Inga-Greta om sin morfar och järnvägen

I morfars banvaktsstuga i Bjärges (som ligger i Vänge socken) gick det mycket livligt till, efter vad mamma har berättat. Att det var trångt i deras enda rum - visserligen stort - det kan man ju förstå. Värst var det tydligen på kvällarna, då alla var inomhus. Ibland klädde någon av bröderna ut sig, de var fem stycken, tre äldre och två yngre (tvillingar) än mamma. De tog lakan på sig för att skrämmas, och hade de då också lyckats släcka fotogenlampan, utbröt rena kalabaliken. Man kan förstå vilket liv, då alla skrek och sprang omkring. De tre systrarna, en äldre och två yngre än mamma var i sig själva lugna men blev förstås uppskärrade. Så gick det förstås inte till varje kväll, men man förstår, att det var ett bestyr för föräldrarna, innan alla kommit i säng. För att få sängplatser åt alla, fick barnen ligga ”skavfötters”, d.v.s. man låg åtminstone två i varje säng med huvudena åt olika håll. Sängarna var naturligtvis inte så långa, att man inte kände av varandra. Förmodligen gick väl benen ”om lott”, och det var frestande att sparka varandra. Det kunde inte vara lätt att somna under sådana omständigheter.

Att det inte fanns el, utan man hade förmodligen fotogenlampa, att det inte fanns vatten indraget i stugan, utan man måste hämta det från en brunn eller i bästa fall pump, att det inte fanns värmeledning, utan man måste elda brasa i kakelugnen och vedspisen, att det inte fanns särskild tvättstuga, utan man kanske måste tvätta och koka sina lakan utomhus, och att det saknades mycket, mycket mera av bekvämlighet, som vi numera tar för normalstandard, måste ha varit oerhört slitsamt för modern, på vilket allt hemarbete föll då för tiden. Mellan de äldsta och yngsta barnen var en åldersskillnad på omkring l4 år.(l879-l893)

Som jag förut skrivit, så kunde familjen åka gratis på tåg, tack vare att morfar var anställd vid järnvägen. Mamma och hennes syskon tog chansen att åka till stan ibland - hur skulle man annars komma dit?  Bilar visste man knappast, vad det var. Häst och vagn hade väl i regel bara bönder och godsägare. Mamma berättade, att hon ibland åkte in till Visby och hälsade på moster Mina. Om det verkligen var hennes riktiga moster, vet jag inte. Jag tror det knappast, eftersom jag aldrig hörde morfar tala om Mina som syster till min mormor. Förr var det mycket vanligt, att man kallade äldre kvinnor för ”moster”, oavsett om det var så eller inte eller inte ens släkt.

Mamma berättade, hur hon under färden i den skramlande och vinglande kupén och efter uppehåll vid stationerna, längre eller kortare stund, beroende på inte bara, hur många som skulle stiga på eller av, utan också om det var någon nyhet att berätta vid stationen eller om lokföraren eller konduktören var törstig och ville ha ett glas vatten, som man hämtade åt honom.  Fast i regel fanns det på väggen i kupéerna en ställning med vattenkaraff och glas, som man kunde använda. Jag minns ännu, när jag var liten, hur det klirrade om vattenkaraffen och glaset, när tåget skakade fram på järnvägsspåret. Det kunde hända, att någon vid stationen hade eller hade haft födelsedag och ville bjuda tågpersonalen på kaffe och tårta. Då blev det alltid ett längre uppehåll. Alltnog efter mycket om och men stannade tåget vid stationen i Visby utanför Söderport.

När mamma väl var framme hade hon att knalla längs Adelsgatan med dess affärer, hästskjutsar och springpojkar, som inte hade bråttom och inte gjorde skäl för namnet. När jag själv var liten hade springpojkarna fått cyklar, men under min mormors barndom fick de väl bära eller hade någon kärra att dra varorna på. När hon kommit en bit ner på Adelsgatan till hörnet av Berggränd vek hon av där, gick in på gården till vänster och uppför en trappa. I regel var det väl också en kort yttertrappa och sedan en ordentlig ytterdörr, innan man kom in i huset. Moster Mina, som bodde i hörnhuset mot Adelsgatan, hade utsikt såväl mot Adelsgatan som mot Berggränd. Hennes man, förnamnet har jag glömt och kan inte få upplysning via gravsten, som nu är borta, hette Lundgren och var sjökapten. Han var sällan hemma, för han seglade på de ”stora haven”. Men hos moster Mina vankades det mycket god mat men också små saker, innan hemfärden till Bjärges. Jag minns moster Mina i hennes lägenhet vid Berggränd, men också sedan då hon blev så förvirrad, att hon inte kunde ta vara på sig själv. Man ordnade då, så att hon lades in på Fristad ovanför hamnen. Jag kan ännu minnas, hur beklämmande jag tyckte det var, att hon skulle ligga i en stor sal bland andra åldringar. Där var säkert en 8 - 10 stycken mer eller mindre skröpliga och förvirrade.

Utom sina syskon i hemmet i Vänge hade mamma en halvbror, som hette Gunnar Norrby. Han var född l873 och förmodligen, innan mormor hade träffat min morfar. På något sätt var han släkt med den musikbegåvade släkten, som vi hörde talas om, då vi var vuxna. Jag tror inte min mamma visste så mycket om Gunnar eller ens kände honom, förrän hon flyttat till Visby. När vet jag inte. Alltnog jag har ganska tidiga minnen av morbror Gunnar, som var kontorschef hos någon grosshandlare i Visby. Han var mycket musikalisk och sjöng bland annat med i Allmänna sången. Han gifte sig med Sara och fick fyra barn. Tyvärr dog han i 45-årsåldern i njurlidande enligt kyrkböckerna. Det fanns inte dialys på den tiden, och de som hade allvarliga njurlidanden var dödsdömda.

Jag kallade denna halvmorbror för morbror Gunnar, men hans fru däremot kallade jag för tant Sara. När morbror Gunnar dog stod tant Sara ensam med fyra små barn. Med vad jag förstår var hon mycket driftig. Hon övertog ett konditori och drev det i många år, tills de båda flickorna Gull och Inga-Greta gått ut flickskolan och pojkarna tror jag också hade slutat sin skolgång. Hon sålde sitt konditori, Norrbys konditori, som av efterträdarna Lundqvist kom att kallas för Lunkans konditori. Tant Sara flyttade till Stockholm och vi uppehöll viss kontakt med såväl henne som de båda flickorna. Inga-Greta, som var några år äldre än jag, hade jag god kontakt med även sedan hon gift sig. Hennes barn däremot, har vi aldrig haft förbindelse med, men enligt Inga-Greta hade en av sönerna också njurbesvär liksom någon av hennes bröder.

Morfar blev änkeman, som jag tidigare angivit, redan l9l4 i januari, samma år jag föddes. Så länge mitt ”komihåg” sträcker sig bakåt bodde han utanför Österport i en tvårumslägenhet i ett hus som tillhörde trädgårdsmästare Bittner. I nedervåningen bodde familjen Bittner själva. Bakom huset fanns en trädgård och ett växthus. Hos morfar bodde tant Mia, Mia eller Maria Isberg, som hade en vuxen son, som var utflugen redan innan tant Mia kom till morfar. Jag reflekterade aldrig på morfars och tant Mias inbördes förhållande. Det var så vanligt då för tiden att man hade anställda i hemmet för hushållsarbete. Och fanns det plats så bodde de där också, så jag antog väl, att det var morfars hushållerska, vilket det kanske också var. Ordet sambo fanns inte, och det kanske man inte heller kan kalla dem efter nutida begrepp. Jag kan aldrig minnas t.ex. att de följdes åt till kyrkan. Jag tror förresten, att hon tillhörde något annat samfund men är ej helt säker. Alltnog jag tyckte att tant Mia på något sätt var medlem i familjen - vi firade ju jul tillsamman liksom alla årsdagar.

Av mammas syskon gifte sig alla, och de flesta flyttade till fastlandet. När jag växte upp, var det bara moster Sigrid - hon bodde i Visby, och morbror Arvid - han bodde i Klintehamn, som var bosatta på Gotland. Arvid var äldst. Jag minns, att han ofta besökte oss i Kryddgränd i samband med lasarettsbesök för sina njurar. Mamma sa, att han hade äggvita och det hörde ju samman med njurarna. Han dog ung. Det fanns inte dialys då för tiden, mycket mindre något som hette transplantation av organ. Morbror Arvid efterlämnade hustrun Vendla och sju barn, det yngsta, en flicka, Britt, var bara l4 dagar gammal. Familjen hade också ett fosterbarn (!), Pecka, som var några år gammal och brorsbarn till Vendla.

Inga-Greta om sin mor Agnes

Så här skrev mamma Inga-Greta om sin mor Agnes...:

"Egentligen skulle jag väl ha berättat om mina föräldrar redan i början av mina minnes anteckningar. Men då jag började skriva om min födelse och mitt barndomshem, gav det ena det andra.

Min mamma, vars flicknamn var Samuelsson, som framgår i början av anteckningarna, var född den 30 juli l887 och hade i dopet fått namnet Agnes Selinda Ottilia. Agnes kände vi flera som hette, men de två andra namnen var nog inte så vanliga. I den Samuelssonska familjen fanns 9 barn, som nådde vuxen ålder. Tre hade dött som spädbarn, kanske något i samband med födelsen.

Min mammas mor hette Ida Kristina och hade som ung kommit till Gotland från Kristdala i Kalmar län - kanske som betplockerska. Det var inte ovanligt att smålandsflickor kom hit för att hjälpa till på betfälten och förtjäna en slant, så att de kunde försörja sig.

Mormor var född l85l, och det var förmodligen i slutet av 60-talet eller början av l870-talet, som hon kom hit. Här träffade hon Anders August Samuelsson, född l856, från Ryssby i Småland, vilken så småningom skulle bli min morfar. Mormor dog redan i januari l9l4, så jag fick aldrig träffa henne. Morfar levde till l930, och honom minns jag mycket väl. Enligt mamma kom han till Gotland, då järnvägen byggdes, nämligen på l870-talet. Om han tillika med många andra kom hit som banarbetare, vet jag inte, men det är troligt. Mina morföräldrar gifte sig den l7 november l878 troligen i Vänge.

Vad jag sedan av mamma hört berättas är, att morfar var banvakt/stins vid järnvägsstationen i Bjärges. Familjen med sina nio barn bodde i en liten banvaktsstuga intill Bjärges station nere i samhället. Bjärges ligger i Vänge socken c:a 3 mil från Visby. Det var långt på den tiden, men bodde man som familjen Samuelsson intill järnvägsstationen och dessutom fick åka gratis tåg, så var det inte någon svårighet att komma till stan. Skolan däremot låg vid Vänge kyrka, och skolbarnen hade att gå flera km i ur och skur. Det var nog inte så roligt alla gånger på vintern att gå till skolan, kanske innan vägen hade hunnit plogas och i ganska långa kjolar, som flickorna hade. Mamma berättade, att kjolkanten ibland frös till is, som skavde på benen rakt igenom de tjocka hemstickade strumporna. Och man kan tänka, hur vått och besvärligt det måtte varit i skolan, då isen på kjolkanten tinade och rann längs benen ner i kängorna.

Mamma har också berättat, att det inte var ovanligt, att flickorna vår och höst, då de gick till skolan stickade på en ”sticksöm”. Det var väl oftast strumpor eller sockar man stickade. Jag tror inte att barnen Samuelsson åtminstone inte vintertid hade köpstrumpor. När jag var liten, kunde man köpa strumpor, men det var också vanligt, att mamma stickade tjocka varma strumpor att ha på vintern. Det kunde inte vara lätt att hantera fem tunna strumpstickor, då man gick, och dessutom troligen ha sina bröder och andra skolpojkar rännande omkring sig.

Mamma konfirmerades i Vänge kyrka av prosten Kahl, vars dotter Ingeborg hon var jämngammal med, gick i samma klass som. De konfirmerades också samtidigt. Ingeborg Kahl gifte sig sedermera i Visby och fick efternamnet Krysell. Hon hade fått lära sig spela piano och blev min spellärarinna någon tid. Jag vantrivdes med dessa pianolektioner, eftersom jag hade min speltid under frukostrasten. Fru Krysell var inte alltid uppstigen så dags utan instruerade mig från sängen i rummet intill.  För utom att ge pianolektioner spelade hon på kvällarna på en biograf (det var kanske därför hon var så trött på förmiddagarna).

I min barndom fanns inte ljudfilm, utan man gav stumfilmer med taltexter på filmduken. Troligen för att det inte skulle vara så tyst i biograflokalen (man hörde förstås surret från filmapparaten), så spelade en pianist hela tiden och skulle med sin musik illustrera något av stämningen i filmen. Vid naturbilder t.ex. spelades stillsam musik, om det inte var ett vattenfall som visades. Man försökte med drillar på tangenterna framställa fågelkvitter, och vid bråk och buller hamrades det på mycket starkt på nedre delen av klaviaturet. Det var nog ganska jobbigt, att kväll efter kväll sitta vid pianot, följa med i filmen för att få fram rätt musik till rätt bilder. Det var som sagt nog inte så underligt, att min spellärarinna var trött långt in på förmiddagen. Men jag förlorade intresset för att lära mig spela piano".

Inga-Greta om fotogen och mjölk

Det där med fotogenlampor var naturligtvis ett särskilt kapitel. I stora rummet hade vi en taklampa, som skulle fyllas, när fotogenen tog slut. Veken, som sög upp fotogenen, så att det brann, tog också slut ibland, och måste då ersättas med en ny. Det måste ha varit ett väldigt bestyr, för efter vad jag kan förstå måste man lyfta ner hela lampan för att komma åt att skruva i veken, som såg ut som ett flera cm brett band. Genom glasbehållaren för fotogenen såg man veken slingra sig från öppningen överst, som egentligen var som ett stort skruvhål. Så upplevde jag det i varje fall. Det satt också en skruv precis, där veken kom upp ur hålet på behållaren, och allteftersom veken förintades fick man medelst skruven förlänga veken. Det fanns också någon sorts krans, där veken ”kom upp”. Den där kransen höll fast lampglaset, innanför vilken lågan brann.

På taklampan fanns det dessutom en stor vit lampskärm i porslin. När man skulle släcka lampan, kunde man antingen lyfta på lampglaset och blåsa ut lågan eller kanske var det vanligare, att man skruvade ner veken så långt att den inte kunde brinna. Då man sedan tände den, fick man givetvis först skruva upp veken ett stycke, lyfta på lampglaset och med en tändsticka tända på veken. Det är kanske inte så lätt att på den här beskrivningen förstå, hur en fotogenlampa fungerade. Det var väl betydligt lättare att hantera en fotogenlampa, som stod på bordet.

Fotogen skaffade man i lysoljeaffären. Det fanns en i portikhuset nedanför Smittbacken. När man gick och köpte fotogen, hade man med sig ett plåtkrus med lång smal pip. Överst, där fotogenen fylldes i, var bara en liten öppning. Såväl på den öppningen som på pipen fanns gula skruvlock, för att man inte skulle skvimpa ut fotogen, då man bar hem kruset. Vi hade två olika krus, ett två-liters och ett fem-liters. När jag var riktigt liten fick jag gå hand i hand med mamma, som bar kruset. Vi gick mest vägen via Knägränd till Hästgatan, som vi följde en liten, liten bit, tills vi vek av till höger nerför Smittbacken (egentligen Smittens backe). Den mynnade ut och gör det fortfarande i S:a Kyrkogatan. Innehavare av Lysoljebolaget var en familj Karlsson, som jag vet hade många pojkar. Några tog sig sedan namnet Casserstedt, och en av dem, Bertil, gifte sig med en barndomsvän till mig, men de är numera skilda. Bertil Casserstedt har dessutom skrivit en bok om ”Klinten i Visby”, som innehåller mycket intressanta saker och bilder från Visby förr i tiden. Mannen Karlsson gick allmänt under benämningen ”Lysoljekarlsson”, förmodligen för att skilja honom från alla andra, som hette Karlsson.

När jag blev så stor, att man vågade sända mig att gå ärenden på egen hand, fick jag ta två-literskruset och själv gå till lysoljeaffären och köpa fotogen. Pengarna hade jag insvept i en bit papper i handen. Det rörde sig om mynt - allting var ju så mycket billigare då. Skulle man gå till speceriaffären och handla t.ex. jäst och något mer, skrev mamma på en lapp, vad jag skulle ha, rullade in pengarna i papperslappen, som jag sedan höll krampaktigt i handen, för att inte tappa den. Det hände nog i alla fall, att jag tappade den. Ofta visste man vad varorna kostade och kunde sända med jämna pengar.

Mamma kunde ibland säga: ”Spring (!) och köp för l0 öre jäst”, och då behövde jag ingen lapp. Sprang det gjorde jag naturligtvis, fast mamma inte hade menat det så bokstavligt. Ofta, ofta kom jag hem med sönderslagna knän. Strumpknät gick naturligtvis också sönder, så mamma fick laga det. Och sedan fick jag gå med en ”stopp” på strumpan, ända tills den var utsliten. Om man skulle handla flera saker, hade man ofta en korg med sig. Hade man inte det, fick man varorna i en papperspåse. Papperskassar fanns inte då, och plasten var inte ”upptäckt” ännu.

Mjölk måste man gå till mjölkaffären och handla. Pengarna lade mamma in i en papperslapp, där hon också skrivit, hur mycket mjölk jag skulle ha, och stoppade ner de inrullade pengarna i mjölkspannet. Mamma var mycket noga med att inte rulla in pengarna i tidningspapper utan i stället i något papper, som inte var tryck på, ex. en bit av en vit papperspåse. I mjölkaffären fanns i regel förutom mjölk och grädde också bröd, smör och ost.  Fast bröd, smör och ost fanns också i speceriaffären, så det var vanligt, att man handlade det där. Bröden låg utan omslag på öppna hyllor, men tanten i mjölkaffären la in dem i en vit papperspåse, när man skulle bära hem dem. Innan man började sälja smör i kvarts- och halvkilospaket, låg det i stora lådor, som man skopade upp det ifrån, lade det i smörpapper och sedan upp på vågen.

Allt som skulle vägas fick man alltid ”god vikt” av, d.v.s. man lät visaren på vågen slå över den begärda vikten. Det var likadant, när det gällde vågar med särskilda vikter. Varan lät man alltid väga litet mer än vikten. Mjölk, som mättes upp, gav man också en liten extra skvätt av. Vikterna stod ofta tripp, trapp, trull bredvid vågen, t.ex.5-kilos, 2-kilos och l-kilos vikter. Så fanns det också vikter för hekto. När det gällde smör, så kunde det vara så, att en del bönder körde omkring med smör till kunder inne i Visby.

När vi bodde i Kryddgränd hade vi en ”smörbonde”, som kom en gång i veckan med en viss kvantitet smör. Det var inte så vanligt att använda margarin i matlagningen då. Vi kallade vår smörleverantör för smörbonde. Det visste han kanske rent av inte om. Jag minns en gång, när jag fick se vår smörbonde ute på gatan, och jag ropade: ”Nu kommer smörbonden, mamma”, och hon hyssjade på mig. Ibland sa jag nog farbror Pettersson, åtminstone till honom. Varje gång han lämnade smör fick han betalt direkt.

Många år senare hade vi en mjölkbonde också. Han kom dagligen med riktig ”komjölk”, d.v.s. den kom direkt från en bondgård och var opastöriserad och gick att sätta upp till filmjölk av. Filmjölk kunde man inte köpa i mjölkaffären, den fick man ”tillverka” själv genom att låta mjölken stå och surna. Det går inte med pastöriserad mjölk, som i stället ruttnar, när den blir för gammal. Den mjölk som mjölkbonden levererade kom direkt från ladugården, kyldes och forslades till kunderna. Vi hade egna mjölkspann. När han lämnade mjölken ena dagen fick han med sig ett rent spann för mjölken, som skulle levereras dagen därpå. Mjölken var oskummad och innehöll ganska mycket fett. Ibland slog man upp mjölk i en skål för att mjölken skulle ”grädda” sig. Grädden flöt ju upp och lade sig som ett lager över mjölken. Grädden hade man för att slå i kaffet, men den kunde också vispas och användas till efterrätter. Från den s.k. mejerimjölken hade mejeriet redan skilt grädden från mjölken. Mejerimjölken var dessutom uppvärmd till visst gradtal, innan den kyldes.

Inga-Gretas hem

Köket var ganska litet. Det fanns inte mycket till väggar. När man kom från det lilla rummet var köksspisen alldeles till höger. Det måste ha funnits en s.k. vedlår intill spisen, men på vilken sida om spisen den stod, kommer jag inte ihåg. Låren fyllde man med ved. Vad jag kan förstå måste det vara ”fyr” i spisen hela dagarna under vintern, för det fanns ingen annan värmekälla i köket. Dessutom drog det säkert från köksdörren ut till gården, eftersom det inte fanns någon innerdörr. När man öppnade den och det var yrsnö utanför, så virvlade det in stora mängder snö. Vid köksdörren måste man också ta av sig sina kängor, som då också var snöiga. Det var ett bestyr för mamma, att sedan sopa ut snön, så att man inte trampade omkring i den. Det är faktiskt en sak jag minns väldigt tydligt, det där med enkeldörren och snön, som följde med in från gården, som inte alltid var så uppskottad. Förresten den var så liten, och drivorna gick långt upp på väggen på det lilla huset, ända upp till fönsterkarmen

Vi går tillbaka till spisen. På väggen vinkelrätt mot den fanns skafferidörren, där vi, vill jag minnas, också hade vårt vardagsporslin, eftersom det inte fanns några andra skåp i köket. Finporslinet hade vi i skänken i det stora rummet. Framför fönstret ut mot gården stod matbordet, ett träbord med omålad skiva, eftersom det också skulle tjänstgöra som matbord.

På bordet hade vi en vaxduk. Ibland, särskilt på söndagarna eller när det kom främmande, lade mamma på en broderad duk. Om jag inte minns alldeles fel, så stod det en lavoar med tvättfat i närmast köksdörren ut till gården. Det gick att fälla ner locket på lavoaren, så det dolde tvättfatet och tvålfatet, som också stod där. Förmodligen hade vi också vattenspannen med en skopa i bredvid lavoaren, eller möjligen stod den i skåpet under tvättfatet. Där skulle egentligen nattkärlet stå, men jag minns att det åtminstone ibland stod i vindstrappan.

Vattenledning fanns det inte i äldre hus, och jag minns inte någon av våra bekanta, som hade det. Det fanns f.ö. inte heller i skolorna. Vi hämtade vårt vatten i en pump på gården. Jag har liksom en aning om, att vi hade en hink vatten på en låda intill spisen eller möjligen innanför dörren i skafferiet. I så fall var det nog så, att vi hade en vattenkanna stående i lavoarskåpet.

Man måste ju också ha en ”slaskhink”, i vilken man slog i tvättvatten och diskvatten. Den är jag mera säker på att den stod intill spisen. Den tömdes, när den blivit så gott som full. Den fick inte vara för full, för då skvimpade man ut, och det var naturligtvis inte så trevligt, att få sådant vatten på golvet eller rent av på skorna.

Intill dörren till det lilla rummet fanns en dörr upp till vinden. Eftersom vindstrappan gick upp över lilla rummet, måste det ha inneburit, att det var snedtak i rummet. Vindstrappan svängde sedan, och när man kom uppför den, låg där - med barnaögon sett - en stor härlig vind längs hela huset utom över köket. På vinden förvarades kläder, som det inte fanns plats för i garderoben nere eller på krokarna i förstugan. Där fanns också sockerlådor och margarinlådor, som man fått av sin handlare. Kartonger var det ont om, och jag kan inte minnas annat än att vi förvarade diverse undanlagda kläder, saker m.m. i lådor. Jag hade också leksaker däruppe, som jag inte hade rum för nere. Fast så många leksaker hade man ju inte. Det var väl några dockor, litet byggklossar, spel, ritpapper och kritor. På vinden fick jag ha den röda dockmöbel, jag fick som ganska liten, och som rymde min stora docka, som jag skall beskriva senare. På vintern var det väl fryskallt däruppe, och då gick det inte att leka där. På sommaren var det smälthett, och då kunde man inte leka där då heller. Takisoleringen var dålig, nästan obefintlig, under det svarta papptaket. Men höst och vår var det uthärdligt och då lekte jag ofta däruppe, ibland med någon av mina lekkamrater. Jag tror vi ställde till det ordentligt ibland, för jag minns att vi ”klädde ut oss”, och för att få lämliga plagg rotade vi nog i lådorna. Att vi inte lade tillbaka dem snyggt och ordentligt igen, kan jag nästan garantera.

När jag föddes och kanske tills jag var i 6-årsåldern, fanns det inte elektriskt ljus i huset, vilket också betyder, att vi inte hade elspis, elstrykjärn och mycket annat, som vi nu tycker är självklart att man har. När det mörknade framåt kvällen tände vi fotogenlampor. Om man inte hade något speciellt, som skulle göras, och som fordrade ljus, så ”firade” vi skymning. Det var så rogivande. Mamma, som trallade och sjöng för det mesta, då hon arbetade, satte sig ibland i skymningen och sjöng barnvisor för mig. Det kanske inte blev så lång stund, men det har satt ett outplånligt intryck på min barndom. Trots att vi inte hade något instrument och ingen grammofon, som började komma på modet, så betydde framför allt sång så mycket för oss. Pappa spelade fiol ibland - vad det var han spelade kommer jag inte ihåg, förmodligen var det psalmmelodier och strängmusiksånger.

Inga-Greta berättar

Jag minns då jag i sömnen tagit mig ur sängen och upp igen utan att någon hörde det på natten. Jag måste ha varit 8 år och skulle dagen därpå fira min första skolexamen. Mamma och jag hade varit och köpt beiga examensskor. Jag ville väl ha dem så nära som möjligt, så de stod under min säng. Där stod alltid ett nattkärl utifall man skulle behöva gå upp och kissa på natten. På examensdagens morgon var ena skon våt, och båda skorna stod i någon sorts våt pöl. I pottan fanns ingenting. Så det var helt klart. I sömnen hade jag tagit fel. Det var inte många, som hade vattentoalett på l920-talet, och vi hade det inte utan dass på gården. 

I det lilla rummet kunde inte få plats så många möbler. Jag tror, att det stod ett litet bord vid fönstret utmed gatan. Jag hade också en liten pall och en liten barnstol, båda brunmålade. Förmodligen fanns det också ett par vuxenstolar därinne. Kakelugnen i ena hörnet mot stora rummet var vintertid alltid varm och skön, och då man kom in frusen om händerna, höll man dem på kaklet, tills de kändes varma. Ibland var händerna så kalla, att det brände och stack i dem, då de blev varma. De blev också röda och såg svullna ut.  Bredvid kakelugnen stod den s.k. vedbäraren av säckväv. Den såg ut som en säck på tvären med trähandtag längs den ena långsidan, medan den andra var tillsydd. Det är svårt att förklara, hur den såg ut, och numera har jag inte sett, att någon använder en sådan vedbärare. Möjligen finns det folk på landet, som använder sig av en sådan, där det på sina håll är vanligt, att man har vedspis, som eldas just med ved.

Jag minns sköna stunder vi hade framför brasan, mamma och jag. Kakelugnsluckan satt lågt, så skulle vi få mesta möjliga värme, satte mamma sig på min lilla stol, medan jag själv satt på pallen, som var mycket lägre. När mamma just tänt brasan med hjälp av tjärvedsstickor eller tjärved, som man kallade de starkt luktande stickorna, som så lätt tog eld, då man satte en tändsticka intill dem. Men det kunde naturligtvis hända, att själva veden var fuktig eller ”sur”, som man sa, och då var det ett väldigt bestyr att få fart på brasan. Man fick kanske använda många av de dyrbara tjärvedsstickorna, innan ”det tog sig”.

Tjärveden köpte man särskilt i buntar, som ofta var omvirade med ståltråd eller grovt snöre. Hade man tur kunde man få något vedträ, som var litet tjärvedsaktigt. Det var alltid en gulrödare färg på det än de övriga, och de luktade också litet annorlunda än ett vanligt vedträ. Man kan faktiskt ännu i tanken framkalla doften av tjärvedsbunten. Förresten, tjärveden måste man oftast spänta, eftersom den var för grov att använda som den var. Det hände, att man då måste gå ut i köket och i bordslådan hämta den vassaste kniven man hade för att rå på de hårda stickorna. När mamma just tänt brasan, hade hon luckorna stängda, och vi satte oss så nära som möjligt, för att njuta av den lilla värme, som trängde ut. När brasan sedan tagit sig, och det hördes, att det sprakade och flammade bakom luckorna, öppnade hon dem och vi måste flytta oss längre ifrån kakelugnen. Värmen, som plötsligt strömmade emot oss, var så brännande het, att det sved i skinnet.

Ibland när mamma hade tid, och det hade hon ofta, eftersom huset var litet och familjen också, och det inte det tog så lång tid att handla, eftersom vi hade affärer på bara några minuters avstånd, satt vi framför brasan, tills den var nästan nedbrunnen. Det var så roligt att se, hur de glödande vedträna rasade ihop. Man måste passa, så inget ramlade på golvet. Där låg visserligen en plåt, som var tillskuren efter kakelugnens konturer och ofta dekorerad i granna färger. Så småningom blev den emellertid sliten, och färgerna och mönstret plånades ut, men eftersom den ändå fyllde sin funktion, fick den ligga kvar. Skulle ett brinnande vedträ råka ramla ut, hade man ett bestyr att med eldgaffeln gripa tag i det osande, varma och ofta sköra vedträet - det var risk, att det föll sönder i mindre bitar - och lyfta in det. När all veden brunnit ut, och det endast fanns glödande kol kvar, var det så roligt att sitta och fantisera om vad de kunde föreställa. Ömsom glödde de till väldigt skarpt, ömsom svartnade de. Ibland flammade de upp på nytt. Rörde man med eldtången i glöden, blev det nya figurer att fantisera omkring. Blåste man försiktigt på glöden, flammade det också upp, och gnistor och aska yrde omkring.

Mamma och jag satt ofta och pratade vid brasan, medan vi, som man sade, firade skymning.  Jag berättade, vad jag gjort under dagen hos mina lekkamrater eller i söndagsskolan. Det roligaste var att höra mamma berätta om sin barndom, sin mamma och pappa och sina åtta syskon. Vid brasstunderna lärde mamma mig också små sånger. Hon kunde också berätta gåtor. Till slut hade dock brasan helt brunnit ut, och glöden hade blivit till svart kol. Då var det dags att tända lampan. Mamma stängde luckorna men drog inte för spjället, för då kunde det bli os. Däremot satte hon för en s.k. brasskärm för att man inte skulle råka komma så nära de varma luckorna, att man brände sig på dem.

Jag vill minnas, att det var en liten nivåskillnad mellan det lilla rummet och köket. Det gällde, att komma ihåg det lilla steget, så man inte for på näsan ut på köksgolvet. Likaså måste man vara observant, när man skulle gå in i rummet, så att man inte snubblade. Köksgolvet låg ganska lågt, kanske nästan direkt på marken. Mamma talade om, att det var så kallt på golvet, att när jag började lära mig gå, hade jag fått ”köld i fötterna”. Det lär inte ha varit så ovanligt på den tiden.

Inga-Greta beskriver sitt barndomshem

Under kortet på Birgit stod en piedestal med antingen en aspidistra eller en liten palm - vanliga rumsväxter, då jag var barn. På österväggen intill fönstret hängde en klocka av på den tiden vanlig modell. De är eftertraktade nu för tiden och hänger i många unga, moderna hem. Överst på klockan var en träkrona med svarvade knoppar. En glasdörr visade urtavlan och kläppen, som svängde rytmiskt fram och tillbaka. Varje hel- och halvtimme slog klockan. På urtavlan fanns två hål, det ena för att skruva upp gångverket, det andra för slagverket. Till hålen passade en nyckel, som låg på botten av fodralet.

Framför det lilla östra fönstret, som hade en tunn vit trådgardin, stod en Singer symaskin. På den tiden var det mycket vanligt, att man i hemmen hade antingen en Husqvarna eller en Singer trampmaskin, som var som en möbel och inte gick att fälla ihop och ställa undan. Den var skrymmande. Underredet utgjordes av ett tungt metallstativ. Själva maskinen ovanpå var liksom infälld i ett slags träbord. Under bordet på vänstra sidan fanns en smal utdragbar låda för sytråd, spolar, nålar och kanske verktyg, som tillhörde maskinen. En stor rundad trähuv, på vilken det med stora bokstäver stod Singer, dolde själva maskindelen. Den var väl också avsedd för att det inte skulle komma damm i maskinen. Själva huven, där också maskinens namn stod med stora förgyllda bokstäver, täcktes ofta av en duk. Jag minns att mamma hade en mörkröd, fyrkantig sammetsduk med en grov, hemvirkad spets omkring.

Man hade ju inte dammsugare utan om det fanns smulor eller dylikt på golvet sopade man det, eljest tvättade man det med såpvatten. Grönsåpa var det vanligaste. I såpvatten diskade man, tvättade håret och använde för övrigt till det mesta som fordrade rengöringsmedel. Det fanns gulsåpa också - en del tyckte det var bättre. Mamma hade det också hemma i en burk, men jag vet inte, om hon gjorde skillnad på grön- och gulsåpa. Det fanns kanske någon stor matta under bordet, som väl togs ut och piskades ibland. Annars sopade man den också. Det fanns också alltid gångmattor. Det var för det mesta hemvävda trasmattor. Vävde man inte själv, kunde man klippa remsor av utslitna bomullsklänningar och förkläden och lämna bort till vävning. 

Jag minns, att man ibland granskade mattorna och kom ihåg klänningar, som man haft, som nu var som smala band. Trasmattorna tog man ut och skakade eller piskade. Fanns det plats på gården, hängde man dem till vädring en stund. Städningen försiggick på fredagar - det var alltid ordentlig städning då- men risken fanns, att andra hyresgäster hunnit före och hängt ut sina mattor. Men jag tror man tog hänsyn till att det var flera som ville vädra mattorna och därför inte lät dem hänga så länge.

Vad som stod vid väggen mot söder, minns jag inte så noga mer än en hög skänk med en liten avlång spegel. Den var omgiven av utsmyckning i trä och några knoppar. Skänken var i och för sig hög men inte spegeln som satt på tvären ovanpå. På skänken stod en del såväl prydnads- som nyttoföremål. Det jag särskilt minns stod där, var en ganska stor, rund ostkupa i glas med en stor stjärna i botten. Den använde vi inte så ofta. Förmodligen bara, då det kom ”främmande”. Även om jag stod på tå, kunde jag inte nå upp till sakerna på skänken, och ändå blev jag skuld till, att den fina ostkupan gick sönder. Skänken stod nämligen alldeles intill dörren ut till förstugan mot gatan. Dörren måste man öppna försiktigt, därför att man inte kunde öppna den helt utan att den slog i skänken. Jag minns inte, hur det egentligen gick till, men en gång slog jag upp dörren så häftigt, att den törnade mot skänken, och den vackra och för mina föräldrar så dyrbara ostkupan for i golvet. Jag minns inte, om den gick i ”tusen bitar”, eller om den föll mjukt på någon matta. Jag vill dock minnas, att glaskupan gick helt sönder, och att fatet bara blev litet sprucket. Hur som helst så var det nästan en katastrof, eftersom man inte hade så många värdefulla saker. Förmodligen fick de, då de gifte sig, skaffa det allra nödvändigaste.

Mamma berättade för mig, att då pappa hade varit och tagit ut sina sparpengar på banken hela 400: kronor, som var väldigt mycket på den tiden - för att skaffa möbler och annat till bosättningen, hade han tappat plånboken och inte fått igen den. Så det var verkligen att börja helt från början. Om de satte sig i skuld för bosättningen, vet jag inte.   Sådant frågade man bara inte sina föräldrar om.

För att återgå till möbleringen, så stod det ett fyrkantigt bord framför soffan. Det var vanligt, att man hade en plyschduk på bordet och sedan mitt på den en vit broderad duk, antingen i hardanger, engelskt broderi eller broderad i färg. Mamma var mycket duktig på att brodera men också att virka, och därför hade vi många små dukar och löpare, som prydde bord, skänk m.m. Bordet var polerat och ett s.k. spelbord. Halva skivan gick att fälla över den andra halvan och sedan vred man dem ett kvarts varv, så att bordet blev avlångt. Jag förmodar, att det var av praktiska skäl, som man hade skaffat ett sådant bord, för skulle mamma och pappa dra ut underdelen i soffan för att kunna ligga i den, måste man ha större plats i rummet. Bordet hade svarvade ben. När jag fick tänder, hade jag försökt mig på att bita i en utskjutande del på ett ben, så att det hade blivit små märken. Hade inte mamma påpekat det, när jag blev äldre, hade jag nog inte kunnat gissa mig till vad det var för märken. Stolar fanns det nog bara fyra, vill jag minnas. Ben och rygginfattning var svarvade, och sitsarna och ryggen var plyschklädda.

I det s.k. stora rummet fanns också bredvid soffan en dörr till husets enda garderob, som sträckte sig bakom hela soffväggen. Garderoben var visserligen lång men trång och smal. Vinkelrätt mot garderobsdörren tror jag att det stod en kakelugn. Jag har inget minne av hur den såg ut, men den måste ha funnits där för att värma upp rummet. Värmeledning fanns det ju inte - det var i varje fall oerhört sällsynt då. Jag kan inte minnas någon enda av våra bekanta, som inte hade kakelugn eller kamin för uppvärmning av sin lägenhet. Bakom kakelugnen fanns skorstensstocken, till vilken också en kakelugn från det mindre rummet intill anslöts, likaså köksspisen.

I det mindre rummet, som just var mindre därför att förstugan, till vilken man kom in från Kryddgränd, gjorde visst intrång i det rummet. I ”lilla rummet”, som vi kallade det, hade jag min vita spjälsäng, som kunde förlängas, d.v.s. dras ut allt eftersom jag växte. Gavlarna var mycket höga. Sidorna var också högre än på vanliga sängar, för att man inte skulle kunna klättra över. Jag minns dock ett tillfälle, då jag hamnade på golvet. Det var när jag hade mässlingen i 6-årsåldern. Jag hade hög feber, yrade och kastade och slängde mig av och an i sängen. Plötsligt hörde mamma en duns och sprang från köket in i lilla rummet. Om jag verkligen minns, när mamma lyfte upp mig, kramade om mig och lade mig tillbaka i sängen, vet jag inte. Kanske hade man berättat det så många gånger och sagt, att det kunde gått riktigt illa. Alltnog jag hade haft änglavakt, som klarade fallet från den höga barnsängen utan att skada mig.

Inga-Greta Stenström fortsätter...

I det lilla huset, Kryddgränd 3 i Visby, bodde jag med mina föräldrar fram till ll-årsåldern, då vi flyttade till S:a Murgatan. Huset tillhörde en förvaltare Hemström, som också ägde det större hyreshuset Kryddgränd l. Båda husen finns ännu kvar. Exteriört har de inte förändrats, men under l997 såg man att de invändigt moderniserades. Bland annat en uthuslänga mot Knägränd, där vi hade vår vedbod, har tydligen inretts till rum, och de små trägluggarna är nu ordentliga fönster. Jag tror att det bara är tre eller högst fyra hus som har adress Kryddgränd. Så liten och obetydlig och knappt känd som adress heller. Det hände att vi fick post, där det stod Peppargatan.

Förvaltare Hemström med fru och två vuxna döttrar bodde i en stor lägenhet på övervåningen i det ”stora” huset. Elin, som jag tror var äldst, gifte sig med hamnbokhållare Thure Gerentz. De fick sonen Sven, som så småningom doktorerade och hade ansvarsfulla arbeten, såsom chef för Tidningarnas Telegrambyrå och Svenska Dagbladet. Han skrev boken ”Individer, familjer och block”, en bok som handlar om köpmän och köpenskap på Gotland l894 - l994. Boken fick Bertil och jag på guldbröllopsdagen som gåva av Bertils syskon med familjer.

När jag var liten bodde också i det stora huset en familj Hallén. De hade en flicka, som hette Valborg, några år yngre än jag. Jag minns henne som en liten docka med vit skinnbrämad hätta i famnen på sin mamma, som var rund och god liksom min egen mamma.  Mannen var anställd vid posten. Han tog hem massor av gamla frimärken. Efter hand hade jag flera skoaskar fulla. Jag minns hur jag sorterade och band ihop i små buntar, för det var många av samma sort. Tänk så värdefulla de frimärkena hade varit idag, men det förstod man inte då. Ingen av de vuxna sade något om att vi skulle vara rädda om dem, men de anade väl inte heller, hur värdefulla de skulle komma att bli. Jag hade åtminstone en skoask med frimärken kvar, då Olle, Lasse och Pelle var små. Jag lät dem gladeligt leka med dem. Om överhuvudtaget något märke ”överlevt”, vet jag inte. Kanske har Lasse, som fortsatt frimärkssamlandet, något i sin samling.

Huset var inte stort. Det ”stora” rummet, där jag föddes, hade ett fönster mot öster. Utanför var liksom en liten öppen plats, där Kryddgränd och Knägränd möttes och mynnade ut i Tunnbindaregatan. Det fanns också ett fönster ut mot den trånga Kryddgränd. Mittemot var ett tvåvåningshus, så genom det fönstret kom inte mycket ljus, fast det vätte mot söder. På långväggen mot norr stod en plyschklädd soffa. I den föddes jag. Jag vill minnas, att bottenfärgen på plyschen var grön. Så fanns det hus och träd och figurer på den, och jag kunde sitta och fantisera, att jag själv fanns i plyschlandskapet. Jag bodde i huset och sprang och lekte bland träden. Kanske är det typiskt för enda barnet i en familj, att fantisera mellan sysselsättningen med sina leksaker. Åter till soffan. På ryggstödet fanns en s.k. krona, utskuren i trä med knoppar. När jag som liten stod i soffan försökte jag lyfta av den. Om jag lyckades vet jag inte. Men skruva på knopparna gick lätt. På soffan låg en kudde av oblekt linne. På den fanns stora röda blommor, gröna blad och slingor, som mamma broderat på den. På kortsidorna fanns knutna fransar - inte så ovanligt på den tiden.

 På väggen framför vilken soffan stod, hängde en oljemålning av domkyrkan. Där hängde också en förstoring av mamma och pappa. Kortet var taget vid förlovningen. Däremot finns inget kort från deras vigsel. Mamma är iklädd mörk, höghalsad klänning med vit ”chemisette”. Smycken hade min mamma inga, efter vad jag förstår, däremot förlovningsring. Håret, som eljest brukade ligga slätt på huvudet, var uppfluffat. I nacken hade hon säkerligen en knut, för håret var långt. Pappa hade mörk kostym och slips. I hörnet mot öster hängde en förstoring av den förstfödda, Birgit, som jag tidigare skrivit dog vid åtta månaders ålder.

Agnes och Gustaf Karlsson, Visby

Inga-Greta Stenström berättar

Torsdagen den l0 september l9l4 kl.6.00 på morgonen föddes i Visby ett flickebarn av hemmafrun Agnes Selinda Ottilia Nilsson (Karlsson), f. Samuelsson och skräddarmästaren Karl Gustaf Nilsson (Karlsson). Barnmorskan, som hette Rosa Larsson, lär på efter efternatten ha sagt, att klockan 6.00 kommer barnet. Men den blivande modern lär ha varit otålig och sagt, att nu är klockan snart sex och det är inte klart. Men minuten därefter kom det lilla flickebarnet.

Hon föddes med segerhuva, enligt barnmorskan ett mycket gott tecken. Var den nyblivne pappan befann sig har aldrig berättats, men förmodligen hade han gått till verkstaden i ett litet vindsutrymme i grannhuset, sedan han på natten hämtat barnmorskan. Telefon fanns ju inte. Flickebarnet var jag, som nu (vid 83 års ålder) på barnens begäran vill berätta litet om mitt liv.

Jag var inte första barnet. Tre år tidigare, l0 december l9ll, hade en välskapad flicka fötts. Hon döptes till Birgit Ingrid Ottilia. Man har berättat, att flickan var så söt, ja, en riktig Guds ängel, som tyvärr inte fick leva så länge. Hon hade insjuknat sommaren därpå och avled den l7 augusti l912, 8 månader gammal, enligt kyrkböckerna i meningitis tuberculosis. Mina föräldrar berättade för mig, att hon dött i ”tuberkler på hjärnan”.

Sorgen var givetvis stor i det lilla hemmet. Man hade som brukligt var, tagit ett ateljéfoto av den lilla flickan. Kortet hade förstorats och satts inom glas och ram, och tillsammans med en del släktporträtt prydde det väggen ovanför utdragssoffan i plysch, där såväl Birgit som jag fötts.

Hemmet i Kryddgränd.

Jag föddes den l0 september och redan den l8 oktober döptes jag, Inga-Greta Kristina, av Metodistpastorn August V. Norman. Att födas på en torsdag sades vara mycket bra. Torsdagsbarn skulle vara inte bara begåvade utan också ha vissa andra önskvärda egenskaper såsom att vara förutseende, känna på sig vissa saker, som skulle komma att hända m.m. Var man dessutom född med segerhuva, som jag var, var det ännu bättre. Segerhuva var egentligen fosterhinnan, som vid födelsen satt som en huva över huvudet. Fenomenet, som enligt uppslagsböcker är mycket ovanligt, skulle ge framgång i livet och vissa övernaturliga egenskaper. Nu betraktas det väl närmast som skrock, men dåförtiden, då man trodde på övernaturliga saker, var man helt säker på att segerhuvan hade stor betydelse för barnets framtid.

I det lilla huset, Kryddgränd 3, bodde jag med mina föräldrar fram till ll-årsåldern, då vi flyttade till S:a Murgatan. Huset tillhörde en förvaltare Hemström, som också ägde det större hyreshuset Kryddgränd l. Båda husen finns ännu kvar. Exteriört har de inte förändrats, men under l997 såg man att de invändigt moderniserades. Bland annat en uthuslänga mot Knägränd, där vi hade vår vedbod, har tydligen inretts till rum, och de små trägluggarna är nu ordentliga fönster. 

Jag tror att det bara är tre eller högst fyra hus som har adress Kryddgränd. Så liten och obetydlig och knappt känd som adress heller. Det hände att vi fick post, där det stod Peppargatan.

Kampfilm eller tecknade Ghiblifilmer?

I den fredliga dialyssängen följer jag diverse kampfilmer. Folk ljuger och slåss, skjuter och blöder. Asiatisk kampsport i olika tappningar möter korrupt brottslighet. Ibland är även kampsportarna perverterade och har ställt sina stridskunskaper i ondskans tjänst. Denna förfärligt lättsmälta diet har nästan helt tagit ifrån mig läsförmågan. Böckerna blir liggande under tiden som envigerna och blodbaden fortsätter.

Då börjar åter längta efter episka och tecknade filmer av japanskt snitt. Där fantasin spelar högt och fritt i någorlunda uthärdligt tempo. Inga scener där människor avrättas eller kallblodigt slaktas. Blommor, vind och hög himmel känns som ett reningsbad. Filmerna från Studio Ghibli och Hayao Miyazaki får fungera som exempel. De som inte upplevt dessa filmer - gör det!

Överflödande grönska

Orken tryter. Det får bli korta pass med trädgårdsskötsel. Mest tid tar det som svämmar över. Det är bara några dagar sedan gången utanför kolonilotten fick en omgång. Gräset som inte hör hemma utanför tomten förstår inte vad som hänt. Bara för att några tuvor hackat upp ur den hårt packade grusgången ger gräset inte upp. Det är som om andra tuvor fått ny kraft. Det blir gröna fläckar. Överallt i det gråa.

Goda råd ges från alla håll. Köp miljövänligt ogräsbekämpningsmedel. Många granska mig misstänkt där jag smusslar med plastdunkar. Som hällde jag ut hembränt på gången. Ättika är bäst i test, ropar någon. Skämten haglar. Ska du lägga in gången? Var har du gurkan?

Kokande vatten gör susen, påstår någon annan. Men att koka vatten när man just slängt det gasolkök som en gång fanns, det går knappast. Köket hade sitt sitt bäst före datum redan på 50-talet. Tror jag. Salt, vanligt vägsalt, blir nästa råd. Det är fusk, tycker de renläriga som menar att enda sättet att bli av med det som växer i grusgångarna är att ligga på knä. En from hållning. Men även för mig har bäst före-datumet för länge sedan passerat. Kommer jag ner på knä lär jag förbli där till den yttersta dagen gryr. Såvida jag inte får hjälp. Upp. Jag får nog nöja mig med att ibland klippa gräset. Upprätt. Även i gångarna...

Störande stör?

Stör är en avlång fisk från vilken man skördar rom. Det fick man lära sig redan tidigt under sin skolgång. Någonstans på vägen fick stör en högre betydelse. En lång stång på vilken en klätterväxt frodades. Humlestör var ordet. Stör var stången och humle växten. Om någon inte visste eller kom ihåg samma som jag.

Stören levererades till oss på kolonin av vänner från Kägleholm. Fyra meter lång. Den hade försetts med varningsflagga i rött och gult, nästan de färgkulörer som Svenska kyrkan fastnat för. Länge blev stången liggande eftersom inget spett fanns till hands. Vänliga grannar fixade fram ett spett som en dag bara stod där nerkörd i jorden. Spettet ropade högljutt: dags att spetta igång! Sätt fart, slöfockar!

Sagt och gjort. Efter ansträngning gick det att få loss spettet. På flera ställen slog spettet i oforcerbara stenar. Till sist hittades en plats där det gick att få ner spettet, några centimeter i taget. Men jorden var ovillig. Den greppade spettet och vill inte släppa loss det. Det var som det sögs fast. Först efter långdragen dragkamp lossnade det. Centimeter för centimeter hackades hålet djupare.

En och en halv decimeter är inte mycket till hål, men det var vad marken och orken klarade. Stören kördes ner och stagades med trä och sten som hamrades ner runt basen. Grannen frågade genast om vi velat ha en senilstång, eftersom den färggranna plasten satt kvar. Så ni kan hitta hem om ni irrat bort er... Han tänkte gå, men vände sig om och sa: Om platsremsorna stör kan ni alltid ta ner stören. Mig stör de inte. Han flinade glatt och gick.

Glömde ta bort varningsflaggningen, var den klena ursäkten jag fick fram. Men den kan åtminstone hålla måsarna borta när det fladdrar och har sig. Nu har vi koloniområdets högsta fågelskrämma. Alltid något.

Individualismens höga visa

Individualismens höga visa sjungs numera livligt i debatten. Envar alltings mått skulle kunna vara en slagkraftig refräng i denna låt. Individualisterna överbetonar riskerna med gemenskap och sammanslutningar och individens tillkortakommanden göms undan, vilket ger slagsida åt debatten.

Trenden att vara kristen på eget sätt och för sig själv har helt missat kristendomens gemenskapskaraktär. Visst har det förekommit gruvliga avarter av denna tanke, men det kullkastar ändå inte vikten av en sund och frisk gemenskap. Individen behöver någon att spegla sig i, någon som lever. Det är i samspel och interaktion som mänskligheten överlevt och det är också den rimligaste möjligheten till en framtid. Där människor på ett sunt sätt hanterar sitt beroende av världen och varandra.

Det digitala mötet

Har deltagit i ett sammanträde via nätet. Inte så enkelt. Jag råkade ha två versioner av Skype igång samtidigt. Då blir det rörigt. Deltog så att säga två gånger. Dels som LS och dels som Lars B. Viss kluvenhet infann sig. Hörde mig som i stereo. Med extra djup och sonor stämma, dvs välljudande,  ekade det eftertryckligt. Har nu raderat den äldre versionen. Nu borde det gå bättre. Har blivit singularis igen.

För säkerhets skull rekommenderar man till morgondagens möte att ha Zoom istället. Hoppas det går bättre. Man känner sig hjälplös som nybörjare. Men skam den som ger sig. Här ska det läras hur man deltar digitalt. Annars halkar jag lätt efter. Och det vill jag inte bli. Efter. Oförstående och hjälplös. Delaktigheten kräver att jag blir mera insatt i det digitala...

Koloni med vedermödor

Så är man kolonimänniska igen. Vågat kan man tycka, eftersom förra gången inte blev så lyckad. Biologin överträffade vår förmåga att förädla och odla. Det växte mest där det inte skulle. Och oönskade växter överträffade de efterlängtade och planterade. Grannar nickade vänligt när vi såg dem. När vi inte såg dem så bra skakade de medlidsamt på huvudena. Ett ord här och några andra där kunde urskiljas. Nybörjare! Hur kunde de få köpa? Rensar de aldrig ogräs? Tror de man ska odla i grusgångarna utanför lotten?

Problemen är desamma. Vad gäller ogräset. Medmänniskan har till och med skaffat en liten skylt. n sådan an sätter där man odlar. På hennes skylt står det inte riddarsporrar, tagetes eller dill. Ogräs, står det. Så är man garderad. Om ogräset gror bättre än de dyrt inköpta fröerna.

Problemet med grusgångarna utanför lotten kvarstår. Är permanent. Där växer gräset bättre än i det vi kallar gräsmatta. Maskrosorna skjuter upp så fort och så många att man kunde tro vi ska brygga maskrosvin. Gröna växter svämmar över tomten och sköljer ut i gångarna. Som enligt överenskommelse ska hållas rena och fina. Utan grönska.

Vi har försköt vattna med svaga växtbekämpningsmedel. Till ingen särskild nytta. Det verkade nästan som extra gödning. Vi har köpt vägsalt. Som också omvandlas till gödning. Efter ett tag. Till sist var det hackan som återstod. Alla som försökt hacka upp en sekelgammal nedtrampad grusgång vet att gräset är bättre på att bryta igenom än hackor. Dessutom får man hackskador i händer och armar. Det rä som att köra in hackan i en stenvägg med tillhörande vibrationer genom armar och ben.

På nästa årsmöte ska jag föreslå att man asfalterar gångarna. Då får vi frid och ro några år. Tills maskrosorna visar sig på styva linan och knäcker även den beläggningen. Lugn och ro skulle vi få på kolonin. Inte vedermödor. Istället fick vi ett fullskaligt krig mot okontrollerbar växtlighet. Som envisas med att dyka upp mest frekvent där den absolut inte hör hemma.

Vara med

I afton sjunger Olaus Petri Vocalis passions- och påsktidens sånger i en särskild gudstjänst kl 18.00. Min förhoppning är at den ska kunna gå att se på nätet. Viktigt för oss som känner oss tvungna att utebli. Delaktighet på avstånd underlättas säkert av att man ibland kan både se och höra!

Örebroarna vet knappast vilken fantastisk ensemble Vocalis utgör. Deras kulturella betydelse sträcker sig långt utanför Nerike. Låt oss hoppas på att vi får vara med fast vi stannar hemma!

Dialys

Lördagar är tidiga dagar. Då ringer klockan redan 06.00. Då har visserligen tidningsbuden redan gått större delen av sina rundor. Sjukhusen gör sig redo för personalbyten. Mellan natt och dag.

Själv vill det till att vara vaken. Strax efter klockan 07.00 är det inställelse på dialysavdelningen. För varannandags-reningen som bloddialysen innebär. Tre deciliter i minuten filtreras blodet. Processen varar i fyra timmar. Sedan kan man räkna hur många gånger den totala blodvolymen cirkulerar genom apparatens filter.

Det är en välsignelse att dialysen finns. Den håller många av oss vid liv. Även i märkliga tider som dessa.

Bön behövs

Nu skulle man behöva en enkel bönbok. Med bordsböner i kristider. Man behöver ett par morgonböner, några böner under dagen och bra aftonböner. De av oss som har "nya" psalmböcker med den nya bönboken har ungefär vad vi behöver. Därtill finns många andra publicerade bönböcker. Vi har alltid tidegärden i olika tappningar att ta i bruk, återbruk. Men dessa böcker ägs av en minoritet och brukas av ännu mindre grupp...

Alla de som saknar dessa bönböcker kan behöva hjälp att komma igång. Den lilla boken om kristen tro spreds i massupplaga till svenska folket. Nu vore det på sin plats att sprida en liten bönbok för hjälpa människor i den dagliga andakten. Bönen behövs i hemmen, särskilt när bönen i kyrkorna delas av allt färre.

Eget beröm luktar illa

Eget beröm luktade illa, när jag var ung. Det tillhörde det förbjudna. Eftersom det omedelbart förvandlade någon till en skrytsam och uppblåst person. Men reaktionen kom några år därefter. Då skulle man stå upp för sig själv. Våga formulera vad man var bra på. Inte skämmas för förmågor och gåvor.

Men det ogrundade upp-pumpandet av sin egen person var fortsatt avskräckande. Förmätet och drygt. Det är slående hur konsekvent en president västerut blivit egenberömmelsen lysande förebild. De ord han använder mest frekvent tycks vara: Great. Incredible. Fantastic. I know more than anyone else. I have done more. Better and best.

Var finns nålarna som sticker hål på denna uppblåsta egenrättfärdighet? Om det inte sker lär många efterapande småtrumps dyka upp där anständighet och empati är frånvarande. Förfärligt vore det. Genomhemskt. Vem skulle vilja ha en sådan klasskamrat? Arbetskollega? Chef? Inte jag, i alla fall...

Uppståndelsens dag

Christus Resurrexit!

Inte glad påsk just idag

Idag önskar man inte glad påsk. Imorgon går det bättre. Trots att uppståndelsen ännu inte ägt rum. Men någon har berättat hur det går. Så det ligger nära till hands att ta ut segern i förskott.

Idag minner om mörker och sorg. På söndag vaknar hoppet. Vi mediterar då över den tomma graven. Mitt i en pandemi som gått fram som en slåttermaskin. Kyrie eleison!

En ny påminnelse om vår dödlighet

Upplevelsen av att vara särskilt sårbar skakar om. Osynliga fiender, covid-19-virus, cirkulerar i allas vår närhet. Somliga klarar det bra. De nyser till, hostar och så är det över. För andra är det livshotande angrepp som vänder allt upp och ner. Vi påminns alla om vår bräcklighet, om att vi är dödliga. Något som förr hörde varje söndag från landets predikstolar:

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss dag, då härmed tillkännages att följande medlem (-ar) av vår församling har avlidit, nämligen...

Sven Hector utfrågas

Lars B Stenström frågar
Sven Hector


Tror du på Gud?
Ja. Man måste ha en Gud - att tvivla på.

Vad betyder Gud för dig?
Frågetecknet för mig själv. Stopptecknet för alla försök - religiösa eller icke - att fly undan världen, människan, sanningen, skulden, kärleken, döden.

Är du frälst?
Ja.

Frälsning - vad innebär det?
Se ovan under fråga två. En "omvändelse" till världen, människan i Jesu spår till Golgata. Att troget, nyktert och ödmjukt fostras i syndares solidaritet med döden för ögonen till uppståndelsens dag.

Det talas ofta om bönens makt. Vad är bön? Har bönen någon makt?
Att bedja är att begära, att själviskt ropa: Giv mig, Herre, Giv! Således raka motsatsen till vad den populära psalmen 340 påstår. När denna psalm sedan fortsätter: "Att bedja är att komma Gud så nära, att han blir livet i mitt eget liv" - så kan detta endast betecknas som ett slags religiöst erotiskt koketteri.

Hör kristendom och politik ihop? På vilket sätt?
Guds ords hänvisning till människans verklighet gäller också med nödvändighet hennes sociala och politiska situation. Föreställningen om att "kristendom inte har något med politik att göra" måste betecknas som kristendomsförfalskning, kätteri.

Finns det en speciell kärna eller ett centralt tema i kristen tro, som du vill förmedla till andra människor. I så fall vilket?
Grundläran är inkarnationen dvs: På människans ofrånkomliga frågor om en Gud och en himmel hänvisas till Jesus dvs till mörkret över människolivets Betlehem och Golgata.

Varför är du kristen?
Jag får inte vara ifred för kristendomens frågor. De genskjuter mig överallt. De "omger mig på alla sidor". Utan dem riskerar livet ständigt att antingen falla sönder eller att förstelna.

En utjämnings skall ske?

Fotbollsstjärnor och andra högbetalda idrottspersoner får krav på sig att gå ner i lön för att bidra till att lösa krisen för sin klubb och sport. Motsvarande krav har ännu inte nått de bonustyngda och fallskärmsutrustade toppskiktet av företagsledare. Inte heller andra högbetalda rika har fått strålkastarljuset riktat mot sig med förväntan om lönesänkning.

Normalt ska utjämningar ske via skatter. Man skulle kunna tänka sig extra skatteuttag för de mycket välbeställda på 10-20 procent under en viss tid så att det mest välbeställda alla får ge sitt bidrag, fotbollsspelare, politiker, företagsledare, chefer och andra rika och högavlönade. Men lika säkert som ett amen i kyrkan brukade vara lika övertygad kan man vara om att, inte ens i det för solidaritet så berömda Sverige, en sådan lösning blir verklighet. Man kan undra vad det är för ett slags utjämning som ska ske? Den som Bibeln talar om...

" Kor 8: 12Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. 13Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; 14nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, 15som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

12Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har. 13Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva lida nöd. Nej, en utjämning skall ske, 14så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp, för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till hjälp. Så skall en utjämning ske, 15efter skriftens ord: ”Den som hade samlat mycket hade intet till överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.”

Vinna beslut men förlora sin själ

Tanken att regeringen skulle få extraordinära maktbefogenheter satte några partier tack och lov stopp för. Red spärr emot. Inga sådana beslut utan riksdagens godkännande. Det landsfaderliga höll på att ramla in det auktoritära med ordergivning från högsta politiska nivå. Även om verkliga kristider kräver ovanliga åtgärder finns det gränser som inte bör passeras. Det folkliga inflytandet som riksdagen representerar kan då inte passeras som en enkel vägbula - man sänker farten något, placerar sig rätt i förhållande till hindret och kör ganska fort över...

I dagens Nerikes Allehanda skriver Lars Ströman klokt om vikten av uppkäftiga folkrörelser och ett vitalt civilsamhälle. Artikeln kan snart letas fram här. Nu är även kyrkor och folkrörelser påverkade av viruseländet och där finnas också tendenser att utfärda påbud utan att de passerat de vanliga kanalerna. Korta beslutsvägar kan i nuläget upplevas som klokt och rationell. Men glöm då inte att en rörelse där ledning och styrelser ignorerar dem som har stadgad makt att besluta riskerar att förlora sin själ. Att tillfälligt vinna besluten men långsiktigt förlora sin själ är ingen bra modell. Inte ens i Corona-tider.

Tack för press, radio och TV!

Tack gode Gud för press,radio och TV. Dessa medier ger normaliteten en chans och håller ihop mångens vardag. Trots alla alarm och krisrapporter fortsätter medierna att fungera! De  blir tydliga som en demokratins ryggrad när den vanliga mötesexpressen ställer in. Inga årsmöten och sammanträden. Om de alls ska genomföras blir det på distans och digitalt. Medierna förmedlar nyheter och berättelser ur livet som genom sin blotta existens ger isoleringen ett försonande drag. Bra att de finns och är uthålliga!

Människor som hållit sig utanför nätet och avstått från att bli uppkopplade har förlorat ett fönster som kan stå öppet mot omvärlden. När viruset väl är här är det för sent att åtgärda. Men då får nöden hjälpa till att uppfinna andra kontaktvägar. Telefonen ska inte glömmas bort som en oumbärlig och nödvändig livlina. För den tekniken är jag också tacksam.

Sjukvården med sin tålmodiga personal,som trots anhopning och kaotiska förhållanden fortsätter sin kamp för hälsa och liv, är värd all uppskattning och vårt samfällda stöd så att de kan övervinna hinder av alla de slag. Gud bevare dem alla.

Detta vill jag läsa i Kyrkans tidning

Tänkte nog att Kyrkans tidning skulle innehålla mer i dagens nummer beträffande förändringarna av gudstjänstlivet. Dels de påbjudna och dels egna man behöver införa för att förhindra smittspridning. Särskilt nattvarden och delandet av kalken tillhör det som offentligt behöver diskuteras, och det snabbt. Både teologiskt, ecklesiologiskt och medicinskt.

Självintiktion har länge ansetts som en naturlig del av nattvardsfirandet i Svenska kyrkan. Men åtskilliga gånger har det varit problem med människor som vill dränka hela oblaten i vinet och därmed även doppar sina egna naglar och fingertoppar i kalkens vin. Ibland beror det på dålig syn, i andra fall på grund av nedsatt känsel i fingarna. Ofta är det beroende på rent oförstånd. I smittotider är det en oacceptabel form för utdelande av nattvarden gåvor!

Kyrkans tidning kunde gott ha diskuterat frågan och låtit några olika meningar om saken redovisas. Även det man börjat tala om på katolskt håll behöver lyftas fram, detta med andlig kommunion. Nu väntar jag på nästa nummer som naturligtvis allsidigt kommer att behandla även kommunionen i smittotider.

Tidningen, kyrkans alltså, bör också redovisa vilka olika vägar församlingarna valt för att hålla kontakter med dem som inte längre kan brösta sig in bland de femtio utvalda. Eller morgontidiga. Här gäller tränga sig fram....

Hur ordnar en församling livestreaming? Hur löser man detta med psalmsång, körsång och orgelstycken i förhållande till STIM? På vilka plattformar kan man söka sig en gudstjänst någorlunda nära? Annars blir krisen ytterligare ett led i försvagandet av församlingstillhörigheten och omvandlingen av gudstjänsten till en produkt man väljer och vrakar. Hur ska man sedan uppmuntra människor att återvända till sin församlingskyrka och därvarande gudstjänster? Krisen ger med andra ord inte enbart möjligheter utan ganska många risker.

Hålla samman, även på distans

Rädslan för STIM-avgifter lär förhindra ett antal församlingar från att ta adekvata beslut beträffande livestreamade gudstjänster. Men ersättning för kyrklig musik inklusive psalmer lär gå att lösa vid ett senare tillfälle. Nu gäller det att se till att församlingens vanliga gudstjänstdeltagare, och ett antal andra som i nuläget gärna tar till sig en gudstjänst, får den möjligheten på distans! De  ska kunna hålla samman, även på distans!

Youtube och Facebook är naturliga kanaler för sådana sändningar. Där finns redan massor av andra aktörer som vågat ta språnget. Det enorma utbudet bör inte avskräcka. Den lokala gemenskapen går oftast före andra intressen. En parallell till hur människor vanligtvis tar till sig nyheter. Man läser det lokala materialet först!

APG 2:46 De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.

APG 5:12 Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket. Alla de troende höll samman och brukade mötas i Salomos pelarhall.

I Sverige handhälsar vi?

Hur hälsar folk egentligen? Nu är det accepterat att ge någon en armbåge! Eller att trixa lite med fötterna. Andra vinkar och somliga bugar. Hälsningsseder har i ett slag förändrats. Fridshälsningen i kyrka har också blivit mer av ett allmänt hejande utan handslag eller omfamning.

Så var det inte för några år sedan. I Sverige handhälsar vi, slogs det då självsäkert fast efter ett antal incidenter i det Sverige som berömde sig av mångfald och tolerans. Olika kulturer kolliderade och människor på ömse sidor om hälsningarna kände sig kränkta. Man uppfattade en ganska vanlig muslims hälsning som samtidigt respektlös och islamistisk. Efter Corona lär det inte bli som det varit igen.

Löven uttalade sig 2016 om att i Sverige handhälsar man på både män och kvinnor. Ett sätt att inskärpa att man tar seden dit man kommer och att även hälsningar signalerar hur man ser på jämställdhet och människovärde. Redan då var det ett tveksamt uttalande om än syftet var gott. Idag har historien skrivit om kartan. Många olika sätt att hälsa, varav många innebär att undvika kroppskontakt, blir det nya. Vi får bli smartare att avslöja det vi ser som patriarkalism eller islamism och det vi inser är ett nedvärderande av kvinnor och deras värde.


Nalin Pekgul i Expresen om handhälsning.

Varde ljus?

Kyrkan som omsluter så oerhört många människor visar sig vara mer än lovligt valhänt när det kommer till att anpassa sig till nya medier. Några experter borde det väl finnas som kan producera en instruktion för hur man åstadkommer livestreaming? Ska de kliva fram först när det akuta behovet av digitala kontakter med församlingarna svalnar, efter viruskrisen?

För en organisation som ägnat mer tid än någon annan åt sin egen organisation är denna brist ett underbetyg. Digitala församlingsblad via epost räcker inte längre till. Streamade samtal och informerande program är nu av nöden. Varde ljus?

Landsfader

Läser en musikrecention och hisnar. "Med singel ´Tillsammans i mörker´ kliver Håkan Hellström in som den trygga landsfader pop-Sverige behöver så desperat just nu." (SvD 27/3) Sedan när behöver pop-Sverige, vad det nu är, en egen "landsfader"? Meningen kan möjligen förstås mot bakgrund av den oro Coronaviruset orsakat. Men varifrån kommer föreställningar om en landsfader?

Förlitande på Svenska Akademiens ordbok får man följande förklaring: (i vitter stil) ss. genitivattribut (med formen landets, arkaiserande äv. landsens) i vissa stående uttr., ss landets (landsens) fader l. moder, hederstitel för landets konung resp. drottning, stundom annan betydande person; landets (landsens) herrar, de styrande i landet; landets (landsens) barn l. söner l. döttrar o. d.,

Vidare kan man läsa att uttrycket finns i 1541 års bibelutgåva och då om Josef i GT.  "(Farao lät utropa framför Josefs vagn:) Thenne är landzens fadher."

De som längtar efter att sätta sin tillit till en landsfader (landsmoder) är förhoppningsvis inte en majoritet av befolkningen. Det klingar av forna tiders överhet med underdåniga undersåtar (!). Idag är nog det landsfaderliga situationsbetingade. I en intervju kan någon framstå som statsmannamässig eller landsfaderlig (landsmoderlig) när gemensamma erfarenheter uttolkas och hopp ingjutes. Det betyder inte att personen har denna roll hela tiden.

Att agera så att de som har störst behov får mer av det gemensamma är klok politik. Samtidigt ska motstridiga intressen balanseras och hot och faror behandlas klokt och vist.

Viktigare än vad man säger är vad man gör och åstadkommer. Ofta påpekat men sällan utvärderat. Säkert har det att göra med tidens förtjusning av yta och sken. I USA hoppas man att presidenten ska vara "presidential", en önskan som sällan infrias. Grälsjuk och aggressiv anklagar han sina motståndare, där pressen inberäknas, vitt och brett. Hans handlingar visar att han inte fungerar som president för hela folket.

Själv nöjer jag mig med att tyst yttra ett Vår Fader... Riktat åt ett helt annat håll.

Brister ut i sång

Sjunga med andra är inte så lätt i dessa dagar. Men sjunga själv kan man alltid. Med eller utan röst. Att sjunga inombords är inget dåligt alternativ. Hela ens varelse kan bli uppfylld av sång.

I flera dagar har en strof följt med mig. Efter varje Corona-program har strofen dykt upp: talar stundom varning, stundom tröst. Inte för att psalmen/sången egentligen handlar om presskonferenser med smittskydd eller regering. Men de försöker göra detsamma. De har en stor förebild...

Plötsligt faller strofen in i sitt sammanhang och jag brister ut. Högt!

Var jag går, i skogar, berg och dalar,
Följer mig en vän, jag hör hans röst.
Väl osynlig är han, men han talar,
Talar stundom varning, stundom tröst...

Plan(t)era för framtiden

När tiden inte går att överblicka, inte ens från dag till dag, är det dags att ta fram en spade. Vi ska gräva ner några björnbärsplantor och även några blåbärsbuskar. Växterna är ett hopp om en framtid framtid som bär frukt (och bär).

Fader Luther citeras ofta när det handlar om plantering av äppelträd. Citatet verkar osäkert eftersom på många håll bifogas ett "ska han ha sagt" eller "lär Luther ha sagt". Vilket som så kan det vara en viktig handling i dessa tider att plantera.

Idag mediterar jag över detta hoppfulla påstående som tillskrivs Martin Luther: ”även om jag visste att världen skulle gå under imorgon skulle jag ändå plantera ett äppelträd idag”

Presskonferenser med Trump

Roar mig med att följa Trumps presskonferenser om covid-19 via CNN. Det svänger! Upp och ner. Fram och tillbaka. Han behöver inte ta ansvar för några försenade åtgärder. Ingen var så tidigt ute att veta det var en pandemi som vår på gång. En kinesisk, en främmande, virus har invaderat USA.

Osammanhängande och med ständigt felaktiga uppgifter som att en medicin uppvisar goda resultat och ska snabbutredas för att kunna sättas in. Sekunden efter måste hans egen expertis rätta honom. Men inget bekommer honom annat än reportrarnas frågor. Då kan han få för sig att skälla ut en NBC-korrespondent för att vara en usel journalist på sensationsjakt.

Det vore underhållande om det inte vore så uppenbart att allt går ut på att lovorda sig själv och dem han leder som bra,, utmärkta, världsbäst.

The Guardian rapporterar.

Ställ in gudstjänsterna!

Nu borde fler församlingar ställa in sina offentliga gudstjänster och övergå till att sända en enklare gudstjänst via nätet. I ödesdigra tider krävs ovanliga åtgärder. Vi äldre är genom samhällsuppmaningar förhindrade att delta. Det som blir kvar är någon slags kategorigudstjänst för friska och yngre.

Massor av församlingar saknar möjligheter att filma/spela in och nätsända. Virusangreppet öppnar för att fler ser till att ha denna möjlighet. Investeringar i sådan teknik kommer att göra nytta under en lång tid framåt. Ute i världen är detta en trend som ökar i styrka! Bortfallet av fysiska gudstjänstdeltagare gör också att kollektintäkterna sinar. Också där kunde en nätsändning öppna för att fler ges möjlighet att fortsätta dela med sig till kollektändamål som är vitalt angelägna.

I Svenska kyrkan är kristtiderna inte särskilt reglerade i Kyrkoordningen. Beslut om att stäla in offentliga gudstjänster går på tvärs mot förordning om att huvudgudstjänst firas varje söndag och kyrklig helgdag.

Kyrkorodningen reglerar i sitt 17 kap gudstjänstlivet.  Där står bland annat:
 3 § 
I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska en huvudgudstjänst i form av den allmänna gudstjänsten firas alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat. För ett pastorat ska domkapitlet i församlingsinstruktionen besluta vad som ska gälla beträffande huvudgudstjänster i församlingarna. (SvKB 2005:6; 2012:14; 2017:14)

Som framgår styr domkapitlet vad som gäller församlingarnas huvudgudstjänster. Själva utformningen, dvs vilka liturgiska varianter som ska användas, är delvis överlåtet åt kyrkoherde och kyrkoråd. Men i kristider bör en församling och dess herde själva avgöra vilka krisåtgärder som behöver vidtas. Frågan får senare avgöras i domkapitlet enligt min mening. Nöd ruckar i många sammanhang på gällande rätt...

Knäppta händer

Denna dag tänker jag på alla som tillhör en riskgrupp med knäppta händer. Och på dem som insjuknar. Kraft, mod och hälsa, säger jag tyst.

Puckeln ska plattas till

Vem ska man hålla i hand när det blåser? Staten försöker genom sina politiker och myndigheter tala förtroendeingivande och tydligt. Men den som tillhör riskgrupper kan känna sig objektifierad, som en belastning för andra som måste visa extra hänsyn.

Kolumnister och kommentatorer har påpekat hur nedsättande det kan bli att klumpas ihop som "äldre" och "gamla". Från tillgång till belastning på fem röda sekunder. Håll dig hemma. Sätt dig i soffan. Låt andra handla. Gå inte till sjukhuset. Du kan smitta.

Ingen behöver tveka om vilka som ses som puckeln som behöver plattas till!

Sjukresor

Har slutat åka sjukresor till och från dialysen. Visserligen ska jag inte åka så långt. Men numera är det ofta både två och tre personer i bussen/bilen. Häromkvällen hämtades jag upp 25 minuter sent. Varefter bussen åkte till akuten för att där hämta en patient. Efter ytterligare fem minuter åkte vi tillbaka till dialysen! Chauffören fick gå upp till avdelningen för att hämta ännu en patient. Vi lämnade sjukhusområdet närmare 40 minuter efter utsatt tid. Inte mycket att bråka om, kan man tycka.

Men för den som har dåligt immunförsvar, nedsatt både av immunsuppressiv medicin och av dialys, finns det anledning att vara extra försiktig. Normalt är det en fantastisk tjänst. För tillfället försöker vi arrangera det på eget sätt. Det hindrar inte att solen just denna dag lyser över oss alla.

Skakande grundvalar

Nu skakar det på alla håll och kanter. Den relativt lugna och normala tillvaron är som förbytt. Allt är på väg att pausas. Värst är det för dem som saknar tillgångar och/eller reserver. De som tvingas leva ur hand i mun. När arbetet inte kan utföras som man brukar. När vardagen inte längre är vardag. Utan som små jordbävningar. Och stora. När grundvalarna skakar. Då behövs Medmänniskor. Med stort M. Därtill är det skönt med någon som kan härbärgera oron. Som kan gå vid vår sida...