Deltog häromdagen i ett seminarium om religionsdialog, religionsteologi och religionsmöte. Intressant och lärorikt. I mötet med människor av annan övertygelse och tro är det viktigt med ömsesidigt förtroende. Jag vet av egen erfarenhet att för troende är förtroende av avgörande betydelse.
Av debatterna den senaste tiden att döma är det långt ifrån alla som har förtroende för troende. De tycks mena att vi som utövar religion inte har visat oss förtroende värda. Och att vår religion är så dum och avskyvärd att knappast något försonande drag finns. Argumentationen bygger så gott som alltid på de sämsta exemplen, dessutom tillspetsade och otillbörligt vinklade, och sådana avvikelser används som om de vore representativa. Hur kan tänkande människor med gott samvete föra debatten på det sättet? Är det för att de funnit motsvarande dumheter från debattörer inifrån kyrkor och trossamfund? Lika för lika? Tand för tand? Ljuger Du så ljuger jag? Förekommer sådant måste vi säga ifrån åt alla håll!
Fiendebilderna konstrueras medvetet för att misskreditera de andra och deras övertygelser. Sådant ska vi INTE tolerera! Säg emot! För samtalets skull.
Du tar upp det jag länge har sett och skrivet om. Men det verkar inte riktigt gå fram ens bland kyrkans folk...
SvaraRaderaDet borde vara tvärtom logiskt sett. En troende har en tro och denna tro är stabil och oftast av medmänsklig karaktär. En otroende har en ideologi vilket innebär att den är ostabil och beroende på vart vindarna bär i samhället. Den är föränderlig över tid. Den troende grundar sin syn på dogmer som är fasta. Detta borde göra att en troende är mer att lita på än icketroende då det gäller att styra över samhälle eller organisationer. Men ses troligen som en bromskloss i ett expermimentellt föränderligt samhälle där inga fasta värderingar bör finnas mer än tillfälligtvis.
SvaraRadera