Ena dagen avlöser utmaningarna varandra. Det är nära på lustfyllt att greppa tag i ett mötes nerv, just när och där meningen kommuniceras. Men sedan, den andra dagen, svallar inga vågor. Inget land, ingen horisont. Enahanda och rutin.
Och vemod över dem man aldrig ser till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar