Med lögnen som vapen

Vad är det 59 miljoner amerikaner ser som många européer inte ser? Vad är det de hör som vi på denna sida Atlanten inte hör? Vad är det de uppfattar som går oss förbi? Något måste det vara eftersom de också har hört lögnerna, smädelserna, hämdgirigheten, hoten, kvinnoföraktet, sexismen och främlingsfientligheten. Allt detta till trots har de hos Trump och i det han sagt och gjort funnit något som vägt starkare. Att lögnen användes som vapen betydde inte så mycket... 

En insikt är att det finns en stor grupp väljare för vilka det Trump sagt inte varit stötande eller egendomligt eftersom de i grunden hållit med honom. Han har gett uttryck åt deras uppfattningar. Hans lögn har varit deras livslögn. Men det förklarar inte på långa vägar hans seger i presidentvalet.

En annan insikt är att oavsett vad Trump har sagt så sågs en röst på honom av många väljare som ett sätt att gå emot makthavare i Washington och i de olika staterna. Detta etablissemang av rika och mäktiga som även Trump egentligen som företagare och mångmiljardär tillhör. Men Trump sågade ledande politiker, mest demokrater men även ett antal republikaner, och bekämpade därmed dem man ute i landet hade tappat tron på. Det påpekas inte så ofta att detta så kallade etablissemang i staterna och på nationell nivå också är demokratiskt utsedda och folkvalda. Folket har på det sättet fått det etablissemang de valt och därmed förtjänat.

En tredje insikt är att de stora förändringar som ny teknik och globalisering leder till upplevts som ett hot understött och påskyndat av presidenten och i viss mån av kongressen och senaten. De gamla tillverkningsindustrierna har vacklat eller fallit. Och i spåren av ökade klimatinsikter har styrning mot alternativa energikällor slagit sönder företag och samhällen. Det har liksom inte varit tillräckligt att energiskiftet leder till mänger av nya arbetstillfällen.

En häpen värld har hört Trump nästan oemotsagd få kalla Hillary Clinton för brottsling och hota henne med fängelse. Han har med förakt kunnat tala om muslimer och mexikaner och beskyllt hela valsystemet för att vara riggat och byggt på fusk! Vanlig anständighet och respekt for all världens väg.  

Evangelikala kristna har inför Trumps kampanj stängt av sin moraliska kompass. Den har bara använts för att pejla hur det skulle kunna bli sedan och så beräknande kalkylerat med att slutresultatet ändå skulle gynna deras inställning till aborter och en rad andra frågor. Ändamålet har för evangelikala kristna helgat medlet. Utan att veta kan man misstänka att sättet att resonera har varit likartat i många andra kristna samfund.

I botten ligger värderingsfrågorna. Utgången av presidentvalet borde bli ett memento och en varningssignal för alla som i vårt land envisas med att hävda ”demokratiska värderingar” som något bärande och som det verkliga skyddet mot främlingsfientlighet och brist på solidaritet, sådant som demokratin i USA just nu låtit segra och lyft fram.

Så vad är det 59 miljoner amerikaner ser som många européer inte ser? Vad är det de hör som vi på denna sida Atlanten inte hör? Vad är det de uppfattar som går oss förbi? Vill vi undvika att hamna i samma situation behövs något mer än allmänt prat om demokrati. Vi ska inte sätta all vår tillit till staten, men inte heller hamna i misstrons gyttjiga dike. Konsten är att bygga ett samhälle som klarar påfrestningen av den omvälvande förändringar som kan drabba enskilda och stora grupper mycket hårt med arbetslöshet, brist på inflytande och med en växande upplevelse av alienation. Stabila och starka folkrörelser kan hjälpa till förutsatt att de lyckas samla människor över sociala klyftor och klassgränser. Ett svar i svaret är att vi behöver en kyrka fri från politisk styrning med en tro befäst i Skrift och lära som bekänns frimodigt och inte låter sig lockas av taktiska överväganden om politisk och världslig makt för att få sin vilja fram.

Läs gärna Susanna Popova som i dagens SvD bl a skriver.  "...den starke ledaren. När många förundras över den bristande kompetensen, det dåliga omdömet och det avhumaniserade språket hos sådana ledare, låter andra tron fylla luckorna. Rationalitet och respekt för demokratiska processer väger lätt mot behovet av att ha en tro på en politisk ledare. När den tron väl fyllt tomrummet är det inte särskilt lätt för andra partier att ta tillbaka det. För att lyckas måste dessa skapa en känsla av samhörighet och framåtrörelse i samhället, något annat att tro på."

Hur är det med begravningarna SvT?

SvT Örebro rapporterade under Allhelgonahelgen att fler väljer borgerliga begravningar. Slutsatsen var också att färre väljer kyrklig begravning. Med allmänna påståenden kan man hävda nästan vad som helst. Man redovisade i TV-inslaget ingenting om hur pass de borgerliga begravningarna ökade och i vilken takt de svenskkyrkliga avtog. Inga siffror eller tabeller hade plockats fram. Lite slappt kan jag tycka. Inte heller klargjordes om utvecklingen avsåg landet eller Örebro län eller något annat område.

I Östergötland ser det tydligen annorlunda ut. Där hävdar man istället att de kyrkliga begravningarna ökar. Och P4 Göteborg har noterat samma utveckling!

I texten på hemsidan för SvT Örebro kunde man läsa att det handlade om länet. SvT skrev:

Det är Alla helgons helg och många tänder ljus för att minnas sina anhöriga. Döden kan vara svår att hantera och allt fler väljer bort kyrkliga begravningar.

Agneta Blom förrättar borgerliga begravningar och det är något som ökat de senaste åren.

– Jag tycker att avsked är väldigt viktiga och det känns väldigt angeläget att kunna bidra till att göra vackra avslut för människor som är i sorg och som vill ta avsked av någon de älskat, säger Agneta Blom

Förra året var bara tre av fyra begravningar i länet inom Svenska kyrkan.

Att ca 75 procent av begravningarna är svenskkyrkliga, vilket motsvarar kyrkotillhörigheten ganska väl, det skulle ju kunna antyda att 25 % begravdes borgerligt. Men så är det förstås inte. Andra kyrkor och samfund står för en betydande del liksom begravningar inom andra religioner.  Så man har anledning att undra hur det egentligen ser ut? Senaste året 2015 kunde man notera en lite ökning av antalet kyrkliga begravningar i Sverige!

I landet har de kyrkliga begravningarna i procent av antalet döda sett ut som följer:

2010              80,9

2011              81,0

2012              78,8

2013              78,0

2014              76,4

2015              76,5

Det är självfallet bra att man låter begrava sig så det stämmer med ens tro och övertygelse. Men när SvT Örebro låter det framstå som om borgerliga begravningar har blivit det man väljer till skillnad från kyrkliga begravningar har man antingen slarvat eller låtit egna preferenser slå igenom. Vilket som, så nog kunde tittarna begära att få se tillförlitliga siffror som visar hur trenderna faktiskt (!) ser ut.

 

 

Ekumeniska uppmaningar som utmanar den egna kyrkan

Lutherska världsförbundet och Romersk Katolska kyrkan skrev historia i Lund den 31 oktober 2016. Då firades en ekumenisk gudstjänst i vilken man undertecknade ett dokument med fem imperativ, vilket vi normalt skulle kalla för uppmaningar!

Uppmaningarna är slutsatsen i dokumentet Från konflikt till gemenskap.

1.    Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.

På Svenska kyrkans hemsida har det blivit: Katoliker och lutheraner ska utgå från enhetens perspektiv, inte splittringens. Söka det som förenar, inte det som skiljer

2.    Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet

 

På Svenska kyrkans hemsida: Lutheraner och katoliker ska vara öppna för att förändras i mötet med den andre

 

3.    Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål

Svenska kyrkans hemsida: Katoliker och lutheraner ska söka synlig enhet och tillsammans utveckla vad det innebär i konkreta steg

4.    Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.

Svenska kyrkans hemsida: Lutheraner och katoliker ska gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid

5.    Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.

Svenska kyrkans hemsida: Katoliker och lutheraner ska vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom tjänst i världen och för medmänniskan

Min förhoppning är att alla som sitter i beslutande positioner i Svenska kyrkan ska läsa och begrunda detta dokument. Förhoppningsvis också gömma något av det i sitt hjärta. För om inte sådana slutsatser ingår i en receptionsprocess där man gör slutsatserna till sina egna så riskerar de att stanna på ytan.

De stora gemenskapsorden är välbehövliga och efterlängtade. De ska rimligen gälla även Svenska kyrkans hållning till den romersk katolska kyrkan. Jag hoppas övertygelsen som resulterat i detta ekumeniska framsteg ska bryta ner allt förakt och avståndstagande som gång efter annan i Svenska kyrkans sammanhang dyker upp och riktas mot katolska kyrkan och sådant som i vår egen kyrka bär katolska drag. Låt även det bli historia genom att lägga det bakom oss!

Nog borde den inomkyrkliga opinion som ofta utifrån allmänkyrkliga synpunkter och erfarenheter visat missnöje med förslaget till ny handbok i och med detta få ett erkännande. Och nog borde ett antal rörelser och grupperingar inom vår egen kyrka också mötas med samma vilja som dokumentet vittnar om för att betona och se vad som förenar.

Regeringen borde skämmas som tvingar Örebroarna betala!

Storstadregeringen fortsätter diskriminera en, och endast en, av landets läkarutbildningar! En överenskommelse som handlade om de tre första årens verksamhet påstår regeringen nu ska gälla framöver! Skandal! Svenska medicinstudenter ska med andra ord tvingas fortsätta snylta på andra länders läkarutbildningar därför att staten inte vill behandla landets läkarutbildningar lika.

Så här rapporterar Svt Örebro: Trots att Örebro universitet bidrar till att lösa läkarbristen i Sverige betalar bara staten för halva utbildningen. Universitetets rektor kallar det hela extremt märkligt och diskriminerande. – Jag förstår inte hur utbildningsdepartementet kan godkänna det här, säger han.

Örebro Universitets rektor riktar skarp kritik mot utbildningsdepartementet eftersom att läkarutbildningen bara erhåller halv finansiering från staten. Resterande delar finansieras inom ramen för universitets ordinarie budget.

– Det innebär att vi måste flytta pengar från andra utbildningar för att kunna väga upp läkarutbildningen, förklarar universitetets rektor Johan Schnürer.

 

Det är bara att hoppas att någon presenterar en avhandling eller en vitbok över statens, utbildningsdepartementets och andra myndigheters hantering av läkarutbildningen i Örebro från dess första början. I flera år fick man känna av de andra stora läkarutbildingarnas aggressiva försvar för sina revir. Någon uppkomling i inlandet ville man inte veta av. Bättre då att svenska medicinare blockerade utbildningar i Danmark och Polen...?

 

Och nu vägrar man att finansiera denna behövda utbildning! Fråga de vårdcentraler och lasarett där det är svårt att fylla de inrättade tjänsterna om läkarna från Örebro behövs och är efterlängtade. Men i regeringskansliet tycker man det är rimligt att skattebetalarna just i Närke ska betala halva läkarutbildningen. Varför inte testa den modellen även i Göteborg, Uppsala, Stockholm och Linköping? Gissa vilka litanior som då skulle kvädas.

 

Skäms regeringen! Protesterna som nu lär komma är välförtjänta. Ingen kommer att tro på Era stora ord om utbildningssatsningar när ni på detta sätt tvår era händer och vältrar kostnaden på lokalbefolkningen i Örebro! Skäms!

Och se - vad texten om Sackaios berättar

Utdrag ur en ny predikan på ordrik

När dessa ord - och se - dyker upp i en bibeltext

vet man att här får man veta något viktigt

om hur Jesus är, man ser igenom, bortom och förbi

det som finns på ytan

Vi ges en nyckel till djupare förståelse

och undrar vad mer kan man då se?

Människan börjar längta efter att se Jesus –

det gjorde Sackaios så till den grad att han

sin utsatta ställning och dåliga rykte till trots

(publikan och korrupt tullindrivare)

klättrade upp i ett träd

Jesus ser oss - som han såg Sackaios.

Det är inte bara med en flyktig och ointresserad blick

han ser med engagemang och intresse,

ja, långt mer än vad som kan kännas behagligt.

Men ibland kan det vara skönt

att äntligen bli genomskådad och avslöjad…

Jesus känner oss vid namn och vet våra liv –

så som han kände Sackaios och visste allt

om honom. Roller, masker eller förställning hjälper inte.

Han skäms inte för oss hur livet än har blivit –

trots att anklagarna förargat mumlar

(skäller och står) i om syndare

Han bjuder in sig till oss – såsom han erbjöd:

idag skall jag gästa ditt hem.

När Jesus möter en människa förvandlas

hon och hennes tillvaro –

såsom Sackaios ångrade och bättrade sig,

gjorde bot och fick förlåtelse:

idag har räddningen nått detta hus

Man kan göra upp med det förflutna,

rätta till det som blivit galet

Det är nog ingen tillfällighet att

tolvstegsprogrammet för missbrukare

innehåller steg då man ställer tillrätta,

allt som man förmår

Man söker upp, kontaktar, reder ut

så som Sackaios nu gjorde upp med sitt förflutna

Snabbtåg utan stöd i Skriften

Ett hundra miljarder och mer därtill ska de supersnabba tågen kosta, sägs det. Med tanke på all slags byggnations glädjekalkyler lär det inte räcka till. Allt för att man ska kunna förflytta sig från Stockholm till Göteborg och Malmö via Jönköping i en rasande fart. Och i motsatt riktning.

En plan för infrastrukturen i det utdragna landet som än mer kommer att gynna storstadsområdenas expansion och glesbygdens förtvining och död! Landet norr om huvudstaden finns inte! En stor del av inlandet inte heller.

Ta Gotland till exempel. Några snabbtåg dit lär det knappast bli. Ingen bro heller. Utan båtresor som kostar de resande mer än det smakar. Sommartid blir det inte sällan mer än 2.500:- för en bil och två personer att komma till Visby och tillbaka till Nynäshamn igen. Behöver man ta sig ner till ön några gånger till per år har man snart lagt ut så pass att det är skäl att överväga att istället skaffa hus i Provence eller Toscana. Eller i Norrlands inland. Med några extra subventionsmiljarder kunde resorna till och från Gotland i princip bli kostnadsfria för resenärerna. Landsvägspriser till Gotland!

Istället för supersnabba tåg behövs fungerande järnväg som binder samma landets alla delar. Då kanske landsbygden åter fick puls och andning. De landsändar som nu har besvärande cirkulationsproblem och med återkommande proppar kunde framgångsrikt rehabiliteras och återvinna hälsan.

Till sist är den springande frågan denna: varför har Ni så himla bråttom att fara mellan de mest tättbefolkade storstadsområdena? Res med måtta och förstånd så Ni hinner hämta andan. Bergspredikans uppmaning att se på blommorna på marken och fåglarna på himlen hinns inte med. Och vore jag mera fundamentalt bokstavstroende skulle jag nog ha påstått att det gör snabbtågen nästan obibliska. Ungefär så!

Idag somnade jag på ett sammanträde

Idag somnade jag på ett sammanträde. Klockan kvart i fyra. Å blanka eftermiddagen. Åtminstone tror jag det. För jag kan inte redogöra för en kvart att mötet. Vilket är generande för en ålderstigen herre. Tiden kan förstås ha hickat till och en kvart försvunnit av bara farten. Sömn är den troliga orsaken. Så vill jag inte ha det. Även om det inte var mitt fel.

Jag tänker hämningslöst skylla ifrån mig. Jag har inte sovit så mycket i natt som jag borde ha gjort. Det vill jag skylla på Åsa Jinder. Någon gång under nattens timmar repriserades hennes sommarprogram (?). Hon berättar där om sitt liv på ett fängslande och gripande sätt. Det fångade mig så pass att jag bara måste fortsätta lyssna.

Kunde du inte ha stängt av radion? Jo, det hade varit möjligt. Men eftersom den stod på den sovande medmänniskans nattduksbord hade jag behövt gå upp. Och då vet an hur det går. Man vaknar ännu mer. För min del brukar jag omedelbart börja frysa. Så då hoppades jag att sömnen skulle övermanna mig och programmet tystna. Men där låg jag och lyssnade. Hur hon smygövade på pappans hemmabygd nyckelharpa som mycket liten. Och hur hon fick börja gå i lära hos en egensinnig spelman. Och hur hon hälsades som ung riksspelman - inget träd växer upp i himlen. Vilket nog betydde att hon ingenting var och inte heller skulle kunna bli det...  Så blev det barn och lycka. Och en otäck bilolycka där hon var en hårsmån från att stryka med.

Inte förrän kvart i fyra på eftermiddagen domnade jag bort en stund. Efter en hyfsat väl genomförd arbetsdag. Undrar så om jag höll stilen och såg ut som om jag bara tänkte med slutna ögon? Eller om jag tappade huvudet och snarkade? Finkänsligheten sitter ibland mycket djupare än vad som vore önskvärt. En liten armbåge i mellangärdet kunde ha gjort nytta.

När jag på nytt var helt närvarande begärde jag ordet och sa något. För att visa att jag tänkt, även om jag slumrat till. Fast säker är jag inte. Jag kan ju ha drömt alltihop?!

Presidentvalskampanj i media

"Trump har rest sig upp till stående, basunerar SvD:s förstasida upp denna morgon. I min lokaltidning NA finns en stor artikel med rubriken: Hätsk duell räddade Trump. Vad är det som händer? Är det den långsamma tillvänjningen vad gäller grovt språk, osanningar och hot som nu mot slutet av presidentsvalkampanjen framstår som godtagbara? En kandidats om hotar att utreda och fängsla sin motkandidat, skulle han vinna, kan alltså resa sig upp till stående och rädda sig och sin kampanj vidare?

Om bedömningen är riktig i dessa rubriker håller Trumps egna påstående på att besannas: ett land som faller sönder. Att det är han som är en av de påtagliga orsakerna till nya motsättningar och klyftor verkar han helt oförstående till. För ett par år sedan hade knappast någon trott att det vi nu ser utspela sig ens varit möjligt.

Tron sitter trångt

Den rätta kristendomen är inget populärt ämne för konversation. Inte ens för seriösa samtal eller behandling i seminarier verkar någon vilja ta uttrycket den rätta kristendomen i sin mun. Men varför skulle någon vilja göra det? Själva saken står fram som allt viktigare - de som inte delar den rätta kristendomen ska marginaliseras och skuffas undan.

Den rättta kristendomen handlar inte i första hand om att bli frälst och försonad, att få sina synder förlåtna. Inte heller handlar den om tro och rättfärdiggörelse. Den lyfter inte frågor om kyrko- och församlingssyn. Den gäller inte uppenbarelsen eller bibelordet. Den handlar förts och främst om etiska ställningstaganden och politiska hållningar! De döpta och troendes allmänna prästadöme har förvandlats till en grupp vilken som helst där tron inte längre spelar någon speciell roll. Det har blivit en sällskapsresa där biljetterna lättvindigt delas ut som om människan förfogade över Guds löften och försoningsverk oavsett tro och bekännelse.

Så tänker jag en dag när flera det i flera samtal påpekats att dman upplever hur det i kyrkan inte längre handlar om människans eviga väl hos Gud utan om att människan ska må bra och få sin person, sina val och sitt värde bekräftat. Men tron sitter trångt. Paradigmskiftet har redan ägt rum. Frågan är om man kan byta tillbaka till en tidigare hållning? Men nu med insikter om att så gott som alla häftiga och moderna framgångsrecept gett uttrycket att kämpa ända in i kaklet en ny innebörd. Full fart in i väggen verkar mindre smart. Man borde försöka vända och simma tillbaka. Vad tänker Du?

Lägg ner partipolitiken i Svenska kyrkan

Två ledande socialdemokrater uttalar sig i nätannonsen där partiet raggar nya s-märkta kyrkopolitiker. Den egna organisationen räcker tydligen inte till. Och kyrkans aktiva folk tycks man inte vilja se som rekryteringsbas. Därför fiskar man på nätet. Så här säger den ena politikern:  Kyrkopolitik handlar om värderingar. Vill du vara med och stärka kyrkans arbete för medmänsklighet och solidaritet? Vill du att Svenska kyrkan ska bidra till ett samhälle som håller ihop? Då behövs du som socialdemokratisk kyrkopolitiker!

Orden är Wanja Lundby-Wedins, hon som stått i spetsen för hela den fackliga LO-rörelsen. Vad betyder det att kyrkan ska bidra till ett samhälle som håller ihop? Inte kan det vara kyrkan som det ideologiska kittet hon efterlyser, ungefär som när kyrka och tro under århundraden höll samman Sverige? Nu handlar det förmodligen om att kyrkan ska stärka sådant som det sekulära Sverige, stat och kommun, gör. Om kyrkans insats behövs är förmågan att klara ekvationen på egen hand inte så utvecklad. Varför ska kyrkan göra just detta samtidigt som man tydligt märker att man inte behövs som leverantör av välfärd, till exempel inom vård och omsorg. Kyrkan kan tydligen användas som ett redskap i samhällsbygget. Men inte utifrån sina egna förutsättningar utan styrda av politisk vilja. Så att samhället håller ihop. Den insatsen vill man ha av den kyrka där partiet påtagligt underblåser splittring och ställer grupp mot grupp, något som bidrar till att trycka isär och söndra! Läser man annonsen i sin helhet är det som om alla utom socialdemokrater vore sådana att de gör kyrkan inåtvänd och exkluderande. Det är inför en nätkampanj som denna man kan undra var alla röster som ondgör sig över den dåliga stämningen i inomkyrkliga diskussioner håller hus? Eller är just denna typ av hotbild, den som annonsen ger uttryck åt, uppfattad som god och glad?

Wanja Lundby-Wedin vill få nya partikamrater som genom att bli kyrkopolitiker kan stärka kyrkans arbete för "medmänsklighet och solidaritet". Ska man relatera det som sägs till kyrkans och församlingarnas grundläggande uppgift är det nog diakonin som här kan komma ifråga. Kyrkans diakoni är kopplad till altaret och uppfattad som trons gensvar på Guds nåd och kärlek. Utan den kopplingen blir insatser på området som vilka andra sociala insatser eller goda gärningar som helst och kan utföras av vem det vara vill. Kyrkan blir som vilken förening eller sammanslutning som helst.

Jesper Eneroth, ny gruppledare för det socialdemokratiska arbetarpartiet i kyrkomötet, uttalar sig också: Ser du värdet i en öppen demokratisk folkyrka som tar ställning för alla människors lika värde och rätt? Vill du kämpa för en kyrka som går i takt med tiden och står upp för de mest utsatta oavsett? I såfall ska du ställa upp som kyrkopolitiker för Socialdemokraterna! 

Det kanske vore tid att på nytt problematisera vad uttrycker "öppen demokratisk folkkyrka" kan betyda. Särskilt som man kan uppfatta att värdeorden öppen och demokratisk kopplas till folk och knappast alls till kyrka. Det demokratiska i Svenska kyrkan tillförs inte av politiska partier eller allmänna val som kopierar de vanliga politiska valen. Kyrklig demokrati pekar mot medlemmarnas delaktighet och aktiva liv i kyrkan. Det inflytandet kan formas på många olika sätt och det fanns ett sådant inflytande långt innan partipolitiken ens var uppfunnen. Visserligen med sin tids inskränkningar men ibland omvittnat som inspirationen till och grunden för svensk demokrati över huvud taget! Och det finns många kyrkor och trosssamfund i Sverige som lyckas väl med sin kyrkliga demokrati de politiska partierna förutan!

Det är som om förledet folk i ordet folkkyrka tar ut kyrka. Ty man vill representera folket när man sitter i kyrkans beslutsförsamlingar. Frågan är om man samtidigt vill vara kyrka i sina förment folkliga partier? För där uppmuntrar man naturligtvis till tro, till kyrkogång och gudstjänstdeltagande, till dop och konfirmation, till hörsamhet vad gäller Guds lag och evangelium?

I denna kampanj säger man egentligen ingenting om kyrkans och församlingens viktigaste och centrala uppgift: att se till att Ordet förkunnas och sakramenten förvaltas, att undervisa och missionera utifrån det kyrkan tror, lär och bekänner som en apostolisk kyrka tillsammans och i gemenskap med den världsvida kristna kyrkan. Kvar finns diakonin vars uppgift att tjäna Gud och medmänniskan i världen strömmar ut från altaret och gudstjänstens möte med Gud.

Att arbeta för människors värde och rätt kan göras utifrån alla möjliga utgångspunkter. I en kyrka främst utifrån att människans värde är givet av Gud och ligger bortom trender och politiska kantringar. Det är då det där med att gå i takt med tiden kan oroa. Det kan tyckas uttjatat men uppenbarligen behöver det påpekas igen: kyrkan och nutidens lärjungar ska leva i världen men inte av världen och den ska lyda Gud mer än människor.

Lägg ner partipolitiken i Svenska kyrkan! Tillbaka till källorna! Det vore en reformation värd namnet!

Den stackars Luther, vad ska han tänka om Svenska kyrkan?

Den stackars Luther, vad ska han tänka om Svenska kyrkan?  Luther som menade att kyrkan är de heligas samfund, emedan endast de människor är hennes rätta medlemmar, som är helgade i en rätt tro. Han hävdade också att man kallas kristen för att man genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom som Frälsare och Saliggörare. Skulle Luther verkligen gå på tankegångarna som Socialdemokraterna basunerar ut i en redan omdebatterad nätkampanj, att kyrkan är hotad av människor som vill göra henne inåtvänd och exkluderande?

Och nu annonserar man efter nya kyrkopolitiker som kan företräda det socialdemokratiska arbetarpartiet i Svenska kyrkan. Man säger sig nämligen behöva bli fler som bekämpar homofobi och kvinnoprästmotstånd och som värnar människovärdet. Jaha. Är det verkligen det den kristna kyrkan huvudsakligen är kallad till och finns till för? Är det en rimlig sammanfattning av vad kyrkan handlar om, av dess tro bekännelse och lära, att uppdraget idag kokar ner till att gå i strid mot homofober och kvinnoprästmotståndare?

Det märkliga är att man nu jagar nya personer via nätet för att fylla på sina listor. Strax efter att en genomgripande pastoratsreform genomförts som kraftigt begränsat det antal förtroendevalda som har makt och inflytande. Det talades en del om att reformen skulle lösa kandidatbristen eftersom man före reformen hade haft uppenbara problem på sina håll att fylla platserna i församlingskyrkoråden. Nu kunde man vara friare att tillsätta de relativt maktlösa församlingsråden och nöja sig med att besätta de viktiga platserna i kyrkoråd och fullmäktige med (ur partiets synvinkel) pålitligt folk.

Så nu annonserar man efter människor att fylla listorna med. Trots pastoratreformens frontförkortning. Som om det inte fanns tillräckligt med duktigt folk i församlingens gudstjänster och övriga verksamheter, sådana som faktiskt visat att de verkligen vill vara med i kyrkan och inte bara representera ett parti. Sådana i det egna sammanhanget aktiva personer som partiet skulle välja om det handlade om platser i en arbetarkommun eller om kommunala förtroendeuppdrag!

Hur var det nu Luther formulerade sig? Kristenheten på jorden uppkommer och tillväxer därigenom, att den heliga Ande kallar och församlar, upplyser och helgar henne samt behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i en rätt tro... Kan det vara så att redan Luther drog upp vissa gränser och visade vägen mot kyrkans hjärta och Skriftens centrum, dvs vände sig inåt? Ja, det tror jag!

Ideologisk rensning genom nytt vigningsvillkor

Ett trossamfund, en kyrka, är inte en förening vilken som helst. Dessvärre har kyrkosynen glidit iväg och liknar nu mera ett politiskt parti än en apostolisk gemenskap som till lära och tradition är fast knuten till en världsvid gemenskap: Kristi kyrka på jorden.

Befängd tanke, detta att kyrkan skulle ha blivit som en förening eller ett parti. Men åtminstone om man betraktar viljan att förändra kyrkans sätt att vara och verka är det inte så avlägset att se det så. Någon kommer på en idé och vill vips få den infogad i Svenska kyrkan. Förslag dyker upp i föreningar och partier och vinner så småningom kanske anklang. En kyrka är däremot bunden av en lång rad beslut i vår kyrkas historia. Kyrkan har bejakat de urgamla trosbekännelserna och därmed deras teologi. Vi har därtill lagt den heliga Skrift som en särskild instans i avgörandet av vad som ska tros och bekännas.

Nu dyker förslag upp om att införa nya prästvigningsvillkor som dels kommer att begränsa biskoparnas prövning och därtill binda kyrkans vigning till en bestämd hållning för den relativt nya företeelsen enkönade äktenskap. En ordningsfråga kommer det att heta. Men infogas det i vigningsvillkoren blir det något som kyrkan ska tro och bekänna. 

En ny äktenskapssyn måste omfattas och ska enligt somligas förslag bli ett villkor för att kunna få Guds kallelse bekräftad av Svenska kyrkan. Ett utstuderat och klurigt sätt att göra sig av med de präster som inte fullt ut och med munnens bekännelse omfattar övertygelsen om att kyrkan genom sekler missförstått skapelseordning och äktenskapets instiftelse och att sortera bort alla som kan tänkas ha minsta lilla tveksamhet eller avvikelse just i fråga om äktenskap! Inte om synd och frälsning, om Guds löften och den apostoliska traditionen. De som tänker ”fel” ska rensas bort, så uppfattar jag förslaget. Ideologisk rensning är med andra ord tanken och idén. Och de som driver denna förändring tillhör sammanhang där mångfald och tanke- och yttrandefrihet tidigare hållits som vore de heliga. Så icke mer?

Slår Svenska kyrkan in på denna tvångets väg med nya vigningsvillkor viker den än mer av från sin samhörighet med den världsvida kristenheten. Det vore mer än olyckligt.

Tron flyttar från förgrund till bakgrunden

Kristen tro kan inte tvingas fram. Konversion under svärdsegg är också en sedan århundraden bortlagd missionsmetod. Även om man ibland får läsa hårresande exempel på hur människor ställts inför att byta religion eller att dö. Terrorism kallas och är sådant.

För en tid användes kolportörernas pamflett- och bokspridning som ett sätt att väcka och nära tro. Predikan har under vissa tider använts för att väcka tro. Så till den grad att kyrkotroget folk något tröttnat över de ständiga maningarna till omvändelse, som om de helt saknade tro. Att predika för de frånvarande verkar mindre välbetänkt. Men vad ska man göra när de öppna verksamheterna nästan per definition nödgats och tillåtits tiga om evangeliet och dess glada nyheter.

Möjligen kan det vara en följd av att man tänkt att tro åstadkommer människan inte av sig själv utan får som gåva av den helige Ande. Då gör ju de mänskliga ansträngningarna vare sig till eller ifrån har många av oss tänkt. Åtminstone ibland. Följaktligen har vi avstått från att ta tag i frågan om hur det går till att bli en kristen och hur tron kan födas.

Mig förvånar det att en reformatorisk luthersk kyrka där tron stått i förgrunden så lyckats skjuta den åt sidan, till bakgrunden. Från tron allena till en kyrkans tro som man kan ha eller mista. Ty kyrkan har en bekännelse så att enskilda inte behöver? Eller har jag alldeles missförstått saken?

Tiden går och kalendern verkar fulltecknad.

Tiden går åt. Så mycket fritid det skulle bli när pensionen kom. Lediga dagar att flanera i skogen, rsor att planera och genomföra, böcker att läsa och ämnen att studera. Vart tar tiden vägen? Istället har det blivit alla möjliga små uppdrag här och där. Men så är det hål i Svenska kyrkans organisation och gamlingarna behövs som ett slags kyrkligt plastic padding för att täta läckor och fylla vakanser.

Någon kallade mig härom dagen för den evige vikarien. Så evigt lär det inte bli men någorlunda ständigt, en kort period. Tillförordnad församlingsherde har jag blivit och universitetspräst fick jag vara och dessutom har jag prövat uppgiften som mentor för en nybliven chef och ledare. Dessutom har jag blivit anlitad för att hålla en del föredrag. De flesta om en katt, Min katt: Sixten, the cat, som har blivit känd lite här och där. Han är annorlunda. Brister ut i sång rätt var det är. Med versmått hämtade från psalmboken. Katten fick jag av församlingens arbetslag, mina arbetskamrater, när jag fyllde sextio. Sedan dess åldras katten för varje år, ja varje dag. Men på ett behagligt livsnjutande sätt. Men även Olaus Petri har blivit allt mera intressant. Honom vill man höra om. Så kantarellerna jag tänkt plocka finner jag på det bästa stället: Stora torget. Och lingon därtill. Lättplockade.

Min uppgift har ibland varit att i kyrkliga öron viska: kom ihåg att du är dödlig, att vårt sammanhang också är det. Men sällan uppskattas slaven på triumfvagnen. Och skulle något brista i kyrkans organisation och struktur så är det ofta någon annans fel. Särskilt slavar och budbärare blir då belönade. Med munkavle. Ombedda att hålla tyst och inte oroa och ställa till besvär med sin negativism och brist på tillit.... När det istället faktiskt kan handla om hopp och tro om ett annat sakernas tillstånd!

 Det är då det lokala arbetet i församlingen med gudstjänster, möten och samtal blir så uppfriskande. Ty det är lokalt som kyrkas hälsa prövas och det är där det ännu lever. På många håll. Om än deltagarna ibland blivit färre. Men vi bekänner vår synd och skuld och tar emot förlåtelsens ord oavsett vilka vi är. Där lämnas rollerna, som Sverigedemokrater eller rödaste röda eller var vi nu menar oss höra hemma i världens sammanhang, för en stund åt sidan i mötet med kyrkans Herre!

Så går varje dag sin gilla gång. Kalendern har fulltecknats. Bloggen fått vänta. Tills en dag andan åter faller på. Vilket nog är en okänd sida av den helige Andes sätt att puffa igång oss igen? När orken trutit. Kanske?

Profilerad och genuin tro

Reformationsjubileet lär vara på gång lite här och där i Svenska kyrkan. Samtidigt ställs lite yrvaket frågor som: är det ett reformationsfirande? Borde vi inte göra något? Ska vi snöa in på historien? Skulle vi inte tänka på hur vi kan öppna för ständiga förändring och nya reformer?

De ständiga förändringarna har av erfarenhet inte varit särskilt lyckosamt. Det finns en hel del gjort som hade varit bättre ogjort. Särskilt som förändring alldeles för lättvindigt kopplas till utvecklingsoptimism - bättre och bättre år för år eller varje reform är till det bättre.

Stordriftsfördelarna har länge överdrivits både i kyrka och samhälle. En förändring som drivs av ekonomiska motiv och övertro på rationalisering. Det blir billigare och effektivare tror de som ivrar. Att det riskerar att i kyrkan bli större avstånd mellan medlemmar och beslutsfattare erkänns sällan, inte heller att gudstjänsterna blir färre och gudstjänstfirarnas led allt glesare. Och trots att mission är en av de fyra grundpelarna i kyrkan så missioneras sällan. Det räcker liksom att ha breda kontaktytor och mera öppen verksamhet och färre profilerade grupper därför att i en obestämd framtid kan det löna sig...

En kyrka kan inte fungera som kyrka om den inte bärs av människors tro. Man kan inte leva av kyrkans tro och liksom åka med av bara farten, Det är den personliga tron som från den första församlingens tid byggt kyrkan och det räcker inte att samla på kontaktytor och mötesplatser, hur fint det än är. Om mötesplatser ska fungera måste människor få möta en profilerad och genuin tro på Jesus Kristus och löftet om rättfärdiggörelse och frälsning.

Annat tar plats i sinne och hjärta

Vi borde tala med varandra. Så har det hetat. Enbart så kan man återfinna det som man tror gått förlorat. En grundläggande kristen samhörighet. Öppna kanaler för utbyte av tankar. Gemenskap. Rent av vänskap. Som ofta tvingas jag erkänna att någon gång ibland har jag tänkt i samma banor. Vilket inte betyder att det blir mera rätt. Sådana möten kan också gå överstyr och ställa till det.

Det är klart att uppriktiga samtal och diskussioner kan gynnas av att man träffas. Diskussioner och argumentation via artiklar och sociala medier blir gärna både distanserat och opersonligt. Samtidigt har de senaste månaderna visat att den debatten märkligt nog snabbt riskerar att spåra in på person. I den meningen kan det bli oförsonligt personligt.

Katarinastiftelsen kan möjligen vara ett undantag där man vågar låta olika meningar mötas. Men den som flitigt läser tidningar, predikoturer och kyrkliga blad lär ha svårt att hitta mötesplatser där olika meningar tillåts möta varandra och brytas. Lokalt är det oerhört svårt att hitta debatter om teologi, diskussioner om tro, seminarier över åsiktsgränser och en förmåga att föra dialog. Det är som om det är mycket lättare att möta dem som tillhör andra religioner än oliktänkande inom samma kristna kyrka.

Kan det vara så att i en kyrka tror man sig veta precis hur andra kristna tänker och argumenterar? Och man vill inte veta mer vilket förklarar varför man här och där avfärdar meningsmotståndarna och de argument man tror sig känna till. Somliga har gett upp, några för att de inser att de aldrig kommer att bli hörda utan upplever sig alltmera avfärdade och utdefinierade. Andra har lagt av för att de ändå inte vill veta av de där andra vars förhatliga uppfattningar man gör säkrast i att avvisa som kritiska, grälsjuka och konservativa.

Det blir svårt att ta tillropen om att mötas på fullt allvar när den förhärskande normen är att man håller sig till dem vars åsikter man delar. Min personliga erfarenhet från flera olika sammanhang är att det gärna sägs finnas vilja till samtal för att hitta gemensamma lösningar. Det har gällt både församlingen och personligt. Facit har flera gånger blivit total överkörning och noll lyssnande. Det är sådana erfarenheter som gör att förhoppningarna om samtal är svåra att ta på fullt allvar. Tilliten och det förtroende man förväntas ha har fått sig en knäck.

Om sådana erfarenheter gör det svårare att lita på dem som har det yttersta ansvaret, är det så konstigt? Är det illojalt? Är det kärlekslöst? Sådant fyller somliga dagar mina tankar. Men så händer det något fint i lokalförsamlingen och mässa firas. Då får annat ta plats i sinne och hjärta! Äntligen!

Den främste kyrkokritikern var Martin Luther

Finns det någon så framstående, och elakt dräpande och karikerande, kyrkokritiker som Martin Luther? Men sådant vill få kännas vid. Det är glömt. Det var då och nu är nu. Idag håller vi inte på med sådant. Det passar sig liksom inte att tillhöra en kyrka vars existens är beroende just av en teologisk och bekännelsecentrerad kritik av den då existerande kyrkan, dess ledning, hierarki, maktanspråk och teologi. De teser vars uppspikande bildar inledning på reformationsjubileet ifrågasatte bland annat avlaten i fräna och klara ord.

Tänk att kritik och ifrågasättande skulle bli en sådan nagel i ögat på en (åtminstone nominellt) luthersk kyrka att inlägg och synpunkter antingen avfärdas med allehanda lösa påståenden, som ifråga om Mitt kors,  eller genom försök att slippa eller kväsa diskussionen med hjälp av upphöjd tystnad, som när det gällt kyrkohandboken eller pastoratsreformen.

De som innehar majoritet och styr besluten har all anledning att lyssna till kyrkans många olika kyrkliga minoriteter vars upplevelser och synpunkter det finns goda skäl att ta på allvar. Ett skäl kan vara att de tillhör kyrkan och ofta har starka rötter i kyrkans tradition och lära. När de marginaliseras eller avfärdas gör man Svenska kyrkan allt trängre och intolerant, trots det myckna talet om mångfald och tolerans. Poängen med kyrkan är inte att vi som tillhör ska bli allt mera lika varandra. Inte ens i etiskt eller politiskt hänseende. Det är Kristus som är föredömet och den vi vill följa.

Egenkontroll av debattinlägg

Vid debatt och diskussion inom kyrkan går det att hitta förhållningssätt som klargör på vilka punkter man håller med varandra och var man skiljer sig åt.

Jag har redan föreslagit en regel eller ett förhållningssätt mot vilket man kan läsa av sina egna texter. Den första innebär att: man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

En andra sådan regel kan vara: man skriver sanningen, berättar hur det är eller åtminstone hur man uppfattar att något är. Många exempel finns på inlägg i debatt och på sociala medier som visar att man inte vill ha debatt. De som tycker annorlunda och inte kan hålla med gör bäst i att hålla tyst. Det är inte en framkomlig väg. Mästaren själv menade att ja ska vara ja och nej ska vara nej. Hur skulle han ha kunna kritisera rådande system om han följt råd om att vara tyst? Hur skulle det då gått med månglarna i templet? Hur hade det gått med hans nödvändiga verop om det varit idag?

Som en tredje kontrollpunkt kunde man försöka bedöma hur viktigt det är att låta sin röst höras i just denna fråga. Hur angelägen är frågan? Hur starkt är det egna engagemanget? Riskerar det att förblinda?

En fjärde punkt är förankringen i det som är kyrkans egna grunddokument. Det är oundviklig att det som berör kyrkans bekännelse, tro och lära behöver ventileras och avhandlas. Då är det förankring i det som är kyrkans i bekännelsedokument intagna hållning som ska väga tungt. Vill man ändra får man ge ytterligt starka skäl.

För det femte kan det inte vara fråga om vilka betydelsefulla och viktiga personer som redan tyckt till. Det måste vara själva sakfrågan en diskussion gäller, inte i vilket sällskap man hamnar när man vill få uttrycka sin mening. Applåderarna borde klappa sina händer genom att själva formulera några tankar om varför de, oberoende av alla andras positionering anser det de anser.

Ekumeniska råd att begrunda

Tillit och öppenhet ska prägla ekumeniken, dvs den strävan efter gemenskap för världens och Kristi skull som har lagts på kyrkorna och de kristna. Sveriges kristna råd har gjort vissa rekommendationer genom åren för att främja det goda klimatet mellan kyrkor och samfund. Två av dessa tumregler lyder:

Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund - att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras traditioner.

Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som förenar oss - utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för kristen tro.

Man kunde tänka att något av samma anda skulle kunna råda i en kyrka. Men missförstå inte denna önskan som att det därmed blev omöjligt med en rak och frän debatt. I dessa råd vill man ta fasta på det som förenar men utan att låtsas som om vi vore förenade i allt. I en kyrka behöver alldeles särskilt skillnader i lära diskuteras och då utifrån det som redan är kyrkans fastslagna tro, bekännelse och lära. De som vill förändra bekännelsen behöver göra mer än att tycka. Exegetiska skäl och argument behövs såväl som en diskussion av vad i traditionen man stöder sig på när man vill förändring, så att det finns någon slags kontinuitet i det kyrkan håller sig till.

I kriser och vid starka spänningar inom kyrkan kan man särskilt minnas ett annat råd som SKR givit vad gäller den interreligiösa dialogen utifrån ett möte inom Borgågemenskapen om religionsmöten. Det handlar om att säga sanningen om den andre:

 

Att tala sanning kräver av oss att vi undviker ett förenklat eller homogeniserat språk. Vi behöver istället erkänna att varje trosgemenskap, inklusive vår egen, är både komplex och full av olikheter. När vi talar om andras tro eller religiösa bruk måste vi först skaffa oss bra information och dessutom lita till auktoritativa källor för att bygga upp vår kunskap. Detta kräver att vi anstränger oss att sätta oss in i deras situation på ett fantasifullt sätt och med god vilja. Det är orättvist att jämföra vår egen religions ideal med någon annans religions seder och bruk eller vice versa. Både kristna och andra medlemmar i våra samhällen måste vara medvetna om att vi alla står inför utmaningar när det gäller att leva ut vår tro i samhället. Även i situationer då vi är djupt oense med varandra måste vi anstränga oss att förstå de andras tro och bruk, att respektera den tro som genomsyrar dem och att älska dem som våra medmänniskor. Om vi vid något tillfälle anser att vi måste kritisera den andres ståndpunkt måste vi samtidigt beakta en självkritisk hållning.

Uppenbar är att i den debatt som förekommit t ex kring mitt kors så finns det gott om glidningar och övertolkningar. En rimlig kritik av jihadism och islamism ses omotiverat som något som kan driva fram ett religionskrig. En rimlig debattregel är att man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

Att tala sanning innebär förstås också att man säger det man tänker när man tänkt efter och inte låtsas och förtiger. Sanningen gör fri och blir det konfrontation och strid på grund av att man inte kan tiga så ska det inte förhindra civiliserat uppträdande och dessutom måste man kunna finna vägar till meningsutbyte i andra sammanhang än på offentliga arenor.

 

Debattforskning efterlyses

Korsdebatten svänger. Fler träder nu fram och ger en annan bild än den antagonistiska som varit förhärskande. Nu får mitt kors mer erkännande och intitiativtagarna beskylls inte lika frekvent för allt möjligt, t ex att få det se ut som ett "inbördeskrig" i Svenska kyrkan.

Sällan redogjordes rättvisande för intiativtagarnas ståndpunkter. De överdrevs och karikerades och karikatyren polemiserade man emot. Ett slags debatteskalation som inte kunde förstå eller höra...

De tre initiativtagarna påstods dela upp världen i vi och dom och att rent av ställa offer mot offer, ja att önska kulturkamp och religionskrig. Plötsligt gick det an att ha ett dom som man inte ville ha med att göra, dom där tre och några därtill som ständigt angriper vår kyrka. Det blev personliga påhopp och angreppen blev till sist droppen för en av dem som steg av kyrkan och gav upp möjligheten att utöva vigningstjänsten. Sorgligt.

Dags för oss alla att fundera över perceptionsstörningar, kring bjälkar och grand.

Men så grep andra in. Det skrevs krönikor i DN och SvD. Och några biskopar hittade äntligen sina pennor och formulerade några kloka saker när de försökte reparera och ställa till rätta.

Besinning är bra. För oss alla, oberoende av ståndpunkter. Men eftertanken kommer ofta sent. Alltför sent. Om den kommer. Man vet inte riktigt säkert. Andras brister i debatten kan man inte göra mycket åt, men de egna svagheterna ligger alltid inom räckhåll så att de kan åtgärdas.

Nu efterlyser och önskar jag en akademisk uppsats eller ett forskningsprojekt där debatten och dess argument kunde destilleras fram. Vad sades egentligen. Var argumenten och inläggen inriktade på person? Teologi? Politik? Kyrkosyn? Visst vore det spännande?! Vad skulle vi då inte få se...

Tänk om Luther levt idag. Han var ingen skygg liten debattör. han tog i så en kyrka sprack. Kallde folk heretiker och villolärare. Förkastade och fördömde. med samma djärva sinne. Så vi kanske inte ska vara så oroliga ändå... Vi kanske har det i generna, luthergenerna...