Kryddgränd i Visby för 100 år sedan

Inga-Greta Stenström (född 1914) fortsätter berätta:
Kryddgränd är en liten smal och oansenlig gränd. Många i Visby vet inte ens var den ligger. Går man Adelsgatan från Söderport norrut, så kan man mittemot Metodistkyrkan se både en liten backe och en trappa upp. Trappan ligger mitt emellan små planteringar med staket mot Adelsgatan, som egentligen är några järnrör mellan låga järnstolpar. Så såg det ut även när jag var barn. Det var så frestande att klättra och göra volter på staketet, vilket nog mina och mina kamraters föräldrar förbjudit oss att göra. Mitt för trappan ligger ett stort hus, som gränsar till Kryddgränd. Det lilla huset, som vi bodde i och som ännu finns kvar, var nr.3 och hade gemensam gård med och ägare som nr. l. Mitt emot låg och ligger fortfarande ett stort tvåvåningshus, vars huvudingång och adress är Adelsgatan. I huset fanns dock en liten uthyrningslägenhet, där en fru Holmér och hennes två nästa vuxna (som jag upplevde det) barn bodde. Barnen var alltså för gamla för att vara lekkamrater till oss andra i kvarteret. Dottern Signe, tror jag hade anställning - hon gick i alla fall inte i skolan. Vi pratade ibland med varandra, och jag fick ibland gå med henne in. Det var jag så stolt över. Det var många av de litet äldre barnen, som inte brydde sig om oss små. Hennes mamma hade jag stor respekt för. Hon var småskolelärarinna och vikarierade ibland i ”min” klass i småskolan på S:t Hansgatan.

Om Kryddgränd l, vilket hus liksom ”vårt” ägdes av förvaltare Hemström, har jag redan berättat en del. Utom familjerna Gerentz och Hallén, som jag nämnt om tidigare, bodde en familj Fohlin. De hade två pojkar, Åke och Sune. Pappan var vårdare på hospitalet, som det då hette, sedermera S:t Olofs sjukhus. Mamman var hemmafru, som de flesta mammor. Åke och jag var jämngamla, och vi lekte följaktligen ofta tillsammans, mest på gården. Jag kan knappast minnas, vad vi roade oss med där. Vi hade väl bollar och jag bar ut mina dockor. Då för tiden var det inte förbjudet att ha vare sig höns eller hästar innanför murarna, och förvaltare Hemström hade bådadera. Det fanns alltså både hönshus och stall. I vinkel mot dessa fanns en länga med vedbodar. Vi vågade oss nog aldrig in i stallet och fick det förresten inte heller. Jag kan ännu känna lukten från gödsel och gammal halm på golvet därinne. Och hönsen som kacklade och sprätte, var inte heller så attraktivt att besöka. Jag vill minnas, att vi ibland höll till i vedbodarna bland sågdus och tjärved. Veden kom hem i långa vedträn och skulle därför både sågas och huggas därinne. Såväl Valborg Hallén som Åkes bror Sune var för små att vara med och leka. Sven Gerentz minns jag satt ibland i sin vagn på gården.

Ett par händelser från gården minns jag särskilt väl. Det stod en stor tunna intill husväggen vid nr.1. Den var för regnvatten, och jag vill minnas att man använde vattnet till djuren. Ibland kunde den vara halvfull av vatten, och det var lockande att klättra ner i den och bada fötterna. En särskild gång, när det var ganska mycket vatten i tunnan, hade både Åke och jag klättrat in i den. Den var så vid, så den rymde oss båda gott och väl, och jag tror att kanten gick något ovanför vår midja. Så började vi stampa och plaska, och vattnet stänkte högre och högre. Vi blev modigare och modigare, och snart hade vi doppat oss. Det hela gick naturligtvis inte tyst till, utan vi skrattade och jublade högljutt kan jag tänka. Våra mammor rusade till och fann oss genomblöta. Eftersom det var svårt och obehändigt med både tvätt- och torkmöjligheter, kan jag förstå, att vi fick ”skrapor” var och en på sitt håll. Och hoppa i vattentunnan flera gånger det gjorde vi inte.

Den andra händelsen var, när farbror Hemström hade släppt ut en unghäst på gården. Ingen av barnen vågade sig ut. Jag tror att också de vuxna höll sig inomhus. Hästen sprang omkring på gården hit och dit. Rätt vad det var satt han kurs mot vårt köksfönster. Han satte mulen mot, och det såg ut som om han försökte gnaga på fönstret. Tänderna syntes förskräckliga för en liten flicka. Han dräglade och drog tänderna mot fönstret, så det gnisslade. I min förskräckelse trodde jag att fönsterrutan skulle spricka. Jag kan nästan ännu känna den oerhörda skräck jag kände. Jag tror, att mamma försökte trösta mig och tog mig från köket och in i rummet intill. Jag vill minnas, att jag länge var litet rädd för att gå ut i köket. Och länge dröjde det, vill jag minnas, innan jag vågade leka på gården.

Kryddgränd förenades med Knägränd i en liten öppen plats, som mynnade ut i Tunnbindaregatan. Här lekte vi basken, kastade boll, hoppade hage och andra lekar, som inte fordrade så många redskap.

Såg man västerut från Kryddgränd hade man Metodistkyrkan rakt i blickfånget, den kyrka som betytt så mycket för mig så långt tillbaka jag kan minnas. Mamma och pappa var medlemmar där och lät mig börja söndagsskolan där i tidig ålder. Den låg ju så nära, att jag ganska tidigt kunde gå dit ensam. Att gå över Adelsgatan var ju inte farligt. På söndagarna var det väl knappast någon trafik. Hästskjutsar och cyklar uträttade sina ärenden på vardagar, och bilar - det fanns väl bara någon enstaka och knappast någon privat - såg man inte heller till. Gick jag bara lugnt och inte sprang och snubblade, som hörde till det vanliga, så var det hur riskfritt som helst. Och jag skulle kunna tänka mig, att mamma eller pappa spanade in min vandring från Kryddgränd och ända fram till kyrkdörren.

Det känns nästan som jag levat nästan halva mitt liv med kyrkan, gränderna, husen, lekkamraterna i kvarteren runt mitt lilla barndomshem. Mina första minnesbilder rör sig runt detta; lekkamraterna från gården, syskonen von Braun, Gösta och Josef och Ruth Blom. Det var ju hela min värld ända tills jag allt oftare fick träffa andra jämnåriga, som var barn i familjer, som var mammas och pappas umgängesvänner, tillika medlemmar i metodistförsamlingen.