Tro på någon eller någonting

Att tro som kyrkan gör vill inte många om de tillfrågas vad de tror på. Tro finns det gott om, tro på allt möjligt. Särskilt spännande tycker jag det är med människor som säger att de tror på något. Andra tror på någonting, vilket säkert är bättre än att tro på ingenting.

Nog spelar det roll vad man tror på, fäster sin tillit vid, omfattar och bekänner. I Stockholm är tron på AIK, Djurgården och Hammarby utbredd, men där går det knappast för sig att ha dubbelt medlemskap, så där som Svenska kyrkan tillämpar och inte har något emot. Men tro på sina lag har supportrarna inom fotbollen. Ja, även inom en rad andra klubbar och sporter finns stark tro och hållfast gemenskap.

Katolska kyrkan har ordning och reda på vad som omfattas och tros. Så pass att det finns katekeser som ska hjälpa de troende att omfatta det som kyrkans tro inrymmer. Svenska kyrkans bekännelseskrifter vill inte Kyrkomötet se till att de ges ut igen. Och spridningen av Luthers Lilla Katekes är ingen där särskilt intresserad av. I Svenska kyrkan får man tro lite hur som helst. Om det inte vore så skulle trosundervisningen vara omfattande i alla åldrar och i alla församlingar och inte bara riktas till 14-åringar.

När New Age spreds för ett antal decennier sedan blev andlighet på modet igen. Det fanns även enstaka präster som inspirerades av tankeströmmarna och började använda kristaller, stenar och fjädrar. De visste att de traskade i gränslandet och fick lite varningar och dylikt. Domkapitlen blev indragna och snart ebbade det värsta ut. Men i praktiken märks det inte så mycket om tron svajar, mest blir det påtagligt i predikningar. Få ägnar sig dock åt att analysera den tro som basuneras ut från predikstolar. Någon inkvisition behöver inte kyrkan för att övervaka och bestraffa. Men en medveten undervisning där den kristna tron och den evangeliska lutherska kyrkans bekännelseskrifter läses och diskuteras vore önskvärt. 

Försöken att åstadkomma en ny och omfattande katekes för Svenska kyrkan misslyckades. Så kvar finns mest reformationstidens skrifter. På 2000-talet behöver texterna granskas och övervägas. Somligt är helt enkelt obsolet och föråldrat, annat är brinnande aktuellt och uppfordrande. Tron måste upp på agendan, annars blir det mer och alldeles för mycket av tro på någon eller någonting.

Sopor och oförrättat ärende

 Att uppleva ett oförrättat ärende tillhör de erfarenheter i livet som tål att fundera över. Denna morgon samlades alla sopor ihop som skulle bäras ut till hyreshusets sophus. Tre påsar och två ihoptryckta kartonger blev resultatet. Alltså en hel del att kånka på.  

Jag vandrade iväg. För att nå soprummet måste man ut på gården. Inte för att det är särskilt långt, men helst bör lasset inte vara för tungt. Väl framme satte jag nyckeln i nyckelhålet. Stört omöjligt var det att vrida om nyckeln. Som tur var har vi en ingång till soprummet från gatan också. Men där hade någon förstört nyckelhålen, kanske slagit i en spik eller något. Tillbaka in på gården. Nytt försök med den ingången. Icke, sa Nicke!

De grannar som just då råkade titta ut på gården fick se mig käckt bära in sopor i huset. Försökte förstås se oberörd ut, som om detta gör jag varje dag, men kände mig likafullt lite dum. Oförrättat ärende. Ringde genast det kommunala fastighetsbolaget där de flesta just idag var på kurs. Men några personer skulle nog ha möjlighet att undersöka saken på plats, sa den vänliga rösten. Risken är stor att sopor börjar torna upp sig utanför dörren om inte problemet åtgärdas, påpekade jag. Alla är säkert inte lika villiga att ta in soporna igen. Som jag, tänkte jag säga, men höll tand för tung, dvs var tyst.

Tänk så sårbart olika system kan vara för störningar. Normalt löper sophämtningen på och jag ägnar den inte en tanke. Men nog har det synts och hörts om sopstrejker som drabbar stora städer och vilka skadeverkningar det då kan bli. Råttinvasioner och annat elände.

Idag ska jag tänka extra gott om alla som underlättar vårt dagliga liv, som t. ex. sopåkare, växeltelefonister, vaktmästare och fastighetsskötare. Jag kommer rent av att säga: Gud välsigne!

Var finns polisen när trafikanarkin breder ut sig?

 Det är inte varje dag man håller på att bli överkörd. Men nästan! Trafikmiljön har hårdnat betydligt. Vettvillingar dyker upp överallt, ovilliga att ta hänsyn till andra. Utanför vårt hyreshus ytterdörr finns en bred trottoar. Kliver man ut genom den dörren kan det komma elsprkcyklar eller elcyklar i full fart, på trottoaren.

Går man över till perkeringsplatsen på andra sidan gatan kan vad som helst hända. För några dagar sedan skulle jag gå till bilen men hade bara hunnit halvvägs över vägen när det blev nödvändigt att vänta på ett par cyklister som kom på halva körbanan mellan mig och bilen. Precis när de passerat och jag tar mitt första steg kör en bil precis bakom mig och en cykel tränger sig förbi några decimeter ifrån min fot på bilsidan. Nära ögat!

2 cyklister far sedan, när jag har börjat att köra, diagonalt över första korsningen. Inga handsignaler för att indikera för medtrafikanter vilken färdriktning de eftersträvar. Något nervöst redan där. Ute i trafiken sedan ser jag och min fru överträdelser i princip i varje gatuhörn. Bilar kör i svängande bussfil. Vid ett vägbygge mitt i Örebro negligeras så gott som varje vägskylt. Flera kör mot rött, andra svänger trots förbud att svänga. En cykel kör mot färdriktning, fotgängare går ut i vägbanan där gångbanan upphört.

Tur är väl att ingen försöker sig på att flytta kor, får eller getter mitt i den intensiva trafiken. Sådant kunde hända förr på smärre orter och på landsbygden...

Karlskoga kör vi till, sisådär ungefär 3,5 mil bort. På dit- och på hemvägen körs vi om mer än 20 gånger av bilister som gott och väl överskrider hastighetsgränsen med mer än 20-30 km/tim. Vid en korsning uppstår en kö och flera bilar tvingar sig in i kön trots att de kört vid sidan om vägbanan för att överlista fordonskön. Smått kaotiskt är det fast ingen trafikövervakning syns till. Anarkin breder ut sig och ingen ser till att upprätthålla trafikreglerna. Vart är vi på väg? Var finns polisen?

Al Capone och gängkriminella här

Idag är det inte många i Sverige som minns Al Capone. Naturligtvis har han spelats i filmer som ibland fortfarande kan ses. Gangstern i Chicago under förbudstiden (1920-1933) då ett veritabelt krig pågick med polis och uppstickande rivaler. Han var ledare av ett kriminellt gäng men kunde inte gripas för sin egentliga verksamhet utan åkte dit på en teknikalitet - ett skattebrott.

Med rubrikerna i våra dagstidningar den senaste tiden påminner jag mig vad jag läst och sett om Al Capone. Kanske finns det till och med lärdomar från den tidens polisinsatser hur man bekämpade gängen?!

Brutaliseringen och dehumaniseringen har gått långt sedan dess. Användandet av barn i mordverksamheten är at likna vid det förkastliga bruket av barnsoldater i diktaturer och i laglösa konflikter och samhällen. Att det förekommer hos oss som vi vant oss i vårt samhälle, som vi vant oss vid att betrakta som ett humant välfärdssamhälle med goda värderingar, med lag och ordning, visar hur snabbt kriminella grupper kan underminera stabiliteten. Deras normer och värderingar är både ett hot mot samhället, mot medborgarna, och ett alternativt parallellt samhälle som ställer sig över och utanför vårt samhälle.

Deras verksamhet visar sig vara en terror som drabbar alltfler barn och även oskyldiga som råkar bo på en viss plats eller som av en slump råkar befinna sig vid en skjutning eller sprängning. I Svenska dagbladet idag påpekas att det är vuxna som medvetet nyttjar barn eller sätter upp barn på sina dödslistor. Vuxna! Bettendet visar att även om de är vuxna är de inte mogna att leva i ett samhälle med lag och ordning. Det är dessa "hjärnor" som måste tas ned och fängslas - förbanrnens och samhällets skull!

Släng tuggummit!

 En ljusbärare, en person alltså som bär ett ljus i evangelieprocessionen, som intensivt tuggar tuggummi med halvöppen mun fångar min uppmärksamhet. Personen är inkallad för dagen eftersom högmässan har visst ungdomligt tema. Med röd fotsid dräkt och vitt röklin däröver är personen liturgiskt klädd som ministrant och ser verkligen fin ut, proper. Märkligt nog blir det svårt att slita ögonen från tuggandet. Evangeliet blir extra svårlyssnat. Är det för att jag nu blivit en surgubbe som slår ner på minsta avvikelse? En tagg som bara vill sticka det som inte faller i smaken? Eller finns det något berättigat i att reagera?

Tanken med en kors- och ljusbärargrupp var att alla skulle få ordentlig träning och kännedom om processionernas betydelse och roll i gudstjänstfirandet. Där skulle insikter och stolthet över uppgiften växa genom och inom gruppen. Ingen skulle längre stå avslappat lutad mot någon bänkgavel. Ingen skulle vifta och svaja med ljusen. Koncentrationen på uppgiften och evangeliet!  Allt skulle ha övats och diskuterats, undervisning ha givits. Var i mittgången evangelieprocessionen skulle göra halt skulle vara känt. I vilken ordning man sedan återvänder med evangelieboken till ambon och med kors och ljus till hållarna för kors och ljus skulle ske ordnat och snyggt. 

Om gruppen inte längre är en grupp och den som får äran att bära kors eller ljus inte riktigt är införstådd så kan kunskapen knappast förväntas och övningarna blir gärna orimligt  tätt inpå och alltför kortfattade. Vad att göra? Tillbaka till början - bygga grupp som rekryteras medvetet. Undervisa och öva. Och naturligtvis släng tuggummit! Ty en gång är ingen gång, men...

Behövs det en ny Mose?

Ämnet framför andra som genom åren tvingat mig att skriva, resonera och argumentera har att göra med kyrka och partipolitik. Söker jag bland mina blogginlägg på ämnet partipolitik i Svenska kyrkan sorteras det fram en hel massa inlägg. Rubrikerna kan lyda: Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan, Socialdemokraterna har faktiskt makten i Svenska kyrkan, Nej till partipolitik, Så skall ert tal vara osv.

Söker jag på Kyrka och politik dyker en rad ytterligare artiklar upp: Skilj kyrkan och partipolitiken, När allianserna tynar, Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!, Illusionen om den opolitiska kyrkan Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

Den sista rubrikens vidhängande artikel, från 16 februari 2017, borde kanske dammas av och publiceras på nytt? Ja, inte vet jag. Här kommer den i alla fall med små redaktionella förändringar:

Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

På mail har stillsam fått två frågor om kritiken mot partipolitiken i kyrkan. Brevskrivaren var ganska trött på argumenten som inte besvarade frågan om hur ett demokratiskt styre och en evangeliserande och missionerande kyrka förhåller sig till varandra. Här kan det erkännas att efter alla kritiska artiklar som stillsam producerat under många år riktade mot de sekulära partiernas inflytande i Svenska kyrkan blir de flesta argumenten både välkända och näst intill slitna. Vilket inte hindrar att de kan ha fog för sig.

Frågan lydde mer precist: Varför dras ett motsatsförhållande upp mellan en demokratiskt styrd kyrka och en tydlig och missionerande kyrka?

För det första dras inte ett sådant motsatsförhållande upp. Ofta förutsätts att enda sättet för en kyrka att vara demokratiskt styrd är att ha politiska partier representerade i beslutsförsamlingarna. Det är, vilket ofta påpekats, att förvirra frågeställningen. Demokrati i en kyrka betyder INTE att politiska partier finns med och ska bestämma. Om politiska partier vore förutsättningen för kyrkors demokratiska styrning skulle ju de flesta av all världens kyrkor per definition inte vara demokratiskt styrda! De nordiska folkkyrkorna är en anomali, ett sorgligt undantag.

De flesta trossamfund har andra och mycket ofta demokratiska strukturer. Skillnaden är att inga sekulära organisationer och definitivt inte några politiska partier har formellt inflytande över kyrkornas beslut. Man får nog leta efter kyrkor i odemokratiska stater och i diktaturer för att hitta sådana exempel på en motsvarande politikens makt över kyrkors organisationer och liv som i Sverige. Motfrågan blir enkel: varför översätts partipolitikens inflytande i kyrkan alltid lika med ”en demokratisk styrd kyrka”?  

Ta till exempel det sekulära inflytandet som följer med partiväsendet. Där uppstår en motsättning till kyrkans missionskallelse. Läs bara de politiska partiernas program och upptäck att tro, bekännelse och lära är så gott som osynligt! Kyrkans Herre, Jesus, nämns inte! Jag frågar ofta efter hur många av de partipolitiska representanterna i kyrkan som ser sig som kyrkans företrädare i partierna och där verkar för tro, gudstjänstdeltagande och dop? En både viktig och avslöjande fråga! Via partierna får även andra, agnostiker, ateister eller andra religioners företrädare möjlighet till inflytande över Kristi kyrka. En tydlig sammanblandning mellan kyrka och värld.

Fråga två handlar om varför kritiken mot partiväsendet blommar upp nu igen. Svaren är ganska enkla. Det beror bland annat på att flera av partierna redan insett det som kritikerna hävdar, att partipolitik och kyrka inte hör samman, och de har därför dragit sig tillbaka ett steg och deras sympatisörer har fått ta över själva, och format egna grupper som t. ex Liberaler i Svenska kyrkan, Det steget behöver följas av ännu tydligare partipolitiska reträtter så att ingen misstanke kan finnas om att politiska rörelser egentligen styr Svenska kyrkan. Ett annat skäl är att många även inom de kvarvarande politiska partierna är tveksamma eller kritiska till partiernas inblandning i kyrkan. Partiernas företrädare ska förstås fortsätta vara engagerade och förtroendevalda, men då naturligtvis på andra och kyrkliga plattformar. Det har sagts ibland att om partierna drog sig tillbaka då skulle även en hel del av dess företrädare sluta – vilket innebär att partiet är viktigare än kyrkan. Att partiets påverkan på kyrkan betyder mer än det kyrkan kan ge till partifolket!

Till slut växer kritiken därför att vi befinner oss i en sekulär stat där samma kyrkligt aktiva partier ofta påpekar att kristen tro och religion är en privatsak. Påståendet kan uttolkas ungefär som att kyrka och samhälle inte hör ihop. Man kan undra varför denna angelägenhet, kyrkan, i den privata sfären då är så intressant att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna ser det som nödvändigt att som partier styra och ställa i kyrkan? Det världsliga och andliga regementet är så sammanblandat att förvirring uppstår och profetisk samhällskritik blir svår för att inte säga omöjlig.

Ska det behövas en ny Mose för att kyrkan ska kunna frigöras och lämna den statliga och politiska fångenskapen? 

  

...till sin förvåning?

Vardagen är återkommen. Tillvaron är sig mera lik med ordinära rutiner. Tidig frukost. Massor av medikamenter, 9 till 10 piller. Röja i köket. Vattna blommor. Vila en stund. Morgontoalett. Det som ska äta till kvällen måste tas fram ur frysen eller sättas på lista för att inhandlas under dagen etc. etc. Det rullar på.

Mötte en granne som berättade att han brukade se efter om jag var synlig eftersom han visste att min hälsa var vek och svag och jag ibland fick stanna på sjukhuset lite nu och då. Blev ganska rörd och tagen av denna för mig tidigare dolda omtanke och omsorg.

Fick en bunt The Tablet av en generös vän, den engelska katolska tidskriften, alltid läsvärd och intressant. Den är både teologisk och socialt medveten och drar sig inte för att skriva om de mesta laddade ämnen. Kritisk solidaritet i funktion. Svenska kyrkans egna eller närstående tidskrifter har många gått in i den eviga vilan. Som nyligen Tidskriften Evangelium och t. ex. Social Debatt och Vår Lösen. Heder åt de som ännu kämpar...

Fick härom dagen anledning att återigen berätta konfirmandhistorien och en lektion om skapelsen. Det var på Gumaeliusskolan och under lektionen fritt valt arbete som det ägde rum. Ett antal ungdomar hade valt att konfirmationsläsa den timmen. Prästen skulle försöka få konfirmanderna att fullborda en mening: Och Gud skapade människan till sin....? Tyst. Nytt försök: Och Gud skapade människan till sin...? Helt tyst. Ännu ett försök: Och Gud skapade människan till sin...? Efter en stunds tystnad hörs en röst: ...till sin förvåning?

Multisjuk och inskriven

På sjukhuset är wifi-tillgången inte den bästa. När uppkopplingen till gästnätet ägt rum varnar datorn konstant för nätets dåliga skydd och rekommenderar att man obevekligen ska lämna nätet. Därför fick inläggen på denna sida också vila.

I helgen åkte  jag till akuten med illande röd mage. Ett nytt utbrott av rosfeber. Väl där blev vi omkörda av några som, liksom vissa köande i matvaruaffären gör, körde om oss när det blev vår tur. De hade rullstol så de var snabba. Det syntes att det hade hänt något där, ett ben hade blivit skadat. På oss andra syntes besvären enbart i trötta och glåmiga utseenden. Vem som var mest illa däran kan knappast avgöras av en okulär besiktning. Snabbast kommer först? Vänliga som vi är flinade vi bara försiktigt åt denna oerhörda brådska.

Redan där och då insåg jag att ett planerat byte av dränage i magen på måndagen skulle behövas ställas in. Bedrövligt eftersom det tagit timmar av planering i diskussioner mellan röntgen och kirurgen för att få till detta byte. Att det blir så krångligt beror på att jag bytt dagar för dialysen, och dessa tider ruckar man inte på hur som helst. Också det kräver planering och överväganden. Orsak och verkan, tårta på tårta, katten på råttan eller hur man nu kan uttrycka det när flera led påverkar varandra i ett komplicerat mönster. 

Nåväl, först skulle prover tas. Man behöver ju veta vad man har att göra med i status- och sjukdomsväg. Många prover hade redan tagits under dialysen av andra anledningar. Men envist försökte en sköterska ta prov i min arm. Till sist fick jag höja rösten och säga: jag vill inte att ni tar prover i min arm. Där har jag dåliga ådror, och blodproppar la jag till. Du ska inte säga så, sa min fru till mig efteråt. Vad då, svarade jag, man måste väl få säga ifrån? Nä du, sa hon, om man säger ifrån heter det: du får inte ta prover i min arm. Skärp dig, bli mer bestämd! Det är en skillnad på vill och får. 

Eftertryckligt förklarades flera gånger att eftersom jag var multisjuk blev jag klassad i kategorin näst mest angelägen, tror det kallades orange. Och eftersom jag var så multisjuk måste man ta fler prover. Som tur var hade jag en port i bröstet där en infart kunde sättas. Första försöket misslyckades. En andra nål, stor som en liten spik, fick tryckas in. Eftersom jag var så multisjuk behövdes intravenös antibiotika. Och eftersom här gällde det en så multisjuk person så fick det bli inläggning. Bra att de tar svåra medicinska tillstånd på allvar, sämre att nästan bli till ett omkväde, ett ting, ett något.

Vem försökte de övertyga? Mig eller sig själva? Fick förstås ha överseende med att bli adresserad gång på gång som multisjuk. Jag visste ju det men hade också koll på grundsjukdom och följdverkningar. Numera kallas jag här hemma: Lars, multisjuk, Stenström. Berömligt var dock den snabba behandlingen. På bara några timmar hade en sängplats ordnats och jag blivit rullad till avdelningen. Bra gjort!

Nu, efter tre dagar och nätter på sjukhuset, har jag skrivits ut och får piller istället för injektioner. Tillfriskning i sikte.

Lite vårdgnäll, blev det väl. Tråkigt. Ty väl behandlad blev jag. I övrigt professionellt och vänligt bemött och vårdad!

Myggor i molnformation

Kolonin är invaderad. Den 300 kvadratmeter stora kolonilotten lider av sviterna efter det orimligt stora regnandet. Nederbörden blev till en liten sjö. Gräsmattan står inte längre under vatten. Det har sjunkit undan och ner i den redan vattenbemängda lerbotten alltihop vilar på.

Invasionen ja. Det är luftrummet som är invaderat. En ny sorts myggor. Skogsmyggorna har gett sig av. Nu är det mera aggressiva flygfän som svärmar i svarta moln. Runt huvud, armar och ben. De sticker igenom strumpor och tröjor. Ingen respekt visar de för myggsprej och -oljor. Vi kör som ni förstår med hängslen och livrem. Och det doftar om oss, som fanns där en bekämpningsfabrik, när vi vistas på lotten. Till föga nytta. De enda som blir dimmiga och lulliga - är vi. Myggen är hur alerta som helst. 

Till råga på allt meddelas på kolonins hemsida att harpest sprids via myggorna. Hur någon nu alls ska kunna undvika att bli myggbiten. Hoppas bara att de myggor som lyckas hugga oss i armar och hals inte förlustat sig på någon hare, kanin eller rabbis. Fast rabbisarna bor nog kvar på Gotland.

Vi inser att säsongen är över. Överdimensionerade plantor som squash och humle får stryka på foten. Hallonhäckarna ska klippas ur och björnbärssnåret måste tuktas. Vilket sker under ivrigt fäktande i luften så att det syns var seckatören ska sättas an. Just där och då verkar myggen flyga medvetet i formation, som ett målinriktat moln.

På nätterna känns att flygfäna perforerat huden på åtskilliga ställen. Nu doftar sovrummet av Salubrin vars huvudingrediens förmodligen är ättika.. Ångorna verkar bedövande vilket förmodligen bidrar till att vi alls får någon sömn och inte bara river och kliar oss. Än en gång tänker jag på Lennart Spångberg, vännen och den skicklige körledaren, som ofta utbrast, nästan som en besvärjelse: Toppen! Så bra vi har det!

Behövs speciella bibelställen?

 En facebookgrupp för präster utnyttjas ofta för att ställa frågor till kollegor om hur det skulle göra om det ena eller andra hände. Ibland så öppenhjärtligt att man baxnar. Ett och annat ska man nog inte skriva på nätet och i sociala medier. Somligt fungerar bäst i personliga samtal. Särskilt när det bes om tips hur en barnbegravning under svåra omständigheter kan ordnas eller inför någon annan svår uppgift eller händelse. 

Nyligen önskade någon få reda på om det fanns något bibelställe som underlag för att nattvarden är de döptas måltid, dvs att för att delta brukar anges att man ska vara döpt. Diskussionen blev ganska livlig och många ansåg att det inte behövs bibelverser för att förklara kyrkans bruk och ordningar. Något specifikt ställe finns inte som motiv för denna ordning med dop före nattvard. Landets konfirmander har fått känna på att det är det som gäller när de önskat delta men ännu inte varit döpta.

Redan i Luthers lilla katekes framgår det att: Hur gives oss liv  nattvarden?

Det andliga liv, som i dopet födes, blir genom nattvarden stärkt och förökat, så att vi tillväxa i tron och kärleken.

Joh. 6:53, Joh 15:5....

Eller som Stora katekesens avsnitt om altarets sakrament avslutas: Ty emedan de äro döpta och upptagna i kristenheten, böra de också åtnjuta delaktighet i detta sakrament, på det att de må vara oss till tjänst och nytta; ty de måste dock alla hjälpa oss att tro, älska, bedja och strida emot djävulen. 

Någon hävdade att Jesus minsann inte stängde någon ute och därför borde nattvarden vara öppen för alla. Samtidigt kan inte glömmas bort att något som är exklusivt i någon mening även blir intressant och lockande. Gränslösheten kan tyckas inbjudande, alla ska med och alla hör till, men kan också betyda att något blir urholkat. 

Tanken på att bibelord ska legitimera kyrkliga ordningar är egentligen sympatisk så länge det inte övergår till fundamentalism och bokstavstro. Men skulle det vara ett villkor med direkt motiverande ämnesord från Bibeln fick kyrkan göra rent hus med det mesta: kyrkosamfund, kyrkoordning, kyrkohandbok, faddrar, psalmbok, blommor och ljus osv.

Tradition och kontinuitet är viktiga värden i en kyrkas liv. Om sådant ringaktas och motarbetas blir tidsandan regent. Kyrkans uppgift i världen kan förstås inte avskaffas för att kyrkorum och liturgi hålls högt. Salt och ljus i världen är vi kallade att vara, vilket är medmänsklighet som tjänst för Gud. Gudstjänstens andra del...

Korfönstret ett blickfång

 Jaha, tänkte jag när jag satt mig på sängkanten i morse. Jaha, ska jag låta denna dag bara ske, eller ska jag göra något av dagen? Som om det utesluter varandra, slog det mig sedan. En hel del gör jag för att det måste ske eller för att jag vill. Annat bara händer.

Igår gick vi på en strålande Bachkonsert. Fyra kantater, BWV 76, BWV 164, BWV 12, BWV 180, samt inledningskören ur BWV 148 spelades av Drottningholms barockensemble och sjöngs av Olaus Petri Vocalis! Stockholmarna kan höra samma program framåt kvällen idag i Tyska kyrkan! Egentligen var det inte jag som gjorde något åt min dag - utan alla dessa förnämliga musikanter gjorde något med och för oss!

Som vanligt kan dessvärre sägas att besökarna uteblev i hundratal, och detta trots att vi var ganska många där. Tänk om de som spelar och sjunger får den publik de förtjänar. Ja, då hade man nog varit tvungen att bygga ut Olaus Petri kyrka, ungefär som i Taizé där kyrkbygget förlängts och förstorats. Därtill behövs nog mer lockande och inspirerande reklam så att kännedomen om konsertverksamheten ökas. För att gå dit måste folk veta att det äger rum. Och vi som vet får hjälpas åt att sprida evenemanget så att goda vibrationer breder ut sig. Ett slags mission, kan jag tänka.

En sak ska dock göras. Vi ska bege oss till högmässan i vår kyrka, Olaus Petri. Där kan det vackra korfönstret bli ett otroligt blickfång. Kungakronan, den välsignande handen, Ordet... Otroligt så rummets detaljer kan samspela med det som händer och sker i liturgins många olika delar. Rummet kan belysa sådant som sägs i predikan eller finns i psalmer och böner. 

Hälsan är för tillfället så pass bra att vi förmår och vågar gå till kyrkan lite oftare. Så som det ska vara. Åtminstone för oss... När jag växte upp var samhället ordentligt patriarkalt. Då gillade blomsterhandlarna budskapet: När gav du din fru en blomma, sist? Så skulle man fråga. Då. Idag vågar nästan ingen ställa frågan: när gick du i kyrkan senast?

Kyrklig omvärldsbevakning

 An overall subscription, en heltäckande prenumeration, på Kyrkornas världsråds bok- och tidskriftsproduktion tecknade Längbro församling när jag tjänstgjorde där på 1980-talet. Ett ständigt flöde av teologisk litteratur kom oss till del. Utmanande och stimulerande var det! Fast det var inte så många som läste alstren som kom. Idag undrar jag hur många som ser till att en församlings anställda får ta del av internationella trender och tankegångar. Eller bryr sig om de ekumeniska texterna. Kan det vara särskilt många?

Nog borde församlingarna åtminstone ha den katolska tidskriften Signum på sin prenumerationslista. Även den engelskspråkiga och katolska veckotidningen The Tablet borde tillhöra läsefrukterna i en medveten församlings omvärldsbevakning. För ett decennium drygt sedan var omvärldsbevakning det populäraste ordet som fanns. Det skulle garantera att församlingens medarbetare var med sin tid och att kyrkan kunde framstå som relevant. Här passar nog ett slags kunglig återvunnen devis - med kyrkan i tiden…

Att ordet omvärldsbevakning var i svang garanterade sällan att församlingen visste hur det stod till i församlingens område vad gällde inkomster, brottslighet, utsatthet, åldersfördelning, stadsplaner, stabilitet och rörlighet i bostadsområdena etc. Den som hade bra kontakter med sin kommun kunde dra stor nytta av den ofta rejält omfattande statistik som kommunens verksamheter själva behövde. En veritabel skattkammare! Nya upptäckter och nya dimensioner. Nyttiga för planering och församlingsbyggande. Kommunens Kommunens statistikdatabas är ett fantastiskt arbetsredskap i församlingens egen planering och omvärldsbevakning. Den som aldrig kollat kan ringa sin kommun eller botanisera på omfattande webbsidor. Ity det behövs verkligen fortfarande en förbättrad och omfattande omvärldsbevakning.

Glödande kol är en förfärlig bild

Allt färre går i högmässan säger statistiken. 2012 deltog 4.468.900 i högmässan. 2022 deltog 2.384.264 i huvudgudstjänsterna. Vad det beror på lär kunna debatteras hur länge som helst. Att storpastoraten påverkat saken är ovedersägligt. Antalet gudstjänster har minskar och därmed möjligheterna att alls delta. I Olaus Petri kyrka och församling firar många högmässa. Envist och uthålligt. Glatt och villigt rent av...

Något annat som missas av de ständigt uteblivna är den input en predikan kan ge. I söndags fick jag en rejäl "kick" när predikanten vände på den Gyllene regeln och gjorde om den till ett hot! Låter inte så enkelt. Inspirationen kom till predikanten från en politiker i Nerikes allehanda som lär ha sagt: jag gjorde bara vad dom gjorde mot mig. Dvs jag gör bara det dom gör. Lite öga för öga, trots att Jesus verkligen vände hämnden som metod till att bli en skyldighet att göra gott och väl. Tål att tänka på. Men många slapp tänka så, (det betyder: gick miste om möjligheten att fundera) eftersom de inte var där...

Medmänniskan var överskriften i Evangelieboken denna söndag som också kallas Diakonins dag. Vi uppmuntras att tänka och göra gott mot medmänniskan eftersom vi älskas av Gud. Bara det att texten ur Romarbrevet 12:16-21 lästes i högmässan ledde till en efterföljande och stark diskussion. Särskilt följande avsnitt delade oss:...Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud... Kan det bli mera modernt? Ska vi verkligen spela på våra "motmänniskors" dåliga samvete? Ska vi medvetet försöka väcka skuldkänslor? Vill vi åstadkomma skam? På Paulus verkar det, i alla fall här, som om detta att göra gott har andra syften än det goda i sig. Möjligen är det något gott att just detta skam- och skuldväckande tydligast sker om och när en människa gör gott mot dem som står henne emot. Slutsatsen skulle kunna bli: jag gör gott mot dig bara för att du behöver känna skam och skuld. Låter det rimligt? Nja...

Så tänker jag att det inte är särskilt realistiskt att den som betecknar sig som en fiende har sådana känselspröt kvar att det alls blir möjligt att få igång känslor av ånger eller skuld. Bilden Paulus använder är egentligen förfärlig. Glödande kol bränner hår och flint, gräver sig in i skallbenet. Ändå har jag hela min uppväxt gillat liknelsen. Ett samvete som bränner. Bilden av brännande kol är nog från Paulus tidigare liv - då var han Saulus och en ivrig och hemsk förföljare av kristtroende.

Till sist. Vad sägs om följande dialog?

- Vilka goda gärningar du gör!

- Inte alls, jag samlar glödande kol!

- Varför då?

- Jag ska bränna in det i deras medvetande att man inte måste göra ont, utan kan göra gott. Må dom ha urdåligt samvete och känna stor skuld... 

Politiskt paradigmskifte via media

 Politiskt paradigmskifte av oanad räckvidd har ägt rum onoterat men helt öppet. Fenomenet kunde också kallas det mediala skiftet. Under 1900-talet startade förändringen. Då debatterades ibland om ideologierna var döda trots att de knappast ens hade vissa syresättningsproblem. Då kommunicerade partierna fortfarande med sina väljare via texter, dokument som partiprogram, skrifter och pamfletter. Endast på marginalen spelade man sina violiner via dagstidningar och radio och TV.

Idag meddelar sig politikerna med väljarkåren nästan uteslutande via media och publika utspel. Texterna finns visserligen kvar men knappast någon tror längre att dokumenten kan påverka som förr. Ett stort demokratiproblem är förstås att väljarna ska lägga sina röster utifrån allt ytligare och flyktiga tyckanden och intryck. Måste man inte ha ett hum alls om de politiska och samhälleligt viktiga frågorna för att vara med och bestämma? Vad händer när journalistiken urholkas och blir mindre "objektiv" eller opartisk och faktainriktad? Och om nyhetsjournalistiken blir snuttifierad och utan kontext. Och om människor inte längre vill läsa, höra och se?

Ideologierna är, om inte döda, så åtminstone rejält urvattnade och mera svårigenkännliga. Kompromisser t.ex mellan liberaler och auktoritära Sverigedemokrater suddar ideologiska gränser bortom det vi riktigt kan förstå---

Angiveri är inget vi önskar i Sverige

 I Sverige har alltid angiverikulturen i det forna östblocket upprört människor i vida kretsar. Tänk hur det var och är, utbrast folk. Mönsteren håller i sig i det nuvarande Ryssland. Man bespanar varandra och anger yttranden som tar avstånd från det monstruösa och förfärliga angreppskriget.  Som Nazisterna skyllde på Polen skyller det offentliga Ryssland på Ukraina. Offret görs till angripare och hot i trollverkstäderna.

Nu filas på angiverimönster även i Sverige. Illegala flyktingar skall jagas in i lärosalar och operationsrum. Personalen skall göras anmälningsskyldiga är en av tankarna som om det inte räckte med att de polisiära delarna av vårt land jagar dessa människor. Hur blir det med kyrkan? Ska konverteringar anmälas? Dopkandidater utlämnas? De som behöver få en matkasse ibland, ska de listas och anmälas om de råkar vara gömda flyktingar? 

Fredade rum var kyrkor och kloster en gång i tiden. Så borde det fortsätta vara. Skola och sjukhus har också ofta fungerat som kringgärdade och skyddade såvida man inte behövt hjälp för att skydda ordning och liv.

Angiveri ska inte behöva ingå i skolan och sjukvårdens uppgifter. Barnkonventionen borde dessutom utgöra ett särskild skydd för dem som av olika anledningar tvingats fly! Så har det varit och borde det förbli!

Att stå på andras axlar, eller inte

Jag ville, jag vore, en intellektuell person. En som inte bara kunde konversera och reflektera utan skriva essäer och tankeväckande texter. Särskilt imponerad blir jag när skribenter är belästa och håller reda på var de läst sådant de sedan kan bearbeta och utvecklande behandla. 

Som recensent i Nerikes Allehanda fick jag tidigt skriva om böcker av Erik Sollerman, legendarisk lärare på Örebro Missionsskola. Flera av hans böcker var överfyllda av citat och hänvisningar till andras alster, så till den grad att jag inte uppfattade att hans eget bidrag framstod som originellt eller utvecklande. Jag föreställde mig redan då att han mest surfade på andras tankevågor. Det hade jag därtill den ofina egenheten att påpeka i mina anmälningar på NA:s kultursidor. Sollermans elever och kolleger, folk i gamla ÖM (Örebromissionen), applåderade inte alls. De blev istället upprörda och agiterade... 

Imponerande är när människor förmår ta avstamp i det andra tänkt och därefter förmår föra tankegångarna vidare och rent av gör något nytt av dem. Att på så sätt stå på andras axlar för att sträcka sig mot nya horisonter, om bildspråket fungerar, är berömvärt. Som det sjungs i sången You raise me up:

”You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up: To more than I can be.”

Önskar att jag också förmådde göra så. Minnas, tänka och utveckla andras idéer. Men min balans är så pass klen att det knappast låter sig göras. Jag får försöka se något ur mestadels mitt eget begränsade perspektiv. Lång är jag inte, så det är som på teatern - blickfånget blir begränsat. Andras ryggar och huvuden är i vägen.

Förmodligen är det en anledning till att jag har så svårt för att idag läsa texter som fyller i linjerna mellan punkter andra angett. Istället uppstår det tydliga brister i mina egna författade texter. Där påstår jag istället att "många menar" och att saker är på ett visst sätt utan att ange var jag fått det ifrån, som om det vore en alldeles unik och genuin upptäckt. Att fastslå hur något är utan att anföra belägg är min akilleshäl. Tyckare och åsiktsmaskin har blivit min lott. Men så får det vara, tänker jag. Och tycker...

Hårda nypor i Pingströrelsens barndom

 Min far, Carl-Bertil Stenström, på bilden till vänster med Olle och Lasse. Bilden är tagen på Mellangatan 7 A i Visby i början på 1950-talet. Pappa har skrivit några rader om händelsen där farfar, Oscar Stenström, blev utesluten ur Pingströrelsen. Här är hans berättelse: 

Gården var inte längre pappas huvudintresse, men ändå kom det som ett slag, när de äldste i församlingen en dag kom in till pappa. ”Ni får gå upp på vinden och vara där tills de gått” sa pappa till Carin och mig. Vi förstod att det var något i församlingen, eftersom de såg så allvarliga ut. Det var det också. Uppe i Stockholm hade det länge varit stridigheter mellan Levi Pethrus och Franklin, lite senare kom ju striden mellan Pethrus och Lidman. Nu hade Pethrus bestämt att alla församlingar i landet skulle fördöma Franklin och Lidman. Pappa hade sagt i församlingen att han tyckte att här skulle vi inte lägga oss i vad de gjorde i Stockholm. Det kom folk från Stockholm och intalade församlingen, att de skulle göra sig kvitt pappa. Det var det som hände, när Carin och jag var på vinden.

Pappa blev väldigt ledsen. Det var nog det mest dramatiska som kunde hända vår familj. Att pappa inte gick under, han hade ju byggt upp allt från början, satsat sig själv, sin ekonomi, även sin familj i församlingens arbete, så få avsked på grått papper. Det var omänskligt. Vår Guds-relation blev skadad, men inte bruten. Pappa talade noggrant om för oss att vi måste skilja på människors handlande och vad Gud gör. Jag sa att jag skulle aldrig gå in i en församling, men det blev ju inte så. För pappa var det här ett hårt slag. Detta hade varit hans kallelse och livsverk och nu slogs det i spillror inifrån. Att uteslutas för att han inte ville delta i striden mellan andra i rörelsen var groteskt. Han ville bara att alla skulle leva i fred och harmoni. När kristna människor förfäktar sin uppfattning kan det övergå i hets. Efter många, många år kom församlingen i Roma underfund med att de hade behandlat pappa felaktigt och bad om förlåtelse. Inte bara det de bad att han skulle bli föreståndare igen.

Det blev allt svårare för oss att bo kvar i Roma, men först skulle jag gå ut skolan. Sista klassen gick bra. Vi tyckte om vår lärare och under året kom pappa till mig och frågade om jag ville bli bonde. ”Aldrig i livet ” sa jag och sedan bestämdes det att gården skulle säljas.

Mamma som sedan en tid förstått vad som skulle hända åkte ofta in till stan där hon hade en gammal faster. Hon hette Sofi Blom. En väldigt originell tant. Vi hade besökt henne då och då. En gång när mamma och jag kom in så sa tanten att jag har ingenting att bjuda på, men vänta en stund. Så tog hon lite säd i handen och strax kom duvorna farande. Hon tog dem om benen och vred nacken av dem. Så plockade hon duvorna och stekte dem. Det smakade mycket bra. Sofi blev allt sämre och hon lovade mamma att hon skulle få huset om hon flyttade in och tog hand om henne. men ännu var vi kvar i Roma. 

Skolavslutningen i sista klassen var högtidlig. Biskopen skulle komma på visitation och förhörde oss i kristendom. Sedan steg han upp i katedern för att hålla avslutningen. Biskop Rundgren började med att säga ”Ja barn, detta är en allvarlig stund”, så stack han ner högra handen i vänstra skörtfickan och fick upp en guldsnusdosa, knackade på locket och tog en pris och drog in i näsan. Sedan tog han vänstra handen i högra skörtfickan och tog fram en stor sidennäsduk och skakade den, den räckte ner till golvet, och så snöt sig. Det blev ju ett gapskratt i klassen och läraren flög upp och knackade i närmaste bänk för att få tyst i klassen. Det var ju en allvarsam stund.

Så var då skoltiden slut. Året var 1930. Gården såldes, det var auktion, och vi fick flytta upp på rummet på södra gaveln till dess att det var dags att flytta in till Visby. På hösten tog Carin och jag upp betor för Alrik Smitterberg. Det var vått och kallt och dåligt betalt, om jag inte minns fel var det fyra kronor för en ruta som var rätt stor. Carin har talat om att vi kunde tjäna upp till 32 kr. på en dag om det var fint väder. 

Senare på hösten flyttade vi till Visby. Jag glömmer aldrig första natten. Vi bodde i rummet intill Skogränd och mitt emot vårt hus var Gotlands Folkblads redaktion. Hela natten gick tryckpressen och det var omöjligt att sova, dels för bullret dels för gatuljuset. På landet var det mörkt på nätterna och man kunde se stjärnhimlen och ibland riktigt starkt norrsken. Nu var det slut med det.

Thure Stenström, en litterär gigant

Efter många år av bloggande tror jag mig bara i förbigående ha nämnt pappas bror, min farbror, Thure Stenström. Förmodligen en av de mera berömda gotlänningarna men relativt okänd på sin hemö. Thure blev internationellt berömd som Uppsalaprofessor och litterär profil. Han var en av de stora bidragsgivarna till Under strecket i Svenska dagbladet.

Bilden härintill är omslaget på Thures biografi: I alma maters tjänst, en uppsalaprofessor ser tillbaka, utgiven på Atlantis år 2004. Detta är en synnerligen läsvärd bok om inte annat för att få en bild av en fattig uppväxt på Gotland. En lång rad av mina släktingar finns i biografins inledande Mitt Gotland. Ett avsnitt som är rejält intressant läsning för den som vill veta något om hur livet kunde te sig på 30- och 40-talet. Boken är dessutom fängslande läsning om en lång, delvis unik och strålande framgångsrik akademisk karriär. Intressant för alla som över huvud taget intresserar sig för litteratur och filosofi. Det är inte alla som i Paris har torkat disk med Simone de Beauvoir.

Thure är en av de mest produktiva författare jag hört talas om. Hans bibliografi omfattar hur många böcker och artiklar som helst, ständigt forskande och skrivande har han varit. Även i nittioårsåldern har han publicerat flera lärda och intressanta böcker. Här nämner jag endast en sådan studie: Torgny Lindgren och musiken, som ger en ny och berikande infallsvinkel på Lindgrens litterära verk.

Ämnesvalet för den boken har förmodligen sin upprinnelse i Thures egen musikalitet och kärlek till musiken. Om det har han själv skrivit i åtskilliga artiklar. Inte minst hans orgel- och cembalospel visade på den drivne, kunnige och skicklige musikern.

Om det är något som genomgående fångat mig i farbror Thure Stenströms texter så är det hans djupa och omfattande kunskaper och hans genuint eleganta och omväxlande språk. Där finns lyster och en poetisk ordrikedom som jag genom åren avundats, fascinerats av och beundrat.

Allt möjligt

 Ballongsprängningar börjar bli en vana för mig. Inte av hjärtat utan av ådror i vänster arm där dialysen ska äga rum. PTA kallas det på fackspråk. Operationstvätt dagen före och samma morgon. Inläggning och premedicinering. Sedan sängfärd till röntgen där ingreppet äger rum.

Samtidigt ligger min äldre bror Olle på sjukhus i Norrköping med bruten höft enär han vält med sitt fordon för rörelsehindrade. Råkade ringa honom när han låg och väntade på ambulansen. Blev ingen lång konversation. Elände för honom som redan innan var alltför orörlig. Nu vill det till att han uppammar en extra stark energi för att komma på ben och få igång förmågan att förflytta sig medelst gång. Hur är det man säger muntert? Upp och hoppa! Hoppas verkligen...

Även denna dag går tankar till krigets offer. Hur länge ska vansinnet i Ryssland få råda, det vanvett som drabbat Ukraina med ett förfärande anfallskrig. Förbön är ett förtvivlans rop: kyrie eleison! Idag är kriget nästan ett västerländskt krig by proxy...

Och kantarellerna, hur blir det med dem? Eller lingonen. Måste vi plocka på torget igen? Lättplockat bara plånboken vill och är med. 

Stort och smått upptar tankarna. De far som skottspolar. Tänk så roligt det varit om vi hade kunnat åka till Gotland. 

Utslängd ur Pingströrelsen

 Varför är släktforskning ett så stort och gemensamt intresse? Vi vill veta vilka rötter vi har och ofta därmed vilka eventuella arvsanlag och gener som påverkar oss att bli dem vi är. Dessutom är det ofta spännande att nästan få kontakt med släktingar som levde förr, sådana vi knappt visste om att de existerat. Det ger oss tankar och funderingar över vår egen existens. För mig är det så i alla fall.

Sällan räcker intresset till för att vi ska fördjupa oss i andra släkter. I så fall bör det ha varit kände eller offentliga personer eller personer med spännande forna anhöriga. Hur spännande mina anförvanter har varit kan jag knappast själv bedöma särskilt sakligt. Under alla omständigheter fortsätter jag att betrakta dem och deras fotografier (fotografierna ät numera mina).

Mina anletsdrag påminner mycket om min egen far och farfars, säger de som vet. Farfar var mindre lyckad bonde och församlingsbyggare inom pingstväckelsen. Men hans pingstvänshistoria tog slut för precis 100 år sedan. Då kom bönder av modellen mäktiga och inflytelserika klivande över åkrarna på väg hem till min farfars hus. Där blev han utslängd ur den församling han byggt och den pingströrelse han tillhört. 

Min faster Karin Montelius har med tårar i ögonen berättat om oron då hon  blev uppkörd på övre våningen inför detta avgörande ögonblick i hela familjens liv. Hårda nypor i en from miljö. Utrensning. Farfar hade inte tagit ställning för Levi Pethrus i striden med Franklin. Vad nu den konflikten hade i lilla Roma på Gotland att göra. Så tänkte farfar Oscar Stenström, vad de håller på med i Stockholm har i detta fall ingenting med oss i Roma att göra.