Religion är faktiskt bra för dig

Mitt i sommaren lär inte så många surfa runt och kolla hänvisningar och länkar. Till ett blogginlägg på dagens kyrka. Men någon har faktiskt tagit sig tiden att läsa Mark Vernons artikel i The Tablet om Varför religion är bra för dig (Why religion is good for you).

Låt mig få försöka reta lusten att trots allt leta fram artikeln på nätet. Här något av vad man kan finna i sagda artikel. Vernon menar att så gott som all trosutövning har positiva effekter på människors liv. Risken att man hämningslöst kommer att dricka alkohol eller använda droger minskar påtagligt om man går i kyrkan, i synagogan eller moskén. Man blir mindre benägen att begå brott, skilja sig, ta sitt liv eller lida av depressioner. Förmodligen har man bättre hälsa och kommer att leva längre, hävdar Mark Vernon.

Det finns ett ämne inom psykologin som benämns lyckovetenskap (science of happiness). Martin Seligman som ”satt positiv psykologi på kartan” har visat att detta att inte ha en tro påverkar människors lycka mycket negativt.

Resten av artikel plockar fram olika sidor hos religionen som har goda effekter. Ta bara detta med bud och förbud. Något man ofta kritiserat religionerna för – samtidigt ger sådana regler stadga åt normer och en inriktning för människors värderingar. En väg stakas ut.

I slutet av sitt bidrag i The Tablet diskuterar Vernon olika försök att suga ut det gottaste ur religionen utan att behöva bli eller vara religiös. En slags Religion för ateister som Alain de Botton försökt formulera. Det man missar då är att religion verkar förvandlande och nästan som i distraktion för sidoeffekter som vänlighet och gemenskap.

Till slut betonas att religion inte har som syfte att göra människor lyckliga utan målet är att lära känn Gud! Tänk om det är så att mänskligt välbefinnande faktiskt har något med Gud att göra, antyder den avrundande slutklämmen...

Religion är himmelskt bra

Råkar bläddra i ett vårnummer av den engelska katolska tidningen The Tablet. Finner där en artikel av Mark Vernon om religionens positiva effekter. Med insiktens ibland smärtsamma aha-upplevelser infinner sig tanken att en sådan tidningsartikel vet jag knappt när jag har läst på hjältars och vikingars tungomål.

Många av oss har lagt sig lägre än lågt. Det är inte riktigt på modet att berömmande tala eller skriva om allt det goda som tros- och religionsutövning ger. Troshumanisterna utöver världen ser med sina glasögon uteslutande det sämsta. Något som man oftast skyndar sig att generalisera till signifikativt för all religion: vidskeplighet, vetenskapsfienlighet, konfliktorsakande, vanföreställningar, övergrepp, moraliserande och mot mänskliga rättigheter.

När Svenska kyrkan förlorar medlemmar kommer det propåer om att formulera allt mn få för sina pengar. Det goda kyrkan gör. Kanske skulle man ha modet (!) att gå flera steg längre och understryka att det kyrkan verkligen finns till för är att leva och erbjuda trons liv, att dela med sig av den innersida, det centrum, där Kristus kommer oss till mötes?! 

Vem betonar annars någonsin bönens läkande effekt, viljan till uppoffringar för dem som lider nöd, solidaritetsarbetet, välbefinnande, gemenskap, kamp mot förtryck, generationsöverskridande, det goda medborgarskapet i jordiskt och himmelska sammanhang och mycket mycket mera?

Tro och religion är något fantastiskt, något mycket gott, något omistligt för dem som är aktiva. Och för det samhälle där kyrkans församlingar lever och verkar.

NOD en nödvändig tidskrift

Teologiska högskolan i Örebro, med rötter i Örebromissionen, är en ambitiös skola. Med nyfikna och aktiva lärare. Man håller sig till och med med en egen kulturtidskrift med fokus på tro, kultur och samhälle! Inte ens Vår Lösen klarade att överleva dålig ekonomi och vacklande läsarintresse, tidskriften finns inte kvar (läs gärna Lars Westerbergs inlägg från 1997 i OBS - kulturkvarten). Sista numret kom är 2000 - och så gav man sig i Örebro år 2004 på att starta en ny tidning! Inte alldeles olik Vår Lösen, som under många decennier gav viktiga bidrag i diskussionen om samhälle och tro, är denna kulturtidskrift.

Idag är naturligtvis även Signum nödvändig att ha. Där finns ovärderliga artiklar för den teologiskt och kulturellt intresserade och engagerade. Men NOD, som tidskriften från Örebro heter, är en intressant och läsvärd "nykomling".

NOD har på många håll fått fina recensioner. Blivit uppskattad även på landets kultursidor just för sin vidsynthet och öppenhet. Man har en redaktion som inte skyggar för laddade och svåra ämnen. Man kan verkligen kalla NOD för en nödvändig tidskrift.

Den som inte läst tidningen borde ta sig till närmaste bibliotek. För att läsa NOD. Eller besöka NOD på nätet.

Det senaste numret handlar om frikyrkan. Själv fick jag bidra till detta nummer med några enkla synpunkter på överströmningen från frikyrkorna till Svenska kyrkan, särskilt med tanke ett nyvaknat frikyrkligt intresse för högmässan.

Tomatsemester på ett kulinariskt Gotland

När släktingens bil dök upp vid vårt sommarkapell blev vi både glada och konfunderade. Glada för att hon äntligen kom. Konfunderade därför att ur bilen lyftes en gigantisk balkonglåda. Fylld med tomatplantor! Naturligtvis var de välkomna, men de var inte menade som komma-och-hälsa-på-present. Sådana medfördes också i uppskattad mängd. Men nej, tomaterna var ett bevattningsuppdrag som skulle utföras även under semesterresan.

Till underligheten hörda att även tomatväxternas ägarfamilj befann sig i sagda kapell. Möjligen var förhoppningen att de små gröna karten skulle ta ett glädjeskutt i sin utveckling över att ha fått komma till Gotland. Och att de skulle rodna av den varma lyckan i att ha få återse sin familj. Då kanske någon enkel somrig måltid hade kunnat förgyllas av nymogna, och självfallet solvarma, tomater. Sådana ätes nämligen ofta just på denna ö i det vilda baltiska innanhavet: Östersjön.

Men nu har veckan gått. Inga rodnande frukter skymtas i bladverket. Om en stund packas växtligheten in i bilen. För att återvända till fastlandet. Tomaternas semester är över. De blir avvinkade av tomathusse och -matte med tillhörande telningar.

Det dröjer inte så länge förrän plantorna hemkomna kan börja berätta för grannarnas tomater. Ni vet, vi åkte till Gotland på semester. Vi hade så trevligt med sol, värme och lagom ljummen nederbörd. Var har ni varit? Och de får svaret med harklingar och hummanden. Äsch, i år kom vi oss inte för... nej vi kom inte iväg någonstans. Men någon måste ju vara hemma och sköta om allting. Och så är vi ju så rotade här i den Uppländska myllan. Liksom.

När de för dagen gröna tomaterna, röda och fullmatade, en dag skall förtäras, kan alla, som då får pröva på och njuta, smacka lite extra ljudligt och säga: visst känner man smaken av ett solbegjutet kulinariskt Gotland, ändå!

Varför tiger så många?

Vad bråkar Ni för? Ni är ju ena fullfjädrade splittrare! Ingen vill ha söndring eller själviska lösningar. Jag såg förvånad på personen. Hon var ilsken och arg. På mig. På församlingarna som ville bevara och öka sitt självbestämmande. Jag försökte svara lugnt. Det är ju ditt sätt att beskriva ett skeende. Tänk för en stund att det ur mitt perspektiv ser annorlunda ut. Personen såg förvånad ut. Och jag förstod att hon tänkte att sanningen är bara en. Och att hon var fullständigt övertygad om att hon minsann hade rätt. Helt och fullt.

Splittring kallar du en lösning med självstyrande församlingar. Är det verkligen rimligt att kalla en stärkt lokal demokrati för splittring? Detta att församlingsmedlemmarna får rösta fram sitt eget kyrkoråd och att församlingen vaskar fram sin egen kyrkoherde, hur kan det kallas splittring?

Jag såg forskande på personen. Och fortsatte bestämt. Den modell du föredrar är en där alla församlingar föses samman och massor av förtroendevalda får respass. Församlingarna förlorar sitt direkta inflytande över sin egen verksamhet! Dessutom betyder det en ökad maktkoncentration, sa jag.  Man lägger oacceptabelt mycket makt i ett fåtal händer. Dessutom tvingas man omdefiniera kyrkoherderollen! Än så länge har man inte tillfredsställande presenterat och diskuterat den nya församlingssynen och dess teologi. Risken är den faktiskt inte finns. Än. Inte ens i utspädd form. Om den alls kommer lär den tas fram för att rättfärdiga ett byråkratiskt organisationsförslag. Nu vände jag mig direkt till henne. Och du snackar om splittring! Kom igen! Är det inte förslag som tvingar isär oss som ska kallas splittrande?!

Jag tystnade. Personen verkade alldeles chockerad över mitt känslosamma försvar. I mig värkte en hel hoper undringar. Var håller kyrkosynsmänniskorna hus? Var är församlingsteologerna? Kan biskoparna verkligen gilla detta? Är tiden så ur led? Varför är det så tyst?

Ficklampa med vev

Under åskvädret häromnatten sprang skorstenen läck. En våning ner började det rinna vatten direkt ur taket. Som om ett källsprång brutit fram, flödat över. Surrealistisk värre. Strömmen hade gått. Himlen lystes upp som av dubbla nyårsfyrverkerier gånger sju. Ljust mest hela tiden. Och dunder och brak. Som tur var hade vi nyligen besökt Almedalen och i ett tält med reklam för elbilar fått minimala små ficklampor. Med vev!

Där i natten försökte vi lokalisera det plaskande vattnet. Med flackande ficklampsljus och himlens eldkvastar därtill. Dagen efter tillkallades hjälp. Som tur var fanns det plåtslagare som inte tagit industrisemester! Som genast kom och tätade fogar. Och lugnade oss. Det mesta av vattnet hade nog blåst in i skorstenen! Men några bågar som är bra både mot kajor och vatten kanske skulle kunna göra nytta. I framtiden. Om vädret tänker kasta sig över huset. Igen.

Det är så tyst

De som önskar storpastorat ligger just nu oerhört lågt. De behöver inte ens argumentera för sitt alternativ. Sitter de bara still i båten ordnar kyrkomötet så att de får sin vilja fram. Och så länge det finns en majoritet i en stiftsstyrelser för stordrift, och som i Örebro en tvångslösning, behöver de ju inte göra, eller säga, ett dugg! Tyst det är i huset...

De församlingar som tror att de kan sitta i orubbat bo i storpastoraten lär få ett bryskt uppvaknande. De tidigare subventionerna till församlingar med få medlemmar och små intäkter lär inte hålla på så länge. Alla förändringar förfogar ju ett litet fåtal personer över och de lär befinna sig på stort och betryggande avstånd från dessa församlingars verklighet. Trenden blir med all säkerhet att satsa på det som bär sig. På det populära och framgångsrika. Vad har man då att sätta emot i de sammanhang som bara till namnet får vara församlingar?

Avslutningsvis ännu en tanke om Svenska kyrkans nuvarande strukturer. Kyrkoordningens paragrafer om utträde ur och upplösning av en samfällighet är inte beslutade och insatta av dekorativa skäl. För att piffa upp kyrkans regelbok. Eller för att man ska drömma om hur det hade kunnat vara. De finns där av sakliga skäl: det ska faktiskt gå att lämna en samfällighet! Även om det vållar arbete och nytänkande!

Konsten att sätta samman en garderob

Leveransen var aviserad att komma mellan klockan 16 och 21. Klockan åtta skulle vi egentligen gått på en kyrklig avtackning av en långvarig entusiast - men först klockan 20.45 dök lastbilen upp på gårdsplanen. Två 75 kilos paket bars in av tjänstvilliga fraktare. Förmodligen tyngdlyftare. Även om den ene nyligen hade brutit bägge armlederna i markerna under ett motorcrossäventyr. Nu rehabiliterade han sig med hjälp av paketlyft.

Hela natten vilade de stora bruna bjässarna på golvet bredvid sängen. Som gamla troll ruvade de ödesmättat. När gryningen kom kunde jag inte hålla mig längre. Fram med sax, kniv, hammare och skruvmejslar. Här skulle snickras a la IKEA. Ett stycke jättegarderob hade anlänt och väntade ivrigt på att bli luftad. Och sammansatt.

Handledningen innehöll som vanligt ingen text. Jag kände mig som icke läskunnig. Bildligt illiterat. Kunde för mitt liv inte avkoda en del illustrationer. Men faran är till för att komma först till kvarn. Så med organisatorisk noggrannhet räknades alla bifogade muttrar, skruvar, konstiga pryttlar och beslag. En sådan anhopning av metalldetaljer har jag aldrig tillförne skådat. Men i läckra små högar tornade de snart upp sig. Bestod garderoben i själva verket av mestadels metall? En transformer? Som tappat förmågan och behöver människans bistånd...

Den första halvtimmen monterade jag tre beslag, slog i träplugg med frenesi, och letade efter rätt nummer på skruvarna. Ena väggen skulle förenas med garderobens bottenplatta. Det gick hjälpligt, men glipade inte ena hörnet och doldes inte ett hål till hälften? Jag jagade bort oron och gick raskt vidare till en mittensektion. Den som också skulle ha beslag och andra attiraljer fastspikade samt små plaspluppar ihamrade. När jag var klar med den tredje sidan, den andra yttervägen så att säga, grep mig den kranka blekheten. Häftigt drog jag efter andan. Det stämde inte. Något var fel.

Jag fick göra om. Arbeta baklänges. Demontera nästan allt jag hittills åstadkommit. Vilken tur att jag inte höll på att konstruera en ny organisationsplan för ett stort trossamfund. Eller arbetade som kirurg. Tre timmar senare var det dags att resa underverket på skakiga fötter. Både egna och garderobens. Vem vill bli trampad på? Hastiga lyft för att få loss extremiteterna. Kolossen verkade gravt ovillig att stå. Monstret skevade och svajade hotfullt. Snabbt fick jag montera fästen och gångjärn på blivande dörrar. Tre stycken dörrar gånger tre fästen för att vara nogräknad. De skulle hängas och jag försökte måtta och häkta fast samtidigt. Stabiliteten ökade. Vägen dit var svår men inte omöjlig.

Nu står den i hörnet, garderoben, och surar. Något hänger fortfarande oroväckande snett. Men jag bryr mig inte. Jag tror den hämnas eftersom jag svurit så hemskt. Ja med små utbytesord som järnspik och sakramentskade kombinerat med gutturala avgrundsvrål. Skadorna var lätträknade. En stor blåsa på skruvmejselshanden. En nästan bruten tå som stötts i en sänggavel. En spik som jag trampat på för att se om den var vass och dög något till. Vilket den gjorde.

Min beundran för snickare har rasat i höjden, som det heter nu för tiden. Peakat. Slagit genom taket. Med mera och så vidare. Även möbelsammansättare har min beundran. Det är en konst att å rätt sätt foga samman det som ska höra ihop. Själv sitter jag stukad och ödmjuk på sängkanten. Och undrar om jag törs hänga in något klädesplagg i vidundret?

Om man vill...

Till den 14 september har församlingarna i Örebro möjlighet att lämna sina remissvar på stiftsstyrelsens ”förslag” att göra ett enda storpastorat av de församlingar som tillhör Örebro kyrkliga samfällighet: Almby, Längbro, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby, Mikael, Edsberg och Olaus Petri.


Vill man läsa stiftsstyrelsens material finner man länkarna här. Läsningen anbefalles varmt eftersom det visar vad många fler än församlingarna i Örebro har att vänta

Ett skäl som används i stiftstyrelsens katalog av skäl är att man kan ett pastorat blir enklare och mera realistiskt om man vill undvika organisatoriskt merarbete och ekonomisk osäkerhet. Vad betyder organisatoriskt merarbete? Det är väl allt det som sker därför att inte hela Sverige gjorts till en enda församling? Varje självständig församling behöver ju sin egen administration. Är inte det själva demokratins grundval – att man äger rätt att organisera sig i mindre enheter? När Lekebergs kommun bildades blev det självfallet organisatoriskt merarbete. Det krävdes ju en ny kommunal förvaltning. För att församlingarna i Örebro varit med i en samfällighet för att, med de förutsättningar som rådde då, göra en smidig organisation möjlig – så görs det nu till ett hinder! Den ”demokratiska folkyrkans” möjlighet till självständiga församlingar blir nu ett argument mot vår självständighet – om vi får vår självständighet kommer det att leda till organisatoriskt merarbete. Argumentet kan naturligtvis användas mot alla små församlingar. Risken är överhängande att nästa gång ryker deras självständighet, deras kyrkoråd och deras kyrkoherdar! De betydligt mindre och självständiga församlingarnas existens utöver landet vilar ju på den egenförvaltning lokal demokrati förutsätter, det stiftsstyrelsen övertalande kallar organisatoriskt merarbete. Som bör undvikas.

Påståendet om att det skulle bli ekonomisk osäkerhet i Örebro faller ju på sin egen orimlighet. En förmögenhet på ungefär 300 miljoner (beroende på hur man räknar) skulle fördelas på de ingående församlingarna och därmed ge dem ett ekonomiskt försteg framför alla självständiga församlingar i motsvarande storlekar. Även om kyrkoavgiften och begravningsavgiften skulle höjas marginellt skulle nivåerna i Örebro ändå ligga under vad de flesta andra tar ut! Så argumentet om ekonomisk osäkerhet är konstruerat och saknar verklighetsunderlag!

Det saknas lokala förslag till andra lösningar påtalar stiftsstyrelsen. Att Olaus Petri begärt utredningshjälp för att utveckla sådana planer har man struntat i. Att samfälligheten i Örebo inte velat lägga krut på att arbeta fram en bra model för shsjälvständiga församlingar borde inte vara så svårt att förstå. Det som faktiskt saknas helt är något material om vad som skulle hända om det blev ett storpastorat. Innan kyrkomötet ens fattas sitt beslut om sådana konstruktioner vet stiftsstyrelsen alltså att det blir enklare och bättre.

Det som finns är några oerhört bristfälliga utredningar inom samfälligheten om vad som skulle hända om församlingarna var och en skulle ha en egen förvaltning. Resultatet blev självklart att antalet administrativa tjänster skulle öka och kostnaderna därmed stiga. Men - man har nogsamt undvikit att väga in vilka följder en samverkan mellan självständiga församlingar skulle få. Och materialet som beskriver konsekvenserna för begravningsverksamheten är mycket spännande. Begravningsavgiften skulle då höjas drastiskt just i den församling där den största kyrkogården och krematoriet ligger, dvs i Olaus Petri. Men kyrkogårdschefen har i samtal med stadens nuvarande kyrkoherdar medgivit att man naturligtvis kan räkna på helt andra sätt. Om man vill!

Hur ska man leva?

Ur en ny predikan på ordrik:
Titthål ett: Elisabet och Sakarias var båda
rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt
efter alla Herrens bud och föreskrifter…
Ibland sägs det att vi inte behöver leva
på något särskilt sätt för att vi är kristna
för att vi är människor som tror på Gud.
Jag tror att man misstar sig
särskilt om man vill
avskaffa Guds förväntan på oss...
En viktig poäng har de naturligtvis
såtillvida att ingen av oss är
eller kan bli förmer än någon annan
Det är inte präktighet och godhet
som för oss nära Gud
vi lever alla med synd, brist
ingen av oss är helt fri

Nej - det som för oss nära Gud
är tro, uppriktighet och längtan
och viktigast av allt - Gud själv…

Ohållbara argument

På Strängnäs stifts hemsida kan man nu läsa beskedet från stiftet om stiftsstyrelsens beslut om Örebros framtida kyrkliga organisation. Det framställs försåtligt som ett förslag som ska antas. Alla vet att det är fel. Avgörandet är stiftsstyrelsens.

Den remissrunda som nu äger rum uppfattar många med mig som något mera för syns skull, för att bokstavligt uppfylla kyrkoordningens regler. Stiftet har haft tillgång till ett mycket omfattande utredningsmaterial från Örebro och dels har stiftet gjort en egen utredning. Några nya argument lär knappast kunna ändra beslutet. Det anar man också genom de märkliga skäl man anför för sitt beslut. Här följer stiftets meddelande:

Strängnäs stiftsstyrelse har beslutat att föreslå att församlingarna i Örebro från den 1 januari 2014 ska utgöra ett enda pastorat, istället för sju pastorat som det är idag. Pastoraten har redan ekonomisk och administrativ samverkan. Om stiftsstyrelsen förslag antas kommer de också att ha en gemensam kyrkoherde.



De sju pastoraten i Örebro samverkar sedan nästan 60 år via Örebro kyrkliga samfällighet, vilket är en samverkansform som finns på flera orter i landet. I höst kommer dock kyrkomötet att ta ställning till ett förslag till förenklad organisation och ledning för Svenska kyrkans församlingar, vilket bland annat innebär att samfälligheter inte kommer att finnas kvar. Det är bakgrunden till att Strängnäs stiftsstyrelse grundligt har utrett frågan.


I samband med stiftsstyrelsens sammanträde igår, tisdagen den 19 juni, presenterades rapporten ”Örebro – indelning och organisation”. Rapporten ger underlag för två olika beslutsalternativ: samgående till ett pastorat eller att samfälligheten delas upp i flera självständiga pastorat.


Stiftsstyrelsens beslut att föreslå samgående till ett pastorat är bland annat att:


• undvika organisatoriskt merarbete och ekonomisk osäkerhet, vilket i förlängningen är en förutsättning för det pastorala arbetet
Min kommentar: Detta skäl är ett svärd som naturligtvis mest måste hänga över stiftets många små församlingar, alla dem som redan ägnar sig åt"organisatoriskt merarbete" eller lever med "ekonomisk osäkerhet". Att detta används som argument för vilken organisation de stora församlingarna i Örebro ska ha talar för att man sökt argument för att rättfärdiga ett beslut. Detta i Örebro där församlingarna har både hängslen och livrem, dvs är bland de rikaste i landet.


• underlätta det diakonala arbetet med integration och hjälp till många utsatta människor, vilket är en större utmaning i några församlingar
Min kommentar: Det diakonala arbetet med integration består av ett projekt som avvecklats. Särskilt Längbro församling som begärt självständighet var aktiv i det projektet. Därutöver finns det en tjänst i Örebro på Diakonicentrum som arbetar med frågorna. Integrationssatsningarna skulle kunna mångdubblas även i en situation med självständiga församlingar. Att göra integration och hjälp till utsatta människor till argument för storpastoratet är vare sig relevant eller  trovärdigt!

• de geografiska församlingsgränserna i en stad är av allt mindre betydelse för gemene man
Min kommentar: Om människor deltar i församlingars liv i områden där de inte själva bor så ska det leda till att församlingens beslutsrätt över sitt eget pastorala arbete, det som lockat människor till deltagande och aktivitet, ska flyttas bort och högre upp? Vem är gemene man?I Örebro vet de flesta om de tillhör Olaus Petri församling eller t ex Mikaels församling.

Stiftsstyrelsen sagt sitt och förordat en lösning med ett pastorat. Nu är det församlingarnas tur att svara på förslaget i sin remiss säger Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs stift och stiftsstyrelsens ordförande.________


Stiftsstyrelsen var inte enig i sitt beslut och en reservation lämnades in.

Här underlåter stiftsstyrelsens majoritet att berätta hur jämt det vägde mellan de olika "blocken", socialdemokraterna på ena sidan och de borgerliga och posk på andra. (ordförandens röst kan därmed sägas ha avgjort frågan). Fem personer reserverade sig mot beslutet (som togs med sex röster).

Stiftsstyrelsens förslag till beslut och dess motivering, samt reservationen mot beslutet, utgör tillsammans med rapporten underlag för det remissarbete som nu inleds. Den 14 september ska remissinstanserna, bland annat de berörda församlingarna, ha avgett sina yttranden. Stiftstyrelsen fattar ett definitivt beslut i ärendet den 30 oktober.

Överflödiga kyrkoherdar!

Längst ner på sidan meddelas resultatet av stiftsstyrelsens i Strängnäs sammanträde. Beslut är fattat och ska nu gå ut på remiss.

Nummer fem i ordningsföljden. Det är min plats i den ovanligt korta raden av kyrkoherdar i Olaus Petri församling i Örebro. Men så upprättades församlingen först på 20-talet, efter att ha varit ett disktrikt i Örebro församling. Idag är Olaus Petri församling stadens största och uppgiften som kyrkoherde är omfattande och fyller arbetsdagarna.

Just idag avgör stiftsstyrelsen i Strängnäs om uppgiften som kyrkoherde i Olaus Petri, som funnits i ungefär 90 år, numera ska ses som överflödig (och meningslös?). Det samma gäller uppgiften som herde i Längbro församling som har anor åtminstone från 1300-talet. Även Almby har sina rötter i medeltiden. Om stiftets styrelse beslutar att det ska bli ett jättepastorat av Örebro kyrkliga samfällighet, då avskaffas sex kyrkoherdetjänster i församlingarna och ersätts med en! Bestämmer sig stiftsstyrelsen för ett storpastorat blir även kyrkoråden förklarade överflödiga och kommer att ersättas av ett enda! Därför hoppas jag att man idag fattar ett klokt och välavvägt beslut.

Längbro, Almby och Olaus Petri församlingar har något över hälften av samfällighetens kyrkotillhöriga inom sina geografiska områden. Dessa församlingar har genom sina kyrkoråd begärt att få lämna samfälligheten och därmed själva få avgöra sin egen pastorala framtid. I skrivelser till stiftet har de begärt att få bli självständiga och få behålla sin kyrkoherde och sitt kyrkoråd! Hur ska det gå?

Här nedan en lista (siffrorna är hämtade från Svenska kyrkans matrikel 2012, Verbum) över de församlingar i stiftet som för närvarande är självständiga - och tydligen än så länge anses klara det i enlighet med Kyrkoordningens bestämmelser. I listan har jag infogat de tre föramlingar som nu önskar blir självständiga. Idag avgörs om de anses klara av en sådan självständighet.... Lägg märke till att sex församlingar på listan har under 2000 tillhöriga. Och tio har under 3000 tillhöriga. Våra tre Örebroförsamlingar har gemensamt fler kyrkotillhöriga än vad dessa 16 församlingar har tillsammans!


FÖRSAMLING                         Innevånare   Kyrkotillhöriga
Strängnäs domkyrkoförsamling    17035         11817
Mariefred                                     5315          3990
Vårfruberga-Härad                       2388          1734
Stallarholmen                                3481          2652
Åker-Länna                                  4468          3263
Daga                                            3462          2627
Frustuna                                       6883          4975
Björkvik ´                                     1383          1115
Flen, Helgesta-Hyltinge                 8261          5248
Dunker-Lilla Malma                      3192          2513
Mellösa                                         2815          2094
Bettna                                           1795          1411
Kiladalen                                       5388          3995
Oxelösund                                   11250          7474
Stigtomta-Vrena                            4074          3159
Tunaberg                                       1871          1330
Rönö                                             2136          1592
Tystbergabygden                           2246          1650
Enhörna                                         3042          2408
Hölö-Mörkö                                  3476          2517
Trosa                                           11493          8638
Grödinge                                        5787          4140
Nynäshamn                                  13670          9269
Kafjärden                                       5011          3833
Stenkvista-Ärla                               3467         2666
Almby                                          19604        12012
Längbro                                       17590          9926
Örebro Olaus Petri                     21216        14801
Askersund                                        4765         3991
Hallsberg                                          7980         5766
Hammar                                           2608         2080
Sköllersta                                         4505         3516
Knista                                              5741         4505
Viby                                                 2763        2223
Axberg                                           10604        7952
Glanshammar                                   3453         2759
Tysslinge                                          5243         3854

Med sex röster mot fem röstade Strängnäs stiftsstyrelse 2012-06-19 för att församlingarna inom Örebro kyrkliga samfällighet ska bli ett storpastorat.

Tvång eller frihet att välja?

Inför beslutet i Strängnäs stiftsstyrelse där man antingen ska säga ja till 3 församlingars begäran om  självständighet eller följa minsta motståndets lag (?) och göra ett storpastorat. Två synpunkter av mer filosofisk natur vill jag framföra. Men de borde ha betydelse när man tänker på framtidens kyrkliga organisation i Örebro.

Normalt i vår tradition, och i det allmänna rättsmedvetandet, väger ett nej oerhört tungt. Man tvingar inte fram relationer som en person eller en förening tackar nej till. Rätten att avstå har företräde framför att infoga i något man inte vill tillhöra. Detta såvida inte lagen eller etiken tvingar, vilket inte är fallet i denna fråga.

De som nu har tagit egna initiativ (!) genom skrivelser till stiftsstyrelsen har sagt sitt tydliga nej till att tillhöra ett storpastorat. Efter decennier av erfarenhet av att leva i en samfällighet har man sagt sitt entydiga nej. Enligt min mening väger denna aktiva begäran och detta nej tyngst. Förslaget om pastorat har tillkommit under resans gång och församlingarna som önskar denna lösning har inte genom eget initiativ krävt bildandet av ett pastorat via skrivelser direkt till stiftsstyrelsen (så vitt jag vet) utan endast på begäran och i stiftets utredning hävdat önskan om ett gemensamt pastorat. Alltså mera passivt glidit med. Församlingarna som säger nej till att tillhöra samfällighet och pastorat bör av skälet ovan, respekten för ett nej, få gehör.

Min andra synpunkt gäller hur man ska värdera de olika förslagen. De tre församlingarna som begärt att få sin självständighet vill inte påtvinga någon av de andra församlingarna en bestämd lösning mot deras vilja. Almbys, Längbros och Olaus Petris begäran om att få vara självständiga omöjliggör visserligen en gemensam och alla inkluderande lösning, men det är en oundviklig konsekvens. Däremot lägger sig de tre församlingarna inte i övriga församlingars organisation eller lösning.

Men förslaget om ett pastorat TVINGAR de tre församlingarna till en lösning de inte önskar vare sig i första eller andra hand. Ett beslut mot deras uttalade önskan skulle stå helt i strid mot tidgare praxis att försöka tillmötesgå den lokala opinionen. Här finns en tydlig kvalitativ skillnad. En skillnad som har med valfrihet och tvång att göra. Det som skiljer förslagen är alltså att i det ena fallet påtvingar man församlingar en tillhörighet de inte vill. I den andra får man visserligen leva med konsekvensen av någras nej - men har i övrigt sin fulla frihet! Det är i grunden något helt annat än att med social ingenjörskonst och makt driva in ett antal församlingar i en struktur de absolut inte önskar.

Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Del 2

Hur ska det gå med Svenska kyrkan? En fråga jag möter från många olika församlingar och läger i Svenska kyrkan. Man är orolig över framtiden. Trots att vi ytterst sett kan förlita oss på Gud. Mera som en återförsäkring än en tilltro till att kyrkans varje beslut är gudomligt inspirerat. Eller tillkommet under bön, fasta och sökande efter Guds vilja med vår kyrka.

Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Ibland får jag för mig att företrädare för vår kyrka föreställer sig att just vår kyrka är så speciell och unik att konsultationer, samtal och lyssnande inte behövs i vår beslutsprocess. Vi står fria och oberoende. Åtminstone vad gäller andra kyrkor. Det tycks som om svenska politiska partier betyder mer för kyrkans beslut än vad till exempel gemenskapen i Lutherska Världsförbundet gör. Eller för den delen de ekumeniska banden inom Borgåöverenskommelsen, eller dialogen med Romersk katolska kyrkan. Vad hände egentligen med den stolta deklarationen om Rättfärdiggörelseläran som lutheraner och katoliker gemensamt värkte fram? Och den aviserade dialogen med Svenska och Finska kyrkan som diskuterades redan 1993 vid Jubelfesten i Uppsala? Finns det någon som alls läst, eller brytt sig om dokumentet: Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Rapport från den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Om den har i alla fall Peter Bexell och Gösta Hallonsten i skrivit.

Risto Cantell skriver: Dialogen kom dock inte till stånd förrän 2002, och kunde därför ta sin utgångspunkt i den situation som skapats av den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Lutherska Världsförbundet och den katolska kyrkan, undertecknad 31 oktober 1999 (… att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Tillkomst, texter, kommentarer, utg. av Gösta Hallonsten & Per Erik Persson. Verbum 2000). Trots att denna deklaration i huvudsak är en sammanfattning av vad som sagts om ämnet i internationell och regional dialog mellan lutheraner och katoliker de senaste decennierna blev dess undertecknande något av en milstolpe. Det är nämligen ytterst sällsynt att ekumeniska dialoger leder till ett dokument som officiellt undertecknas av kyrkorna.

Deklarationens räckvidd var visserligen begränsad. Här proklameras högtidligt att ”det mellan lutheraner och katoliker föreligger en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar” (§ 40). I ljuset av detta är inte längre lärofördömandena från 1500-talet tillämpliga på dialogpartnern, och återstående olikheter upphäver inte den grundläggande överensstämmelsen. Detta sätt att se på saken har sedan fått namnet ”differentierad konsensus”. Betydelsen av undertecknandet och den högtidliga proklamationen skall inte underskattas.

Relationerna tycks, trots Cantells eftertryckliga påstående om undertecknandets betydelse, ha svalnat rejält. Det är som det ur Svenska kyrkans synvinkel vore radikalt och till vår fördel om vi formar vår framtid utan minsta intryck från dialoger och samtal med andra kristna kyrkor och samfund.

Vi relaterar knappast till våra katolska och ortodoxa eller orientaliska kyrkogrannar. De finns numera allt starkare företrädda i vårt lands städer. Men deras teologi och tro går oss mestadels spårlöst förbi. Jag noterar i många svenskkyrkliga sammanhang en allt större klyfta gentemot dessa kyrkor. Vårt eget katolska arv erkänns inte, ska utplånas och förnekas. Ofta av ren ignorans! Utan att här spela ut det ena mot det andra tycks dialog med andra religioner ha blivit långt viktigare än dessa de ekumeniska banden.

När Svenska kyrkan verkligen samtalat med andra kyrkor och samfund under senare år verkar det som om pragmatismen fått ersätta de teologiska övervägandena. I överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan sköts flera teologiska frågor på framtiden med förhoppningen att det löser sig. Senare. Det ger intrycket att Svenska kyrkan svävar på målet om sin egen trosidentitet och bekännelse.

Nu förs samtal med det nya samfundet Gemensam Framtid som Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan omvandlats till. Det borde stå klart för alla att vad man där kommer fram till även påverkar andra ekumeniska relationer. Då kan man inte nöja sig med välvillig pragmatism.

Hur ska det gå med Svenska kyrkan om storskalighet ersätter det lokala självstyret? Här är kyrkomötet i färd med att välja väg genom att stora och ekonomiskt bärkraftiga församlingar blir av med sitt lokala självstyre. Detta istället för att möta problemet med de otroligt många små församlingarnas svårigheter. Man tänker sig lösa de nuvarande samfälligheternas brister genom att konstruera nya och ännu mäktigare samfälligheter, med skillnaden att de nu ska kallas pastorat!

Partiella samfälligheter och andra liknande möjligheter till lokal samverkan hade kunnat slå vakt om och bevara det lokala självstyret och ändå ge utrymme för rationell hantering av administration, ekonomisk förvaltning, fastigheter och annat. Man kunde rent av ha låtit stiften eller kontrakten utveckla sådana samverkansmodeller. Nu skickas istället makten över det pastorala innehållet och pengarna uppåt och bort från stora församlingar. Dessutom gör man om kyrkoherderollen på ett sätt som strider mot nuvarande formuleringar i Kyrkoordningen och i Kyrkohandboken.

Den som var medlem i Svenska kyrkan förr tillhörde en kyrka där församlingen alltid var den grundläggande enheten. Nu vänds perspektivet. Först och främst tillhör man Svenska kyrkan och något storpastorat, så ersätts det konkreta med något mera avlägset och diffust. Hur ska det gå för och med Svenska kyrkan om församlingarna blir en andrahandsfråga?

Hur ska det gå med Svenska kyrkan?

En vän brukar påpeka att jag skriver alldeles för långt. Jag orkar inte läsa allt det där. Säg vad du har på hjärtat! Säg det kort. Effektivt. Tydligt. Hålla på med en massa argument hit och dit. Jag vill veta vad du tycker. Och tänker. Men inte allt!

Ja, ja, suckar jag. Någon enstaka gång ska du få det du vill. Kort. Snabbt. Effektivt. Nu kommer det: hur ska det gå med Svenska kyrkan? Om den ständigt avgränsar sig mot de kyrkor den förr var så stolt över att bygga broar till och ha en relation till - den katolska och de ortodoxa. Mer öppenhet efterlyser jag. Och om kyrkomötet gör allvar av en storskalighet som tar bort viktiga bitar det lokal ansvaret? Hur ska det gå?

Att kalla lögn för lögn och sanning för sanning

Invigning av minnestavla 24/5 2012
Flera talare har idag berättat om andra platser än den vi står på, Norra kyrkogården i Örebro. Jag kommer från Gotland och har nästan varje år stannat till vid en speciell kyrkogård. Den ligger vid Lärbro kyrka, där andra av nazismens offer begravts. Alla ni elever har kanske ännu inte upptäckt hur mycket en kyrkogård kan betyda? Där möter vi stenar med namn, det är som ett möte med dem som en gång levde. Som ett stort mänskligt och historiskt arkiv.
Vi som är lite äldre har följt döda till deras gravar. En begravningsplats, en kyrkogård, ger utrymme för sorg, saknad och för minnen och hågkomst. Men när åren går vittrar minnena. De sjunker undan och glider in i glömskan. Vi behöver hjälpas åt att minnas våra döda. Vi behöver påminna varandra om människors levnadsöden och vår historia. Tack vare Forum för Levande historia, ett antal intresserade och vetgiriga elever från Lillåns skola och deras lärare, Mikael Enoksson, får vi idag komma ihåg och hedra minnet av några kvinnor, koncentrationslägerfångar, som efter kriget vårdades i Örebro på Engelbrektskolans beredskapssjukhus. De vilar här på Norra kyrkogården. Vi får samtidigt anledning att erinra oss de hemskheter och övergrepp som begicks under 1900-talet, särskilt under nazisternas välde liksom under stalinismen i Sovjet.

De som bekämpade nazismen och dess hatiska ideologi betalade ett högt pris. De visste att i den striden måste man avslöja lögnen och stå upp för det som är sant och gott. Man måste våga kalla lögnen för lögn och sanningen för sanning!

Alla människor med god vilja behöver, oavsett livsåskådning eller politiska sympatier, stå upp för människans okränkbarhet, för hennes oändliga värde, och gå i kamp mot mörker och ondska. Jesus citerar profeten Jesaja om ett sådant frihetens uppdrag: att frambära ett glädjebud till de fattiga, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet…

Vi inser vad som kan hända och fortfarande händer när människor inte behandlas med respekt, när människors värde trampas på och förnekas. Den som minns blir mera medveten och bättre rustad att möta hoten från ideologier och rörelser som tror att somliga är mera människor än andra, som inte ser alla medmänniskor som systrar och bröder, som värderar människor olika beroende på etniskt ursprung, hudfärg, politisk tillhörighet, sexuell läggning eller religion.

Låt mig till sist citera den dikt som så många använt som en allvarlig påminnelse om att vi måste våga stå upp och säga vår mening. Dikten har tillskrivits pastor Martin Niemöller (1892-1984) som själv satt fängslad i lägren Sachsenhasuen och Dachau mellan 1937 och 1945.

Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte,
för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte,
för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte,
för jag var inte jude;
Sedan hämtade de katolikerna, och jag protesterad inte,
för jag var protestant.
Sedan hämtade de mig,
och då fanns ingen kvar som kunde protestera.

Och till Er som vilar här, som vi idag hedrar: Frid över Ert minne! Må Guds eviga ljus lysa för Er

Bland de närvarande vid invigningen den 24 maj 2012 fanns – bland andra – eleverna själva och deras lärare Mikael Enoksson, representanter från Forum för levande historia, Polska hjälpkommittén, Polska ambassaden, media samt Örebro kyrkogårdsvaltning, Svenska kyrkan, kyrkogårdsnämnden och Örebro kommun.

Eleverna har producerat en imponeranden utställning om några av de människor som vårdades i Örebro. Utställningen visas just nu på Gamla Krematoriet i Örebro. Om den skriver man på Kyrkogårdsnämndens hemsida: Efter andra världskrigets slut kom kvinnliga koncentrationslägerfångar till Örebro och bodde, under den första tiden, på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus. För cirka två år sedan inledde en grupp elever på Lillåns skola ett arbete där de följde kvinnornas livsöden. Detta resulterade i en utställning – ”Skuggor av det förflutna” – som både ger en tydlig bild av Förintelsens fasor och livsvillkoren för de kvinnliga koncentrationslägerfångar som kom till Örebro.

Gemensam värdegrund?

Bilden av Sverige som ett homogent land bryts upp. Det är inte längre en kultur, en tro, ett folk av frejdad stam. I enhetskulturens tid var den kristna tron, på gott och ont, ett kitt som höll samman. Hustavlans världsbild inordnade människor i en hierarkisk ordning. Man kunde sin katekes. Visste att man skulle ära och frukta Gud.
Men vad binder samman det moderna Sverige? Hur ser kittet ut i ett alltmera pluralistiskt, multireligiöst och mångkulturellt samhälle? Finns det ett normsystem man skulle kunna betrakta som allas, som vårt? Har vi en gemensam mittplanka av värderingar som vi kan gå på tillsammans? Är vi överens om vilken etik och moral som bör vara rådande?

Stat och kommun ska vara livåskådningsmässigt neutrala och sekulära och tillämpar i realiteten en praktisk ateism. Kan de utveckla de för samhällets sammanhållning och bestånd nödvändiga normerna och värderingarna? Knappast! Kan det dessutom vara så att det offentligas praktiska ateism antireligiösa tendenser eftersom deras hållning kan bli normerande? Risken finns. Säkert är att vårt samhälle inte kommer att klara värderingsfrågorna utan tros- och livåskådningsmässiga överväganden och övertygelser!

Som präst ser jag att den kristna kyrkan och kristendomen i sina bästa stunder fungerar som en moralisk-etisk motor. Samtidigt förknippas kyrkorna inte sällan med ett fördomsfullt, dömande och moralistiskt synsätt. Ofta orättvist.

Jag var med när kyrkorna på 80-talet mötte företrädare för regeringen Palme på Harpsund. Och fick vara arrangör när kyrkorna bjöd tillbaka på stiftsgården Stjärnholm. Inte överraskande var det etiken som genast hamnade i fokus.

Kyrkorna betonade att vi delar en etisk-moralisk vånda . Och man hävdade rätten att vara osäker. Kyrkorna talade om etiska dilemman som innebär att hur man än handlar så kommer man inte undan oönskade följder. Då krävs både en genomtänkt hållning och en delaktighet med dem som drabbas. Så hävdas i den utmärkta lilla boken Statens och kyrkornas ansvar för samhället som värdegemenskap, (Verbum, 1997) som skrevs inför en tänkt dialog med en annan regering. Som inte önskade samtala.

Demokrati, rättvisa och medinflytande räcker inte som grundvärden täven om de hyllas som gemensamma samhällsideal. Det krävs ett helt system av övertygelser och ideologiska trosföreställningar om man ska kunna förhålla sig till de mera grundläggande frågorna om vad som är rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt. Vurmen för vetenskapen som svar på de flesta frågor blundar för att dessa filosofiskt existentiella frågor ligger utanför vetenskapens normala räckvidd. Pluralism och mångfald skulle kunna leda till att oenigheten blir alltför stor om rätt och fel, ont och gott. Då ökar inte bara politiska motsättningar utan även kulturella och sociala klyftor.

Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.

I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.

Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.

Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det!

I Bibeln ställs frågorna på sin spets. Rättsprocessen mot Jesus slutar på Golgata, och är laddad av sådana frågor. Vad är en människa? Vad är sanning? Rättvisa? Skuld? Pilatus tvättar sina händer för att visa sin oskuld. Han tar avstånd från det onda. Se människan, säger han. Och förväntar medkänsla och inkänning.

På motsvarande sätt ger det bibliska materialet mönster för handling. Den misshandlade tas om hand, så gör den barmhärtige samariern. Man litar på möjligheten att bli förlåten och återupptagen i gemenskapen som i liknelsen om den förlorade sonen. Man ser det ondas realitet som i berättelsen om Johannes döparens öde. Man kan bli sviken och förrådd, ta Josef som säljs av sina bröder - men ändå handla barmhärtigt. Man får enkla regler – 10 Guds bud, Gyllene regeln och Dubbla kärleksbudet. Om dessa mönster tonas ned i samhälle och skola – vad ersätter dem? Vilka berättelser erbjuds istället?

Några tankar framförda vid ett panelsamtal som ingick i ett seminarium med Framtidskommissionen i Örebro den 30 maj.

Organisation och struktur

Än finns det inte mycket att berätta om stiftets hållning i indelningsfrågorna som aktualiserats (se tidigare blogginlägg). Stiftets utredningsgrupp går fram med två förslag till stiftsstyrelsen som ska enas om ett och sända ut på remiss. Utredningsgruppen föreslår att Örebroförsamlingarna som ingår i den kyrkliga samfälligheten antingen organiseras i ett pastorat (som Närhet och Samverkan föreslagit) eller att församlingarna blir självständiga med undantag för Längbro och Miael som föreslås blida ett gemensamt pastorat.

Min uppfattning är att i svensk tradition ska ett nej respekteras i första hand och lösningar där man tvingas samman brukar man försöka undvika. Om det blir så i det här fallet? Det kan man inte veta förrän beslutet i stiftsstyrelsen fattas den 19 juni.

Stiftet utreder församlingarnas framtid

Idag är det en ödesdag för församlingarna inom Örebro kyrkliga samfällighet. Almby, Längbro och Olaus Petri församlingars kyrkoråd har var och en begärt att få lämna Örebro kyrkliga samfällighet. Skälet är bland andra främst de förslag som Utredningen Närhet och Samverkan lagt om att samfälligheterna ska blir storpastorat och att endast en kyrkoherde ska finnas kvar. Utredningens förslag har marknadsförts som en fråga om en mera effektiv organisation för Svenska kyrkan!

Stora och livskraftiga församlingar blir på ett sätt reducerade till bisittare vad gäller sin egen verksamhet och sitt eget liv eftersom besluten flyttas till den nya pastoratsnivån. Övriga församlingar har inte haft vägande invändningar mot de nya pastoraten utan fastmer visat en vilja att ingå i ett sådant övergripande pastorat.

Att det är en ödesdag beror på att idag skall Strängnäs stift redovisa sin utredning av frågan. Den blir då ett beslutsunderlag för stiftsstyrelsen som förfogar över denna oerhört viktiga framtidsfråga för församlingarna.
KO fastslår (Kap 37 §32) att rekvisitet för att stiftsstyrelsen ska kunna ändra indelningen är som följer: En flerpastoratssamfällighet får ändras eller upplösas genom beslut av stiftsstyrelsen om förhållandena har ändrats så att de angelägenheter som samfälligheten har hand om sköts lämpligare på något annat sätt.

Utredningsförslaget i Närhet och Samverkan, om att samfälligheterna upphör och istället bildar de nya pastoraten, innebär enligt min mening en sådan ändring så att ”de angelägenheter samfälligheten har hand om” kan skötas på lämpligare vis. Jag noterar att det inte framgår att det måste bli billigare, mera rationellt, mera funktionellt – utan lämpligare. Vad lämplighet skulle kunna vara behöver man analysera något. Jag uppfattar det framför allt som en fråga om vad man värderar och bedömer. Åtgärden att upplösa samfälligheten ska enligt kommentarerna till KO vara ”till övervägande och varaktig fördel för församlingarna”.

Så till frågan om styrning och ledning. Det lämpligaste är att styrning och ledning sköts på lägsta möjliga nivå. I den självständiga församlingen håller man samman dessa uppgifter lokalt, med närhet till altare och sakrament. Då väljs kyrkofullmäktige av församlingen. Församlingsborna får ett garanterat inflytande i sin församling. Lösningen är demokratiskt att föredra då avståndet mellan väljare och valda blir kortare än i det föreslagna pastoratet. Att stora och bärkraftiga församlingar tvingas lämna ifrån sig makten över den pastorala uppgiften till en annan nivå, där man inte är garanterad representation (kyrkofullmäktige väljs med pastoratet som valkrets), ändrar i grunden församlingsbegreppet.

En ödesdag för församlingarna i Örebro. Den lösning som verkar rimligast om man ser till läget just nu är ju att några församlingar får bilda pastorat och övriga får bli självständiga. Det måste vara stiftets uppgift att se vidare än till en av två varandra uteslutande modeller! Låser stiftet sig för de nämnda två modellerna, varandra uteslutande, kommer det, när beslutet fattas, med all säkerhet att leda till stort och utbrett missnöje. Därför hoppas jag idag på ett vist och klokt utredningsresultat som tar hänsyn till församlingarnas egen vilja och längtan.

Konsert och Vespor

Tar en cykeltur genom staden för att köpa sandaler. Stannar vid Järntorget där Örebro Blåsarsymfoniker håller konsert i vårsolen. De får välförtjänta applåder av soldyrkarna. Väl upp på stadens stora gata, Drottninggatan, knattrar det som förr i världen. Men mera. Och högre. En Vespaklubb kör i kortege. Hjälmarna ser ut som förr i världen. Folk stannar till och pekar. Där åker en ung passagerare i pappas knä. Någon har till och med sidovagn - men så tillhörde de nog Stockholms Vespaklubb. Själv körde jag Vespa under gymnasietiden. Ett lagom stort fordon att susa upp och nerför backar med i Visby. Men förrädiskt svårt, särskilt om man skjutsade någon passagerare när det var halt.

När skorna är inhandlade knallar en möhippa förbi i rosa hattar. De tutar i Vuvuzelor så folk ler roat eller skakar på huvudet. Mitt i högen en blivande brud. Vid Stora torget, framför ärevördiga Nikolaikyrkan har vespaiterna parkerat. Ett myller av förare och förbipasserande.

På Svartån paddlar lättklädda ungdomar i uppblåsbara båtar. Mitt i soldiset tycks tungsinnet inte längre finnas. Det har skingrats. Men i en affär talar jag med någon som vet att livet också innebär att bära bördor. Mitt i den skönaste lördag som tänkas kan...

Svenska kyrkan och handboken

Svenska kyrkan ska få en ny handbok. Svenska kyrkans bok om hur gudstjänst firas, till exempel högmässa, dop, begravning och många andra. Handboken ger påbjudna ordningar med ibland mera valfria alternativa moment. Högmässan formades, framför allt musikaliskt, i olika kyrkoårsserier. Fastans gudstjänster skulle låta på annat sätt än vad jultidens eller påskens gjorde. Ett triumferande Gloria passade mindre bra i fastetidens tematik och kan därför utelämnas.

Förslaget till handbok har nu publicerats på nätet. Det ska användas under ett års tid en mängd församlingar. Detta för att förslaget inte bara ska slipas teoretiskt utan även genom praktisk prövning ska samlade erfarenheter kunna påverka.

Eftersom handboken uttrycker kyrkans lära, det slår Kyrkoordningen fast, är det av oerhörd betydelse vad förslaget rent teologiskt innehåller. Skulle man till exempel låta dopet kantra in emot en gudomlig omfamning i största allmänhet, utan att betona räddningen för människan från synden, från vår och världens bortvändhet från Gud, blir det ett steg som avlägsnar vårt samfund lite mer från det kyrkan i alla tider hävdat. Ett steg i idealistisk riktning i strid med den teologiska realism som tidigare fått prägla människosyn och Gudsbild.

Nu är det bara att hoppas att diskussionen blir så bred att även universitetsvärldens teologer och liturgikännare ger sig in i den offentliga debatt som måste följa. Aven andra kyrkors och samfunds liturgiker behöver bli hörda, särskilt Borgågemenskapens kyrkors reaktioner blir av stor betydelse. Jag förutsätter att Svenska kyrkan hanterar frågan om ny handbok så att man inleder samtal och inbjuder till dialog och konsultationer. Och inte låter vanföreställningen råda, att man ensam, oberoende och hur som helst förfogar över hur ”en enda, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka” tror och firar gudstjänst. Det apostoliska arvet, det apostlarna trodde och bekände, blir ett viktigt lackmustest.

En diskussionsgrupp om handboksförslaget finns redan på facebook.

Budgetfrågor på nytt

Om man sparar 25 procent av en tjänst vad kan man då satsa på verksamhet? Skulle vi välja att dra ner ytterligare några procent av någons tjänstgöringsgrad vilket utrymme får man då? Frågor som återkommer varje år när nästkommande års verksamhet ska planeras och ekonomiseras.

Omställningen från statlig och kommunal kyrkomodell till ett ideellt och mera deltagarstyrt församlingsarbete går långsamt. Anställda tar fortfarande på många håll hand om och sköter mycket av det som normalt kunde ligga i varje kristens kallelse och uppdrag. Det fanns decennier då snart sagt varje lekmannainsats avlönades. Det blev näst intill omöjligt att vara oavlönad, frivillig och ideell medarbetare. Fick man inte timlön skulle man åtminstone ha ett rejält arvode. Annars var det som om dessa personer inte värderades. Deras värde kunde nästan inte uttryckas på något annat sätt än i och genom pengar.

Nu är vi på väg åt ett annat håll. Men ack så långsamt. De gamla mönstren är svåra att bryta. Ändå är enda vägen framåt ett ökat personligt engagemang och ansvarstagande. Medlemmarna behöver bli ryggraden i församlingarnas arbete och verksamheter. En omställning behöver då ske från ett stort antal anställda till ett ännu större antal ideella medarbetare. Det är kanske den viktigaste budgetfrågan är nu - hur kan man medvetet och ansvarigt genomföra detta skifte? Som dessutom helt bygger på och förutsätter att människor faktiskt vill vara indragna och tagna i anspråk i trons aktiva liv för kyrkans skull.

Årshjulet står på budget

Årshjulet snurrar på. Det där hjulet som många tror styr olika verksamheter. Trots att ett årshjul mera är en spegelbild av vad man tidigare år gjorde vid olika tidpunkter. I det hjul jag ibland som ordentlig administratör tar fram och konsulterar står det så här års med stora bokstäver: BUDGET. Det betyder att man i församlingens olika verksamheter ska ha planerat nästkommande års insatser. Verksamhetsplanerna ska vara färdiga med tydliga och mätbara mål. Allt ska vara genomtänkt och värderat i pengar och personal och annat som kan behövas.

Men budgetarbetet är på många håll en repris och en upprepning. Särskilt som det inte rinner till medel och nya pengar ur tidigare outnyttjade källsprång. Tvärt om sipprar en rännil långsamt iväg med varje utträde ur kyrkan. Har man tur blir det åtminstone en uppräkning för kostnadsökningar som följer av lönerörelsen. Den är i skrivandes stund inte klar så vad det i slutänden blir måste man gissa.

Men vi kavlar upp ärmarna och tänker fritt och stort. Och gör ungefär det vi gjorde förra året... och lite till!
 

En övermåttan härlig dag

Solen skiner. På gullvivor och blommande slånbär. Denna dag stänger jag dörren till all sköns diskussioner och debatter. Går ut och ställer mig i gräset. Andas djupt och tänker att detta i sanning är en övermåttan härlig dag. Den är här. I detta nu. I denna stund, i detta ögonblick. Det slår mig att jag tänker som en predikan överlastad med och fylld av stora ord. Men, för en gångs skull är det inte alls opassande. Är dagen så intagande fin - då ska den också få ta plats i mitt sinne. Kalendern har jag stoppat undan. Plikterna och alla måsten får vara. Jag är nämligen upptagen. Strängt och ljuvligt uppfylld av den sjudande våren.

Månggifte, kvinnomisshandel och Islam

Tråkigt är att precisionen hos Uppdrag Granskning är möjlig att ifrågasätta. I det program som handlar om månggifte, kvinnomisshandel och islam som religion i Sverige. Detta att diverse rådgivare blir omgjorda till imamer är så onödigt. Den minimala bristen verkar bli utvägen för flera moskéer att ruska av sig berättigad kritik. Men, även dessa andra företräder moskéerna. Självfallet har man försäkrat sig om dessa står för det man i församlingen uppfattar som rätt och riktigt.

Den andra invändningen är att det som sagts är ryckt ur sitt sammanhang och medvetet sammanklippt på ett ofördelaktigt sätt. Uppdrag Gransknings hemsida ger ytterligare material som tar bort det udden av dessa invändningar. Men det kan vara värt att tänka på att hade man gjort ett liknande inslag om själavården t ex i Svenska kyrkan hade den absoluta tystnadsplikten hindrat berörda präster att gå i svaromål och diskussion.

Muslimska församlingar väljer sina imamer och borde ha sett till att dessa talar landets språk, är införstådda med svensk lagstiftning och inte säger en sak utåt och en annan inåt. Därför finns det goda skäl för en imamutbildning i Sverige. Den kan församlingarna slå sig samman och ordna. Basen kunde ju vara ett antal universitetskurser och därefter en egen påbyggnad?

Den springande punkten i det som nu förts ut i offentligheten är hur man förhåller sig till islams sharialag. Tillåts den vara överordnad svensk lag? Hur ser man på relationen mellan sharia och svensk lag?

Flera av dem som nu träder fram och hävdar allt gott islam gjort för kvinnor och att man verkligen är för jämställdhet har ett rejält arbete framför sig. Bara detta att lyfta fram svensk lag och kvinnokonventionen kan bli omvälvande. Dessutom kan det vara läge att se över att det finns jämställdhetsplaner och kvinnor som anställda och företrädare.

Att dialogen blir svårare framöver säger sig självt. Risken är att många muslimer sluter sig inför och mot det omgivande samhället. Schablonerna och fördomarna kan ha verkat bli bekräftade. Men det som hänt bör samtidigt kunna leda till mera seriösa och uppriktiga relationer. Så att det blir ett verkligt samtal, ett verkligt möte när företrädare för för olika religioner möts. Så att vi kan säga vad vi verkligen tänker och inte vad vi tycker någon annan vill eller behöver höra! Och när vi möter varandra på arbetsplatser, i skolor och på alla andra ställen där människor strålar samman ska vi kunna mötas i öppenhet.

Har du hört rösten?

Ingen vill vara herde. Därför att ingen vill bli förd. Eller ledd. Knappast ens ledsagad. Alla vill vara Lucia. Eller Maria i julspelet. När andra leder verkar man ju hjälplös. Hur känns det? Men att ta på sig uppgiften att leda är inte lika populärt som att vilja slippa andras ledning. Auktoriteter har det inte lätt i tider av skepticism och avståndstagande. De stora institutionerna tappar i förtroende. Den bristande tilliten gör allt flera mera oberoende men också mera ensamma...  Och när man väl är hjälplös kan det vara bra att ha koll på vem man kan lita på. Och kunna urskilja vem som vet vad den talar om. Vem som inte bara snackar, utan gör det som betyder något.

Att vara får är inte populärt. De låter illa och springer yvigt omkring. I en rörig flock. Där många vill vara först. Dessa får. Är extremt virriga. Och svårledda. Är det verkligen förklaringen till att den kristna kyrkan envisas och till varje pris ska hålla fast vid en sådan lantlig bild?

Jag hör vad du säger, kan de säga. Folket. Flocken. Och tro vad du vill. Jag gör i alla fall vad jag vill. Eftersom du ändå inte lever som du lär. Så det så. Men det är gott att höra till. En gemenskap. Men där är jag med på mina villkor. Så kan jag också instinktivt reagera. Inte alldeles olikt en viss katt. Som gärna är nära och varm och god. Men som aldrig någonsin på denna sidan evigheten skulle komma på tanken att vara en i hjorden. För dessa varelser finns det säkert också en väg. Bara de lyssnar till rösten. och känner igen den.

Själv är jag ingen bra flockmänniska. Jag avskyr att klappa i takt. Efter en konsert. Då måste jag bara klappa orytmiskt. Och extra hårt. Och jag har svårt för gå på led. Att inordna mig. I märkvärdiga och obegripliga ordningar. Svårt att erkänna och följa auktoriteter. Särskilt om de saknar självkritik och brister i självinsikt. Det borde räcka med att en yttrade orden: följ mig. Den rösten känner jag igen. Den herden är min! Men min hörsel är inte vad den borde vara. Ofta, alltför ofta, tycker jag höra rösten och så visar det sig bara vara min egen längtan, mina önskningar. Om jag inte ingår i en gemenskap där man kan backa upp varandra och medverka till urskiljningsförmågan - då saknas den viktiga komponent som gruppen ger. Hjälp och stöd. Även i lyssnande, tolkning, bön.studium

Alla de andra behöver jag väl ändå inte följa. Åtminstone inte bara därför att de tycker det ska vara så. Eller har rätt titel. Och utan argumentation har bestämt sig för det ena. Eller det andra. Som jag ska eller borde göra. Rätta mig efter. Ofta ganska godtyckligt. Vilket som. Bara de visar att de har makt. Och position. Och lönegrad.

Så när det ropas följ mig frågar jag mig alltid: varför då? Räcker det inte att ha hört rösten? Den gode herdens röst. Och att följa honom. Om flera är på samma väg blir vi väl till sist en ganska bra hjord, flock, gemenskap, församling...

Besvärande många av dem som helst ska kunna det mesta själva är på väg åt något annat håll. När de vuxit upp kanske de kan släppa sina märkvärdiga manér. En dag vaknar dom, vi, jag, upp och inser vad det betyder bli en i gänget. En hjord och en herde. En Kristi kropp.

Livsfarlig ledning

I går var det streetmarket, det hette faktiskt så, på Gamla gatan i örebro. Svenska kyrkan var där. Med en levande Jukebox. Man sjöng en psalm för 5 kronor. För tio kunde man sluta. Men det var det ingen som önskade. Tvärt om. man betalade i förväg så att fler skulle få höra kyrkfolket sjunga kända psalmer. Uppskattat över hövan!

Vid ett bord i närheten sålde man emaljskyltar. Texten löd: Livsfarlig ledning med en tydlig och avskräckande blixt på. De flesta har sett sådana granna varningsskyltar. Den kunde lämpligen sättas på en närbelägen kyrkoherdedörr. Eller inte. Annars kunde användas vid förkunnelsen. Det var nämligen Böndagen denna söndag.

Livsfarlig är bönen eftersom den förändrar livet. Baalsprofeterna fick en gång för mycket länge sedan se Guds blixt tända eld (1 Kungaboken 18:1-46). Livsfarligt? Inte därför att allt blir som man önskar. Utan därför att man blir uppmärksam på vad man själv, och andra, behöver. I bönens möte gör sig även frågan om vem jag är och vart jag är på väg påmind. Så småningom kan de flesta orden lägga sig till ro och ge plats för annat, undantryckt och undanträngt. Det kan för de flesta kännas mera hotande och farligt än det är.

Bönen är en verklig hävsstång för förändring. och förnyelse. Livsfarlig därför att man kommer i direktkontakt med levande Gud. Som man gärna sa förr. Högspänning.

Andersons universitet i Indiana.

En lördag afton i kyrkan med en strålande konsert av Anderson University Chorale! De kom från Indiana och deras universitet drivs, om jag förstått saken rätt, av The Church of God. Inga dåliga anspråk. Guds kyrka! Den borde vi alla tillhöra. Eller åtminstone önska att vi hörde till...

Körsångarna var oerhört duktiga. De är nu på väg till Finland för konserter i Pyhän Laurin kirkko i Lohja den 16/5. Därefter framträder de i Lakeuden Risti - Seinäjoki den 17 maj. Den 18 är det dags för Teljän kirkko i Pori och finalen äger rum i Vihdin kirkko i Vihti. Folk borde gå man ur huse för dessa fina konserter. Så Finland - passa på!

Gammalt kåseri om bönens eventuella skadlighet

Dag Sandahl har på sin blogg skrivit om problem som föräldrar i Mönsterås upplever med anledning av att skolavslutningen kanske inte ska hållas i kyrkan. Det blir märkligt nog kyrkan som stänger ute - och inte skolverket och byråkraterna i Stockholm. Frågan har varje år sedan länge fram under senvåren engagerat många människor i det avlånga landet. Därför får Folke Heim (mitt folkhemsalias) låna ut ett äldre kåseri om invändningar mot skolavslutningar som brukar lyftas fram. Sådant som tycks få stöd genom det som myndigheterna basunerar ut.

I diskussionen hävdar de som är emot skolavslutningar i kyrkan faror och risker: skadlig religiös påverkan, bön, kyrkan måste just vid skolasvlutningar vara enbart en lokal och eftersom skolan är arrangör så ska kyrkan (dvs präst, men sällan musiker och vaktmästare) hålla sig borta. Om prästen alls är där ska prästen inget säga och absolut inget som har med tro och religion att göra. Muslimerna kan ta illa vid sig etc.

"Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!

Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.

En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är en person som ber därinne. Högt! Och ljudligt!

Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi och nu nyfiket stannat till. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan hoppas på, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon faktiskt och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!

Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som stannat till.
Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag! Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.

Men du, hur vet du att prästen bad? Den äldre personen såg uppriktigt nyfiken ut.

Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gode Gud ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.

Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?

Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, utbrast hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.

Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim."

Skolverket om adventssamlingar och skolavslutningar.

Om skolan och kyrkan, juridisk vägledning från Skolverket::
En förskola eller skola bör alltid noga överväga om det är lämpligt att hålla en avslutning

eller en samling i samband med en religiös högtid i kyrkan eller en annan religiös lokal.
Avslutningen är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Det är därför viktigt att skolan
utformar avslutningen eller en samling i samband med en högtid så att alla elever kan delta
och att föräldrarna kan låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade
i någon trosriktning.

Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på
traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några
religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse...

Om en skola överväger att hålla en skolavslutning i kyrkan bör lämpligheten i detta noga
övervägas utifrån det tänkta innehållet. Det är viktigt att rektorn behåller
kontrollen över avslutningens utformning om den hålls i kyrkan. Rektorn
har ansvaret för att skollagens bestämmelser följs och måste därför i sina
kontakter med kyrkan tydliggöra vad som får förekomma eller inte.

Avslutningen får inte utformas så att det blir en religionsutövning för
eleverna. Gränsen för när en skolavslutning är ett uttryck för
religionsutövning måste bedömas från fall till fall. Skolinspektionen har i ett
flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att
tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma
samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön,
välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan. Det är
dock möjligt att sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, som visserligen är
en psalm men som är tydligt förknippad med traditionen med
skolavslutning.

Partistödet II

Partistödet ska fraktas
och fylla många hål,
god politik beaktas
för kyrkans väl, en skål!
Vi är klart generösa
med det som samlats in.
Ger stöd att fritt förslösa
på röstprocenten fin!

Redovisa det kyrkliga partistödet!

Sveriges Radio och Ekot rapporterar idag om att det ska bli obligatoriskt för politiska partier att redovisa hur de använder sitt partistöd, föreslår en utredning som presenteras i dag. Trots att partistöden från kommuner och landsting har till syfte att stärka den lokala demokratin använder många riksdagspartier i större eller mindre omfattning stödet för partiet på regional nivå eller i riksorganisationen. Stig Nyman, sjukvårdslandstingsråd för Kristdemokraterna i Stockholm, har lett utredningen om hur den kommunala demokratin ska förstärkas. Med tanke på det starka politiska inflytandet i kyrkan och att det även där utgår partistöd hade man kunnat vänta sig tankar på motsvarande redovisningsskyldighet vad gäller hur partierna handskas med sina kyrkliga partistöd.

Nätupplagan av Riksdag & Departement skriver: Reglerna för utbetalningar av kommunalt partistöd inbjuder till tveksamma tolkningar. För att minska fusket och öka transparensen föreslår nu en ny utredning att lagen ändras. Det råder en allmänt dålig insyn i hur bidrag till kommunala partier används. Det är inte ovanligt att kommunala skattemedel används för att finansiera politik på riksnivå. Enligt utredaren är både kommuner och partier osäkra på vad som gäller för utbetalningar.

Vi som arbetar inom Svenska kyrkan vet att det förekommer motsvarande partibidrag eller mandatstöd inom Svenska kyrkan. Även det en rest från den tid då kyrka och stat hade nära kopplingar. På det sättet kan naturligtvis de nuvarande kyrkopolitiska grupperingarna behålla sitt politiska inflytande. Därför är det också mestadels alldeles tyst om partistödet.

Inte heller i kyrkan finns det någon redovisning av eller kontroll för att säkerställa att bidragen används för sitt tänkta ändamål. Det finns alltså inga hinder för att partibidragen används för andra politiska syften än det som har med kyrkans frågor att göra. Inte ens kyrkomötet bryr sig om att hålla reda på hur partistödet nyttjas! Därför ska naturligtvis Svenska kyrkan ha likartade redovisningskrav för sitt miljonstöd till de politiska organisationerna.

Fler än jag har kritiserat kyrkans partistöd förr. Och jag gör det gärna igen – och frågar: när får vi en redovisning av Svenska kyrkans totala ekonomiska stöd till partierna? Det lär ju förekomma att man inte bara har stöd via kyrkomötet utan även lokalt. Om inte kyrkan själv ordnar det borde Uppdrag granskning, Kalla fakta eller någon alert tidning med intresse för kyrkans frågor ta sig an uppgiften.

Se Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Riksdag

En liten stund...

Tänk om alla ville varandra väl! Om inte olika tradition uppfattades som ett hot. Fyllt av avståndstagande. En avsiktlig kränkning. Ett angrepp på dem som menar sig ha rätt. Att äga sanning. Mer än andra. Som trots att de är etablerade och tillhör de mest inflytelserika älskar att uppfatta sig som radikala förkämpar för de flesta marginaliserade grupper. Utom möjligen just dem som de gjort till måltavla. Tänk om det fick smidas mera på deviser som live and let live istället för det oförsonliga live and let die!

Därför delar jag med mig av ett meditationsobjekt. En tankeväckare. Ett riktigt fint kort med en förgätmigej-kanon som skjuter vänliga brev och fyrklöver. Inför organisationsförändringar? Ny handbok? Hästskor, lyckönskningar och gratulationer. Man borde åtminstone försöka. Ha öppna vänskapliga ekumeniska relationer inåt - och inte bara utåt. Ett moratorieår? En månad? Låt oss drömma djärvt. Vi kanske skulle klara att ha det så. En liten stund...

Religionsfrihet och tolerans

Religionsfrihet är ämnet för en ny bok, Är religionen en mänsklig rättighet, av professor Hans Ingvar Roth. Boken recenseras idag av författaren Torbjörn Elensky i form av en understreckare i Svenska dagbladet.


Recensenten menar att de missionerande monoteistiska religionernas problem i förhållande till den sekulära makten är att de anser sig äga sanningen. Men den sanning dessa religioner menar sig ha är inte samma slags sanning som naturvetenskapen håller sig med. Där kan en sanning leva jämsides med en annan i fruktbar diskussion och i väntan på att vetenskapens framsteg ska avgöra vad som faktiskt är sanning.

Men någon yttersta sanning finns inte för den sekulära staten eller för vetenskapen, eller om den finns så är den ouppnåelig. Därför blir också de flesta åsikter sidoordnade, jämförbara och möjliga. Ytterst avgörs i det sekulära samhället vad som är rätt genom majoriteter. Däremot i religionens värld menar man att Gud har låtit människan få insikt och kunskap om Guds vilja. Därmed erbjuder religion och tro syfte och mål för livet. Denna gudomliga sanning och inriktning är betydligt mindre känslig för växlande majoriteter.

Torbjörn Elensky konstaterar att Sverige är ett förhållandevis sekulariserats land, men med en tung historia av kyrklig överhet, och enligt vars grundlag statschefen fortfarande måste vara lutheran. Det sistnämnde är ju idag mest kungahusets val än ett uttryck för någon kyrkans makt.

Nog finns det ett starkt samband mellan den enhetskultur som länge präglade Sverige och dagens sekularisering. Tvång föder ofta motstånd och reaktion. Samtidigt la reformationens starka koppling mellan regenten och religionen grunden till de band som senare höll ihop kyrka och stat. Så tillhandahöll luthersk tro det kitt, se till exempel hustavlans etik och moral, som höll samman landet.

Att detta historiska arv skulle kunna upplevas som inskränkande av andra religiösa grupper, som Elensky skriver, verkar långsökt. Att det ligger kyrkobyggnader över hela landet är en självklarhet med den historia som är vår. Tvärt om skulle man kunna hävda att företrädare för andra religioner som etablerat sig i Sverige förvånas över den tillbakaträngda kyrkan och tron.

Religionsfriheten kräver tolerans även av troende, lyder rubriken. Som väl sammanfattar recensentens slutsats. Tanken är att religioner ska ha respekt för vars och ens frihet att själva styra sitt liv. Kräver man religionsfrihet måste man vara beredd att ge den till andra. Javisst, men hur långt? Ska man tvingas erkänna att all religion är utbytbar? Att det inte spelar någon roll vad religionerna har för syn på männsikovärde och värdighet? Ändå är den kristna kyrkan oerhört tolerant. Så accepterande att den stadigt går bakåt.

Dilemmat är inte okänt. Hur långt ska man ha respekt för människor självdestruktiva böjelser? Eller ta exemplen där man i modern tid utnyttjat demokratin för egna odemokratiska ideal. Om majoriteten vill avskaffa demokrati, ska den då upphöra?  

Uppsnappat

Uppsnappat vid frukostbordet denna morgon när man i Radions P1 rapporterade om presidentkandidaternas debatt i Frankrike, den mellan Nicolas Sarkozy och utmanaren, socialisten Francois Hollandaise...

Uppsnappat på vårdcentralen när en äldre välklädd dam anmäler sin ankomst i luckan. Vart ska Ni, frågar receptionisten. Damen svarar direkt: jag ska på Waranprovning!

Uppsnappat vid arbetplatsmötet när någon får möjlighet att ge en rapport, men säger, jag passar. Då hörs teaterviskningen: var då?

Släpp processionerna loss - det är vår

Redan på 1950-talet tog min far mig med för att lyssna demonstrationståget den 1 maj. Tågen lät annorlunda. Trots att han var folkpartist kände han de flesta i tågen. Man nickade belevat till varandra. Trampet av fötter lät på ett speciellt sätt. Inte som soldaternas marschkängor. Mjukare, men rytmiskt. På den tiden gick demonstranterna ofta i takt. Talkörerna var knappt hörbara. Fanor och banderoller snärtade i vinden. Gotlänningarna var inte kända för storvulna fastlandsgester. Annat är det nu. Med brist på takt.

Blåsorkestern var också en begivenhet. Den lät alltid på ett helt annat sätt på avstånd. Dovt. Ödesmättat. Men med klingande prakt när den passerade. Om man hade tur. Risken var att bara en trumma skulle höras, den som markerade takten. När de andra pustade en smula. Nåväl, man kunde i alla fall stampa takten.

Demonstrationerna i Stockholm och Uppsala mot Vietnamkriget var storslagna manifestationer. Röd Front samlade mängder med människor. Arbetarrörelsens tåg var mer försiktiga. Befria södern kunde vi nästan lika bra som Du gamla du fria. Vi gick i ordnade led med demonstrationsvakter för att hindra bråk. Motdemonstranterna var inte alltid vänligt sinnade.

Idag har den i popularitet snabbväxande socialdemokratin marscherat. Ledda av en vänsäll och godmodig facklig tomte, tror många. Vänlig och lågmäld. Än så länge. När debatten hårdnar och kampen om mandaten tar fart blir mysighetsfaktorn rimligen avskalad. Då krävs hårda nypor och rättning i leden. Kanske kan ett nyårskort ur samlingarna fungera som bild av årets 1 maj? Med lyckoklövern som ledstjärna på standaret?

Kyrkans processioner är i jämförelse stillsamma vandringar mot hägrande mål. Från mörkret i väster stiga vi mot ljuset i öster. Ett folk på vandring. Pilgrimsvandring. Till det himmelska Jerusalem ställs färden. Men först ska himmelrikets måltid firas redan här. Sedan bryter församlingen upp. En sjungande skara följer sin Herre och mästare. Ut i världen. Även den kristna kyrkan kan ställa adekvatat krav på politiker, på stat och kommun. Ännu bättre skulle det gå om inte stat och kommun leddes av kyrkpartierna, av samma politiska organisationer som har all makt i kyrkan. (Bortsett från ett visst, möjligen begränsat, inflytande från kyrkans Herre?)

Många är de svenska turister som i häpnad ute i världen stannat till inför de religiösa folkfesterna med svindlande folkmassor. Där bärs helgon- och Kristusstatyer i städer och byar. Vad är detta, undrar inte enbart de sekulariserade svenskarna smått förskräckta. Kristen tro på städernas gator och torg. Stolt och oblyg. Villig att ta plats. Släpp processionerna loss, det är vår!

Beslut eller samarbete

Vad Svenska kyrkans alla organisationsförändringarna kan komma att betyda på lång sikt verkar få ha ägnat en tanke. Det vore inte orimligt att tänka sig att nivåskillnader mellan gudstjänstliv och beslutfattare också ökar avståndet till vanligt folk. Om uttrycket tillåts. Tänk om sekulariseringen inte alls hindras av förändringarna. Utan påskyndas? Tänk om det vi förr vågade kallade avkristning inte stannar av, utan fortsätter öka? Jag fruktar att när man fjärmar den gudstjänstfirande församlingen från ett direkt inflytande över sina egna angelägenheter så skapar man samtidigt en ny och svåröverbryggbar förtroendeklyfta.


Kanske borde man redan idag säga: vad var det jag sa? Så är det sagt. Och man slipper tjata om det när konsekvenserna tvingar fram reträtter och återställare. All erfarenhet visar att storskalighet, särskilt när det handlar om att bygga gemenskaper, skapar avstånd.

En konsekvens av de förslag som remissomgångarna i kyrkan nu sägs välkomna är att allt färre beslutsfattare får allt mer att säga till om! Förslag i den riktningen har tidigare alltid brännmärkts som odemokratiska och mot folkkyrkotanken. Nu går det an. Hur kan det komma sig? Därför att det denna gång är rätt personer och grupper som föreslår.

Om allt mer läggs i samma beslutfattares händer behöver man ju inte längre tala om samarbete. Ordet lär få en ny innebörd. I framtiden kan man där storskaligheten slagit igenom bestämma hur det ska vara. Så får utförarna se till att det händer. Vilket visat sig vara mycket svårt. I många sammanhang. Att i den lokala situationen under där rådande villkor göra det man på avstånd bestämt.