Gränslöst buren

 

Tidens tecken avläser man dagligen i media. Experter av olika slag kommenterar och försöker (alltför sällan) sätta in det i ett sammanhang. Kontexten hittar man inte bara i samtiden utan sådant som sker idag kan ha historiska, etniska, politiska och religiösa rötter. Ändå är det vanskligt att tolka och förstå sin egen tid. Mycket är fördolt och okänt.

I kyrkorna händer det att man läser sin samtid med apokalyptiska glasögon. Den yttersta tiden nalkas.  Fast det händer sällan i väletablerade och stora kyrkotraditioner som varit med länge.  Kärnvapenhotet var en gång skräckinjagande stort. Islam och muslimer har i väst också utmålats som civilisationshotande och som aggressiva och patriarkala faror. Klimathotet väcker också känslor som leder till tankar på katastrof och undergång. Hur ska man läsa tidens tecken? Envar sin egen profet?

I våt samhälle används skyltar för att vägleda och ge tecken för hur man ska bete sig, t.ex. i trafiken. Oftast är de övertydliga och svåra att läsa fel. Men när de blir suddiga och utslitna, hur ska man tolka skyltarna då? Alla slags upplevda och reella risker väcker frågor om hur vi ska förhålla oss, och om vad att göra? Om alla hot ledde till varningsskyltar, vad skulle där skrivas?

En skylt sätts upp för att den har något att säga och meddela. Varningar och regler ska basuneras ut för att följas. På bilden en skylt som är otydlig. Vilket borde betyda att den var o-tydlig, dvs. omöjlig att tyda. Ändå kan vi ganska snart varsebli och räkna ut vad den en gång klart berättade: bilar och motorcyklar får inte köra här! Även det otydliga är oftast uttydligt.

Blir det inte då ganska intressant med alla som håller sig med en otydlig tro och en otydlig bild av Gud? Förvirringen och osäkerheten kan bli riktigt stor. Satsar man lite möda på att verkligen få kunskap och insikt kan det leda ganska långt och borde kunna bli till en klar och tydlig tro?!

Tron på Gud trollar inte bort omvärldens alla hot. Den ger inte heller alla redskap som kan behövas för att förstå och förhålla sig till historiska händelser som påverkar tillvaron. Inte heller löser den enkelt upp alla dilemman och konflikter, allt blir inte glasklart. Men trons förtröstan och insikten om gudomlig kärlek och nåd ger många av oss hjälp!

Även de som är övertygade och fördjupade i trons liv, och därtill pålästa i dogmatiken, kan behöva närma sig det icke gripbara och vetbara hos Gud. Vårt intellekt och vårt förnuft sträcker sig mot den treenige Guden och vill fatta och förstå. Tills vi står vid en gräns där förnuftet och vetandet går bet, då vi bara har att acceptera och lära oss att ta emot...

Mystikerna har färdats vid och över den gränsen. Och många av dem har skrivit om sina erfarenheter för att erbjuda och inbjuda oss att våga vandra mera och lite till på Gudsrelationens väg. Förmodligen blir tidens otydliga tecken och otydbara tecken i det större perspektivet obetydliga. Emedan den erfarenhet de pekar mot  alltid är och går utöver och bortom. Där mystiken som öppnar tillvaron ska beskrivas dyker ord som enhet, uppgående, alltet och närhet upp. Då kan de apokalyptiska tecknen bli mindre 

Länge, mycket länge, försökte jag med ord och i predikningar förklara och beskriva, så långt jag själv hade vandrat, den kristna tron så att människors förnuft inte skulle sätta krokben för tron och envist rada upp invändningar. Få vandrar i tro främst med förnuftets hjälp, även om det är till stor nytta. Mer behövs...

Under en period av extrem utmattning och nöd kraschade min barndomstro rejält. Istället blev min relation med Gud fördjupad. Inte så att Gud talade tydligt och hävdade en massa. Inte fick jag en mängd budskap som svettigt genast skulle förmedlas eller profetiskt påstås, som somliga verkar fullt upptagna med. Det blev istället som när sorgen drabbar och någons närvaro ger stöd och tröst. Guds närvaro omslöt mig och jag förstod mig vara älskad, oförtjänt älskad, och gränslöst buren genom det svåra. 

Men även mystikerna kliver ner från förklaringsberget. Christian Braw skriver i Mystikens arv hos Martin Luther, Artos, att: "Det är nämligen ett drag som går igen hos alla Västerlandets stora mystiker, att de samtidigt som de älskade kontemplationens stillhet utövade en övermänskligt intensiv utåtriktad verksamhet." Christian Braw citerar Bernhard av Clairvaux som har uttryckt sig så här: "Om någon i bön når fram till att bli uppryckt till Guds hemliga boning, skall han snart återvända därifrån upptänd av den häftigaste kärlek till Gud, brinnande av nitälskan för rättfärdigheten och fylld av en oerhörd glöd i alla andliga strävanden och uppgifter" (s. 154)

Ord att spegla sig i...

 

Vad är en gudstjänst?

Gudstjänster är långa, tråkiga och ointressanta, sägs det ibland även inom kyrkan. Så tänker INTE alla! Mötet med församlingen i kyrkans huvudgudstjänst är en gemenskap i Kristus Jesus, och ett möte och ett intensivt liturgiskt samtal med honom. Där syresätts den kristna människan och utrustas för att tjäna Gud i världen (också det en gudstjänst).

Kritikerna tänker att felet (!) med gudstjänster är antingen ordningen eller de som har ansvar för gudstjänstfirandet. Att något skulle falla tillbaka på de slängiga kritikerna har ingen verkat tänka på. Men kyrkans gudstjänster med sin tradition genom sekler och årtusenden kan inte bara avfärdas på ett slappt sätt och med känslomässigt övertunga argument. Reaktionerna känn igen från andra av livets områden. De som är ointresserade av sport har sällan en positiv upplevelse av sportevenemang och matcher och tävlingar. Snarare tycks de undvika sådant. Något måste man förstå även i en kyrka för att uppleva tjusning, möte, spänning, skönhet och djup.

Därför återpublicerar jag här några enkla kommentarer till en högmässas helhet och delar:

  

Inledning. Här nedan finns texten till en liten broschyr om högmässan och dess olika moment. Jag har lånat friskt från olika liturgiska böcker och dokument för att i kortform referera på ett ungefär vad litteraturen framhäver. Gudstjänsten dialogiska form har tydligast presenterats av Carl Henrik Martling. Talar jag med kollegor är det få som sett och använt det dialogiska perspektivet på högmässan och dess liturgi!

De första kristna firade gudstjänst med böner, sång och handlingar som upprepades och återkom. Mönstret fick man från synagogan. Gudstjänsten hade en form, en struktur som inte måste göras om varje gång man samlades. Det var alltså inte stundens ingivelse som styrde - och ändå kunde gudstjänsten kanalisera och fånga det som var viktiga och aktuella frågor i människors liv. Där rymdes frågor om liv och död, kärlek och hat, krig och fred, arbete och vila… Så är det också med gudstjänsten i Svenska kyrkan.

Det som upprepas ger ett stöd – vi behöver inte fundera över hur vi ska uttrycka det vi har på hjärtat varje gång. Vi går in under kyrkans ord och erfarenheter, gör dem till våra, de bär fram vår bön, våra liv. Liturgin är vårt sätt att bära fram våra liv och uttrycka vår glädje, vår tacksamhet för vad Kristus gjort och gör för oss. Gudstjänsten har vi fått som en gåva. Vi får den från de kristna genom tiderna. Och vi får den från Bibeln. Gudstjänstens många olika delar är inspirerade av bibelord bland annat från Moseböckerna, Jesaja, Psaltaren, Lukasevangeliet och Uppenbarelseboken.

Gudstjänsten förstås bäst som en dialog, ett samtal, ett växelspel mellan församlingen (människan) och Gud. Det vi säger och gör blir till ett utbyte mellan oss i församlingen och Gud (synliggjort och hörbart bl a i det prästen säger och gör). I Psalmsången hörs vår lovsång: Världens nöd och vår egen situation formuleras. Vi bär fram vår skuld och får förlåtelse, vi ber om förbarmande och änglarnas lovsång möter oss. Gud talar i sitt Ord till oss och vi svarar: Gud vi tackar Dig! På Evangeliets glada nyheter blir vår reaktion: lovad vare Du Kristus! Predikan får trosbekännelsen till svar.

I gudstjänsten bär vi fram oss själva, kollekt, bröd och vin och ber att Gud skall använda allt vi bär fram. Gud förvandlar bröd och vin till sin närvaro och vi får del av Jesus Kristus, hans kropp och blod. Vår kollekt blir till under i världen när människor får stöd, bröd och läkedom. Högmässans delar är Ordets gudstjänst och Nattvardens (måltidens) gudstjänst.

Klockringning (ibland upp till 5 minuter) följd av Preludium (förspel) på orgeln.

Procession. I Psaltaren står det: Ordna er till procession, med kvistar i händerna, ända till altarets horn (Ps 118:27). Nu kommer ditt festtåg, o Gud, min Guds och konungs festtåg i helgedomen. Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin (Ps 68:25-26).

Processionen representerar hela församlingen och dess pilgrimsvandring. Den ”är bilden av Guds folk på vandring från träldomslandet i väster genom öknen mot löftets land i öster.” Krucifixet eller korset bärs först som påminnelse om att Guds folk följer Kristus konungen in i gudstjänsten och vid gudstjänstens slut följer vi honom ut i världen för att tjäna Gud.

Syndabekännelse. (Confessio) Momentet har växt fram ur förberedelsen inför mässan då präst och diakon bekände sina synder. När den privata bikten tynade bort blev det vanligt att i gudstjänstens inledning ha en allmän och gemensam syndabekännelse. I vår tid förnekar många att det finns synd, skuld och ont. Vi har svårt att bekänna att vi gör varandra illa, att vi missar målet och vänder oss bort från Gud. Men ingen annan anklagar oss. I gudstjänsten bekänner vi själva vår egen synd och skuld – varje person prövar sig själv: Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. Tänk på mig i barmhärtighet och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit…

Förlåtelse. Jesus gav apostlarna i uppdrag att förlåta och att säga orden i Kristi ställe (Joh 20:23:Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden; Mt 18:18). Detta är den så kallade nycklamakten: att låsa fast eller befria från synden. Förlåtelsen som prästen utdelar avslutas med att korset tecknas över församlingen. När Faderns och Sonens och den Helige Andes namn nämns ( t ex här och i välsignelsen) kan man göra ett korstecken. Vi tackar för förlåtelsen, för att vi får del av Kristi försoningsgärning.

Trishagion. Ett trefalt helig med rötter i östkyrkans liturgi: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, förbarma dig över oss.

Kyrie elesion. Herre, förbarma dig är en biblisk bön som hört till gudstjänsten sedan 300-talet. Kyrieropen är en rest av katekumenernas (de som undervisades inför dopet) förbön. Gud svarar på vår bön med sin nåd. Förbarma dig Herre, jag är i nöd, mina ögon är skumma av sorgen, jag är matt till kropp och själ (Ps 31:10). Lovad vare Herren, ty han var förunderligt god mot mig i nödens tid (Ps 31:22). En kananeisk kvinna i Mt 15 ber: Herre Davids son, förbarma dig över mig… En man med en fallandesjuk son ber i Mt 17: Herre, förbarma dig över min son… Och de blinda (Mt 20:29) vid vägkanten utanför Jeriko ropar: Herre, Davids son, förbarma dig över oss. Varje människas, vår församlings och hela världens behov av nåd och barmhärtighet finns i denna bön. Kyrie Eleison (Herre, gjut olja över oss), Herre förbarma Dig!

Lovsången (Gloria in Excelcis och Laudamus). Redan i det gamla Israel fanns en tacksägelsefromhet ”todah”. I den erinrar man sig först något dödligt hot, varefter den gudomliga räddningen människan får lovprisas. Man ger uttryck åt sitt beroende och sin förtröstan på Gud nåd, på hans makt. På liknande sätt har vi gjort när vi har bekänt, blivit förlåtna och nu lovar Gud för det Kristus gjort.

Som ett svar på ropet om förbarmande ljuder i vår gudstjänst änglasången från julnatten, Hymnus Angelicus: Ära vara Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar! Den har funnits med i gudstjänsterna sedan 100-talet. Så när vi stående prisar Gud står vi tillsammans med änglarna inför Guds tron (Ps 103:20). Vår stora lovsång – Laudamus, vilket betyder Vi lovar Dig - finns med i gudstjänsten sedan 500-talet.

Orden ur Uppenbarelseboken 15:3-4 inspirerar: Stora och mäktiga är dina gärningar, Herre Gud, allhärskare. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung. Vem måste inte bäva, herre, och ära ditt namn? Ty du ensam är helig, alla folk skall komma och tillbe inför dig, din rättfärdighet har uppenbarats.

Dagens bön. Bönen kallades förr kollektbön (av latinets collecta, som betyder samling). Denna bön samlar upp dagens tema och lyfter fram något av innehållet i dagens texter. Denna bön är byggd på fasta punkter: först vänder man sig till Gud, Fadern. Därefter följer en sats där något som Gud av nåd har gjort finns med. Så kommer den begärande bönen. Vi vädjar till Gud om något bestämt. Allt avslutas med den verkan Guds gåva kan få: för att… eller så att… Och sist ber man genom Jesus Kristus. Den 19 söndagen efter Trefaldighet ber vi: O Gud, du som förökar de maktlösas styrka, hjälp oss att i tro hålla fast vid Jesus Kristus, så att vi får del av den kraft som fullkomnas i svaghet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Textläsningar. Man läste ur Guds ord i synagogan och vi fortsätter det bruket. Vi läser ofta 3 texter i gudstjänsten men det har varierat (ibland har man läst 6 texter). En text hämtas från GT (profetia), en episteltext (epistel betyder brev) från Nya testamentet och så en Evangelietext. Vi har tre årgångar med texter vilket ger stora variation och många ämnen och hindrar oss från att bekvämt och subjektivt mest välja våra ”älsklingstexter”. Texterna är en Biblisk hälsning till oss. Uppenbarelsens ord som gavs för länge sedan blir på nytt aktuella genom att landa i vår situation nu.

Paulus skriver sina brev för att de skall läsas: Lova mig i Herrens namn att alla bröderna får höra brevet läsas upp. (1 Thess 5:27) Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Jesu Kristi apostel till alla dem som helgats genom Jesus Kristus och kallats att vara heliga tillsammans med dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. (1 Kor 1:1-2) Mellan läsningarna sjunger vi ofta en Psaltarpsalm precis som man gjorde i urkyrkan.

Gradualpsalm. Före Evangelieläsningen sjunger vi en gradualpsalm (kommer av gradus = att trappa upp). Evangelieboken flyttades ursprungligen från södra sidan av kyrkan till den norra. Diakonen gick uppför trappan, tog boken, ner för trappan och förde den över till norra sidan uppför trappan och placerade den på altaret. Psalmen präglas av dagens firningsämne och vi tar fram något av det dagens Evangelium handlar om.

Evangelieprocession. När korset lyfts reser sig församlingen. Man kan hälsa korset som representerar Kristus. Processionen bär Evangeliet till en plats mitt i kyrkan och därmed symboliskt till församlingens mitt. Detta signalerar att Evangeliet är givet till alla och att det skall höras och finnas mitt ibland oss.

Evangeliet. Evangeliet, det glada budskapet om Jesus och vad han gjort för oss, skulle läsas från norra sidan, på evangeliesidan av altaret och kyrkan. Texten avlyssnades för länge sedan med dragna svärd som inför konungen för att bevisa evangeliets obestridda rangplats. Prästen (och gudstjänstfirarna) kan t ex korsteckna sin panna, sin mun och sitt hjärta som en bön om att Gud och Guds ord skall finnas i min tanke, i mitt tal och bo i mitt hjärta.

Läsningen inleds med att prästens säger: Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. Så skriver Sankt Matteus… Gud framställs i Gamla testamentet ofta som den Helige, den avskilde, den helt annorlunde som övergår alla våra föreställningar. Vi öppnar våra hjärtan, gör oss mottagliga för Evangeliet. Som ett tack för evangeliets heliga ord till oss brister församlingen ut i: Lovad vare Du Kristus! Processionen går tillbaka ofta under ett sjunget Halleluja.

Predikan. Predikan utlägger Guds ord. Prästens kläder uttrycker (här såväl som genomgående i gudstjänsten) att det inte handlar om ett personligt framträdande. Predikan syftar till att lyfta fram Guds tilltal till oss idag, det handlar om sådant som kan vara viktigt för församlingen och oss som enskilda kristna. Undervisningen skall mana till handling och ett liv i efterföljd. Därför bör den inrymma också konkreta erfarenheter för att hjälpa församlingen att tänka vidare.

Trosbekännelsen (Credo). Vi har två trosbekännelser som sammanfattar och ger ramen för vår tro: den Apostoliska och den Nicenska bekännelsen. De infördes på 500-talet i mässan för att kyrkan inte skulle gå vilse bland alla möjliga tolkningar (och irrläror). Bekännelsens tre trosartiklar handlar om Fadern, Sonen och den heliga Anden.

Förbön. Vår egen tid med sina behov och sin nöd har plats i församlingens förbön. Vi ber för kyrkan och hennes uppgift och vi ber för våra döpta. Vi tänder ljus och ringer i kyrkklockan i bönen för våra döda och vi ber särskilt för alla som sörjer.

Nattvardens gudstjänst. Ordet nattvard syftar på den sena måltid då Jesus instiftade (grundade) den måltid vi fortfarande firar som höjdpunkt i vår gemensamma gudstjänst. Måltiden kallas ibland för nattvard, den kallas också för kommunion (gemenskapen, cum=med och múnus=gåva) eller evkaristi (lovsägelse). Den inleds med att vi samlar in gåvorna och bär fram bröd och vin.

Nattvarden är himmelrikets måltid firad här på jorden. Människor har ibland uppfattningen att det jordiska och kroppsliga inte har med tro och andlighet att göra. Här blir det tydligt att sambandet faktiskt är starkt. Här möts verkligen himmel och jord, det mänskliga och det gudomliga. I centrum av måltiden finns bröd och vin. Brödet står för allt livsuppehållande, alla livets medel. Mat och kläder, hälsa. När vi delar räcker det åt alla - det handlar om att få leva i försoning och fred med varandra. Om att himmelrikets verklighet skall prägla vår församling och vår värld.

Offertoriepsalm (kommer av att bära fram, erbjuda Offerera). Psalmen handlar ofta om någon viktig aspekt av nattvarden. Bröd och vin bärs fram. Kollekten samlas in.

Kalken avtäcks, bröd läggs upp och vin och vatten slås i kalken. Vatten för att påminna om det som hände vid korsfästelsen då blod och vatten strömmade ur hans kropp och för att visa att Kristus är sann Gud och sann människa. Vi ber att han skall bli ett med oss så att vi skall få del av hans gudomliga natur. Vi har fått allt vi har och är av Gud och ber därför: Herre av Ditt ger vi åt Dig…

Altaret. Altaret står som tecknet på Guds närvaro i vår kyrka och vår gudstjänst. Herrens bord blir nu centrum för skeendet. Det blir en mötesplats för det vi bär fram: bröd och vin – och det vi får ta emot: Kristi kropp och blod. Vi bär fram oss själva, det vi lämnar av kollekt, bröd och vin representerar allt vad vi har och är. Jesus kan ta enkelt bröd och några få fiskar och göra en överflödets måltid – som räcker till för alla.

Om altaret tolkas som Jesu grav symboliserar altardukarna Kristi svepning. När det tolkas som Jesu krubba är dukarna sedda som lindorna åt Jesus.

Lovsägelsen. Vi lyfter våra hjärtan till himlen, vi kommer i hänryckning. Vi ser på varandra, livet och världen med trons hjälp. Hela den himmelska härskaran är här. Prästen uppmanar församlingen: Upplyft era hjärtan till Gud (Sursum Corda). Församlingen svarar med sin villighet att lyfta dem till Herren, det vill säga att öppna sina hjärtan. Församlingen bekräftar att Gud ensam är värd vårt lov.

Här sjungs eller läses ord som följer kyrkoåret. Denna lovprisning fungerar som ett förord (prefation) till instiftelseorden. Orden är kyrkoårsanknutna och tackar och lovar Gud för det som skett genom Jesus Kristus. Ja sannerligen, du ensam är värd vårt lov, allsmäktige Fader, helige Gud. Dig vill vi prisa och välsigna genom Jesus Kristus, vår Herre. Han är det levande brödet som kommit ned från himmelen för att ge världen liv. Den som kommer till honom skall aldrig hungra och den som tror å honom skall aldrig någonsin törsta. Därför vill vi med dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga:

Helig. Vi sjunger nu bibelord i sällskap med himmelska väsen som serafer och med profeter, helgon och martyrer genom historien. Helig, helig, helig är Herren Sebaot, Hela jorden är full av hans härlighet. (Jes 6:3) Lovprisningen sammanfogas med ord från Psaltaren 118:26: Välsignad den som kommer i Herrens namn! Och här hörs också jublet från Jesu intåg i Jerusalem: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! (Mt 21:9)

Nattvardsbönen. Detta är en lång och rik bön som påminner om hur Gud visar sig barmhärtig och förbarmar sig över människors barn. Vi erinrar oss (anamnes) allt Gud gjort för oss i Skapelsen och i Frälsningen genom Jesus. Gud har slutit ett förbund med oss och gett oss sin enfödde son till frälsning. Vi ber att Anden skall komma (epikles) över oss och våra gåvor av bröd och vin så att vi verkligen ska få del av Kristus själv och det Kristus gjorde för oss.

Instiftelseorden. Genom instiftelseorden kommer dramat till oss, allt det Jesus gjorde för oss blir åskådliggjort. I instiftelseorden finns mönstret för måltiden som firats sedan de första kristnas tid. Jesus tog (offertoriet och tacksägelsen), tackade (prefationen och nattvardsbönen), bröt (brödsbrytelsen) och gav (kommunionen, utdelandet). Prästen får representera Kristus och på plats bryta brödet och dela ut till oss.

Vi lyfter bröd och vin mot höjden (elevation) för att alla skall se: detta är bröd och vin, detta är Kristus närvarande i och under brödet och vinet. Vi upplyfter Kristus, vi upphöjer Gud!

Vår fader (Pater noster). Bönen ”Fader vår” har fått en ny översättning. Nu ber vi om brödet för dagen som kommer. Förr bad vi ”Giv oss idag vårt dagliga bröd.” Denna bön som Jesus lärde sina lärjungar finns i Bergspredikan i Mt 6: 9-13.

Brödsbrytelsen. 1 Kor 10:17: Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. Brödet som bryts sönder för att delas ut tydliggör hur Jesus Kristus bryts ner på korset för vår skull. När vi får del av honom blir vi tillsammans till Kristi kropp på jorden. Ger en bild av ”Kristi kropps-teologin” hos Paulus och andra: ”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra…” (Rom 12:4-5)

Fridshälsning. Gå först bort och gör upp med din broder och kom sedan till altaret… Vi räcker varandra handen eller omfamnar varandra – vilket visar att vi kommer utan ont i sinnet. Vi är inte längre främlingar för varandra, vi är en församling som vill leva i fred och frid med varandra och i världen. I österländska kyrkor utväxlar man fridskyss. När Jesus hade uppstått hälsade han lärjungarna med en fridshälsning (Joh 20:19).

O Guds Lamm. (Agnus Dei är latin för Guds Lamm) JOH 1:29: Nästa dag såg han Jesus komma och han sade: Där är Guds lamm som tar bort världens synd… Jes 53:7 Men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet och öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.

Kommunionen (av latinets commu´nio som betyder gemenskap). Bröd och vin delas ut. Det kan ske vid altarrundeln eller vid olika stationer i kyrkorummet. Man kan ta emot brödet i sina kupade händer. Antingen doppar man det sedan i vinet eller också äter man brödet och får dricka direkt ur kalken.

Välsignelsen. Vi välsignas med ord från Moses och Arons tid. En förmedling av eller tillönskan om Guds omsorg och nåd. Vår välsignelse kallas för den Aronitiska och hämtas ifrån 4 Mos 6:24. Vid välsignelsen tecknar (av latinets signa´re) prästen oftast ett kors över församlingen. Guds nåd förmedlas.

Slutpsalm. En lovpsalm som också kan lyfta något av dagens tema i kyrkoåret. Psalmer är ofta böner, tack- eller lovsägelse. De kan också fungera som sjungen teologi som i musik och poesi meddelar vad Gud i Kristus har gjort för oss. Guds folk lovar och tackar Gud med sina röster

Procession (Recession, återtåget). Korset går före även vid gudstjänstens slut. Nu för att leda Guds folk ut i världen i tjänst för Gud och medmänniskor. Gudstjänst ska leda till tjänst åt Gud i liv och vardag. Ibland har diakonin (av grekiskan diakoni´a = tjänst) kallats för liturgin efter liturgin (av grekiskans leitourgi´a som innebär offentligt arbete eller tjänst).

Postludiet. Här utförs ett stycke musik som ger oss tid till ytterligare bön och eftertanke innan vi går ut i världen för att bära vittnesbörd i ord och handling.

(sammanställt av Lars B Stenström)

Kyrkans grundplan. Olaus Petri kyrka är byggd i korsform. I kristendomen betyder riktningar och väderstreck mycket. Högkoret ligger i öster - i öster stiger solen upp. Vi tänker oss att Kristus en gång skall komma åter som den uppgående solen. Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv ...(Ur psalm 490). Kyrkans huvudingång ligger i väster. Där går en skiljelinje mellan världen och det som representerar himlen. Men även inne i kyrkan går en linje från väster mot öster. En dopfunt nära kyrkan ingång markerar födelsen in i Gudsrikets sammanhang. Dopet blir porten in till gemenskapen i kyrkan. Vår livsväg går allt längre fram till det himmelska och eviga. Vid altaret firas redan här på jorden himmelrikets måltid.

Korstecken. Luther påpekade i Lilla katekesen att: På morgonen när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Korstecknet tecknas med handen på pannan, bröstet, vänster och höger axel. Korstecknet är vår bekännelse till Kristus och det befäster vår samhörighet med Kristus allt sedan korstecknet vid dopet tecknades över oss. Korstecknet kan också hänvisa till Fadern i himlen (pannan), Sonen som stiger ned (bröstet) och Anden som går ut över världen (axlarna).

Släcka törsten och drunkna?

Ett glas vatten. Finns det något bättre för en törstig människa? Helst ska det vara klart och rent vatten förstås. Helst utan PFAS. Enkla bokstäver som är en rubrik på 10 000 ämnen som man helst inte vill ha i sitt vatten. Och mängder av andra föroreningar. Snart verkar det där glaset vara solkat och törsten tycks avta.

Men en varm sommardag med nytt uppumpat kallt källvatten är vattnet en befrielse. För den som suttit lite länge i solen eller nyss joggat eller spelat kubb. Att få dricka sig otörstig där och då blir en bild att inte glömma. Efteråt hörs det hur gott det var. Ljudet som ofta ljuder då är en utdragen utandning: ahhh!

Går det bra när vi lagar mat att istället för allt möjligt annat bruka selleri, så går det förstås bra att dricka annat, gärna kallt. Varför inte nyblandad saft, någon läskedryck med is i, en skummande lättöl, kylskåpskall förstås. Välj vad du vill. Att släcka törsten är något alla ibland verkligen längtar efter.

I många filmer dricker människor ur fyllda glas. De flesta tänker knappt på glas och dryck som rekvisita i filmer, men de är där för att poängtera något i stunden: avslappnad konversation, småprat runt ett bord eller på en restaurang eller en bar. Eller för att puscha en speciell dryck. Vi påverkas subliminalt. Många som har en dryck framme under TV-tittandet tar själv några klunkar. Själv ser jag avundsjukt på figurerna på skärmen som ledigt kan ta stor klunkar av sina drycker. Själv går det vågor på min hals. Ska jag våga dricka, ska jag låta bli?

Där framför rutan vacklar jag ibland och häller upp och dricker några stora klunkar innan eftertankens så kallade kranka blekhet infinner sig. Krank, var namnet. Den som har restriktioner och bara kan dricka 7-8 deciliter (!) per dag är inte riktigt frisk och måste ha god självkontroll. Därtill ska i den volymen all vätska och fuktighet i mat räknas in. Soppor blir riktigt besvärliga eftersom de kan stjäla nästan hela dagsransonen.

Ibland lyxar jag till det och dricker planerat en mager kopp kaffe till frukost. Tar sedan ett halvt glas vatten till lunch eftersom medicinerna i alla fall måste ner. Men till kvällen! Då unnar jag mig någon enstaka gång en hel välkyld lättöl, 33 centiliter stor. Den dricks i djupa klunkar, men sakta, så hela kroppen får var med och njuta. Några sekunder efter detta himmelska tillstånd klingar välbehaget över och törsten består. Mer, mer, ropar kroppen. Mitt huvud säger nej, men hjärtat vill unna mig ett glas till. Ta ett glas till! På axeln sitter en varnande skyddsängel och säger, drick inte mer, du kan drunkna. Inifrån. 

Utan jämförelser med andras dryckesberoende brottas jag dagligen och stundligen med mitt annorlunda begär att dricka. Här ska sägas nej, tänker jag. Bara lite till, övertalar jag mig själv. Jag kan inte sluta dricka nu. Törsten är förfärlig och jag har bara fått i mig någon ynka skvätt. En mager klunk. 

Tänk att vanligt vatten och lättöl kan locka fram alla helvetets kval. Nåväl, idag ska jag spara det mesta av min ranson till kvällen och jag ska bara äta torr mat, för att till kvällen få festa loss på de ihopsparade 2-3 deciliterna. Nu blir det fest i Kapernaum! Här ska drickas!

Knytkalas och Potluck!

Knytkalas låter trevligt. Att olika maträtter, ofta grytor, binder oss samman när vi delar med varandra har många varit med om. Svenska Akademiens Ordbok förklarar så här: "KNYT-KALAS. (knyt- 1907 osv. knyte- 1929) [jfr sv. dial. knytegille] (vard.) kalas (l. enklare tillställning) till vilket de olika deltagarna medföra bidrag till förplägnaden (eg. i knyten)". Idag bär vi inte mat i knyten när vi har med oss något sådant till någon annan. Detta gemensamma matlagande på var sitt håll för att sedan föra samman rätterna till en buffé har sedan länge fått konkurrens av catering, som det heter på svenska (?). De som fortfarande ordnar knytkalas ser naturligtvis till att de som kommer har något som de delar och som håller dem samman, en gemenskap som kan delas vid borden.  

Det skulle säkert kunna fungera vid en högtidsdag eller släktsammandragning av något slag. Vid midsommarfesten. Även vid bröllop. Själv har jag varit med om något helt annat, bröllopsgästerna fick betala sin mat. Så kan man också göra?

Hur vanligt knytkalas är idag vet jag inte alls. Lite finns kvar när "de nya svenskarna" delar med sig av sina mattraditioner genom att laga och bjuda på "sin" mat. Men de tröttnar förstås. De som kommer och äter bjuder sällan igen. Motsvarande bjudningar där svenskar lagar t.ex. vra landskapsrätter eller husmanskost finns bara inte. 

KNYTKALAS

Som utbytesstudent i USA fick jag lära mig ordet potluck! Tur med grytan, fritt översatt. Även i Australien arrangeras knytkalas. Särskilt i kyrkorna ordnades det efter söndagsgudstjänsten med viss regelbundenhet potluck-dinners. Församlingsmedlemmarna kom före gudstjänsten med sina maträtter som togs om hand. Efter gudstjänsten var det ett helt gäng som värmde och plockade fram en regnbåge av olika rätter. Oftast mycket festligt och trevligt. Men jag mins inga varningar för sådant som kunde trigga allergier. Jordnötter förekom i alla möjliga rätter.

Sådant som allergier måste man idag ta på största allvar. Så det en gång enkla är mera komplicerat idag, nu när vi vet och kan mer. Men omöjligt kan det inte vara. Bara man ser till att det finns något rikligt och gott för alla. I många föreningar och församlingar har man inte godkända matlagningskök, så catering har blivit lösningen när det någon gång ska ätas mat. Några modiga borde våga återuppliva seden med knytkalaset!

Ett alternativ är att ställa traditionen på huvudet och låta var och en ta med sig sin egen mat. I Aftonbladet beskrivet som det nya knytkalaset. Men risken är att var och en då också sitter för sig och mumsar - anknytningen uppstår knappast på samma sätt. Men i alla fall! Gemensamma måltider med fler som bidrar gör det lite enklare och ganska roligt att träffas och umgås!

KNYTKALAS

Ovanan att läsa Bibeln

Vanan att läsa Bibeln har blivit en ovana. Norrländskt talat. Bibelstudier är ingen vana alls, längre. Oläst och undanstoppad gör Bibeln ingen nytta. Utan hjälp och vägledning kan det bli onödigt krångligt. Krönikeböckerna är ingen bra start på läsandet. Att börja i Nya testamentet är klokt och då med något av evangelierna. Min egen ingång var Lukasevangeliet och Johannesevangeliet. När jag sedan som riktigt ung hamnade i Romarbrevet, efter att ha läst det händelserika och spännande Apostlagärningarna, blev det svårt att hänga med i svängar och resonemang. 

Läsarna, som väckelsefolket benämndes, gjorde Bibeln till en viktig bok i familjerna. Ytligt sett blev frikyrkorörelsen ett sätt att ta tillbaka bibeltolkningen från präst och predikstol. Människor uppmuntrades att läsa själva och bilda sig en uppfattning om vad Guds vilja med oss människor var. De egna pastorerna knuffades dock inte bort från sina talarstolar, så alldeles själv var det få som läste.

En populär psalm i psalmboken är Se, jag vill bära ditt budskap, Herre. Den kom att sjungas ofta, särskilt bland yngre på kyrkliga möten och läger, men även vid konfirmationer. Den är fortfarande populär även om den inte hamnar på listor över de populäraste psalmerna. När den sjungs blir psalmens text och budskap utmanande!

Vi som sjunger vill, om vi stämmer in i texten, bära Herrens budskap och förkunna Guds ord! Viljan kan tändas och finnas, men utan en läst Bibel och en tro blir det oöverstigligt att göra orden till verklighet. Versen fortsätter med att vi ber: "låt ditt ord i mitt liv få råda, att andra där din kärlek kan se..." En önskan är att denna afrikanska psalm skulle få oss att, så snart vi kommit hem, leta fram Bibeln ur bokhyllan och börja läsa. Men så stark är sällan kopplingen att ord genast blir till handling. Den psalmen om någon borde ändå kunna förvandla flera av oss till nutidens läsare. Därtill är den en bön som tål att läsas och bes med tanken: om Guds ord råder i våra hjärtan syns hans kärlek genom oss och hans vilja sker.

Se, jag vill bära ditt budskap, Herre, av hjärtat sjunga ditt lov och pris.
Med glädje vill jag ditt ord förkunna, som gör den svage vis.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda, att andra där din kärlek kan se.
Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda, då kan din vilja ske.

Ty om ditt ord med mitt liv jag döljer, jag döljer livet
som du oss ger, som Jesus kom att oss uppenbara,
då han till oss steg ner. Gud låt ditt ord...

Gud, låt oss känna din Andes ledning, så att vi vet att
din väg vi går. Låt elden brinna i våra hjärtan,
till dess vi målet når. Gud, låt ditt ord...

Psalmboken som bönbok

Den svenska psalmbokens ställning som folkbok är, om inte alldeles försvunnen, starkt försvagad (notera ordkombinationen). Under min uppväxt var det ännu vanligt att människor läste i sin psalmbok bittida och sent, som en enkel morgon- eller aftonbön. Den vanan hör vi sällan om idag. Psalmböckerna har sedan slutet på 1600-talet haft betydande inverkan på fromheten i landet, det svenska språket och som litteratur. Den betydelsen kommer vare sig den nuvarande eller kommande psalmboken dessvärre att få.

Psalmboken har under generationer varit en flitigt nyttjad bönbok. Säkerligen har Psaltarens oförlikliga psalmer varit stilbildande och förebild i många psalmböcker världen över. Bland psalmerna i kyrkornas psalmböcker har åtskilliga formulerats som direkta böner. Andra har berättat bibelanknutet eller varit teologiska och poetiska framställningar av kyrkans tro, s.k. sjungen teologi.

Vore det inte hög tid att uppliva bruket av psalmer som böner? Enskilt, i andakt och gudstjänst. I veckomässor finns ofta en stund för förbön. Då vore det bra att även låta församlingen slå upp psalmen och ljudligt be med genom att man gemensamt läser, dvs. ber, en psalm. Om det känns en smula ovant och osäkert kan den trinitariska psalm 20 fungera bra som en början. 3 verser kort, koncentrerad och innehållsrik: 

1.
Helige Fader, kom och var oss nära,
Låt oss förnimma kraften av din lära;
Du, som kan giva mer än vi begära,
Hör oss, o Fader.

2.
Jesus, var när oss, du, som dog för alla;
Frälsning beskär oss; hör, vi dig åkalla.
Led oss och bär oss, att vi ej må falla;
Du är vår starkhet!

3.
Helige Ande, som i sanning leder,
Himmelska duva, sänk i dag dig neder;
Helga, välsigna varje själ som beder.
Amen, ja, amen!

Vanligtvis ber vi, riktar vår bön till och genom Jesus Kristus, vår Herre. Böner till Gud, Fadern är också ganska vanligt. Vi är mera obenägna att be till den Heliga Anden. I psalm 50, Kom, Skaparande, Herre god, erbjuds en sådan möjlighet med ord som ljudit sedan 1000-talet och då på latin. Den sjungs ofta i sin latinska form vid prästvigningar, Veni Creator Spiritus. Den psalmen kan fungera som bön, sjungen eller läst, liksom psalm 51, Kom, helge Ande, Herre Gud.

Idag blir avrundningen några ord ur psalm 51:3: Du helga eld, all världens tröst, låt kärlek brinna i vårt bröst. Du gode Ande, giv oss stöd, och himmelskt mod i jordisk nöd...

Hurra för kyrkkaffet!

Vore jag forskare vet jag vad som borde undersökas: kyrkkaffets betydelse för en församling. Det finns nästan inget mer uppskattat, omtalat och förtalat än kyrkkaffet. En stund för gemenskap och samtal efter en högmässa? En skvallercentral där rykten utbyts och sprids? En stund för inbördes beundran och avgränsning mot andra?

Det som sker vid andra möten människor emellan kan också äga rum vid ett kyrkkaffe. Varför skulle just den stunden vara helt annorlunda? Att den är värdefull för många är höjt över alla tvivel. De som inte dricker kyrkkaffe efter församlingens huvudgudstjänst och låter människor ila hem var och en till sitt går miste om något oerhört värdefullt. De missar chansen att lite närmare lära känna varandra för att på så sätt  bygga och stärka gemenskapen i församlingen.

Visst förekommer det att där uppstår kotterier, grupper som alltid håller sig till varandra. Men där finns också en stor öppenhet för nytillkomna och tillfälliga besökare som sällan blir sittande för sig själva. Åtminstone om jag utgår från de kyrkkaffen jag känner till och deltar i. De behöver inte vara överdådiga som en kaffebjudning hemmavid, som på vykortet här intill. Enkelhet räcker långt!

Kyrkkaffet är en stund då åldrarna blandas! Och en stund då det officiella skalet av yrkesidentiteter, titlar och positioner tycks sakna betydelse. Alltid finns det något att språkas vid om. En predikan kanske. Något teologiskt intressant. Den gångna veckans upplevelser och vedermödor. Den höga ljudnivån. Vädret. Och alla möjliga händelser som sipprat in i nyheterna...

Ett kyrkkaffe får kosta pengar! Självfallet ska vi som dricker det betala för det som serveras. Om någon inte har råd just denna gång får vi andra rycka in och i tysthet täcka upp. Sådant går alltid att lösa för att inbjudan ska kännas vara öppen och vid. Så gå på kyrkkaffet kära vänner och missa inte chansen att lära känna några av dina medmänniskor! Till sist: hurra för kyrkkaffet!

Räddad till livet, gång på gång!

Räddad till livet! Texterna om människor som dramatiskt räddats till livet tar aldrig slut. Inte i veckopressen och inte i kvällspressen. Som här, här, här och här... Så otroligt, tänker vi. Vilken tur! Ett mirakel! Vi lever oss in i det som hänt och förstår vilken gåva det är att livet kunde räddas och kunde fortsätta levas.

Ofta, mycket ofta, beror räddningen på vardagshjältar som rycker in och gör något. De blir hjältar och har förstås ofta kunnat lämna stafettpinnen till sjukvårdens hjältar. Men livet räddades! Vi blir alla uppbyggda, glada och tacksamma. Tänk att det gick, fast det var på håret. Millimetrar skilde liv från död, konstaterar vi.

Att bli räddad till livet är ingen tävling. Men det finns dom som måste räddas gång på gång. Och faktiskt rycks ur dödens händer upprepade gånger. Kan det vara möjligt? Var det inte unika tillfällen när allt till sist samspelade till det bästa? Flera gånger? Många gånger? Jo, så är det. Jag vet, för jag är en av dom!

3 gånger i veckan räddas jag till livet! En gåva, ett mirakel! Genom räddningsinsatserna slipper jag drunkna inifrån. Och jag räddas från förgiftningar, gång på gång! Ty vätskan jag äter och dricker stannar kvar i min kropp. Har jag tur kan jag lyckas bli av med ett antal deciliter genom att andas och svettas. Resten blir kvar. Alla föroreningar och giftiga ämnen som hamnar i blodet stannar också kvar där, eftersom mitt reningsverk, njurarna, är kaputt.

3 gånger i veckan räddas jag till livet av dialysen på Örebro Universitetssjukhus! Jag har även haft stor hjälp av kirurger och övrig personal på Övre Gastro att rida spärr mot döden! Goda krafter förenas i livräddning.

Måndag, onsdag och fredag går jag på dialys. I 4 timmar är jag uppkopplad till en dialysmaskin där mitt blod filtreras och renas. När dialysen är över har 80 liter blod passerat genom slangarna. Den räddningsinsatsen hamnar inte med stora rubriker i pressen. Den äger rum vecka efter vecka i stor undanskymdhet. Men alla som arbetar där är mina hjältar, de som rycker in och gör det där unika, med hjälp av maskiner, läkemedel och yrkesskicklighet. De ser till att göra undret som knuffar över mig på livets sida, gång. på gång. på gång!

Tänk att få bo i ett land där detta är möjligt! Och där det inte ruinerar mig och min familj totalt utan solidariskt betalas genom sjukvården och erbjuds mig och andra personer med svår njursvikt. Fantastiskt! Otroligt! 

Det finns mycket att säga om sjukhus och sjukvård. Jag för min del lovsjunger sjukvården och tackar Gud, skattebetalarna, regionen och personalen för att jag får tillhöra dem som räddas till livet - 3 gånger i veckan.

Samtal pågår, tala är guld?

En godtagbar könsfördelning i styrelser eller i personalgrupper lär vara 40/60, åt ena eller andra hållet. I ett samtal blir en sådan procentuell fördelning mellan de som har ordet nästan outhärdlig. De där 20 procenten i taltid som skiljer betyder att den som pratar mest tar halva den tid den andre pratar (50 % av 40 är 20)! När 2 personer ses kan fördelningen ibland bli långt värre. Utan att inse det själv kan en person ta 80-90 procent av talutrymmet och därmed omvandla den andre till främst en lyssnare. Ett inpass från den andre kan rent av uppfattas som störande. Orkar någon lyssna hela tiden? Tala är guld, har blivit det nya.

Somliga har inte så många att prata med och får därmed ett uppdämt behov att lätta på tungans band. Vilket inte betyder att det är fritt fram att ta över ett samtal och dominera fram en tystnad hos den andre. En vänskap som alltid kräver stor tystnad av den ena parten riskerar att ta slut, ebba ut. Dags att etablera ett syskonuttryck till att tiga ihjäl någonting, nämligen: att prata ihjäl en vänskap.

Vänskaper upphör oftast av andra orsaker. Människor växer ifrån varandra. Ibland säger någon något helt förgripligt som svårligen kan ursäktas eller förlåtas och vänskapen glider sin väg. Personer kan göra andra illa, t.ex. utnyttja någon ekonomiskt, ständigt kräva uppställning för sina behov, eller på åtskilliga andra sätt. En synnerligen dålig hållning om målet är varaktig vänskap.

Stör ej!

Samtal pågår!

Om snedfördelningen i samtal bara är tillfällig kan det ibland gå an. Men när svadan bildligt tycks vara som Guds nåd, oändlig, kan man ofattbart snällt fortsätta lyssna, slå dövörat (!) till, börja avbryta den andre gång på gång eller bara resa sig och gå. Lämpligen yttrar man då: detta vattenfall av ord har gjort mig svettig, jag måste dessvärre gå och duscha nu. Vilket förstås avslutar en vänskap direkt. Så först krävs eftertanke om detta är vad man vill uppnå.

Samtal kan bli outhärdliga av andra orsaker. Kvinnor har ofta anledning att klaga på mäns vilja att kunna allt, även sådant de inte begriper, och ägna sig åt "mansplainig" (ordet är en sammansättning av man och explaining). Denna låtsade kunskap förminskar de andra i ett samtal! Och är en lika allvarlig härskarteknik som att bara ta och behålla talutrymmet. Även den som verkligen vet och kan, behöver ibland lägga band på sig och komma ihåg att ett samtal sällan är en lektion eller en kurs där den ena ska suga i sig den andres stora och överflödande vetande. Varje samtal utgör någon form av relation och varaktiga dialoger människor emellan handlar om ett ömsesidigt utbyte.

Turtagning i ett samtal kräver lyhördhet för varandra. Och en förmåga att säga det man har på hjärtat utan att ta över. Sedan behöver talutrymmet överlåtas åt andra och då krävs förmågan att bli en lyssnare när de säger sitt. Barn i grupp lär sig turtagning ganska tidigt i livet. Många vuxna klarar sämre att sitta tysta när andra talar, utan de bryter in. Den egna erfarenheten tänks och tros överglänsa den andres. Ofta händer att samtalet förs in på andra spår. Avbrytaren vill då inte orda om det alla tidigare gjort utan byter bryskt till ett ämne man själv finner bättre och mer intressant.

Rannsakan: undrar hur jag beter mig i samtal med andra?! Är jag för tyst eller talar jag för mycket? Är jag en god lyssnare? Kan jag berätta en historia utan att fastna i utvikningar och detaljer? Vem vet?

Brudöverlämning - en invasiv tradition?

En insändare lyckades jag nyligen få publicerad i Nerikes Allehanda. Ämnesmässigt hör den samman med ett tidigare inlägg på stillsam (följ länken) om att det inte finns ett vigseltvång i Svenska kyrkan. Här är insändaren:

Nerikes Allehanda har den senaste tiden tagit in 2 anonyma insändare som pekar ut en enskild person som kärlekslös. Att gömma sig i mängden och komma med sådana anklagelser är illa. Fegt fingerpekande i anonyma insändare öppnar inte för samtal och förståelse.

Ingen, oavsett sexuell läggning, kan som i en postorderkatalog välja en präst och kräva att: du skall viga mig och min partner! Det är Svenska kyrkan som tillhandahåller vigselförrättare och det sker på samma sätt i Viby som i Örebro pastorat.

Om kyrkoherden i Viby väljer att kalla in någon annan har inget att göra med avståndstagande eller bristande kärlek, det är att följa kyrkans ordning! Dessutom är det fullt möjligt att anse att kyrkan enbart ska välsigna brudpar och inte som myndighet sköta det legala i vigseln. Den hållningen utesluter inte att man samtidigt kan älska och uppskatta människor som definierar sig som hbtqui+! I en församling finns många möjligheter att vara med och veta sig mottagen för den man är och innesluten: gudstjänster, studiegrupper och verksamheter!

Lars B Stenström, fd kyrkoherde och prost

Så långt insändaren. Här ett litet tillägg om en annan diskussion. Vigseldebatten har nämligen tagit ny fart eftersom till kyrkomötet har en motion inlämnats som är kritisk till brudöverlämning, dvs oftast en far som leder sin dotter in i kyrkan och överlämnar henne till den väntande brudgummen. Motionärer är Sara Waldenfors och Jesper Eneroth, båda (s)!

Denna någorlunda invasiva tradition kommer med all sannolikhet från främst amerikanska filmer där vigslar ganska ofta har varit en del av story och intrig. Att seden skulle göra någon större skada har jag svårt att förstå, än mindre begriper jag vad det nyttar till att inrätta förbud mot allt man inte gillar...? Dags att även slopa brudens och brudgummens sida vid altare och placering i kyrkan? Och varför ska kvinnan alltid gå på mannens högra sida när paret lämnar kyrkan?

För staten är det legalt viktigt att äktenskap ingås ordentligt och juridiskt bindande. Nog borde kyrkan kunna nöja sig med att ha en gudstjänst utan myndighetsutövning där paren får stå "inför Gus ansikte" och lova varandra trohet för att därefter bli välsignade. Bra idé, eller hur!

Vigselförrättare i Svenska kyrkan klarar att hantera och samtala om hur vigseln eller välsignelseakten ska gestaltas. Många stolligheter har genom åren avstyrts, som när området kring altaret en gång skulle möbleras om, och kyrkans inventarier skjutsas undan, och göras till en scen inramad av palmliknande växter där en smärre koreagraferad konsert tänktes genomföras.

Andra förväntningar har kunnat begränsas utan förbud, som när ett brudpar haft kompisar som de tyckte helt skulle stå för musiken och låta dem hantera kyrkans orglar utan att ha närmare koll på hur en kyrkorgel ska hanteras och trakteras. Därtill stod psalmer inte på det tänkta programmet. Andra har bara velat ha den senaste popmusiken på cd, där texterna inte haft ett dyft med en kyrklig gudstjänst att göra. Att sådant måste kunna hindras är en sak. Sämre är att försöka lösa och sudda bort det man ogillar med förbud. Kyrkans tjänare bör klara att förvalta sitt gudstjänstliv även utan allt fler tvingande förbud och påbud!

Kollekt på nätet ger tomma håvar

På Världsnjurdagen ett år stod vi i ett gathörn och delade ut broschyrer om organdonation. Samma dag råkade det vara insamling till Världens barn. Så när vi sträckte fram våra broschyrer svarade de som gick förbi: vi har redan gett! Fanns det verkligen så många donatorer, tänkte vi - nästan. Men insåg att de trodde vi ville ha pengar.

Det här var på den tiden då många bössinsamlingar ägde rum ute på stadens gator och torg. Det var då Lutherhjälpen fortfarande fanns och åtnjöt det största förtroende. Då befokkades entrérna till varuhus och systembolag med frivilliga bössskramlar (ordet kommer av att bössorna redan från början hade småmynt i botten så det skulle skramla om bössorna när man skakade).

Ofta kunde en mamma med några barn i släptåg stanna och ge barnen varsin tiokronorssedel som var och en av dom fick försöka trycka ner i den plomberade insamlingsbössan. Givandet befästes både i tanke och i handling. Givandet och generositeten förmedlades till den nya generationen. Vad händer nu? Snart är det bara Världens barn som går på gatorna och samlar in gåvor. Vilket blir allt svårare när kontanterna är en bristvara på tillbakagång.

Ett relativt nytt fenomen är alla TV-galor. Det började med flyktinginsamlingen 1986. Idag finns flera galor eller kampanjer som hoppas på att slå nya insamlingsrekord. Märkligt nog lyckas det ofta, kanske för att även företagen och organisationer utmanas. Där ligger kyrkorna i lä eftersom de huvudsakligen inriktat sig på ett personligt givande.

Lukas 3:11 uppmanar oss att dela med oss av skjortor och bröd, bilder för livets nödtorft. I Ordspråksboken finns följande devis: En givmild människa får rikt igen, den som mättar andra blir själv mättad. Många sådana uppmaningar och tankar genomströmmar Bibeln där man hjälper den nödställde. tar emot flyktingar och främlingar och delar med den som hungrar och törstar. Något vi människor behöver lära oss och därefter hålla vid liv. Utan generositet urholkas det vi benämner medmänsklighet och solidaritet!

I Visby Metodistkyrkas söndagsskola fick vi lära oss vikten av att dela med sig. När någon fyllt år under veckan togs en stor sparbössa fram där den som fyllt fick ge en 10-öring för varje år. Alla räknade: ett, två, tre och upp till t.ex. 11. Pengarna gick om jag minns rätt till missionen i Mocambique. Därefter sjöngs följande sång: "Vi har en Gud som oss skydda förmår, söndag och måndag och veckan som går. Vi har en Gud som oss skydda förmår, 52 veckor per år." Så befästes tanken att också högtidsdagar när vi står i centrum och får presenter ska vi dela med oss till dem som saknar...

I kyrkorna har det digitala tagit över. Kollekten förväntas bli swishad. I min församling står kollektkontots qr-kod på ett av de utdelade bladen. Det är förstås bäst att göra det före gudstjänstens början. Försöker man swisha under kollektpsalmen måste man först sätta igång den redan avstängda telefonen. Ingen klarar det konsstycket utan att komma efter i psalmsången.

Somliga församlingar delar ut små lappar eller kort där det står att man swishat sin gåva. Den lappen kan sedan läggas i kollekthåven. Undrar förstås om dessa lappar också når fram till altaret när dagens kollekt bärs fram? Kollekthåvarna blir i alla fall allt mera tomma eftersom även i kyrkan är det få som numera har börsar och plånböcker med kontanter.

Det finns mera som urholkar givandet i gudstjänsterna. Ändamålen, de som skall få kollekten, är ibland ganska okända. Förr kom till varje söndag ett kollektcirkulär som skulle läsas upp vid pålysningarna. Snart nog lästes bara något enstaka stycke eftersom texterna som förklarade och vädjade om generösa gåvor var långa och ibland krångliga. Det hände förstås att någon som visste mer eller representerade gruppen som skulle få kollekten, t. ex. Kyrkan unga, fick kliva fram och prata för "varan".

Tanken på att ge tionde har för länge sedan tynat bort i de flesta församlingar i trossamfunden. Tionde var länge (sedan 1100-talet i Sverige)  en form av skatt som särskilt jordbrukare fick erlägga. Kyrkan skulle, med inspiration från 5 Mosebok 14:22-29, få tionde. Senare blev det särskilt i frikyrkorna vanligt att varje medlem skulle ge 10% av sina inkomster till församlingen. 

Inget hindrar predikanten att ta initiativ och lägga in en passus i predikan som understryker givandets glädje och vikten av att dela med sig, särskilt till dem som saknar. Som det heter i en bön:

O du som blev svar på vår bön,

ett bröd för vår hunger,

hjälp oss nu att vara ditt svar

till dem som saknar vad vi äger i överflöd...

Ordpolisen tog över

Vad skulle i göra utan Sveriges Radio? Sändningarna håller oss på alerten och får oss att tänka efter. Som just idag, denna morgon, när det sades att ett nytt sätta att bekämpa den invasiva växten parkslide fanns! Allt sådant är intressant eftersom många av oss drabbas även om vi bara har kanadensiskt gullris, lupiner eller jättebalsaminer. Nåväl, metoden som forskarna använt sig av gick ut på att låta tamgrisar böka upp området med den invasiva växten. En person intervjuades som deltagit i försöket i ett par år. Grisarna hade verkligen röjt upp i området rejält. Slutsatsen blev: men parkslidet klarade sig!

Parkslidet klarade sig! Hallå, det finns en ny metod vi vill presentera. Fast den fungerar inte! Visst är det en rafflande nyhet. Vi sitter på spänn för att höra hur effektiv metoden är. Och det är den - inte! Antiklimax. Ännu en negativ nyhet i raden av många. Om inte ens grisarna rår på parkslidet, vad ska man då göra? Kommer att grubbla hela dagen...

HANDSKAS

Lite senare i morgonblocket av nyheter rapporteras om ett decennium av stölder hos British Museum. En misstänkt nekar. Muséet erkänner att man brustit i vaksamhet. Reportern sa då att man misslyckats i hur dyrbarheterna handskas. Stopp och belägg, sa min hjärna då. Skulle dyrbarheterna läggas i handskar? Heter det inte att muséet misslyckats med hur dyrbarheterna hanterats? Den inre språkpolisen tog genast befälet och stoppade all annan tankeverksamhet. Är detta verkligen korrekt? När de egna tankeprocesserna kom igång tänkte jag att ett ordmisstag i hastigheten måste vi kunna handskas.

Eftertankens kranka blekhet infann sig. Hade jag hört fel? Hade jag missförstått. Knappast. Var det något att orda eller bråka om? Äsch, inte! Men sådant håller mig alert! SR:s olika nyheter retar tankeförmågan. Och lämnar oss rätt ofta i sticket eftersom vi sitter med fler frågor efter ett inslag än före. Tex. vad föreslår forskarna vi ska använda istället för grisar? 

Nu blev det handlingens minut. Jag letade upp Naturvårdsverkets sida för bekämpning av invasiva arter på land. Tack vare Sveriges Radios märkliga nyhet hittade jag flera andra metoder. Att jag gjorde så var ganska naturligt eftersom i vår familj har vi inga grisar att flytta runt på kolonin där det vackra kanadensiska gullriset har fått fäste. Dessutom är det där med klövdjur inom tättbebyggt område laddat.

I Örebro, liksom i alla städer och samhällen finns regler. Vill vi ha gris på kolonin får vi ansöka om ett tillstånd. Och ska vi ha höns ska de inte störa grannarna. Hos oss gäller alltså följande: "Djurhållning inom detaljplan.

För att få hålla nötkreatur, hästar, getter, får, svin och giftorm inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser krävs ett tillstånd från Bygg- och miljönämnden. Samma krav gäller för pälsdjur och fjäderfä som inte klassificeras som sällskapsdjur.

Höns och tuppar, som vistas utomhus, anses inte vara sällskapsdjur. Detta gäller även höns som hålls i hönshus eller inhägnat. Om du överväger att hålla höns med tupp inom detaljplanelagt område bör du vara medveten om att du ska kunna redogöra för att detta inte kommer störa dina grannar."

Snälla konstaplarna, hjälp till!

Cykel- och gångbanor har blivit farligare än att hugga sig fram i en djungel! När det finns mängder av sådana banor verkar det som om vi befinner oss i ett civiliserat sammanhang. Gångare och cyklister är nämligen separerade, avskilda, från person-m buss- och lastbilstrafiken. Bara det en välsignelse. Men...

Stillsam har nyligen klagat på den breda trottoar som vi har utanför porten till vårt hyreshus. Där riskerar man att få näsan avklippt när man kliver ut. Plötsligt far en matleverantör på moped, en sk. food-dåre, förbi i 30 km/tim så huvudhåren fladdrar. Vi är centimetrar ifrån att bli av med tår och andra viktiga kroppsliga detaljer.

När vi är på väg upp mot stadens utdragna centrum måste vi passera en cykelbana, med risk för livhanken. De cykelburna susar nämligen ner för en lång backe och vi som fotgängare dyker upp bakom en husknut eftersom stadsplaneringen ser ut sådan. Där och på flera andra ställen borde det finns en hastighetskontroll för att åtminstone få fast fartdårarna. Vi har faktiskt länge övervägt att hitta andra vägar att gå, eftersom riskerna är så stora där vi nu går. 

Möjligen kunde vi stå ut om det bara var cyklar som tog sig fram där... men motoriserade sparkcyklar, ibland med två eller tre på den smala brädan, hör också till de snabbaste på den smala banan. Inga hjälmar och inga hand-, arm- eller benskydd har förarna. Förresten är det en utrustning några av oss aningen saktfärdiga gångare också skulle behöva.

Själv går jag med käpp och det kliar ibland i hand och sinne! Nästa gång sticker jag käppen i hjulet på någon som kommer med blixtens hastighet. Fast då skulle jag känna mig moraliskt skyldig att reda upp i kaoset efteråt, kanske ringa på ambulans och slutligen hamna inför skranket i domstolen. Tur att jag har en sådan utvecklad och förfinad impulskontroll.

Många cyklister och mopedister har bestämt att de bara ska fram. Ljussignalerna uppfattas som förslag. Förbudsskyltar likaså. Valfria regler med andra ord. Diagonalt över en korsning fungerar. U-svängar, fast ekipaget då kör mot trafiken riktning, tillhör också det som anses rimligt och gångbart. Inga ringklockor hörs. Inga ger tecken vid svängar. 

Även som förare av motorfordon kan gångare och cyklister (inkluderande sparkcyklar och mopeder) ställa till det. Igår passerade an motoriserad sparkcykel tvärs över gatan framför kylaren på vår bil. Mitt ute i gatan gör han en obegriplig 90-graders sväng mot oss. Hade jag inte bromsat så snabbt hade han numera sjungit i den himmelska kören. 

Fast bilister är inga roliga medtrafikanter. 90% av bilarna har trasiga blinkers. Det ni. Stora bilar tränger sig gärna fram så små bilar måste tvärbromsa. Många förare följer inte heller fartbegränsningarna utan envisas med att 50 km/tim fortfarande gäller i staden, trots att det sedan många år skyltats för 30 eller 40 km/tim. Och fordonen svänger till synes helt oplanerat åt alla håll. Det är som att befinna sig mitt i en happening. Och där två filer går ihop till en har det blivit som en racerbana för att komma först in på den enfiliga vägen.

Vi skådar förgäves efter poliser på staden. Gående eller i målade bilar. Men nej, de håller på med annat. Jagar bovar med bultsax och kofot, kanske? Trafikregler och -normer är i fara. Efterlevnaden av det som gäller vittrar bort i allt högre hastighet! Snälla konstaplarna (ett annat ord för poliser) hjälp till att styra upp på vägar, cykel- och gångbanor!