Religionen får onormalt stort värde som något att ta avstånd ifrån

Religion kan leda till ett slags besatthet. Intresset går liksom utöver vad som kan anses riktigt brukligt och normalt. Visst är det intressant att det finns livåskådningshumanister som ägnar osedvanligt mycket tid och engagemang åt religionerna i vårt samhälle! Religionerna som något att ta avstånd från och kritisera blir långt viktigare än att positivt utveckla sitt eget alternativ. Märkligt, eller hur?!

Även om det sker med slipade argument och med åberopande av frihet från påverkan och rätt till likabehandling (religionerna emellan), så blir slutsatserna egendomliga. Ingen ska alltså behöva lida genom att få en inbjudan till en gudstjänst i samband med riksdagens öppnande. Och vad är det som är så stötande med det? Det är som om friheten att avstå från religion ALLTID väger tyngre än friheten att utöva religion.

I Sydsvenskan såväl som i bloggen finns inlägget (skrivet tillsammans med Göran Rydland) om gudstjänsten när riksdagen öppnas. Slusatsen där förtjänar att återges: Riksdagens lojalitetsförklaring i Storkyrkan är passé. I en tid när religiösa krafter gör sig gällande är det fel väg att försvara sig med traditioner. Sverigedemokraterna surfar på en främlingsfientlighet där religion spelar en betydande roll. Det bästa försvaret mot dessa krafter är ett sekulärt och religionsneutralt samhälle. Det är först när vi kan skicka våra barn till samma skolor och våra riksdagsledamöter till riksmötets öppnande – utan att någon av dem skall behöva göra våld på sin livsåskådning – som vi har nått det målet.

Göra våld på sin livsåskådning? Tål den inte mötet med en religion?

Camilla Grepes blogg är en sådan som ger syn för sägen. Jag tipsar Er gärna om den eftersom den är riktigt välskriven och driven - men också helt i avsaknad av förståelse för att religion, t ex kristen tro, har ett värdefullt bidrag att ge i samhällsbyggandet.

Camilla Grepe citerar raljant det (också i mitt tycke) märkliga fenomenet med clowner i kyrkor på detta sätt:Varenda kyrka med självaktning håller sig med en clown idag. Ett tidens tecken tydligen. Ett lik på väggen och en clown vid altarringen. Har nattvarden bytts mot Mariakex och jordgubbssaft? Frågorna hopar sig. Vad ska barna tro? Hur ska detta tolkas??

Men ett lik på väggen har man väl ändå inte? Det förbjuder om inte annat begravningslagen...

Och en artikel om Bibelsällskapets barnsatsning Bibeläventyret får en käck slutkläm efter ett citat ur Bibelsällskapets uppgift: … att stärka Bibelns roll i samhälle och kyrka, att tillgodose behov av bibelinformation inom skola, press, media och samhällsfunktioner, att producera bibelanvändningsmaterial samt att medverka till att positiv attitydbildning skapas kring Bibeln, både som Guds uppenbarelse och som samhällets värdegrund.

Guds uppenbarelse och samhällets värdegrund?? När kommer skolan att släppa in McDonalds att medverka i hemkunskapen?

Bibelns betydelse motsvaras av McDonalds? Ja, religion gör de märkligaste ting med människor och deras omdömesförmåga.

Antikyrklig kampanj -igen

Kampen mot kyrkan går vidare! Här en uppgift från Newsdesk som jag för säkerhets skull återger i sin helhet:
Samtliga riksdagsledamöter har tillställts en vädjan om att stödja en namninsamling om Svenska kyrkan och medlemskapet. Ett ämne som även Gudrun Schyman engagerat sig i genom den undersökning hon låtit göra, och som visar att varannan svensk är medlem i Svenska kyrkan utan att vilja vara det. Att de ändå är det, beror på att Svenska kyrkan tillämpar medlemsregistrering av barn genom dop eller anmälan av föräldrarna.
- Ett förfarande som måste anses föråldrat och definitivt inte är rättfärdigt gentemot övriga trossamfund när Svenska kyrkan inte längre är en statskyrka, säger Kjell Nordberg på bildning.se.
Namninsamlingen syftar till att få Svenska kyrkan att anordna en medlemsdag då man sätter två alternativa valsedlar i händerna på medlemmarna. Med den ena bekräftar man det medlemskap föräldrarna registerat, Med den andra avsäger man sig detsamma.
När insamlingen är avslutad kommer den att tillställas Kyrkostyrelsen, Biskopsmötet och Ärkebiskopen.

Ett medlemsskap för att man vill gynna det kyrkan gör faller liksom inte kampanjmakaren Kjell Nordberg in. Diakonin med stöd och hjälp för gamla och sjuka, hembesök och uppsökande verksamhet, insatser på fängelser och häkten, sjukhuskyrkan, ungdosmarbete, solidaritetsarbetet genom Hela världen (dvs Lutherhjälpen och Missionen), etc, etc. Vårdandet av kulturarvet, levande kyrkobyggnader, musik och andra kulturevenemang...och så kan uppräkningen fortsätta. Förutom gudstjänst, meditation, kursgårdar och mötesplatser.

Kjell Nordberg - lägg ner Din antikampanj och arbeta för något Du stöder! Vad är Du egentligen för, Du som är så emot Svenska kyrkan?

Och Gudrun Schyman förnekar sig inte berätta Kyrkans Tidning. Nu har hon låtit ett undersökningsföretag Synovate (tidigare Temo) fråga så här : Om du inte som barn hade blivit medlem i Svenska kyrkan tror du då att du senare i livet hade gått med i Svenska kyrkan eller tror du inte det? 50 procent av de 1 006 deltagarna svarar nej. 28 procent svarar ja. 14 procent svarar att de inte är medlemmar och nio procent vet inte.

Så kan man naturligts fråga. Men VARFÖR frågar man så? Gudrun Schyman vill naturligtvis inte bara veta. Hon vill använda svaren till något. Nu är nyansrikedomen i frågan inte av det imponerande slaget. Utan här har man verkligen fått till en riktig trosfråga. Kan inte vara så roligt för ett aktat undersökningsföretag att bara leta tro och attityd. Nåväl, en upplyst gissning handlar om att Gudrun Schyman önskat få en hävstång för att undergräva relationen mellan de kyrkotillhöriga och Svenska kyrkan. Även Schyman har fastnat i den utanförstående kritikerns fälla - och hon ger sitt bidrag till antikyrkliga stämningar. Lägg av Gudrun! Säg vad Du själv tror på och vill stärka istället för att få andra att ifrågasätta sina tillhörigheter.

Att tillhöra ett sammanhang av tradition och därför att man infogades där i unga år är ingen dålig grund för tillhörighet. Dopet och konfirmationen har säkert förstärkt bandet till kyrka och församling. Likaså anhörigas högtider som firats i kyrkans gudstjänst. Så relationen är inte så kylig som somliga nog hoppats på...

Tala tydligt

Schymans TV8-program fick villiga gäster. De stämde in i klagosången över det egna samfundets brister och tillkortakommanden. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa... Men även gästerna hade svårt att precisera vem eller vilka i Svenska kyrkan som borde ta på sig ansvaret för de övergrepp de tycktes mena ha ägt rum. Övning i att tala tydligt behövs tydligen.

Gör tankeexperimentet att företrädare för näringslivet skulle sitta i TV och vara extremt kritiska mot sina företag. Kritiken behöver bli precis och riktas inåt mot dem som bär ansvar!

Lingonsafari med vilda djur

På lingonsafari räfsar man snart ihop en hink av det röda guldet. Mums! Vilda djur är förstås i farten. Och de är hemska! Visste Du att:

Det finns över 3500 arter av stickmygg beskrivna i världen! I Sverige förekommer 47av dessa arter

Myggbettet är en allergisk reaktion på stickmyggans saliv. Hur stor reaktionen blir är individuell.

En stickmygghona kan suga blod vid mer än ett tillfälle under sitt liv.

MEN - nu blir det rårörda lingon till gröt och fil! Den virtuella florans beskrivning ljuder av poetisk klang

Lingon är ett ris
med vintergröna
läderartade blad
och röda bär.
Bladen har nedböjda kanter,
översidan
är glänsande grön
och undersidan
blekgrön
med glandelprickar

Hungern efter läckerheter blir för stor och snart är vi i skogen och jagar det gyllengula guldet: Cantharellus cibarius. En överfylld hink blir vår belöning. Tack till dem som ordnade vår safari och visade oss vägen till stället där det växer...!

Schymans engagemang för Svenska kyrkan

Gudrun Schymans TV-program i TV8 följer hon upp med en debattartikel i Dagen. Hon är inte bara tydlig utan övertydlig i det hon skriver: Nu i september är det 50 år sedan Kyrkmötet beslutade att även kvinnor kunde bli präster i Svenska kyrkan. Det vill vi fira! - säger kyrkan. Men vad är det egentligen man vill fira? Att det inom kyrkans institutioner pågått en systematisk, periodvis lagstiftad, diskriminering av kvinnor? Att det, i klartext, under decennier pågått allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Istället för att fira borde Svenska kyrkan be om ursäkt och lova bot och bättring.

Svenska kyrkan diskriminerar heter det. Men kolossen Svenska kyrkan behöver nog brytas ner i mindre delar för att man alls ska förstå vad det handlar om. Anklagelsen om diskriminering hamnar ju ytterst hos de beslutande - dvs hos samma politiska partier som leder och i olika konstellationer styr Sverige. Och de politiska partierna är nog inte särskilt benägna att ta på sig ansvaret för Schymans anklagelse. Eller be om ursäkt...

Jämför man brösttonerna om systematisk diskriminering med det Gudrun Schyman själv citerar från Jämo blir kontrasten tydlig. Granskningen av Svenska kyrkan ger ingen "entydigt betryggande bild av kyrkan som värn för jämställdhet och mot könsdiskriminering", citerar hon.
Schyman behandlar sedan Kyrkans Tidnings undersökning där nära 60% av kvinnorna upplevde att de behandlats illa eller diskriminerats därför att de var kvinnor. Förfärande siffror naturligtvis - men vem som bär ansvar för det många kvinnor upplevt är inte enkelt att fastställa.

Min tro är att det oftast handlat om kollegor som betett sig illa - inte om att Svenska kyrkans kyrkomöte, kyrkostyrelse, stiftsstyrelser eller stiftsfullmäktige, kyrkonämnder eller kyrkofullmäktige bejakat eller godkänt diskriminering. Men visst behöver Svenska kyrkan arbeta med den kultur som gör att det finns många exempel på mellanmänskliga kontakter och relationer som inte hållit måttet. Och där måste man själv säga ifrån. Man behöver anmäla övertrampen, inte tiga. Och är det inte av den naturen att det kan anmälas, så kan man i alla fall protestera. Vi är många som vill att ALLA, män och kvinnor, ska behandlas likvärdigt och med respekt.

Med en överrepresentation av små, mycket små, arbetsplatser blir också bristen på kunskap och kompetens mer påtaglig. I de små sammanhangen har man inte tillgång till anställda experter som hjälper till att hålla nivån och godtagbart handha jämställdhetsplaner och arbetsmiljöarbete.

Gudrun Schymans stora intresse för Svenska kyrkans fel och brister är rörande. Men är inte omsorgen lite sent påkommen? Nästa gång kanske någon annan organisation som hon känner och engagerar sig för får del av omtanken? Svenskt näringsliv kanske?

von Holstein avgår från Kulturrådet

I qube von Holstein får lämna sitt uppdrag
Kulturen får klara sig utan hans bidrag
Han skulle ju röra i grytan med besked
- men rörandet blev rörigt nog
blev rörande uttåg...

Nu hoppas vi alla på mer kulturelit
som sköter anslagen med reda, kraft och nit
Som giver de rätta vad rätt de hava skall
Gör fler kulturår, alla ber.
Gör rätt : ge mer till fler!

Betyg på närvaron...i riksdagen?

Ogiltig frånvaro är oacceptabel från första timmen, menar minister Björklund. Skolk ska in i betyget. Det kan vi läsa i dagens Svenska dagbladet. Glashuset riksdagen klirrar påtagligt vid sådana stenar...

Betyg ska skolan sätta
på mångahanda ting.
Uppförande befästa,
belöna god ordning.
Elev, Du vägs på guldvåg.
Prestera, mer och mer!
Att döma av det vi såg,
betyg bör gälla fler.

I plenisalen stora
står stol vid stol så tom
Har riksdagsmännen våra
gått bort, ja var är dom?
Förfallet är det giltigt?
Frånvaro spridd som gift.
Närvaron är den viktig?
När alla är på vift?

Vart fjärde år, för sällan,
bedöma prestation.
Politiker i fällan,
sitt still på plats, god ton.
Betygen ni vill sätta
på ung elev och svag -
nu drabbar er, med rätta.
Var där var dag, gör lag!

När klostret invigts åkte munkarna sin väg

Nydala kloster återinvigdes med pompa och ståt i juni, kan man läsa i tidningen Dagen. Det skedde i en gudstjänst som sändes i P1. Men klostret står tomt, eftersom munkarna bara ett par dagar senare åkte hem till Vietnam och inte har varit på plats i Nydala sedan dess!

Men man kan förstå bröderna från Vietnam. Historien berättar ju om hur det gick till förr i Värnamotrakten. För 500 år sedan slaktade man munkar, dränkte deras abbot, och drev de som klarade sig med livet i behåll på flykt, berättar Dagen. Professor Peter Beyerhaus från Würtenberg underströk vid den högtidliga invigningen cisterciensordens betydelse för den kulturella och andliga utvecklingen genom tiderna, och tillade:"En stor orätt som begåtts i kyrkans namn har sonats i dag. Vi hoppas att det här ska få betydelse för kyrkan i hela Norden." Det kan man läsa i Nyheter om kyrka, kultur, samhälle.

Anledningen till munkarnas frånvaro lär vara mycket enkel: ett val av abbot i hemklostret i Vietnam. Så hav hopp! De kommer säkert snart tillbaka.

Att Guds kvarnar ibland mal med knusende ro, dvs långsamt, får man försöka ta till sig. Och med evigheten för ögonen bör även kommunfullmäktiges ordförande i Värnamo, Christer Fjordevik, ge sig till tåls. Åtminstone har man invigt klostret.

Visst är det en uppmuntrande nyhet när en fullmäktigeordförande blir besviken för att det inte firas gudstjänst och bes i klostret! Ett föredöme är han, det ska sannerligen sägas med tillfredsställelse. Tänk att en politiker arbetat så aktivt för att få munkar till platsen! Ett tips att lämna till varje kommunfullmäktigeordförande. Ingen vill vara sämre än Värnamo!

Bibeln ger vägledning om hur man ska se på detta dröjsmål. Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar (Ps 90:4). Förvånande är att munkarna inte lånade ett ord från Jesu avskedstal: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen (Joh 16:16).

Risk att vi inte tar ansvar för de svagaste

Arbetslinjen drivs för långt. Kraven blir omöjliga för dem som inte förmår eller mäktar! Kraven på prestation har ökats och blir alltmer till villkor för stöd och bistånd. Regeringens politik går för långt. De svagaste hamnar i farozonen. Läs tidningen Dagen och se vad Helle Klein, Lennart Koskinen och Esbjörn Hagberg tycker.

Om människan får sitt värde enbart genom lönearbetet, då har man missat Bibelns budskap om människovärdet, tycker flera kristna profiler. Företagaren Per-Olof Eurell tycker att det är positivt att det blir fokus på den enskildes ansvar. Så inleds Dagens och Hasse Boströms läsvärda artikel.

Och ytterligare någon, en mera stillsam person, ger faktiskt sina synpunkter.

Upp till kamp mot Svenska Kyrkans statistik!

Upp till kamp emot väderkvarnarna! Så tänkte jag när ögonen föll på ett upprop mot, hör och häpna, Svenska Kyrkans medlemsstatistik! Om statistiken är vad man helst av allt vill ändra på, hur har man det då med sina prioriteringar? Har man möjligen för lite att göra?

Konsulten Kjell Nordberg har ändå samlat sig till ett sådant upprop. Vad är det då som upprört så med kyrkans egen statistik? Jo att den redovisar alla medlemmar som finns. Nordström tänker att någon tvångsanslutits och därför inte bör, ska eller får, redovisas. Så här inleds hans upprop:

Upprop mot Svenska kyrkans förlegade medlemsstatisk som bygger på forna tiders tvångsanslutning och är djupt orättfärdig gentemot andra likställda trossamfund!

Den 1 januari 2000 skildes Svenska kyrkan från staten. Medlemsregister och statistik som bygger på det förhållandet, bör förklaras vara av endast historiskt värde.

Tvångsanslutningen skulle alltså vara något som skett mot människors vilja. Tanken är anakronistisk. Man kan inte gärna ändra förställningen, den världsvida idén på den tiden befäst bland annat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att barn följde sina föräldrars religionstillhörighet. Barn till föräldrar som tillhörde Svenska kyrkan fick följa dem in i samfundet.

Ingen behöver försvara modellen - den finns inte kvar på samma sätt. Idag är det dopet som är medlemsgrundande. Bär föräldrar fram sina barn till dop blir barnen inlemmade i kyrkan.

Frikyrklig statistik är inte berömd för sin ackuratess. Matrikelförsamlingen har inte alltid haft så stor samstämmighet med den verkliga. Och minns jag rätt så har det funnits exempel på att man redovisat vänkretsen som tillhörig. Men det är en obetydlig randanmärkning. Statistik som angreppspunkt är förvisso originell i kyrkga sammanhang, men kan ändå vara värd en tanke.

Vad orättvisan skulle leda till får man inte riktigt kläm på. Min tanke är till sist att detta är en påhittad kampanj som ska leda till uppmärksamhet (sådan som den jag här har levererar). Och så blir Kjell Nordberg omtalad och intressant och får konsultuppdrag och erbjuds hålla fler föreläsningar.

Men, nej, det var en elak tanke. Den ångrar jag genast och tror på det rena uppsåtet. Och med ett sådant intresse för statistisk korrekthet blir hans uppgift storligen intressant. Den får en vidsträckt tillämpning. Nästa upprop kanhända tar upp fackföreningarnas statistiska frivilliga medlemsskap? De politiska ungdomsorganisationernas medlemmar? Studieförbundens cirkel- och evenemangsrapporter? Gå med i kfmls (Kampförbundet mot låtsade siffror)!

Upp till kamp!

Kulturdagar förgyller livet

Ljusstråket i trakten av Nora har de senaste dagarna (lördag-söndag) fått människor att vallfärda till konstutställningar och ateljéer. Ett av många liknande arrangemang i landet för att ge uppmärksamhet och draghjälp åt kämpande kulturarbetare. En hjälp som inte bara kommer utifrån utan som konstnärerna själva driver fram varandra till stöd.

Under söndagen duggade det över Bergslagen och måltiden i Berglunds Schweizeri erbjöd läckerheter och värme. Därifrån begav vi oss till Björn J:son Lindhs utställning i Viker och sedan till Nora församlingshem, ett unikt hus. Församlingshemmet som uppfördes 1997 ges ett ovanligt starkt skydd, bl.a får fast inredning och inre färgsättning inte förändras. Församlingshemmet uppfördes efter en arkitekttävling, och ritades av arkitekterna Tina Wiik och Ingrid Reppen.

Och vi bejakade ivrigt efter ytterligare några besök denna dag att dylika kulturdagar förgyller livet!

Fel, fel, fel

Sedan kom tyvärr prästen och ingenting var längre som förut. Prästen kom och vållade besvär. Vidhöll att i kyrkan ska Guds ord höras, böner bes och lovsång sjungas. Och där som var så lugnt och meditativt skönt. En riktig fristad från alla röster som envetet och monotont vill få oss att förstå hur stor brist våra liv har. En frizon!

Vi svettas för mycket och behöver deodorant. Vi luktar mycket illa och behöver väldoftande oljor, krämer och vätskor som vi kan massera in i huden. Vi tvättar inte rent och borde byta tvättmedel. Vi kör inte tillräckligt fort och behöver en ny bil. Vi är för lata och tjocka och borde äta en viss maträtt (som finns på burk) eller kanske göra sås av ett pulver eller en röra till pastan.

Vi blir gamla och är inte beredda på hur roligt vi vill ha det då och därför krävs att vi sparar i en viss fond eller skaffar oss en bank till. Så ser vi dåligt och kan väl hellre skaffa två bågar än en. Vi tvättar inte håret med rätt schampoo. OCH VI HAR FEL, VI GÖR FEL, VI TÄNKER FEL. Det är egendomligt att vi alls fungerar med tanke på hur fel allt är och hur illa vi valt de varor och tjänster vi använder oss av.

Pekade präsen också, precis som alla reklamens röster och bilder gjorde, på felen och bristerna? Inte konstigt att man hukar sig i bänken. En ny salva från predikstolen. Han laddar om.

Botemedlet kyrkan erbjuder bör inte krängas som ett tvättmedel eller en ny vara. Inte ska man frossa i bristen. Var dag har nog av sin egen plåga.

Men vi kan erinra oss att nåden är fri.

Sen kom tyvärr prästen

Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter (26/8) om sitt förhållande till kyrkan. Han har lämnat den bakom sig men kan vid vissa tillfällen uppelva att han hittar tillbaka. Då öppnar sig kyrkorummet och generationerna. Och kulturradikalismen hos Berggren den har vänt sig till något som mer liknar kulturkonservatism. I det skedet blir kyrkan åter aktuell för honom, om det bara inte vore för prästen.

Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten.

Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet.
Men sen kommer tyvärr prästen.

Ja sen kommer prästen och allt blir förstört. Allt går åt skogen. Allt blir åter omöjligt. Så ska man nog förstå Berggren. Men finns det då ingen klok präst som kan inleda ett förnuftigt samtal med Henrik Berggren och som kan bringa reda i vad kristen tro som traderats och överlämnats generation efter generation ändå kan betyda...

Att bekänna fast man inte tror

Magdalena Ribbing lär DN-läsarna på nätet vett och etikett. Sent omsider har jag hittat hennes svar (den 14/8) på frågan: Måste man stå upp i kyrkan när prästen vid dop och bröllop ber alla att stå upp och bekänna sin tro?

Frågan har sitt berättigande eftersom förtrogenheten med det som sker i kyrkan minskar. Och den handlar om de som av olika skäl inte vill stämma in i en bekännelse de inte delar. Viljan att demonstrera sin övertygelse kan fresta. Men plasen och stunden är illa vald. Går man till en gudstjänst går man till en gudstjänst. Men den som inte kan stå upp av fysiska orsaker (eller så...) sitter naturligtvis kvar.

Magdalena Ribbing svarar att har man gått dit för man följa sedan där man är. Så får en moderat göra när Internationalen sjungs eller en republikan (som inte gillar monarkin) när Kungssången ljuder. Hon avslutar lakoniskt med följande kloka råd: Förmår man inte visa den respekten för övrigas uppfattning så är det sällan tvång att närvara vid dessa tillfällen.

Metro-bloggen Dagens test fann hennes svar så intressant att en omröstning ordnades. Men kan sedvanan att följa seden dit man kommer ändras genom omröstningar eller protester? På sikt kanske, men tills vidare reser sig hela församlingen i Uppsala Domkyrka när kungen eller drottning beledsagas in i kyrkan vid någon högtidlig gudstjänst av domprost eller biskop.

Vad vinner man på att andra lämnar kyrkan?

Vad driver dem som till varje pris vill tubba människor att lämna Svenska kyrkan? Vad vinner man på att andra begär utträde ur kyrkan? Vad får dem att lägga kraft och energi på att få andra att begära utträde? Religionsfobi? En ateistisk övertygelse? Misstänksamhet mot stora organisationer? Ett dop som irriterar? En konfirmation som skaver? Någon korkad präst? Kristna som inte lever som de lär? En misslyckad religiös erfarenhet? Tveksamhet till kristen tro? Fyll gärna i den lista själv...

Även de som skriver sakligt och formellt lägger avsevärd energi och kraft på att motarbeta Svenska kyrkan. Så gör t ex Entrepreneuren. Men även det sakliga tonfallet med en pliktskyldig hänvisning till Svenska kyrkans hemsida kan inte dölja syftet: att motverka och bekämpa Svenska kyrkan.

Nu väntar jag som så ofta förrr på att den ekonomiska vinkeln ska få samma bloggaren att uppmuntra människor att spara pengar genom att sluta tillhöra sitt politiska parti, att lämna fackföreningen, att sluta titta på tv och därmed slippa dyra licenser, boxhyror, parabolinstallationer etc. Man kan sälja bilen (om man har en sådan), inte köpa kvällstidningar eller veckopress. Även här är det fantasin som sätter gränser. Men förmodligen kommer inte dessa tips eftersom det just är kyrkan man av någon anledning vill åt. Tröttsamt och sorgligt!

Församling som organisation eller gemenskap

Trenden i kyrkan är att bygga allt större enheter. De nya kolosserna kallas också för församlingar vilket kan få den konsekvensen att ordet församling alltmer töms på innehåll. Församling reduceras till sin yttre juridiska och organisatoriska form. Det som försvagas och riskeras är församlingen som en social gemenskap runt kyrka och gudstjänst, runt Ordet och sakramenten. Den för församlingen primära uppgiften: att fira gudstjänst, undervisa, bedriva mission och diakoni riskerar att bli sekundär i förhållande till församlingen som apparat.

Det finns exempel där man inser behovet av en rationellare förvaltning, av mer effektiva och ekonomiskt fördelaktiga system och av en fungerande arbetsledning. Exemplet Ronneby och Listerby är ett sådant. Just nu aktualiseras över hela landet sådana organisatoriskt motiverade förändringar. S:t Anna och Söderköping är ett exempel. På Gotland finns flera sådana exempel där mycket små församlingar är på väg mot större enheter. Och Mora växer så det knakar just genom sammanslagning. Fler exempel finns i olika stadier och med olika framgång: Norrtälje, Eskilstuna, Uppsala och Gävle.

I flera fall anar man att det handlar om att finna vägar förbi samfälligheterna i Svenska kyrkan. Tänk om man med lite fantasi kunde bevara ett långtgående självstyre med erbjudande om hjälp med ekonomi och personalfrågor till exempel från stiften? Närheten mellan dem som styr och leder och de som deltar i församlingens liv och verksamhet är ju av stort värde, något man inte lättvindigt får förskingra.

I denna process, från små till stora och större ”församlingar”, behöver man lyfta fram som det allra viktigaste att bevara och förstärka: tanken på en församling som en gemenskap runt kyrkans Centrum.

Kyrkan är inget individuellt projekt

Inga-Lill Örnerfors skriver sedan flera år kolumner i Dalarnas Tidning. Hon är präst och har därför naturligt nog lätt till ämnen som vetter mot kyrka och religion. Den 2 september behandlar hon frågan om hur kyrkan ska bemöta nutidens människor: Med en nästan ren försäljarattityd går man ut med se-så-mycket-du-får-för-pengarna-i-ditt-medlemskap. Kampanjer och jippon och Gud är kul och kom så får du korv och karusell har ersatt det mera fridsamma och alltid närvarande, trygga, tillitsfulla och bestående.

Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.

När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.

Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.

Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.

Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!

Gamla nyheter

Idag kom söndagstidningen. Två dagar för sent får jag läsa det som hände då. Upplevelsen är egendomlig. Dåtid och nutid flyter samman. Hade jag inte varit uppmärksam kunde jag ha låtit den gamla tidningen ge mig tankar för dagen. Ska nog spara någon tidning oläst för att plocka fram vid något senare tillfälle. Tänk om det inte gör någon större skillnad?

Partiernas otidsenliga kyrkokontroll

Uppmarschen till nästa års kyrkoval har börjat. De kyrkopolitiska programmen börjar flyta upp till ytan. Se t ex Brygubben om kyrkovalet, populism och Socialdemokraterna. De "kyrkliga" programmen är inte resultatet av långa och ingående kongressdiskussioner utan produkter av mycket snävare, interna och oftast icke transparenta processer.

Man kan bara hoppas att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra stora dagstidningar för en gångs skull gör sitt granskande jobb. Speglar programmen det som en kristen kyrka, ett levande trossamfund, bör prioritera? Vilka intressen vill man gynna? Har man ett inomkyrkligt perspektiv eller använder man andra synsätt? Talar man om kristen tro och fostran?

Kanske är detta det val då de politiska partiernas otidsenliga grepp om, kontroll och bruk av, kyrkan ska släppa? För nog borde de politiska partierna i konsekvensens namn ha en och samma åskådning och trosbekännelse oberoende av i vilken miljöman verkar! Om man tar av sig den fromma kappan när man verkar i "världen" finns det otrevliga namn som en kritisk omvärld rätt vad det är skulle kunna få för sig att använda om ett sådant förhållningssätt.

Man borde vara där man är

För många år sedan undervisade en gammal präst i Värmland mig om vikten av att vara där man är. I församlingen han tjänade bodde det då 225 (ungefär) personer. Samma frågor man kämpar med i Stockholm, Uppsala eller New York finns här, sa han. Livet här gäller också människovärde, makt och inflytande, mening och mål. Bara man vågar och kan se det...

Genom att vara där man är finner man vägen till den plats och det sammanhang där man borde vara. Och nog borde man oftare vara där man är.