Det glesnar i kyrkbänkarna

I kyrkan är många duktiga på att undvika det som verkligen betyder något! Så har jag själv, och många med mig genom åren, skrivit artiklar eller i intervjuer understrukit hur bra det är att vara med i kyrkan. Därefter har vi räknat upp allt möjligt som kyrkan gör för barn och ungdomar, för äldre, för sjuka, för studenter och för fångar. Vi har räknat upp hembesök, gruppverksamheter och berömt våra kyrkorum. Men sällan eller så gott som aldrig har tron på Jesus eller mässan och andra församlingens gudstjänster framhållits.

Kyrkans handlande har lyfts fram så starkt att det börjat likna ett utnyttjande av våra gärningar för att locka till deltagande. Ert medlemskap (era kyrkoavgifter) behövs för att göra så mycket bra och gott. Och det är sant att oändligt mycket lovvärt åstadkoms genom kyrkans aktiviteter. Fast aktiviteterna är inte kyrkas skäl att finnas till. Den finns till på Guds kallelse för att tro på Kristus och lova Gud i gudstjänst, efterföljelse och liv.

Så många försöker få människor engagerade i just deras sammanhang. Stora och små trossamfund försöker dra till sig människors intresse. Kultur, sport, idrott och politik är andra områden där människors kraft och engagemang är nödvändigt. Kyrkan har blivit ganska dålig på att locka till kyrkobesök. Deltagarstatistiken dalar som en sten! Även här kunde förmågan (eller driften) att inbjudande locka utan att (vilja eller våga) använda det centralt viktiga som skäl bli intressant. Så här kunde det förmodligen se ut…

Klart att du ska gå i kyrkan. Där träffar du andra människor och umgås en stund. Vid ett kyrkkaffe blir det möjligt att lära känna nya vänner. Det är hälsosamt att gå i kyrkan. Man får en stunds avslappnad gymnastik, man står upp och sitter, man går till altarrunden. Dessutom är det första man får i sin hand en sångbok för här ska det sjungas. Allsång är en paradgren i Sverige och den underhålls varje vecka i kyrkan. Det är bra för andning och vetenskapligt belagt för välbefinnandet och livskvalitén. Några stunder av tystnad ryms också liksom avkopplande musiklyssning: körer, solister och orgelmusik. Här återkommer

även en möjlighet att ge till fina och goda ändamål, s.k. kollekt, vilket får människor att glädjas åt att de gjort något gott för andra.

I själva verket är huvudorsaken till kyrkogång något mycket mer. Att gå i kyrkan är en kristen människas kallelse eftersom vi gemensamt fått i uppdrag att tro på och lova och prisa Gud. Högmässans möte med Gud fungerar både för den enskilde och hela församlingen, där kan tron stärkas av Guds tilltal i texter, sång och musik och genom predikan.

Därför upphör det aldrig att förvåna när åtskilliga av kyrkans personal själva väljer bort församlingslivet. Somliga verkar mena att det räcker att vara där när man har beordrade arbetsuppgifter! Exemplets makt är stor sägs det så då blir det inte så förvånande att andra inte heller bryr sig om att gå dit. Särskilt när det är ledande präster eller uppsatta kyrkopolitiker som oftast uteblir säger det något om hela kyrkan. 

Om anställda som fått sina tjänster bl.a. för att de delar kyrkans tro och står för kyrkans "värdegrund" samtidigt har uteslutit gudstjänsten ur det som prioriteras avslöjas sådana formuleringar som ett instabilt korthus. Ibland hävdar församlingar att allt de gör pekar mot gudstjänsten och tar sitt ursprung där. Sedan blir det inte lätt att läsa statistiken som visar att den inriktningen knappt (inte alls)  fungerar. Det glesnar inte bara i bänkarna utan kyrkan, tron och församlingsgemenskapen blir urholkad...