En tomte till påsk

Tomten som sitter på ägget där

Svänger lufvan och ropar så här:

God påsk jag önskar hvar vän så kär

Påsklyriken svingar sig inte direkt mot höjden. Snarare är det enkla skolrim som bygger hälsningen. Rimorden där, här, kär är de enklast tänkbara. 

Kopplingen mellan jul och påsk är förstås uppenbar när tecknaren, Hildur Söderberg,  satt en rödluvad tomte på detta jätteägg. Att det är påsktid signaleras också av påsklijorna i buketten som tomten håller.

Själv funderar jag över hur tomten alls kom upp på ägget med händerna fulla av blommor och en huvudbonar. Thedor Kallifatides har berättat att när han lärde sig svenska som ung invandrare var huvudbonad ett av de ord som fängslade honom. Tänk att ha en boning för sitt huvud, så klokt och elegant...

Varm påsk tillönskas!

Påskhälsningarna består inte enbart av ägg, ris, kycklingar och höns och tuppar. På detta kort dyker modern teknik upp i form av ett flygplan. Bröderna Wrights landvinningar gör insteg i påskkortens värld. Orville och Wilbur blev banbrytande när de fick alltmer luft under vingarna.

Höns är inte kända för att vara särskilt duktiga flygare. Här får de benäget bistånd. Hur motorn som driver propellern kan se ut är osäkert, särskilt som en kyckling har tömmar fästa runt axeln. Flygarna är inte särskilt varmt klädda. När kortet kom till var det säkert en sen påsk.

I vår tid kanske AI-utformade vykort med  färdiga hälsningar kunde få fart på vykortsskrivandet vid den kommande helgen? Kul påsk tillönskas. Gul påsk likaså. Med videung som håller på att vakna och chokladkaniner - låt oss möta våren genom några dagars ledighet. Ägg och sill. Korv och Janssons frestelse. Varm påsk tillönskas!

Glöm för all del inte att kyrkor är ihåliga och värda att kliva in i, särskilt under påsken. Denna kyrkoårets och trons största högtid!

Påsken är på gång sedan förra året

Påsken är på väg. Den har varit på gång sedan förra årets påsk för att infalla ungefär när den ska. Eftersom den är rörlig blir det ibland en tidig, alternativt en lagom  eller sen påsk. Experterna kan naturligtvis lära sig hur påskens exakta uppdykande i kalendern kan räknas ut. Påskdagen infaller och firas den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagsjämningen. Ekvationen ser annorlunda ut för de östliga kyrkorna som håller sig med en annan kalender.

Att veckan från Palmsöndagen, som infaller en vecka före Påskdagen, kallas för stilla veckan vet inte alla. Men för kristna är den veckan normalt ägnad åt kontemplation över Kristi lidande och därför inte fylld av samma hektiska aktiviteter som andra veckor kan vara. I teorin - eftersom många glömt bort att bry sig.

Den sekulära påsken är fylld av annat. Dess färg är GUL! Grisar, påskris och -kärringar, ägg, hönor och tuppar, dvs fjäderfä och annat upptar sinnena. Några av mina påskkort får visa hur den föreställningsvärlden ser ut och har sett ut.

Här ett strålande exempel med påskkärringar, med kvastarna i högsta hugg, ridande i rad på livliga grisar. Så kan man önska varandra Glad Påsk...
 

Certifiera mera!

Certifiering har varit hett stoff i årtionden. Det är säkert en femton-tjugo år sedan högst på listan låg ISO-certifiering. Det hade med administration och effektiv organisation att göra. Men låt oss börja med certifiering. Ett företag har på nätet erbjudit följande förklaring: 

Certifiering handlar om att bekräfta att ett objekt, en process, en person eller en organisation har vissa egenskaper. I de flesta fall bekräftas detta med hjälp av någon form av extern granskning, revision eller bedömning. En ackrediterad person eller företag bedömer och verifierar (samt attesterar skriftligt genom att utfärda ett certifikat) egenskaperna, kvaliteten, kvalifikationerna eller statusen hos någon eller något. Bedömningen och verifikationen görs i enlighet med etablerade krav och standarder.

Senare har miljö och hbtqi dykt om som certifierbara. Just idag blir Örebro pastorat certifierat ur dessa två synvinklar. Men, och det är ett starkt påpekande, nog borde det i en kyrka finnas många fler certifieringsgrunder. Särskilt när det saknas gemensamma normer och instruktioner för hur visst arbete kan, borde och rent av ska bedrivas.

Diakonicertifiering kunde bli nästa behovsområde som kunde stagas upp av att granskas, revideras och bedömas. Det sociala utflödet och ansvarstagandet kunde behöva stöttas och få det uppsving en certifiering kan erbjuda. Det finns så många viktiga bemötandefrågor och varierande diakonal inriktning för att motivera att församlingar certifierades. Då kanske fler församlingar orkade ta steget att ha diakoner anställda.

Liturgicertifiering skulle kunna ge Svenska kyrkan ökande liturgiska insikter och därmed en noga genomtänkt liturgisk gestaltning av kyrkoårets variationsrika gudstjänster. Då kunde det bli ordning på de liturgiska plaggen och när de brukas. Hur gör man i församlingar som bara har en vit och en grön mässhake t ex under fastan? Ministranter skulle få stöd och hjälp i sina uppgifter liksom lekfolk, präster och diakoner. Även församlingens liturgiska uppgifter kunde klargöras så att ingen skulle luras att tro att gudstjänsten är mest prästens.

Mission- och evangelisationscertifiering vore något att drömma om så att inga kan undvika att planera och genomföra missionsinsatser för att sprida evangelium i tanke, ord och handling. Dessa områden löses inte sällan enbart intuitivt som om församlingen bara genom att finnas till verkade som missionerande. Ska tron i Sverige överleva behöver tron bli spridd åter igen.

Undervisningscertifiering kunde hjälpa fram fungerande studiecirklar och samtalsgrupper där bibelstudier och kristen troslära fick förnyad aktualitet. Även predikan och föreläsningar kan vara något att arbeta mer systematiskt med. Hit hör även konfirmandundervisning såväl som anställdas fortbildning. Uppbyggelse- och förnyelsedagar skulle även kunna ges en mer betydande plats i kyrkans repertoar av insatser. Här blir pedagogik viktig såväl som förankring i trosläran.

Så, fram för fler certifieringar som har med hjärtat och kärnan i kyrkan att göra. Certifiera mera!

Ingrepp och sömnlur

Äntligen blev angiografin av. En torsdag. Tvätt med bakteriedödande medel kvällen innan och på morgonen skulle minska infektionsrisken. Inläggning och därefter antibiotika i förebyggande syfte, dvs profylax. Därtill ett par lugnande tabletter. Jag blev så lugn att jag somnade till en stund. Fick efter en timme åka rullstol i kulverten till röntgen där kärlkirurgerna huserar. Ballongsprängning på två trånga ställen i artäranslutningen till min konstgjorda åder, en graft av goretex. Gick bra, sa kirurgen. Utmärkt, sa jag.

En aning ont gjorde det. Och värken består även idag. Övergående lär det vara. Fick förklarat med bilder på röntgenskärmar vad  som gjorts. Visst är det bra att få veta något om hur ingreppet gestaltat sig. Tillbaka på sjukrummet var det bara att vänta tills blödningsrisken tonat av. Ännu en positiv kontakt med sjukvården!

Tänk att laxen också drabbats av prisökningar och inflation. Vi jagade laxsidor i olika butiker. Den som var medlem kunde köpa en billig laxsida, så vi blev medlemmar. Visade sig vara svårt att ordna det på nätet. En hjälpsam kassörska lät kön växa under tiden som hon instruerade i hur anmälan skulle ske för att vara korrekt. Men hon visade inga tecken på stress. Och vi var tacksamma att få saken ordnad så vi kunde åka hem med en betydande, dvs tungt vägande, laxsida. Kan bli ungsbakad och gravad lax till påsk. Affären denna gång hette Willys.

Nu får det nog bli sängen en stund. Dags för en powernap. Inte dumt att kunna styrkeslummra, ta en styrkande sömnlur! En telefonlur tar jag nästan aldrig nu för tiden. Är helt enkelt omodernt.

Gnällspik

Kommentaren sved en aning. -Hur länge ska du hålla på och klaga på andras bristande kyrkogång? Du verkar ha fastnat i ett tråkigt gnäll!

Hmm. Oj då. Ord och inga visor. Kanske var det så, att gnällbältet hade slukat mig med hull och hår. Min nya identitet var gnällspikens. Kanske hade jag förläst mig på Klagovisorna? Förresten finns det gott om sådant även i Psaltaren. Eller har jag tänkt fram och tillbaka om hur jag skulle bete mig? Skriva eller inte? Som i Psaltaren 19:3-4: så höll jag mig tyst och blev stum, jag teg men till ingen nytta. Min plåga blev bitter, hjärtat brände i mitt bröst, jag stönade, det brann som eld. Jag kunde inte tiga...

Inte vet jag. Nog har det alltid förvånat mig att en del människor som ska vara stöttepelare i kyrkan haft så svårt med gudstjänst och tro. Dessutom har jag väl insett att kritik inte förändrar deras vankelmod eftersom kritiken blivit så enkel att avvisa som exkluderande och elitistisk. Men om Sveriges folk ska vara ett Guds folk, som en folkkyrklig tanke hävdat, så borde det rimligen synas i uppslutning kring kyrkan, dopet, Ordet och tron. Själv är jag inte något dygdemönster så viss återhållsamhet i ironierna kring andras kyrkogång och tro ska jag försöka iaktta.

Förresten. Appro på uppslutning. Numera på Facebook visar det sig att flera av vännerna har återkommit och bett mig vara vän med dem. Som om de inte litat på den första vänskapen. Fast förklaringen har varit att deras identitet blivit kapad. Nu är somliga vänner med mig både två och tre gånger. Dessutom vill de ha mitt telefonnummer! Nej, det går jag inte på.

Tråkig gudstjänst?

Under arbetat att ordna gamla dokument hittade jag följande smått ironiska reflektion om gudstjänsten. Rent av elakt skrivet efter som det insinuerar och förstärker ett ibland torgfört tänkande om gudstjänsten. Delvis bygger texten på en deduktion från det faktum att på en hel del håll är de anställda allt som oftast frånvarande när församlingen möts. På det måste någon råda bot... 

Här är texten:

En gudstjänst är tråkig och obegriplig, säger bekanta till mig. Jag misstänker att de inte förstår meningen med det som händer, och då kan det bli tråkigt. Det finns människor som kan uppleva den mest spännande fotbollsmatch som enformig och händelselös. De intresserade kan ha svårt att förstå det. Uppfattar man inte kampen mellan två lag som spännande förstår man inte spelets idé – och då är det förmodligen mer givande att spana efter bekanta eller se var korvgubben håller till.

Ett av skälen till att fira gudstjänst är social. I kyrkan träffar man bekanta och nästan alltid kan man möta nya människor. Vi gör något tillsammans som är meningsfullt. Få vill berätta att de egentligen går till kyrkan för att träffa andra. Det är inte riktigt fint. Ändå framhåller vi så ofta vikten av kyrkan som mötesplats. Jag har hört många kyrkligt anställda berömma sig av att de inte alls umgås med kyrkfolk. Att gå dit frivilligt för att möta kyrkfolket är inte att tänka på.

Alla känner inte till det – men det är faktiskt möjligt att få betalt för att gå i kyrkan. Somliga tycker förstås att det vore enda skälet till att alls besöka ett kyrkorum. När en präst eller diakon trendigt tänker som så har vi fått ett slags kyrkans motsvarighet till yrkespolitiker – de yrkeskristna har trätt in på scenen. Man är kristen och deltar i gudstjänsterna mest, eller enbart, på betald arbetstid.

När Jesus uppmanar oss att gå en extra mil med någon så gör vi gärna det – bara vi får övertidsersättning. Om någon ber oss om vår skjorta tillhandahåller vi gärna en sådan – för arbetsgivaren har redan skaffat oss arbetskläder vi eventuellt kan dela med oss av. Och ringer någon mitt i natten svarar vi omedelbart. Vårt inspelade mobilsvar meddelar att vi inte är anträffbara men att vi ringer upp så fort vi kan.

Dator och skärm eller bläck, papper och penna?

 

Bläck, penna och papper har ersatts av dator och skärm. Problemfritt kan tyckas tills dess uppdateringarna slutar fungera. Programmen är föråldrade och datorn likaså. Hur ska åratal av arbete enkelt kunna flyttas över till en ny apparat? Särskilt som dokumenten inte är organiserade utan flyter runt. Huller om buller. Hipp som happ. Hur som helst.

Nåväl. En elektronikfirma sålde en dator och hjälpte till att flytta dokumenten. Men det visade sig att en hel del texter inte följde med eftersom de låg någon annan stans än där de enkelt kunde lyftas över till den nya blänkande bärbara datorn. USB-minnen måste införskaffas så att även de dokumenten inte lämnas vind för våg utan kan få uppleva en ny och fräsch omgivning. 

Snart började rutor blinka och oförutsett dyka upp. Microsoft ville ha betalt för word. Årliga avgifter.  Eller hela officepaketet. Annars vet ingen på den här sidan datorn vad som skulle hända. Så nu sitter jag med dubbla datorer, kopierar och står i. Och väntar på vad Microsoft tänker ta sig till. 

Tid går det åt. Även för att fundera ut hur man flyttar och kopierar när dokumenten och bilderna landat  i den nya datorn. Eller för den delen slänger i papperskorgen. Till synes enkla uppgifter. Plötsligt ter sig pensionärstillvaron synnerligen upptagen och skärmbunden. Ska nog leta fram mina gamla pennor och tryggt vanliga vita A4-papper. Dom kan man lätt skrynkla ihop och slänga i en alldeles påtaglig och materiell papperskorg. Att den också måste tömmas struntar jag just nu högaktningsfullt i... 

Risk för trafikkaos

Genom livet kämpar vi olika kamper. Somligt är stort och ibland avlägset, annat är mindre och det händer att striden är riktigt nära oss själva. Inget är för stort, inget är för smått när saker blir fel! Just nu upptar en parkering oss mer än brukligt. Vi riskerar nämligen att bli bötfällda om vi ställer bilen nära vår koloni. Kommunen tycker vi ska cykla eller åka buss. Istället lär vi tvingas att trängas med parkerare vid stadens sjukhus eller att låtsas vara badare vid ett lokalt friluftsbad.

Efter 20 års fri parkering började kommunen förra året att bötfälla besökarna vid vårt koloniområde. Utan att förvarna. Ska vi tvingas fotvandra långa sträckor lär det bli svårt att orka med odling och byggnation och allt annat en kolonist ägnar sig åt. Denna fråga diskuterar jag i dagens Nerikes Allehanda med följande debattartikel:

Risk för trafikkaos!

När våren kommer blir det kaos! Varför? Jo, efter minst 20 års parkering längs med Alnängarnas koloniområde, vid staketet på Oljevägen, har kommunen börjat bötfälla bilisterna. Detta utan att ha meddelat de berörda om denna nya praxis. Om några månader måste ibland flera hundra dagliga kolonibesökare istället konkurrera om sjukhusets parkeringsplatser. Vi kommer inte bara att konkurrera med USÖ:s anställda på CV-parkeringen utan även med Alnängsbadarna och besökare till Naturens hus.

Nog borde det gå att ordna så att kolonibesökarna kan parkera på de sedan många år grusade och iordningsställda platserna längs med staketet. Här borde sedvanerätten kunna åberopas. Hur svårt kan det vara att låta parkeringen bestå? Om nuvarande parkering ska växa igen och bli ”natur” blir det problem att sköta dräneringsdikena längs med staketet. De är nödvändiga för att hela området inte ska översvämmas. Och om en stadsplan ligger hindrande i vägen kanske ett undantag kan göras tills en permanent lösning hittats, för så här kan vi inte ha det!

Tekniska förvaltningen anser genom trafikingenjör Emelie Tiveljung att kolonin är tätortsnära, så bil bör inte vara det primära transportmedlet! Gäller det bara kolonister och inte besökare vid t.ex. Naturens hus? Notera att vid Naturens hus har man en parkeringsplats. Längs med Oljevägen finns dessutom en husvagnsparkering. Besökarna vid Alnängsbadet har också en parkering. Till Naturens hus och Alnängsbadet får man alltså åka bil och sedan parkera! Det ska inte behöva påpekas att de som har kolonilotter inte bara bor i citykärnan utan kommer från olika håll. Alla kan faktiskt inte ta sig till Alnängarna med buss eller cykel. Somliga av oss är äldre och andra har inte alldeles lätt att gå. Här finns även barnfamiljer som kan behöva ta bilen. Varje söndag under sommarsäsongen är allmänheten inbjuden att besöka koloniområdet. Det gäller rimligen även rörelsehindrade och gamla föräldrar.

Jag har förstått att synpunkterna från Tekniska förvaltningen innebär att kolonister som behöver frakta material till eller ifrån kolonin, eller hämta och lämna personer, tillfälligt ska ställa sig längs med vägen där det är parkeringsförbud! Det bäddar för trafikkaos. Alla som har haft sommarstuga eller en koloni vet hur mycket saker som krävs för byggnation, underhåll och odling.

 Om kommunens politiker verkligen värnar koloniområdena i staden får Ni skyndsamt hjälpa till att lösa frågan om tillgänglighet!

 Lars B Stenström

kolonist

 

Kan det finnas en kyrka som...

Repris från den 3 mars 2015:

Jag har många frågor Herre

Kan det finnas en kyrka där de flesta medlemmarna låter bli att delta i kyrkans liv och verksamhet? En kyrka där majoriteten inte tror på Gud eller omfattar tron på att Jesus Kristus levt på jorden som sann människa och sann Gud och inte heller bejakar att han lidit, dött och uppstått för människornas frälsnings skull?

Kan det finnas en kyrka som nöjer sig med att känna och uppleva och knappast längre vill tänka och formulera sig teologiskt. Kan det finnas en kyrka som i inkluderande nit hellre vill sudda ut sina egna gränser än att övertyga om vikten att ta ställning och omvända sig. Kan det finnas en kyrka som menar att synder är något förlegat och att det räcker med människors allmänt goda vilja?

Kan det finnas en kyrka som nöjer sig med att ha en bekännelse men egentligen inte anstränger sig för att ens kyrkans medlemmar skall stämma in i den? Kan en kyrka erbjuda sakramenten så vidlyftigt att man struntar i om de som deltar inser vad dopet och nattvarden innebär? Kan en kyrka styras av religiöst neutrala grupperingar som, om man får tro deras valprogram, ser kyrkan som en allmän välgörenhetsinrättning snarare än något som handlar om människor eviga väl och salighet?

Kan det finnas en kyrka som vill göra om sin gudstjänst så att den kommer längre bort från de stora världsvida kyrkornas liturgier? Kan en kyrka konsekvent dra en hårdare gräns mot influenser från de stora kristna traditionerna än mot hemsnickerier och ständiga förskjutningar åt mera reformert håll? Kan en kyrka passivt notera att bönens röster tystnar och kristenlivet på de flesta områden urholkas och urvattnas?

Kan det finnas en kyrka som överger församlingsgemenskapen som centrum för att vinna organisatoriska fördelar? Som tror att man sparar om man flyttar makt från det lokala till mera övergripande nivåer? Kan en kyrka föredra att anställa personal som har starka förbehåll inför kyrkans tro och lära? Kan en kyrka ledas av förtroendevalda och anställda som anser att kyrkans gudstjänster är så tråkiga och intetsägande att de sällan eller aldrig vill delta? Kan en kyrka ha präster som tonar ner kristendomens betydelse till förmån för andra religioners anspråk? Och kan en kyrka som inte kan eller vill missionera med bevarat förtroende övertygande sjunga Se jag vill bära Ditt budskap, Herre?

Jag har många frågor, Herre. Och nu undrar jag om dessa frågor ens till en ringa del kan stämma in på något av de trossamfund som verkar i Sverige?

Det mesta går an - om alla ska med

En tidig morgon för några år sedan vid Gothems kyrka på Gotlands ostkust. Dimman stod tät och gav allt mjuka och suddiga konturer. Soluppgången hade nyss timat (dvs ägt rum).

Så suddig har även kristen tro blivit. Den är inte längre distinkt och med tydliga trossatser. Jo, det är den, men den uppfattas inte längre så. Det har blivit dimmigt inte bara utanför kyrkan utan även inuti den. Inre sekularisering fräter på det som gör tron annorlunda och speciell. Numera ska det mesta gå an för att alla ska med. Är det verkligen så det ska vara?

Den som vill ha tydlighet, så där som reformatorerna ville ha det, är betraktad som introvert, världsfrånvänd, dömande och exkluderande. Tänk om fotbollen började strunta i sina regler och föreställningar. Offside fick dyka upp när någon kände för det. Mål blev det även utanför stolparna. Utvisningar gillades inte eftersom alla skulle vara med. En boll ansågs exkluderande så det blev vanligt med en tre, fyra bollar. 

Förresten behöver jag nya glasögon. Tänk om allt blev tydligare då. Även om Gothems kyrka är extra vacker när dimma råder. 
 

Sex matcher, sex förluster

Angiografi, jag säger bara det, angiografi. Eller också heter det PTA (Perkutan Transluminal Artärdilatation). Enbart terminologin tycks kräva betyg i medicin och latin. Mina öden och äventyr inom sjukvården börjar bli en saga likt baron Münchhausens äventyr. Visserligen framstår jag inte som en hjälte likt honom, men overkliga ting tycks inträffa så gott som oavbrutet. Min kateter i hjärtat som använts för dialys i snart 4 år börjar tappa modet. Dels måste den så gott som varje gång få en extra dos lösningsmedel för att fungera, dels har den förorsakat, sägs det, blodproppar i min högra arm.

I vänster arm har man försökt anlägga en fistel vid handloven. Det misslyckades. Ådrorna växte inte till som de förväntas och två ballongsprängningar nyttjade föga (som man sa förr). Därefter anlades en fistel i höjd med armbågen. Den ville inte heller. Då gjorde man en angiografi för att försöka åtgärda bristen på funktion. Under den kan man tydligen spruta konstrast, skära och ballongspränga. Inte hjälpte det. Men blodet hade tagit "fel" väg och ådrorna vägrade växa till som de behöver för att kunna användas för dialys.

Sedan fick jag en konstgjord åder (en graft av goretex) inopererad i underarmen. Inte heller den fungerade tillfredsställande eftersom blodförsörjningen hindras av något. Så nyss kallades jag per telefon till en ny angiografi på fredag. Inläggning på dagvården 08.30. Planerna på att besöka en av stadens hyfsat nya restauranger får inställas. Den nya Planen är att efter ingreppet ska jag få åka hem till kvällen. Hemgång kallas det på sjukspråk. Låter en aning ödesmättat kan man tycka. Mer information ska ges på dialysen imorgon.

Sammantaget har jag i min vänstra arm opererats tre gånger och inberäknat fredagens åtgärder har jag fått fyra angiografier! Hoppas det ska räcka för att något äntligen ska börja fungera. Ty bristen på lyckosamma ingrepp börjar förskräcka... I fotboll skulle resultatet redovisats (före fredag) som sex matcher och sex förluster. Det är då tränarna börjar ryka. 

Det sista som överger oss lär vara hoppet. Så nu hoppas jag på ett trendbrott, en framgång, något lyckosamt och välfungerande resultat. Heja angiografin! Heja PTA! Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till. Kolla om man kan transplantera en arm?

Tätt, rappt och roligt!

Kan ett liv rymmas på en och en halv timme? Många aspekter får i alla fall plats om samtalet och dialogen är tät. Nästa andetag av Duncan Macmillan hade premiär på Örebro teater igår. Skådespelare var Hans Christian Thulin och Maria Simonsson Thulin. De lyckades gestalta ett pars livsresa från förälskelse och samboskap över skilsmässa och svek till återfunnen lycka fram till graven. Vilket skådespeleri! Tätt, rappt och roligt. Rörande därtill.

För folket i Närke finns nu möjlighet att vallfärda till teatern. Många som sitter klistrade fram TV och strömnningstjänster borde ta chansen att återupptäcka levande teater igen. Den har så mycket att ge. Räcker till eftertanke och samtal i veckor! Så - gå på teater!

Pride i kyrkans färgkanon?

Somliga saker är inte lätt att diskutera. Tar man upp ett sådant ämne blir det som om man vill bekämpa det som borde diskuteras. Så är det inte. Men ibland står jag frågande inför vad som uttrycks när pridefärger får ersätta firningsdagars kyrkoårsfärg, åtminstone delvis. Ibland blir det som en enskild präst deklaration av sin solidariska och progressiva hållning. Då har jag gjort min reservation. Nog finns det skäl att undra hur pridefärgerna och prideflaggan har hamnat bland de liturgiska färgerna och textilierna. Stolor och antependier dyker upp med pridemotiv på. Under nästan hela min tid som präst gick det inte att smyga in något sådant i den kyrkliga kanon kring kyrkoårets färger eller bland de liturgiska textilierna. Vilka kan skälen vara att det görs idag?

Somliga menar nog att pride är ett uttryck för "alla människors lika värde" och därför också hör hemma i kyrkan, bland annat med sina färger. Ställningstagande för pride betraktas förmodligen inte som ett politiskt ämne utan som något allmänmänskligt. Ett annat skäl kan vara att färgerna har använts som en markering för att kyrkan tagit ställning. Då infinner sig förstås frågor om varför enbart pridefärger ska finnas på stolor, mässhakar, kyrkmattor och antependier. Kan Svenska kyrkans färger på sin flagga, rött och gult, ta plats på kyrkliga plagg? Kan blått och gult för Sverige eller Ukraina också bli till stolor, t ex med sina nationsflaggor? Kan man i det finska arbetet börja använda blått och vitt på liturgiska textilier?

Det kunde tänkas att införandet av pridefärgerna här och där också öppnade dörrar för en mängd annat i mångfaldens kyrka? Något samtal om de nya färgerna har knappast hörts. Möjligen beroende på att kyrkoårets färger varit informellt fastslagna utan några bindande beslut. Utan normerande gränssättning blir väl bild-, symbol- och färgkanon en helt öppen fråga? Bara fantasin sätter gräns, eller...? Fast vem vågar börja nysta i något sådant?

Missade jubiléer

 Missade jubiléer finns det många. Min High School-återsamling 50 år efter graduation (examen) i South Holland kunde jag inte delta i. Inte heller alla de år som flitiga fd studenter mötts i Visby för att träffas och minnas tiden på Visby Högre Allmänna Läroverk har jag deltagit i. Min förlust naturligtvis. Konfirmandjubiléer har jag oftast också missat, men däremot deltagit i några under högmässor t.ex. på Gotland. Då har 50 och 60 år firats.

Människor är hyfsat insiktsfulla. De samlas inte för att beundra de framgångsrika och beklaga (och ibland rentav förakta) de som varit mindre lyckosamma. Istället möts man för att minnas sin och den gemensamma historien. Att det har funnits mobbing och förtryck ska inte förglömmas. Den bästa historien har skuggor och sprickor av mindre önskvärt slag. Ibland blev man själv utsatt, mera sällan deltog jag i att ansätta andra. Förskräckligt att erinra sig. Det gick emot allt jag fått lära mig. 

Tidigt fick vi som tillhörde kyrkor, och säkert många andra men med andra ord och tankar,  lära oss att be för dem som förföljde och att anstränga sig för att älska våra fiender. Lätt att säga, svårt att göra. För förföljelse och fiender fanns redan i barndomen. 

Jubiléer bortser gärna från det som är mörkt och solkigt. Livet är i bästa fall ett lärande för att bli bättre medmänniskor. Å andra sidan blir inget bättre genom att ångestfyllt kontemplera det förgångnas skröpligheter. Hågkomsten bör få oss att ändra vårt beteende. Ältande kan bli till ett fängelse. Det är då det förflutna ligger som ett hinder också idag. Tänk att alltid ha gårdagen framför sig... Måste fundera på hur minnen från förr kan stärka förändring i nuet!

Finns det Setterquistorglar i himlen?

Orgelkonserter kan föra åhörarna nära himlen. Orgeln, denna veritabla orkester, kan frambringa de mest fantastiska ljud. Med hjälp av en skicklig musiker. Igår spelade organist Mats Bertilsson på Olaus Petris orgel av E.A. Setterquist & Son från 1913. Den som hastigt tänker efter inser att orgeln fyller 110 år 2023. Och fortfarande är orgeln mjuk och romantisk, när den inte vill vara vibrerande mäktig och kraftfull förstås.

Efter konserten lutade sig den tidigare kyrkoherden Karl-Erik Garlöv mot mig och frågade: Tror du det finns Setterquistorglar i himlen? Jag svarade med att säga ja och samtidigt nicka. Jag skulle gärna ha ställt frågan själv. Men äras den som äras bör att ha funderat i den riktningen.

Konserten var magnifik. med verk av Jean Sibelius, Gustaf Nordqvist, Johann Christian Heinrich Rinck, Otto Olsson, Erik Åkerberg, Johan Lindegren, Eric Thiman, Sigfrid Karg-Elert och Lars August Lundh. Applåderna blev rikliga vid konsertens slut. Det var ganska gott med besökare också. 

I programmet bifogades orgelns disposition: 

Före liturgin behövs ordning

Svenska  kyrkan kan verka välorganiserad. Åtminstone vad gäller "apparaten" med ekonomi och budgetar, diarier och ärendehantering, personalfrågor och beslutande organ. Särskilt gudstjänsten är (oftast) välstrukturerad och i varje församling finns en idé om hur liturgin ska formas. Visserligen kan det bli fladdrigt ibland, men i botten finns kyrkohandboken med sina instruktioner och ordningar.

Då är det märkligt att vad som händer före liturgin kan bli ostrukturerat och spontant. Det finns en bevarad tradtion, en gemensam aning, om när och hur saker ska ske, men inte ens det alltid. 

Alltför många gånger har ljus- och korsbärare i somliga församlingar fått irra runt för att leta efter vad de ska bära. Och de som bär har inte alltid blivit instruerade om hur de ska gå och stå, (t.ex. i evangelieprocessionen). Ibland blir processioner ett sammelsurium av folk som inte står på samma plats olika söndagar. Kyrkvärdar och körer kan också hamna där de kanske inte borde... 

Det är sorgligt när ministranter som ska hjälpa till t.ex. vid dukning av altaret och vid stationer instrueras under pågående gudstjänst. Diskussioner vid altaret under högmässan blir förvirrande och störande. Vad pratar dom om? Min mening är att allt sådant ska ha övats och prövats tidigare. I  gudstjänsten är det för sent, helt enkelt. 

I många kyrkor är utrymmet vid ingången begränsat så besökare och procession måste kunna samverka, ju närmare högmässans inledning man kommer. Tydligt är att före liturgin behövs ordning. En ordning på papper hjälper de medverkande att undvika stress och fungera bättre i gudstjänsten! Att veta är bättre än att gissa. Min känsla har vid vissa kyrkobesök varit att de medverkande saknat det stöd en bestämd ordning erbjuder. För att råda bort på den osäkerhet som kan uppstå är ett enkelt schema till stor hjälp. 

Här är ett litet och inte särskilt utvecklat exempel:

Huvudgudstjänsten 

Senast

09.00          Celebranten är i kyrkan. Kollar med musiker och vaktmästare. Ser över så att nattvardssilvret i rätt omfattning är på plats. Ser över nattvardsstationer, möblering och de medverkandes placering (har de agendor på sina platser?).

 09.15          Kyrk- och gudstjänstvärdar samt dagens predikant har infunnit sig

 09.30          Kors- och ljusbärare kommer dit. De klär om sig.

 09.35          Samling i sakristian för ALLA medverkande (en gudstjänstvärd är kvar i kyrkorummet, välkomnar delar ut agendor och psalmböcker). Nu sker en kort genomgång av gudstjänsten och instruktioner ges. Efter genomgången ikläder präster och diakoner sig de liturgiska plaggen. Bara predikant och celebrant har kläder framhängda. Andra medverkande hämtar sina kläder. Vi undviker att i övrigt gå runt i kyrkorummet. Vi ska inte heller blockera vapenhuset och där helst inte föra (särskilt inte högljudda) samtal med besökare och varandra – det sker bäst efter gudstjänsten.

09.45          Andakt i sakristian enligt ordning på inplastade blad. Bön och växelläsning.

09.55          Välkomnande från ambon: Tema, kollekt och ev annan pålysning. Sköts av kyrkvärdar/gudstjänstvärdar enligt plan.

10.00          Kyrkklockor. När orgelmusiken börjar går processionen.

Vinkanna och brödask hämtas nere vid ljusbäraren och bärs fram under offertoriepsalmen. Två av kors- och ljusbärarna sköter normalt uppgiften (om inte barn eller andra blivit ombedda).

 

Bekämpa mal med ångstrykjärn

Vädra inte för mycket under vår och sommar. Då kan ett par malar smita in och förpesta hemmet. Det kan dröja månader innan de blir så många att ingen kan undgå att inse att något är fel. Enstaka malar kan verka oskyldigt, men dessa flygande kryp kan lägga så många ägg att invasionen snart är ett faktum. De flyger maliciöst omkring. Retfullt för de är snabbflygare. Men förmodligen tröttnar de fort. Så dom sätter sig gärna på en tapet så man kan ta dom. Ha!

Klädesmal och pälsmal ska bekämpas! Vi har letat efter deras angreppspunkt. Till sist fann vi malarnas Shangri-La i den orientaliska mattan under TV:n. Där upptäckte vi larver som hade ätit hål i mattan. 4 gånger 4 centimeter hade förbrukats. Resten av mattan fungerar utmärkt. Vi får se till att dölja angreppet under ett bord, eller en TV... De silvergrå/beiga flygfäna var så pass många att hade vi inte tagit i med hårdhandskarna hade många fler mattor, raggsockar, tröjor etc fått ovälkomna vädringshål. Vad göra?

På internet via google fanns många tips. Men inget särskilt bra för en sådan matta. Men uppfinningarnas moder infann sig, dvs nöden. Värme tar kål på skadeinsekterna. Och ullen i mattan tål ånga. Så vips togs ångstrykjärnet fram och vi gav både mattan och malarna stryk...ningar. Ett härligt ångbad för skadeinsekter. Ett par omgångar krävdes och sedan gav dom sig. Oförbehållsamt. Totalt. För säkerhets skull har vi lagt små träbitar av ceder på mattan. Mal avskyr nämligen ceder.

Vi har innan lösningen infann sig tapetserat hemma med malfällor - de flesta helt ineffektiva. Därtill har vi haft cederträsbrickor i lådor och skåp. Men tills vidare är ångstrykjärnet vår räddare i nöden.

Kris när internet ligger nere

Många kriser, stora och små, möter oss alla förr eller senare. Igår blev det kris i vårt hem. Internet slutade fungera. Jaha, tänkte jag först. Sedan slog det mig att TV:n inte heller fungerade när nätet låg nere. Paddornas bränsle är internet. Liksom numera telefonerna. Surf utan internet kostar på och går långsamt. Utan nätet händer ingenting. Inte ens spelen, de barnsliga som vi håller oss med, fungerade. De flesta har med karameller att göra...

Efterhand växer frustrationen. Varför finns det ingen lathund, en instruktion för vad man gör i olika steg för att fixa problemet, i en situation som denna? Det blev till att rycka i alla sladdar. Stänga av apparater och sätta på dem igen. Ingen reaktion. Routern fick flyttas för att den skulle kollas i ett annat uttag. Fiberboxen måste startas om. Därefter telefonkö till leverantören av TV-tjänsterna. Dom kunde i alla fall veta om felet satt i väggen eller i någon av våra apparater. Förresten, varför får vi inga mail? Eller uppdateringar på Facebook? Vädret kan SMHI inte heller hjälpa oss med. Ska man behöva lyssna på väderleksrapporten igen? Verkligen? Really?

När TV-leverantören efter oerhörd väntetid sagt sitt meddelades det att det var internetleverantören som skulle kontaktas. Det kunde dom sagt för tre samtal sedan. Visserligen sa dom att min box hade uppdaterats så nu borde det fungera om jag bara lät TV:n stå på en timme utan att röra en knapp eller ett reglage.

På kvällen försökte vi starta DVD:n. Men det hade vi inte gjort på länge så frustrationen växte rejält innan skivan blev inmatad. Vi roade oss med att se Hitchcocks Spellbound med Ingrid Bergman och Kirk Douglas. En lite udda Hitchcockfilm om psykoanalys. Fast Ingrid Bergman är magnifik. Hennes rollfigur kan tydligen allt och är både psykoanalytiker och kirurg! Sådana kombinationer ser man aldrig nuförtiden?

Nu fungerar nätet och jag kan hacka ner tangenterna igen så att ord formas och ett nytt stillsamt bloggavsnitt kan se och upplysas av skärmens ljus. Märkligt så sårbara vardagens vanor är. Nu gick det knappast att sitta framför TV:n och äta. När DVD:n kom igång var vi redan mätta och belåtna vordna ute vid köksbordet och med radion som tröst i bakgrunden. I morse kunde ingen läsa morgontidningar eftersom vi numera under veckan enbart läser dem på nätet. Vi fick försöka kommunicera med varandra vilket gick sisådär eftersom vi inte är så vana att tala tidigt om morgnarna.

På radion sa någon som hade krigserfarenhet från Ukraina att man inte behöver alla våra bekvämligheter, egentligen. El till exempel kan man klara sig utmärkt utan. Nöden har förstås inte någon lag. Då gillar man läget fastän man avgrundsdjupt ogillar det. 

Jag har hört att någon from människa som tar fastan på allvar stänger av sitt internet. Drastiska puckar. Själv kan jag kanske avstå från en eller annan långfilm eller serie. Och anstränga mig för att gynna det goda. Och bekämpa det onda. Som S:t Göran! Som besegrade draken. Internet kanske är en drake, när allt kommer omkring. Nog finns det väl någon bra film som handlar om sådant? Ska kolla...

Först en temla!

När persiennerna drogs upp i morse låg det ett vitt täcke på marken. Någon måste ha tappat det. Från höga höjder. Det vita fluffet smälte bort. Nu speglar det en blå himmel som vattenpuss. Vilket får mig att längta till vår och sommar…

Vildtulpanerna här intill hjälper mig att minnas hur mycket jag uppskattar blommor och blader. Först ska bara julen avklaras. Men det var inte sant, för det var inte sant, för däremellan kommer fastan. En enda karnevalsdag kvar innan askonsdagen infaller. Då återvänder allvaret. På nytt. Kom ihåg, o människa, att du är jord. Omvänd dig och tro evangelium - så ungefär låter hälsningen i askonsdagsmässan vid tecknandet av kors på pannan.

Bra uttryck, på nytt. Då kan något man redan varit med om återupplevas, men ändå innebära något nytt. Som stillsam. Först en temla förstås. Som Åke Holmbergs Ture Sventon sa…