Församlingens huvudgudstjänst diskuteras i dagens Kyrkans tidning. Förväntningarna på vad en gudstjänst ska vara är många. Genom åren har många irriterat sig på att gudstjänsten inte är anpassad för att locka nya deltagare. Kommer det ovana gudstjänstfirare så har det sagts att gudstjänst har för höga trösklar, är för omodern och otillgänglig.
Den som försökt lära goda vänner och barn fotbollens mysterier skulle kunna säga detsamma: höga trösklar, omodernt och otillgängligt. Offsideregeln tillhör väl det mest svårforcerade. Men allt runt omkring. Varför får bara 22 personer med några ersättare spela? Varför ligger matcherna på så olika och konstiga tider? Trots det kommer tusentals personer oupphörligt, regelbundet.
Gudstjänst ursprung var inte att locka nya besökare – det var mötet med Gud och varandra för alla dem som tron hade drabbat, de som tillsammans utgjorde församlingen. De firade Herrens dag, Vilodagen. Fortfarande samlar gudstjänsten församlingen, med undantag för dem som måste vila, jobba eller som håller på med annat. Men så har det varit genom tiderna. Det hindrar inte att gudstjänsten och dess regelbundna påskdagsfirande av uppståndelsen fortsatt att vara nödvändig för varje församlings liv. Diakonin har sitt källflöde just där, det som skiljer den från att vara sociala aktiviteter i största allmänhet. Liturgin efter liturgin. Tjänsten åt Gud efter gudstjänsten.
Genom historien har människor gått till gudstjänsten för att det hörde till den kristna tron. I den fick man fira mässa, sjunga, tillbe och lova Gud. Sammandragning och samling, uppdrag och sändning. Gör gudstjänsten till en valbar aktivitet som ska tävla med allt annat som numera kan ske på en söndag – så kommer församlingen att förlora sitt verkliga centrum. Det gemensamma mötet med varandra och Gud. Den är till för dem som kommer – och ska då vara deras gudstjänst. Om fokus och störst uppmärksamhet läggs på dem som sällan eller aldrig söker sig dit så förloras något av det mest centrala. Detta att trons människor, församlingen som är där, liksom bröd och vin, förvandlas till Kristi kropp!
Visst kan människor få förhinder. Tillvaron kan blockera möjligheten att om söndagen fira gudstjänst. Men den springande punkten för många är en annan. Förhindret är inte så ofta att man ska undersöka om oxarna kan dra jorbruksredskapen, eller att man ska gifta sig eller granska ett stycke land man införskaffat. Den aktuella och mera relevanta frågan är: kan skogsluffning eller andra fritidsaktiviteter i längden bli viktigare än detta att fira gudstjänst? Om svaret blir ja - ska det vara så?
07 februari 2013
05 februari 2013
Religionsdebatt vid Cambridge
I en debatt vid Cambridge om religionens roll och plats i samhället deltog bland andra förre ärkebiskopen i Engelska kyrkan Rowan Williams och professorn och ateismförespråkaren Richard Dawkins.
Om debatten skrev Världen idag: Utgångspunkten för debatten var antagandet att religion inte har någon plats i det moderna samhället.
Williams å sin sida menade att mänskliga rättigheter har sin grund i religionen. – Själva konceptet mänskliga rättigheter har djupgående religiösa rötter, sade Williams. Han sade också att religion alltid handlat om gemenskapsbyggande och relationer utifrån medkänsla. – Antagandet att religiös överlåtelse kan vara en ren privatsak är i strid med kärnan i den religiösa historien, sade Williams, rapporterar The Independent. Dawkins, känd för sina skarpa utspel mot all form av religiös tro, hävdade att religion är ett "bedrägeri mot intellektet".
I debatten medverkade också Tariq Ramadan, professor i moderna islamiska studier, Andrew Copson, ledare för British Humanist Association och Douglas Murray från Centre for Social Cohesion. När debatten avslutades röstade de närvarande studenterna, och med 324 röster mot 135 tog de ställning för att religion har en plats i samhället, skriver Christian Post.
.
Om debatten skrev Världen idag: Utgångspunkten för debatten var antagandet att religion inte har någon plats i det moderna samhället.
Williams å sin sida menade att mänskliga rättigheter har sin grund i religionen. – Själva konceptet mänskliga rättigheter har djupgående religiösa rötter, sade Williams. Han sade också att religion alltid handlat om gemenskapsbyggande och relationer utifrån medkänsla. – Antagandet att religiös överlåtelse kan vara en ren privatsak är i strid med kärnan i den religiösa historien, sade Williams, rapporterar The Independent. Dawkins, känd för sina skarpa utspel mot all form av religiös tro, hävdade att religion är ett "bedrägeri mot intellektet".
I debatten medverkade också Tariq Ramadan, professor i moderna islamiska studier, Andrew Copson, ledare för British Humanist Association och Douglas Murray från Centre for Social Cohesion. När debatten avslutades röstade de närvarande studenterna, och med 324 röster mot 135 tog de ställning för att religion har en plats i samhället, skriver Christian Post.
.
02 februari 2013
Bön om Andens förvandling
I Svenska kyrkan pågår utprovandet av en ny kyrkohandbok. I handboken finns kyrkans gudstjänstordningar – nu föreslås en hel del förändringar. Några rör mer övergripande frågeställningar – som var nattvardsbönen börjar och slutar och vem som ska be den. Om den inledande delen (Sursum Corda) inte är en del av nattvardsbönen öppnar det för att andra än prästen kan be/sjunga den. Varför det alls är nödvändigt kan man fundera över…
Musikaliskt föreslås ändringar så att man inför helt ny musik och rensar ut annan. Andra förändringar gäller inte minst ord och formuleringar. I de lästa nattvardsbönerna finns en genomgående nyhet i instiftelseorden där ordet kalk byts mot bägare. Jag har frågat, och testat ordet på, vänner och bekanta som genast associerar till dryckesbägare som man svingar, eller till glass. Bytet verkar helt onödigt eftersom bägare inte är ett ord som är särskilt vanligt förekommande. Högtidligheten i ordet kalk ersätts med det platta ordet bägare!
I varje nattvardsbön är en viktig beståndsdel epiklesen – bönen om att Anden ska komma över bröd och vin så att de förvandlas till Kristi kropp och blod. I protestantisk och västlig kristendom har denna bön varit mindre förekommande och svagare än i östkyrkan. Men de senaste femtio åren har epiklesen blivit mera framträdande och tydlig. I den första nattvardsbönen ber man nu: O Gud, sänd oss din heliga Ande att välsigna dessa gåvor som är Kristi kropp och blod. Är då allt bröd och vin redan Kristus? Eller är det så att förvandlingen uppfattas redan ha ägt rum? Vilket skulle koppla förvandlingen till instiftelseorden!
I nattvardsbön 2 lyder epiklesen: Bered oss genom din heliga Ande att ta emot honom när han kommer till oss i sin heliga nattvard. En bön som gäller gudstjänstdeltagarnas beredskap – och inte brödet och vinet som ska bli Kristi kropp och blod.
I Nattvardsbön 3 finns en mera utförlig epikles men som inte heller den berör nattvardens under, detta att Kristus blir närvarande i, genom och under brödets och vinets gestalter. I denna bön ber man: Här och nu, i denna nattvard, gör du genom din Ande, oss delaktiga i din hemlighet. Förvandla oss genom din Andes kraft så att vi i våra liv förverkligar din kärleks hemlighet och bereder vägen för ditt rike ibland oss.
Det man först lägger märke till är ordet oss som förekommer tre gånger i denna epikles. Något oklart är det om tanken att Guds rike ska beredas väg enbart bland dem som gjorts delaktiga av hans hemlighet eller om detta utbredande gäller hela världen (vilket är den vanligast förekommande tanken vad gäller rikets utbredande). Det tycks som om riket ska beredas väg ibland de troende. Snävare än nödvändigt.
Ordet hemlighet förekommer två gånger i epiklesen och ytterligare en gång i denna nattvardsböns inledning där Kristus sägs uppenbara kärlekens djupaste hemlighet. Hemlighet ska förmodligen syfta på de heliga mysterierna i nattvarden, men hemlighet låter exkluderande och slutet och något som bara anförtros invigda. Luddigheten i uttrycken förtar poesin. Särskilt om man börjar tänka efter hur man gör för att förverkliga din kärleks hemlighet?
Nattvardsbön 4 har en epikles som lyder: Kom heliga Ande, välsigna dessa gåvor och förnya oss. Lakoniskt kortfattad är den. Kan formuleringen förmodas innebära att välsignelsen ska verka transformerande? Tveksamt. Det finns inget kausalsamband som epiklesen ofta uttryckt: välsigna detta bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Klipper man isär välsignelsen och Kristi närvaro blir kopplingen alltför svag, ja obefintlig.
I nattvardsbön 5 ber man på följande sätt: Helga genom din Ande detta bröd och vin, gåvor av jordens frukt och människors arbete som vi bär fram inför dig. Vi tackar dig för att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Bönen om helgelsen av brödet och vinet inbegriper det fullt ut undret att Kristus kommer till oss genom bröd och vin? Så är det nog tänkt, men underförstått och inte utsagt.
Nattvardsbön 7: Gud, sänd din Ande över oss och dessa gåvor och låt oss, som får del av hans kropp och blod, bli människor som hungrar och törstar efter rättfärdighet. En sympatisk final som andas av vår egen förvandling som förmodas spegla (den outtalade) förvandlingen av bröd och vin. Att Anden sänds över oss och gåvorna – är det en omvandlande sändning? Sedd mot bakgrund av pingstens andeutgjutelse kan det vara så – men formuleringarna når inte fram. Detta trots att de redan sedan många år är i bruk.
Nattvardsbön 7 har en annan och mer sammanhållen epikles: Vi ber dig att du med din Ande helgar bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Kausalsambandet formuleras med orden så att! Intrycket förtas dock av de ord som föregår epiklesen: Vi tackar dig för din Andes skapande vind som sveper genom våra liv och som fyller världen. Visserligen finns starka bibelreferenser till sådana uttryck men det stora andesvepet som fyller världen hakar jag upp mig på. Formuleringarna håller mig tankemässigt kvar på det universella planet när bönen går vidare in i en ganska välfunnen epikles.
Nattvardsbön 8: Sänd din Ande till oss och brödet och vinet. Kom och gör världen hel. Här är perspektivet det omvända. Först bröd och vin, sedan världen. När Anden sänds till brödet och vinet behöver vi förförståelsen att Anden verkar förvandlande.
Nattvardsbön 9 lyder ungefärligen som bön 7: Kom med din Ande till oss och dessa våra gåvor av bröd och vin, så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Nattvardsbön 10: Vi ber dig, Gud, sänd din Ande över oss och dessa våra gåvor, så att vi, när vi äter brödet och dricker vinet, tar emot Jesus Kristus.
Musikaliskt föreslås ändringar så att man inför helt ny musik och rensar ut annan. Andra förändringar gäller inte minst ord och formuleringar. I de lästa nattvardsbönerna finns en genomgående nyhet i instiftelseorden där ordet kalk byts mot bägare. Jag har frågat, och testat ordet på, vänner och bekanta som genast associerar till dryckesbägare som man svingar, eller till glass. Bytet verkar helt onödigt eftersom bägare inte är ett ord som är särskilt vanligt förekommande. Högtidligheten i ordet kalk ersätts med det platta ordet bägare!
I varje nattvardsbön är en viktig beståndsdel epiklesen – bönen om att Anden ska komma över bröd och vin så att de förvandlas till Kristi kropp och blod. I protestantisk och västlig kristendom har denna bön varit mindre förekommande och svagare än i östkyrkan. Men de senaste femtio åren har epiklesen blivit mera framträdande och tydlig. I den första nattvardsbönen ber man nu: O Gud, sänd oss din heliga Ande att välsigna dessa gåvor som är Kristi kropp och blod. Är då allt bröd och vin redan Kristus? Eller är det så att förvandlingen uppfattas redan ha ägt rum? Vilket skulle koppla förvandlingen till instiftelseorden!
I nattvardsbön 2 lyder epiklesen: Bered oss genom din heliga Ande att ta emot honom när han kommer till oss i sin heliga nattvard. En bön som gäller gudstjänstdeltagarnas beredskap – och inte brödet och vinet som ska bli Kristi kropp och blod.
I Nattvardsbön 3 finns en mera utförlig epikles men som inte heller den berör nattvardens under, detta att Kristus blir närvarande i, genom och under brödets och vinets gestalter. I denna bön ber man: Här och nu, i denna nattvard, gör du genom din Ande, oss delaktiga i din hemlighet. Förvandla oss genom din Andes kraft så att vi i våra liv förverkligar din kärleks hemlighet och bereder vägen för ditt rike ibland oss.
Det man först lägger märke till är ordet oss som förekommer tre gånger i denna epikles. Något oklart är det om tanken att Guds rike ska beredas väg enbart bland dem som gjorts delaktiga av hans hemlighet eller om detta utbredande gäller hela världen (vilket är den vanligast förekommande tanken vad gäller rikets utbredande). Det tycks som om riket ska beredas väg ibland de troende. Snävare än nödvändigt.
Ordet hemlighet förekommer två gånger i epiklesen och ytterligare en gång i denna nattvardsböns inledning där Kristus sägs uppenbara kärlekens djupaste hemlighet. Hemlighet ska förmodligen syfta på de heliga mysterierna i nattvarden, men hemlighet låter exkluderande och slutet och något som bara anförtros invigda. Luddigheten i uttrycken förtar poesin. Särskilt om man börjar tänka efter hur man gör för att förverkliga din kärleks hemlighet?
Nattvardsbön 4 har en epikles som lyder: Kom heliga Ande, välsigna dessa gåvor och förnya oss. Lakoniskt kortfattad är den. Kan formuleringen förmodas innebära att välsignelsen ska verka transformerande? Tveksamt. Det finns inget kausalsamband som epiklesen ofta uttryckt: välsigna detta bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Klipper man isär välsignelsen och Kristi närvaro blir kopplingen alltför svag, ja obefintlig.
I nattvardsbön 5 ber man på följande sätt: Helga genom din Ande detta bröd och vin, gåvor av jordens frukt och människors arbete som vi bär fram inför dig. Vi tackar dig för att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Bönen om helgelsen av brödet och vinet inbegriper det fullt ut undret att Kristus kommer till oss genom bröd och vin? Så är det nog tänkt, men underförstått och inte utsagt.
Nattvardsbön 7: Gud, sänd din Ande över oss och dessa gåvor och låt oss, som får del av hans kropp och blod, bli människor som hungrar och törstar efter rättfärdighet. En sympatisk final som andas av vår egen förvandling som förmodas spegla (den outtalade) förvandlingen av bröd och vin. Att Anden sänds över oss och gåvorna – är det en omvandlande sändning? Sedd mot bakgrund av pingstens andeutgjutelse kan det vara så – men formuleringarna når inte fram. Detta trots att de redan sedan många år är i bruk.
Nattvardsbön 7 har en annan och mer sammanhållen epikles: Vi ber dig att du med din Ande helgar bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Kausalsambandet formuleras med orden så att! Intrycket förtas dock av de ord som föregår epiklesen: Vi tackar dig för din Andes skapande vind som sveper genom våra liv och som fyller världen. Visserligen finns starka bibelreferenser till sådana uttryck men det stora andesvepet som fyller världen hakar jag upp mig på. Formuleringarna håller mig tankemässigt kvar på det universella planet när bönen går vidare in i en ganska välfunnen epikles.
Nattvardsbön 8: Sänd din Ande till oss och brödet och vinet. Kom och gör världen hel. Här är perspektivet det omvända. Först bröd och vin, sedan världen. När Anden sänds till brödet och vinet behöver vi förförståelsen att Anden verkar förvandlande.
Nattvardsbön 9 lyder ungefärligen som bön 7: Kom med din Ande till oss och dessa våra gåvor av bröd och vin, så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Nattvardsbön 10: Vi ber dig, Gud, sänd din Ande över oss och dessa våra gåvor, så att vi, när vi äter brödet och dricker vinet, tar emot Jesus Kristus.
31 januari 2013
EFS sätts åt
Marginalisering tycks vara stridsropet för beslutsfattare inom Svenska kyrkan. Ofta illa dolt bakom tankar på stora lösningar med övertalande godord som samordning, rationell, enhet. Nu senast är det EFS och Johannelunds teologiska högskola som får känna på hur det är att förlora möjligheter att ge sitt bidrag till helheten.
Johannelund får inte längre leverera det sista året i prästutbildningen. Där ska kontrollen öka och lusten att inordna alla i ett och samma mönster blir allt tydligare. Inger Gustafsson, ordförande i utbildningsnämnden, hytter med fingret åt biskoparna genom att hävda att de inte kan förhandla med EFS om undantag. Men konsekvensen av beslutet för relationerna med EFS frisvär hon sig och nämnden ansvar för. Att vårda de relationerna faller på kyrkostyrelsen och biskoparna.
Vill man förvandla EFS till en kyrkokritisk rörelse har man börjat bra genom att begränsa Johannelunds möjligheter att påverka vilka präster kyrkan skall ha. När även EFS sätts åt sitter mångfalden allt trängre!
Johannelund får inte längre leverera det sista året i prästutbildningen. Där ska kontrollen öka och lusten att inordna alla i ett och samma mönster blir allt tydligare. Inger Gustafsson, ordförande i utbildningsnämnden, hytter med fingret åt biskoparna genom att hävda att de inte kan förhandla med EFS om undantag. Men konsekvensen av beslutet för relationerna med EFS frisvär hon sig och nämnden ansvar för. Att vårda de relationerna faller på kyrkostyrelsen och biskoparna.
Vill man förvandla EFS till en kyrkokritisk rörelse har man börjat bra genom att begränsa Johannelunds möjligheter att påverka vilka präster kyrkan skall ha. När även EFS sätts åt sitter mångfalden allt trängre!
29 januari 2013
Jairi dotter
Efterapare till Gustave Doré? Många har sällat sig till raden av konstnärer och illustratörer som velat levandegöra bibelns berättelser. Här är ännu en bild ur den lilla samling som jag råkar ha hemma. Inte alldeles oävet komponerat.
Särskilt stiliga är de eleganta vecken på klädesplaggen. De är emellertid så många att effekten blir en onödig koncentration på textilierna, på draperierna och klädedräkterna och deras fall. Effektsökeri skulle vi nog kalla denna mångfald om de skulle återfinnas i modern bildkonst. Samtidigt finns det en oemotståndlig laddning och spänning i bilden mellan Jesus och den unga uppväckta kvinnan. Lägg därtill de spända ansiktsuttrycken hos de olika personerna i sällskapet. Koncentration och allvarlig förväntan är vad jag ser. Samt en oförmåga att helt ta in och förstå vad som sker.
Skulle någon känna igen bilden ,konstnären etc är jag fortsatt nyfiken...
Jag hade knappt publicerat detta blogginlägg förrän jag fann just denna bild på en annan webb-sida. Där uppgavs att konstnären hette Schnorr von Carolsfeld! Mycket riktigt. Snart hade jag grävt fram en bok ur mina egna hyllor: Den heliga skrift i 64 färgbilder efter Schnorr von Caroldsfeld med tetxer av Samuel Spörri. Boken var översatt till svenska av C.G. Hjelm och utgiven av Solförlaget i Örebro! Small world. Men kvar är mina frågor om planschernas tillkomst och användning.
Särskilt stiliga är de eleganta vecken på klädesplaggen. De är emellertid så många att effekten blir en onödig koncentration på textilierna, på draperierna och klädedräkterna och deras fall. Effektsökeri skulle vi nog kalla denna mångfald om de skulle återfinnas i modern bildkonst. Samtidigt finns det en oemotståndlig laddning och spänning i bilden mellan Jesus och den unga uppväckta kvinnan. Lägg därtill de spända ansiktsuttrycken hos de olika personerna i sällskapet. Koncentration och allvarlig förväntan är vad jag ser. Samt en oförmåga att helt ta in och förstå vad som sker.
Skulle någon känna igen bilden ,konstnären etc är jag fortsatt nyfiken...
Jag hade knappt publicerat detta blogginlägg förrän jag fann just denna bild på en annan webb-sida. Där uppgavs att konstnären hette Schnorr von Carolsfeld! Mycket riktigt. Snart hade jag grävt fram en bok ur mina egna hyllor: Den heliga skrift i 64 färgbilder efter Schnorr von Caroldsfeld med tetxer av Samuel Spörri. Boken var översatt till svenska av C.G. Hjelm och utgiven av Solförlaget i Örebro! Small world. Men kvar är mina frågor om planschernas tillkomst och användning.
28 januari 2013
Liv och uppståndelse
Liv och uppståndelse. Kan förstås som oväsen och konflikt som väcker uppseende. Inte alldeles ovanligt ens i Svenska kyrkan. Buller och bång runt meningsmotsättningar. Har vi hört och sett. Uppslitande strid och söndertrasade relationer. Till förfång för förkunnelsen av evangeliet och ett underminerande av kyrkans trovärdighet.
Liv och uppståndelse - centrala kännetecken i en församling där tron är väl förankrad och Påskdagens seger över synd och död firas och görs närvarande.
Ibland undrar jag - kan man få liv utan uppståndelse? Eller liv och uppståndelse enbart i den ena betydelsen utan den andra?
Liv och uppståndelse - centrala kännetecken i en församling där tron är väl förankrad och Påskdagens seger över synd och död firas och görs närvarande.
Ibland undrar jag - kan man få liv utan uppståndelse? Eller liv och uppståndelse enbart i den ena betydelsen utan den andra?
26 januari 2013
Liv i församlingarna
Redan i september blir det val. Kyrkoval. Ganska tyst är det. Bortsett från debatten om socialdemokraternas aktiviteter "under radarn". Partifolket ska mobiliseras! Ännu roligare vore det om partifolket aktiverades! Från många olika partier. I kyrkan.
Det måste anses ännu viktigare. Att människor ansluter till och tar emot tron. Än att de röstar på sitt sekulära parti. Även partierna som vill vara engagerade i kyrkan har ett ansvar att se till så att det finns liv i församlingarna. Utan ett levande centrum i Svenska kyrkan förstelnar församlingarna. Blir den helt ihålig. Så därför bör nomineringsgrupperna och alla vi andra mana folket "under radarn" att bli gudstjänstdeltagare, bibelläsare, bedjare, lärjungar..!
Missionsbefallningen kan inte gärna ha gällt några andra. Ingen kan ducka och få det till att uppgiften att vittna och undervisa enbart är prästernas eller de anställdas kallelse.
Det blev liv i Danmark när en församling sökte en troende präst. Här blir det liv om vi söker tro bland kyrkans egna medlemmmar! Just det, liv i församlingarna!
Här kommer ett nytt stycke. Som är tillagt i efterhand. Så flinkt fungerar bloggarnas värld. Att man kan ändra, lägga till och stå i! Någon sa till mig att det är dumt att reta dem som har ett politiskt engagemang i kyrkan. Du borde sluta peta med käppen i myrstacken! Du får bara en massa politiskt engagerade människor emot dig. Särskilt om de själva är aktivt engagerade i kyrkans inre liv. Då känner de sig bara utpekade och underkända.
Så kan man säkerligen reagera. Så tänkte i alla fall den personen, som fortfarande hoppas att alla ska vilja vara kyrka, vara vänner med dem som tänker på något annat sätt och samverka med sina politiska, och märkligt nog teologiska, motståndare... Jag tillhör dock dem som genom åren blivit allt mer desillisionerade.
Men om det problem vi talar om är helt konkret? Inte något allmänt om välvilja till kyrkan, gillande av det finns en kyrka (på avstånd), inte en massa ord. Utan en enkel fråga om man faktiskt finns med i kyrkans gudstjänstliv och dess liv i vardagen? Då kan man inte gärna låtsas som om det handlade om något annat. Och är det inte ett problem med de vikande siffrorna på många håll? Särskilt viktigt är förtroendevaldas och anställdas vilja att själva vara med.
En organisation eller en kyrka där medlemmarna inte delar de centrala värdena, i vårt fall den kristna tron, befinner sig hur vänligt och fagert man än må uttrycka sig - i kris. Då kan ingen enda av oss, rimligen inte heller organisationer eller personer som vill leda och styra, vända ryggen till...
Det måste anses ännu viktigare. Att människor ansluter till och tar emot tron. Än att de röstar på sitt sekulära parti. Även partierna som vill vara engagerade i kyrkan har ett ansvar att se till så att det finns liv i församlingarna. Utan ett levande centrum i Svenska kyrkan förstelnar församlingarna. Blir den helt ihålig. Så därför bör nomineringsgrupperna och alla vi andra mana folket "under radarn" att bli gudstjänstdeltagare, bibelläsare, bedjare, lärjungar..!
Missionsbefallningen kan inte gärna ha gällt några andra. Ingen kan ducka och få det till att uppgiften att vittna och undervisa enbart är prästernas eller de anställdas kallelse.
Det blev liv i Danmark när en församling sökte en troende präst. Här blir det liv om vi söker tro bland kyrkans egna medlemmmar! Just det, liv i församlingarna!
Här kommer ett nytt stycke. Som är tillagt i efterhand. Så flinkt fungerar bloggarnas värld. Att man kan ändra, lägga till och stå i! Någon sa till mig att det är dumt att reta dem som har ett politiskt engagemang i kyrkan. Du borde sluta peta med käppen i myrstacken! Du får bara en massa politiskt engagerade människor emot dig. Särskilt om de själva är aktivt engagerade i kyrkans inre liv. Då känner de sig bara utpekade och underkända.
Så kan man säkerligen reagera. Så tänkte i alla fall den personen, som fortfarande hoppas att alla ska vilja vara kyrka, vara vänner med dem som tänker på något annat sätt och samverka med sina politiska, och märkligt nog teologiska, motståndare... Jag tillhör dock dem som genom åren blivit allt mer desillisionerade.
Men om det problem vi talar om är helt konkret? Inte något allmänt om välvilja till kyrkan, gillande av det finns en kyrka (på avstånd), inte en massa ord. Utan en enkel fråga om man faktiskt finns med i kyrkans gudstjänstliv och dess liv i vardagen? Då kan man inte gärna låtsas som om det handlade om något annat. Och är det inte ett problem med de vikande siffrorna på många håll? Särskilt viktigt är förtroendevaldas och anställdas vilja att själva vara med.
En organisation eller en kyrka där medlemmarna inte delar de centrala värdena, i vårt fall den kristna tron, befinner sig hur vänligt och fagert man än må uttrycka sig - i kris. Då kan ingen enda av oss, rimligen inte heller organisationer eller personer som vill leda och styra, vända ryggen till...
25 januari 2013
Skolplansch?
En bibelillustration: Jesu dop. Johannes döparen har redan fått ett kors att bära. Han döper med hjälp av ett snäckskal och vattenbegjuter Jesu huvud. De flesta föreställer sig väl annars Jesu dop som en fullständig nedsänkning i floden Jordans vatten.
Även detta tryck är från 1800-talet och frågorna kvarstår - för vilket syfte skapades dessa bilder? Vem var konstnären? Ser vi dåtidens skolplanscher när vi betraktar denna och liknande bilder? Idag skulle en sådan bild knappast bana sig väg in i skolan. Den skulle nog uppfattas som proklamerande och religiös. Förresten är väl planschernas tid förbi. Eller...
24 januari 2013
Bibeltryck - för vem då?
Ett gammalt bibeltryck från Abr. Lundquist & Co tryckeri i Stockholm. Framställt någon gång under 1800-talet på mjukt och fibermättat papper (nästan mjuk kartong) Berättelsen om kopparormen återfinns, som alla minns (!) i 4 Mosebok 21:4-9.
Nu undrar jag om någon kan tänkas veta mer om detta och liknande tryck - det finns en hel serie bibelbilder. Vem ville ha dem? För vilket ändamål? Någon verklig söndagsskolrörelse kan knappast ha varit så utbredd. Är detta undervisningsmaterial? För folkskolans kristendomsundervisning? Eller hjälpmedel i konfirmationsundervisningen? Någon som vet?
21 januari 2013
Kristet forum blir returpapper
Att det får rum så mycket i en källare! På hyllor, i lådor och kartonger. Packade just upp ett antal nummer av tidningen Kommentar. Som jag läste flitigt i början på 70-talet. I några tidskriftssamlare återfanns, inte riktigt kompletta, de tre första årgångarna av Folket i bild, Kulturfront, från samma decennium. Tidningen började utkomma 1972. Vad gör man? Bläddrar nostalgiskt? Inser att det var då det. Andra decennier har både kommit och gått. Nu är nu och det finns inte längre rum i mina hyllor och lådor för allt det gamla.
Detsamma gäller böckerna. Vem läser Harvey Cox nu för tiden? Vet ens alla i min generation något om författaren till Secular City? Eller läste de och samtalade de någonsin om biskop John A.T. Robinsons debattbok Honest to God? Boken som gav upphov till en massiv, omskakande och uppslitande debatt om gudsbild och teism. Så genomgripande att bokförlaget fick ge ut en särskild bok: The Honest to God debate.
Alla mina gamla nummer av Kristet forum har också blivit reducerade till det material de trycktes på. Som returpapper fick de därför dyka ner i pappersinsamlingen. Några år satt jag i redaktionen för denna celebra tidskrift. Med den erfarenheten i meritlistan fick jag sedemera som studentpräst faktiskt bli ordförande i Kristna studentrörelsen i Sverige. Ett endaste år blev det. Ett ganska sorgligt år.
Rörelsen fonder hade använts till löpnade utgifter- så framtiden var långt ifrån säkrad. Snarare allvarligt hotad. Min uppgift blev att säga nej till nästan allt. Inga gruppresor till internationella konferenser. Nej, nej och åter nej. På så sätt sparade vi ihop en slant som tryggade framtiden. Därför var det riktigt orättvist och helkorkat när en av spenderarna vid något jubileum benämnde oss, som kom efter Martin Lind i rörelsens ledning, som "kamrerssjälarna". Här ett citat ur häftet Kriss 20 år som gavs ut 1991: I KRISS skedde vid den här tiden en generationsväxling som förde en ny tids "kamrerssjälar" till makten. Nu gällde inte längre visioner och utopier, utan att få ekonomin att gå ihop. "Förvaltarna" tog över efter visionärerna. Min kommentar: otack är världens lön.
Min mentala hälsa for riktigt illa det året. Numera glömt och överstruket. Åtminstone glömt när studentrörelsens historia beskrivs. Vår styrelse strävade hårt. Med stor möda blev det till sist ordning och reda. Särskilt synd var det om kassören som fick slita hund och än värre. Hon gjorde storverk. Tur för studentrörelsen att några av oss insåg att utan sunda finanser havererar alla organisationer. Därmed klarade KRISS sin verksamhet ännu ett antal år...
Idealisterna och bohemerna framstod som särskilt radikala. Vad brydde de sig? Pengar var världsliga bekymmer för dem. Om detta kan jag berätta. Ty jag var där och hejdade den hotande utarmningen. Sådant stiger upp i minnet när jag idag, helt utan sentimentalitet, matar ner nummer efter nummer i tidningscontainern.
Detsamma gäller böckerna. Vem läser Harvey Cox nu för tiden? Vet ens alla i min generation något om författaren till Secular City? Eller läste de och samtalade de någonsin om biskop John A.T. Robinsons debattbok Honest to God? Boken som gav upphov till en massiv, omskakande och uppslitande debatt om gudsbild och teism. Så genomgripande att bokförlaget fick ge ut en särskild bok: The Honest to God debate.
Alla mina gamla nummer av Kristet forum har också blivit reducerade till det material de trycktes på. Som returpapper fick de därför dyka ner i pappersinsamlingen. Några år satt jag i redaktionen för denna celebra tidskrift. Med den erfarenheten i meritlistan fick jag sedemera som studentpräst faktiskt bli ordförande i Kristna studentrörelsen i Sverige. Ett endaste år blev det. Ett ganska sorgligt år.
Rörelsen fonder hade använts till löpnade utgifter- så framtiden var långt ifrån säkrad. Snarare allvarligt hotad. Min uppgift blev att säga nej till nästan allt. Inga gruppresor till internationella konferenser. Nej, nej och åter nej. På så sätt sparade vi ihop en slant som tryggade framtiden. Därför var det riktigt orättvist och helkorkat när en av spenderarna vid något jubileum benämnde oss, som kom efter Martin Lind i rörelsens ledning, som "kamrerssjälarna". Här ett citat ur häftet Kriss 20 år som gavs ut 1991: I KRISS skedde vid den här tiden en generationsväxling som förde en ny tids "kamrerssjälar" till makten. Nu gällde inte längre visioner och utopier, utan att få ekonomin att gå ihop. "Förvaltarna" tog över efter visionärerna. Min kommentar: otack är världens lön.
Min mentala hälsa for riktigt illa det året. Numera glömt och överstruket. Åtminstone glömt när studentrörelsens historia beskrivs. Vår styrelse strävade hårt. Med stor möda blev det till sist ordning och reda. Särskilt synd var det om kassören som fick slita hund och än värre. Hon gjorde storverk. Tur för studentrörelsen att några av oss insåg att utan sunda finanser havererar alla organisationer. Därmed klarade KRISS sin verksamhet ännu ett antal år...
Idealisterna och bohemerna framstod som särskilt radikala. Vad brydde de sig? Pengar var världsliga bekymmer för dem. Om detta kan jag berätta. Ty jag var där och hejdade den hotande utarmningen. Sådant stiger upp i minnet när jag idag, helt utan sentimentalitet, matar ner nummer efter nummer i tidningscontainern.
17 januari 2013
Innan vi går och lägger oss
Ord spelar oss spratt. Vi vet knappast ens vad vi har sagt. Eller hur vi tänkt. Många av oss säger man och menar jag! Man borde verkligen göra något betyder att jag borde göra det.
I kyrkan säger vi vi. Åtminstone gör jag det. Ett inkluderande vi. Jag tar och får stöd och hjälp, särskilt i min predikan, av att tillhöra gemenskapen, församlingen. Vi kommer ihåg vad Jesus sagt, vi minns vad lärjungarna gjorde, vi vet vad vi bör göra...vi istället för jag eller du. Det händer att jag läser mina avhållna (!) predikningar och inser hur svårt detta med pronomen är. Många vi:n är det. Istället för att nyttja flera: jag, han, hon, den, det, vi ni och det!
Värst är det väl för de arma partiledarna som istället för att säga partiet eller rörelsen ofta undslipper sig ett jag. Ivrigt påhejade av reportrar och annat mediafolk som sällan eller aldrig frågar om de verkligen menar jag. Menar du inte vi? Oss? Eller partiet? Som om de personifierade hela det sammanhang som de leder. Så blir också ofta ärkebiskopen Svenska kyrkan. Den stackaren. Och Reinfeld både regeringen och Sverige. Liksom kungen ibland kan aspirera på, eller bli liktydig med, det senare sammanhanget.
Men det händer att människor blir fanatiska fiender till oklarheterna. Det får helt enkelt inte finnas vi och dom. Det är förtryckande. Utanförskapsskapande. Utdefinierande. Stigmatiserande rent av. Sägs det. Eftertryckligt. Emfatiskt. Det finns bara ett vi. Eftersom alla ska med. Men vart alla ska med verkar oklart. Själv gillar jag dom. Därför behövs dom. Dom andra. Så att jag får lite pejl på vem jag är. Därför tänker jag som tillhör vi fortsätta att använda dom. Det är nämligen både sunt och mänskligt att försöka arbeta med olika typer av gränser. All gränslöshet är nämligen inte av godo... Ibland behöver jag helt enkelt bara få vara mig själv. Så får de andra vara. Sig själva. Det dom är. Eller dem dom är.
Dessutom måste man inte gilla dom. Dom andra. Som har tillhåll. Där är de faktiskt inte alls förtjusta i andra. Har jag läst. Och förstått. Som inte tillhör deras vi. Som inte är jättelika dom. De ska helst fara och flyga. Sin väg. Dom andra. Tycks tyckarna, seglorianerna, tycka.
Nu borde någon avrunda det här inlägget. Han som sitter vid tanghetbordet till exempel. Denne borde konstatera att: detta har man skrivit om aftonen. Innan vi går och lägger oss. Allihop!
I kyrkan säger vi vi. Åtminstone gör jag det. Ett inkluderande vi. Jag tar och får stöd och hjälp, särskilt i min predikan, av att tillhöra gemenskapen, församlingen. Vi kommer ihåg vad Jesus sagt, vi minns vad lärjungarna gjorde, vi vet vad vi bör göra...vi istället för jag eller du. Det händer att jag läser mina avhållna (!) predikningar och inser hur svårt detta med pronomen är. Många vi:n är det. Istället för att nyttja flera: jag, han, hon, den, det, vi ni och det!
Värst är det väl för de arma partiledarna som istället för att säga partiet eller rörelsen ofta undslipper sig ett jag. Ivrigt påhejade av reportrar och annat mediafolk som sällan eller aldrig frågar om de verkligen menar jag. Menar du inte vi? Oss? Eller partiet? Som om de personifierade hela det sammanhang som de leder. Så blir också ofta ärkebiskopen Svenska kyrkan. Den stackaren. Och Reinfeld både regeringen och Sverige. Liksom kungen ibland kan aspirera på, eller bli liktydig med, det senare sammanhanget.
Men det händer att människor blir fanatiska fiender till oklarheterna. Det får helt enkelt inte finnas vi och dom. Det är förtryckande. Utanförskapsskapande. Utdefinierande. Stigmatiserande rent av. Sägs det. Eftertryckligt. Emfatiskt. Det finns bara ett vi. Eftersom alla ska med. Men vart alla ska med verkar oklart. Själv gillar jag dom. Därför behövs dom. Dom andra. Så att jag får lite pejl på vem jag är. Därför tänker jag som tillhör vi fortsätta att använda dom. Det är nämligen både sunt och mänskligt att försöka arbeta med olika typer av gränser. All gränslöshet är nämligen inte av godo... Ibland behöver jag helt enkelt bara få vara mig själv. Så får de andra vara. Sig själva. Det dom är. Eller dem dom är.
Dessutom måste man inte gilla dom. Dom andra. Som har tillhåll. Där är de faktiskt inte alls förtjusta i andra. Har jag läst. Och förstått. Som inte tillhör deras vi. Som inte är jättelika dom. De ska helst fara och flyga. Sin väg. Dom andra. Tycks tyckarna, seglorianerna, tycka.
Nu borde någon avrunda det här inlägget. Han som sitter vid tanghetbordet till exempel. Denne borde konstatera att: detta har man skrivit om aftonen. Innan vi går och lägger oss. Allihop!
15 januari 2013
Snö och verklighet
Snön har fallit hela dagen. Nästan som för att dölja en mera frånstötande och smutsig verklighet. Nu är allt vitt, rent. Som vore tingens yta lysande. Det är som om stjärnorna landat. Det gnistrar och blänker. Men ändå vet vi - när snön smälter kommer lort, grus och sand åter fram.
Idén om den framtida kyrkans organisation är som snön på jorden. Så en dag, innan snösmältningen, kommer plogarna. De är osentimentala. Brutala. Röjer undan så ingen ska halka på det blanka och vackra. Ibland. Bara ibland. Är det som skrapats fram om möjligt ännu vackrare. Skönare!
Bön: Må kyrkans allra grannaste, fagraste och mest skinande yta motsvara och återspegla den dolda verklighetens sanna väsen!
Idén om den framtida kyrkans organisation är som snön på jorden. Så en dag, innan snösmältningen, kommer plogarna. De är osentimentala. Brutala. Röjer undan så ingen ska halka på det blanka och vackra. Ibland. Bara ibland. Är det som skrapats fram om möjligt ännu vackrare. Skönare!
Bön: Må kyrkans allra grannaste, fagraste och mest skinande yta motsvara och återspegla den dolda verklighetens sanna väsen!
13 januari 2013
Småsint eller knipslug?
I lunchrummet, under kafferasten, kom frågan: du har väl en sån där blogg, eller hur? En undran som ligger nära påståendet genom sin finurliga knorr – eller hur. Det var svårt att förneka att jag hade en blogg. Dessutom en till. Ännu en och någon till. Följaktligen nickade jag i samförstånd. Jag har en sån där blogg. Frågaren fortsatte. Vad är det nu den heter... vardaglig? Eller varsam?
Då tänkte jag i mitt stillsamma sinne att även om den inte hette just så, nog var den nog ganska varsam och rätt alldaglig, vardaglig. Både och alltså. Svarade uppriktigt att den råkar heta stillsam. Sedan sex år. Berättade instruktivt, för den omedvetne, att bloggen handlade om ditt och datt i en salig (?) blandning. Stort och smått, huller om buller.
Vilka bra namn på en blogg förresten. Man kanske skulle hitta nya ord och uttryck som rubrik på bloggen? Men de är nog upptagna: Både och, Ditt och datt, Stort och smått, Huller om buller.
Om du startade en blogg, kontrade jag, vilket adjektiv skulle du använda? Eller adverb. Nu utbröt en diskussion runt bordet om svensk språklära. Efter det att någon med mobilens hjälp slagit upp vad adjektiv och adverb kunde tänkas vara, började alla möjliga ord ur olika ordklasser att hagla. Alla var inte underfundiga. Eller vänliga. Namnet ska avspegla innehållet. Då passar namn som småsint eller snarstucken.
Knipslug, sa någon vid bordshörnet och det replikerades omedelbart av andra att aldrig hade det ordet använts i deras närvaro. Har det med knivar att göra eller med att man listigt och beräknande kniper igen? Ny mobilsökning.
Min tur hade kommit: Inget hindrar att obekanta eller sällan nyttjade ord används. Man kanske kan lära sig något av bloggläsande? Men vill man antyda kyrkokritik vad skulle bloggen heta då? I pastoratet, sa någon och fnissade. Förslagen regnade fram: Försmalingen, det står det ju ibland på kuverten till pastorsexpeditionen.
Svenska kryckan! Galen tupp.
På gröna ängar med ett frågetecken. Nej, det blir för inskränkt.
Protestanterna?
Större öppenhet skulle jag vilja ha, ropade en av kaffedrickarna för att höras. Han hytte med ena handen så livligt att det skvätte ur koppen i den andra. Han fick verkligen höja rösten än mer, eftersom det nu diskuterades ganska livligt.
Så jag tog upp tråden: en blogg för att höras, det vore något. Stridsropet nummer två? Dagens härold? Hörluren? Hör upp! Då tystnade samtalet och alla vände sig genast mot mig. Som om jag hade något på hjärtat. En kort sekund försökte jag komma på något roligt. Och visst gjorde jag det. Kom på något roligt. Dags att jobba, sa jag och reste mig.
Då tänkte jag i mitt stillsamma sinne att även om den inte hette just så, nog var den nog ganska varsam och rätt alldaglig, vardaglig. Både och alltså. Svarade uppriktigt att den råkar heta stillsam. Sedan sex år. Berättade instruktivt, för den omedvetne, att bloggen handlade om ditt och datt i en salig (?) blandning. Stort och smått, huller om buller.
Vilka bra namn på en blogg förresten. Man kanske skulle hitta nya ord och uttryck som rubrik på bloggen? Men de är nog upptagna: Både och, Ditt och datt, Stort och smått, Huller om buller.
Om du startade en blogg, kontrade jag, vilket adjektiv skulle du använda? Eller adverb. Nu utbröt en diskussion runt bordet om svensk språklära. Efter det att någon med mobilens hjälp slagit upp vad adjektiv och adverb kunde tänkas vara, började alla möjliga ord ur olika ordklasser att hagla. Alla var inte underfundiga. Eller vänliga. Namnet ska avspegla innehållet. Då passar namn som småsint eller snarstucken.
Knipslug, sa någon vid bordshörnet och det replikerades omedelbart av andra att aldrig hade det ordet använts i deras närvaro. Har det med knivar att göra eller med att man listigt och beräknande kniper igen? Ny mobilsökning.
Min tur hade kommit: Inget hindrar att obekanta eller sällan nyttjade ord används. Man kanske kan lära sig något av bloggläsande? Men vill man antyda kyrkokritik vad skulle bloggen heta då? I pastoratet, sa någon och fnissade. Förslagen regnade fram: Försmalingen, det står det ju ibland på kuverten till pastorsexpeditionen.
Svenska kryckan! Galen tupp.
På gröna ängar med ett frågetecken. Nej, det blir för inskränkt.
Protestanterna?
Större öppenhet skulle jag vilja ha, ropade en av kaffedrickarna för att höras. Han hytte med ena handen så livligt att det skvätte ur koppen i den andra. Han fick verkligen höja rösten än mer, eftersom det nu diskuterades ganska livligt.
Så jag tog upp tråden: en blogg för att höras, det vore något. Stridsropet nummer två? Dagens härold? Hörluren? Hör upp! Då tystnade samtalet och alla vände sig genast mot mig. Som om jag hade något på hjärtat. En kort sekund försökte jag komma på något roligt. Och visst gjorde jag det. Kom på något roligt. Dags att jobba, sa jag och reste mig.
11 januari 2013
Att lägga av och tappa lust
Långt före sin pensionering la hon av. Han tappade lust och ork mer än ett halvår innan pensioneringen. Ord som ofta blivit sagda. Jag har hört dem. Andra har citerat motsvarande iakttagelser och påståenden. Egna och andras.
Nog kan det tänkas att synpunkterna är ett sätt att mentalt förebereda och rationalisera händelsen när någon som varje arbetsdag mött sina arbetskamrater en dag med nödvändighet kommer att utebli. I bästa fall också saknas och fattas. Konsten att förbereda sig för uttåget från arbetsplatsen är ganska outvecklad både för dem som ska fortsätta och för den som pensioneras.
För min egen del har jag märkt hur det finns en naturlig spärr som slår till, En broms som för andra kan te sig som ointresse, trötthet och vikande arbetslust. Ingen har berört den i förväg. Ingen har kommenterat den. Istället tycks vi alla ha nöjt oss med tanken att människor pensioneras mätta på arbete. Vi har fått för oss att de helt enkelt en tid före arbetslivets slut la av.
Spärren och bromsen heter tid. Den slår till oväntat i början. Ganska obarmhärtigt. Det kan vara vid utvärderingen av julens helger, konserter, gudstjänster och arrangemang som vi i församlingen genomfört. Vi diskuterar livligt vad som ska förbättras inför nästa jul. Vad som måste säkras och vad som behöver utvecklas och tänkas igenom i god tid före helgerna. Åsikterna stiger ner från hjärnan och luftpelaren höjer sig upp mot struphuvudet för att påstå vad som ska göras. Då slår spärren till. Det är ju inte jag som ska ta det ansvaret. De andra kommer att bära detta. Visst kan jag ge en synpunkt, men det vore förmätet att på samma sätt som tidigare år vara frikostig med reflektionerna. Inte längre är det vi och jag som ska minnas och göra det som ska göras - utan dom, mina nuvarande arbetskamrater, de som snart i mitt liv ska förvandlas till forna.
Snart sagt varje ämne som tas upp har trådar in i det framtida arbetet, det som för min del ligger utanför mitt arbetslivs box. Jag tiger inte alldeles, men blir mera distanserad. På väg att byta ett innanför mot ett utanför. I det finns det en portion tillfredsställelse över allt som påtagligt varit och blev. Och vemod och förtida saknad. Att jag aldrig förstod att det är så det fungerar. När tiden och stunden närmar sig. Löper uppgiften vidare, bortom och förbi. Det borde inte ha varit alltför svårt att räkna ut.
En hel del energi går också åt för uppdraget att lämna över. Ge vidare. Det är inte bara att släcka lyset och lämna rummet. Överflödsinformationen, den som skrivbordet dignat under, ska ha röjts. Det värdefulla och hållbara ska ha vaskats fram som guld och måste anförtros åt andra. Vem behöver veta vad? Vem ska till att börja med ta ansvar så att uppgifterna inte tappas bort?
Samtidigt gäller det att stå på, ända in i kaklet. En metafor från simtävlingarnas värld. Som handlar om att inte ge upp innan loppet är över. Att verkligen hålla på tills arbetsdagen är över. Det är vad jag gör nu... Håller på.
Nog kan det tänkas att synpunkterna är ett sätt att mentalt förebereda och rationalisera händelsen när någon som varje arbetsdag mött sina arbetskamrater en dag med nödvändighet kommer att utebli. I bästa fall också saknas och fattas. Konsten att förbereda sig för uttåget från arbetsplatsen är ganska outvecklad både för dem som ska fortsätta och för den som pensioneras.
För min egen del har jag märkt hur det finns en naturlig spärr som slår till, En broms som för andra kan te sig som ointresse, trötthet och vikande arbetslust. Ingen har berört den i förväg. Ingen har kommenterat den. Istället tycks vi alla ha nöjt oss med tanken att människor pensioneras mätta på arbete. Vi har fått för oss att de helt enkelt en tid före arbetslivets slut la av.
Spärren och bromsen heter tid. Den slår till oväntat i början. Ganska obarmhärtigt. Det kan vara vid utvärderingen av julens helger, konserter, gudstjänster och arrangemang som vi i församlingen genomfört. Vi diskuterar livligt vad som ska förbättras inför nästa jul. Vad som måste säkras och vad som behöver utvecklas och tänkas igenom i god tid före helgerna. Åsikterna stiger ner från hjärnan och luftpelaren höjer sig upp mot struphuvudet för att påstå vad som ska göras. Då slår spärren till. Det är ju inte jag som ska ta det ansvaret. De andra kommer att bära detta. Visst kan jag ge en synpunkt, men det vore förmätet att på samma sätt som tidigare år vara frikostig med reflektionerna. Inte längre är det vi och jag som ska minnas och göra det som ska göras - utan dom, mina nuvarande arbetskamrater, de som snart i mitt liv ska förvandlas till forna.
Snart sagt varje ämne som tas upp har trådar in i det framtida arbetet, det som för min del ligger utanför mitt arbetslivs box. Jag tiger inte alldeles, men blir mera distanserad. På väg att byta ett innanför mot ett utanför. I det finns det en portion tillfredsställelse över allt som påtagligt varit och blev. Och vemod och förtida saknad. Att jag aldrig förstod att det är så det fungerar. När tiden och stunden närmar sig. Löper uppgiften vidare, bortom och förbi. Det borde inte ha varit alltför svårt att räkna ut.
En hel del energi går också åt för uppdraget att lämna över. Ge vidare. Det är inte bara att släcka lyset och lämna rummet. Överflödsinformationen, den som skrivbordet dignat under, ska ha röjts. Det värdefulla och hållbara ska ha vaskats fram som guld och måste anförtros åt andra. Vem behöver veta vad? Vem ska till att börja med ta ansvar så att uppgifterna inte tappas bort?
Samtidigt gäller det att stå på, ända in i kaklet. En metafor från simtävlingarnas värld. Som handlar om att inte ge upp innan loppet är över. Att verkligen hålla på tills arbetsdagen är över. Det är vad jag gör nu... Håller på.
09 januari 2013
Retrospektivt perspektiv
Första föredraget avhållet. Nej, inte premiären för föredragshållande – utan det första retrospektiva anförandet. Sett med mina ögon, ur mitt perspektiv. Subjektivt ocg förhoppningsvis ganska personligt. Utan att vara för närgånget. Inför ett gäng volontärer i Sjukhuskyrkan i Örebro fick jag blicka tillbaka: Min tid i Olaus Petri församling. En kort historia stort sett, men den längsta fasta uppgiften i en och samma församling under min tid som präst (prästvigd 1975 i december).
Efter en omväxlande och utvecklande tid som chefredaktör på Kyrkans tidning blev jag installerad som kyrkoherde 1999. Och pensionen inträffar i sommar. Vilka omvälvande år i Svenska kyrkan! Den stora reformen kyrka – stat, från välsignelse av ingånget partnerskap i själavården till att juridiskt ombesörja samkönad vigsel. Dit hör även omvandlingen av Lutherhjälpen och Svenska kyrkans Mission samt processen fram till beslut om att avskaffa av de gamla samfälligheterna. Detta sista som blir 2014 års strukturrevolution.
Lokalt har det också hänt stora saker. Studentboende och äldreboende blev verklighet i kyrkliga samfällighetens regi. Kursgården Solliden har byggts ut och moderniserats. Ett nytt kapell invigdes där. Ett lokalt Kyrkans hus inköptes och byggdes om. Två personer i församlingen konverterade till Romersk katolska kyrkan vilket orsakade konflikt och delade meningar bland annat mellan församlingen och Örebro kyrkliga samfällighet och med Strängnäs stift. Biskopen lät också genomföra en specialvisitation av Olaus Petri.
Själv hann jag med att bli invald i domkapitlet som företrädare för präster och diakoner. Intressant och lärorikt. Men jag hann också med att inför nästkommande period bli bortvald. Det skedde i samma sal i Strängnäs där jag många år tidigare varit med om ungefär detsamma. Den gången var jag fackets förslag till prästerlig ledamot i domkapitlet - men fick se andra bli invalda, bland annat eftersom fackets ordförande offentligt och eftertryckligt tog avstånd från styrelsens nominering.
Så mycket gott har också hänt. Kyrkomusikaliskt har jag varit i sjunde himlen vid åtskilliga tillfällen. Skickliga medarbetare har förflyttat berg! För familjer och barn, för människor med minimala resurser. Arbetet har inte varit riskfritt. Katten Sixten, som jag fick av arbetslaget i 60-årspresent, har berättat någon sådan episod.
Mötet med enskilda i församlingen har också givit minnen för livet. Och jag har ibland försökt påminna mig tacksamhetsorden i 1 Thess 1:2 ff: Vi tackar alltid Gud för er alla och nämner er ständigt i våra böner, ty vi tänker på vad ni uträttar i tron, hur ni uppoffrar er i kärleken och hur ni håller ut i hoppet till vår herre Jesus Kristus inför Gud, vår Fader. Gud älskar er, bröder, och vi vet att han har utvalt er…
Så ser det ut om man skrapar lite på ytan. Nog skulle det här och lite mer därtill kunna fylla några kapitel i en bok. Men... vem skulle läsa slikt? Någon gammal antagonist, kanske? Kyrkohistorisk signifikans? Till någon del skulle nog en sådan berättelse ändå ha ett bidrag att ge. Kyrkohistoria sker även i det lokala. Det är faktiskt inte på nationell och internationell nivå de flesta lever sina (kristna) liv. Utan i lokal mylla med fötter bland gräsets rötter.
Efter en omväxlande och utvecklande tid som chefredaktör på Kyrkans tidning blev jag installerad som kyrkoherde 1999. Och pensionen inträffar i sommar. Vilka omvälvande år i Svenska kyrkan! Den stora reformen kyrka – stat, från välsignelse av ingånget partnerskap i själavården till att juridiskt ombesörja samkönad vigsel. Dit hör även omvandlingen av Lutherhjälpen och Svenska kyrkans Mission samt processen fram till beslut om att avskaffa av de gamla samfälligheterna. Detta sista som blir 2014 års strukturrevolution.
Lokalt har det också hänt stora saker. Studentboende och äldreboende blev verklighet i kyrkliga samfällighetens regi. Kursgården Solliden har byggts ut och moderniserats. Ett nytt kapell invigdes där. Ett lokalt Kyrkans hus inköptes och byggdes om. Två personer i församlingen konverterade till Romersk katolska kyrkan vilket orsakade konflikt och delade meningar bland annat mellan församlingen och Örebro kyrkliga samfällighet och med Strängnäs stift. Biskopen lät också genomföra en specialvisitation av Olaus Petri.
Själv hann jag med att bli invald i domkapitlet som företrädare för präster och diakoner. Intressant och lärorikt. Men jag hann också med att inför nästkommande period bli bortvald. Det skedde i samma sal i Strängnäs där jag många år tidigare varit med om ungefär detsamma. Den gången var jag fackets förslag till prästerlig ledamot i domkapitlet - men fick se andra bli invalda, bland annat eftersom fackets ordförande offentligt och eftertryckligt tog avstånd från styrelsens nominering.
Så mycket gott har också hänt. Kyrkomusikaliskt har jag varit i sjunde himlen vid åtskilliga tillfällen. Skickliga medarbetare har förflyttat berg! För familjer och barn, för människor med minimala resurser. Arbetet har inte varit riskfritt. Katten Sixten, som jag fick av arbetslaget i 60-årspresent, har berättat någon sådan episod.
Mötet med enskilda i församlingen har också givit minnen för livet. Och jag har ibland försökt påminna mig tacksamhetsorden i 1 Thess 1:2 ff: Vi tackar alltid Gud för er alla och nämner er ständigt i våra böner, ty vi tänker på vad ni uträttar i tron, hur ni uppoffrar er i kärleken och hur ni håller ut i hoppet till vår herre Jesus Kristus inför Gud, vår Fader. Gud älskar er, bröder, och vi vet att han har utvalt er…
Så ser det ut om man skrapar lite på ytan. Nog skulle det här och lite mer därtill kunna fylla några kapitel i en bok. Men... vem skulle läsa slikt? Någon gammal antagonist, kanske? Kyrkohistorisk signifikans? Till någon del skulle nog en sådan berättelse ändå ha ett bidrag att ge. Kyrkohistoria sker även i det lokala. Det är faktiskt inte på nationell och internationell nivå de flesta lever sina (kristna) liv. Utan i lokal mylla med fötter bland gräsets rötter.
07 januari 2013
A Festival of Nine Lessons and Carols
A Festival of Nine Lessons and Carols fyllde igår kväll Olaus Petri kyrka. En gudstjänst vid Kristi födelses fest. Olaus Petri Vocalis sjöng, under Mats Bertilssons ledning, med den äran!
Psalm 129 - Och det hände vid den tiden
Here is the little door Herbert Howells (1892-1983)
Long, long ago Herbert Howells
Se, en ros från Davids stam John Goss (1800-1880) arr David Willcocks
A spotless Rose Herbert Howells
Hodie Christus natus est Francis Poulenc (1899-1963)
Psalm 128 - Vid Betlehem en vinternatt
A Hymn of the Nativity Kenneth Leighton (1929-1988)
A Hymn to the Virgin Benjamin Britten (1913-1976)
O magnum mysterium Francis Poulenc
Prisad högt Maria är Engelsk Carol (1400-talet) arr David Willcocks
Quem vidistis pastores dicite Francis Poulenc
Sing lullaby to Jesus Herbert Howells
Videntes stellam Francis Poulenc
Psalm 434 - Lagd på strå i ett stall
Adeste, fideles Sir John Francis Wade
Psalm 123 - Lyss till änglasångens ord
Det kan inte bli mycket bättre!
Psalm 129 - Och det hände vid den tiden
Here is the little door Herbert Howells (1892-1983)
Long, long ago Herbert Howells
Se, en ros från Davids stam John Goss (1800-1880) arr David Willcocks
A spotless Rose Herbert Howells
Hodie Christus natus est Francis Poulenc (1899-1963)
Psalm 128 - Vid Betlehem en vinternatt
A Hymn of the Nativity Kenneth Leighton (1929-1988)
A Hymn to the Virgin Benjamin Britten (1913-1976)
O magnum mysterium Francis Poulenc
Prisad högt Maria är Engelsk Carol (1400-talet) arr David Willcocks
Quem vidistis pastores dicite Francis Poulenc
Sing lullaby to Jesus Herbert Howells
Videntes stellam Francis Poulenc
Psalm 434 - Lagd på strå i ett stall
Adeste, fideles Sir John Francis Wade
Psalm 123 - Lyss till änglasångens ord
Det kan inte bli mycket bättre!
05 januari 2013
Teologisk reflektion och klokskap - osäkert
Drömmen om välgång och lycka inför det nya året står i bjärt kontrast till den besvikelse som färgar 2012. Nyårsdagens högmässa proklamerade att det nya ska ske i Jesu namn. Man får be och hoppas. Att under året 2012 inte ha kunnat få gehör för vikten av församlingars självständighet känns bittert. Särskilt som personerna som på olika nivåer beslutat om storskalighetslösningar i Svenska kyrkan brukar ha oerhört lätt för att åberopa vikten av inflytande och demokrati. Personerna för resten – de flesta tog beslut inte som enskilda individer utan som partiföreträdare.
Demokratin brukar tjäna som argument för att försvara det oproportionerligt stora kyrkomötet. Demokratisk sägs folkkyrkan vara därför att sekulära partier har makten. Demokrati ställs i motsats till en (hopkokad och drömd) hotande klerikalism – i en kyrka där prästerskapets inflytande måste kanaliseras via partier och nomineringsgrupper – för att alls få komma till uttryck. Demokrati åberopas när kyrkoherdar inte kan bli ordförande i kyrkoråd – det blir mycket enklare att reducera kyrkoherden till tjänsteman på det sättet. Demokrati benämner man nedmonteringen av den förut så hyllade dubbla ansvarslinjen. Så måste man förstå den strukturella "reform" som flyttar makten uppåt i kyrkan - där partierna är mångdubbelt starka och de aktiva och anställda i församlingsarbetet, liksom prästerna, befinner sig på ett större avstånd.Besvikelsen handlar om att man från makthavarhållet under hela processen kring strukturrevolutionen i Svenska kyrkan inte tog kyrkosynsfrågorna på allvar. Man brydde sig knappt om att ens avfärda allvarliga invändningar om kyrkans i grunden förändrade karaktär. Församlingens "företrädare" utses på annat håll än i församlingen! Detta i en tid där man verkligen oförblommerat har hyllat varje människa som myndig kristen och ett skapande subjekt! Men handling talar högre än innehållslösa ord och uttryck. Nästa gång någon som företräder den majoritet som drev igenom denna dåligt grundade strukturrevolutionen hyllar myndiga kristna - lär jag tillhöra dem som sätter flosklerna i halsen och kommer att ropa ut: upp till bevis!
Historien lär visa att "reformen" var oklok, om inte förr så när hela modellen måste göras om. Besvikelsen över att ecklesiologin sitter så illa till kommer (hos oss numera alltmer irriterade och oppositionella församlings- och självstänidghetsvurmare) bara att växa efter detta. Tänk bara att vi nu får nya nivåer i kyrkan som sägs vara pastorala och ha ansvar för innehållet i kyrkan trots är där inte finns det som kännetecknar en kristen kyrka: altare, en gudstjänstfirande församling eller kyrkobyggnader!
Inte togs farhågorna kring den förändrade kyrkoherderollen upp till granskning. Superherden blir inte kyrkoherde i vedertagen betydelse – utan mer en byråkratisk chef över en enorm förvaltning, en minibiskop eller storprost. Förresten kommer flera kyrkoherdar på detta sätt att mångdubbelt överglänsa biskoparna i ekonomisk kraft och personell makt.
De arbetsledande komministrarna i församlingarna behöver snart utrustas med så stora befogenheter att de blir ett slags skuggkyrkoherdar – men berövade kyrkoordningsbefästa befogenheter. I ett system där biskopen hade varit superherdarnas chef hade det möjligen gått an. Då hade även de arbetsledande komministrarna haft skydd av biskopen som arbetsgivare. Eftersom superherdarna inte har någon överordnad står församlingsledande komminister ganska naken. Det behöver inte ens bli så att man utnämner komministrar till lokala arbetsledare, de kanske får sitta i församlingsrådet, och någon annan ta hand om lokalt chefskap. Kanske en kontorschef eller en förvaltningsekonom?
Eftersom man struntade i dessa frågor innan beslutet – måste de nu regleras lokalt. Man får be och hoppas att de lokala lösningarna sker utifrån teologisk reflektion och styrs av klokskap och blir insiktsfulla. Efter de erfarenheter beslutsprocessen i strukturfrågan givit vet jag en sak med säkerhet: säker kan man inte vara!
03 januari 2013
Välsignad vare Olaus Petri kyrka
Den som läser om lektor Adolf Kjellströms insats i samband med tillkomsten av Olaus Petri kyrka i Örebro förstår att honom förutan hade det inte stått en kyrka här på norr idag. Redan 1870 lät Kjellström en ung arkitekt, Johan Karlsson, rita en kyrkplan. 1896 frågade Drätselkammaren kyrkorådet i Örebro hur mycket en ny kyrka ”för norra staden” skulle kosta. Då blev svaret 300.000 kronor. Sagt och gjort staden lånade upp detta belopp. Kjellström fick uppdraget att låta utarbeta ritningar. Kyrkan var alltså finansierad.
Men när Kjellström ordnat ritningar hade lånet redan använts till annat. Kyrkoherden, stadsfullmäktiges vice ordförande kommenterade att ”… han hade ej kunnat motsätta sig deras användning till annat ändamål”. (Ur Kjellström, Levnadsbeskrivning och andra texter)
Till slut fann Kjellström att han måste stärka sin förhandlingsposition. Kjellström avstod större delen av sin jord 43.000 kvm till ett billigt pris. Han skriver att detta skulle betalas först efter min och min hustrus död, samt få ersättning för …utlägg och till kyrkbygget hopbragta material – en betydlig massa kalksten, vältuktad, samt två pannor av koppar för kyrkans värmeledning, så fann han (stadsfullmäktiges ordförande Grosshandlare Lundmark) det antagligt, att stadsfullmäktige skulle ställa sig välvilliga till denna sak.
1906 skriver Drätselkammaren om detta erbjudande: Då jorden har synnerligen godt läge invid och i närheten af stadens förnämsta öppna plats, måste det fordrade priset redan med nu gällande tomtpriser anses vara mycket lågt… med största säkerhet (kan) antagas, att jordvärdet inom få år skall hafva stigit så att staden vid blifvande tomtförsäljningar erhåller en vinst, som till betydlig del betäcker kyrkobyggnadskostnaden…(Ur Stadsfullmäktiges protokoll den 21 december 1906)
Glöm därför att man i Örebro valde mellan spårvagn och kyrka. Det är en skröna. Förmodligen kommen ur motståndet som faktiskt fanns mot kyrkan och kyrkbygget. Motståndarna hävdade med ilska att kyrkan ”förråar folket”.
Vår församling som vårdat den sköna liturgin, som hävdat den sakrala musiken, som arbetat med öppen verksamhet för barn och föräldrar, med andlig fördjupning samt en omvärldsorientering som ger stöd till de mest utsatta – är ett uttryck för engagerad tro och medmänsklighet. Inte är det råhet som odlats här – utan så gott vi kunnat godhet och helgelse.
Kyrkan är som en farkost. Vi använder ofta båttermer – här är kyrkans mittskepp och det omges av våra två vackra och smäckra sidoskepp. Alla som hade velat ha en spårvagn kan vi med en skälmsk blinkning hälsa att i kyrkan sitter vi åtminstone på rad, nästan som i en spårvagn. Och med Frälsningsarmén kunde vi med glimten i ögat kanske ha sjungit:
För jag tar spårvagnen
upp till himmelen.
Och Gud är det som kör
och Jesus konduktör.
Det går så lätt, lätt, lätt
när man har fribiljett
upp till himmelen…
(Sångförfattaren hade nog behövt jobba lite med sin teologi. Vi hade knappast formulerat oss så…)
I själva verket betalade en privatperson, Lektor Adolf Kjellström (1834-1932), så gott som hela kyrkbygget! På Olaus Petri kyrkas 100-årsdag hyllar vi honom för denna hans, och hans familjs, ofattbart generösa insats!
Så till kyrkans första tre klockor - en märklig och ovanlig historia. Vid besiktningen 1913 fick de underkänt. Man klagar över tonhöjden. Klockorna skulle ha varit stämda efter Nikolaikyrkans näst minsta klocka men tonen låg ett halvt tonsteg fel. I två av klockorna motsvarade klangen inte ”rimliga anspråk på välljud”.
”Särskilt är den minsta klockans ton så fylld af biljud, att det är nästan omöjligt att bestämma tonhöjden, och därjämte är klangen kort och färgen osympatisk.” Låt oss lyssna till den såsom den klingar idag efter några omgjutningar.
Bergholz skriver 2 april 1913: ”Det är att beklaga, att klockorna någonsin blefvo uppsatta… Men vi förstår nu, att kyrkobyggnadskommittén önskade klockor till kyrkans invigning, och därför lät oss uppsätta klockorna, ehuru vederbörande icke ämnade godkänna dem.”
I kyrkorådets protokoll från den 5 april 1913 menar lektor Kjellström att han redan på plats i klockgjuteriet klagat på klockornas klang och stämning. Därför ville man inte bekosta nedtagning, uppsättning av nya klockor eller transporter.
Kyrkorådet den 8 april beslutar att: ”… medgifva firman rättighet att på en gång nedtaga alla klockorna i och för omgjutning. Dock ville kyrkorådet till firman hemställa att med klockornas nedtagning ännu finge anstå tvänne veckor, på det orgelbyggaren icke måtte störas vid den nya orgelns intoning.”
Januari 1914 skriver man från klockgjuteriet: Härmed har jag nöjet meddela att klockorna i dag… blifvit afsända. Fraktkostnaden beder jag Kyrkorådet hafva godheten förskottera… Montören Engvall ankommer till Örebro på måndag middag för att börja arbetet. Skulle Lektorn vilja låna ett spel hos någon byggmästare samt anskaffa 3 a 4 man till hjälp vid hissningen vore jag tacksam.
Högaktningsfullt, Magnus Bergholtz
Man kan undra vad kyrkoringklockor kostade då. Räkningen den 5 februari 1914 berättar följande:
1 Kyrkoringklocka väg. 783 kg á 2,75 2153:25
1 ” ” ” 362 ” ” 995:50
1 ” ” ” 165 ” ” 453:75
Så några ord om kyrkan själv. Vår 100-åriga kyrka står på en grund av granit. Inte på lösan sand. På hälleberget skulle man kunna säga. Olaus Petri kyrkas verkliga och orubbligt fasta grund är Guds ord och löften. Där står församlingen stadigt även när kyrkans organisation förändras. En psalm slår fast: Vi är vår Herres kyrkohus byggt utav levande stenar. Oss under korsets milda ljus ordet och dopet förenar. Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå hos oss med hela sin kärlek (Ps 56:3)
Ambassadbyggnader är sällan oansenliga och intetsägande. De ska vara synliga. Signalera att här är vårt land närvarande. Ambassaden ska hålla fram en nations självbild och stolthet. Så avspeglar också Olaus Petri kyrka som ambassad Guds rike. Utanpå väldig och imponerande, triumferande med tinnar och torn. Tillgänglig och öppen för omvärlden med låga trösklar. Inne i kyrkan öppnar sig rummet mot den ännu osynliga världen. Himmel och jord möts. Vid dopfunten blir rent vatten till ett dopets bad där vi med Kristus dör och uppstår. Enkelt bröd och vin förvandlas på vårt altare till Kristus närvarande mitt ibland oss. Som det står i en psalm: Tro inte att Jesus är borta. Tro inte att Jesus är död. Han lever och ger oss att äta av livets bröd (Ps 156:3).
Och ovanför oss, på bågar och i valv, spirar den himmelska och paradisiska örtagården. I vår gudstjänst är inte bara vi, som synligt lever här och nu, på plats. Med oss är änglar, helgon och martyrer, de som gått före oss till mötet med Kristus. Han som på det gyllene triumfkrucifixet bär segrarens krona, som segrande stiger ur graven på altaruppsatsen. Kristus konungen skådar ut över sin församling på korfönstret som alltings herre och domare. En psalm jublar: Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit, och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv (Ps 490:1)
Kyrkans pelare bär tak och torn. Men de fungerar även som ett vittnesbörd om att vi gemensamt ska bära varandras bördor. Att vi ska bära varandra i bön, att vår tro lyfter mot höjden. En psalm formulerar dessa tankar så här: Genom kyrkans tysta förbön, buren fram i tålig tro, andas världen, rörs mot enhet, läks dess djupa sår ihop. (Ps 528:3)
Här inne talar Gud till oss på många sätt. Förlåtelsens ord som lyfter oss upp ur synd och död, Guds ord som ger hopp, kraft och mod tackar vi Gud för. Evangeliets glada budskap räcks oss i församlingens mitt och får oss att utbrista: Lovad vare Du Kristus. Förkunnelsen är våra försök att översätta och förstås det Gud vill säga oss idag. Här tonar den sakrala musiken och sången ljudligt som en återklang av den himmelska världen. Men även i tystnaden som kan råda härinne kommer Gud oss till mötes. En psalm hävdar: I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. Klara rymder, öppna dagar: här en strand vid nådens hav (Ps 522:1).
Kyrkobyggnader har i århundraden varit en fredad plats. Där kunde man få en fristad. I kyrkan rådde Guds lag. Även Olaus Petri kyrka är en sådan fristad för återhämtning, uppbyggelse och fördjupning. I detta heliga skyddsrum får vi vila ut, får vi ny kraft, fylls våra förråd på. Här syresätts vi för att efter vår gudstjänst gå ut i Guds värld till tjänst. Som psalmförfattarna skaldat: Gud, från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar ut i en värld där stora risker väntar. Ett med din värld så vill du vi ska leva. Gud gör oss djärva! (Ps 288:1)
Välsignad vare Olaus Petri kyrka från nu och tills dess vår Herre kommer!
Men när Kjellström ordnat ritningar hade lånet redan använts till annat. Kyrkoherden, stadsfullmäktiges vice ordförande kommenterade att ”… han hade ej kunnat motsätta sig deras användning till annat ändamål”. (Ur Kjellström, Levnadsbeskrivning och andra texter)
Till slut fann Kjellström att han måste stärka sin förhandlingsposition. Kjellström avstod större delen av sin jord 43.000 kvm till ett billigt pris. Han skriver att detta skulle betalas först efter min och min hustrus död, samt få ersättning för …utlägg och till kyrkbygget hopbragta material – en betydlig massa kalksten, vältuktad, samt två pannor av koppar för kyrkans värmeledning, så fann han (stadsfullmäktiges ordförande Grosshandlare Lundmark) det antagligt, att stadsfullmäktige skulle ställa sig välvilliga till denna sak.
1906 skriver Drätselkammaren om detta erbjudande: Då jorden har synnerligen godt läge invid och i närheten af stadens förnämsta öppna plats, måste det fordrade priset redan med nu gällande tomtpriser anses vara mycket lågt… med största säkerhet (kan) antagas, att jordvärdet inom få år skall hafva stigit så att staden vid blifvande tomtförsäljningar erhåller en vinst, som till betydlig del betäcker kyrkobyggnadskostnaden…(Ur Stadsfullmäktiges protokoll den 21 december 1906)
Glöm därför att man i Örebro valde mellan spårvagn och kyrka. Det är en skröna. Förmodligen kommen ur motståndet som faktiskt fanns mot kyrkan och kyrkbygget. Motståndarna hävdade med ilska att kyrkan ”förråar folket”.
Vår församling som vårdat den sköna liturgin, som hävdat den sakrala musiken, som arbetat med öppen verksamhet för barn och föräldrar, med andlig fördjupning samt en omvärldsorientering som ger stöd till de mest utsatta – är ett uttryck för engagerad tro och medmänsklighet. Inte är det råhet som odlats här – utan så gott vi kunnat godhet och helgelse.
Kyrkan är som en farkost. Vi använder ofta båttermer – här är kyrkans mittskepp och det omges av våra två vackra och smäckra sidoskepp. Alla som hade velat ha en spårvagn kan vi med en skälmsk blinkning hälsa att i kyrkan sitter vi åtminstone på rad, nästan som i en spårvagn. Och med Frälsningsarmén kunde vi med glimten i ögat kanske ha sjungit:
För jag tar spårvagnen
upp till himmelen.
Och Gud är det som kör
och Jesus konduktör.
Det går så lätt, lätt, lätt
när man har fribiljett
upp till himmelen…
(Sångförfattaren hade nog behövt jobba lite med sin teologi. Vi hade knappast formulerat oss så…)
I själva verket betalade en privatperson, Lektor Adolf Kjellström (1834-1932), så gott som hela kyrkbygget! På Olaus Petri kyrkas 100-årsdag hyllar vi honom för denna hans, och hans familjs, ofattbart generösa insats!
Så till kyrkans första tre klockor - en märklig och ovanlig historia. Vid besiktningen 1913 fick de underkänt. Man klagar över tonhöjden. Klockorna skulle ha varit stämda efter Nikolaikyrkans näst minsta klocka men tonen låg ett halvt tonsteg fel. I två av klockorna motsvarade klangen inte ”rimliga anspråk på välljud”.
”Särskilt är den minsta klockans ton så fylld af biljud, att det är nästan omöjligt att bestämma tonhöjden, och därjämte är klangen kort och färgen osympatisk.” Låt oss lyssna till den såsom den klingar idag efter några omgjutningar.
Bergholz skriver 2 april 1913: ”Det är att beklaga, att klockorna någonsin blefvo uppsatta… Men vi förstår nu, att kyrkobyggnadskommittén önskade klockor till kyrkans invigning, och därför lät oss uppsätta klockorna, ehuru vederbörande icke ämnade godkänna dem.”
I kyrkorådets protokoll från den 5 april 1913 menar lektor Kjellström att han redan på plats i klockgjuteriet klagat på klockornas klang och stämning. Därför ville man inte bekosta nedtagning, uppsättning av nya klockor eller transporter.
Kyrkorådet den 8 april beslutar att: ”… medgifva firman rättighet att på en gång nedtaga alla klockorna i och för omgjutning. Dock ville kyrkorådet till firman hemställa att med klockornas nedtagning ännu finge anstå tvänne veckor, på det orgelbyggaren icke måtte störas vid den nya orgelns intoning.”
Januari 1914 skriver man från klockgjuteriet: Härmed har jag nöjet meddela att klockorna i dag… blifvit afsända. Fraktkostnaden beder jag Kyrkorådet hafva godheten förskottera… Montören Engvall ankommer till Örebro på måndag middag för att börja arbetet. Skulle Lektorn vilja låna ett spel hos någon byggmästare samt anskaffa 3 a 4 man till hjälp vid hissningen vore jag tacksam.
Högaktningsfullt, Magnus Bergholtz
Man kan undra vad kyrkoringklockor kostade då. Räkningen den 5 februari 1914 berättar följande:
1 Kyrkoringklocka väg. 783 kg á 2,75 2153:25
1 ” ” ” 362 ” ” 995:50
1 ” ” ” 165 ” ” 453:75
Så några ord om kyrkan själv. Vår 100-åriga kyrka står på en grund av granit. Inte på lösan sand. På hälleberget skulle man kunna säga. Olaus Petri kyrkas verkliga och orubbligt fasta grund är Guds ord och löften. Där står församlingen stadigt även när kyrkans organisation förändras. En psalm slår fast: Vi är vår Herres kyrkohus byggt utav levande stenar. Oss under korsets milda ljus ordet och dopet förenar. Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå hos oss med hela sin kärlek (Ps 56:3)
Ambassadbyggnader är sällan oansenliga och intetsägande. De ska vara synliga. Signalera att här är vårt land närvarande. Ambassaden ska hålla fram en nations självbild och stolthet. Så avspeglar också Olaus Petri kyrka som ambassad Guds rike. Utanpå väldig och imponerande, triumferande med tinnar och torn. Tillgänglig och öppen för omvärlden med låga trösklar. Inne i kyrkan öppnar sig rummet mot den ännu osynliga världen. Himmel och jord möts. Vid dopfunten blir rent vatten till ett dopets bad där vi med Kristus dör och uppstår. Enkelt bröd och vin förvandlas på vårt altare till Kristus närvarande mitt ibland oss. Som det står i en psalm: Tro inte att Jesus är borta. Tro inte att Jesus är död. Han lever och ger oss att äta av livets bröd (Ps 156:3).
Och ovanför oss, på bågar och i valv, spirar den himmelska och paradisiska örtagården. I vår gudstjänst är inte bara vi, som synligt lever här och nu, på plats. Med oss är änglar, helgon och martyrer, de som gått före oss till mötet med Kristus. Han som på det gyllene triumfkrucifixet bär segrarens krona, som segrande stiger ur graven på altaruppsatsen. Kristus konungen skådar ut över sin församling på korfönstret som alltings herre och domare. En psalm jublar: Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit, och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv (Ps 490:1)
Kyrkans pelare bär tak och torn. Men de fungerar även som ett vittnesbörd om att vi gemensamt ska bära varandras bördor. Att vi ska bära varandra i bön, att vår tro lyfter mot höjden. En psalm formulerar dessa tankar så här: Genom kyrkans tysta förbön, buren fram i tålig tro, andas världen, rörs mot enhet, läks dess djupa sår ihop. (Ps 528:3)
Här inne talar Gud till oss på många sätt. Förlåtelsens ord som lyfter oss upp ur synd och död, Guds ord som ger hopp, kraft och mod tackar vi Gud för. Evangeliets glada budskap räcks oss i församlingens mitt och får oss att utbrista: Lovad vare Du Kristus. Förkunnelsen är våra försök att översätta och förstås det Gud vill säga oss idag. Här tonar den sakrala musiken och sången ljudligt som en återklang av den himmelska världen. Men även i tystnaden som kan råda härinne kommer Gud oss till mötes. En psalm hävdar: I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. Klara rymder, öppna dagar: här en strand vid nådens hav (Ps 522:1).
Kyrkobyggnader har i århundraden varit en fredad plats. Där kunde man få en fristad. I kyrkan rådde Guds lag. Även Olaus Petri kyrka är en sådan fristad för återhämtning, uppbyggelse och fördjupning. I detta heliga skyddsrum får vi vila ut, får vi ny kraft, fylls våra förråd på. Här syresätts vi för att efter vår gudstjänst gå ut i Guds värld till tjänst. Som psalmförfattarna skaldat: Gud, från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar ut i en värld där stora risker väntar. Ett med din värld så vill du vi ska leva. Gud gör oss djärva! (Ps 288:1)
Välsignad vare Olaus Petri kyrka från nu och tills dess vår Herre kommer!
02 januari 2013
Lediga visioner
Datorstrul tillhör det en moderns människa måste räkna med. Svårigheterna är för mig något mer än en tillfällig förtretlighet. Allt det jag räknat med att kunna uträtta blir förvandlat till en vision. Något jag tänkte och drömde om, långt från det som är möjligt. Med tanke på sådant som skjutits på framtiden dyker ett politiskt parti upp i medvetandet. Centerpartiet håller på att drömma fram en vision långt bortom vad som är realistiskt.
Månggifte är väl något som partiledningen centralt och i distrikten själva vill praktisera? Politiska visioner kan ju inte gärna enbart handla om vad andra ska hålla på med? Om man inte utgår från sig själv och sina egna intressen tappar visionen trovärdighet. Är man inte beredd att själv omfattas av" a dream come true" så blir det opportunistiskt bondfångeri (om gamla centrerpartister tillåter). Tänk när aftontidningarna får fatt på den idén - bonde söker harem - då blir det toppfart på pressarna.
Får man föreslå några lediga visioner?
Låt skolbarnen få mera frihet och tillförsäkras rätten att samtidigt gå i flera skolor. Då kan de kommunala skolorna utvecklas så att de med råge skulle klara konkurrensen från friskolorna. Om barn får byta bostad varje vecka blir detta en fin och logisk möjlighet.
Inför körkort som gäller en bestämd dag i veckan. Då behöver människor många körkort. Många är bra. Särskilt söndagskörkortet blir populärt, människor behöver ju kunna ta sig till och från kyrkan med tanke på att bussarna blir allt mer fundamentalistiska och tar igen sig i garagen under vilodagen. Nästa vision är att fira söndag hela veckan lång. Hurra! Så får man lösa detta med dagen efter i nästa visonära skede.
Rätt att skilja sig från vem man vill, även de man aldrig haft en relation med. Ger varje individ chansen att skilja sig från mängden. På så sätt ges anglicismen att göra skillnad en konkret innebörd.
Politikerna måtte vänligen göra följande justering: återinföre konjunktiven i språkläran. Det vore en välgärning som torde vara till glädje för många. Bevare oss väl mot platta presensformer! Gånge denna önskvärda vision i uppfyllelse!
I ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle bör medborgarna tillförsäkras rätten att vara med i flera politiska partier så att man kan vara aktiv (eller passiv) i samma partier som alla dem man månggift sig med. Kasta gärna in rätten att ha flera röster i riksdagsvalen så att privilegiet att vara ambivalent inte förvägras oss.
Låt svenska kyrkan få samma inflytande i de politiska partierna som partierna har i kyrkan. Då tillförsäkras de krympande partiorganisationerna den demokratiska (och religiösa) legitimitet de sorgligen saknar. Här kan det visionerande centerpartiet gå före och visa vägen...
Alla partier ska självklart ha många visionära drömprogram. Därför ska partiorganisationerna tillsätta nya visionsgrupper varje år. Och delar upp partierna i många små decentraliserade småpartier. Där kan man gifta sig på kors och tvärs. Bäst man gitter. Det vore jämlikt. Eller värre!
Månggifte är väl något som partiledningen centralt och i distrikten själva vill praktisera? Politiska visioner kan ju inte gärna enbart handla om vad andra ska hålla på med? Om man inte utgår från sig själv och sina egna intressen tappar visionen trovärdighet. Är man inte beredd att själv omfattas av" a dream come true" så blir det opportunistiskt bondfångeri (om gamla centrerpartister tillåter). Tänk när aftontidningarna får fatt på den idén - bonde söker harem - då blir det toppfart på pressarna.
Får man föreslå några lediga visioner?
Låt skolbarnen få mera frihet och tillförsäkras rätten att samtidigt gå i flera skolor. Då kan de kommunala skolorna utvecklas så att de med råge skulle klara konkurrensen från friskolorna. Om barn får byta bostad varje vecka blir detta en fin och logisk möjlighet.
Inför körkort som gäller en bestämd dag i veckan. Då behöver människor många körkort. Många är bra. Särskilt söndagskörkortet blir populärt, människor behöver ju kunna ta sig till och från kyrkan med tanke på att bussarna blir allt mer fundamentalistiska och tar igen sig i garagen under vilodagen. Nästa vision är att fira söndag hela veckan lång. Hurra! Så får man lösa detta med dagen efter i nästa visonära skede.
Rätt att skilja sig från vem man vill, även de man aldrig haft en relation med. Ger varje individ chansen att skilja sig från mängden. På så sätt ges anglicismen att göra skillnad en konkret innebörd.
Politikerna måtte vänligen göra följande justering: återinföre konjunktiven i språkläran. Det vore en välgärning som torde vara till glädje för många. Bevare oss väl mot platta presensformer! Gånge denna önskvärda vision i uppfyllelse!
I ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle bör medborgarna tillförsäkras rätten att vara med i flera politiska partier så att man kan vara aktiv (eller passiv) i samma partier som alla dem man månggift sig med. Kasta gärna in rätten att ha flera röster i riksdagsvalen så att privilegiet att vara ambivalent inte förvägras oss.
Låt svenska kyrkan få samma inflytande i de politiska partierna som partierna har i kyrkan. Då tillförsäkras de krympande partiorganisationerna den demokratiska (och religiösa) legitimitet de sorgligen saknar. Här kan det visionerande centerpartiet gå före och visa vägen...
Alla partier ska självklart ha många visionära drömprogram. Därför ska partiorganisationerna tillsätta nya visionsgrupper varje år. Och delar upp partierna i många små decentraliserade småpartier. Där kan man gifta sig på kors och tvärs. Bäst man gitter. Det vore jämlikt. Eller värre!
29 december 2012
Nyår med överflöd
Årsskiftet närmar sig. Önskningarna formeras och formuleras. Löftena som många talar om, men få avger, får nog inte heller denna gång någon framträdande roll. Men visst är det ett bra tillfälle att mejsla fram några goda föresatser.
Vykortet med de många symboliska föremålen är tryckt i Tyskland. En polarfarare skådar upp mot en förgylld zeppelinare. Det formligen regnar pengar, guldmynt. På marken sedlar, stora som mattor. En champagneflaska har bestigits och krönts med en amerikansk flagga. Kaffet står på, om det skulle komma oväntat besök. Över hela härligheten strålar en leende sol.
Så skulle det nya året kunna tänkas bli - fyllt av spännande, roliga saker och med äventyr, rikedom och fest? Är det vad de flesta av oss skulle vilja ha? Är det vår innersta längtan och önskan?
Så skulle det nya året kunna tänkas bli - fyllt av spännande, roliga saker och med äventyr, rikedom och fest? Är det vad de flesta av oss skulle vilja ha? Är det vår innersta längtan och önskan?
28 december 2012
Martyriet - var det meningsfyllt?
Ur en ny predikan på bloggen ordrik:
Stefanos som stenades och blev martyr för honom måste det ha varit meningsfullt att få dö för sin Frälsare, för sin tro. Även om steningen var smutsig, blodig, förfärlig, outhärdligt plågsam - tills döden befriade honom. Men för hans familj, för syskon och vänner, måste hans död trots denna trosvisshet ha varit sorglig och ofattbar, förmodligen meningslös. Varför måste han... Kunde han inte ha... Hade Stefanos död mening eller var den meningslös?
Vi kan ju inte gärna göra meningen med martyriet, eller lidandet, till en fråga om vad de flesta tyckte. Majoriteten eller minoriteten kan tolka en händelse som meningsfylld utifrån sina övertygelser – men frågan om mening är mera sammansatt än så. Vare sig Stefanos alls tänkte på meningen med det han gjorde eller inte – så kunde man i den kristna kyrkan så småningom se, hur det han blev utsatt för och det han gjorde, fick betyda något för andra, hans exempel inspirerade till ståndaktighet och ingav mod och kraft. För de troende blev Stefanos ett föredöme, och innan han stenas är han fylld av helig ande när han riktar blicken mot himlen där han såg Guds härlighet. Stefanos sa: Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.
Så börjar en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem.
Stefanos som stenades och blev martyr för honom måste det ha varit meningsfullt att få dö för sin Frälsare, för sin tro. Även om steningen var smutsig, blodig, förfärlig, outhärdligt plågsam - tills döden befriade honom. Men för hans familj, för syskon och vänner, måste hans död trots denna trosvisshet ha varit sorglig och ofattbar, förmodligen meningslös. Varför måste han... Kunde han inte ha... Hade Stefanos död mening eller var den meningslös?
Vi kan ju inte gärna göra meningen med martyriet, eller lidandet, till en fråga om vad de flesta tyckte. Majoriteten eller minoriteten kan tolka en händelse som meningsfylld utifrån sina övertygelser – men frågan om mening är mera sammansatt än så. Vare sig Stefanos alls tänkte på meningen med det han gjorde eller inte – så kunde man i den kristna kyrkan så småningom se, hur det han blev utsatt för och det han gjorde, fick betyda något för andra, hans exempel inspirerade till ståndaktighet och ingav mod och kraft. För de troende blev Stefanos ett föredöme, och innan han stenas är han fylld av helig ande när han riktar blicken mot himlen där han såg Guds härlighet. Stefanos sa: Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.
Så börjar en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem.
25 december 2012
Tal vid 100-årsfirandet i högmässan
Talet i Jubileumshögmässan då Olaus Petri kyrka i Örebro fyllde 100 år!
23 december 2012
Vykort 24 - stillsam ADVENTSKALENDER
Något har hänt som kommer att förändra allt. En hel värld håller andan innan glädjebudskapet förkunnas: Ett barn är oss fött... En ny tid har börjat. En riktigt GOD JUL tillönskas alla tålmodiga och uthålliga läsare!
Även detta kort kan ge förståelse för varför så många personer samlar på Jenny Nyströms vykort med jul- och påskmotiv. Det finns en konstnärlig kvalitet som tydligt lyser igenom även i det lilla formatet. Poststämpeln låter antyda att kortet sänts den 23 december någon gång under 30-talet. Från Göteborg till Östansjö. Den som vill se en riktig krubbild kan gärna betrakta ett annat kort av en helt annan konstmär: Jesus är lysande!
Vykort 23 - stillsam ADVENTSKALENDER
Någon dag kvar till jul. Detta år följer helg på helg – så firandet kan fortgå länge. Visst är det nu man borde försöka få perspektiv på sin tillvaro. Att skärskåda den från sidan. Ta ett par steg tillbaka för att betrakta sig själv och sin situation. Om man orkar. Eller hinner.
Min erfarenhet är att det är lätt att bli så uppslukad av att vara i sitt eget liv att man förlorar greppet. Känslorna och upplevelserna kan övermanna och ockupera varje människa. Det är som om det inte fanns tid eller möjlighet till reflektion.
I gruppsammanhang talas det ofta om helikopterperspektiv. Att se ovanifrån för att få syn på hela sammanhanget. Vem har vilka roller? Hur samspelar man? Vad är det som slukar energi? Vad ger kraft i interaktionen? Var finns möjligheterna? Hoten? Riskerna? Välsignelsen? Änglarna!
Även i denna kalender behövs ett perspektiv från ovan. idag för att visa den ofattbart vackra och proportionerliga Olaus Petri kyrka – den vitala 100-åringen. Mitt i staden. I det moderna samhället. Nästan varje församling med självaktning har en flygbild föreställande den egna kyrkan. Låt den bli en påminnelse om att försöka se hur vi ingår i större sammanhang. Hur vi är delaktiga, vad församling och kyrka betytt och ska få betyda framgent.
Min erfarenhet är att det är lätt att bli så uppslukad av att vara i sitt eget liv att man förlorar greppet. Känslorna och upplevelserna kan övermanna och ockupera varje människa. Det är som om det inte fanns tid eller möjlighet till reflektion.
I gruppsammanhang talas det ofta om helikopterperspektiv. Att se ovanifrån för att få syn på hela sammanhanget. Vem har vilka roller? Hur samspelar man? Vad är det som slukar energi? Vad ger kraft i interaktionen? Var finns möjligheterna? Hoten? Riskerna? Välsignelsen? Änglarna!
Även i denna kalender behövs ett perspektiv från ovan. idag för att visa den ofattbart vackra och proportionerliga Olaus Petri kyrka – den vitala 100-åringen. Mitt i staden. I det moderna samhället. Nästan varje församling med självaktning har en flygbild föreställande den egna kyrkan. Låt den bli en påminnelse om att försöka se hur vi ingår i större sammanhang. Hur vi är delaktiga, vad församling och kyrka betytt och ska få betyda framgent.
21 december 2012
Vykort 22 - stillsam ADVENTSKALENDER
En älskad hembygd. Kyrkan som är en symbol för trakten, för gemenskapen och sammanhållningen. Ett centrum för de viktiga händelserna i livet – för födelse och död och det däremellan. Trots att kyrkan ibland slits av svåra konflikter förblir den något mer, något större.
Konflikter och meningsmotsättningar kan ingen helt undfly. Det är så man förstår att det finns värden och uppfattningar som är värda att stå upp för. Dessvärre är det inte alltid som det sanna och rätta vinner! Andra hänsyn tycks allt som oftast väga tyngre. Sorgligt nog.
Imorgon är det söndag. En glädjens dag. En påskdag ska firas i varje kyrka. Inte för att vi hittat på det – utan för att det är Guds vilja med oss. Då jubilerar Olaus Petri kyrka i Örebro. Där liksom överallt och varhelst en kyrka finns har människor brunnit av längtan efter ett eget kyrkorum. I sitt anletes svett har man byggt och försakat. För att ett tempel skulle resas i bygden. En plats för mötet med det heliga. En påminnelse om att livet är en gåva. Därför behöver vi se till att bygdens kyrka inte blir ett museum utan en levande samlings- och mötesplats.
Konflikter och meningsmotsättningar kan ingen helt undfly. Det är så man förstår att det finns värden och uppfattningar som är värda att stå upp för. Dessvärre är det inte alltid som det sanna och rätta vinner! Andra hänsyn tycks allt som oftast väga tyngre. Sorgligt nog.
Imorgon är det söndag. En glädjens dag. En påskdag ska firas i varje kyrka. Inte för att vi hittat på det – utan för att det är Guds vilja med oss. Då jubilerar Olaus Petri kyrka i Örebro. Där liksom överallt och varhelst en kyrka finns har människor brunnit av längtan efter ett eget kyrkorum. I sitt anletes svett har man byggt och försakat. För att ett tempel skulle resas i bygden. En plats för mötet med det heliga. En påminnelse om att livet är en gåva. Därför behöver vi se till att bygdens kyrka inte blir ett museum utan en levande samlings- och mötesplats.
Kortet är målat av Hagdahl och sänt 1939 (om jag lyckats tyda poststämpeln rätt). Mottagaren bodde i Kumla. Motivet är nog juldagens morgon. Det lyser varmt och välkomnande i kyrkans fönster. Röken stiger upp ur torpens skorsstenar denna vindstilla morgon. Betlehemsstjärnan lyser över kyrkan där Jesusbarnet också ligger lindat i en krubba…
Vykort 21 - stillsam ADVENTSKALENDER
Som husbehovsexeget tänker jag ofta på vad man liknar personer, saker och ting vid. Går det att identifiera sig själv med, eller placera några medmänniskor, i liknelsernas persongalleri. Även jag brukar ta avstånd från vårt behov att etikettera människor för att därför veta hur de är. Men så fel är det inte. Hur skulle det vara om varje möte var tvunget att äga rum som om det vore den första person man träffat? Skulle inte den egna attityden då vara ofattbart mycket mer avvaktande och reserverad? Förmågan att sortera människor handlar inte främst om att utdefiniera och stämpla – utan fast mer om att göra en första bedömning om egen säkerhet och mötets möjligheter och potential. Vi läser av varandra och reagerar, bedömer. Reflexmässigt.
Vi kvalificerar vår bild av varandra efterhand. Vi vet snart om personen framför oss utgör en risk så att vi måste vara beredda på vad som helst. Fly eller strida. Vi lär oss också snabbt om vi kan lita på någon. Om det vi i förtroende säger stannar kvar – eller om det vi anförtrott snart i förvrängd form dansar runt varje gathörn i hela staden, eller byn. Men ingen enda är utan bild och föreställning om hur någon annan är. I bakgrunden spökar naturligtvis uppmaningen att inte döma. Den måttstock vi mäter med ska tillämpas på oss själva. Så etiketterna i vårt mentala förråd får inte vara för grova och illasinnade, för svartvita eller orättvist kritiska.
När jag betraktar bilden tänker jag att det inte alls alltid är så att vi upptäcker hur fina, goda och vänliga andra personer är. Ett exempel. Det fanns mörkermän som placerade ut sådana här grishuvuden på platsen för ett moskébygge. I Göteborg om jag minns rätt. Vidrigt! Vetvilligt! Förkastligt!
Vi är mångfacetterade varelser. Vi kan vara illojala, vi har förmågan att ändra oss omotiverat, eller om det finns fördelar att vinna. På ytan vänliga men med många verbala och välslipade knivar i arsenalen. Sanningen är det finns personer som i sina smedjor mest slipar knivar och kastar dem. Som beljuger och förvränger...
Men så här strax före jul får man väl hoppas att godmodiga leenden faktiskt tillhör godmodiga och vänliga människor. Så att vi kan förnya vår tro på medmänniskan. Och minnas att också hos de minst sympatiska kan finnas mer än vi anade och förväntade. På gott. Och dessvärre på ont. Ungefär sådär som det är med mig själv...
Dagens kort sändes julen 1938 till Årsunda.
Var därför inte så rädd för de preliminära bedömningarna vi gör av varandra. Etiketterna kan man sedan riva bort eller modifiera. Dagens kort kan förställa en godmodig kock med tax. Eller ett matvrak som vill behålla godbitarna för sig själv. Liknar den där kocken inte honom? Eller den där? Kan det vara en avbild av mig? Vad skulle den i så fall betyda? Att jag försett mig själv? Att jag generöst, som vanligt, är på väg med bjudmaten till ett dignande julbord? Att den är till för dem som saknar? Eller är jag för dagen emot överflödet och på väg att hiva ut maten? Ge grismaten till taxen?
Vi kvalificerar vår bild av varandra efterhand. Vi vet snart om personen framför oss utgör en risk så att vi måste vara beredda på vad som helst. Fly eller strida. Vi lär oss också snabbt om vi kan lita på någon. Om det vi i förtroende säger stannar kvar – eller om det vi anförtrott snart i förvrängd form dansar runt varje gathörn i hela staden, eller byn. Men ingen enda är utan bild och föreställning om hur någon annan är. I bakgrunden spökar naturligtvis uppmaningen att inte döma. Den måttstock vi mäter med ska tillämpas på oss själva. Så etiketterna i vårt mentala förråd får inte vara för grova och illasinnade, för svartvita eller orättvist kritiska.
När jag betraktar bilden tänker jag att det inte alls alltid är så att vi upptäcker hur fina, goda och vänliga andra personer är. Ett exempel. Det fanns mörkermän som placerade ut sådana här grishuvuden på platsen för ett moskébygge. I Göteborg om jag minns rätt. Vidrigt! Vetvilligt! Förkastligt!
Vi är mångfacetterade varelser. Vi kan vara illojala, vi har förmågan att ändra oss omotiverat, eller om det finns fördelar att vinna. På ytan vänliga men med många verbala och välslipade knivar i arsenalen. Sanningen är det finns personer som i sina smedjor mest slipar knivar och kastar dem. Som beljuger och förvränger...
Men så här strax före jul får man väl hoppas att godmodiga leenden faktiskt tillhör godmodiga och vänliga människor. Så att vi kan förnya vår tro på medmänniskan. Och minnas att också hos de minst sympatiska kan finnas mer än vi anade och förväntade. På gott. Och dessvärre på ont. Ungefär sådär som det är med mig själv...
Dagens kort sändes julen 1938 till Årsunda.
19 december 2012
Vykort 20 - stillsam ADVENTSKALENDER
Ett stiligt julkort. Estetiskt, smakfullt och dekorativt. Ett hjärta, flätat av glansigt papper, att hänga i julgranen. Sådana alla barn fick lära sig att göra. Förr. Grankvist och juleljus. Ljusblå stjärnehimmel. Man förstår att helgerna nalkas. Om några dagar kommer granarna att tas in från farstugor, trappor och balkonger för att pryda lägenheter villor och stugor. Såvida de inte packas upp ur kartonger och vecklas ut och monteras. Hur som - snart ska dekorationerna fram. I prydning ska granen stå.
Visst kan detta kort påminna om att överdåd inte är det som impinerar mest. Så lagom. Välkomponerat. Sparsmakat och väl avvägt - det är konsten. Vet med mig att jag lätt drar på för mycket. Gränslöst snarare än inom rimliga gränser. För mycket, man hör hur oklokt och lössläppt det blir. När man har fått nog borde man göra halt. Too much är inget eftersträvansvärt. Särskilt inte i Jul.
Visst kan detta kort påminna om att överdåd inte är det som impinerar mest. Så lagom. Välkomponerat. Sparsmakat och väl avvägt - det är konsten. Vet med mig att jag lätt drar på för mycket. Gränslöst snarare än inom rimliga gränser. För mycket, man hör hur oklokt och lössläppt det blir. När man har fått nog borde man göra halt. Too much är inget eftersträvansvärt. Särskilt inte i Jul.
Ljuvlig och stämningsfylld kommer säkert Julkonserten i Olaus Petri kyrka klockan 19.00 på torsdag kväll att vara! Den som bor någon annan stans har förmodligen mycket annat att välja på. Sådant som händer i den egna kyrkan! Välavvägt och sparsmakat!
Vykort 19 - stillsam ADVENTSKALENDER
En bild från Olaus Petri kyrkas barndom. Inte mycket till jul- eller adventsbild, kanske. Men kortet kan reta tankeverksamheten. Åtminstone för oss som vet hur det ser ut i dag. I denna omåttligt fina och snart 100-åriga kyrka. Man lägger märke till en mängd förändringar. Vilket borde gå att göra i vilken kyrka som helst. Jämför bara ett mycket gammalt kort på kyrkans interiör med ett modernt och relativt nytaget. Fundera över vilka förändringar som genomförts - och varför.
Bilden här, utgiven av Missionsbokhandeln i Örebro) är från den tid då kyrkan hade 1.100 sittplatser. Idag får vi som mest ta in ca 700 sittande i vår kyrka. Bänkkvarteren på sidorna är sedan länge borta och istället har bänkar placerats längs med ytterväggarna. Ett resultat av en vikande kyrksed. Fortfarande är Olaus Petri kyrka mycket välbesökt. Men det var länge sedan så många som 1.100 personer trängde på för att fira högmässa. Men visst finns det tillfällen då 5-600 personer kommer. Det kan även hända vid enstaka tillfällen att det blir helt fullt och människor får vända hem igen...
Kyrkan saknar synlig belysning. Inga skrymmande lampkronor här inte. Idag finns rejält med belysning – men mittgången är fortfarande fri från skrymmande ljuskronor. Istället hänger kronorna i bågarna mellan sidoskepp och mittskepp. Vilket lämnar öppet fram emot koret och högaltaret och erbjuder höjd, rymd och ljus. Man anar att detta är en port till himmelen. (Den som besökt Varnhem kan ana att den kyrkan är en förebild till Olaus Petri. Särskilt kan man lägga märke till den likartade koromgången bakom högaltaret)
Triumfkrucifixet har vid fototillfället ännu inte fått plats i den stora bågen mellan mellankoret och högkoret. Även vår tid lämnar alltså avgörande spår i kyrkans inre. Inte bara i form av ljusbärare och ikoner – utan även i det som har med det praktiska att göra. Starkt ljus så att vi kan se. Bra högtalaranläggningar så att vi kan höra. Av denna iakttagelse kan man göra en bra slogan inför kyrkans 100-årsjubileum: KOM! SE! HÖR!
Bilden här, utgiven av Missionsbokhandeln i Örebro) är från den tid då kyrkan hade 1.100 sittplatser. Idag får vi som mest ta in ca 700 sittande i vår kyrka. Bänkkvarteren på sidorna är sedan länge borta och istället har bänkar placerats längs med ytterväggarna. Ett resultat av en vikande kyrksed. Fortfarande är Olaus Petri kyrka mycket välbesökt. Men det var länge sedan så många som 1.100 personer trängde på för att fira högmässa. Men visst finns det tillfällen då 5-600 personer kommer. Det kan även hända vid enstaka tillfällen att det blir helt fullt och människor får vända hem igen...
Kyrkan saknar synlig belysning. Inga skrymmande lampkronor här inte. Idag finns rejält med belysning – men mittgången är fortfarande fri från skrymmande ljuskronor. Istället hänger kronorna i bågarna mellan sidoskepp och mittskepp. Vilket lämnar öppet fram emot koret och högaltaret och erbjuder höjd, rymd och ljus. Man anar att detta är en port till himmelen. (Den som besökt Varnhem kan ana att den kyrkan är en förebild till Olaus Petri. Särskilt kan man lägga märke till den likartade koromgången bakom högaltaret)
Triumfkrucifixet har vid fototillfället ännu inte fått plats i den stora bågen mellan mellankoret och högkoret. Även vår tid lämnar alltså avgörande spår i kyrkans inre. Inte bara i form av ljusbärare och ikoner – utan även i det som har med det praktiska att göra. Starkt ljus så att vi kan se. Bra högtalaranläggningar så att vi kan höra. Av denna iakttagelse kan man göra en bra slogan inför kyrkans 100-årsjubileum: KOM! SE! HÖR!
17 december 2012
Vykort 18 - stillsam ADVENTSKALENDER
Färglagt och förgrant är kortet. Mot svartvit bakgrund avtecknar sig färgstarka barn. Med en färgkanoin starkare än de liturgiska färgerna. Skärlt för flickor. Blått för pojkar.
Skogen är så tät så dess svärta blånar. Flickan har sitt trygghetsdjur med sig. Nallebjörnen. Ett totem för många barn! I överförd bemärkelse, naturligtvis. Men som en vän som ger trygghet. Av sig själv. Nästan magiskt försvinner yttre hot och inre oro. Tänk vad en fint utformad kramängel skulle kunna göra för barns upplevda trygghet. Krama en ängel!
Kortet har de välkända julattributen: släde, julklappar, snö, gran, damasker, förväntansfulla barn. En God Jul ska det bli. Någonstans. Dit är barnen på väg.
Kortet är avsänt från Göteborg den 24/12 1923. Till familjen Johansson i Östansjö.
16 december 2012
Vykort 17 - stillsam ADVENTSKALENDER
Räkna de lyckliga stunderna blott. Eller de viktiga ögonblicken. Då när något blev sagt som behövde sägas. Ett förtroende delades. En erfarenhet kom till uttryck. Ofta över en kopp kaffe.
Adventsstaken är tänd. Julbocken skymtar fram bakom ljusen. Kopparpannan fylld med kokkaffe. Dags för kalas. Ett sådan som varje församling försöker ha. Ofta. Kyrkkaffet är gyllene ögonblick. Där äger många små och betydelsefulla möten rum.
Här ett gratulationskort kan man tro. Ett av dessa märkliga kort som sändes till bemärkelsedagar. Ofta med dukade bord. Prunkande med blommor och överfyllda fat. Som ett försiktigt påpekande om att även jag hade velat vara där. Kanske blev jag inte bjuden? Eller var avståndet för stort?
Adventsstaken är tänd. Julbocken skymtar fram bakom ljusen. Kopparpannan fylld med kokkaffe. Dags för kalas. Ett sådan som varje församling försöker ha. Ofta. Kyrkkaffet är gyllene ögonblick. Där äger många små och betydelsefulla möten rum.
Här ett gratulationskort kan man tro. Ett av dessa märkliga kort som sändes till bemärkelsedagar. Ofta med dukade bord. Prunkande med blommor och överfyllda fat. Som ett försiktigt påpekande om att även jag hade velat vara där. Kanske blev jag inte bjuden? Eller var avståndet för stort?
Ännu ett kort får följa med. Här ett sådant dukat bord. Som ett ymnighetshorn. Stort överflöd av blomsterdekorationer. Ingen behöver tvivla på att det stundar kaffekalas och fest!
Ett saffransbröd så varmt och gott
man dukar upp på bordoch kaffet sjuder lagom smått
snart hörs ett välkomstord
Låt glädjens Herre vara gäst!
Kyrkkaffet drickas ska
och denna efterfirningsfest
långt bättre är än bra
Sitt ner en stund och träffa folk
vi pratar ditt och datt
Vad sa han våran skriftens tolk?
Bar lärjungarna hatt?
Nej, de bar kring en svartvit katt
att klappa, som gav ro
En skatt, sa han det hördes väl
så världen skulle tro
Så teologiskt talar man
vid kaffestunden vår
om allt helt fritt vi språka kan
får vänskap som består
15 december 2012
Vykort 16 - stillsam ADVENTSKALENDER
Ännu pågår förberedelserna inför julfirandet. Pepparkaksgubbar och -gummor och små grisar av marsipan. Alla bakar säkerligen inte kakor, inte heller knådar de figurer. Men annat står på dagordningen. Måst bara, ska hinna, detta behövs...
Men riktigt allt måste inte göras eller hinnas med. En andhämtningspaus är värdefullt. Ett högmässobesök kan ge tid för eftertanke och reflektion. För spirituell rekreation. Återskapande. Återhämtning! Det är oerhört fint. och bra! Så tänker jag ett led längre. Det kanske inte är vad jag vill som ska avgöra gudstjänstens vara och inriktning. Tänk om Gud ville gudstjänsten. För sitt folk. Att fira gudstjänst handlar då inte om dess nytta för mig. Fokuserar inte mest på vad jag tycker, vill och har behov av. Gud kallar oss samman till ett möte med sig själv, med det heliga, det gudomliga. Större kan det knappast bli. Mera meningsfullt går inte att göra det. Helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot. Himmelen och jorden är fyllda av hans härlighet...
I jämförelse bleknar vår brådska och upptagenhet. Stressen förminskas. Ibland får man faktiskt nöja sig med det som blev. Av all vår strävan. Och hoppas att den helgades. Välsignades.
Helt enkelt är det kanske inte till att börja med att släppa taget. Men man kan lära sig att göra annorlunda eller mindre. Också det kan leda till välbefinnande! Men vi som redan har bakat frestas naturligtvis också att göra ännu mera. Istället för att vila. Vänta. Vi bjuder gärna: Ta en kaka till! Julen är snart här!
Helt enkelt är det kanske inte till att börja med att släppa taget. Men man kan lära sig att göra annorlunda eller mindre. Också det kan leda till välbefinnande! Men vi som redan har bakat frestas naturligtvis också att göra ännu mera. Istället för att vila. Vänta. Vi bjuder gärna: Ta en kaka till! Julen är snart här!
Vykort 15 - stillsam ADVENTSKALENDER
Olaus Petri kyrka i Örebro invigdes den 4 söndagen i advent 1912. Nästa söndag fyller denna vackra helgedom 100 år. Det firas med en särskild jubileumshögmässa den 23/12 kl 10.00.
Att det får bli ett vanligt vykort föreställande en församlingskyrka i årets adventskalender kan man förstå. Landets kyrkor har varit och är nog fortfarande de mest spridda motiven av alla. Varje sådant kort kan leda till många reflektioner och funderingar. Inte bara vad gäller kyrkosed och kyrksamhet utan också om vad byggnaden berättar.
Har kyrkan ett torn. Var sitter det? Över ingång eller kor, eller som här mitt över den plats där ett kors uppstår, där linjen väster- öster korsas av linjen norr-söder. Vad vill tornet understryka? Guds väldighet? Eller är det ett praktiskt sätt att bli synlig i bygden, att ge klockklangen fritt spelrum? Är tornet ett pekfinger mot himlen? En orienteringspunkt?
Dagens kort visar den just färdigställda kyrkan på norr i Örebro. Den kostade ungefär 410.000 kronor att bygga och färdigställa.
I kontraktet som upprättades i oktober 1908 kan man läsa:
§5. Arbetet får omedelbart taga sin början och skall så drifvas, att hela byggnaden står färdig till afsyning d. 1 Juli år 1912. Skulle arbetet afbrytas af strejk eller lockout, hvartill entreprenörerna bevisligen ej gifvit anledning, ega dessa att begära en förlängning af arbetstiden, motsvarande den tid, arbetet sålunda fördröjdes.
Och i en skrivelse till Örebro stads kyrkoråd daterad och undetecknad den 25 april 1912 finner man följande: Undertecknade få härmed vördsamt anmäla att vid uppförandet av Olaus Petri-Kyrkan härstädes avbrott i arbetet ägt rum dels 6 veckor år 1909 på grund av den s.k. storstrejken, dels 16 veckor år 1911 genom strejk och lockout och få därmed, med stöd av §5 i entreprenadkontraktet, anhålla om motsvarande förlängning av tiden för byggnadsarbetets avlämnande i färdigt skick.
Så påverkades även kyrkan av förhållanden och konflikter i samhället. Kyrkan var, eller är, alltså ingen isolerad plats där man ska, eller kan, strunta i politiska eller ekonomiska frågor. Dessa dokument ger naturligtvis förklaringen till att kyrkan invigdes mitt i kalla vintern och inte under det varma sommarhalvåret.
Hundraårsjubileum - det Ni!
Att det får bli ett vanligt vykort föreställande en församlingskyrka i årets adventskalender kan man förstå. Landets kyrkor har varit och är nog fortfarande de mest spridda motiven av alla. Varje sådant kort kan leda till många reflektioner och funderingar. Inte bara vad gäller kyrkosed och kyrksamhet utan också om vad byggnaden berättar.
Har kyrkan ett torn. Var sitter det? Över ingång eller kor, eller som här mitt över den plats där ett kors uppstår, där linjen väster- öster korsas av linjen norr-söder. Vad vill tornet understryka? Guds väldighet? Eller är det ett praktiskt sätt att bli synlig i bygden, att ge klockklangen fritt spelrum? Är tornet ett pekfinger mot himlen? En orienteringspunkt?
Dagens kort visar den just färdigställda kyrkan på norr i Örebro. Den kostade ungefär 410.000 kronor att bygga och färdigställa.
I kontraktet som upprättades i oktober 1908 kan man läsa:
§5. Arbetet får omedelbart taga sin början och skall så drifvas, att hela byggnaden står färdig till afsyning d. 1 Juli år 1912. Skulle arbetet afbrytas af strejk eller lockout, hvartill entreprenörerna bevisligen ej gifvit anledning, ega dessa att begära en förlängning af arbetstiden, motsvarande den tid, arbetet sålunda fördröjdes.
Och i en skrivelse till Örebro stads kyrkoråd daterad och undetecknad den 25 april 1912 finner man följande: Undertecknade få härmed vördsamt anmäla att vid uppförandet av Olaus Petri-Kyrkan härstädes avbrott i arbetet ägt rum dels 6 veckor år 1909 på grund av den s.k. storstrejken, dels 16 veckor år 1911 genom strejk och lockout och få därmed, med stöd av §5 i entreprenadkontraktet, anhålla om motsvarande förlängning av tiden för byggnadsarbetets avlämnande i färdigt skick.
Så påverkades även kyrkan av förhållanden och konflikter i samhället. Kyrkan var, eller är, alltså ingen isolerad plats där man ska, eller kan, strunta i politiska eller ekonomiska frågor. Dessa dokument ger naturligtvis förklaringen till att kyrkan invigdes mitt i kalla vintern och inte under det varma sommarhalvåret.
Hundraårsjubileum - det Ni!
13 december 2012
Vykort 14 - stillsam ADVENTSKALENDER
Guldet blev svärtat. I själva verket är detta ett gyllene kort. En ängel med fjärilsvingar, men ser man efterär det nog en faun, som flyger och styr en cigarrformad luftballong. Se vilken fantstisk fyrklöverspropeller! Lyckan driver alltså farkosten framåt. Många tror faktiskt att "the persuit of happiness" är tillvarons mening. Lyckojakten är stark, men betydligt överdriven. Meningen med livet är knappast lycka. Den är eteriskt flyktig.
Beundra även vackra blomstergirlander och tretungad flagga. Eller det magnifika hjärtat av guld. Ett sådant man önskar vi alla hade. Ett gott hjärta, ett av guld! Men vänta, flaggan. Är den bara sönderpiskad och fransig av ihållande fart och vind? Vem vet. Undan går det eftersom avgaserna står som moln under denna tidiga zeppelinare!
Vikten av högtflygande planer kanske kan ta denna form? Om inte annat flyger tiden fram emot jul. Oemotståndligt snabb. Kortet är poststämplat 1908.
12 december 2012
Vykort 13 - stillsam ADVENTSKALENDER
Med sådana frejdiga eldslågor flammande ovan huvudet leds tankarna till Apostlagärningarna: De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem (Apg 2:3-4).
Denna Lucia bringar lussebullar och kaffe. Kanske till förskrämda Nobelpristagare på Grand Hotel i Stockholm. Istället för att bära förnödenheter till de som höll sig gömda i grottorna i de Sicilianska bergen. Men så avbildar kortet en typisk representant för det svenska småskaliga Luciafirandet som har ägt rum i hemmets lugna vrå. Märk skillnaden i drag ovanför flickans huvud och slingorna som oberörda stiger från kaffekannan. Kanske en bekräftelse på skillnaden mellan hemmet och världen? Den imponerande blonda flätan vilar över den vänstra axeln, kanske för att balansera kaffebrickan och ge mera symmetri i bilden? Adina Sand som målat var en flitig kortkonstnär och -illustratör.
Om Lucialegenden kan man läsa på många ställen, bl a här. Hennes mod att stå upp för sin tro kan vara en god förebild i tider då beröringsskräcken ökar. Kortet idag får hjälpa oss att tänka på att varje människa, även du och jag, kan vara en ljusbärare. This little light of mine...
Vykort 12 - stillsam ADVENTSKALENDER
Övning ger färdighet. Flera timmars datastrul denna morgon med låsta program gjorde dagens adventskort försenat. Men ihärdighet och upprepade starter gjorde susen. Övning är all kunskaps moder. Det påpekades alltid när jag i min barndom tragglade med en övermäktig pianoläxa. Det tog emot att sitta själv framför pianot när solen sken och mina kamrater var ute och spelade fotboll. Övningarna räckte inte till för att uppnå färdighet. Däremot blev jag ganska färdig med pianot. Intresse och förmåga att hantera klaviaturinstrument var inte min gåva.
Men just idag övas det extra mycket. Luciaprocessioner ska skrida in i daghem och skolsalar, i matsalar och aulor. Lucia, detta strålande helgon från Syrakusa, har lyckats smyga sig runt den Skolverkets mur som ska skydda mot religionsutövning. Lucia, denna trons förebild, fäste ljus i håret för att se var hon satte foten i den mörka natten när hon sörjde för gömda kristna som försökt undkomma kejsarens förföljelse. Lucia, denna modiga martyr, vars ögon stacks ut och hon till sist avrättades för sin tro, hon bär också martyriets röda färg runt midjan.
Ikväll blir det Luciakonsert och -spel i vår församling (Olaus Petri) som i så många andra församlingar. Lucias egen dag är så fylld ändå att vi vant oss vid att fira dagen före. Till och med änglarna tycks öva. De ackompanjerar på himmelsk orgel och förstärker i körstämmorna. Orgeln är tecknad ungefär som Disneys orgel som TV-publiken aldrig tycks tröttna på under julafton. Änglakläderna är också synnerligen opraktiska för musicerande. Skära vingar är en extra liten piffig detalj för en moderiktig och kvinnlig ängel. Att ängeln inte kan sina psalmer utantill känns oroande. Kortet är sänt i början av 1900-talet från Stockholm till Kilafors.
10 december 2012
Vykort 11 - stillsam ADVENTSKALENDER
En krubbild som väcker frågor. Var det verkligen en krubba det handlade om? Eller ett grekiskt tempel? Jesus som skulle vara nyfödd kom han till världen som 4--5-åring? Förmodligen är det stjärnans ljus som Maria får en dusch av.
Detta julkort blänker och strålar. Visst måste det ha varit opraktiskt att ha varit vitklädda. I den miljön. Varför är detta uthus så tomt? Inga djur, ingen Josef, inga herdar. Bara guldlockigt hö. Men allt guld understryker att det himmelska tar plats på jorden. Det får det enklaste hus att lysa upp. Ett stall blir till en kyrka med pelare och allt.
Men jag förmodar att man skall kunna tänka sig detta som en bild av församlingens (eller skolans?) julspel. Kortet är "Printed in Germany" och sänt till Rimbo, Katrineberg julen 1911, dvs för 101 år sedan!
Detta julkort blänker och strålar. Visst måste det ha varit opraktiskt att ha varit vitklädda. I den miljön. Varför är detta uthus så tomt? Inga djur, ingen Josef, inga herdar. Bara guldlockigt hö. Men allt guld understryker att det himmelska tar plats på jorden. Det får det enklaste hus att lysa upp. Ett stall blir till en kyrka med pelare och allt.
Men jag förmodar att man skall kunna tänka sig detta som en bild av församlingens (eller skolans?) julspel. Kortet är "Printed in Germany" och sänt till Rimbo, Katrineberg julen 1911, dvs för 101 år sedan!
Vykort 10 - stillsam ADVENTSKALENDER
Man må kalla mig barnslig. Men änglarna är mina vänner! Grundlagt i söndagsskolan. Förstärkt av fina bokmärken. Understruket av Bibelns berättelser om dessa Guds budbärare. När man berättar om sina änglaupplevelser visar det sig att ensam är man definitivt inte. Otroligt många har mött änglar, sett dem, haft hjälp av dem! Plötsligt har det skimrat i ögonvrån. Eller så har änglanärvaron setts, synts och hörts. Någon har gripit in. Nobelt och gudomligt!
Svenska kyrkan borde se till att trycka verkliga julkort med änglar. Att erbjuda syn för sägen så att säga. Man kanske kunde få efterlysa ett kort på bebådelsen? Och några på änglakören i julnatten? Eller änglarna som ville släppa loss Paulus ur fängelset... Dessa kort skulle bli uppskattade, efterfrågade, använda! På dagens kort reflekterar ängeln över läget på jorden. Här en kvinnlig ängel. Bra, eller hur! En stunds vila innan nya uppgifter väntar? Dags att blåsa i trumpet? Vifta med palmblad?
Filmens änglar är många. Låt mig ge bara några få exempel. Wim Wenders film Der Himmel über Berlin, Himmel över Berlin är en fantastisk historia om några änglar som osynliga finns i Berlin. De kan höra vad människor tänker! En av dem tröttnar på sin eviga tillvaro och vill bli dödlig och mänsklig. En akrobat öppnar vägen. Den som inte sett – borde se. Ännu en film handlar om en ängel som vill något annat – Änglarnas stad med Meg Ryan och Nicholas Cage. Denna änglarnas längtan efter det jordiska kanske motsvaras av vår längtan till det himmelska...
Ytterligare änglafilmer:
Änglar finns/Angels in the Outfield
The preachers wife
Och glöm inte TV-serien Touched by an Angel
Svenska kyrkan borde se till att trycka verkliga julkort med änglar. Att erbjuda syn för sägen så att säga. Man kanske kunde få efterlysa ett kort på bebådelsen? Och några på änglakören i julnatten? Eller änglarna som ville släppa loss Paulus ur fängelset... Dessa kort skulle bli uppskattade, efterfrågade, använda! På dagens kort reflekterar ängeln över läget på jorden. Här en kvinnlig ängel. Bra, eller hur! En stunds vila innan nya uppgifter väntar? Dags att blåsa i trumpet? Vifta med palmblad?
Filmens änglar är många. Låt mig ge bara några få exempel. Wim Wenders film Der Himmel über Berlin, Himmel över Berlin är en fantastisk historia om några änglar som osynliga finns i Berlin. De kan höra vad människor tänker! En av dem tröttnar på sin eviga tillvaro och vill bli dödlig och mänsklig. En akrobat öppnar vägen. Den som inte sett – borde se. Ännu en film handlar om en ängel som vill något annat – Änglarnas stad med Meg Ryan och Nicholas Cage. Denna änglarnas längtan efter det jordiska kanske motsvaras av vår längtan till det himmelska...
Ytterligare änglafilmer:
Änglar finns/Angels in the Outfield
The preachers wife
Och glöm inte TV-serien Touched by an Angel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)