Minaret, kyrkklocka eller glassbil...

I katolska kyrkans trädgård i Visby diskuterade en panel i förmiddags frågan om hur mycket religion kan få låta i det offentliga rummet. Frågan om decibel gled man snart förbi- Mera kom det handla om vilken plats religioner och ideologier bör få ta i det utrymme vi delar med varandra. Är det så att religioner som funnits länge och är stora har större rätt att ta plats än små grupper med få anhängare? Hur rimmar det i så fall med tanken på religionsfrihet.

Kyrkklockornas klang är vi någorlunda vana vid. Minareterna kommer också snart att vibrera, men av böneutrop och inte klockklang, och om en religion får låta i det offentliga rummet måste också andra få göra det. Men självklart vore det mindre acceptabelt om böneutropen skallade av 120 decibel vid halvfyra-tiden om morgnarna, så som en av paneldeltagarna upplevt i Kairo. I Sverige skulle hänsynen till människors behov av sömn säkerligen få råda. Någon gång om året kanske? Så är det redan nu när kyrkklockorna ringer under påsk- och julnatten.

Mitt intryck är att det människor är någorlunda vana vid, det går an. Däremot är det ovana svårare att fördra. Men även det som funnits länge kan störa. Det vet varje församling som har ett tornur som slår. Klockornas slag i natten som en markering av nya timmar anmäls varje år på flera platser som synnerligen störande av irriterade kringboende. Trots att flera av tornuren klingat som tidur i många decennier.

Slutsatsen blev att det faktiskt kan få låta en hel del. Och att vi helt enkelt får vara öppna för att stå ut med ljud i vår gemensamma omgivning. Om inte annat låter glassbilar högt och ljudligt på många ställen, betydligt mera påträngande än vissa andra ljud. Problemet med samtal i det fria är att allehanda ljud hörs. Gatan bredvid kyrkans trädgård vibrerade av lastbilar. De dundrade när de for förbi. Samtalet drunknade för ett ögonblick. Kommunala fordon för trädgårdsskötsel var inte heller så värst diskreta. När samtalet just avslutades slog passande nog domkyrkans tornur. Mycket diskret i jämförelse med andra av ljuden denna förmiddag. 

Ganska tidigt i samtalet fokuserade panelen sig dock på de mera intrikata och laddade frågorna. Flera domstolsutslag om religiösa symboler som blivit synliga när uniformer ändrats utseende pekar i olika riktning.

Särskilt i yrken inom samhälleliga institutioner blir gränsdragningar viktiga. Kan en judisk domare bära kippa i domstolen? Ska en kristen polis kunna bära kors? Ska en lärare framhäva sin personliga övertygelse i sin klädsel. Slöja och kors, går det an? Var går gränsen för de personliga uttrycken när man företräder både sin arbetsgivare och viktiga samhällsfunktioner?

En försonlig ton i samtalet öppnade för stor ömsesidig förståelse. Självklart kommer olika intressen att kollidera, sa man. Men då bör vi försöka lösa problemen genom samtal där de berörda ges utrymme och röst. Efterhand som sådana situationer uppstår får man med klokskap och förstånd ta tag i dem. Då räcker det inte bara med tolerans, som någon sa. Mera måste till. Vilja till förståelse och respekt. Men om det brister redan vid toleransen, hur går det då, undrar en luttrad och härdad präst. Inte märks det så värst mycket av en sådan förståelsen för att religioner ska få ta plats i vårt samhälle. Mitt intryck är att utrymmet och välviljan ständigt krymper. 

Detta seminarium var en del av Almedalsveckan. Ämnet var: Minaret, kyrkklocka eller glassbil, hur får det låta idag? Religionsfrihetsfrågor i svenska kommuner. 

I panelsamtalet deltog docent Susanne Wigorts Yngvesson, professor Ulf Jonsson, författare och journalist Lena Andersson, rektor Pär Götfelt.

Biskop verksam i Vatikanen arresterad

Moral och etik får större plats i Vatikanen. Det är den tydliga signal den nye påven Franciskus ånyo sänt. Denna gång genom att tillåta att den italienska polisen arresterat Monsignore Nunzio Scarano verksam vid Vatikanens bank och misstänkt för bedrägeri och pengatvätt. Här kanske man kan tala om en ny moral i positiva ordalag. Lag och rätt tycks på väg att återupprättas.

Om den upprensning som börjat i Vatikanens skummare sammanhang kan man läsa en intressant kommentar på tidskriften Signums hemsida där Ulf  Jonsson regelbundet och synnerligen läsvärt kommenterar kyrka och värld.

Mer om det som skett i Rom berättar världens medier, t ex Deutsche Welle (på engelska).

Ny moral?

Den nya moralen - det värsta är inte handlingen, utan att den avslöjas. Ja så ny är den inte. Så har man tänkt sedan Adam och Eva eller Kain och Abel. Så tänkte även den svenska försvarsmakten som anmälde Svenska Dagbladets publicering av bristerna i flygberedskapen. Ryska plan fick ingen avskräckande uppvaktning. De gjorde inte så mycket. Inte så mycket som att förhållandet blev känt.

Så tänkte alldeles säkert det stora landet i väst när det fick sin internetövervakning avslöjad. Övervakningen ansågs vara helt i sin ordning, men inte att folk fick reda på det.

Sensmoral: Man gör som man vill, det är OK. Men den som berättar om det ska sättas åt, och mer därtill.

Överflödiga altare

I sitt tal poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en sådan plats.

Detta avsnitt från en hemsida citerades i gårdagens blogginlägg. Med reservation för att detta kortfattade citat kanske inte fångat biskop emeritus Lennart Koskinens tes fullständigt korrekt kan jag trots det inte undvika att reflektera över den tydliga tanke som kommer till uttryck. Ett biskopligt invigt kristet altare framställs som en helig plats. Man kan förmoda att Mose erfarenhet vid den brinnande busken skymtat i bakgrunden. Platsen för den uppenbarelsen var helig och Mose fick ta av sig sandalerna för att visa respekt och vördnad.

Altaret ska också behandlas med vördnad och respekt, men mest för att det är platsen för de heliga mysterierna, för himmelrikets måltid firad redan här och nu. Därmed kopplas varje kyrkans altare, även detta invigda altare, tveklöst till en bestämd religion, till den kristna tron och kyrkans liturgi.

Altarbordet har uppfattats som Kristi grav där altardukarna symboliserat svepningen. Just där sker uppståndelsens under och Kristus ger sig själv i eukaristin till sina lärjungar. Det är alltså ingen tillfällighet att altarskivan av biskopen smörjs med olja på fem ställen, med korsets tecken markeras på skivan Kristi fem sår.

Att jämställa altarets innebörd och betydelse med lundar och rösen i folktron är en orimlig frontförkortning. Låt oss hoppas och tro att det inte var biskop Lennarts avsikt. Men som även han säkert sagt vid något tillfälle, tvivel har en viktig funktion att fylla.

Om det invigda altarets funktion vore att vara en helig plats, vilken som helst, i profan miljö så kan man undra hur det kommer sig att kyrkan inte tidigare invigt altaren lite här och där, vid källor och i skogsgläntor? Vid hedniska gravrösen eller på varuhusens parkeringsplatser? Kanske för att sådana solitära altaren är helt överflödiga, inte behövs.

Det verkar dessutom som om invigningen av detta altare skulle ha samband med att platsen, den gamla desakraliserade kyrkoruinens innanmäte, skulle bli lämplig för borgerliga begravningar. Men det är en så befängd tanke att den rimligen inte borde ha föresvävat biskopen. Poängen med så kallade borgerliga begravningar är väl att få slippa kopplingen till kyrka, kristen tro och teologi! Även om en och annan psalm kan slinka igenom...

Ska verkligen ett invigt altare placeras i profan miljö?

Kyrkoordningen är som en schweizerost – där finns många grovpipiga hål. Den som vill kan naturligtvis likt en speleolog utforska kyrkoordningens hålrum för att där skapa en egen frizon.

Något av detta blir jag varse när letandet efter sommarevenemang av en tillfällighet för mig in på en gotländsk sida. Där finns en uppseendeväckande redogörelse för det man kallar Helig plats i profan miljö och den korta artikeln berättar om ett grovt hugget stenblock från Slite som den 16 juni i år invigts till altare i S:t Nicolai gamla kyrkoruin i Visby. Ruinens innanmäte handhas av ett bolag, Kultudralen AB, som bildats bland andra av Lennart Koskinen och kyrkopolitikern Inger Harlevi.

Ett 40-tal personer samlades 16 juni under det nya valvet i ruinen för att vara med när stenblocket invigdes som altare. Ceremonin utfördes av biskop emeritus Lennart Koskinen. Man får förmoda att det innebar att altaret smordes med olja på fem ställen för att i altarskivan markera Kristi sår. Vid en offentlig gudstjänst...

I sitt tal (ett tal det vore lockande att få läsa i sin helhet, min kommentar) poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en sådan plats.

Det är något annat än det som fortfarande berättas på Visby stifts hemsida inför förverkligandet av Kultudralen. Då tänkte man ett mobilt altare. Lennart Koskinen uttalar sig sålunda:

  - Det här är en fantastisk ruin som också ger oss möjligheter att också vara kyrka. Ett mobilt altare gör att vi kan snabbt förvandla S:t Nicolai till en kyrka för bl a gudstjänster och vigslar. Det finns ingen kyrka på ön som tillåter de verksamheter som planeras här.

Invigda kyrkorum, där man vanligtvis förväntar sig att finna invigda altaren, har ett särskilt skydd. De får inte användas för vad som helst. Kyrkoordningen är glasklar i inledningen till kapitel 40 och 41: Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd.

Och i kap 41 § 3 kan man läsa att om kyrkan görs tillgänglig för andra ändamål än församlingens ordinarie verksamhet så får det ske bara om det kan antas att

kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd.

Några borgerliga vigslar eller begravningar får t ex inte förekomma i ett invigt kyrkorum.

Kan Svenska kyrkan och domkapitlet i Visby verkligen godta att ett altare invigs i en lokal som kontrolleras av ett bolag med syfte att arrangera allsköns evenemang, hur seriösa de än må vara, som inte är kyrkliga? Inte ens en gammal pensionerad biskop kan rimligen på eget mandat inviga ett altare. Sker det är det självfallet på nuvarande biskopens uppdrag och i hans ställe! Kan kan man alls se till att altaret, tecknet på Guds närvaro i ett kyrkorum, i denna miljö behandlas med pietet och aktsamhet? Vad tänker domkapitlet?

Invigda altaren hör helt enkelt hemma i kyrkorum. Det är redan synnerligen tveksamt om man inviger friluftsaltare, som skett vid Visby domkyrka, i omedelbar närhet till kyrkorummet. Inte ens där kunde altaret behandlas med pietet!

Den katolska kyrkan har en teologi som omfattar altaret och dess bruk. Svenska kyrkan är i det fallet mera fattig och valhänt. Men det betyder inte att det är fritt fram att placera invigda altaren i profan miljö. Inte ens Paulus inkluderande tal på Areopagen öppnar för att den kristna kyrkans altaren kan placeras var som helst. 

Läs mera t ex i uppslagsverket New Advent om Altare.

Ingen tid till övers

Semestersysslorna är efterhängsna. De tar liksom inte slut. Snart kommer gäster. Så min nyvunna arbetsfrihet har inneburit dammsugning. Mera fönstertvätt. Gräsklippning. Rengöring av lampor. Jag har satt upp en loppisfyndad spegel. Som trots att ramen var av teak, vägde väggspegeln som vore den tillverkad av bly. Det värkte i musklerna. bara av att hålla spegeln mot väggen. För att måtta. Jag lyckades slå in spiken så galet att en bit av väggen ramlade ner. Hmm.

Dessutom var det tid för sophämtning. Så alla papperskorgar måste tömmas och sop- och kompostpåsarna läggas i därför avsedda kärl. Som sedan skulle rullas ut till vägen. Vardagssysslorna som annars sköts reflexmässigt uppfyller nu dagarna. Hängmattan har inte kommit upp. Vilstolarna står obefolkade.

Värst, och bäst, är nog kroppsarbetet. Som detta att ansa en syrenhäck som tror att den själv får bestämma. Var den ska växa. Sedan flera år har den svämmat över alla bräddar och äter sig långsamt in i gräsmattan. Här sågas och sekatöras (?) för att bereda plats för luft och ljus. Det jag som otränad och ovan trädgårdsarbetare har glömt är att allt det som man glatt skär bort sedan måste forslas iväg. Jag släpar och bär. Balanserar väldiga lass av grenar på en alldeles för klen skottkärra. Svetten lackar.

Nu ska maten lagas för gästerna. Men vänta. Grönsakerna måste handlas in. Hos någon gårdsbutik. Den som har semester har helt enkelt ingen tid över. För arbete.

Så en kommentar för den som undrar hur det gick i söndags: en högmässa hittades. I Träkumla medeltida kyrka firades en traditionsenlig huvudgudstjänst. Med kraft och schvung. Med församling och tillresta.

Semestern som kom ikapp

Semestern har äntligen hunnit upp mig. Kommit ikapp. Stressen har börjat gå ur kroppen. Gäspningarna kommer inte lika tätt. Jag somnar inte jämt och samt. Börjar ana att det finns annat. Än tidsrapportering i dator. Attestering av räkningar. Sammanträden och möten. Än budgetarbete, verksamheter och konton. Ny överläggningar. Ledningsgrupper och arbetslag. Allt detta som vanligtvis roar och engagerar så mycket. Har efter någon veckas ledighet svårt att tävla med sommarfagra dikesrenar. Blommande gullregn. Till och med blåregn har skymtat fram. I skyddade lägen. Vita syrenhäckar. Aklejor i stora mörkblå och lila hopar.

Men visst finns det arbete att utföra. Av annat slag. Fönster ska tvättas. På utsidan och insidan. Och på de två glasytorna däremellan. Det dammas och våttorkas. Skuras. Vintern ska därtill dammsugas bort. Här måste vädras för att ge plats för den ljumma sommarvind som ännu tycks tveka.

Gräsklipparen baxas fram. Torkas av. Drivmedel inskaffas. Flera timmar senare ligger gröna vidder öppna för krocket- eller kubbspel. Varpan gör dessvärre för stora hål i gräsmattan. Och stångstörtning är direkt ovänligt mot trädgårdar. Dessa sporter får utövas på annat håll.

Vitmålade trädgårdsmöbler ställs fram. Grillen, ja grillen måste väl också få ett litet hörn att husera i. Så rök och stekdoft kan spridas över bygden. Mattorna har jag alldeles glömt. De som hängdes ut för vädring. Och nu ska skakas. Eftersom mattpiskaren av rotting gjort sitt och nu vilar på närmaste återvinningsstation. Bland obehandlade trävaror.

Nu hinner här inte skrivas mer. Idag ska en spegel göras iordning. Så att man åtminstone kan ana vem som skymtar fram. Och inte tror att det är gamla och forntidsdunkla förfäder. Som nyfiket kikar fram. En papperskorg som tröttnat måste ersättas. Och några krokar ska monteras för sommartröjor och solhattar. Eller regnrockar. Men vänta. Det är ju söndag. Vilodag. Då blir det nog en resa. Lite längre. Till en högmässa. Någonstans i Sverige.

Blir det verkligen kyrkoval 2013-09-15?

I september är det kyrkoval. Trots att vi befinner oss i juni månad har någon verklig valrörelse inte märkts av. Det är kav lugnt. Trots att klyftorna inom Svenska kyrkan är synnerligen påtagliga och märkbara. Man undrar om det verkligen ska bli ett kyrkoval i september - 2013-09-15?

De politiska partierna, åtminstone det största av dem alla, ska visst mest jobba under radarn. Avses då en så låg nivå att ingen tar det hela på allvar? Eller kommer att märka av det som sker? Eller är det så man arbetar när man använder sig av partiets alla sekulära och interna kanaler, osynliga för omvärlden? Oavsett parti kommer man nog att vända sig mest till dem som är minst aktiva!

Här några förslag till ämnen att lyfta i den kommande valrörelsen. Den som lär ska äga rum. Det blir väl tre veckor där ingen debatt hinner äga rum.

Församlingars rätt att styra sig själva – om beslut på lägsta möjliga nivå, närmast dem som berörs (subsidiaritet) i Svenska kyrkan.

Vikten av alla medlemmars aktiva engagemang i kyrkans gudstjänst och liv.

Personval på församlingsnivå och indirekta val till övriga kyrkliga nivåer – som självklart ska bygga på det egna engagemanget i en församling.

Partipolitikens uttåg ur Svenska kyrkan - en kyrka ska inte styras av sekulära partiprogram eller organisationer.

Kyrkans tro och bekännelse framhävs så att Kristi kyrka blir uppbyggd och den kristna gemenskapen växer.

Eftersom Svenska kyrkan faktiskt numera är ett trossamfund bland andra säger vi från och med 2017 nej till dubbelt medlemskap, men ja till ekumenik! Människor från olika kyrkor och samfund borde självklart efter behörighetsprövning kunna få anställning i varandras kyrkor.

Ljuder kallelsen än?

Idag ljuder kallelsen till Guds rike. Om man får tro Svenska kyrkans Evangeliebok. En text från Johannesevangeliet kapitel 1:35-46 handlar om hur Jesus samlar lärjungar. Förhoppningsvis ska man inte bara hålla trevliga tal från landets predikstolar idag. Eller göra utläggningar som svävar mest i det blå. Utan låta kallelsen till tro och lärjungaskap bli en öppen inbjudan.

Konsten att göra lärjungar har sedan Jesu tid försvagats. Ibland verkar det nästan som om talangerna i kyrkliga sammanhang mera handlar om att få människor att säga nej och vända sig bort, än tvärt om.

Överdrivet, skulle många säga. Skert, skulle jag instämma. Men många konflikter och konstiga beslut får sådana följder. Luddighet och brist på egen övertygelse lockar inte heller till efterföljelse. Om en kyrka svävar på målet om sin egen tro och saknar visshet blir det verkligen till en stötesten, i biblisk mening.

Därför är Jesu inbjudan i dagens texter så tilltalande: Vad vill Ni? Följ med och se!

Närmaste högmässa

Sommaren kommer. Det är ljuvligt och skönt. På många sätt. Men samtidigt kommer problemen om man vill försöka hitta en kyrka där det firas högmässa. Jag hör ofta gamla präster, till och med pensionerade biskopar, som åker miltals för att få komma till en församling där man firar en högmässa.

Sommartid duggar också friluftsgudstjänsterna tätt. Man samlas i prunkande parker och på blommande ängen, som om man inte gjort annat än längtat bort från sitt kyrkorum. De gånger man gick dit. Sommartid är det viktigaste tillbehöret inte bibel och inte psalmbok. När man går till kyrkan Utan kaffekorg. Filt, mössa och solglasögon. Om man inte går till kyrkan utan ut i naturen. Jopp hej di, hej di, hej da, som vi sjöng förr.

I min barndom, när man åkte på läger, stod alltid några saker högst upp på utrustningslistan. Bibel, anteckningsbok, penna och ficklampa. Med undantag för ficklampan - som borde kunna bytas ut mot psalmbok - kunde listan få gälla gudstjänstdeltagare. Men de tänker alltför sällan att de ska få höra något värt att slå upp i sin Bibel. Än mindre att de ska begåvas med en utläggning fylld av nykomponerade men snart bevingade och unika ord. Sådana man vill kunna återerinra sig och därför skyndar sig att anteckna för minnets skull.

Om andan faller på kan de ju alltid filma med sin mobila och smarta telefon. Inte för att så många skulle leta upp inslaget på Youtube - men redan som ung i kyrkan fick man lära sig att man skulle dela med sig. Så att andra får en möjlighet att ta vara på det man själv inte ansåg vara så mycket att anteckna eller lägga på minnet.

Om en stund ska jag leta fram predikoturerna och försöka räkna ut hur man tar sig till närmaste högmässa. Fullt förvissad om att dit kommer lfer peroner åkande som inte tål solen, och som helst vill at en församling ska fira den främsta och förnämsta av församlingarnas huvudgudstjänster...

Epiklesens teologi

Svensk Pastoraltidskrift. Var under många år inte min främsta läsning. Det är bara att erkänna. Trots det har jag alltid hållit ett öga på artiklarna. De har varit lärda och intierade. Har tillfört något mer än bara tyckande och upplossande opinioner. Dessutom har en och annan artikel retat upp mig. Vilket varit nyttigt för mitt eget tänkande!

Tiden går. Jag uppskattar för vart år alltmera viljan jag funnit i SPT att värna kyrkan som ett levande och vitalt arv. Med större öppenhet än vad jag väntat mig har man även låtit mig komma till tals i tidningens spalter. Så något måste definitivt ha hänt. Både med SPT och för all del med mig.

Epiklesens teologi och handboksförslaget är vad min ganska kortfattade och anspråkslösa artikel handlar om. Läs den gärna. På närmaste Bibliotek. Eller be att få se på den i Din församlings tidskriftshylla. Vad epikles är? Kolla om du undrar t ex Epiklesis i den katolska nätuppslagsboken New Advent

Språkfloden vällde obundet fram

Ur en ny pingstpredikan på Ordrik:

En stor hop av människor talade –

alla runt omkring dem
blev utom sig av förvåning
De frågade: är de inte galiléer allesammans,
alla dessa som talar?
Hur kan då var och en av oss höra
vårt eget modersmål?
Några sökte andra förklaringar
till det konstiga beteendet:
kan de vara berusade?

En stor fördämning hade släppt
ungefär som när man fraktade timmer
på flottarnas och de många sågverkens tid
i floderna fick stockarna flyta fritt
då hände det ibland att en stor bröt bildades
En fördämning som blockerade vattenflödet
På olika sätt måste man försöka
lösa upp den stora timmerknuten
innan skadeverkningarna blev för stora
med riskfyllda översvämningar

Om inget annat fungerade
fick man ta till dynamit
Vi vet hur det dundrar när man spränger
ungefär som det står i texten:
då hördes plötsligt från himlen ett dån
som av en stormvind
Fram bröt språkfloden
en livlig ström av ord, meningar och budskap
vällde fram fritt och obundet

Synden försvagas

Syndabekännelse och bön om förlåtelse delas i förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan upp i fler moment. Bön om förlåtelse som följs av Förlåtelseord eller Löftesord. Uppenbarligen behöver man inte riktigt på samma sätt längre lösas från synden och dess band. Kopplingen till bibelorden om att binda eller lösa från synd, nycklamakten i Matt 16:9, försvagas. I det första förlåtelseordet finns en uttalad och tydlig koppling mellan bön och förlåtelse: Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Du är förlåten…

I förlåtelseord 3 har förbindelsen gjorts mera otydlig då prästen inte behöver uttala att förlåtelsen sker som en följd av bön om förlåtelse. Orden står inom parentes och kan alltså utelämnas. Men självfallet kan det faktum att momentet Bön om förlåtelse föregår Förlåtelseord betyda att de flesta ändå förstår att det finns en förbindelse mellan uppriktig syndabekännelse, bön om förlåtelse och den uttalade förlåtelsen. Samtidigt kan man inte undvika att förlåtelseorden blir något av en villkorslös tillsägelse. Som vore det axiomatiskt att synder förlåts. Synden försvagas?!

(Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull så är i kraft av Guds ord och löfte fast och visst att Gud av nåd förlåter dig alla synder.) På Jesu Kristi uppdrag säger jag dig: dina synder är dig förlåtna i (Guds); Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.

Handboksförslagets författare gillar uppenbarligen språkliga trioler. Förlåtelseord 2 lyder: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar dig, befriar dig och förlåter dig… Älskar, befriar, förlåter.

Förlåtelseord eller Löftesord är ett fast moment i Högmässan. Löftesorden har på samma sätt treordskombinationer. Löftesord 1 lyder: Guds nåd är oändlig. Gud låter sitt ansikte lysa över oss till läkedom, upprättelse och liv. Även Löftesord 2 har en treordskombination som liknar Förlåtelseord 2: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar, befriar och förlåter oss. Här är det individuella dig utbytt mot ett kollektivt oss. Löftesorden riktas till församlingen, till gemenskapen, och förlåtelseorden till den enskilde.

Oacceptabelt, vagt och dubiöst

Bön om förlåtelse ska numera syndabekännelsen heta om personerna bakom förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan (boken med kyrkans gudstjänstordningar) får som de vill. Därmed nedtonas redan i rubriceringen syndens realitet. Jag anar att den ändrade rubriken är en reaktion på den kritik som ibland förs fram mot att redan i högmässans inledning fokuseras människans synd och bortvändhet från Gud.
Det finns en naturlig och logisk ordningsföljd för detta moment i gudstjänsten. Först kommer syndabekännelsen och därefter följer bönen om förlåtelse. Att flytta uppmärksamheten från bekännelsen till förlåtelsen kan verka rimligt och vällovligt. Men med tanke på att det i kyrkan blir alltmera omstritt vad synd är och ett påtagligt försvagat syndamedvetande så kan rubriken komma att medverka till att synden relativiseras och rent av bagatelliseras.

8 böner om förlåtelse finns med i förslaget. Bland dessa återfinns (tack och lov!) fortfarande Olaus Petris syndabekännelse: Jag, fattig syndig människa…

Bön nummer 4 är mest udda och därför värd några reflektioner. Den lyder:
Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.

Längtan efter läkedom och upprättelse är drivkraften för att komma till Jesus Kristus, enligt denna bön. Läkedom är synonymt med att bli botad, dvs att bli fri från någon åkomma eller sjukdom. Upprättelse handlar mest troligt om att bli återställd och friad. Något personligt ansvar kan man inte skönja i dessa ord eller i denna bön. Bönen om förlåtelse som finns infogad gäller ”det jag har brustit”. Formuleringen är språkligt otymplig, oklar och bristfällig eftersom brustenhet brukar syftar på något som saknat hållbarhet, varit otillräckligt eller gått sönder. Förlåtelsen utbes i denna bön för ”det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv”. Hur brister man MOT skapelsen, medmänniskor och sig själv? Är det något man behöver och ska be om förlåtelse för? I bön nummer tre är orden mera självklara: ”… och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit”.

Synden handlar ytterst om hur relationen till Gud skadats eller hindrats även om det skett genom handlingar eller underlåtenhet gentemot skapelsen eller medmänniskor. I bön nummer fem är synden som skada i Gudsrelationen glasklar och uttryckt på följande sätt: ”Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon”.

Bönerna, påtagligt i bön nummer fyra, borde ha språkgranskats på samma vis som bibelöversättningarna fick språklig bedömning av särskild expertis. Här i bön nummer fyra blir resultatet språkligt oacceptabelt, tänkemässigt vagt och teologiskt dubiöst.

Socialdemokratin och religionen

I den aktuella diskussionen om religionen och partipolitiken inom Socialdemokratin saknas ett perspektiv. Ingen av de stora tidningarna har, vad jag har kunnat upptäcka, lyft fram Socialdemokratins bindning till den kristna kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet.


Hur kan det komma att ingen lyfter frågan om att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, i likhet med flera andra stora partier, ägnar en del av sin tid åt att granska gudstjänstordningar, besluta om syndabekännelser och nattvardsböner? Är det för att det engagemanget inte räknas som religiöst? Så kan det rimligen inte vara eftersom arbetet i kyrkomötet och kyrkostyrelsen, i stiftsfullmäktige, i stiftsstyrelser, i kyrkofullmäktige och kyrkoråd innebär att man är med och formar kyrkans missionsarbete för att människor ska komma till tro på Kristus. Är det för att man inte förmår hålla tillräcklig distans till grundfrågan – den om partipolitik och religion?

Kommer partier som spelar religiöst neutrala trots sin djupa inblandning i Svenska kyrkan någonsin att få fullt förtroende från människor som tillhör andra religioner och åskådningar? Idel frågor. Inga svar. Vad tror Svenska Dagbladet? Dagens Nyheter? Aftonbladet? Göteborgsposten?

Artilleristens uppträdande i strid

Tingstäde fästning på Gotland visas numera ofta för allmänheten. Där på en vägg sitter ett anslag med ålderdomliga regler för artilleristens uppträdande i striden. Delvis är det anskrämliga och upprörande regler eftersom de uttryckligen förbjuder att soldaten befattar sig med döda eller sårade, såvida inte en befallning utfärdats.

Men samtidigt sägs att: Mot fientliga sårade och mot fångar skall artilleristen städse uppträda ädelmodigt och menskligt. Att misshandla den öfvervunne är fegt, att plundra honom är nedrigt, nidingsverk dödar äran.

Regler för kyrkobesökare

Ordningsregler finns det på många platser. Vid ett besök i Jerusalem blev jag uppmärksammad på ett antal regler som var upphängda utanför Armeniernas kyrka. Reglerna är uppställda med särskild tanke på platsens helighet! Inga händer i fickorna, inga korslagda ben och framför allt - inga skjutvapen! Livsvillkoren är verkligen annorlunda!

Att söka skydd

Besökte nyligen ett seniorboende. I ett utrymme som en gång varit skyddsrum satt ett anslag kvar på en vägg. En påminnelse om orostider. I vårt välordnade land fanns skyddsrum att gömma sig i. Det finns länder där man även denna dag tvingas söka skydd varhelst man kan...

Församling, pastorat och domkapitel måste hantera församlingsinstruktionerna

Febril aktivitet lär pågå ute i landet där församlingarna i de gamla samfälligheterna ska lämna ifrån sig ansvaret för den grundläggande uppgiften till ett nytt storpastorat. Hur det ska bli med församlingsinstruktionerna vet man ännu inte. Men en sak vet man, nämligen att pastoratet får ansvaret för att och hur den grundläggande uppgiften utförs.


Man skulle kunna tänka sig en instruktion som består av de tidigare församlingsinstruktionerna. Det skulle ge ett godtagbart utrymme för den lokala olikhet som åtskilliga av oss kritiska såg som hotad. Man kan till och med tänka sig att pastoratet formulerar en inledning av varje avsnitt, som ett slags övergripande förord. Men blir det tal om att sammanjämka den mångfald som är rådande i en helt ny instruktion lär Svenska kyrkan få betydande problem med tillit och lokalt engagemang.

Det blir intressant att se hur domkapitlen kommer att behandla dessa nya instruktioner. Kommer de att tillåta att pastoraten lever i ett instruktionsfritt tillstånd? Ännu lär det inte ha gått ut några instruktioner för hur de nybildade pastoraten ska hantera frågan om församlingsinstruktionen. Inte heller har det sagts något om hur man ska hantera pastoraten vid biskops- och prostvisitationer. Där blir nog den avgörande frågan hur mycket inflytande som delegeras ner till församlingarna. Men även med en ganska långtgående delegation vilar det formella ansvaret på pastoratet – och då är det väl på den nivån som visitationerna blir menings- och verkningsfulla?

Uppståndelse och nytt hopp

Ur en ny predikan på ordrik:

Föreställningen att det krävs extra stora
och starka hot för att hoppet ska vissna
är en vanföreställning
Även ett litet mörker - till exempel av oro, rädsla
av sprickor i en relation, ovänskap, en börda man bär
som ingen tycks förstå – kan släcka
framtidstron och livsgnistan,
sådant har många varit med om

Det är då när mörkret, stort eller litet,
breder ut sig som påskens nyfödda uppståndelsetro
behövs på ett särskilt sätt
Den kan nämligen visa väg ur
hopplöshetens öken,
föra tillbaka från vilsenheten
i känslans förtvivlade vildmark

Stilla veckan och påsk för oss
öga mot öga med döden
andras död, vår egen bortgång,
vår Herres död på korset
Påskmönstret finns förstås mycket nära
till exempel i berättelser om hur döden
tvingats vika undan för skickliga läkare
kloka sjuksköterskor och starka mediciner
När infektionen tycktes omöjlig att tygla
men sedan ändå gav vika för rätt tablett
för salvorna eller intravenöst dropp

Livet som tog fart på nytt
trots att cytostatikan bara verkade leda till
kväljande obehag och illamående
men som sedan ändå gjorde verkan
Rädslan för döden som försvinner
när himmelrikets måltid, nattvarden
dukats på det egna hjärtats bord
av brist och nöd

Knappheten blir till himmelskt överflöd
Sådant händer mitt i vår församling
och kopplar och för samman vår erfarenhet
med påskens under om hur livet segrar
åtminstone för några veckor
några månader och år

Skilj kyrkan från partipolitiken!

Men är det inte dags att jobba fram en demokratisk struktur och organisation som är kyrkans egen? Så frågar Kyrkans tidning och Barbro Matzols på ledarplats i dagens tidning. Den glidning som skett i kyrkoordningen från en dubbel ansvarslinje, det delade ansvaret mellan vigda och förtroendevalda, till en gemensam ansvarslinje noteras. Denna förändring har uppmärksammats i alldeles för begränsad omfattning! Det har dels inneburit en mer omfattande partipolitisering ända ner på församlings och pastoratsnivå, dels ett mera partipolitiserat prästerskap i beslutsorganen.
I ledarartikeln konstateras att den partipolitiska nomineringsbasen är en kvarleva från en svunnen tid! Skönt och efterlängtat är att det nu öppet skrivs i Kyrkans tidning. När jag var inne på liknande tankegångar som chefredaktör för Kyrkans tidning under 1990-talet blev omdömena ilsket avståndstagande. Det är vare sig oväntat eller överraskande om dagens ledare i Kyrkans tidning, så här 20 år senare, får samma bemötande.

Partipolitiseringen av kyrkan är ofattbart otidsenlig. Den hindrar kyrkan från att fritt agera utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån politiska plattformar formade på andra politiska nivåer och i de sammanhang där partierna envist framhärdar i att de är religiöst neutrala.

Barbro Matzols skriver: Det är inte svårt att förstå att man kanske inte vågade eller kunde kapa förtöjningarna när Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland andra. Men nu är tiden mogen att påbörja en resa bort från partipolitiska intressen. Kyrkan behöver visa modet att i stället uppmuntra och locka idérika, entusiastiska personer med hög integritet som vill vara med att forma morgondagens Svenska kyrka. Personer som inte går i någons ledband eller står under partipiskans disciplin. Och även om det finns kyrkopolitiska program i de två partier, S och C, som kandiderar i kyrkovalet, tål det att påminnas om att dessa politiska partier är formade utifrån andra frågor än de som är de viktigaste i det kyrkliga arbetet.


Kyrkans samhällskritiska möjligheter är och förblir rejält kringskurna. Denna Jekyll och Hydeska kluvenhet, partierna tror bara i kyrkan, bidrar till att omvändelsen, frälsningens och trons betydelse tonas ner. Det räcker liksom med att kyrkan har en bekännelse, så att de som tillhör kyrkan inte behöver och därmed helt slippa. En unik hållning i kristenheten! Det förhållandet har även fört med sig att de passiva medlemmarnas åsikter blivit ett bärande motiv för partierna, de passivas mening ska väga lika tungt, ja tyngre, i Svenska kyrkan än gudstjänstfirarnas och de aktivt engagerades.

Nu väntar jag på att de stora mediala drakarna ska kräva att kyrka-statreformen fullbordas. I ett modernt och mångkulturellt samhälle med en sekulär stat borde kravet vara entydigt: Skilj kyrkan från partipolitiken!

Tunghäfta och meditation

Och nu till något helt annat. Orden tryter. Allvaret blir för tungt. Dags att låta huskatten ta till orda. Därför får Sixten, the cat, denna dag låna stillsam. Det är Sixten själv som berättar:

Vi övar engelska här hemma. Det ska komma besök. Från England. Som modern katt vill jag ju gärna vara belevad. Kunna hälsa på fler sätt. Än att bara nosa på händer och fötter. Min människa säger att det är viktigt att kunna kallprata. Också. Denna vår är det inget svårt. Kylan sitter i.


How do you do? Så hälsar de i England. Påstår människan. Jag tror han bluffar. Skulle de verkligen fråga varandra: hur gör du egentligen?! Men då understryker han att det handlar om hur man har det, hur man mår. En hur-står-det-till fråga. Fast du kan förstås alltid säga ett Nice to meet you - trevligt att träffas. När han sa det skrattade jag så magen skumpade. Det skulle jag lätt komma ihåg: Mice to meet you!

Konversationsengelska behövs också. Du måste kunna säga något om vädret. Sa människan. It is raining cats and dogs! Jaha du, svarade jag. Jag slår vad om att solen lyser. När de hälsar på. De skulle tro att jag var helkorkad. Nöj dig då med ett kortare besked, sa människan. Nice weather! Just det. Ett väder för mina små vänner. Mice weather.

Så där tragglar vi en stund varje dag. Nya fraser. Nya ord. Tro mig, jag är beredd. I am the housecat! Sixten, the cat! Welcome to Sweden!   Min engelska har förbättrats. Åtminstone sedan vi började traggla glosor. Men när väl det engelska sällskapet dök upp. De som skulle komma hit på lunch. Då blev det tvärstopp. Inte ett ord kom fram under morrhåren. Inget mice to see you. Som ju låter nästan rätt. Inte ens yes eller no klarade jag av.

Min människa räddade mig. Trots att han skrutit så med mina språkkunskaper. En av besökarna var canon i en katedral i England. Han hade strax innan besöket hos oss predikat på svenska. I människans kyrka. Då blir man något imponerad. Lite grann. Kanske var det därför jag fick tunghäfta. Tungan satt liksom fast.

Då sa människan, Sixten är inne i en from och meditativ fas. Han blir ibland eftertänksam. Mediterar. Blir kontemplativ. Mer än vanligt. När väl det var sagt kunde jag gå och knyta mig. Utan att tappa ansiktet. I sängkammaren. På min alldeles egna frottéhandduk. Inte alldeles olik en bönematta. Fast det är visst i en annan religion. Vad spelar det för roll? Just idag? Jag bryr mig inte. Inte särskilt mycket. Inte om vad saker och ting kallas. Bara de fungerar! Jag mediterar.

Vi behöver fler interreligiösa råd och andra mötesplatser

Har kollektiv blivit det nya hotet mot individens frihet? Åsikten kan man träffa på ibland. Nu har väl olika kollektiv alltid haft sina förespråkare och motståndare. Risken idag påstås vara grupptänkande och särskilt politiker sägs lida av det. De förmodas tänka grupp före individ vilket, om det vore en permanent åkomma, skulle kunna inskränka individens rättigheter. Särskilt bekymmersamt kan det vara om människor utsätts för rasism och sexism.

För kristna människor finns det en omistlig gemenskap, ett oerhört viktigt sammanhang. Varje kristen ingår i ett kollektiv som är både lokalt och globalt. Församlingen och kyrkan kan man självfallet vara kritisk till – men om kritiken leder till distansering och avståndstagande – vad har en kristen då kvar? Kristens resa alldeles på egen hand? Är detta ens möjligt? Nej, vi ingår alla i olika kollektiv både självvalt och mer eller mindre ofrivilligt.

Denna inledning är en reaktion på en artikel skriven av en oroad Madeleine Sultán Sjöqvist, gästbloggare på bloggen Kristen Opinion. Hon menar att det finns en krav i svang som handlar om att tillförsäkra religiösa kollektiv gemensamma rättigheter. Hon skriver: Det är framförallt kvinnogrupper och kvinnliga forskare som har uppmärksammat att kollektiv inte är enhetliga och att kollektiven kan vara impregnerade av t ex av patriarkala värderingar där kvinnor har underordnade positioner och inte liknande tillgång till makt och inflytande som män har. Eller med andra ord: den för rasism utsatta etniska eller religiösa gruppen kan själva hysa såväl rasistiska som sexistiska värderingar. /Alla i gruppen kanske inte delar de värderingar och mål som talespersonerna gör.

Det Sultán Sjöqvist sedan diskuterar är tillkomsten av interreligiösa råd som ute i kommunerna möter politiker. Hon skriver om ministern Stefan Attefall som gärna ser sådana råd, och fortsätter: Till dessa råd, är det tänkt, att politiker och tjänstemän, skall kunna vända sig för råd och vägledning. Att religiösa ledare och företrädare nu får direktinflytande (utan att vara demokratiskt valda) över kommuners och landstings arbete är illa nog, än värre är att politiker och t ex lärare riskerar att bli samfundens förlängda arm in i andra samhälleliga institutioner. Vilket i sin tur kan leda till att de barn och ungdomar som inte delar sina föräldrars religiösa övertygelse får ännu mindre livsutrymme.

Det samråd som sådana råd erbjuder bygger på en representationstanke. De som företräder olika religioner och leder deras gemenskaper blir naturliga deltagare i sådana råd. Kan man ett sådant råds existens dra slutsatsen att de religiösa ledarna därför har direktinflytande över politiken? Man får överdriva rejält för att ge sådana möten med politiker sådan betydelse. Är politiker verkligen viljelösa kärl som samlar in andras idéer och förverkligar dem? Den självklara slutsatsen vore istället att varje möte går i flera riktningar. Den eventuella påverkan som politikerna kan riskera motsvaras av den påverkan som de religiösa företrädarna kan utsättas för. Och även religiösa ledare, och politiker, är något mer än speglingar av kollektivet de tillhör. Individer till exempel.

Barn och ungdomar som har andra övertygelser än sina föräldrar är självfallet en vidare frågeställning än en som handlar om religion. Det som skaver och är svårt för de unga kan handla om alla slags normer och värderingssystem. Exempel finns där vuxnas politik, moral och etik eller inställning till droger drabbar barnen.

Interreligösa råd har förvisso sina begränsningar. En bedövande majoritet av de religiösa ledarna är män. Det är problematiskt, men problemet är egentligen inte rådet som sådant utan bristerna i hur ledarskap i olika religioner formas och utses. Även den som ogillar det förhållandet borde ändå kunna inse att det är viktigt för en kommun att ha ett hum om hur man tänker i de lokala religiösa sammanhangen.

Även företrädare för olika andra folkrörelser och organisationer representerar sina kollektiv i någon mening. Då borde kritiken mot de interreligiösa råden även drabba dem?! Det finns åtskilliga exempel på samrådsgrupper som många kommuner har. Där kan till exempel sådana mötesplatser erbjuda idrottsrörelsen, pensionärsföreningarna, funktionshindrade, finländare, romer och andra att diskutera med kommunerna om aktuella frågor. Vi behöver fler mötesplatser, inte färre!

Facebooks tröttsamma annonser med lättklädda damer

Facebook är en spännande värld där man kan få kontakt med alla möjliga personer. Vänkretsen liksom tenderar att växa. Och man får veta vad folk tänker, äter, vilka skyltar de gillar, om resor som genomförs och allt möjligt om andra av livets strapatser.

Därtill fylls en spalt med annonser. Alldeles nyss med följande rubriker: Sökes Män Som Är 50+!, Kärlek Sexiga kvinnor, Ge Singel Mammor En Chans och Trogna män önskas. Kontaktannonser och -förmedlingar som vill locka till nya relationer. Ibland med bilder där långa och slanka ben exponeras eller andra något lättklädda damer visas upp. Miljön känns till sist mindre välkomnande.

Vi borde förmodligen notera och oftare berätta för varandra vad det är Facebook försöker pracka på oss som deltar. Så att fler kan bli varse vad som faktiskt förekommer!

Dag efter dag matas dessa eländiga annonser fram. Vore skönt att slippa. Trots att det sägs att dessa annonser bekostar det kostnadsfria deltagandet. Vem vet. Till sist kanske utmattningen blir så stor att det är dags att ge upp Facebook?!

Finns det en gräns för vad man kan säga

Yttrandefrihetens gränser diskuteras ofta utifrån vilka osanningar, kränkningar och hur mycket hets som krävs för att ha gått för långt. Det finns naturligtvis andra hinder för vad man kan och bör säga. Ett sådant hinder kan till exempel handla om lojalitet med det sammanhang man företräder antingen som anställd eller förtroendevald. Där kan den anställdes utrymme faktiskt vara större än för den som sitter i en styrelse.


I ett företag eller i en folkrörelse skulle en styrelsemedlem som offentligt, om än i hypotetiska ordalag, diskuterar företagets nedläggning riskera att bli betraktad som ytterst illojal. Tänk om en socialdemokrat skulle föreslå sin egen partiavdelnings och dess kontors nedläggning i massmedia. En sådan styrelseplats skulle det bli svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta kvar på.

Hur är det då i Svenska kyrkan? Är det där gränslöst möjligt att säga vad som faller en in? Om det inte förhåller sig så – vem är det då som borde eller ska utkräva ansvar? Den som fällt ett yttrande kan behöva förklara sig eller rent av utfärda en dementi.

Räcker det med enbart Nikolai?

Kyrkonämndens ordförande i Örebro kyrkliga samfällighet uttalar sig i dagens Nerikes Allehanda om framtiden i Örebro. Han är den person man redan nu förmodar ska leda det nya storpastoratet. Hur tänks det kring framtiden för församlingarna och kyrkorna inne i staden?

Han uttalar sig bland annat på följande vis:

– Det kanske inte är landsbygden som ska ta alla stora förändringar. Är det rimligt att ha två citykyrkor? Räcker det med enbart Nikolai? Men om jag ställer en sådan helt hypotetisk fråga riskerar jag att få hela Olaus Petri församling på mig, säger Timmy Leijen.

Efter beslutet om storpastoratet, som Olaus Petri församling verkligen försökte slippa, blir en sådan replik särskilt laddad. Den antyder ju att Olaus Petri församling och kyrka är försumbar – stadens största församling med en blomstrande musikverksamhet och ett synnerligen levande gudstjänstliv skulle alltså ”hypotetiskt” kunna raderas ut?!

Freudiansk felsägning? Halkade tungan? Eller har någon/några redan börjar fundera i sådana banor? Varför annars alls dra upp saken?

Felmonterad säng rasade

Sängen rasade ihop. Flyttgubbarna kunde visserligen skruva isär dubbelsängen, men montera eländet klarade de inte. Denna afton föll sängen ihop när radioprogrammen skulle ställas in. Som tur var låg ingen och sov - däremot blev det soffor som fick erbjuda nattläger. En skruv var avdragen. Och därill iskruvad på fel ställe. Krasch, bom och pang! Som ett korthus rasade långsidan och föll bort från sänggaveln. Så ska det naturligtvis inte vara.

Därtill hade en lampa krossats, ett fotografi ramponerats, och mycket annat. De är väl välförsäkrade får man hoppas. Bara lampan kostar sina modiga 2-3.000 riksdaler!

I morgon är en annan dag. Undrar vad som då ska falla samman?

Befrielse vid sopstationen

Det är ingen ände på det myckna bokskrivandet. Varje år utkommer till och med en bok som redogör för årets produktion av matlitteratur! Guide till Årets Svenska Måltidslitteratur! Utgivare är Måltidsakademin. Konstaterandet om bokskrivandet är visserligen gammalt. Men lika fullt aktuellt och relevant idag. Mer än så. Det produceras en ofattbar mängd nya böcker. Hur det ska sluta kan man fundera på. Om de flesta böckers andrahandsvärde minskat kraftigt, bortsett från några speciellt samlarvärda utgåvor, så kortas också en boks bäst-före datum avsevärt. Därtill urholkar nätet bokbeståndet i många hem.


Själva har jag slängt. Vilket är svårt att tro. Bokhyllorna kved faktiskt när de tömdes på sitt innehåll. Av lättnad och befrielse hoppas jag. Nu är lagerhyllorna monterade i en ny lägenhet. Överfyllda med volymer, stora och små. Ändå har vi matat loppisar och tidningsinsamlingar (bara band med mjuka pärmar) med många boklådor. De hårdpärmade banden har även reducerats till antal (sådana slängs i containrar med benämning osorterbart)! Travar av genomtänkta boksidor blir antingen pappersmassa eller sorgligare ändå: ingenting alls. Byggstenar i vårt sopberg.

Någon annan flitig sopstationsmänniska talade denna dag varmt om besök på sorteringsanläggningarna. Vilken befrielse och lättnad när man slängt sina bördor. Smått religiöst. Vilket redan Per Söderberg i en av sina filmer gestaltade med Jesus som sopgubbe (det hette så då). Minns jag rätt spelades rollen av en professionell skådespelare…

Läsa kan man göra i kortare format. Bloggarnas egen sfär flammar ibland upp när nya stjärnskott glimmar till. Ta chansen att besöka Fastebloggen där prästerna Annika Hansson och Björn Helgesson skrivit under hela fastan. De har sällskap av ett antal kommentatorer – vilket gör bloggen till dynamisk och varierad. Enstaka gånger blir det som ett eftertänksamt pingpong.

Israel och Palestina revisited

Kristen Opinion är en spännande och intressant nättidning med de duktiga skribenterna Annika Borg och Johanna Andersson. Deras artiklar om Strängnäs stifts resa till Israel och Palestina tillhör dock inte de bättre och de andas en upprördhet över en enkönad, ensidig och politisk resa.

Det finns tre prostar i Strängnäs stift som är kvinnor. Två av dem var med på resan. Ska prostarna vägas på våg finns det en rejäl manlig övervikt. Detta kan man åtgärda, men helst av andra skäl än för att se till att ressällskapet ska vara mera balanserat.

Kristen Opinion angriper Kjell Jonasson som under många år bott i mellanöstern och bland annat arbetat med Mellanösterns kristna råd (MECC). Hans djupa kunskap och expertis är omvittnad av många. Kristen Opinion skriver: Exempelvis tycks han inte se problematiken med Kairos-dokumentets språkbruk, där Israel demoniseras och utpekas som förande en rasistisk politik, jämförs med apartheid och där det dras paralleller mellan Israels politik och Förintelsen. Att denna retorik finns inom det man kallar nyantisemitism verkar det inte finnas någon medvetenhet kring.

Frågan är om det finns rimlig anledning att jämföra den israeliska politiken med apartheid. Man kan snart se likheten med det sydafrikanska apartheidprojektet med hemländer och de särskilda passlagarna, med tvångsförflyttningar och skillnad i medborgerliga rättigheter och de groteskt olika livsvillkoren t ex i fråga om arbete, hälsa och skola.

Att någon sorterat in denna påtagliga överensstämmelse som en retorisk nyantisemitism spelar det någon roll? Tänker sig Kristen Opinion att man därför borde tiga? I Kairosdokumentet, skrivet av kristna palestinier, får man nog läsa in sina förutfattade meningar om man där ska lyckas hitta någon jämförelse mellan Israels politik och förintelsen. Har Kristen Opinion verkligen läst?

Eftersom många andra inte har läst dokumentet återger jag här beskrivningen av hur man har det. Så här beskriver Kairosdokumentet situationen:

1.1.2 Verkligheten är att de israeliska bosättningarna rövar vårt land i Guds namn och i styrkans namn. De kontrollerar våra naturresurser, och berövar hundratusentals palestinier vattnen och odlingsmarkerna och har blivit ett hinder för varje politisk lösning.

1.1.3 Det är förödmjukelsen vid de militära spärrarna som vi oavbrutet är utsatta för i vårt dagliga liv, när vi beger oss till våra arbeten, våra skolor eller våra sjukhus.

1.1.4 Det är skiljandet mellan individer av samma familj, som gör själva familjelivet omöjligt för tusentals palestinier, särskilt i familjer där endast en av makarna bär israeliskt identitetskort.

1.1.5 Själva den religiösa friheten att nå till de heliga platserna har blivit begränsad under föregivande av säkerhetsskäl. Jerusalems heliga platser är förbjudna för många kristna och muslimer från Västbanken och Gaza till och med under högtiderna. En del av våra arabiska präster är dessutom vanligen hindrade att komma in i Jerusalem.

1.1.6 Flyktingarna är en del av vår verklighet. De flesta av dem lever fortfarande i lägren under svåra förhållanden som inte är människovärdiga. Dessa, som har rätt att återvända, väntar fortfarande på sitt återvändande, generation efter generation. Vad kommer att bli resultatet för dem?

1.1.7 De tusentals fångarna i de israeliska fängelserna är också en del av vår verklighet. Israelerna sätter världen i rörelse för att få fri en enda fånge. När skall dessa tusentals palestinska fångar instängda i de israeliska fängelserna bli fria?

1.1.8 Jerusalem är vår verklighets hjärta, och samtidigt en fredssymbol och ett kontroversens tecken. Sedan skiljemuren delar de palestinska områdena fortsätter tömningen av staden på dess palestinska kristna och muslimska invånare. De berövas sina identitetskort, dvs. sin rätt att förbli i Jerusalem, och deras hus rivs eller konfiskeras. Jerusalem, fredsmäklandets stad, har blivit söndringens och fördrivningens stad, och därigenom en orsak till strid i ställer för fred.

En bild från grinden till Tent of Nations

Det ställe där man kort diskuterar brotten mot judarna före och under andra världskriget lyder:
2.3.2 Vår existens som kristna och muslimska palestinier i detta land är inte en tillfällighet. Den har rötter som är djupt rotade och förbundna genom historia och geografi med detta land, liksom varje folk är förbundet med sitt land där det lever idag. En oförrätt drabbade vår rätt när vi tvingades emigrera. Väst ville kompensera det som man begått mot judarnas rätt i Europas länder, men kompensationen sattes på vår räkning och drabbade vårt land. När man försökte rätta till ett förtryck åstadkom man ett nytt förtryck.

Kristen Opinion fortsätter: Självmordsbombare, raketbeskjutningar mot Israel och hoten om utplåning av staten Israel är problem man får förmoda att de kyrkliga ledarna inte kommer att få insyn i på resan. På ett sätt har Kristen Opinion rätt – vi fick inte höra mycket om det. Men besöker man i studiesyfte Betlehem och Västbanken är man inte någon israelisk favoritgäst som man vill dela sina vedermödor med. Inte heller de judiska föreläsarna valde att lyfta hoten mot israel – väl medvetna om att vi vad gäller de perspektiven är välinformerade via allmänna media. Sämre är det ställt med reportage om villkoren bland palestinierna i Israel och på Västbanken.

Kristen Opinion skriver i ett senare inlägg följande: KRISTEN OPINION följer med intresse delegationen från Strängnäs´ stift på resa i det heliga landet på twitter. Nu är det här ingen unik resa, är det viktigt att påpeka. Det kunde varit ett annat stift och andra personer från Svenska kyrkan. Fokus hade varit lika ensidigt, politiskt och kontaktmässigt sett. Och fokus är inte på judisk-kristen dialog eller på att lyssna till många olika sidor i en konflikt där människor drabbas hårt och våldet slår skoningslöst, om vi säger så.

Ensidigt politiskt och kontaktmässigt beskrivs Strängnäs stifts resa, vilket är onödiga slängar från Kristen Opinion. Som säger sig veta hur situationen är genom att en av skribenterna varit mycket på plats. Då måste man väl också veta hur olämpligt besöken på och kontakterna med Västbanken betraktas av staten Israel?!

Besöket var naturligtvis lika politisk som varje resa till ett annat land och en annan kyrka är. Men vi hade inga politiska kontakter vare sig på den ena eller andra sidan. Så det politiska ligger nog mest i betraktarens öga.

En fotbollsplan som bekostats av Sverige och andra finns på Olivberget. Här är skylten...

Vari ligger ensidigheten? Att vi besökte Evangelical Lutheran Church of Jordan and the Holy Land och vid flera tillfällen lyssnade till och samtalade med biskop Munib Younan? Han är dessutom ordförande för Lutherska Världsförbundet och den kyrka han är biskop i välkomnades alldeles i dagarna som medlem i Kyrkornas Världsråd. Vi samtalade även med expatriarken (den katolske ärkebiskopen emeritus) i Jerusalem, Michel Sabbah. Vi lyssnade till Deborah Weissman, ordförande för the International Council of Christians and Jews såväl som till Håkan Bengtsson, föreståndare på Svenska Teologiska Institutet och guidades bland andra av Tina Blomquist, exeget och arkeolog. Några av oss besökte Lutherska Världsförbundet i Jerusalem och Augusta Victoriasjukhuset, bara deras trägna arbete vore värt en längre artikel.

Kommen så här långt inser jag att redan intagna ståndpunkter är kraftfulla och att jag därför knappast lär övertyga Kristen Opinion. En sak är säker – ingen kommer att kunna få mig omvänd till övertygelsen att det är försvarligt att behandla oskyldiga människor som mindre värda bara för att de tillhör ett bestämt folk, som andra klassens människor som det är rätt att förtrycka och förfölja. Att det sker tvivlar inte många på, särskilt inte FN som oupphörligt fördömer övergreppen, de illegala bosättningar och annat som regelbundet sker. De följeslagarprogram som finns, t ex EAPPI, för att underlätta för utsatta palestinier är inte på låtsas - de behövs för att villkoren är förfärliga.

Raketattacker från Gaza och självmordsbombningar som tar oskyldigas liv i Israel är förfärliga brott som ska bekämpas. Men att det förekommer ursäktar inte på något sätt den politik som i decennier drabbat miljoner palestinier. Ett brott rättfärdigar inte ett annat!

Bilder från resan kan man se hos Lars Ekblad, Text & Bild, Pilgrimresa till det Heliga Landet

Arkeologisk utgrävning i källarförrådet

Idag ska källaren rensas. Från överflöd. Det blir som en arkeologisk utgrävning- Där avlagringarna från tidigare epoker i ens liv kommer fram i ljuset. Gamla protokoll från kyrkostyrelsen. Där jag en gång häckade som obetydlig suppleant. Fram kommer papper från min tid som ung. Tidningen Gymnasistbladet från Frikyrkliga Gymnasiströrelsen (FKG). Jag ska även ha ännu äldre årgångar av Juniorkamraten från Metodistkyrkans ungdomsförbund (MKU). I de tidningarna ska finnas reportage från Gotland och Visby. Men ska jag verkligen ta tiden idag till att läsa detta från förr? Bara för att där kan stå något om vår juniorförening? Om läger jag och mina bröder deltog i? Vinterläger i Etelhem. Hajk i Bjärges  metodistkapell. Sommarläger vid Hammars fiskeläge i Norrlanda.

I förrådet ska också finnas gamla konfirmadböcker från 70-talslägren på Stjärnholms stiftsgård. Vid ett läger högg en konfirmand sig i knäet när vi förberedde midsommarfirandet. Illa! Vad gör man med läroböcker från teologistudiet i Uppsala. De flesta numera ohjälpligt föråldrade. Men så är de både 40 och 50 år gamla. En pärm med rundbrevet Paradoxen från tiden i Ny Gemenskap ska jag också ha. Bulletiner som jag minns andades en obegränsad idealitet och kampvilja. Ja, hjälp så mycket man kan gräva fram under källarvalven.

Jag vet att där ska finnas visst material från arbetet med några kristna riksmöten, t ex Västerås 1977 (V77),Jönköping 1983 (J83) och Örebro 1989 (Ö89). Till Jönköping kom Olof Palme och vi gick sida vid sida i ett demonstrationståg genom Jönköping. Han såg alla jublande tanter och farbröder i fönstren. Palme vinkade. Även till en hel del bekanta. Det här är vårt folk, sa han gång på gång. Han menade  Arbetrarrörelsens. Då och där tvivlade jag inte ett ögonblick på det.

Kvar ska också finnas material från Jubelfesten i Uppsala 1993 när jag började hos Gunnar Weman, ärkebiskopen. Många präster var vid ett möte i Universitetsaulan klädda i  kaftan. Själv hade jag en gröngul kavaj. Stack ut som ett fyrverkeri i mörka natten.

Vad tänker man under röjningsarbeten? Varför har jag sparat allt detta? Trodde jag de skulle bli underlag för kommande memoarer? Allt detta slit, till vilken nytta? För vem? Många frågor, inga svar. Jag bestämmer mig för att inte fundera så mycket. Be kan jag ju alltid göra. När kartonger och lårar ska sorteras och rensas. Bara be. För kyrkan. Det kan den behöva...

Unga lutheraner och musiken

Unga lutheraner och musik är, som uttrycker lyder, ett kapitel för sig själv. Den som är begåvad med musiklyssningsprogrammet Spotify som "streamar" musik kan säkert lyssna och njuta. Idag vill jag bara tipsa om författaren och humoristen Garrisson Kiellor och The young lutherans guide to the music. Hoppas att länk och teknik fungerar..

.

Den förkastliga katolicismen?

Beskrivningarna i media av den Romersk katolska kyrkan efter beskedet om påvens avgång har varit sensationellt illvilliga och besserwissriga. När striden om den heliocentriska världsbilden i radio nyligen reducerades till kyrklig oro och rädsla och allmän vetenskapsfientlighet undrar man vilket universum dessa experter lever i. Var inte både Galilei och Copernicus katoliker? Experterna har förstås glömt att astrologin (!) stod högt i kurs under 1500-talet i vårt nyblivna lutherska land. Erik den XIV var särskilt beroende. Eller att den vetenskapliga medvetenheten i den lutherska världen – under 15- och 1600-talen – inte hade mycket att komma med. Anakronismens pekfingrar är lätta att hytta med, när man sitter inne med vår tids vetande, förment eller verkligt. Alla märker att avståndstagandena flödar över!

Varför glömmer och förnekar man att den katolska kyrkan under sekler har byggt universitet och inte minst inom klosterväsendet odlat bildning, vetenskap och kunskap. Några korta rappa örfilar är ungefär vad man tycker räcker. Vore jag katolik skulle jag bli oerhört upprörd. Som märks blir jag förgrymmad ändå.

Men så behandlas i och för sig all religionsutövning. I dagens Svenska dagbladet begår Håkan Lindgren en understreckare. Hans beskrivning av religionernas återkomst som ett återvändande till patriarkatet vill jag gärna dela med mig av:

Ett sådant tecken är religionernas återkomst. Religion kan vara mycket – ödmjukhet, generositet, asketism, mystik – men det är inte de aspekterna av människans religioner som gör mest väsen av sig idag, utan religion som patriarkal maktutövning. Hur folk ska tillåtas leva sina liv i den här världen är viktigare än det eviga liv som sägs vänta oss i nästa.

Man kan inte gärna säga att avsnittet utmärker sig för insiktsfull tankereda vad gäller religionsutövning. Aspekterna av människors religion som gör mest väsen av sig? Vilka är de? Hur gör de då? Och var? I USA? I Europa? I Latinamerika? Eller lägger han som så många andra mellanösterns islam som mönster för all religion och försöker få religionerna att framstå som oupplysta, föråldrade och därför förkastliga?

De finns säkert några personer som skulle instämma i tesen att det utmärkande för religion idag är patriarkal maktutövning. Men det gör inte påståendet mera rimligt eller sant. Även om t ex den katolska kyrkan verkligen har ett problem genom sin enkönade ledning så kan man ju inte reducera religion till den maktutövning som sker i religionens, trons eller kyrkans namn. Religion är huvudsakligen något helt annat.

LIMA-dokumentet om Den helige Ande i nattvarden

Limadokumentet – vad är det? En fråga som många teologer genom åren ställt sig. Många har hört benämningen men alltför få har läst texten om Dop, Nattvard, Ämbete (Baptism, Eucharist and Ministry – förkortat BEM) som under lång tid värktes fram inom Faith and Order och som antogs vid kommissionens möte i januari 1982 i Lima, Peru. För den som intresserar sig för nattvardsfirandet är det mer än 30-åriga dokumentet av fortsatt aktualitet.

Hur det till exempel står i den svenska översättningen, gjord av Lars Thunberg, om Nattvarden som nedkallande av Den helige Ande kan man behöva läsa, begrunda och diskutera. Här följer ett citat ur dokumentet, men med kommissionens insprängda kommentarer till artikel 14 och 15 uteslutna:


14. Anden gör den korsfäste och uppståndne Kristus reellt närvarande för oss i nattvardens måltid och uppfyller därvid det löfte, som ligger i instiftelseorden. Kristi närvaro utgör klart och tydligt nattvardens centrum och det löfte som inneligger i instiftelseorden är därför avgörande för firandet. Likväl är det Fadern, som är nattvardshandlingens första ursprung och slutgiltiga uppfyllelse. Guds inkarnerade Son, genom och i vilken den förverkligas, är dess levande centrum. Den helige Ande är den kärlekens omätliga kraft, som gör den möjlig och ständigt på nytt gör den verkningsfull. Förbindelsen mellan nattvardsfirandet och Guds den Treeniges mysterium uppenbarar Den helige Ande som den som gör Jesu historiska ord närvarande och levande. I förtröstan på det Jesu löfte om gensvar, som ligger i instiftelseorden, beder kyrkan till Fadern om Den helige Andes gåva för att nattvarden skall bli en verklighet, nämligen den sanna närvaron av den korsfäste och uppståndne Kristus, som ger sitt liv för hela mänskligheten…

15. Det är i kraft av Kristi levande ord och Den helige Andes makt, som bröd och vin blir till sakramentala tecken för Kristi lekamen och blod. De förblir detta med sikte på kommunion…

16. Hela nattvardshandlingen har ”epikleskaraktär”, eftersom den är avhängig av Den helige Andes verkan. I de liturgiska formuleringarna kommer denna aspekt av nattvarden till skiftande uttryck.

17. Som det nya förbundets gemenskap åkallar kyrkan förtröstansfullt Anden för att så bli helgad och förnyad, ledd fram till all rättfärdighet, sanning och enhet och undfå kraft att fullfölja sin mission i världen.

18. Genom nattvarden skänker Den helige Ande en försmak av Guds rike: Kyrkan mottar den nya skapelsens liv och förvissning om Herrens återkomst. (sid 29-31 ur Dop, Nattvard, Ämbete, Uppsala 1983)

Här den engelska texten med kommentarerna kvar: C. The Eucharist as Invocation of the Spirit

14. The Spirit makes the crucified and risen Christ really present to us in the eucharistic meal, fulfilling the promise contained in the words of institution. The presence of Christ is clearly the centre of the eucharist, and the promise contained in the words of institution is therefore fundamental to the celebration. Yet it is the Father who is the primary origin and final fulfilment of the eucharistic event. The incarnate Son of God by and in whom it is accomplished is its living centre. The Holy Spirit is the immeasurable strength of love which makes it possible and continues to make it effective. The bond between the eucharistic celebration and the mystery of the Triune God reveals the role of the Holy Spirit as that of the One who makes the historical words of Jesus present and alive. Being assured by Jesus' promise in the words of institution that it will be answered, the Church prays to the Father for the gift of the Holy Spirit in order that the eucharistic event may be a reality: the real presence of the crucified and risen Christ giving his life for all humanity.

COMMENTARY (14)
This is not to spiritualize the eucharistic presence of Christ but to affirm the indissoluble union between the Son and the Spirit. This union makes it clear that the eucharist is not a magical or mechanical action but a prayer addressed to the Father, one which emphasizes the Church's utter dependence. There is an intrinsic relationship between the words of institution, Christ's promise, and the epiklesis, the in-vocation of the Spirit, in the liturgy. The epiklesis in relation to the words of institution is located differently in various liturgical traditions. In the early liturgies the whole "prayer action" was thought of as bringing about the reality promised by Christ. The invocation of the Spirit was made both on the community and on the elements of bread and wine. Recovery of such an understanding may help us over-come our difficulties concerning a special moment of consecration.

15. It is in virtue of the living word of Christ and by the power of the Holy Spirit that the bread and wine become the sacramental signs of Christ's body and blood. They remain so for the purpose of communion.

COMMENTARY (15)
In the history of the Church there have been various attempts to understand the mystery of the real and unique presence of Christ in the eucharist. Some are content merely to affirm this presence without seeking to explain it. Others consider it necessary to assert a change wrought by the Holy Spirit and Christ's words, in consequence of which there is no longer just ordinary bread and wine but the body and blood of Christ. Others again have developed an explanation of the real presence which, though not claiming to exhaust the significance of the mystery, seeks to protect it from damaging interpretations.

16. The whole action of the eucharist has an "epikletic" character because it depends upon the work of the Holy Spirit. In the words of the liturgy, this aspect of the eucharist finds varied expression.

17. The Church, as the community of the new covenant, confidently invokes the Spirit, in order that it may be sanctified and renewed, led into all justice, truth and unity, and empowered to fulfil its mission in the world.

18. The Holy Spirit through the eucharist gives a fore-taste of the Kingdom of God: the Church receives the life of the new creation and the assurance of the Lord's return.

Symboler, logotypes och Lars Eklund

Lars Eklund är förmodligen inte så bekant för många inom Svenska kyrkan. Men han har gjort stora insatser som konstnär och formgivare. Nästan alla har sett Sjukhuskyrkans symbol som han har skapat utifrån en idé av dåvarande sjukhusprästen Kjell Kallenberg. Symbolen är numera spridd i världen! Vi behöver sådana genomtänkta och välformade symboler! Det är en utarmning som sker om allt ska pressas in under ett kyrkans riksvapen. Mångfald är även på detta plan en tillgång, väl värd att vårda!

Särskilt i Örebro finns många tecken på Lars Eklunds kreativa förmåga. Han har formgivit oerhört många logotypes och symboler. Minns jag rätt var han upphovsman för det kristna riksmötets i Örebro symbol – Ö 89. Flera kors och smycken för olika församlingar i Örebro har han också skapat. Almby- och Längbrokorsen är två sådana. Olaus Petri församlings logotype har han format.

I Mikaels kyrka har han svarat för den konstnärliga utsmyckningen där särskilt hans finurligt formade änglar imponerar. I Mikaels kyrkan finns även en muralmålning över stiftet. Den som vill kan verkligen gå på upptäcksfärd i denna Lars Eklunds målning. Där hittar man även just symbolen för Ö-89! Strängnäs stift gav för länge sedan ut ett vykort med Eklunds stiftsmålning.

Någon som vet mer, än vad jag känner till, om Sjukhuskyrkan och Lars Eklund borde se till att skriva en ordentlig presentation av Sjukhuskyrkan för Wikipedia. En text som naturligtvis även ska visa Lars Eklunds symbol för Sjukhuskyrkan. Wikipedia borde även ha en utförlig och bildsatt artikel om Lars Eklund. Vem avhjälper denna betydande brist?

En som försökt göra en mer övergripande beskrivning av Lars Eklunds mångomfattande insatser är Dixie Ericson i en artikel i Arkivcentrums i Örebro tidskrift Aktstycket från december 2016. Där finns en initierad artikel och många bilder och illustrationer som visar Lars Eklunds imponerande förmågor och talang! Artikeln är rubricerad: En symbolernas ödmjuke mästare. Läs!

Brygubben Martin Garlöv har efter denna bloggpost om en fördold verkstad berättat mera om Lars Eklund och hans arbete.

Hur spännande är en en ny verksamhets- och kontoplan?

Inom Svenska kyrkan pågår en ekonomisk omvälvning. Hela verksamhets- och kontoplanen görs om. Nu ska kostnaderna fördelas på de fyra uppgifter kyrkomötet för länge sedan fick för sig var de viktigaste: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Nog är de viktiga allt. Men håller de som fördelningsnycklar? Det vete katten... En viktig invändning är till exempel att allt som kyrkan gör tillhör kyrkans missio, hennes uppdrag och sändning. Hur gör man då?

Trots protester här och där pågår denna omstöpning. Som vanligt vet media knappt om det. De nöjer sig med den ytliga kollen. Utifrån. Det där med granskande och undersökande journalistik är väl bra. Men till budgetprocessen når den sällan. Eller rättare sagt - nästan aldrig. Men för de flesta i mediabranschen är det inte spännande nog. Just för att det är svårt att förklara. Och begripa.

Den nya modellen kan säkert fungera. Pengar kan som bekant delas upp hur som helst. I små påsar för olika ändamål. Eller i högar. De kan sättas in på olika konton och de kan fördelas. Lite hur som helst. Om det är vad man vill. Frågan är bara om det är så klokt?

Vinner man bättre förståelse för kyrkans uppdrag om man delar verksamheterna på nytt sätt? Här infinner sig hos många en viss skepsis. Inga församlingar har ju (vad jag vet) organiserat sin verksamhet utefter dessa fyra uppdrag. Detta trots att kyrkoråd och kyrkoherde i församlingsinstruktionen ska skriva vad församlingen tänker och gör - just inom de fyra grundläggande uppgifterna.

Kyrkans tidning kanske kunde redovisa för och emot? Låta kritikerna få komma till tals. Och mota ut någon av ingenjörerna bakom det nya systemet på aeropagen. En sak vet jag säkret. Omläggningen kostar en massa kraft, arbetstid och förvirring. I det pågående budgetarbetet ute i församlingar och blivande pastorat kanske svaren kan ges på frågorna som har ställts. Även av dem som anammat detta nya.  Är det värt det? Blir det bra? För vem?

Och så klämmer vi i...

Än så länge - upprätthålls församlingssången i Svenska kyrkans gudstjänster. Den sjungna teologin som är värdefull för tron och bekännelsen. Som påstår mycket mer än de lovsångssnuttar som segertågat genom en stor del av "frikyrkans" församlingar. Den unisona sången sitter för övrigt ganska trångt till - i hela vårt samhälle. Få sånger lärs in utöver Ja, må hon leva och Du gamla, du fria. Möjligen skulle det kunna vara Skolverkets favoritpsalm Den blomstertid och några andra stamvisor.

Men ska det bli bra behöver vi hjälpas åt. Jag minns Egon Kjerrman som med skrovlig stämma uppmande folk på Skansen att klämma i. Sådant behövs nog på fler håll...

Vävstolar, pianon och annat överflöd

Konsten att avyttra överflödstillhörigheter (bra uttryck om än något långt) är svår. Det är som det gått mode i vilka ägodelar som är eftertraktade. Som tur är äger vi inte ett piano. Det lär vara bland det svåraste att få avsättning för. Vid inflyttning i ett oss närbeläget boende för seniorer gick många pianon direkt till soptippen. Inte för att man där musicerar och spelar piano, utan för att inga ville veta av dessa fantastiska instrument. Från att ha varit dyrbara och härligt njutbara pärlor i familjers vardagsrum – till att bli järnskrot och flisor. Från nödtorft till försumbara överflödsartiklar.
Detsamma gäller för landets alla små behändiga tramporglar som befolkat klassrum och kapell. De har sjungit klart. Deras små pipor har tystnat, har skattat åt förgängelsen. Eldas upp. Slängs.Några få hamnar på Orgelmuseet i Bjärges där man visar den gotländska orgeltillverkaren Cedergrens orglar. Där är det olyckligt nog redan knökfullt. Här en märklig film från det lilla muséet - märklig därför att det blir mer dragspel än orgel:



Under flera års tid har vi försökt bli av med familjens vävstolar. Någon i minimodell och en ganska modern Glimåkrastol med möjlighet till en aning större vävar. Skedar och andra tillbehör har funnits. Av god kvalitet. Men förgäves. Vävstugornas tid tycks vara ute. Och i hemmen slås inga inslag. De inslag som förekommer äger rum i TV-rutan. Då kan det låta som följer: och nu ett inslag från Båstad…

När utrymmet för bokhyllor krymper står det isande klart. Böcker är knappt värda det papper de är tryckta på. Författarmödan tycks förspilld. Böcker är som livsmedel. En färskvara. Med kort datum. Dessvärre har jag knappast några förstaupplagor av de efterfrågade författarna. Vem vill läsa hertigens av Saint Simon memoarer från 1700-talets Frankrike? Finns det över huvud taget någon som intresserar sig för Marshall McLuhan? Anders Nygren eller Alfred North Whitehead?

I vindsförrådet står vår kökssoffa med originalmålningen kvar. De som markerat intresse av att ta över den har alla dragit sig tillbaka. För besvärligt att baxa ner åbäket från vinden, för långt att köra, soffan är för utrymmeskrävande osv.

Behöver ingen längre spela piano? Är det enbart elektronik och dataproducerade ljud som duger? Behöver ingen längre hemvävda tyger, dukar och annat hantverk? Har konsten att väva redan gått förlorad? Läsa? Ligga på kökssoffan?

Vakna Sveriges Television! Vakna TV 4! Vakna landets länsmuséer. Berätta inte bara om antikviteter som tycks intressera den breda allmänheten mest för sitt eventuellt stora pekuniära värde. Ge oss kulturreportage och utställningar om de otroliga föremål som nu förpassas in i historiens dunkel, mals sönder på soptipparna, faller ur bruk. Jag ber Er: ge dem åtminstone ett värdigt eftermäle!