Vänner kallar mig ibland för pojken med guldbyxorna. Benämningen kommer från en roman av Åke Lundgren som också blev en TV-serie. Pojken hittar ett par byxor där det finns pengar när han stoppat ner handen i fickan. För min del tror jag det är bra med att det också finns viss offentligt finansierad bra privat vård. Med guldbyxorna handlar inte om det.
När uttrycket används om mig anspelar det på att jag ständigt blivit mött med god vård av skickliga medarbetare. Sådan tur tycks inte riktigt alla ha haft. Det kan förstås betyda att vårdpersonalen fått kämpa för att hålla mig vid liv. Många insatser har lett till många konsultationer mellan olika professioner i vården som sedan bidragit till att man kämpat vidare.
Ett annat uttryck som klistrats på mig är att jag är multisjuk. Då blir det grannlaga hur jag ska behandlas. Det har hänt att jag blivit kallad tapper och hoppfull när kriser stött till. Vänliga ord om mig som bara försöker åka med i hälsans berg- och dalbana. Beundransvärd är inte jag utan vårdpersonalen som uthålligt gör det som behövts och behöver göras!
Flera vänner och bekanta har haft svårt att få den vård de behöver eftersom köer ställt till det. Många lider i någorlunda tysthet, andra vänder sig till Patientnämnden för att i görligast mån få sina behandlingar inom stipulerad tid. Men vad gör man när alla är på semester och man måste höra av sig för andra eller tredje gången…?
Någon annan som går med ständig värk har inte lyckats få hjälp utan känt sig tvingad att anlita vård utanför systemet. Ingenting har hjälpt och den ständiga värken måste åtgärdas på något sätt. Där gick stora besparingar åt för att få den hjälp som ordnade åtminstone en del av den arbetsskada som låg i botten.
När jag vid halv två kommer lufsande upp på tredje våningen där dialysavdelningen ligger så sitter det alltid några utanför som väntar på hemtransport med sjukresor. De säger triumferande att de redan är klara. De har klarat av sina fem- sex timmar, jag har min pers kvar. Några orkar inte säga något, trötta och urlakade som de är. För några väntar dessutom flera mil långa resor i en skranglig buss.
Den goda vården får alldeles för lite offentlig uppskattning. Hälsan sägs tiga still, likaså kunde det heta: den goda vården tiger still!
Fick uppleva att lämna återbud i torsdags. Vi var två par som skulle åka och bese Grönsöö slott där Carl Gustaf von Ehrenheim vårdat och bevarat slott och miljö. Han var välkänd för sitt starka kyrkliga engagemang, lokalt och nationellt.
Efter besöket där skulle vi övernatta på Sigtunastiftelsen kurs- och konferensgård. Nåväl. Strax efter midnatt blev vi tvungna att åka till akuten på USÖ efter att ha rådgjort med 1177. Jag hade feber, högt infektionsvärde, magbesvär samt sjukdomskänsla. Väl där blev vi väl emottagna av undersköterskor, sköterskor, läkare och transportörer.
Alla prov som går att ta togs. Blododling, avföringsprov, ett helt batteri provrör för min blodstatus, odling i näsan etc etc. Tidigt på morgonen blev det även en röntgen. Ingen enkel förklaring fanns. Vaksamhet på symtom anbefalldes. Sköterskan som drog infarten erbjöd oss att ta med smörgåsar eftersom vi inte kunnat äta på hela natten. Vi köpte nybakat bröd på Hemköp när vi for hem. Klockan åtta var vi hemma igen. Torsdagen ägnades åt att sova…
Redan tidigt morgonen togs kontakt för att lämna återbud. Våra vänner ställde då in sin resa. Som skäl väger en natt på akuten tyngre än tungt! Rumsbokningen tog även dom hänsyn till den uppkomna situationen. Stor förståelse och vänlighet mötte oss.
Även idag fredag, har det blivit några extra timmer sömn. Det tar på krafterna att vara sjuk.
Någon gång i slutet av sjuttiotalet skulle jag lämna återbud till Norska kristna studentrörelsen möte där jag skulle hålla ett föredrag om profeten/-erna Jesaja. Det blev att ringa och försöka förklara att jag bara inte kunde komma eftersom jag var utsliten och utbränd. Jag ursäktade mig på alla möjliga sätt och höll på så länge att personen blev irriterad på mig. Hon slutade med att nu visste hon i alla fall att jag inte skulle komma. Så jag sände mitt redan skrivna föredrag och hörde inget mer. Inget lyckat återbud.
Flera gånger tycker jag det är så sorgligt att lämna återbud att jag utförligt beskriver hur gärna jag skulle vilja komma, så till den grad att mina ursäkter drunknar och reaktionen blir: varför ändrar du dig inte och bara kommer…
Poängen jag måste få fram är att det inte är ointresse som gör att jag inte kan komma. Ofta har min fru tvingats lämna återbud för oss båda eftersom min vacklande hälsa gång på gång ställt till det. Han ligger på sjukhus är en glasklar ursäkt vid ett återbud. Han mår illa smäller inte lika högt, men godtas. Han har höga infektionsvärden och ska helst inte träffa folk, brukar tas emot men ibland känns det som det finns många outtalade följdfrågor.
Återbud till bokade tider i sjukvården lämnas som i andra falls snart hindret uppenbarats. Det händer att undersökningar kolliderar med min dialys, den går först i de allra flesta fallen. Jämt, skulle jag säg.
Konsten är att vara öppenhjärtligt tydlig med skäl och orsaker samt att vara inkännande artig. Återbud kan ju ställa till det. Särskilt om det kommentator inpå en middag, en fest, ett evenemang där man har en uppgift.
Att säga nej till en uppgift, en vigsel, ett dop, en begravning kan bli krångligt om det finns en stark förväntan att just jag ska göra det. Svårt att först trott sig klara det men något tillstött som gör det omöjligt. Då känner man som en svikare trots att det verkligen inte kan bli av. Och det kan ställa till det. Sanningsenlighet och artighet räcker sällan för att dämpa andras besvikelse i sådana fall.
Att ta emot andras återbud hjälper i alla fall till för att inse vad ett återbud kan sätta igång och ställa till det. Då får planerna ändras och nya inbjudningar, t. ex. utfärdas. Livet löper inte alltid som man vill, det spårar helt enkelt ur, ibland…
Sommarhalvåret är 186 dagar långt. Uttrycket norpar en bit av våren och hösten så att de fyra årstiderna inte längre ligger i orubbat bo. Klimatförändringarna verkar i längden för att vinter- och sommarhalvåret vinner mark. Snart nog kanske sommar och hösthalvåret?
Det är synnerligen aktiva 6 månader med lokala och regionala evenemang. Sommarteatrar och speciella helger. Tornrundan i Hjo-trakten där man kan bese medeltida klockstaplar och -torn. Ljusstråket i norra Bergslagen är en annan kulturell aktivitet. Konstrundor eller matevenemang tillhör fenomenet. Förförra helgen var det Loppisrunda i Östernärke. Och förra helgen ägde Lekebergsrundan rum. Åtskilliga platser att besöka med varierat och spännande utbud.
Vad sägs om självplockning potatis och möjlighet att köpa 25-kilossäckar med havre, havrekross och mycket annat. Vid vägning av potatisen, som kostade 25:- kilot, berättade vågen att det skulle bli 104 kronor. När jag påpekade att det som fanns i hinken näppeligen kunde vara fyra kilogram justerades vågen. Nu blev priset 31 riksdaler. Väl hemma kokades färskpotatis och avnjöts,som det heter, i fulla muggar. Hm. Gott var det likafullt.
Mitt ute i ingenstans låg en liten presentbod och ett minimalt café. Kanelbullarna var färska och läckra. Ett annat ställe, knappt möjligt att hitta, erbjöd en bod med retrovaror. Utanför stod två orenoverade bilar från 40-50-talet, en Pointiac och en Chevrolet. I affären inköptes tre gamla kaffekoppar med gräddsnipa och sockerskål för ansenliga 45 kronor! Bara inpackningen i papper och plats verkade värt mera. Damen som skötte stället var imponerad att även utsocknes dykt upp. Ett par från Malmö och ett annat ifrån Göteborg. Tänka sig!
Nu spanar vi efter nästa liknande arrangemang för att få besöka andra delar av våra trakter. Överallt arrangeras liknande rundor och turer. Värt att hoppa på…
När högmässan (!) är slut lyfter prästen sin högra hand, eller båda händerna, för att utdela välsignelsen. Här och där i kyrkorummet sträcker den stående församlingen ut sina händer, eller håller dem som en skål, för att fånga upp och ta emot Guds tilltal genom prästens ord. Vad som hamnar i de skålade händerna talar vi sällan om, än mindre hur vi hanterar den uppsamlade välsignelsen.
Ibland när jag uttalat och utdelat välsignelsen är det som om det pirrar i handen/händerna. Som vore jag ett kärl för spridning av den gudomliga omsorgen med löfte om Guds tillvändhet och nåd, och om Guds lysande fokus med frid.
Att bli omsluten av välsignelsens ord mot slutet av mässan gör oss redo för mötet med den värld där vi är satta att vittna och tjäna…
Välsignelsens grammatik öppnar för flera förståelser. ”Herren välsignar…” säger många idag och använder sig av presens indikativ. Ord som betonar det som händer och sker. Används ”Herren välsigne…” kan det uppfattas mer som en bön om det som ska ske, konjunktiv eller optativ. Men dessa former kan också fungera som en bekräftelse eller förmedling av det som redan pågår och är. Välsignelsen uttalas och äger rum, kommer från Gud och strömmar vidare ut genom prästen som har Guds och kyrkans uppdrag att förmedla välsignelsen till församlingen, till var och en av de närvarande.
Simona Mohamsson. Liberalernas partiledare. Hon har snabbt växt in i uppgiften att vara företrädare och talesperson. Så till den grad att hon är liberalerna. Hon personifierar ett helt, visserligen litet, politiskt parti. Hon säger oftare jag om partiet än vi. Även andra partiledare lider av sjukan: jag och mitt. Undrar hur det känns för kämpande representanter utöver landet?
Vore jag partiledare skulle jag akta mig för att så identifiera mig med uppgiften att vi och vårt förminskades och JAG blev stort och ständigt betonat. Partiers folkrörelsekaraktär vittrar och betoningen på en eller ett par ledande personer lyfts ständigt fram.
Så lär valaffischerna också betona ledaren med stort L. Men så har det dessvärre sett ut ganska länge. Är det medias fel som vill ha igenkända personer att fråga ut? Eller beror det på att partierna köpt kändisvärldens personfixering? Handlar det om att vi här också odlar tankar på den starka ledaren? Se även på kyrkan där framför allt ärkebiskopen ska stå i centrum. Sammantaget är detta alltför personkultaktigt i detta vårt omhuldade folkrörelseland…
Vart tar vettet vägen när vi vet allt mer som egentligen inte betyder något? Att bli informerad om konflikter i kungahusets olika familjer båtar föga, särskilt som det mesta tycks vara båg och dikt. Eller som när aftontidningarna berättar om vilka som skilt sig och fått barn med några andra. Eller vad berikar det mig att höra om missbrukande sångare, konstnärer eller skådespelare?
Realitysåpor fyller upp informationsutrymmet med strunt och supertrivialiteter. Någon är arg på någon annan, någon upplever sig lurad eller känner sig sviken. Så håller jag på tills jag inser att en hel del av de böcker jag läst är inget annat än rena påhittet och inte ett dugg mera upplyst klargörande än kolorerad veckopress och mängder av instanser på nätet. Språkligt elegantare dock…
Förmodligen är min irritation bottnad i erfarenheten av att andra inte ens försöker följa med inom politik och internationella frågor. Den erbarmliga asyl- och flyktingpolitiken som försämrats gång på gång de senaste åren känner de knappt till. Ideologi är ganska okända begrepp. Den mest kända exponenten för detta fenomen är förstås president Trump som vräker ur sig beskyllningar om demokrater som är landsförrädare, marxister, kommunister och samhällsomstörtare. Att media inte kräver honom på bevis och exempel? Ställer frågan om vad innebär marxismen...
Nåväl, här i vårt avskilda hörn av världen stundar det till val. I demokratier förväntas väljarna vara så pass insatta i de politiska partiernas idéer och göranden att de kan göra rimliga och logiska val. Och betänk jag sätter mig inte på höga hästar. Själv är jag visserligen någorlunda insatt, men kan tveka om det är tillräckligt? Och minns tillbaka på den tid då partierna gav ut grundliga dokument och pamfletter som läsarna skulle ta del av för att göra upplysta val.
Just i detta nu sitter mitt hjärta till vänster, tål att tänka på vad det kan betyda...
Midsommar firades mitt i en fågelsymfoni. Traditionsenligt med bordets gåvor och goda vänner. Och med ett sommarväder som bjöd på lagom värme och blå himmel. Idylliskt så det förslår.
Idag är det söndag och vädret består. Den ansträngning som krävs för att gå i kyrkan gick inte att uppbringa. Nöjde mig med minnet av vad mässan erbjuder. Där kan allt politiserande i apparaten kyrkan, eller Sverige för den delen, glömmas. Rörelsen mot altaret, mötet och det brutna brödet och vinet som gör oss hela. Vad mer behövs?
Känslan av att höra en händelse återberättad av någon som inte var där, den är speciell. Somliga detaljer är alldeles borta och andra betonas. Det hände mig härom dagen att något jag varit med om återgavs. Anledningen var att kungaparets sällskap hade sjungit "Vi går över daggstänkta berg, fallera..." som svar på en dansuppvisning vid något statsbesök, kan det ha varit i Nya Zeeland? Då kom sssociationen…
Nåväl, denna gång gällde det de svenska biskoparna på utlandsbesök. Vi, biskoparna och övriga medresenärer, hälsade på i Taizé och deltog i en gudstjänst. Kyrkan var överfylld med ungdomar när biskoparna hälsades välkomna och bjöds att sända en hälsning till gudstjänstdeltagana. Ärkebiskop Gunnar Weman funderade över vad vi kunde göra gemensamt, alla vi som var med. Då kom han på idén att vi skulle sjunga "Sänd ditt ljus och din sanning..." Det blev alldeles tyst i den enorma kyrkolokalen. Alla lyssnade, andäktigt får jag förmoda, på den spröda och icke uppmickade sången. Minns jag rätt blev det rungande applåder.
I den återberättade versionen lär någon sedan ha kommenterat: "Sjunger ni fortfarande sånt? Det har vi slutat med för länge sedan.." Det kan ha sagts, fast jag inte hörde det.
Vid samma tillfälle blev jag varse att allt nattvardsbröd som går åt vid mässorna i Taizé är konsekrerat i katolska församlingar och kloster runt omkring i bygden. Gunnar Weman fick celebrera mässan men bara konsekrera det bröd som den svenska delegationen sedan bjöds. Alla får vi del av ett och samma bröd… ja hur blir det egentligen?
Vid ett annat tillfälle sjöng Gunnar Weman själv "Sänd dit ljus..." vid ett besök i Konstantinopel och i en kyrkoruin. Det klingade fint under de gamla valven...
Tänk att detta introitus som betydde så mycket för min generation tycks alldeles pensionerat och bortglömt. Jag är alldeles säker på att denna växelsång skulle älskas av många! Nya generationer kyrkobesökare har aldrig fått höra sången, än mindre erbjudits lära sig den och sjunga växelsången. Det kan förstås kyrkomusikerna råda bot på...
Vår tid sägs vara förtrollad och fanatiskt upptagen av frågor om välbefinnande och hälsa. Ska jag bekänna tillhör min ringa person denna tidsanda. Det egna måendet tar upp nästan varje dag, timme, minut och sekund. Om sådana som jag träffar andra sjuka personer kan det i vissa fall liknas vid ett kortspel. Den andre säger att hans reumatism inte går att bromsa in, och ont gör det, trots välgörande sprutor. Svaret kan bli att min dialys, du vet, är som att springa ett maraton, det sliter en del. Då spelar samtalspartnern ut att hans maligna melom tycks ha blivit framgångsrikt bortopererat. Någon kan ju dessutom ha visat totalt ointresse för andras lidande, helt bunden av sin egen situation. Man inser tidigt att det då inte går att dela med sig av (spela ut?) sina egna plågor och våndor. Det är som ingenting hos andra tillmäts betydelse. Jag och mitt övergår allt annat. Ibland är det faktiskt jag som är så där fast i mina sjukdomar.
Förresten kan det sägas i en sådan sjukdomsdiskussion, min prostatacancer har inte blivit behandlad än. Hudutslag, problem med magen, värk med mera blir som olika trumfkort, som om sjukdom i vissa samtal vore en tävling. Men nästan alltid bromsar vi in ett sådant ingående sjukdomsprat i god tid. Vem har tid och ork att höra? Kanske en och annan bloggläsare?
Min vecka blev annorlunda. Dialys på måndag. Tisdag kväll köptes en kebabtallrik in i en helt tom pizzeria. Redan då borde varningsklockorna ringt. Det blev en natt med flera hastiga promenader till badrummet. Och jag som nyligen haft en bakterie som öppnat alla slussar, så att säga. På onsdagen skulle det dialyseras igen. Då hade armen med min konstgjorda goretex-åder blivit rödblå på flera ställen.
Två alternativ bollades av läkarna, en ny tillfällig dialyskateter kunde opereras in i halspulsådern eller hemgång med antibiotika. Misstanken var att ådern blivit infekterad. Stora batteriet prover togs i den minimala metallburk jag har inopererad i bröstet med slang in i någon stor åder, en portacath, en subkutan venport, för att underlätta för svårstuckna patienter.
Fick åka hem för att återkomma på fredagen för den dialys som uteblev på onsdagen, eller för att få den där dialyskatetern på halsen. Beslut skulle fattas där och då. Men, tack och lov, eller som jag ofta säger, tack gode Gud, så visade missfärgningen sig vara någon blodsutgjutning som nu hade retirerat en hel del. Dialys med andra ord, en session som gick riktigt bra. Har bara lovord för undersköterskor, sjuksköterskor och flera läkare som fylkats runt mig, stöttande och kloka! En välsignelse, rent av…
Nu hoppas jag bara på att slippa blöjorna och få magen under kontroll. Imorgon ska Njurförbundet i Örebro äta en sommarlunch. Då kommer hälsan att stå mig bi, eller…
Vision 26 hette Equmeniakyrkans årskonferens i Örebro. Vi deltog i avslutningsgudstjänsten med ordination. mottagande av ordinerade från andra samfund samt sändning av missionärer. Över 1000 personer var samlade i Örebros kongresshall Conventum.
För mig som varit med på någon konferens inom Missionsförbundet, och på Kristna riksmöten i Västerås och Örebro, och som ibland firat gudstjänst både i baptist- och missionskyrkor och kapell blev det en smärre kulturchock. Den i och för sig välsjungande gospelgruppen och det samspelade bandet med elgitarrer, sax, syntar och trummor satte tonen. Det var högt så det vibrerade.
Lovsångsstuket hade tagit över psalmsång. Visserligen sjöngs O store Gud, men mitt i psalmen infogades en annan lovsång, sedan slutfördes psalmen. Tankarna gick till Livets Ord och Pingströrelsen vars gudstjänstformer numera tycks ha vunnit över hela den "frikyrkliga" rörelsen. En skillnad var förstås att gospelgruppen inte sjöng sina lovsånger i alla oändlighet utan blev till mer avgränsade framträdande med lovsånger församlingen stämde in i.
Pastorer och blivande diakoner och pastorer tågade ner för gångarna i sin blå gudstjänstdräkter. Inget kors och inga ljus bars i processionen. Vilket kändes udda. Equmenia har valt den blå färgen på sina röcklin. Förklaringen som ges är att det är himmelens och hoppets färg. Blått påminner om vattnet och hänvisar på så sätt till dopet. I den världsvida kyrkan har de flesta vita liturgiska dräkter för sina ämbetsbärare. Enda gången jag sett ett blått röcklin i Svenska kyrkan var när en dövpräst tecknade. Det mörkare plagget gjorde att teckenspråket blev tydligare.
Den som vill se gudstjänsten kan hitta den på Youtube! Gudstjänstordningen innehöll ingen nattvard. Ingen vanlig syndabekännelse och avlösning, inget kyrie och inget gloria. Det var som en utsmyckad temagudstjänst med stor fromhet och bilbelläsning och bön. En fin predikan levererades dessutom. Men som liturgisk gudstjänst var det hela mindre framträdande...
Ordinationen var högtidlig men det blev trångt på scenen när alla skulle ta plats längs det framställda knäfallet. Flera tidigare vigda togs emot ifrån Pingströrelsen, EFK, något utländskt samfund samt en från Svenska kyrkan. Hur överströmningen från Equmenia till Svenska kyrkan ser ut vore intressant att veta. Där är ny ordination alltmera bortglömt i en något oklar ekumenisk anda. Om Svenska kyrkan skall förbli en luthersk kyrka behöver de reformerta personer som "går över" bli särskilt skolade. Den som går från ett sammanhang utan normerande bekännelseskrifter till Svenska kyrkan har mycket att förhålla sig till. Att erkänna varandras ämbeten är något mer komplicerat än bara ja och nej. Det borde innefatta gemensam nattvards- och ämbetssyn, kyrkosyn och ett bejakande av kyrkans bekännelseskrifter. Med handen på hjärtat borde både förtroendevalda och ämbetsbärare inom Svenska kyrkan också stå för och bejaka denna vår kyrkas bekännelse och identitet!
Att det var ett mycket intensivt umgängesliv framstår klart. Ingen TV, ingen radio, inga datorer, ont om telefoner och biltrafiken var knappt uppfunnen. De någorlunda välbeställda hade gott om tid att stråla sammman.
Inlägg om mediciner en person tar har inte något stort värde för andra läsare, bortsett från igenkänning. Många människor laddar sina dosetter och äter mer än en medicin. Och vet därför att det finns hinder på vägen. Samfällt borde vi kräva enklare förpackningar, burkar är att föredra, så att medicinerna är lättåtkomliga. Det ska inte vara nödvändigt att ha särskilda redskap för att få fram sin medicin! Både uppgivenhet och vrede handlar om förpackningar, men också om mediciner som plötsligt tar slut och restnoteras.
Var fjortonde dag är det intervall som min läkemedelslåda, min dosett, bestämt är lagom. Då behöver alla tabletter fyllas på på nytt. (Tänk att få skriva två på på rad!) Nåväl, det är ett omständigt pyssel att få till det hela. Först ska mina två förvaringslådor med läkemedel tas fram. Därefter ska listan över ordinerade mediciner letas fram så ordinationerna följs. Till sist är det dags för en röd liten plastlåda där alla kemikalier ska fördelas per dag, morgon och afton.
Morgonmedicinerna får översta raden. 9 tabletter ska ligga i varje fack, ett för varje dag i veckan. Vid frukost sväljer jag de nio plus ytterligare 3, in alles 12 morgontabletter och kapslar. De där tre extra pillren får inte plats i dosetten utan har en alldeles egen förvaringsplats. Stackarna måste känna sig lite utstötta där de ligger i en låda med alla möjliga andra och färdiganvända preparat, huvudsakligen olika antibiotika. Fast de där tre medicinerna kan skryta lite genom att de fortfarande brukas och inte behöver återvända till apoteket för destruktion…
I dosetten rymmer nästa rad kvällsmedicinerna. De är betydligt färre, 3 eller 4 tabletter. Fast då har jag redan knaprat 5 piller i samband med lunchen. Till kvällen ska jag ta ytterliga 3 andra piller. Ett betydande dagsintag, totalt 23-24 stycken. Inte mycket att skryta med bortsett från prestationen att var dag svälja ibland ganska stora piller och kapslar som Sevelamer och Sandimmun neoral, håhåjaja…
Tänker jag efter ska jag dricka ”sand” några gångar i veckan för att hålla mitt kaliumvärde under kontroll. Sand är det inte, men Resonium som smakar pyton och är ett pulver som blandas ut med vatten samt sväljes med svallvågor på halsen och kväljningar. Medlet känns som minimala sandkorn. Blä!
Mina sjuttisjuåriga fingrar är trots annan avmagring fortfarande prinskorvsliknande. De är ständiga ovänner med förpackningar som är så gott som inbrytningssäkra. Bara för att få av locken på några burkar behöver jag nyttja en gammal nötknäppare ( alternativt -knäckare). Somliga piller, som Benferol (innehåller kolekakalciferol, dvs. vitamin D3) går inte att klämma ut ur sin karta. Istället får jag bryta mig in på baksidan och pilla ur varje tablett med en minimal tesked.
Denna omständiga förpackningsprocedur tar ungefär en halvtimme var fjortonde dag. Kunde jag skulle jag skjuta upp det hela länge, länge. Men självbevarelsedriften får mig att suckande ta itu med framtagandet, sorterandet och undanställandet. Irriterad och svettig försöker jag sedan lugna ned mig. Högt blodtryck är nämligen inte så kul det heller…
Inspirationen kom från Psalm 265 med motivet att här gäller tränga sig fram. Dessutom upprördes jag över folks beteende vid besök på Biltema, parkeringsplatser och trottoarer. En mamma som bar på ett litet barn och höll en 4-5-åring i handen höll på att bli omkullknuffad av en familj med tonårsbarn. De vek inte undan utan mamman fick hastigt hoppa åt sidan. Att det finns väjningsplikt när det kommer människor som har svårt att flytta sig snabbt tycks inte längre vara aktuellt. Här kommer jag, här kommer vi, håll er undan.
Själv går jag med käpp och har behövt komma på ett knep för att inte bli undanknuffad med risk för att smälla rakt ner i golvet. Jag tvärstannar med käppen en bit framför mig. Där står jag. Märkligt nog blir jag genast upptäckt av dom där som nyss inte alls varseblev min närvaro. Märkligt.
De motoriserade sparkcyklarna är ett problem som nu när vädret blir varmare manifesterar sig i snart sagt varje gathörn. De stirrar rakt fram och tror sig ha förkörsrätt även när de brassar diagonalt över en gatukorsning. De kör också bakom backande bilar och framför parkerande fordon. Somliga sparkcyklar tycks gilla slalom eftersom det är så de tar sig fram bland cyklar och fotgängare. Hua!
Det blir nog till att skaffa en sådan där siren som används på fotbollsmatcher. Närhelst det knuffas och körs vårdslöst kan en liten signal lätta på trycket? Kanske kan ljudet höras till polisstationen så att oljudet måste undersökas. Tills vidare lever jag på hoppet att utvecklingen kan vändas och hyfs och vett återvänder i våra butiker, på gator och torg!
”Jag vill vara rakt bak”! Tänk vilka meningar som flyga ur munnen på en. Detta yttrade jag 1967 när jag just kommit tillbaka till Visby flygplats efter ett år i Illinois, USA. ”I’ll be right back!” Hette det ju på engelska när man måste göra något snabbt för att sedan komma tillbaka till det man höll på med. Just där och de blev jag stirrad på. Fast det gick fort att återerövra det svenska språket.
Idag smyger engelskan allt djupare in i vårt eget språk. Nu för tiden vill man ”göra skillnad”, vilket man inte gjorde förr. Då gjorde man intryck, avtryck och påverkade. Och man skilde mellan ting och personer. Skillnad var någonting som separerade saker och ting. ”Make a difference” är förstås ursprunget.
Överallt smyger sig de engelska uttrycken sig in. Jag hör mig själv säga:"fine!" Ofta med viss ironisk knorr. Jag ger mig, du har rätt:"fine!" Nyss sas det i imn närhet: "So far..." Ibland med fortsättningen underförstådd eller uttalad: "...so good."
Asap är en akronym som smugit sig in från amerikansk engelska där sådana förkortningar är vanliga. Så snart som möjligt med betoning på att det verkligen ska gå undan är innebörden.
I antikrundan sa en expert:"meant to be" och avsåg att det nästan var förutbestämt att det blev som det blev. I SvD har jag de senaste dagarna funnit uttrycken "Kiss and tell" och "printmedia". Vart man sig i Sverige vänder dyker orden upp: "sale", "love", "f#ck", "take care", "see you later alligator...","morning" och många fler ord och uttryck. Nice, eller hur? Eller no way?!
I teologin myntade Paul Tillich uttrycket: "ultimate concern", dvs. det som ytterst och djupast angår oss, och den formuleringen citeras alltid just på engelska. Själv är jag förtjust i uttrycker: "so what?" så det slinker lätt in i mitt språk. Men just nu framstår: "enough" och "the end" som särskilt passande!
THE END
I Kyrkans tidning torsdagen den 7 maj, nr 19, står att Örebro pastorat räknar med flera års underskott i 10-miljonersklassen. Underfinansierade budgetar är ett otyg. I artikeln berättar Timmy Leijen om varför verksamheten är så dyr och säger bland annat att det dels är den friska personalen och de ökade konfirmandgrupperna. Reportern kan knappast ah fördjupat sig i bokslut och budget eftersom inga underbyggda frågor fick utrymme. Att det ska bli sparbeting är inget ovanligt. Det har Örebro pastorat haft många genom åren, som när barnverksamheten och "Pappis" fick flytta från Olaus Petri församling till Almby...
Pastoraten är ibland något av en Robin Hood insats där de rika församlingarna underhåller de fattiga och icke självbärande. En omfördelning ska ske och den sker. Hur länge beror nog på hur pastoratens ekonomier utvecklas...
Det är inte svårt att dra slutsatsen att fler pastorat hanterar sin ekonomi på likartat sätt. Tidningen borde ha signalerat en uppföljning om hur det står till utöver landet. Även Svenska kyrkan lär behöva bli mer beroende av frivilliga insatser för sin verksamhet i framtiden. Den omställningen har dröjt länge och är inte någon påfallande aktiv process.
Att umgås med vänner och bekanta är inte alltid så lätt. Somliga säger och kommenterar sådant som andra kan finna inte bara onödigt, utan opassande och långt över det acceptablas gräns. Det är som om det fanns olika oskrivna regler för vad som hör hemma i umgänget. En vän som blir bjuden på chilenskt vin kan få för sig att läxa upp värdarna för att de bjuder på vin som färdats över Atlanten. Närodlat ska det vara, eller åtminstone europeiskt.
Under minglet kom en person fram som nyligen publicerat en artikel i en dagstidning. Av en av de närvarande fick skribenten lovord av det glorifierande slaget. Bara personen gått vidare visade det sig att inte ett ord var sant. Han tror att han är något mer än vi andra och med en sådan usel argumentation var det konstigt att han alls fick sin artikel på pränt, yttrade samma person. Då är det på sin plats att fråga hur man både kan glorifiera och avsky beroende på om personen är närvarande! Fjäsk och diss i samma mun.
Svårt blir det när man är ett sällskap som umgås och några är mest intresserade av en eller två andra och ignorerar de övriga. De blir osynliggjorda och negligerade. Eller när någon tar det mesta avtalutrymmet. Kanske för att berätta om sig själv och egna upplevelser, men utan intresse för vad andra har at dela med sig av.
Lite krångligt blir det också med personer som inte klarar av att befinna sig i samtalet utan konsekvent tar upp en helt annan tråd, varje gång. Som om personen inte kunnat eller velat lyssna på de andra. Som om jag skulle bryta samtalet och säga, Ni vet De Badande Wännernas Botaniska trädgård i Visby, jag ha hittat en gammalt och unikt vykort från Botan (som trädgården kallas i folkmun). Vet nu hur jag fick tag på kortet? Jo, förstår ni... Inte alldeles lyckat, eller hur?!
Misogyna kommentarer och rasistiska stereotyper och generaliseringar kan också höras ibland. Även i kyrkliga sammanhang. Ibland obetänkt men inte sällan medvetet och övervägt. Då måste någon, jag och du, sätta en gräns för vad som kan sägas och förklara varför det är olämpligt. Det där vill vi inte höra! Yttrandefriheten ska inte utövas överallt och när som helst. Särskilt inte för att nedvärdera och förtala människor.
På slottet Stjärnholm där Louis De Geer växte upp fanns det ett skrikrum dit barnen hänvisades efter uppträden för att göra sig av med okvädningsorden och ilskan. Rum för totalt olämpliga påståenden skulle få oss att slippa sådana dumheter...
Ibland yttras det sådant vi behöver höra, men inte vill. Eller människor klär och för sig på ett för oss ovant och oprövat sätt. Det påminner mig om ung och nära släkting som skulle komma på besök. Han skickade en bild på sig själv och kommenterade att han ville förbereda oss på hur han såg ut nu, eftersom det var flera månader sedan vi träffats.
Bilden föreställde en ung man med piercingar i öra, näsa och läpp. Därtill en blaffig tatuering långt upp på halsen. Vi ryste till när vi så bilden, den fungerade som näring för våra fördomar. Bra att ibland bli påmind om att man har sådana! Skulle vi kunna gå ut på staden och på restaurange med honom när han nu hade bytt utseende så?
Nåväl, den unge mannen infann sig. Vi tittade storögda på honom. Så lång han hunnit bli. Och så fri han var från tatuering och piercingar. Ville bara skoha lite med er, blev hans kommentar. Han var och är en insiktsfull och härlig ung människa. Han visste vilka knappar han skulle trycka på. Förresten så är det hans ensak hur han väljer att se ut. Oavsett hur han ser ut är vi stolta över honom och går gärna ut och äter, bara vi får umgås!
