När kroppen blivit mera stel blir målning påfrestande akrobatik. Bara att komma ner på en liten pall för att kunna sitta och slippa ligga på knä är nästan oöverstigligt. Det knakar i knän och andra leder. Till slut sitter målaren där bara för att upptäcka att målarburken står utom räckhåll. Allt ska man då tänka på!
Men har man en kolonilott med tillhörande stuga går det inte att banga ur. Det är bara att ta nya tag, som det så käckt heter. Upp igen, hämta burken och ner på pallen för målandets glädje. Nu målas en liten ram på stugans trädäck. Ramen ska kläs in så det blir ett räcke som hindrar löv och blåst att härja fritt när vi ska sitta under tak för att slippa regn och rusk. Med andra ord blir det mycket måla. Framöver. Insidan på räcket ska vara vitt och utsidan få vanlig stugröd färg. Nästan som ett kamoflage eftersom det blir svårt att se var stugan slutar eller börjar. De vita knutarna ger förstås sina ledtrådar så man inte behöver famla vilt för att finna ingångar och annat behövligt.
Arbetat att täcka området närmast ramen är ganska krävande. Någon täckpapp hittades inte. Det fick bli tidningssidor som klistrades fast med maskeringstejp. Endast den smalaste fanns i förrådet så det blev knepigt att få fast sidorna. När de var ordentligt ditsatta började det blåsa. Naturligtvis. Som flaggor och vimplar fladdrade tidningssidorna. Några valde att klistras fast i nymålad färg. Då kom en granne med en hel rulle täckpapp för att lösa problemet. Pris vare tack.
När allt var målat av ramen gick det knappast att resa sig. Kroppen hade vant sig vid att sitta så där nära golvet. Nu fick det bli några vingliga sekunder innan världen beslutade sig för att stå still och inte snurra hit och dit. Imorgon blir det till att åter nedsänka sig på pallen för strykning nummer två. Det blir till att ödmjuka sig. Vad utsätter man sig inte för, bara för att kunna njuta lite senare när värmen och sommaren borde ha kommit...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar