Se Adam och övergreppen på Uppdrag granskning!

Ser Uppdrag gransknings skakande reportage i tre delar: Adam och övergreppen. En veritabel mardröm! Orkar knappt se färdigt programmen. Knyter näven och får lust att sända in en polisanmälan om myndighetsmissbruk och en kommuns övergrepp. Får stilla mig och tänka att detta måste vara välkänt av många med ett rimligt rättsmedvetande, det borde ligga på dessa människor att övergrepp och tjänstefel inte går opåtalade.

När jag tänker efter vet jag förstås att anklagelser om sexuella övergrepp mot en förälder som drabbat ett barn alltid är synnerligen allvarliga och kräver grundlig utredning. I det här fallet fanns ingen substans utan det verkade som om anklagelserna var ett led i en skilsmässoprocess. Tingsrätt och hovrätt friade den anklagade pappan och Högsta domstolen tog inte upp ärendet utan hovrättens dom stod fast. Trots domsluten fortsatte socialförvaltningen att hindra pappan från att få vårdnaden om sitt barn, den vårdnad som domstolar slagit fast...

I det här fallet har inte Barnkonventionen vägts in i ärendet. Det har tillåtits att helt bortse från barnets rättigheter. Konsekvent har handläggarna mörkat pojkens egna berättelser och hindrat pappan och rätterna att väga in hans egna ord!

Det blir bara värre. Och chefer är införstådda med att vränga lagen. Nu undrar jag naturligtvis om de som hade hand om pojkens ärende på något sätt fick stå till svars för vad de utsatte pojken för? Ledde det till omplacering? Avskedande? Mer behöver jag inte skriva. Se själv. Och vet att det händer att socialförvaltningar agerar självsvåldigt utifrån oklara grunder i olika ärenden. Inte så att hela systemet ska anklagas, men den interna kontrollen verkar inte alltid fungera. Och vem har ork och tålamod att vänta ut olika rättsprocesser?

Tilläggas bör att kampanjen mot svensk socialtjänst för att den "stjäl" muslimska barn är fullständigt grotesk. Den som läser nyhetsrapportering och följer redaktionella medier vet att det finns enskilda ärenden, fall, där sociala myndigheter drivit iväg från att sakligt och opartiskt utreda och besluta. 

Än en gång: Se Adam och övergreppen!

Har dom ingen skam i kroppen?

Många som jag möter störs enormt av politiken på världsplanet. Vi oroas, grubblar och funderar. Vi drar våra egna slutsatser och förenas i att det är så mycket som bara måste förändras! Så här har jag reagerat:

Den starkes rätt är det som gäller! Och en förbannelse för den lille och svage. Trump talar med Putin, över huvudet på Zelensky. Försvarsminister Hegseth (USA) låter meddela att Ukraina inte kan få tillbaka Krim och andra områden som ryssarna ockuperat! Ukraina kan inte heller få gå med i Nato basunerar USA:s nya regim ut till lydnad och efterföljd. De stora nationerna tar utan mandat befälet...

Nedläggningen av USAID belyser situationen. De som är rikast i världen bryr sig inte om de fattigaste och utsatta. Medmänskligt förakt kallas det när man ser nöden och inte bryr sig det minsta. En dödsdom blir följden för personer som nåtts av behjärtansvärda AIDS-program och andra livsnödvändiga insatser vid mänskliga katastrofer. Förr sa de äldre när något allvarligt och upprörande hände: Har dom ingen skam i kroppen?! Den frågan är även min!

Denna skolgårdens härskartekniker, gör du inte som jag säger får du stryk (eller strafftullar), blir alltmer stormakternas modell. De gör anspråk på att bestämma hur världen ska se ut. FN räcker inte till eftersom i säkerhetsrådet sitter nu några av världens största nationer med vetot redo att brukas när något som inte passar ska avhandlas. 

Läget börjar bli så allvarligt och hemskt på många håll i världen, t.ex. i Ukraina, Gaza, Västbanken, Etiopien, Sudan och Myanmar, att det är Psaltarens böner och ord som förmår uttrycka mångas vrede och ilska över orättfärdighet. Som därtill kan visa längtan och formulera hopp efter sanning, rätt och rättfärdighet!

Hur länge skall ni döma orättfärdigt

och ta parti för de skyldiga?

Ge de svaga och faderlösa deras rätt,

låt de hjälplösa och fattiga få rättvisa,

rädda de arma och svaga,

befria dem ur de ondas våld!

(Ur Psaltaren 82)

Det finns inga ord...

Hur känner du inför det här? Journalisten som leder TV-utsändningen frågar en reporter på plats utanför Risbergska i Örebro. Och vad ska den stackaren svara? Svårigheten är att kanaler sänder i timmar utan att någon ny information kan rapporteras. Även gäster i studion får kommentera det lilla som alla redan fått reda på. Tomgången blir också den smärtsam.

Prominenta personer säger att det inte finns några ord som kan uttrycka det som hänt, det människor upplever och känner. Sanningen är väl att det visst finns ord, men de känns otillräckliga och begränsade, de lyckas inte fånga vidden av det massmord som ägt rum. Som gammal begravningspräst förstår jag reaktionen. Ett liv är över och där finns mest förlust, saknad, gränslös sorg och förtvivlan. 

Ändå behövs orden, de otillräckliga och begränsade. Inte så mycket orden från omgivningen som från de sörjandes munnar, stapplande och trevande formuleringar så att allt det som gör ont får börja sippra ut. Men att så gott som omedelbart se den sörjande och höra orden i televisionen är övermäktigt och att lämna ut personen och allt det som helst och mest bör höras nära och lokalt.

Just nu är bönen för de döda, alla anhöriga, alla på olika sätt drabbade, det som ordlöst och med trevande formuleringar blir vårt sätt att överlämna det som skett. Vi som står vid sidan om och inte är involverade kan i alla fall tända ljus och delta genom att tala med vår Herre om och för de utsatta... Kyrie eleison, Christe eleison, Kyrie eleison!

Ett rop på hjälp!

 Vaknar mitt i natten av att rumsgrannen låter som en ångbåtsvissla. I sömnen. Någon timma senare väcker han mig igen genom att ropa: Jag betalar! Som vore han ansatt av kronofogden. Nattvilan fungerar inte. Flera gånger under natten kollas grannen av duktiga och vänliga sköterskor, vilket inte hindrar att jag vaknar varje gång de smyger in.

Beklagar att denna blogg just nu alltmer liknar en rapport från sjukhuset, men den vacklande hälsan tränger just nu undan det mesta. Sjukhusvistelsen avslutades i fredags då jag kl 10 på förmiddagen fick det infekterade dränaget utbytt på röntgen. Därefter dialys och hemgång klockan 19.00. Var så nöjd med personalen och bemötandet jag fick. En tidigare rumskamrat hade t.o.m. googlat mitt namn och hälsade mig vid lunchen att man kanske ska resa på sig, du har ju verkligen varit med...

Vid uppvaknandet lördag morgon hade det nyinsatta dränaget glidit ut ur magen! Vi tog oss till akuten strax efter klockan 10 och efter många turer fick jag på kvällen åka till röntgen. Där satte man in ett nytt dränage utan större problem. Efter observation for jag hem vid tiotiden på kvällen. Söndagen förflöt i hemmets lugn. Vid kvällsspolningen av dränaget (sker 3 gånger om dagen för att förhindra infektion)  sprutade vattnet ut ur sidan av slangen och inte in i magen. Därefter gled dränaget som av sig själv ut för andra gången!

Har hålrummet i magen krympt så det inte tolererar dränage? Är slangens dimension för ynklig? Förstår att stillsams läsare knappast kan ha intresse av saken, men för mig är detta avgörande frågor. Här sitter en som verkligen behöver sjukvårdens empati och adekvata omsorger innan det blir akut hälsokris...

Orkade faktiskt inte åka till akuten mitt i natten, vilket hade blivit tredje gången på en vecka. Skrev till kirurgmottagningen med ett rop på hjälp. Så här kan det ju bara inte hålla på?! Måndagen som just dykt upp kommer alldeles säkert att handla om dränage och dialys liksom kommande dagar.

Omvärlden som annars intresserar mig så starkt har glidit in i ett töcken av ointresse. Annat har seglat upp som avgörande viktigt. Dock, nu är det dags att skjuta undan oron och mobilisera ny kraft för att härda ut och orka med att kämpa för att få rätt hjälp och vård.

Ambulans till akuten

Får frossa, så jag skakar och hoppar i sängen. Skallrar tänder, vet att det är illa. Alvedon hjälper en smula. Efter någon timma behöver jag kasta upp men förmår inte ens sätta mig upp i sängen. Kommer efter stor ansträngning halvvägs men faller gång på gång tillbaka igen. Får en hink till sängen. Det vill sig inte. Maggan (min fru) ringer ambulansen efter att ha rådfrågat 1177. Ambulansen kommer snabbt. Och personalen undersöker mig. Är osammanhängande. Tempen är 39.9. Forslas till akuten cirka 02.00. Där tas prover, fler än jag visste fanns. Blir fantastiskt väl emottagen och omskött!

Efter klockan halv sex om morgonen vandrar Maggan hemåt i natten till nya hemmet 7-800 meter bort. Då är det äntligen klart att jag blir inlagd och jag har fått första sprutan med bredverkande antibiotika. Klockan 08.15 har jag fått en säng på avdelning 83, välkomnas och erbjuds frukost. Tar en kopp kaffe och en rostad smörgås som jag somnar ifrån. Min fru kommer med saker vi inte fick med oss under natten, som telefon, padda, skor och annat smått och gott. Hon får gå till en läkartid istället för mig i en annan del av USÖ. Kvart i två lufsar jag (och rollatorn) iväg till dialysen en korridor bort. Efter den problemfria behandlingen beger jag mig till en annan avdelning (93) på samma våningsplan dit min saker flyttats. 

Får delat rum. Fyra rumskamrater har hunnits med tills nu i skrivande stund söndag kväll. Den förste ropade till mig och undrade om något hade hänt ute i världen. ”Har inte en susning, har varit på akuten inatt”, svarade jag. Han kontrade med att: ”man måste ju följa med som det ser ut i världen med krig i Ukraina och Trump som satt igång…” En var pensionerad läkare som tycktes få kämpa med personalen och sig själv för att inte försöka ta över. En kommentar från den tjänstgörande läkaren till varför man utförde en åtgärd var att: ”Du som erfaren läkare vet ju att…” Ja medicinen utvecklas och behandlingar förändras. 

En annan person var upprörd över den bristande standarden på rummet. Kontakterna satt fel. Sängarna var metallskrot. Maten var som passerad barnmat och smaklös. Efter några timmar verkade allt ha blivit bättre. Orden hade plötsligt inga vassa kanter längre, sköterskorna duktiga och alla gjorde verkligen sitt bästa, lät det då.

Någon skulle förberedas för att kunna dialyseras. Då är det mesta både konstigt och osäkert. Lugnade honom med att jag snart var inne på mitt sjätte år och att flera haft dialys mycket länge… Många små samtal på rummet och i matsalen visar att alla är glada för sin vård, trots viss initial ilska och upprördhet. Vi diskuterar normer, kraven inom ungdomsidrotten, journalsystem, väder och mat, amputationer, ÖHK och våra egna sjukdomar. 

Vid besöken hamnar de flesta runt borden i matsalen där det finns en kaffe- och chokladautomat. Maggan levererar rakapparat, druvor och äppelklyftor. Kan det bli bättre? Överraskas senare av två vuxna, som jag känt sedan de var nyblivna människor och som jag inte träffat på mycket länge. De har med sig ett 6-årigt barn, charmigt. Barnet träffade jag för första gången. Så kärt med alla tre! De hade med sig blommor, skvallertidningar och godis, sådant man hungrar efter när tiden går långsamt på institution. Hoppas få se dem snart igen…!

Nu har man hittat bakterier med konstiga namn som infiltrerat mitt magdränage. Får nog åka hem imorgon eftersom nu kan flytande antibiotika bytas mot hårda tabletter. Dagsprogrammet måste ändå följas. Måndag kl. 13 blir det besök på kirurgmottagningen Övre Gastro. Kl. 14.00 återigen dialys. Transport via rullstol. Blir klar runt klockan 19.00 och är då trött och slut. Hoppas då få åka hem till fru och det nya hemmet.

Tänk vad man får vara med om. Nya spännande möten. Härlig, skicklig och pratglad personal. Omsorg när den är som bäst. Och vänners varma engagemang och omtanke. Trots eländet - lyckligt lottad!

Teknikens värld skapar ångest

Ett gammalt inlägg här på bloggen har utan förvarning inhystat många läsare. Församlingarna omdefinieras som publicerades den 24 december 2012 har fått förnyad aktualitet.  Inlägget handlar om storpastoraten och om vilka som har och får makten efter reformen. Ytterst blir det också en fråga om kyrkosyn och om vilket inflytande medlemmarna i en församling ska ha över sitt eget lokala sammanhang. Debatten har inte riktigt tystnat och fick nytt liv nyligen när centrala församlingar i Stockholm lyckades avstå från att klumpas ihop och därmed undvek de det demokratiska underskott som reformen resulterade i.

Men det var inte om detta dagens rader skulle handla om. Tanken var att låta frustrationen rinna över och ut på nätet. Den maktlöshet och irritation som uppstår när en dator ska kopplas upp på ett nytt nät. Gång på gång försökte jag bara för att få beskedet att, trots alla korrekta och gruvligt komplicerade koder som sakta lagts in, det inte gick att logga in. Hjälplösheten inför teknikens värld, när jag inget begriper och inte heller vet vad vad man gör då, är total och övermäktig. 

Efter svettiga timmar raderar jag förra uppkopplingen varpå allt sätter igång. Min dator (och jag) kan andas ut nu när apparaten
fått kontakt och inte visar några tecken på något alls har hänt. ! Var det inte svårare? Varför all denna förtvivlan och upplevelse av att vara ignorant och helkorkad? Kanske för att vi vanliga datoranvändare ska behöva ha horder av experter att anlita och hyra.

Dessvärre är min oförmåga liknande vad gäller TV-anslutning till tjänsterna i huset. Streamingtjänsterna vill bara till hälften. TV-boxen är kanske för gammal? Eller har jag inte loggat in ordentligt där heller? Gamla sladdar kasseras och nya används. Men inte blir det bättre, bara lika som förut. Finns det något ljus i tunneln?

Teknikskam har jag inte, men väl teknikångest! Teknikterapi ska jag nog söka reda på och försöka delta i. jag vill ju ha reda på hur alla dessa stormande stora känslor så kan övermanna mig. därtill vill jag veta hur de uppstår. Vad att göra...?

Flyttlådorna gör hemmet kubistiskt

Att flytta från en lägenhet till en annan tar otroligt mycket tid i anspråk. I det nya vardagsrummet tornar mer än 80 kartonger upp sig. Kubism, noterade en kusin påpassligt. Var kommer alla böcker ifrån? Vi har nästan halverat bokbeståndet, men vad hjälpte det? Förmodligen tillhör vi ett utdöende släkte som håller sig med många och stora bokhyllor. Som därtill är välfyllda med allsköns böcker. 

Visserligen är vi mer än mogna vuxna, men i hyllorna dyker Bond med Paddington, Lindgren med Emil och Ronja, Lewis med Narniaböckerna och massor av härliga barnböcker upp. Ändå har vi lämnat många  stora kassar med barnböcker till andrahandsaffären Ge vidare strax före jul. De blev påtagligt rörda eftersom dessa böcker var en bristvara inför jul. Många barnfamiljer hade hade helt enkelt inte råd att köpa barnböcker hos bokhandlarna.

Några kartonger hade förmodligen ramlat eller stötts då fler glasföremål hade gått sönder, bland annat en Strindbergslampas glaskupa. Sådant går förstås knappast att undvika när ett helt bohag ska packas och flyttas. Först idag lyckades vi forcera wifi-nätverket så att vi blev uppkopplade. Televisionen har också kommit igång hjälpligt.

Igår helgade vi vilodagen genom att gå till församlingshemmet för att fira högmässa. Vi nöjde oss inte med att tänka. Vi gjorde slag i saken. Min rollator gjorde stegen lätta. Kyrkan håller på att genomgå ett "reningsbad" eftersom väggar, pelare och valv skall gnuggas rena. Vi var över 100 personer i den s.k. Stora salen som en gång formades som en kyrksal med välvt tak. Fin körsång av ungdomskören OPQ.

Hem igen för att avverka fler lådor. Plötsligt fann vi strykjärnet och en stund senare dök även dammsugaren upp. Livet kan fortgå någorlunda normalt... även om det tar tid att få upp taklampor. Gardiner och tavlor får vänta någon eller några veckor. Vi har tålamod och har mycket att se fram emot!

Att köpa ikoner

Letar ibland efter ikoner på nätet. Söker efter enklare sådana som inte är målade eller "skrivna" på riktigt utan sådana ikoner som är tryckta på papper eller duk som sedan klistrats på träskivor. Många sidor finns det. Visste ni att till och med Amazon tillhandahåller ett antal sådana enklare ikoner? Den som vill söka på bokhandeln Arken möter bara meddelandom att deras sidor ligger nere efter strul. 

För min det blev jag förtjust i Klosterikoner där man både kan beställa riktiga handmålade ikoner och sådana tryckta på duk och monterade på en pannå. Heliga Philotei kloster ligger utanför Enköping och är en filial till ett grekiskt kloster. Klostret och de 2 systrarna lever på att tillverka och sälja ikoner. 

Även i Svenska kyrkan förekommer det att det i processionen bärs fram ikoner till altaret, inte sällan av barn. Ibland får ikonerna i större kyrkor även följa med och markera olika nattvardsstationer. Så varför inte skaffa något från de ortodoxa nunnornas kloster?! Till hemmet och husaltaret eller till församlingen...

Paradigmskifte och dekonstruktion, dvs att flytta

Ett betydelsetungt och -tätt ord har länge fängslat mig. Svårt till en början innan det införlivades i min vokabulär. Snart kändes det som en fröjd att bara uttala det. En kittlande upplevelse av att vara modern, insatt och intellektuell. Ordet är paradigm. Det svänger sig forskare med särskilt när forskningen eller verkligheten genomgått ett skifte eller en förnyelse, ett s.k. paradigmskifte. Paradigm har med alla de böjningsformer som ett ord kan ha. Men det kan också syfta på ett nytt sätt att uppfatta tingen, ett tänkesätt, ett mönster, som strukturerar ett område eller ämne.

Varför lyfta paradigm en vanlig lördag i januari? Det är synnerligen aktuellt eftersom vi står inför ett uppbrott, ett rejält paradigmskifte. Vi skall byta lägenhet. Nu får vi en helt ny grundplan med andra rum, där det mesta blir annorlunda. Köket hänger ihop med vardagsrummet. Man kan lämna lägenheten men ändå vara kvar. Hur ska det gå till? Jo, det är bara att gå ut på balkongen så är man utanför lägenheten. En balkong har vi saknat i 11 år! Det stora lägenhetskomplexet, där vi om en vecka ska bo, är byggt längs med en kurva på en gata/väg. Denna böjning gör så att alla vinklar inte längre är alldeles räta. Ett nytt strukturerande mönster, ett nytt paradigm, en ny lägenhet ska ge nya möjligheter för vårt hem framgent

Inför flytten har vi snubblat in på ett annat forskningsord: dekonstruktion. Innehållet i vår lägenhet har behövt delas upp i sina beståndsdelar. Kategori för kategori. Först togs alla blommor bort. Sedan blev det tid för våra prydnadssakerna. Frysens innehåll lyftes ut. Skafferiet, dvs alla möjliga livsmedel, samlades också ihop i lådor. Kylskåpet blir bland det sista som töms. Samtliga tavlor är en annan kategori som ska plockas ner i ett svep. Normalt ingår alla dessa beståndsdelar naturligt i ett hem. Nu blir de behandlade efter grupptillhörighet och tas succesivt bort. Vi skall inte glömma viktiga textilier, som gardiner. När allt detta är gjort kommer flyttfirman och monterar ner det som återstår av vårt hem.

Sedan ska det uppstå på nytt, några kilometer bort. Från stort kaos till ny ordning och systematik. Dessutom närmare till både sjukhus och kyrka. Paradigmskifte, dvs. lägenhetsbyte, är nog inte så dumt i alla fall. Vi tvingas liksom att börja fundera över ett och annat...

Flytt på gång!

Det är nu vi lever, utropade jag i min första predikan i Almby kyrka efter prästvigningen. Det var i en julotta och överfullt i kyrkan. Påståendet var det sista som sas från predikstolen eftersom direkt mitt utrop segnade en man ner och såg ut att dö. Det blev en nästan 10 minuter lång paus innan ambulansen kom för att hämta personen. Efteråt fick jag höra att allt gick bra, det var ett tillfälligt blodtrycksfall.

Sådant kan hända. Nu på äldre dagar har jag själv segnat ner i bänken under en högmässa i Olaus Petri. Fullt av folk skyndade till för att hjälp mig. Där fanns läkare och mångas andra har det sagts mig. De fick aldrig ett tack från mig eftersom jag var så borta att jag knappt noterade vilka som omringade mig. Så även om de där personerna inte läser stillsam får de här mitt stora TACK!

I detta hem, Kungsgatan i Örebro, har vi sedan länge rensat i källare och bokhyllor för att förbereda vår flytt till norr i Örebro om en dryg vecka. Då vill det till att hålla sig någorlunda frisk och alert. En av oss har ryggvärk och jag håller mig med ostadighet och viss yrsel. Bra kombo, eller hur? Sammantaget blir vi riktigt bra. Dessutom blommor och vissa föremål ska vi flytta själva, liksom alla matvaror i frys, kyl och skafferi. Det ska gå, det kommer att ordna sig. Många har sagt sig vilja hjälpa till. Vänligt, men än så länge verkar det enklare att ha koll på vad vi tar med och hur det ska organiseras på nya adressen. Tack i alla fall, alla vänliga människor! Tur ni finns om vi skulle hamna i beråd. Som tur var har vi långa släktingar som ryckte in och hängde upp en taklampa, vilket är aningen komplicerat om man har en smula yrsel, eller ont i ryggen. 

Bara att flytta krukväxterna visar sig vara ett äventyr. Vi köpte som hjälpmedel en pirra, kombikärra tror jag var Biltemas namn på den kinesiska stålkonstruktionen. Den visade sig knappast fungera på snö och isunderlag. Inomhus var den prima. Hur många krukväxter finns det egentligen? Man kunde tro vi är i färd med att öppna ett växthus. Men fint värre är det när det lyser av blommor, högt och lågt. En juvelorkidé har just nu fått blomsterfnatt och sänder sina vita blomsterbeströdda stänglar åt alla håll och kanter. Hibiskusar, en dadelpalmsplanta, rosmarin, en bordsgran, clivia (mönjelilja), doktor Westerlunds rosengeranium  och allt möjligt annat tillhör vår flora.

Att byta miljö är inte så lätt. Tänk bara på hur man automatiskt förflyttar sig i en känd miljö ska plötsligt bli något helt annat och okänt. Hur tar man sig till köket? Åt vilket håll måste man gå för att hitta badrummet, som för övrigt bara innehåller en dusch, mitt i natten? Vi tycker vi har varit duktiga när vi halverat innehållet i vårt källarförråd. Tills vi insåg att det som är kvar inte kommer att få rum i vår nya källare. Hoppsan!

Denna morgon ska resten av våra växter "planeras om" i ny miljö, med förhoppning att de ska trivas lika bra som vi. Bara vi lär oss parkera i vårt nya parkeringshus, så ska det väl gå bra...

Behöver kyrkans vuxna undervisning och fördjupning?

Idag kan vi se treårsdagens påminnelsehälsning om den söndagsskola som startar för barn i fyraårsåldern. Jesus hålles sin välsignande hand över barnet. Detta är det tredje söndagsskolkort som visas här och är återigen målat av Helge Artelius. Notera att småbarnsklassen i söndagsskolan har en lärarinna!

I gymnasieåldern tillhörde jag Frikyrkliga gymnasiströrelsen (FKG). Då slog det mig att sällan eller aldrig fanns det motsvarande träffpunkter utanför församlingen för vuxna. På senare tid har det uppstått vissa söndagsskolor för vuxna, efter amerikansk förebild, där undervisning i Bibel och tro riktat sig direkt till vuxna.

Konfirmandundervisningen ansågs däremot alltid som en prioriterad verksamhet. Där fanns resurser för inköp av böcker, Biblar och psalmböcker. Därtill skulle konfirmanderna åka på läger och i vår tid har utlandsresor blivit mer än vanliga.  Märkligt är dock att konfirmandundervisningen är slutet på genomarbetad undervisning i församlingars regi. Som om söndagens gudstjänst fyllde alla behov vad gäller fördjupning och undervisning. 

Själv har jag har haft ett antal studiegrupper under tiden som präst och har varje gång slagits av att det som präster och anställda tror är allmän kunskap, beträffande den kristna tron, inte alls är det. I Olaus Petri församling har länge funnits viss tid avsatt för andlig fördjupning, en Uppbyggelsehelg eller -dag.

Trosbekännelsernas punkter är dåligt förankrade. Synen på skapelsen, Guds allmakt, Marias roll, korsfästelsen och uppståndelsen, Andens plats, kyrkan, församlingen som de heligas gemenskap och det eviga livet samtals det så gott som aldrig om. Nattvarden som de troende och döptas måltid råder det förvirring om, nattvardens betydelse och inverkan på deltagarna är också en fråga där ingen riktigt vet. Är vii sända i världen? För att göra och vara vad?  Blir synderna förlåtna genom nattvarden och inte bara vid syndabekännelsen? Spelar det någon roll om det är vin och bröd och inte saft och kex, och i så fall varför? Vad händer i nattvardsfirandet med bröd och vin, förändras de och till vad? Vad innebär det att vara en enda kropp i Kristus? Och så vidare. Behoven är stora, men vuxenundervisning och trosfördjupning har inte organiserats så som vi gjort för barn och unga.

Som stiftsadjunkt ppå 1980-talet fick jag försöka hålla kontakt med olika företags kristna grupper, som t.ex. på Oxelösunds Järnverk.  Dels fanns det endast undantagsvis fungerande grupper och det var svårt att inspirera till att bilda nya. Arbetslivet som sådant var tungt nog och det gick sällan att hitta vare sig tid eller plats för att mötas. I skolorna däremot hjälpte skolledningar länge till att ordna mötesplatser, ofta en egen lokal, för grupper som KGF och FKG. Under många är var SKS tillskyndare av gruppstudier för vuxna där många cirklar handlade om centrala trosfrågor. Numera verkar den vägen vara mindre väl fungerande?

Trots utredningar och förslag om församlingarnas uppdrag att undervisa och missionera saknas samma driv och vilja vad gäller vuxna och äldre i jämförelse med det engagemang som finns för att undervisa barn och ungdomar. Här och där har Alphakurser fungerat bra. Trots att konceptet har varit riktigt lockande och samlat många har det fått kritik för att vara ganska låst till form och genomförande. Fler organiserade försök i den riktningen borde, skulle och måste vara en väg framåt. Men om sådant hörs sällan något. Anders Kristoffersson har förstås skrivit flera inlägg i Kyrkans tidning om utbildning, fortbildning och undervisning. När skall det äntligen hända något mer målmedvetet?

Söndagsskolan är idag av tillfällighetskaraktär

Ännu en påminnelse om söndagsskolan som sändes ut vid 2-årsdagen. När du blir fyra år är du välkommen! Kortet skulle undertecknas av söndagskolföreståndaren! Så försökte man hålla förväntan uppe  tills åldern var inne för att bli elev i söndagsskolan.

De söndagsskolor av idag som jag känner till är mer av tillfällighetskaraktär. De barn som råkar befinna sig i kyrkan vid gudstjänsttid inbjuds att samlas i grupp i sällskap med någon vuxen som förberett läsning och lekar, ofta med koppling till evangeliebokens texter. Brukligt är att barnen samlas under den tidigare delen av högmässan och slipper på så sätt att sitta av en predikan som sällan vare sig riktar sig även till barn eller lyckas fånga barnens uppmärksamhet.

Min barndoms söndagsskola samlade barn tidigt på söndagens morgon och var över innan det var dags för huvudgudstjänsten. Många föräldrar sände dit sina barn, men stannade hemma själva och fick därmed någorlunda barnfritt några timmar. Men för flerbarnsföräldrar blev det inte alltid så, de riktigt små barnen fick ju inte delta. Många av barnens vuxna gick i alla fall inte till kyrkans gudstjänst eter söndagsskolan...

Det var och är en hedersam uppgift att lotsa barnen in i Bibelns och kyrkans värld. Pedagogiskt är det ansvarsfullt och betydelsefullt. Något för dig eller någon du känner, kanske?

Kortet nålades av Helge Artelius.

En fungerande söndagsskola i varje församling!

 

Under 1900-talet var söndagsskolrörelsen ekumenisk och stor. Samfunden förstod att låta de bibliska berättelserna tidigt bli viktiga mönster som kunde befästa både tro och värderingar. I min söndagsskola i Visby metodistkyrka användes en sandlåda där små figurer kunde åskådliggöra t.ex. en liknelse som den Barmhärtige Samariten (som det hette då). Spännande och visuellt. Därtill fanns det en flanellograf med bibelfigurer som "fastnade" på tygduken och som hjälpte oss att se berättelserna. Det blev jubel när en Josef eller en Goliat singlade ner på golvet förstås. Vi hörde, såg och lärde oss viktiga avsnitt i Bibeln.

På våra födelsedagar, alla som fyllt år under veckan, innebar att vi fick lära oss att dela med oss. För varje år vi fyllt fick vi lägga tioöringar i en stor sparbössa. DE slantarna sändes sedan vidare till missionsarbetet och til de fattiga, t.ex. i Mozambique. Vi räknade åren högt förstås. När alla som fyllt fått ge, de som inte hade pengar fick av föreståndaren, så sjöng vi: Vi har en Gud som oss skydda förmår, söndag och måndag och veckan som går. Vi har en Gud som oss skydda förmår, 52 veckor per år!

Söndagsskolan var ordentligt organiserad med inskrivna barn som var uppdela i olika klasser, småbarn, medelstora barn och barn i skolåldern. Varje söndag fick man en bibelbild att klistra in i sin egen söndagsskolbok. Det fanns söndagsskoltidningar som alla barnen fick för att stärka samhörigheten, ge fördjupning och ge anpassat material att läsa. 1951 fyllde Söndagsskolan i Sverige 100 år. 1926 är söndagsskolrörelsen i våt land 175 år! Vi får göra vad vi kan för att hjälpa till att bygga en fungerande söndagsskola i varje församling!

Nyårsönskan

Även i orostider firar människor ibland för att glömma, ibland för att inte gå sönder och för att få balans i det som är så obalanserat och illa i den värld vi alla är en del av.

Inga mer allvarsord just nu, istället en uppriktig önskan och bön om

att det skall bli

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

 

Standar med nyårsönskan

Ett nyårskort på vilket tomtarna lyckats hålla sig kvar. Kortet är ålderstiget inser den som uppmärksammar stavningen av Godt Nytt År. Lyktorna kan kasta ljuset på standaret som strålkastare.

Nu för tiden bärs det ibland standar i kyrkliga processioner. I slutet av 1800-talet och början på 1900-talet var det företrädesvis fackföreningsrörelsen, frälsningsarmén och nykterhetsrörelsen som använde handmålande standar. 

Önskan att det nya året ska vara gott har inte tagit slut trots att många år t.ex. under 1900-talet inte blev särskilt goda om man ser internationellt och globalt. I våra personliga liv kvarstår förhoppningen att nästa år blir gott! De närmaste dagarna  fylls av denna och liknande välgångsönskningar. Låt oss hoppas att dessa önskningar ska slå in!

Nordisk enhet

Ett nyårskort från 40-talet. Den nordiska samhörigheten skulle understrykas och varför inte med 4 barn och 4 flaggor? Efter krigets märkliga turer, där Danmark och Norge ockuperades, Sverige kompromissade kostsamt med Nazityskland och Finland stred på olika fronter, så måste misstro och splittring helas. Under  efterkrigstiden behövdes ny gemenskap mellan nationerna byggas upp. Snöfästningen fick symbolisera vikten av att stå på samma sida och att en ny och gemensam front kunde upprättas.

Samhörigheten är minst lika viktig idag. Med hoten från öst är ord som nordiskt samarbete, nordisk enhet och samhörighet synnerligen värdefullt. Att alla ingår i försvarssamarbetet i NATO har gjort det enklare att komma varandra till stöd och hjälp.

Alla kabelsabotage i Östersjön och Finska viken och ständiga utmaningar i luften och på vattnet visar att vi behöver stå tillsammans för försvaret av vår frihet. Tänk att ett åttio år gammalt kort kan bli så aktuellt...
 

Svenska kyrkans gudstjänstliv kan snart inte andas

 

Nyårsdagen är ingen stor dag för gudstjänstfirare. Därför är motivet på nyårskortet aningen apart. Möjligen vill man få fler att gå i kyrkan eller också beskriver kortet kanske hur det var under juldagarna?

Så här på juldagens morgon har redan många varit iväg till sin kyrka. Julböner, midnattsmässor och julottor är fortfarande välbesökta! Detta trots att utvecklingen för gudstjänstdeltagandet i stort pekar brant nedåt. Statistiken för Svenska kyrkan är skrämmande!

Här ett utsnitt i tioårsintervall för antalet besökande (deltagande) i huvudgudstjänst, enklast uttytt som söndagens högmässa:

1993        7923778
2003        6105616        (-1818162)

2013        4320546        (-1785070)
2023        2495305        (-1915241)

Enligt förra årets 10-års intervall tappade högmässan i Svenska kyrkan 1,9 miljoner besökare, dvs 190000 besök per år! Tala om att tappa andan, eller Anden? Vilken organisation som helst som förlorat enorma mängder människor i sin verksamhet (politik, idrott etc.) skulle tillsätta utredningar, haverikommissioner, granskningar för att söka precisa förklaringar och för att peka ut var ansvaret för denna utveckling låg! Hur gör Svenska kyrkan? Visslar, låtsas som om det mesta är som det ska...

Vem tar ansvar för att omprioritera i kyrkans arbete? Vem ändrar i målsättningarna? Vem omfördelar personalens inriktning? Vem studerar församlingar som vänt utvecklingen? Hur ser modern evangelisation och mission ut här hemma? Ett Gott Nytt År?

Adventskalender -24, kort 24

Dagens julkort är målat av Helge Artelius. Han var en av de mera flitiga konstnärer som även gjorde kort till helger och gratulation. Motivet idag är den heliga familjen med Josef, Jesus och Maria. Bilden är naturligtvis förskönande, se bara på klädernas fall. Inga skrynkliga plagg efter långa resor. Inga fläckar och ingen smuts. 

Då liksom nu präglade stor fattigdom och förtryck mångas tillvaro. Även i Jul ber vi bl.a. för människorna i Ukraina, Gaza och Libanon. Å andra sidan behöver inte realismen slå igenom hela tiden och överallt. Några mer idylliska framställningar får oss inte att glömma hur världen är beskaffad för miljontals syskon i vår mänskliga familj. Här blickar Maria och Josef upp mot den stora stjärnan, den som var orienteringspunkt för de vise männen från fjärran länder. I den kristna kyrkan är orienteringspunkten en annan: Jesus Kristus!

Med denna bild vill jag önska Er alla välsignade helger!

En God Jul och ett Gott Nytt År!

Adventskalender -24, kort 23

Redan idag, dan före dopparedagen, låter jag Juldagens profettext ur Gamla testamentet lyfta fram och tydliggöra fortsättningen av citatet på julkortet. Kortet sändes 1947 till Odensbacken.

Jesaja 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,

du gör glädjen stor.

De gläds inför dig

som man gläds vid skörden,

som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,

stången på deras axlar,

förtryckarens piska

bryter du sönder,

som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden

och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,

fredens välsignelser utan gräns

för Davids tron och hans rike.

Det skall befästas och hållas vid makt

med rätt och rättfärdighet

nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse

skall göra detta.

Adventskalender -24, kort 22

Ett av mina mera udda julkort får komma med idag. Förmodligen är det få människor i Sverige som kan utreda och  förklara motivet. Blommorna och videungskransen kan vi väl lämna därhän som fin dekoration. Betydelsebäraren är lammet med gloria och ett standar med kors på. Lammet vilar på en bok med en massa sigill, sju för att vara exakt.

Här handlar det om de yttersta tiderna och apokalyps. Att ens tänka sig tidens slut kan ta emot, så här i advent...

Julkortet anspelar på en text i Uppenbarelsebokens 5 kapitel där inledningen lyder: "Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill". Hela kapitlet är kryptiskt och svårtolkat, vilket inte hindrat att lammet och boken med de sju sigillen finns som altaruppsats. Här intill en altartavlan från 1830 i min sommarkyrka, Gothem kyrka på Gotland. Förmodligen är Uppenbarelseboken av de mest apokalyptiska, profetiska  och udda syner som blivit spridd över hela världen.

Enkelt uttryckt understryker kortet att julen handlar om Jesus, han som också kallas Guds lamm, han som i den yttersta tiden är den som kan öppna boken! När lammet tar bokrullen faller alla ner inför lammet och först nu kan de sjunga en sång som ingen förmått förut, en ny sång! Här intill ett gammalt landskapsvapen från Gotland där lammet med gloria bär ett standar med kors.

Vilket märkligt julkort! Avsänt från USA 11/12 1914 till Nykroppa.

Merry Christmas!