handlar om i detta ålderdomliga exempel.
Men ordet samhället fungerar hos oss även som en benäning på byar och andra tätorter. I samhället låg skolan, affären, stationen och många andra viktiga institutioner och företag. Samhälle blev också synonym för kommuner och landsting. Samhället får när det avänds med den betydelsen iklä sig de lokala uppgifterna att organisera t ex sjukvård, omsorg, skola.
Jag bekänner att på denna punkt har jag ofta felat. Trots att jag därmed förminskat det så kallade civila samhället där många andra viktiga samhällsaktörer finns: folkrörelser, föreningsliv, kyrkor och trossamfund. Maria Ludvigsson kommenterar på SvD:s ledarsida idag att Juholt hoppar mellan begreppen stat och samhälle på ett sätt som väcker misstanken att han inte ser skillnad på de båda...
Juholt är dock i gott sällskap. Jag gör ju dessvärre ofta så. Använder samhälle som synonym för stat och kommun. Fler gör det. Men när det nu blivit påpekat kanske en bättring är i sikte? Språkhanteringen kanske blir lite mera precis så att vi istället för att säga man oftare vågar använda jag. Och vi kunde låta samhälle stat, kommun eller landsting får heta så. Kyrkor och folkrörelser eller andra aktörer ska också slippa den anonymisering som beteckningen det civila samhället så lätt ger dem. Den civila klumpen blir snabbt otympligt stor och oprecis. Av sådant kommer mera missförstånd och luddighet än klarhet och kunskap. Ja, samhället borde verkligen förbättra skolundervisningen så att liknande språkliga dimridåer inte fortsätter att spridas ute i samhället. Eller?
SAOB är en källa att ösa ur. Där omnämns ett Society for the propagation of the gospel i London .., som .. drager all mögelig omsorg för then Christeliga lärons fortplantande .. hos Hedningar och andra ochristna. Det är inte staten det handlar om i detta ålderdomliga exempel.
Men ordet samhället fungerar hos oss även som en benäning på byar och andra tätorter. I samhället låg skolan, affären, stationen och många andra viktiga institutioner och företag. Samhälle blev också synonym för kommuner och landsting. Samhället får när det avänds med den betydelsen iklä sig de lokala uppgifterna att organisera t ex sjukvård, omsorg, skola.
Jag bekänner att på denna punkt har jag ofta felat. Trots att jag därmed förminskat det så kallade civila samhället där många andra viktiga samhällsaktörer finns: folkrörelser, föreningsliv, kyrkor och trossamfund. Maria Ludvigsson kommenterar på SvD:s ledarsida idag att Juholt hoppar mellan begreppen stat och samhälle på ett sätt som väcker misstanken att han inte ser skillnad på de båda...
Juholt är dock i gott sällskap. Jag gör ju dessvärre ofta så. Använder samhälle som synonym för stat och kommun. Fler gör det. Men när det nu blivit påpekat kanske en bättring är i sikte? Språkhanteringen kanske blir lite mera precis så att vi istället för att säga man oftare vågar använda jag. Och vi kunde låta samhälle stat, kommun eller landsting får heta så. Kyrkor och folkrörelser eller andra aktörer ska också slippa den anonymisering som beteckningen det civila samhället så lätt ger dem. Den civila klumpen blir snabbt otympligt stor och oprecis. Av sådant kommer mera missförstånd och luddighet än klarhet och kunskap. Ja, samhället borde verkligen förbättra skolundervisningen så att liknande språkliga dimridåer inte fortsätter att spridas ute i samhället. Eller?
18 augusti 2011
Tystnadsplikten och radioandakten
Vad kan man berätta om en medmänniska, om en vän? I en morgonandakt? Om man är präst eller om man är pastor. Hur nära och stor stunden vid dödsbädden än kan ha varit borde man vara oerhört restriktiv. Risken är överhängande att förvandla mötet till en mönsterberättelse och personen till ett medel för att säga något annat.
I dagens morgonandakt berättar missionspastorn Kjell Carles om en av sina vänner och hennes död. Han ger så många detaljer om henne att ingen i närheten kan tvivla på hennes identitet. Man får höra hennes namn (men vet naturlgtvis inte om det är fingerat). Man får veta vilka föreningar hon är med i, vilken iögonenfallande hårfärg hon har osv.
Träder pastorn över en gräns han borde upprätthålla när han låter mötet med den dödssjuka kvinnans man på sjukhuset och stunden vid dödsbädden bli allmängods? Förmodligen. Han gör det i sin andakt till en berättelse för alla. Det blir till en rörande och inspirerande episod, fylld av tro. Men är den för alla att höra? Möjligen förleds han av sin vänskap. En risk vi som finns i liknande yrken löper. Men i den stunden på sjukhuset är han väl på ett särskilt sätt också pastorn, själavårdaren? Något mer än en vän. Han kan i den situationen inte avstå från sin vigning och sina löften. Där är han en professionell person med höga krav på sekretess. Den som vill göra en egen bedömning kan via nätet själv få höra. Här kan man hitta morgonandakten.
Det spelar egentligen ingen roll om kvinnan eller kvinnans man givit honom tillåtelse att berätta om detta. Han borde i alla fall låtit bli. Enda teoretiska alternativet vore att totalt avidentifiera och anonymisera berättelsen. Men även det förfarandet är synnerligen tveksamt. Stunden vid dödsbädden är omgärdad och skyddad av en förtrolighet, befäst i starka regler om sekretess och tystnadsplikt, som inte kan eller ska hanteras lättvindigt.
Varje gång man lyckas locka präster och pastorer att berätta om drabbade människor, om vad dessa människor upplever och tänker, finns en risk att pastorer, präster och diakoner stegar utanför den skyddszon som tystnadsplikten sätter. Uppluckringen tycker jag mig märka på många håll. Man använder upplevelser från möten och samtal som om det vore fritt fram.
I förkunnelsen är det intressant om det finns levande exempel. Men de bör hämtas från det egna sammanhanget eller från medierna. Annars slipper lätt sådant igenom som inte ska förtäljas. Vi borde därför återupprätta tystandspliktens värde genom att samtala om denna och liknande situationer. Frågan är: var ska gränsen gå? Vad får man berätta. Vad bör man tiga om?
Se t ex Grunddokument, Andlig vård inom hälso- och sjukvården.
Biskopsbrev om Tystnadsplikt i Svenska Kyrkan
Wikipedia om Tystnadsplikt
Utredning inom Svenska kyrkan om Ett skyddat rum - Tystnadsplikt
Citat om Svenska Missionskyrkan: De som ordineras till pastorer avger ett löfte om tystnadsplikt genom att besvara frågan: ”Lovar ni att inte för någon röja vad som anförtros er under bikt eller i enskild själavård?” Till dem som ordineras till diakoner ställs frågan: ”Vill ni iaktta er tystnadsplikt om sådant som anförtros i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” Den som avskiljs till särskilt uppdrag respektive för sändning som missionär ska besvara frågan: ”Vill du/ni iaktta er tystnadsplikt om det människor anförtror er, i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” I introduktionen till kapitlet om installation av pastor eller diakon uppges att pastor och diakon i samband med ordinationen har avgett löfte om tystnadsplikt.69
Det som pastor har hört vid bikt och enskild själavård omfattas av vad som kallas ”särskild tystnadsplikt”. Denna särskilda tystnadsplikt anges vara ovillkorlig. Det innebär att pastor inte under några omständigheter får röja information som framkommit vid bikt eller enskild själavård.
I dagens morgonandakt berättar missionspastorn Kjell Carles om en av sina vänner och hennes död. Han ger så många detaljer om henne att ingen i närheten kan tvivla på hennes identitet. Man får höra hennes namn (men vet naturlgtvis inte om det är fingerat). Man får veta vilka föreningar hon är med i, vilken iögonenfallande hårfärg hon har osv.
Träder pastorn över en gräns han borde upprätthålla när han låter mötet med den dödssjuka kvinnans man på sjukhuset och stunden vid dödsbädden bli allmängods? Förmodligen. Han gör det i sin andakt till en berättelse för alla. Det blir till en rörande och inspirerande episod, fylld av tro. Men är den för alla att höra? Möjligen förleds han av sin vänskap. En risk vi som finns i liknande yrken löper. Men i den stunden på sjukhuset är han väl på ett särskilt sätt också pastorn, själavårdaren? Något mer än en vän. Han kan i den situationen inte avstå från sin vigning och sina löften. Där är han en professionell person med höga krav på sekretess. Den som vill göra en egen bedömning kan via nätet själv få höra. Här kan man hitta morgonandakten.
Det spelar egentligen ingen roll om kvinnan eller kvinnans man givit honom tillåtelse att berätta om detta. Han borde i alla fall låtit bli. Enda teoretiska alternativet vore att totalt avidentifiera och anonymisera berättelsen. Men även det förfarandet är synnerligen tveksamt. Stunden vid dödsbädden är omgärdad och skyddad av en förtrolighet, befäst i starka regler om sekretess och tystnadsplikt, som inte kan eller ska hanteras lättvindigt.
Varje gång man lyckas locka präster och pastorer att berätta om drabbade människor, om vad dessa människor upplever och tänker, finns en risk att pastorer, präster och diakoner stegar utanför den skyddszon som tystnadsplikten sätter. Uppluckringen tycker jag mig märka på många håll. Man använder upplevelser från möten och samtal som om det vore fritt fram.
I förkunnelsen är det intressant om det finns levande exempel. Men de bör hämtas från det egna sammanhanget eller från medierna. Annars slipper lätt sådant igenom som inte ska förtäljas. Vi borde därför återupprätta tystandspliktens värde genom att samtala om denna och liknande situationer. Frågan är: var ska gränsen gå? Vad får man berätta. Vad bör man tiga om?
Se t ex Grunddokument, Andlig vård inom hälso- och sjukvården.
Biskopsbrev om Tystnadsplikt i Svenska Kyrkan
Wikipedia om Tystnadsplikt
Utredning inom Svenska kyrkan om Ett skyddat rum - Tystnadsplikt
Citat om Svenska Missionskyrkan: De som ordineras till pastorer avger ett löfte om tystnadsplikt genom att besvara frågan: ”Lovar ni att inte för någon röja vad som anförtros er under bikt eller i enskild själavård?” Till dem som ordineras till diakoner ställs frågan: ”Vill ni iaktta er tystnadsplikt om sådant som anförtros i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” Den som avskiljs till särskilt uppdrag respektive för sändning som missionär ska besvara frågan: ”Vill du/ni iaktta er tystnadsplikt om det människor anförtror er, i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” I introduktionen till kapitlet om installation av pastor eller diakon uppges att pastor och diakon i samband med ordinationen har avgett löfte om tystnadsplikt.69
Det som pastor har hört vid bikt och enskild själavård omfattas av vad som kallas ”särskild tystnadsplikt”. Denna särskilda tystnadsplikt anges vara ovillkorlig. Det innebär att pastor inte under några omständigheter får röja information som framkommit vid bikt eller enskild själavård.
10 augusti 2011
Pippi och dop
Vad jag förstår ökar Pippi Långstrumpsdopen i Svenska kyrkan? Läste något sådant i någon kyrklig tidning härförleden. Eller var det månne på facebook? Hur som, kan det möjligen bero på att hennes namn kommer till användning? De skönklingande Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Eller finns andra anledningar?
Eller beror det på att man tycker att innehållet i sången Här kommer Pippi Långstrump på ett särskilt sätt knyter an till dopets innebörd. Jag undrar. Stillsamt. För min del kan jag tänka att det blir till att vricka och vränga lite för att få ihop tjolahej och tjolahopp med detta att bli en ny skapelse, att infogas i Gudsrikets sammanhang eller att begravas med Kristus för att uppstå på nytt. Men "här kommer faktiskt jag" är inte utan betydelse vid dopet.
Fast - det hela är väl mycket enklare än så. Många har nog inte så mycket musik man känner igen som har med dopets innebörd att göra. Så då vill man istället höra musik syskon eller vänners barn kan relatera till. Ska man spela musik som knappast hör samman med tro och dop så då får vi som genomför dopen anstränga oss mera. Då måste vi verkligen ligga i för att hjälpa till att tyda och tolka dopets omdanande och förnyande innebörd. Mera än brukligt, så att säga! Om just sånger om Pippi Långstrump verkligen ska spelas och sjungas...
Eller beror det på att man tycker att innehållet i sången Här kommer Pippi Långstrump på ett särskilt sätt knyter an till dopets innebörd. Jag undrar. Stillsamt. För min del kan jag tänka att det blir till att vricka och vränga lite för att få ihop tjolahej och tjolahopp med detta att bli en ny skapelse, att infogas i Gudsrikets sammanhang eller att begravas med Kristus för att uppstå på nytt. Men "här kommer faktiskt jag" är inte utan betydelse vid dopet.
Fast - det hela är väl mycket enklare än så. Många har nog inte så mycket musik man känner igen som har med dopets innebörd att göra. Så då vill man istället höra musik syskon eller vänners barn kan relatera till. Ska man spela musik som knappast hör samman med tro och dop så då får vi som genomför dopen anstränga oss mera. Då måste vi verkligen ligga i för att hjälpa till att tyda och tolka dopets omdanande och förnyande innebörd. Mera än brukligt, så att säga! Om just sånger om Pippi Långstrump verkligen ska spelas och sjungas...
09 augusti 2011
Krönta med lätta hattar
I ett gammalt album fann jag bilden. Av de sju damerna som gått till fotografen. Atelier Davidson i Wisby. För att föreviga sig. Tillsammans. Ingen anteckning om vilka de var. Ingen notering om anledningen. Bara denna bild. Repig. Gömd bland många andra. Till synes utan samband.
Det är då jag tycker mig känna igen henne. Kvinnan, nummer två från vänster. Är det inte? Kan det verkligen vara? Mormor Agnes? Agnes Selinda Ottilia Karlsson, f Samuelsson. Som ung i hemstaden Visby? Jo visst är det väl det. Hon och hennes kamrater. Väninnor.
Allvarliga och uppsträckta blickar de in i kameran. Nästan. De flesta betraktar något strax till höger om kameran (från damernas sida sett). Fotografens uppsträckta hand möjligen?
Visst är flera av dem näst intill sammanbitna. Inte uppsluppna eller glättigt upprymda. Kanske är de överväldigade av det högtidliga tillfället? Iklädda sina tunga dräkter som skulle duga att promenera i, även när det var kallt. När vinden låg på från Östersjön. Krönta är de, dessa rakryggade kvinnor. Med lätta och skira hattar.
05 augusti 2011
Dans i luftrummet
Getingsommar är det väl? Så skrivs och sägs i alla fall. Fästingar ska också finnas i överflöd. Av det märks inte så mycket. Här är det annat som fångar uppmärksamheten.
Hela dagarna pågår skådespelet. Det fladdras och leks i luftrummet. Fjärilar i mängd. Något har gynnat dem. Nu leker de över gräsmattor och rabatter. De bildar par och plötsligt dansar fyra citrongula fjärilar mellan äppelträdets grenar. Lustfyllt och rörigt. Underhållande.
Hela dagarna pågår skådespelet. Det fladdras och leks i luftrummet. Fjärilar i mängd. Något har gynnat dem. Nu leker de över gräsmattor och rabatter. De bildar par och plötsligt dansar fyra citrongula fjärilar mellan äppelträdets grenar. Lustfyllt och rörigt. Underhållande.
04 augusti 2011
Äta glass i kyrkan
I Rom får man inte se ut hur som helst. Om man ska gå in i en kyrka. Kyrkfolket kräver respekt. För sina helgedomar. Många besökare verkar tycka det är besvärligt. De måste nämligen avstå från att gå in i helgedomen om kyrkväktarna inte är nöjda.
Här i vårt land kan man se ut nästan ur som helst. När man kliver in i ett kyrkorum. Ätande på glass. Iklädd nästan ingenting. Ungefär som på Adam och Evas tid. Ingenting utom kortbyxor. Bikini. Badbyxor. Kanske en solhatt. Eller en baseballkeps. Och inte ens mössorna åker av männens flintar. Och man tar rummet i besittning. Till och med svordomar kan höras.
Beskrivningen är inte rättvisande. För alla besökare. Eller alla kyrkrum. Men om det händer. När det händer kunde vi kanske vänligt hjälpas åt? Att påminna om kyrkorummets helgd. Att berätta om att kyrkan är invigd för gudstjänst, för mötet med Gud och det heliga. Vill man inte visa respekt undrar jag varför man alls vill vara där. Då vore det bättre att avstå...
Här i vårt land kan man se ut nästan ur som helst. När man kliver in i ett kyrkorum. Ätande på glass. Iklädd nästan ingenting. Ungefär som på Adam och Evas tid. Ingenting utom kortbyxor. Bikini. Badbyxor. Kanske en solhatt. Eller en baseballkeps. Och inte ens mössorna åker av männens flintar. Och man tar rummet i besittning. Till och med svordomar kan höras.
Beskrivningen är inte rättvisande. För alla besökare. Eller alla kyrkrum. Men om det händer. När det händer kunde vi kanske vänligt hjälpas åt? Att påminna om kyrkorummets helgd. Att berätta om att kyrkan är invigd för gudstjänst, för mötet med Gud och det heliga. Vill man inte visa respekt undrar jag varför man alls vill vara där. Då vore det bättre att avstå...
28 juli 2011
Den blomstertid nu kommer
Hur var det med Den blomstertid nu kommer? Skrevs den vid Hångers källa? i Lärbro?
Israel hette han i förnamn och Kolmodin i efternamn, han psalmförfattaren. Han föddes på julaftonen 1643. I ett prästhem. Fadern var kontraktsprost och kyrkoherde i Simtuna i Uppland.
Han gjorde karriär, Israel Kolmodin. Som studerad karl. Magisterexamen avlades 1672 och prästvigningen blev av två år därefter. Han blir så småningom vice pastor i Uppsala domkyrka. 1686 blir han professor och kombinerar det med kyrkoherdeuppdraget i Upplands-Näs. Israel Kolmodin blir indragen i arbetet med en ny psalmbok och får bland annat verka som sekreterare. Han blir utnämnd till teologie doktor i samband med 100-års firandet av Uppsala möte 1593. Året då reformation i Sverige genom viktiga beslut definitivt blev stadfäst i Svenska kyrkan.
1692 utnämns Kolmodin till superintendent på Gotland (dvs han blir biskop). Som sådan blir han kyrkoherde i Visby och därtill herde i Lärbro. Det var ett prebendepastorat. Men här finns i alla fall en koppling till Lärbro där Hångers källa är belägen. I en uppsats i De hundra kyrkornas ö (1988) citerar författaren Gunnar Ahlqvist bland annat superinendenten Jöran Wallin: "At Dr Kolmodin varit särdeles lycklig i Poesien intyga nogsamt de mycket sköna andeliga Wisor, som han efter Diktar-konsten sammansatt...och i synnerhet den genomliufliga Sommar-Wisan N.o 317 Den blomstertid nu kommer, som wel må kallas et Mestarstycke, och han componerat under det han spatserat genom Skogar och gröna Engar, emellan Lädebro och Gand, det han alla dagar plägade göra, ner han der ute war at dricka lefwande watn utu Hångers källa".
Närmare än så lär man inte komma sägnen att Kolmodin författat psalmen bredvid Hångers källa...
Israel hette han i förnamn och Kolmodin i efternamn, han psalmförfattaren. Han föddes på julaftonen 1643. I ett prästhem. Fadern var kontraktsprost och kyrkoherde i Simtuna i Uppland.
Han gjorde karriär, Israel Kolmodin. Som studerad karl. Magisterexamen avlades 1672 och prästvigningen blev av två år därefter. Han blir så småningom vice pastor i Uppsala domkyrka. 1686 blir han professor och kombinerar det med kyrkoherdeuppdraget i Upplands-Näs. Israel Kolmodin blir indragen i arbetet med en ny psalmbok och får bland annat verka som sekreterare. Han blir utnämnd till teologie doktor i samband med 100-års firandet av Uppsala möte 1593. Året då reformation i Sverige genom viktiga beslut definitivt blev stadfäst i Svenska kyrkan.
1692 utnämns Kolmodin till superintendent på Gotland (dvs han blir biskop). Som sådan blir han kyrkoherde i Visby och därtill herde i Lärbro. Det var ett prebendepastorat. Men här finns i alla fall en koppling till Lärbro där Hångers källa är belägen. I en uppsats i De hundra kyrkornas ö (1988) citerar författaren Gunnar Ahlqvist bland annat superinendenten Jöran Wallin: "At Dr Kolmodin varit särdeles lycklig i Poesien intyga nogsamt de mycket sköna andeliga Wisor, som han efter Diktar-konsten sammansatt...och i synnerhet den genomliufliga Sommar-Wisan N.o 317 Den blomstertid nu kommer, som wel må kallas et Mestarstycke, och han componerat under det han spatserat genom Skogar och gröna Engar, emellan Lädebro och Gand, det han alla dagar plägade göra, ner han der ute war at dricka lefwande watn utu Hångers källa".
Närmare än så lär man inte komma sägnen att Kolmodin författat psalmen bredvid Hångers källa...
24 juli 2011
Igenkänning
Vandringsberättelser sprids som om de vore självupplevda. Hur det är med denna lilla episod som jag fick mig berättad vet jag icke. Den rörde vid igenkänningsskiktet hos mig. Vem har inte känt igen personer för att sedan bli mera tveksam? Jag har det. Ofta. Många gånger.
Personen som kommer på långt håll vinkar ihärdigt och igenkännande. Men sedan tvekar han något och det ivriga mattas av. Men så tar vinkningarna och nickningarna fart igen. För att precis när personen kommer fram alldeles upphöra. Då säger han: Först tyckte jag det var du. Men sedan verkade det vara din bror. Men så såg jag ju att det faktiskt var du. Men nu inser jag att det inte är någon av er...
Personen som kommer på långt håll vinkar ihärdigt och igenkännande. Men sedan tvekar han något och det ivriga mattas av. Men så tar vinkningarna och nickningarna fart igen. För att precis när personen kommer fram alldeles upphöra. Då säger han: Först tyckte jag det var du. Men sedan verkade det vara din bror. Men så såg jag ju att det faktiskt var du. Men nu inser jag att det inte är någon av er...
23 juli 2011
Vi ber för Norge och dess folk
Bestörtning och förfäran. Sorg och förtvivlan. Känslor som nu uppfyller våra grannar i Norge. Som också finns hos oss som lider med de drabbade och deras familjer.
När ilskan och vreden och upprördheten infinner sig behövs all den sammanhållning som statsminister, kung och många andra manat till. Svenska kyrkan och de många församlingarna, i gudstjänster och enskilt, ber för Norge, för folket, regeringen, de demokratiska institutionerna och organisationerna, för de socialdemokratiska ungdomarna och deras förbund, för alla drabbade och anhöriga. För dem som uppoffrande satsar allt i räddningsarbete och stödinsatser.
Den nakna ondskan har med ofattbart hänsynslöshet och grovt våld mördat och lemlästat, bombat och förstört. Hur det öppna samhället och demokratin ska skydda sig mot våldsverkare, mot det onda och ondskans anslag blir nästa viktiga samtal. Den godtrogna idealismen vi alla har del i kan inte längre bestå. Det ondas diaboliska realitet behöver analyseras och infogas i vårt sätt att tänka och vara...
När ilskan och vreden och upprördheten infinner sig behövs all den sammanhållning som statsminister, kung och många andra manat till. Svenska kyrkan och de många församlingarna, i gudstjänster och enskilt, ber för Norge, för folket, regeringen, de demokratiska institutionerna och organisationerna, för de socialdemokratiska ungdomarna och deras förbund, för alla drabbade och anhöriga. För dem som uppoffrande satsar allt i räddningsarbete och stödinsatser.
Den nakna ondskan har med ofattbart hänsynslöshet och grovt våld mördat och lemlästat, bombat och förstört. Hur det öppna samhället och demokratin ska skydda sig mot våldsverkare, mot det onda och ondskans anslag blir nästa viktiga samtal. Den godtrogna idealismen vi alla har del i kan inte längre bestå. Det ondas diaboliska realitet behöver analyseras och infogas i vårt sätt att tänka och vara...
22 juli 2011
Svenska kyrkans babyloniska fångenskap
Frukostsamtalet blev långt. Kaffet under äppelträden blev till en de olösta frågornas stund. I fokus: Svenska kyrkan. vad händer med en kyrka som huvudsakligen tvingas göra "andliga" saker som att hålla andakter på hem för gamla och ännu äldre? Kyrkan har i alla tider gjort betydande sociala insatser. Nu när det bara kan ske i marginalen hur begränsar och förvanskar det kyrkan?
Om balansen mellan de vigda och den demokratiska uppbyggnaden kantrar till att mest bara bli demokratisk apparat vad får vi då för kyrka? Har vi inte redan den föreningskyrka man i Svenska kyrkans beslutsapparat protesterat och reagerat mot? Som de högkyrkliga kritikerna så länge påpekat: i en kyrka kan inte all makt utgå från folket. Särskilt inte om en majoritet inte längre tror eller bekänner. Ty vad händer då med Guds plats i vår kyrka?
Elva år efter kyrka-stat har politiska partier makten i och över kyrkan. Partier som samtidigt är religiöst neutrala. Vad sker då med den roll som kyrkan behöver ha i vårt samhälle? Är det förklaringen till att Svenska kyrkan inte alls finns med som friskoleaktör? Kyrkan tillåts inte konkurrera med de kommunala och statliga institutioner dessa partier i regering och riksdag styr.
Om detta talade vi den långa frukosten. Vad är det som krävs för att bryta denna babyloniska fångenskap?
Om balansen mellan de vigda och den demokratiska uppbyggnaden kantrar till att mest bara bli demokratisk apparat vad får vi då för kyrka? Har vi inte redan den föreningskyrka man i Svenska kyrkans beslutsapparat protesterat och reagerat mot? Som de högkyrkliga kritikerna så länge påpekat: i en kyrka kan inte all makt utgå från folket. Särskilt inte om en majoritet inte längre tror eller bekänner. Ty vad händer då med Guds plats i vår kyrka?
Elva år efter kyrka-stat har politiska partier makten i och över kyrkan. Partier som samtidigt är religiöst neutrala. Vad sker då med den roll som kyrkan behöver ha i vårt samhälle? Är det förklaringen till att Svenska kyrkan inte alls finns med som friskoleaktör? Kyrkan tillåts inte konkurrera med de kommunala och statliga institutioner dessa partier i regering och riksdag styr.
Om detta talade vi den långa frukosten. Vad är det som krävs för att bryta denna babyloniska fångenskap?
20 juli 2011
Det svirrar runt hjässan.
Tornseglarna svirrar runt mitt huvud. I en löslig flock. Snabbflygarna störtdyker och manövrerar med hisnande precision. De flyger tätt förbi. Kvar blir luftdraget. Strax ovanför min flint.
Lärkorna drillar i skyn. Som vore de upphängda i snören. I ett eget luftrum. En lärkornas rymd. Jublande vibrerar deras sångröster.
Men stunden därefter är segelflygarna tillbaka. På smala tornseglevingar som inte verkar kunna bära. Men ger fart åt strömlinjeformade kroppar. En naturupplevelse av stora mått. Som när en ilsken ateist ger sig på någon med religiös tro. De fångar sällan de fromma. De dyker för fort. Tvingas i sita stund veja. Argumenten håller inte.
Skönt är att tornseglarna inte jagar stora villebråd. Det inte är mig de vill åt. Min tro är att det är de envisa flugorna de snappar åt sig. Mer står på menyn. Det är bitska knott som eftertraktas. Som får sätta livet till. Vilken imponerande flyguppvisning. När det svirrar runt min sommarsvala hjässa.
Lärkorna drillar i skyn. Som vore de upphängda i snören. I ett eget luftrum. En lärkornas rymd. Jublande vibrerar deras sångröster.
Men stunden därefter är segelflygarna tillbaka. På smala tornseglevingar som inte verkar kunna bära. Men ger fart åt strömlinjeformade kroppar. En naturupplevelse av stora mått. Som när en ilsken ateist ger sig på någon med religiös tro. De fångar sällan de fromma. De dyker för fort. Tvingas i sita stund veja. Argumenten håller inte.
Skönt är att tornseglarna inte jagar stora villebråd. Det inte är mig de vill åt. Min tro är att det är de envisa flugorna de snappar åt sig. Mer står på menyn. Det är bitska knott som eftertraktas. Som får sätta livet till. Vilken imponerande flyguppvisning. När det svirrar runt min sommarsvala hjässa.
19 juli 2011
Ljus och mörker gillar vi, dvs jag.
Handlar rullgardin. Standardmåtten lämnar mycket övrigt att önska. De stämmer inte med alla fönster. Men, på förpackningen visas bilder på hur man kan såga av gardinen med en vanlig såg. Man kan även klippa till väven så den stämmer med gardinens nya bredd. På så vis skall man hitta rätt passform. Moderna rullgardiner är inga självspelande pianon. Nu för tiden far de inte upp med en smäll. Av sig själva. Nej, de ska försiktigt hissa eller halas.
Men såga rullgardin är inte vad jag tänkt mig. Istället flyttar jag beslagen ovanför fönstren. Skruven går inte in. Jag drar i en spik först. Som knappast går att dra ut efteråt. Skruvarna är trots inbjudande spikhål svåra att dra i. Huvudena är för mjuka. Skruvmejseln slinter. Trä spricker. Bruk lossnar. Vackert blir det inte. Tid tar det. Men till sist sitter de där beslagen ungefär där de ska. Och då ångrar jag mig. Nästa gång får det bli sågen. Och saxen. Så det så.
Men till natten ska det bli mörkt igen. Trots att de flesta nordbor älskar sommarens långa och ljusa nätter. Mörker underlättar sömn, även om den är kort. Vi, dvs jag, är motsägelsefulla, alltså motsägelsefull. Så får det bli. Så får det vara.
Men såga rullgardin är inte vad jag tänkt mig. Istället flyttar jag beslagen ovanför fönstren. Skruven går inte in. Jag drar i en spik först. Som knappast går att dra ut efteråt. Skruvarna är trots inbjudande spikhål svåra att dra i. Huvudena är för mjuka. Skruvmejseln slinter. Trä spricker. Bruk lossnar. Vackert blir det inte. Tid tar det. Men till sist sitter de där beslagen ungefär där de ska. Och då ångrar jag mig. Nästa gång får det bli sågen. Och saxen. Så det så.
Men till natten ska det bli mörkt igen. Trots att de flesta nordbor älskar sommarens långa och ljusa nätter. Mörker underlättar sömn, även om den är kort. Vi, dvs jag, är motsägelsefulla, alltså motsägelsefull. Så får det bli. Så får det vara.
18 juli 2011
Vända på dygnet
När jag berättar för mina amerikanska vänner om fyra-fem veckors semester tror de mig knappast. Är detta möjligt? Hur har man råd? Är inte arbete livets mening?
Men jag förklarar och skildrar huttrande utförligt våra kalla vintrar och mörkret, det svarta. Då förstår de min oerhörda längtan efter att få vara i dagsljus. Länge. Till långt fram på natten. Åtminstone några veckor om året.
Hurra för semesterns lediga tid. Som ett sommarlov även för vuxna. Då måstena är mycket färre. Nästan borta. Då man kan vända på dygnet. Hur man vill. Om man vill. Om man vill...
Men jag förklarar och skildrar huttrande utförligt våra kalla vintrar och mörkret, det svarta. Då förstår de min oerhörda längtan efter att få vara i dagsljus. Länge. Till långt fram på natten. Åtminstone några veckor om året.
Hurra för semesterns lediga tid. Som ett sommarlov även för vuxna. Då måstena är mycket färre. Nästan borta. Då man kan vända på dygnet. Hur man vill. Om man vill. Om man vill...
17 juli 2011
Kyrkan är det vi?
Denna dag skriver vi på bloggen. Inte som ett pluralis majestatis. Nej, som ett inkluderande vi där också du på något mysteriöst sätt finns med.
Läser om det missbrukade vi:et som särskilt präster bör akta sig för. Brygubben skriver om frågan utifrån en recension i Kyrkans Tidning. När de hellre borde säga jag och du. Så kan det vara. En övertalande omskrivning för att försöka få ihop en omöjlig ekvation. Vi:et finns liksom bara i teorin. Inte på riktigt. Inte som ett faktum vi räknar med.
Trots det är församlingens sanna kännetecken att det är ett vi och inte ett jag och du. Ett kollektiv. En gemenskap. En koinonia. Samhörighet ska känneteckna de döpta och troendes krets.
Jag erkänner. Jag predikar ofta om ett vi för att inte utesluta mig själv från de eventuella uppmaning och förmaningar som där kan finnas. Jag skriver och talar med flitigt utnyttjande av ett vi för att jag tror att du och jag i kristna sammanhang har till uppdrag att bli och vara ett vi.
Men jag inser svårigheten. Det är densamma som att säga att kyrkan ska det ena eller andra. Kyrkan vilka är det. Eller vem? Alla som är formellt tillhöriga vare sig de tror eller inte? De som firar gudstjänst tillsammans. Eller är kyrkan beslutsorganen, de politiska, och biskoparna? Kyrkan är det vi? Eller är kyrkan bara jag och du? Och du för din del är väl inte riktig säker på hur det är med mig, eller...?
Läser om det missbrukade vi:et som särskilt präster bör akta sig för. Brygubben skriver om frågan utifrån en recension i Kyrkans Tidning. När de hellre borde säga jag och du. Så kan det vara. En övertalande omskrivning för att försöka få ihop en omöjlig ekvation. Vi:et finns liksom bara i teorin. Inte på riktigt. Inte som ett faktum vi räknar med.
Trots det är församlingens sanna kännetecken att det är ett vi och inte ett jag och du. Ett kollektiv. En gemenskap. En koinonia. Samhörighet ska känneteckna de döpta och troendes krets.
Jag erkänner. Jag predikar ofta om ett vi för att inte utesluta mig själv från de eventuella uppmaning och förmaningar som där kan finnas. Jag skriver och talar med flitigt utnyttjande av ett vi för att jag tror att du och jag i kristna sammanhang har till uppdrag att bli och vara ett vi.
Men jag inser svårigheten. Det är densamma som att säga att kyrkan ska det ena eller andra. Kyrkan vilka är det. Eller vem? Alla som är formellt tillhöriga vare sig de tror eller inte? De som firar gudstjänst tillsammans. Eller är kyrkan beslutsorganen, de politiska, och biskoparna? Kyrkan är det vi? Eller är kyrkan bara jag och du? Och du för din del är väl inte riktig säker på hur det är med mig, eller...?
15 juli 2011
Bristen på högmässor
En bekant låter mig få veta att det råder brist på högmässor. Kortgudstjänster står däremot högt i kurs. Med kort o, betoning på snabbt. Man får fara vida omkring för att finna en högmässa i Svenska kyrkan.
Skulle sommarens tid göra den sedvanliga lovsången till Gud seg och utdragen? Obehövlig? Misstanken infinner sig att det kan handla om de anställdas egen brist på tilltro till det man förr kallade en "fullständig högmässa" med HHN. Herren Heliga Nattvard!
Kyriet hoppar vi över. I sommar vill vi slippa elände och nöden i välden. Ingen ska väl behöva höra ropen om förbarmande. Gloriat förkortar vi. Änglasången i julnatten sparar vi till vinterrusk och mörker. Beredelseorden inför syndabekännelsen blir summariska. Så vinte börjar fundera över vår egen livsföring och över synd och ondska. Trosbekännelse. Äsch. vi sjunger en liten trallvänlig visa. Däremot ska det bli en predikan. Om allt möjligt. Ett kåserande litet tal om sommaren. Och Guds fria natur. Dit vi alla redan längtar. Så vad gör vi här egentligen...
Nattvarden sparar vi. Till en annan gång. Då när alla har vant sig vid kortkort. Eller också gör vi inte det. Men vi får nog spola flera av momenten där också. Vi läser något instiftelseord och sätter fart. Till det som hägrar. Bad, hängmattor eller vad det nu kan vara. Men några letar envetet vidare. Efter en högmässa. En gudstjänst som håller måttet! Glad sommar!
Skulle sommarens tid göra den sedvanliga lovsången till Gud seg och utdragen? Obehövlig? Misstanken infinner sig att det kan handla om de anställdas egen brist på tilltro till det man förr kallade en "fullständig högmässa" med HHN. Herren Heliga Nattvard!
Kyriet hoppar vi över. I sommar vill vi slippa elände och nöden i välden. Ingen ska väl behöva höra ropen om förbarmande. Gloriat förkortar vi. Änglasången i julnatten sparar vi till vinterrusk och mörker. Beredelseorden inför syndabekännelsen blir summariska. Så vinte börjar fundera över vår egen livsföring och över synd och ondska. Trosbekännelse. Äsch. vi sjunger en liten trallvänlig visa. Däremot ska det bli en predikan. Om allt möjligt. Ett kåserande litet tal om sommaren. Och Guds fria natur. Dit vi alla redan längtar. Så vad gör vi här egentligen...
Nattvarden sparar vi. Till en annan gång. Då när alla har vant sig vid kortkort. Eller också gör vi inte det. Men vi får nog spola flera av momenten där också. Vi läser något instiftelseord och sätter fart. Till det som hägrar. Bad, hängmattor eller vad det nu kan vara. Men några letar envetet vidare. Efter en högmässa. En gudstjänst som håller måttet! Glad sommar!
09 juli 2011
I väntan på transport
Rom är en otrolig stad. Än mer otroligt är stadens transportnät av opålitliga bussar som tycks komma mera nyckvis än tabelltroget. Olaus Petri Vocalis, kören som nyligen fick fina utmärkelser i musikfestivalen "Musica Sacra a Roma" fick flera nagelbitarstunder. Några gånger fick man överge tanken på publika transporter för att nyttja ålderstigna racerförares sysselsättning - Roms taxibilar. Fram kom kören. I hast. Och med olagliga svängar och manövrar som utförda i gamla Svedala hade kostat oss våra körkort. Pronto och subito! Den som väntar på något gott, väntar nästan för länge...
Vatikanens trädgårdar
Vid den nyligen genomförda körresan till Rom vandrade Olaus Petri Vocalis och några medresande i Vatikanens trädgårdar och njöt av ljuvligt väder och den sköna parken. Där finns bland mycket annat en replik av grottan i Lourdes!
Blommorna är få men trädgårdsanläggningen uppvisar här och där områden där häcksaxarna fått trimma buskarna till skön symmetri. Strax efter det vi passerat denna del av trädgården var det dags att bege sig ut i ett hett Rom. Efter en snabb och mycket sen lunch klädde man om till konsertkläder au de toilette (?). Kyparne förstod inte hur dessa slitna trötta turister plötsligt kunde kliva fram i lång klänning och kostym. De svimmade nästan när de förstod och insåg att om en liten stund skulle dessa människor låta välljudet klinga i Peterskyrkan...Vocalis i Peterskyrkan
Är nyligen hemkommen från en körresa till Rom där Olaus Petri Vocalis skördat lagrar i musikfestivalen "Musica Sacra a Roma". Därtill fick körens dirigent Mats Bertilsson spela vid en gudstjänst i Peterskyrkan. Vocalis ombads dessutom att sjunga vid mässan kl 17 i måndags. Storslaget och imponerande!
28 juni 2011
Han snyter sig ljudligt som en mistlur
Vårdcentralens väntrum är som ett akvarium. Där rör sig människor på en liten yta. Synliga för varandra. Alla väntande på att få gå till kassan. Eller ta prov. Kanske besöka en läkare eller sjukgymnast.
En äldre farbror med vita halvkorta seglarbyxor kliver in. Han ser ut att vilja verka världsvan. Men det går lite till överdrift. Som när han ställer sig nästan mitt på golvet. Sakta drar han fram sin bordduk ur fickan. Så ser det ut. Den är enorm, denna näsduk av rutigt tyg, som han halar fram ur höger ficka. Han för den eftertänksamt till näsan och snyter sig ljudligt som en mistlur. Åskan går, sjung hopp faderallan lej. Sedan tittar han på oss i tur och ordning. Som för att se efter om någon vill invända.
En sköterska går förbi och då ropar han till henne. Ganska högt. Onödigt starkt. Men han kanske hör dåligt? Karin, jag kommer snart till dig! Han ropar och nickar och hon ler. Inte alls besvärad. Vänligt. Den äldre mannen sätter sig i soffan. Genast börjar hans ena fot att slå takten till den obefintliga musiken. Nervöst hoppar ena foten och så den andra. Knäna studsar de med.
Han tar tidningen som den andra personen i soffan just lagt ifrån sig. Högt säger han, jag tar den här. Det blir lättare att skriva då. Bena far runt på honom och hur det alls kan vara lätt att skriva förstår vare sig jag eller någon annan. Många tittar förstulet på honom. The king of vårdcentralens väntrum? Jag tror att han själv ser sig så. Hans nervösa rörelsemönster får andra att skruva på sig. Men man låter honom hållas. Det är trots allt en tidig sommarmorgon. Och vi är välvilligt inställda till varandra.
Jag nickar till en annan sköterska som går förbi. Hon nickar tillbaka. Jag gör det man gör i det där rummet. Väntar. På att bli stucken. I fingret. Sedan lommar jag min väg och tänker att det var länge sedan jag hade stora tygnäsdukar. De är nog slängda. Kanske har vi någon liten bordduk jag kan knöla ner i fickan? Vad ska det förresten vara bra för. Jag har ju hand och fingar. Näven har ju fungerat förr...
En äldre farbror med vita halvkorta seglarbyxor kliver in. Han ser ut att vilja verka världsvan. Men det går lite till överdrift. Som när han ställer sig nästan mitt på golvet. Sakta drar han fram sin bordduk ur fickan. Så ser det ut. Den är enorm, denna näsduk av rutigt tyg, som han halar fram ur höger ficka. Han för den eftertänksamt till näsan och snyter sig ljudligt som en mistlur. Åskan går, sjung hopp faderallan lej. Sedan tittar han på oss i tur och ordning. Som för att se efter om någon vill invända.
En sköterska går förbi och då ropar han till henne. Ganska högt. Onödigt starkt. Men han kanske hör dåligt? Karin, jag kommer snart till dig! Han ropar och nickar och hon ler. Inte alls besvärad. Vänligt. Den äldre mannen sätter sig i soffan. Genast börjar hans ena fot att slå takten till den obefintliga musiken. Nervöst hoppar ena foten och så den andra. Knäna studsar de med.
Han tar tidningen som den andra personen i soffan just lagt ifrån sig. Högt säger han, jag tar den här. Det blir lättare att skriva då. Bena far runt på honom och hur det alls kan vara lätt att skriva förstår vare sig jag eller någon annan. Många tittar förstulet på honom. The king of vårdcentralens väntrum? Jag tror att han själv ser sig så. Hans nervösa rörelsemönster får andra att skruva på sig. Men man låter honom hållas. Det är trots allt en tidig sommarmorgon. Och vi är välvilligt inställda till varandra.
Jag nickar till en annan sköterska som går förbi. Hon nickar tillbaka. Jag gör det man gör i det där rummet. Väntar. På att bli stucken. I fingret. Sedan lommar jag min väg och tänker att det var länge sedan jag hade stora tygnäsdukar. De är nog slängda. Kanske har vi någon liten bordduk jag kan knöla ner i fickan? Vad ska det förresten vara bra för. Jag har ju hand och fingar. Näven har ju fungerat förr...
21 juni 2011
Svenska kyrkans nya organisation - en valfråga
Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Utredningen skriver: Vi är medvetna om att det blir fråga om en stor förändring när vi föreslår att det inte längre ska finnas några flepastoratssamfälligheter. Några av de flerpastoratssamfälligheter som nu finns har en lång historia... Ett uppbrott från en struktur med denna långa historia kan vara smärtsam och det finns flera skäl som talar emot en förändring av det slag som vi föreslår... Vi lägger inte fram konkreta förslag om vad som ska ske med var och en av de 35 flerpastoratssamfälligheter som nu finns. Det blir en fråga som måste prövas i samverkan mellan berörda stift, samfälligheter och församlingar. Vårt förslag innebär dock att de pastoratssamfälligheter som finns den 31 december 2013 övergår att bli pastorat 1 januari 2014. (s 240)
Om nu ett antals församlingar inte vill bli av med sin egendom, sin kyrkoherde, sitt självbestämmande och sitt direktvalda kyrkoråd INOM 2,5 ÅR så återstår bara att säga nej. Först och främst ett nej till utredningen och dess förslag. I andra hand, om förslagen går igenom, så måste man skyndsamt begära att få bli församling utanför det nybildade pastorat eller att själv få bilda ett eget pastorat genom församlingsdelning. Finns det någon ekonomiskt och juridiskt insatt person som tror att man kan lösa frågorna om vilka tillgångar ur de gamla samfälligheterna som ska tillfalla de församlingar som inte vill följa med in i de nya pastoraten?
Utredningen menar att man bör genomföra förändringen och genom delegationsbeslut kan man någorlunda bibehålla nuvarande organisation och ansvarsfördelning. Detta för att skapa tid att ytterligare pröva indelning och nya samverkansformer. Men det blir en obegriplig omväg. Först genomföra förändringen sedan göra undantagsbeslut genom delegationer för att några församlingar eventuellt ska kunna gå en annan väg. Är det en lösning som ger trovärdighet åt förslagen? Ingalunda!
Utredningen skriver att "de är helt på det klara över att det vållar vissa svårigheter" med att de föreslagna förändringarna ska komma till stånd redan den 1 januari 2014. "Alternativet att vänta till nästa mandatperiod som tar sin början 1 januari 2018 ser vi dock som en sämre lösning", skriver de också. Men vilka dessa skäl är som gör 2018 till en sämre lösning - det får man faktiskt inte reda på!
Här vore det rimligt att man fick göra denna enorma organisatoriska förändring till en valfråga. Ska Svenska kyrkan på många håll byta församlingssyn ska det inte ske så snabbt att man inte hinner pröva sakskäl och argument. Frågorna är för viktiga för att lura väljarna i Svenska kyrkan på deras inflytande. Låt folket säga sin mening!
Det enorma alexanderhugg man nu vill genomföra utesluter också alla andra både rimliga och möjliga samverkansformer. Partiellt samarbete (t ex i partiella samfälligheter) erbjuds inte. Ändå är det så att mmånga församlingar skulle klara sin uppgift synnerligen väl om man kunde finna former för samarbete där man får stöd för en del av de ekonomiska processerna, personalfrågor, kyrkogårdar och fastighetsförvaltning. För att samverka kring sådant ska man inte behöva uppge sin identitet som självständig församling. Småskaliga lösningar är enligt min mening att föredra när det handlar om att bygga gemenskap kring ordet och sakramenten. Subsidiaritetesprincipen, tanken att beslut ska fattas av dem som är berörda och på lägsta möjliga nivå, sätts också ur spel när makt och inflytande i hög grad lämnar församlingen och läggs i pastoratet.
Om nu ett antals församlingar inte vill bli av med sin egendom, sin kyrkoherde, sitt självbestämmande och sitt direktvalda kyrkoråd INOM 2,5 ÅR så återstår bara att säga nej. Först och främst ett nej till utredningen och dess förslag. I andra hand, om förslagen går igenom, så måste man skyndsamt begära att få bli församling utanför det nybildade pastorat eller att själv få bilda ett eget pastorat genom församlingsdelning. Finns det någon ekonomiskt och juridiskt insatt person som tror att man kan lösa frågorna om vilka tillgångar ur de gamla samfälligheterna som ska tillfalla de församlingar som inte vill följa med in i de nya pastoraten?
Utredningen menar att man bör genomföra förändringen och genom delegationsbeslut kan man någorlunda bibehålla nuvarande organisation och ansvarsfördelning. Detta för att skapa tid att ytterligare pröva indelning och nya samverkansformer. Men det blir en obegriplig omväg. Först genomföra förändringen sedan göra undantagsbeslut genom delegationer för att några församlingar eventuellt ska kunna gå en annan väg. Är det en lösning som ger trovärdighet åt förslagen? Ingalunda!
Utredningen skriver att "de är helt på det klara över att det vållar vissa svårigheter" med att de föreslagna förändringarna ska komma till stånd redan den 1 januari 2014. "Alternativet att vänta till nästa mandatperiod som tar sin början 1 januari 2018 ser vi dock som en sämre lösning", skriver de också. Men vilka dessa skäl är som gör 2018 till en sämre lösning - det får man faktiskt inte reda på!
Här vore det rimligt att man fick göra denna enorma organisatoriska förändring till en valfråga. Ska Svenska kyrkan på många håll byta församlingssyn ska det inte ske så snabbt att man inte hinner pröva sakskäl och argument. Frågorna är för viktiga för att lura väljarna i Svenska kyrkan på deras inflytande. Låt folket säga sin mening!
Det enorma alexanderhugg man nu vill genomföra utesluter också alla andra både rimliga och möjliga samverkansformer. Partiellt samarbete (t ex i partiella samfälligheter) erbjuds inte. Ändå är det så att mmånga församlingar skulle klara sin uppgift synnerligen väl om man kunde finna former för samarbete där man får stöd för en del av de ekonomiska processerna, personalfrågor, kyrkogårdar och fastighetsförvaltning. För att samverka kring sådant ska man inte behöva uppge sin identitet som självständig församling. Småskaliga lösningar är enligt min mening att föredra när det handlar om att bygga gemenskap kring ordet och sakramenten. Subsidiaritetesprincipen, tanken att beslut ska fattas av dem som är berörda och på lägsta möjliga nivå, sätts också ur spel när makt och inflytande i hög grad lämnar församlingen och läggs i pastoratet.
19 juni 2011
Nya kyrkoherdar blir minibiskopar
Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Där finns många förändringar föreslagna. Kyrkoherdens uppgifter i de pastorat som ska ersätta de gamla samfälligheterna blir att leda all verksamhet. Så i örebro skulle en kyrkoherde ersätta alla nuvarande sju, såvida inte ett antal församlingar nu får nog och bryter sig ur. Och hur det skulle kuna gå till måste vi naturligtvis granska mera senare.
Här i denna kommun kommer kyrkoherden att i sitt pastorat ha ca 70 000 kyrkotillhöriga. En betydande del av de ca 412 000 som tillhör Strängnäs stift. Den kyrkoherdebefattningen blir mer en biskoplig syssla. Örebro pastorat blir, om utredningens förslag ograverat går igenom större än Visby stift med sina ca 44 000 kyrkotillhöriga!
Kyrkoherden ska enligt förslaget sitta även i församlingsråden! Men får möjlighet att i sitt ställe utse en präst som arbetar i en församling att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i församlingsrådet. Men den stackaren kommer inte helt undan. Om en präst som utsetts...är förhindrad att inställa sig (vilket språk) till ett sammanträde ska kyrkoherden tjänstgöra i stället. (5 kap §5)
Vilka som för övrigt kommer att leda verksamheten i församlingarna vet man inte. Det kan lika gärna bli enhetschefer ur andra professioner, cheferna kan i framtiden lika gärna vara musiker, pedagoger, diakoner eller ekonomer som präster. Därmed går en av vår kyrkas kännetecken i graven. Tillsynen som sköts lokalt av dem inom vigningstjänsten, idag kyrkoherdar, som genom löfte bundit sig till kyrkans lära och ordning. Eftersom man inte reglerar förhållandet är det givet att det är den riktning man vill gå i. Färre präster i ledande positioner och därmed en medveten och allt större (törs man skriva politisk?) styrning.
Här i denna kommun kommer kyrkoherden att i sitt pastorat ha ca 70 000 kyrkotillhöriga. En betydande del av de ca 412 000 som tillhör Strängnäs stift. Den kyrkoherdebefattningen blir mer en biskoplig syssla. Örebro pastorat blir, om utredningens förslag ograverat går igenom större än Visby stift med sina ca 44 000 kyrkotillhöriga!
Kyrkoherden ska enligt förslaget sitta även i församlingsråden! Men får möjlighet att i sitt ställe utse en präst som arbetar i en församling att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i församlingsrådet. Men den stackaren kommer inte helt undan. Om en präst som utsetts...är förhindrad att inställa sig (vilket språk) till ett sammanträde ska kyrkoherden tjänstgöra i stället. (5 kap §5)
Vilka som för övrigt kommer att leda verksamheten i församlingarna vet man inte. Det kan lika gärna bli enhetschefer ur andra professioner, cheferna kan i framtiden lika gärna vara musiker, pedagoger, diakoner eller ekonomer som präster. Därmed går en av vår kyrkas kännetecken i graven. Tillsynen som sköts lokalt av dem inom vigningstjänsten, idag kyrkoherdar, som genom löfte bundit sig till kyrkans lära och ordning. Eftersom man inte reglerar förhållandet är det givet att det är den riktning man vill gå i. Färre präster i ledande positioner och därmed en medveten och allt större (törs man skriva politisk?) styrning.
17 juni 2011
Församlingarna buntas ihop
Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Man skriver i sitt förslag till ny ordalydelse i kyrkoordningen 2 Kap §6: För varje församling skall finnas en församlingsinstruktion som anger hur församlingen fullgör sin grundläggande uppgift. När flera församlingar ingår i ett pastorat har de en gemensam församlingsinstruktion.
Tydligare kan det inte sägas att de många församlingarna i de nya pastoraten (de gamla samfälligheterna) faktiskt blir en församling. En instruktion är naturligtvis lika med en församling. Hur mångfald och kyrklig pluralism ska få utrymme när man reducerar det lokala inflytandet och flyttar upp det på pastoratsnivå, dvs samfällighetsnivå, är oklart. Enkelriktning och toppstyrning blir följden!
De tidigare församlingarna tvingas samman till en ny stor enhet eftersom samfälligheten blir ett pastorat som kommer att fungera som EN församling! Jätteförsamlingar med en megakyrkoherde och en församlingsinstruktion talar ett oroväckande klarspråk: centralism. Makt flyttas från lokaförsamling till samfälligfhetsnivå. Illa! Mycket illa!
Tydligare kan det inte sägas att de många församlingarna i de nya pastoraten (de gamla samfälligheterna) faktiskt blir en församling. En instruktion är naturligtvis lika med en församling. Hur mångfald och kyrklig pluralism ska få utrymme när man reducerar det lokala inflytandet och flyttar upp det på pastoratsnivå, dvs samfällighetsnivå, är oklart. Enkelriktning och toppstyrning blir följden!
De tidigare församlingarna tvingas samman till en ny stor enhet eftersom samfälligheten blir ett pastorat som kommer att fungera som EN församling! Jätteförsamlingar med en megakyrkoherde och en församlingsinstruktion talar ett oroväckande klarspråk: centralism. Makt flyttas från lokaförsamling till samfälligfhetsnivå. Illa! Mycket illa!
16 juni 2011
All makt åt samfälligheten
Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Den tryckta upplagan har i dagarna distribuerats ut till församlingar och stift. Utredningen går även att finna på nätet.
I sin sammanfattning skriver man om den kanske största förändringen man föreslår: Pastorat definieras inte längre som kyrkoherdens ansvarsområde utan som en samverkansform för församlingar. I formell mening med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan är pastoratet en kyrklig samfällighet. De församlingar som ingår i en samfällighet ska inte bara samverka beträffande resurs- och personalfrågor utan även om den grundläggande uppgiften. Pastoratet får därmed även karaktär av pastoralt område och ska ha ett övergripande ansvar på lokal nivå för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift.
Det innebär för församlingar som ingår i en samfällighet just nu att de i framtiden blir av med sin kyrkoherde, att deras kyrkoråd tappar i betydelse och nu blir ett av kyrkofullmäktige utsett församlingsråd. Att kyrkorådet inte kan väljas direkt utan utses av kyrkofullmäktige. Dessutom räcker det nu att bo i pastoratet för att kunna hamna i något av församlingsråden.
Istället för att bemyndiga församlingarna överför man makten de har idag över sina egna innehållsfrågor till det enda kyrkoråd som framgent ska bestämma i pastoratet. Frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission kommer nu att ligga direkt i och under pastoratet. Och församlingsinstruktionen beslutas inte av församlingen utan av det gemensamma kyrkofullmäktige. Församlingarna är därmed inte längre den grundläggande enheten utan nu införs det nya pastoratet.
När utredningen ska lösa problemet med att samfälligheterna idag styr med sin ekonomiska makt går man alltså åt andra hållet, det vill säga i centralistisk riktning. Man överför innehållsfrågorna till pastoratet, dvs samfälligheten!
I förslagets nya version av Kyrkoordning står det i 2 Kap, 5§: Flera församlingar kan samverka i ett pastorat som då utgör en kyrklig samfällighet. Pastoratet har som pastoralt område det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Pastoratet har det ekonomiska ansvaret för alla församlingens uppgifter…
Förslaget är i bästa fall aningslöst och idealistiskt. Det förutsätter total tilltro till den goda viljan hos dem som får makten i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Om de av någon anledning inte skulle gilla kyrklig och teologisk mångfald i de gamla församlingarna, eller inte uppskatta någon särskild form av spiritualitet som kanske odlas i någon av församlingarna, kan de enkelt ändra allt!
All makt till samfälligheten skulle man kunna sammanfatta förslaget. Och det var väl ändå inte meningen? Eller?
I sin sammanfattning skriver man om den kanske största förändringen man föreslår: Pastorat definieras inte längre som kyrkoherdens ansvarsområde utan som en samverkansform för församlingar. I formell mening med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan är pastoratet en kyrklig samfällighet. De församlingar som ingår i en samfällighet ska inte bara samverka beträffande resurs- och personalfrågor utan även om den grundläggande uppgiften. Pastoratet får därmed även karaktär av pastoralt område och ska ha ett övergripande ansvar på lokal nivå för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift.
Det innebär för församlingar som ingår i en samfällighet just nu att de i framtiden blir av med sin kyrkoherde, att deras kyrkoråd tappar i betydelse och nu blir ett av kyrkofullmäktige utsett församlingsråd. Att kyrkorådet inte kan väljas direkt utan utses av kyrkofullmäktige. Dessutom räcker det nu att bo i pastoratet för att kunna hamna i något av församlingsråden.
Istället för att bemyndiga församlingarna överför man makten de har idag över sina egna innehållsfrågor till det enda kyrkoråd som framgent ska bestämma i pastoratet. Frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission kommer nu att ligga direkt i och under pastoratet. Och församlingsinstruktionen beslutas inte av församlingen utan av det gemensamma kyrkofullmäktige. Församlingarna är därmed inte längre den grundläggande enheten utan nu införs det nya pastoratet.
När utredningen ska lösa problemet med att samfälligheterna idag styr med sin ekonomiska makt går man alltså åt andra hållet, det vill säga i centralistisk riktning. Man överför innehållsfrågorna till pastoratet, dvs samfälligheten!
I förslagets nya version av Kyrkoordning står det i 2 Kap, 5§: Flera församlingar kan samverka i ett pastorat som då utgör en kyrklig samfällighet. Pastoratet har som pastoralt område det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Pastoratet har det ekonomiska ansvaret för alla församlingens uppgifter…
Förslaget är i bästa fall aningslöst och idealistiskt. Det förutsätter total tilltro till den goda viljan hos dem som får makten i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Om de av någon anledning inte skulle gilla kyrklig och teologisk mångfald i de gamla församlingarna, eller inte uppskatta någon särskild form av spiritualitet som kanske odlas i någon av församlingarna, kan de enkelt ändra allt!
All makt till samfälligheten skulle man kunna sammanfatta förslaget. Och det var väl ändå inte meningen? Eller?
15 juni 2011
En bok i hyllan
På arbetsplatsen rycker semestrarna närmare. Kvar att bestyra är att en budget ska nagelfaras och fastställas. Eftersom jag bytt rum ligger allt dessutom i kartonger. Med en utomordentligt skraltig rygg får det bli en pärm i taget. En bok i sänder. Då hinner man också tänka. Varför skaffade jag Boken om Ansgar? Eva Odalmans översättning av Rimberts Vita Anskarii är sannerligen intressant. Men i vanligt församlingsliv kanske inte fullt så brukbar?
Mera praktiskt användbara böcker finns där också. Harald Göranssons Koral och Andlig visa i Sverige som kan kasta ljus över den svenska psalmskatten. Där finns också Jean Paillards Du skickade en Salamander (Kristus som djur i moderns svensk litteratur). Den kan ge illustrativa citat att bruka när man talar om lidande, död och uppståndelse. Till exempel i en predikan. Ja, ja. Fler böcker ska packas upp. Så tar jag en bok till och ställer den i bokhyllan. Eftertänksamt.
Mera praktiskt användbara böcker finns där också. Harald Göranssons Koral och Andlig visa i Sverige som kan kasta ljus över den svenska psalmskatten. Där finns också Jean Paillards Du skickade en Salamander (Kristus som djur i moderns svensk litteratur). Den kan ge illustrativa citat att bruka när man talar om lidande, död och uppståndelse. Till exempel i en predikan. Ja, ja. Fler böcker ska packas upp. Så tar jag en bok till och ställer den i bokhyllan. Eftertänksamt.
14 juni 2011
Take me
Äntligen en ledig dag. Vilket betyder att fyra fulla tvättmaskiner ska köras i källaren. Tvätten ska hängas och något manglas. Uppskjutna telefonsamtal ska ringas. En bank som har stängt kontaktas. Och ett sedvanligt sommarmöte med gamla skolkamrater planeras.
Upptäcker att vi är med i en tävling hos resebyrån Ticket om resor till Chicago. Där startar man en "egen resebyrå" som man kan rösta på. Och så behöver man flest röster. Så rösta gärna på vår resebyrå Take me. Gå in på Ticket och leta fram bokstaven T och rösta på Take me! Får vi åka blir det bloggreportage från en resa i västerled. Till min amerikanska syster. Faye blev min syrra 1966 eftersom jag fick bo i hennes föräldrahem som utbytesstudent ett år. Vore trevligt att hälsa på henne och hennes familj.
Upptäcker att vi är med i en tävling hos resebyrån Ticket om resor till Chicago. Där startar man en "egen resebyrå" som man kan rösta på. Och så behöver man flest röster. Så rösta gärna på vår resebyrå Take me. Gå in på Ticket och leta fram bokstaven T och rösta på Take me! Får vi åka blir det bloggreportage från en resa i västerled. Till min amerikanska syster. Faye blev min syrra 1966 eftersom jag fick bo i hennes föräldrahem som utbytesstudent ett år. Vore trevligt att hälsa på henne och hennes familj.
13 juni 2011
Pingst - glödjens högtid
Pingstdagens afton bad man i en av Örebros kyrkor. I och för sig inget ovanligt. Kyrkornas rum är oftast en plats för bön. Det var en ekumenisk samling och man bad för den egna staden, för dess politiska ledning, för kristna i Mellanöstern, för kristen enhet, för Kina och Laos och för mycket annat angeläget. I korta anföranden med efterföljande bön kunde man bära fram, lyfta och lufta det svåra såväl som uttrycka sin tacksamhet för allt det goda vi möter.
Texten till en av lovsångerna hade fått ett passande skrivfel. Istället för glädje hade man skrivit glödje. Vilket ord: GLÖDJE! En fantastisk tillfällighet i freudiansk felsägningsanda. Detta just i hänryckningens och andeutgjutelsens tid.
Med tungor av eld bekräftades den första pingsten. I många församlingar har inspirationens och hängivenhetens eld falnat. Men i Pingstdagens högmässa fanns där jag råkade vara just glödjen påtagligt närvarande. Nu tänker jag på vad man får när glädje och glöd kombineras. Pingst förstås. Eller glödje! Stor glödje!
Texten till en av lovsångerna hade fått ett passande skrivfel. Istället för glädje hade man skrivit glödje. Vilket ord: GLÖDJE! En fantastisk tillfällighet i freudiansk felsägningsanda. Detta just i hänryckningens och andeutgjutelsens tid.
Med tungor av eld bekräftades den första pingsten. I många församlingar har inspirationens och hängivenhetens eld falnat. Men i Pingstdagens högmässa fanns där jag råkade vara just glödjen påtagligt närvarande. Nu tänker jag på vad man får när glädje och glöd kombineras. Pingst förstås. Eller glödje! Stor glödje!
11 juni 2011
Så går en studentdag
Hela gårdagen svallade traktorerna och lastbilarna över staden fulla med studenter. Jag höll på att elakt skriva med fulla studenter. De som sticker ut genom vrålet är de stackarna som redan mitt på dagen i rådande värme dunkat i sig för mycket. Ögonen styr inte riktigt och rörelserna bär spår av alldeles för mycket.
När de dundrar förbi undrar man var denna lössläppta hämningslöshet har grott. I en tid där det råder stor brist på mening? Eller där det finns ett överskott av enformigt liv? Kan det var de osäkra framtidsutsikterna? Eller är det en vuxenvärld som inte orkar sätta normer, markera gränser, vara goda föredömen?
Några av de mest utlevande kan ha övat sig genom åren, andra tappar kontrollen för första gången. De flesta, de allra flesta behåller förmågan att trots skrik och vrål hålla stilen och kontrollera euforin. De kan dra en gräns och sveps inte viljelöst med.
Så tänker jag när de överlastade far förbi i vagn efter vagn. Och med en ljudnivå som lovar tinnitus inom en snar framtid. De åker mot en ljusnande framtid sägs det och så vrålas det i alla tonarter. Mest låter det som en hejaramsa från ståplats. Själv ber jag en bön för deras dag och för att lyckan ska få vara bara just det - en stunds bekymmersfri lycka. Att denna dag ska bli ett viktigt och fint minne att bära med sig.
På hemväg nynnar jag gammelmansaktigt på en annan sång. Som markerar tidens flykt. Och Guds omsorg vad som än sker. Så går en dag än från vår tid...
När de dundrar förbi undrar man var denna lössläppta hämningslöshet har grott. I en tid där det råder stor brist på mening? Eller där det finns ett överskott av enformigt liv? Kan det var de osäkra framtidsutsikterna? Eller är det en vuxenvärld som inte orkar sätta normer, markera gränser, vara goda föredömen?
Några av de mest utlevande kan ha övat sig genom åren, andra tappar kontrollen för första gången. De flesta, de allra flesta behåller förmågan att trots skrik och vrål hålla stilen och kontrollera euforin. De kan dra en gräns och sveps inte viljelöst med.
Så tänker jag när de överlastade far förbi i vagn efter vagn. Och med en ljudnivå som lovar tinnitus inom en snar framtid. De åker mot en ljusnande framtid sägs det och så vrålas det i alla tonarter. Mest låter det som en hejaramsa från ståplats. Själv ber jag en bön för deras dag och för att lyckan ska få vara bara just det - en stunds bekymmersfri lycka. Att denna dag ska bli ett viktigt och fint minne att bära med sig.
På hemväg nynnar jag gammelmansaktigt på en annan sång. Som markerar tidens flykt. Och Guds omsorg vad som än sker. Så går en dag än från vår tid...
10 juni 2011
Halveringstid för kyrkliga löften
Läser i Kyrkans tidning att man i Stockholms stift frågar de blivande prästerna om de kommer att viga samkönat. Förstår man artikeln rätt är det numera ett villkor för prästvigning i Stockholms stift. Biskop Brunne hävdar att man gör det för att följa kyrkomötetsbeslut och kyrkans ordning. Tidningen skriver:
Stockholms stift är tydligt med att den har betydelse för rekryteringen. Där tillfrågas prästkandidaterna om sin inställning. ”Vi vill säkerställa att präster kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs utifrån den ordning som är beslutad i vår kyrka”, motiverar stiftet i ett skriftligt svar till Kyrkans Tidning.
– Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade. Något annat är inte rimligt i någon annan organisation och inte heller i Svenska kyrkan, säger Eva Brunne, biskop i Stockholms stift.
Innebär det att den som vill bli präst i Stockholms stift alltså måste vara beredd att viga samkönade par?
– Jag förutsätter att prästkandidater följer den ordning som är beslutad i vår kyrka.
Ärkebiskop Wejryd tycker inte att det är konstigt. Redan tidigare har tidningen raporterat om att denna fråga smyger sig in i anställningsintervjuer och därmed blli avgörande för en anställning som präst i en församling.
Frågan måste naturligtvis ställas om biskop Brunne och Stockholms stift har rätt. De som fattade beslutet måste väl stå upp för det man bestämde. Säger de övriga biskoparna något? De politiska partierna? Ansvarsnämnden? Kyrkans tidnings ledarsida?
För min del tänker jag hålla utkik och se vem som har kurage och mod att stå fast vid sitt och kyrkomötets beslut. Eller är det så att halveringstiden för kyrkliga beslut och löften nu är så kort att bläcket inte ens behöver torka?
I en faktaruta berättar Kyrkans tidning följande: Kyrkomötet tog 2009 beslut om att samkönade par ska kunna vigas i Svenska kyrkan. I Kyrkostyrelsens skrivelse (2009:6) som låg till grund för beslutet står:
”Ingen präst ska vara skyldig att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön.”
”Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst.”
I Äktenskapsbalken (4 kapitlet 3 paragrafen) slås också fast att den som är vigselförrättare inte är skyldig att förrätta vigsel.
Stockholms stift är tydligt med att den har betydelse för rekryteringen. Där tillfrågas prästkandidaterna om sin inställning. ”Vi vill säkerställa att präster kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs utifrån den ordning som är beslutad i vår kyrka”, motiverar stiftet i ett skriftligt svar till Kyrkans Tidning.
– Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade. Något annat är inte rimligt i någon annan organisation och inte heller i Svenska kyrkan, säger Eva Brunne, biskop i Stockholms stift.
Innebär det att den som vill bli präst i Stockholms stift alltså måste vara beredd att viga samkönade par?
– Jag förutsätter att prästkandidater följer den ordning som är beslutad i vår kyrka.
Ärkebiskop Wejryd tycker inte att det är konstigt. Redan tidigare har tidningen raporterat om att denna fråga smyger sig in i anställningsintervjuer och därmed blli avgörande för en anställning som präst i en församling.
Frågan måste naturligtvis ställas om biskop Brunne och Stockholms stift har rätt. De som fattade beslutet måste väl stå upp för det man bestämde. Säger de övriga biskoparna något? De politiska partierna? Ansvarsnämnden? Kyrkans tidnings ledarsida?
För min del tänker jag hålla utkik och se vem som har kurage och mod att stå fast vid sitt och kyrkomötets beslut. Eller är det så att halveringstiden för kyrkliga beslut och löften nu är så kort att bläcket inte ens behöver torka?
I en faktaruta berättar Kyrkans tidning följande: Kyrkomötet tog 2009 beslut om att samkönade par ska kunna vigas i Svenska kyrkan. I Kyrkostyrelsens skrivelse (2009:6) som låg till grund för beslutet står:
”Ingen präst ska vara skyldig att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön.”
”Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst.”
I Äktenskapsbalken (4 kapitlet 3 paragrafen) slås också fast att den som är vigselförrättare inte är skyldig att förrätta vigsel.
05 juni 2011
Dinosaurier i Norrköping
Dinosaurieutställning i Norrköping. Kan det vara värt ett besök? Vi gjorde ett försök.
Bilresan tog 90 minuter i värmen. Väl framme i centrala Norrköping letade vi oss fram. Vi blev förvånade över antalet skelett som visades upp. Stora och rejäla! På bild fångade vi en Tyrannosauros Rex. Vilket inte var så svårt. Han stod stilla.
Bilresan tog 90 minuter i värmen. Väl framme i centrala Norrköping letade vi oss fram. Vi blev förvånade över antalet skelett som visades upp. Stora och rejäla! På bild fångade vi en Tyrannosauros Rex. Vilket inte var så svårt. Han stod stilla.
Besökarna var mycket unga. Föräldrar släpade med sig sina knappt gående småbarn. Och barnvagnar blockerade vägen. I en trång pssage stod två mammor och trattade i sina barn flaskföda. Under ivrigt samspråk och helt uppslukade av sin egen konversation stod de där. Alla som ville passera förbi tvingades tränga sig emellan vagnarna. Förmågan att leva sig in i andra besökares behov var för stunden noll!
Utställningens skärmdel var sprängfylld med text vilket antydde en pedagogik som man övergav redan på femtiotalet. Förra seklet. Här kunde man ha gjort mycket för att bättre presentera och åskådliggöra de årmiljoner man avhandlade där.
Trots det var utställningen imponerande. Bara att ha fått se dessa märkliga varelsers imponerande fossila skelett var storslaget. Norrköping skriver på sin hemsida:
Dinosaurieutställningen kommer från paleontologiska institutet i Moskva, där över 200 forskare studerar olika grupper av forntida djur och växter.
Eftersom dinosaurieutställningen i första hand är byggd på ett naturligt fossilt material är den intressant både för experter från olika länder och för vanliga besökare.
Utställningen är en vandringsutställning som redan har visats i Australien, Tyskland, USA, Kanada, Korea, Frankrike, Italien, Finland, Japan, Taiwan och Cypern.
Smakar det så kostar det. Inträde 90 kr för vuxna och för de flesta barn 70 kr. Därtill blev det en besvikelse att man inte kunde införskaffa en utställningskatalog eller ett häfte med information om de dinosaurier som visades. Ett pedagogiskt missgrepp tycker jag. Särskilt som det finns skärmar med enorma textmängder och mindre informativa skyltar (uppfatta detta som du vill). Trots det, med minsta dinosaurieintresse är mitt råd i alla fall: ställ färden till Norrköping!
Utställningens skärmdel var sprängfylld med text vilket antydde en pedagogik som man övergav redan på femtiotalet. Förra seklet. Här kunde man ha gjort mycket för att bättre presentera och åskådliggöra de årmiljoner man avhandlade där.
Trots det var utställningen imponerande. Bara att ha fått se dessa märkliga varelsers imponerande fossila skelett var storslaget. Norrköping skriver på sin hemsida:
Dinosaurieutställningen kommer från paleontologiska institutet i Moskva, där över 200 forskare studerar olika grupper av forntida djur och växter.
Eftersom dinosaurieutställningen i första hand är byggd på ett naturligt fossilt material är den intressant både för experter från olika länder och för vanliga besökare.
Utställningen är en vandringsutställning som redan har visats i Australien, Tyskland, USA, Kanada, Korea, Frankrike, Italien, Finland, Japan, Taiwan och Cypern.
Smakar det så kostar det. Inträde 90 kr för vuxna och för de flesta barn 70 kr. Därtill blev det en besvikelse att man inte kunde införskaffa en utställningskatalog eller ett häfte med information om de dinosaurier som visades. Ett pedagogiskt missgrepp tycker jag. Särskilt som det finns skärmar med enorma textmängder och mindre informativa skyltar (uppfatta detta som du vill). Trots det, med minsta dinosaurieintresse är mitt råd i alla fall: ställ färden till Norrköping!
03 juni 2011
Varför så bråttom, Svenska kyrkan?
Den nationella strukturutredningens förslag kommer snart i bokform. Då bör debatten och diskussionen om kyrkans framtid komma igång på allvar. På denna blogg kommer jag att försöka granska förslagen och ställa frågor till de förslag man lagt fram.
Den mest angelägna frågan är: Varför har man så svettigt bråttom? Här vill man genomföra den näst största omvälvningen av Svenska kyrkan i modern tid, efter kyrka stat, och tänker att den ska förverkligas redan 2014. Alla samfälligheter ska omvandlas till pastorat. Massor av jättepastorat bildas och antalet kyrkoherdar, de som har läro- och tillsynsansvar, reduceras. En samfällighet kan upplösas. Men för man över samfälligheternas tillgångar till de nya pastoraten har de troligen för all framtid gått förlorade för de ursprungliga församlingarna.
Dessutom har man ännu inte utvärderat kyrka-stat reformen. Man vet inte genom några studier och granskande undersökningar hur reformen påverkat och förändrat. Så varför denna enorma omvälvning? Varför så bråttom?
Den mest angelägna frågan är: Varför har man så svettigt bråttom? Här vill man genomföra den näst största omvälvningen av Svenska kyrkan i modern tid, efter kyrka stat, och tänker att den ska förverkligas redan 2014. Alla samfälligheter ska omvandlas till pastorat. Massor av jättepastorat bildas och antalet kyrkoherdar, de som har läro- och tillsynsansvar, reduceras. En samfällighet kan upplösas. Men för man över samfälligheternas tillgångar till de nya pastoraten har de troligen för all framtid gått förlorade för de ursprungliga församlingarna.
Dessutom har man ännu inte utvärderat kyrka-stat reformen. Man vet inte genom några studier och granskande undersökningar hur reformen påverkat och förändrat. Så varför denna enorma omvälvning? Varför så bråttom?
31 maj 2011
Rättigheter och skyldigheter
Tankarna löper vidare efter Hildebrandts och Neumans artiklar i SvD Frågan om individers mänskliga rättigheter har sin motpol i frågan om skyldigheter. Man kan undra hur det kommer sig att någon deklaration inte finns om vad humaniteten skulle kräva av enskilda människor och stater. Utan de som ska "leverera" rättigheterna, oftast stater, får lita till rättighetsdokumenten.
Skulle ett skyldighets eller ett förpliktelsedokument formuleras uppstår naturligtvis den svårighet som kyrkan genom historien kämpat med. Kärlekens handlingar, de goda gärningarna, kan komma att ses som en förutsättning för att få del av det Gud lovar sitt folk. Gärningsläror med andra ord. På området för mänskliga rättigheter skulle det handla om att man som person måste förtjäna det deklarationerna garanterar. Problemet är naturligt nog inte okänt. Brott och onda gärningar som resulterar i att någon döms inskränker påtagligt brottslingens rättigheter. Man kan frihetsberövas. Man förlorar sin mötesfrihet och många andra friheter. Uppfattningar om att människor kan förverka sin rätt möter man ofta.
Problemet att kräva rättigheter för egen del och förneka andra dem är också ett vida spritt fenomen. I vårt land kan man möta det i islamofobiska sammanhang. Kyrkor är ok att bygga men några moskéer vill man inte se här. Muslimerna i Sverige måste så att säga förtjäna denna rätt. Vanligtvis tänker man att stater och länder, över vilka muslimerna här inte har inflytande, först ska tillåta kristna att bygga kyrkor. Annars inga moskéer här. Märklig tanke.
Men frågan om skyldigheter är viktig. Särskilt påtaglig för dem som kommer nya till vårt land och inte kan våra lagar, koder och normer. Frågan om innevånares och medborgares förpliktelser mot varandra, mot stat och samhälle, är en hörnsten för en fungerande integration. Vi har ingen Pledge of allegiance... som man har i USA. En lojalitetsförklaring till flagga och nation. Ett band som inskärper skyldigheter och håller samman nationen. För min del kan jag önska en sådan lojalitetsförklaring för oss alla. Den skulle kunna fungera som en motvikt mot den alltmera utbredda individualismen, och ibland vore behövlig även mot gruppers och kollektivs alltför långtgående anspråk.
Skulle ett skyldighets eller ett förpliktelsedokument formuleras uppstår naturligtvis den svårighet som kyrkan genom historien kämpat med. Kärlekens handlingar, de goda gärningarna, kan komma att ses som en förutsättning för att få del av det Gud lovar sitt folk. Gärningsläror med andra ord. På området för mänskliga rättigheter skulle det handla om att man som person måste förtjäna det deklarationerna garanterar. Problemet är naturligt nog inte okänt. Brott och onda gärningar som resulterar i att någon döms inskränker påtagligt brottslingens rättigheter. Man kan frihetsberövas. Man förlorar sin mötesfrihet och många andra friheter. Uppfattningar om att människor kan förverka sin rätt möter man ofta.
Problemet att kräva rättigheter för egen del och förneka andra dem är också ett vida spritt fenomen. I vårt land kan man möta det i islamofobiska sammanhang. Kyrkor är ok att bygga men några moskéer vill man inte se här. Muslimerna i Sverige måste så att säga förtjäna denna rätt. Vanligtvis tänker man att stater och länder, över vilka muslimerna här inte har inflytande, först ska tillåta kristna att bygga kyrkor. Annars inga moskéer här. Märklig tanke.
Men frågan om skyldigheter är viktig. Särskilt påtaglig för dem som kommer nya till vårt land och inte kan våra lagar, koder och normer. Frågan om innevånares och medborgares förpliktelser mot varandra, mot stat och samhälle, är en hörnsten för en fungerande integration. Vi har ingen Pledge of allegiance... som man har i USA. En lojalitetsförklaring till flagga och nation. Ett band som inskärper skyldigheter och håller samman nationen. För min del kan jag önska en sådan lojalitetsförklaring för oss alla. Den skulle kunna fungera som en motvikt mot den alltmera utbredda individualismen, och ibland vore behövlig även mot gruppers och kollektivs alltför långtgående anspråk.
30 maj 2011
Individuella rättigheter och grupptillhörighet
Reportern och kolumnisten Johanne Hildebrandt i SvD erbjuder alltid något att tänka på. Så också i dagens spalt på ledarsidan där hon behandlar den misslyckade integrationen, eller som hon skriver: varför åsidosätts rättigheter för utlandsfödda svenskar. Avstamp tar hon i Ricki Neumans reportage om multikulturalismens död i SvD 18/5.
Johanne Hildebrandts tanke är inte unik. Det svenska samhället genomsyras alltmer av tanken på att rättigheter tillhör individer och inte grupper. Det blir då smått ironiskt när skribenten lyfter fram följande: Sverige är sekulariserat, ingen präst kan stövla in i någons hem och lägga sig i hur folk lever eller ligger. Arbetare har rätt att tillhöra fackförbund…
Just det! Individer har rätt att sluta sig samman till stora och starka kollektiv för att försäkra sig om sina rättigheter. Till exempel i form av generella rättigheter som tillfaller grupper (av individer) genom kollektivavtal. Driver man tron på individens rättigheter för långt blir individen utelämnad åt stat och kommun och åt sin egen förmåga att slåss mot systemet när det fallerar. Och brister gör det.
En av poängerna med individens rättigheter är naturligtvis att man ska slippa tillvitas beteenden eller egenskaper som just sådana som dom har. Man ska inte tvingas till underkastelse inför det som gruppen och dess ledare hävdat. Oavsett om man anses vara muslim, finländare, rom eller resande, frikyrklig… Hildebrandt frågar: Varför buntas de (utlandsfödda svenskarna) samman till etniska och religiösa grupper som uppmuntras leva isolerade från samhället istället för att behandlas som individer med samma rättigheter, skyldigheter och ansvar för samhället som alla andra?
Johanne Hildebrandt citerar instämmande Neuman: ”Nu betonas det stora projektet. Vi lever i samma samhälle, vilket betyder avsevärt mer än att vi bor på samma plats. Den nationella väven måste stärkas; det etniska och religiösa får komma i andra hand.”
Här måste jag invända. Matrisen är inte så enkel att vi löser allt på individnivå. Där blir jag som enskild totalt beroende av den goda staten, alla goda gåvor och rättigheters garant? Som individ behöver jag de starka organisationerna som kan opponera och stå upp för bestämda värderingar. Det är i skärningspunkter mellan individ och våra många olika grupptillhörigheter som största möjliga frihet uppnås. Var skulle idrotten vara i vårt land om inte föreningar, klubbar och förbund hävdat sina gemensamma intressen?
Om jag tillförsäkras rätten att utöva min religion men den kyrka jag tillhör tvingas in i familjernas minsta och privata garderober blir det inte mycket kvar av min rätt att utöva min religion. Ta vilodagen, söndagen. I vårt land är det numera köpenskapens största dag. I Tyskland stänger det mesta av affärer och köpcentra. Även butiksbiträden och försäljare får rätt till rimlig ledighet tillsammans med andra.
Jag tillhör Svenska kyrkan, landets största trossamfund och medlemsorganisation, som faktiskt gör anspråk på att betyda något för hela samhället, dess utveckling och värderingar. Men därifrån hörs ingenting om att hålla vilodagen i helgd. Ty vi är nog världens mest individualistiska och privatiserade samhälle. Det tänkandet har i mångt förlamat också kyrkan. Den kyrka som en gång stod för det kitt som höll samman nationen. Och som åtminstone såg till att folk i det här landet blev läskunniga.
Neumans artikel problematiserar situationen på följande sätt: Sverige står inför ett skifte, så lät det flera gånger under seminariet, och kan inte längre acceptera att minst 70000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där man inte bryr sig om svensk lag, och där unga människor inte själva bestämmer över hur de klär sig eller vilka de umgås eller gifter sig med.
Trotsar de familjen eller klanen riskerar de att mördas, som Fadime Sahindal och Pela Atroshi.
Regeringen räknar med över 100 enklaver runt om i landet, enligt en rapport från 2009, små slutna samhällen med andra värderingar, och djup misstänksamhet mot majoriteten.
Detta är allvarligt och oroande. Men tror någon att lösningen är att låtsas som om de etniska och religiösa grupptillhörigheterna inget betyder, eller att de enkelt kan undertryckas? Då har man fel. Det är fler och inte färre kontakter som behövs med etniska, kulturella och religiösa grupper. Också där, och kanske framför allt där, måste respekten för individens rättigheter och frihet byggas.
Johanne Hildebrandts tanke är inte unik. Det svenska samhället genomsyras alltmer av tanken på att rättigheter tillhör individer och inte grupper. Det blir då smått ironiskt när skribenten lyfter fram följande: Sverige är sekulariserat, ingen präst kan stövla in i någons hem och lägga sig i hur folk lever eller ligger. Arbetare har rätt att tillhöra fackförbund…
Just det! Individer har rätt att sluta sig samman till stora och starka kollektiv för att försäkra sig om sina rättigheter. Till exempel i form av generella rättigheter som tillfaller grupper (av individer) genom kollektivavtal. Driver man tron på individens rättigheter för långt blir individen utelämnad åt stat och kommun och åt sin egen förmåga att slåss mot systemet när det fallerar. Och brister gör det.
En av poängerna med individens rättigheter är naturligtvis att man ska slippa tillvitas beteenden eller egenskaper som just sådana som dom har. Man ska inte tvingas till underkastelse inför det som gruppen och dess ledare hävdat. Oavsett om man anses vara muslim, finländare, rom eller resande, frikyrklig… Hildebrandt frågar: Varför buntas de (utlandsfödda svenskarna) samman till etniska och religiösa grupper som uppmuntras leva isolerade från samhället istället för att behandlas som individer med samma rättigheter, skyldigheter och ansvar för samhället som alla andra?
Johanne Hildebrandt citerar instämmande Neuman: ”Nu betonas det stora projektet. Vi lever i samma samhälle, vilket betyder avsevärt mer än att vi bor på samma plats. Den nationella väven måste stärkas; det etniska och religiösa får komma i andra hand.”
Här måste jag invända. Matrisen är inte så enkel att vi löser allt på individnivå. Där blir jag som enskild totalt beroende av den goda staten, alla goda gåvor och rättigheters garant? Som individ behöver jag de starka organisationerna som kan opponera och stå upp för bestämda värderingar. Det är i skärningspunkter mellan individ och våra många olika grupptillhörigheter som största möjliga frihet uppnås. Var skulle idrotten vara i vårt land om inte föreningar, klubbar och förbund hävdat sina gemensamma intressen?
Om jag tillförsäkras rätten att utöva min religion men den kyrka jag tillhör tvingas in i familjernas minsta och privata garderober blir det inte mycket kvar av min rätt att utöva min religion. Ta vilodagen, söndagen. I vårt land är det numera köpenskapens största dag. I Tyskland stänger det mesta av affärer och köpcentra. Även butiksbiträden och försäljare får rätt till rimlig ledighet tillsammans med andra.
Jag tillhör Svenska kyrkan, landets största trossamfund och medlemsorganisation, som faktiskt gör anspråk på att betyda något för hela samhället, dess utveckling och värderingar. Men därifrån hörs ingenting om att hålla vilodagen i helgd. Ty vi är nog världens mest individualistiska och privatiserade samhälle. Det tänkandet har i mångt förlamat också kyrkan. Den kyrka som en gång stod för det kitt som höll samman nationen. Och som åtminstone såg till att folk i det här landet blev läskunniga.
Neumans artikel problematiserar situationen på följande sätt: Sverige står inför ett skifte, så lät det flera gånger under seminariet, och kan inte längre acceptera att minst 70000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där man inte bryr sig om svensk lag, och där unga människor inte själva bestämmer över hur de klär sig eller vilka de umgås eller gifter sig med.
Trotsar de familjen eller klanen riskerar de att mördas, som Fadime Sahindal och Pela Atroshi.
Regeringen räknar med över 100 enklaver runt om i landet, enligt en rapport från 2009, små slutna samhällen med andra värderingar, och djup misstänksamhet mot majoriteten.
Detta är allvarligt och oroande. Men tror någon att lösningen är att låtsas som om de etniska och religiösa grupptillhörigheterna inget betyder, eller att de enkelt kan undertryckas? Då har man fel. Det är fler och inte färre kontakter som behövs med etniska, kulturella och religiösa grupper. Också där, och kanske framför allt där, måste respekten för individens rättigheter och frihet byggas.
17 maj 2011
Kort om skolavslutningar
Uppriktighet behövs om allt möjligt ska bli bra. Som en blogg till exempel. En av stillsams läsare kommenterade att det finns ju sådant som är bra på din blogg, men vet du vad felet är? Du skriver för långt.
Här en kortversion av ett tidigare inlägg. Religion kan inte förstås enbart som teori utan måste betraktas i praktiken. Ungefär som med fotboll. En bön och en välsignelse i ett Svenska kyrkans kyrkorum är religion men knappast i någon "skadlig" omfattning. Ingen skulle behöva ta anstöt. Eller tro sig vara utsatt för omvändelseförsök eller manipulation. Därför bör en bön och en välsignelse kunna förekomma vid skolavslutningar i kyrkorum.
Den motsatta tanken - att bön inte får förekomma i ett rum invigt för ändamålet är otroligt egendomlig. Eller att en rektor skulle ansvara för kyrkans rum och dess religiösa inventarier som krucifix och altare.
Här en kortversion av ett tidigare inlägg. Religion kan inte förstås enbart som teori utan måste betraktas i praktiken. Ungefär som med fotboll. En bön och en välsignelse i ett Svenska kyrkans kyrkorum är religion men knappast i någon "skadlig" omfattning. Ingen skulle behöva ta anstöt. Eller tro sig vara utsatt för omvändelseförsök eller manipulation. Därför bör en bön och en välsignelse kunna förekomma vid skolavslutningar i kyrkorum.
Den motsatta tanken - att bön inte får förekomma i ett rum invigt för ändamålet är otroligt egendomlig. Eller att en rektor skulle ansvara för kyrkans rum och dess religiösa inventarier som krucifix och altare.
15 maj 2011
Skolavslutningarnas religiösa inslag
Vi närmar oss skolavslutningstiden. Diskussionen lär åter bölja fram och tillbaka. Pådriven av medvetna personer som vill dra en allt tydligare gräns mellan religion och samhällsliv i övrigt.
Den springande punkten är att barn anses ta skada eller påverkas av att finnas med/delta i avslutningar där kristet religiösa inslag som bön och välsignelse förekommer. Ett av de vanligare argumenten är att muslimska barn därmed stängs ute. En invändning som oftast framförs av icke-muslimer. De muslimska barnen skjuts liksom framför andra övertygelser, kanske därför att man tycker sig få en större kontrast, en djupare klyfta, mellan det kristna som förekommer och de deltagande barnen och deras föräldrars muslimska övertygelse. Mera sällan är det så att muslimerna själva har svårigheter med att ord som Gud förekommer eller att någon bön bes, så länge som inte barnen själva måste be. Religiöst aktiva muslimer räds oftare det sekulära mycket mer än man fruktar utövad kristen tro.
Mycket sällan om alls diskuteras kärnfrågan om religionen när den praktiseras måste förbjudas. Från all undervisning. Istället nöjer sig med att argument för och emot radas upp. Det är ju inte tänkbart att lära sig fotboll eller basket utan att ibland se bollar i spel mellan lag. Och att själv spela. Fotboll som teori och i praktiken kan ju inte jämföras på samma dag. Men så finns det ju inte heller någon fotbollsfrihetslag som skulle garantera rätten att slippa se fotboll när den spelas.
Varför går det då inte att närvara vid utövad och praktiserad religion, som sker gudstjänster i moskéer och kyrkor? Är skadeverkningarna så stora? Innebär alltså religionsfriheten att man aldrig ska behöva möta utövad religion? Frihetslagarna ger minoritetens uppfattning företräde framför majoritetens. Det är väl också därför som Svenska kyrkan så gott som aldrig försöker rida på det faktum att på många håll tillhör ca 70% av befolkningen kyrkan, och på landsbygden ser man ofta ännu högre kyrkotillhörighet.
Religionens beståndsdelar kan man inte gärna i någon djupare mening begripa sig på om de inte får förekomma i sitt sammanhang. Bön i teorin är något annat än bön i funktion. Därför borde alla barn få del av olika religioners insida genom att ibland/ någon gång få vara närvarande vid olika religioners gudstjänster. Därför borde i begränsad omfattning religiösa inslag vid skolavslutningarna kunna passera utan att man tror att barnen skulle kunna bli omvända till kristen tro, andligt infekterade eller religiöst förgiftade.
En annan svårighet är att Skolverket föreställer sig att en rektor skulle kunna vara ansvarig för ett kyrkorum. Man menar att skolavslutningar kan förekomma i ett kyrkorum enbart om kyrkan inte används som kyrka, dvs bön och välsignelse är otänkbart. Att det invigda rummet i sig även innehåller religiösa föremål tycks märkligt nog inte genera. Ta altaret som vittnar i om Guds närvaro. Krucifixen som förkunnar den lidande och uppståndne Herren Jesus. Kyrkorummets helgd är fastslagen i Kyrkoordningen och överordnad andra intressen. Därför kan inte en rektor ensam ansvara för kyrkorummet. Att toleransen i somliga kyrkliga sammanhang ser mellan fingrarna gör det inte rätt. Här och där kan alla möjliga profana arrangemang och konserter förekomma, med ett råbarkat språk och annat som egentligen strider mot rummets syfte och karaktär. Att tro att rektorn kan ersätta dem som är satta att förvalta detta idéinnehåll är märkligt.
Dessutom har man sådana förväntningar på att kyrkan ska tiga som icke-betalande gäst. Att kyrkans budskap skulle portförbjudas i kyrkorummet, eller att man skulle reducera det till en tillönskan om en trevlig sommar, är en befängd tanke. Även om man skulle betala för rummets upplåtelse. Däremot kan kyrkans tro av skickliga präster finnas med på ett tolerant och inkännande sätt med respekt för gästerna och barnen och deras föräldrars ofta mycket olika trosövertygelser.
Men med tanke på den stridbara opinionen att skolavslutningar i kyrkan inte ska förekomma kanske kyrkan själv borde ta initiativet. Ett kyrkorum är ett kyrkorum och till för församlingens möte med Gud. Vi närmar oss kanske den punkt då kyrkan borde göra upp med sin historia av nära koppling till skolväsendet och erkänna att tiden är förbi.
Skolverkets och läroplanens religionssyn är mer museal. Man kan i undervisningen få träffa företrädare och höra dem berätta. Men man får som elev inte se ett kyrkorum annat än vid tillfällen då det inte används för sitt ändamål. Så förhåller sig ju också landets museer. De föreställer sig att om man visar gamla mässhakar, korkåpor, rökelskar, kalkar, monstranser och processionskrucifix i montrar så har man fullgjort sitt uppdrag. Om föremålens funktion och betydelse vet man alltså teoretiskt en del, men om de religiösa föremålen i praktisk handling vet man föga eftersom också där är liturgiska eller kultiska handlingar uteslutna. Man ser religionen på detta sätt såsom i en spegel, avigt och förvänt.
Så låt skolavslutningarna få äga rum i kyrkans rum ännu en tid och då genomföras med ömsesidig förståelse för barnen och deras behov. Lokalt kan man lösa detta i samförstånd bara inte Skolverkat kräver att det ska sättas munkavle på kyrkan. Svenska kyrkan ska inte låta sig bakbindas och den kan faktiskt inte överge sitt eget rum för mötet med det heliga!
Den springande punkten är att barn anses ta skada eller påverkas av att finnas med/delta i avslutningar där kristet religiösa inslag som bön och välsignelse förekommer. Ett av de vanligare argumenten är att muslimska barn därmed stängs ute. En invändning som oftast framförs av icke-muslimer. De muslimska barnen skjuts liksom framför andra övertygelser, kanske därför att man tycker sig få en större kontrast, en djupare klyfta, mellan det kristna som förekommer och de deltagande barnen och deras föräldrars muslimska övertygelse. Mera sällan är det så att muslimerna själva har svårigheter med att ord som Gud förekommer eller att någon bön bes, så länge som inte barnen själva måste be. Religiöst aktiva muslimer räds oftare det sekulära mycket mer än man fruktar utövad kristen tro.
Mycket sällan om alls diskuteras kärnfrågan om religionen när den praktiseras måste förbjudas. Från all undervisning. Istället nöjer sig med att argument för och emot radas upp. Det är ju inte tänkbart att lära sig fotboll eller basket utan att ibland se bollar i spel mellan lag. Och att själv spela. Fotboll som teori och i praktiken kan ju inte jämföras på samma dag. Men så finns det ju inte heller någon fotbollsfrihetslag som skulle garantera rätten att slippa se fotboll när den spelas.
Varför går det då inte att närvara vid utövad och praktiserad religion, som sker gudstjänster i moskéer och kyrkor? Är skadeverkningarna så stora? Innebär alltså religionsfriheten att man aldrig ska behöva möta utövad religion? Frihetslagarna ger minoritetens uppfattning företräde framför majoritetens. Det är väl också därför som Svenska kyrkan så gott som aldrig försöker rida på det faktum att på många håll tillhör ca 70% av befolkningen kyrkan, och på landsbygden ser man ofta ännu högre kyrkotillhörighet.
Religionens beståndsdelar kan man inte gärna i någon djupare mening begripa sig på om de inte får förekomma i sitt sammanhang. Bön i teorin är något annat än bön i funktion. Därför borde alla barn få del av olika religioners insida genom att ibland/ någon gång få vara närvarande vid olika religioners gudstjänster. Därför borde i begränsad omfattning religiösa inslag vid skolavslutningarna kunna passera utan att man tror att barnen skulle kunna bli omvända till kristen tro, andligt infekterade eller religiöst förgiftade.
En annan svårighet är att Skolverket föreställer sig att en rektor skulle kunna vara ansvarig för ett kyrkorum. Man menar att skolavslutningar kan förekomma i ett kyrkorum enbart om kyrkan inte används som kyrka, dvs bön och välsignelse är otänkbart. Att det invigda rummet i sig även innehåller religiösa föremål tycks märkligt nog inte genera. Ta altaret som vittnar i om Guds närvaro. Krucifixen som förkunnar den lidande och uppståndne Herren Jesus. Kyrkorummets helgd är fastslagen i Kyrkoordningen och överordnad andra intressen. Därför kan inte en rektor ensam ansvara för kyrkorummet. Att toleransen i somliga kyrkliga sammanhang ser mellan fingrarna gör det inte rätt. Här och där kan alla möjliga profana arrangemang och konserter förekomma, med ett råbarkat språk och annat som egentligen strider mot rummets syfte och karaktär. Att tro att rektorn kan ersätta dem som är satta att förvalta detta idéinnehåll är märkligt.
Dessutom har man sådana förväntningar på att kyrkan ska tiga som icke-betalande gäst. Att kyrkans budskap skulle portförbjudas i kyrkorummet, eller att man skulle reducera det till en tillönskan om en trevlig sommar, är en befängd tanke. Även om man skulle betala för rummets upplåtelse. Däremot kan kyrkans tro av skickliga präster finnas med på ett tolerant och inkännande sätt med respekt för gästerna och barnen och deras föräldrars ofta mycket olika trosövertygelser.
Men med tanke på den stridbara opinionen att skolavslutningar i kyrkan inte ska förekomma kanske kyrkan själv borde ta initiativet. Ett kyrkorum är ett kyrkorum och till för församlingens möte med Gud. Vi närmar oss kanske den punkt då kyrkan borde göra upp med sin historia av nära koppling till skolväsendet och erkänna att tiden är förbi.
Skolverkets och läroplanens religionssyn är mer museal. Man kan i undervisningen få träffa företrädare och höra dem berätta. Men man får som elev inte se ett kyrkorum annat än vid tillfällen då det inte används för sitt ändamål. Så förhåller sig ju också landets museer. De föreställer sig att om man visar gamla mässhakar, korkåpor, rökelskar, kalkar, monstranser och processionskrucifix i montrar så har man fullgjort sitt uppdrag. Om föremålens funktion och betydelse vet man alltså teoretiskt en del, men om de religiösa föremålen i praktisk handling vet man föga eftersom också där är liturgiska eller kultiska handlingar uteslutna. Man ser religionen på detta sätt såsom i en spegel, avigt och förvänt.
Så låt skolavslutningarna få äga rum i kyrkans rum ännu en tid och då genomföras med ömsesidig förståelse för barnen och deras behov. Lokalt kan man lösa detta i samförstånd bara inte Skolverkat kräver att det ska sättas munkavle på kyrkan. Svenska kyrkan ska inte låta sig bakbindas och den kan faktiskt inte överge sitt eget rum för mötet med det heliga!
10 maj 2011
Kristendomskritik
Ur en ny predikan på ordrik:
Vi kan bli ifrågasatta för att vi
tror för bokstavligt på Bibelns ord
och om det inte passar anklagas vi
genast för att vi inte tror på Bibelns ord.
Då kan vi minnas att Jesus också där
gått före oss – vi kan med tillförsikt möta
allt slags kritik och ifrågasättande.
Men det är en västanfläkt mot vad Jesus fick utstå.
Frågan är om vi inte skulle våga mer.
Vem ska bära lovsångens ton
ut i den sekulära orkestern
om inte vi gör det?
Om vi vågar kan vi höra
skapelsen stämma in
berg som jublar,
floder som klappar i händerna…
Vi kan bli ifrågasatta för att vi
tror för bokstavligt på Bibelns ord
och om det inte passar anklagas vi
genast för att vi inte tror på Bibelns ord.
Då kan vi minnas att Jesus också där
gått före oss – vi kan med tillförsikt möta
allt slags kritik och ifrågasättande.
Men det är en västanfläkt mot vad Jesus fick utstå.
Frågan är om vi inte skulle våga mer.
Vem ska bära lovsångens ton
ut i den sekulära orkestern
om inte vi gör det?
Om vi vågar kan vi höra
skapelsen stämma in
berg som jublar,
floder som klappar i händerna…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)