Gud är större... än vad då?

Vad betyder påståendet att Gud alltid är större vid betraktande av utsagor om Gud? Särskilt om påståendena om Gud kritiseras för att vara luddiga, otillräckliga eller inte godtagbara ur den kristna bekännelsens synvinkel? Innebär påståendet om denna Guds ständiga utsträckning bortom formuleringar och positionsbestämningar att ingen längre kan säga något om Gud? Och att trosformuleringar som har traderats genom historien därmed blir obsoleta och icke användbara?

Förlorar trons termer relevans bara för att de här och där fallit ur bruk? Naturligtvis inte.

Måste trosspråket överges för att man ska återvinna dessa egentliga betydelser genom nya och andra termer? Absolut inte, även om försöken att uttrycka den kristna tron med andra ord alltid kommer att behövas. Om inte annat som en förgård till trons språk.

Om människor inte längre känner att synd och skuld har med dem att göra – ska kyrkan då radera ut de gamla orden? Icke! Hela försoningsläran förutsätter att något hos människan behöver försonas och gottgöras.

Jag frågar eftersom debatten böljar. Senast trädde Caroline Krook i Sveriges Radio ut till försvar för dem som frågats ut inför valet av ärkebiskop. Hennes främsta bidrag var just ståndpunkten att Gud är större. Än vad då måste man fråga. Påståendet att Gud är större kan ge fritt fram för vilka föreställningar som helst. Gud är större kan relativisera ärkebiskopkandidaternas svar. Vad de sagt spelar då inte så stor roll. Eftersom mer alltid är mer. Större är större. Människans försök att förstå och fånga något av Gud är och förblir fåfängt. Men Gud är större kan även innebära att Gud är större än något luddigt, subjektivt och tidsandepräglat. Särskilt om det någon sagt inte kommer i närheten av att vara rimliga föreställningar om Gud och Jesus Kristus. Då skulle man kunna säga Gud är större – kolla bara Luthers Romarbrevskommentar!

Hallå! En kristen kyrka har en kristen bekännelse, förankrad i Guds ord och i traditionen, med ganska precisa föreställningar och uppfattningar. Det betyder aldrig att kyrkan tror sig förfoga över tillräcklig och slutgiltig kunskap om Gud eller att man har hela sanningen. Men genom Guds uppenbarelse har kyrkan nödvändig kunskap. Om kyrkans övertygelser och ställningstaganden ifrågasätts, relativiseras och överges av ledande kyrkliga personer för att de anser att bekännelsen, tron och dogmerna passar dåligt i tiden - överger de då inte sitt uppdrag att vara kyrkans och det heliga Gudsordets tjänare?! Jag bara undrar. Finns det inga apologeter i kyrkan längre?

Den i samtidens Svenska kyrka så illa ansedda katolska kyrkan har ett omfattande och seriöst teologiskt arbete kring kyrkans tro och bekännelse. Man behöver bara stifta bekantskap med den katolska kyrkans katekeser för att förstå hur viktigt den kyrkan anser att det är att kunna redogöra för vad kyrkan tror och bekänner. Skulle dessa formuleringar orimligförklaras bara för att man kan säga att Gud är större?  Jag föredrar i så fall att Gud är större än en kyrkas väl genomtänkta, tydliga och i historien och traditionen väl förankrade föreställningar än att Gud är större än frontförkortningar och svajiga luddigheter.

Ps Ämnet blir inte mindre spännande av att Lundabiskopen valt orden Gud är större från 1 Johannesbrevet 3:18-20 som sitt valspråk. Ds

Var går Svenska kyrkans gränser?

Var går Svenska kyrkans gränser? En kartograf skulle kanske välja den geografiska territoriella lösningen. Där finns församlings- och pastoratsgränser, stiftsgränser och en Svenska kyrkans gräns mot andra länder. Andra nationer där danska, norska och finska kyrkan dominerar.

Men var går egentligen Svenska kyrkans gränser? Prästen och professorn Eva Hamberg har uppenbarligen uppfattat att en gräns passerats. Svenska kyrkans gränser går inte där hon menar att de borde gå. Det handlar om att den symboliska bibeltolkningen vinner trosmässig mark och sekulariseringen breder ut sig i kyrkans ledning, bland biskopar och blivande ärkebiskopar. Hon om någon borde veta som sitter/suttit i läronämnden.

Så var går kyrkans gränser? Eller borde man skriva vart går kyrkans gränser? Åt vilket håll byggs de höga och ogenomträngliga, ormatäta, och var står de vidöppna? Uppenbarligen vätter den befästa gränsen i första hand mot de gammeltroende och mera biblicistiska delarna av kyrkan. Skiljelinjen markeras allt tydligare mot dem som omfattar och uppfattar sig som närstående till de stora kyrkotraditionerna, den anglikanska, den katolska och den ortodoxa.

Man kan mycket väl vara övertygad baptist och arbeta i Svenska kyrkan. Men den som har för mycket av det allmänkyrkliga katolska får finna sig i viskningar och rop. Så var går gränserna? De borde ses över så att den mångfald och öppenhet kyrkan alltid berömmer sig av får omfatta även de kristna som fortfarande vill att Svenska kyrkan ska vara en brokyrka. Kartan behöver helt enkelt ritas om. Annars kan det bli som tidningen Dagen antyder, en delad kyrka.

Svenska kyrkan måste åter kunna hävda en evangelisk katolicitet i en växande gemenskap med den allmänneliga kyrkan. Det och den är exakt vad vi bekänner!

Ett sammelsurium

Bentäthetsmätning och liturgi, katter och kantarellpriser hör de verkligen ihop? På en och samma blogg? Blir det inte ett enda sammelsurium? Visst blir det så. Rörigt och oförusägbart. Högt och lågt om vartannat. Inte alldeles olikt ett vanligt liv där vardagligt och udda, högmässor och läkarbesök interfolierar varandra.

När jag hade förmånen att skriva i Kyrkans tidning som ledarskribent blandade jag också ganska friskt. Om det vanliga livet inte får anas utan snarare konsekvent sorteras bort blir det ansträngt. Jag fick många råd om hur jag skulle skriva och om vad. Bland de bättre råden var det som min företrädare gav: låt livet få ta plats och inte bara åsikterna. Ett råd jag har antagit som en egen hållning, detta anser jag, så ser min åsikt ut.

Så nu sitter jag här med min kyrkligt grundade oro för hur framtiden i församlingarna ska te sig. I Strängnäs stiftstidning Portalen uttalar sig teologen Ola Sigurdson. Jag kan inte gärna undanhålla stillsams läsare hans synpunkt på storpastoratsreformen. Han säger:

De nya storpastoraten som nu kommer till efter valet är förfärliga. Det är en katastrofal reform, men ger ett utmärkt tillfälle att toppstyra kyrkan...

De som ska bestämma i den nya organisationen får ett styvt jobb att vederlägga sådana synpunkter. Enda sättet är att ta hänsyn till församlingarnas nomineringar till församlingsården, att lägga maximalt ansvar på församlingsnivå och att ständigt söka samförstånd över parti- och åsiktsgränser. Men det lär krävas hårt arbete och stor kärlek till församlingarna om det ska lyckas.

Strax ska här dammas och dammsugas. Sedan ska jag tömma en gammal e-postlåda och rensa mitt digitala filarkiv. Därefter blir det ett läkarbesök. Under tiden sover huskatten, Sixten, the cat, i sin favoritfåtölj. Framåt aftonen ska jag följa hans exempel.

Bentäthet och betalningsanmärkning

Bentäthetsmätning står på programmet för dagen. Det kan behövas att benets kvalitet undersöks efter många är av medicinering med cortison. Prednisolon heter preparatet som många av oss transplanterade behöver äta. Risken är att skelettet urkalkas, vilket i sin tur ska balanseras av kalktabletter.

Inte för att jag har brutit mig. Till och med den mangling en berusad cyklist utsatte mig för med tillhörande saltomortal genomleds utan benbrott eller för den delen armbrott. Saltimortali lär på italienska betyda dödssprång eller hopp. Artisterna som normalt står för dessa akrobatiska övningar, högt eller lågt, har alltid imponerat på mig.

Upplevelsen är märklig när hus, gator och himmel virvlar förbi ögonen, när det i själva verket är man själv som far runt som en vante, innan det resulterar i hårdhänt kontakt, man slår i backen. Omtumlad linkade jag hem, hyfsat intakt, om än med skamfilad klädsel och en ramponerad cykel.

En kvart ska det ta att genomföra undersökningen. Något blir det kvar av den nya dagen. Vad som sedan ska ske med den har pensionärerna i den här familjen ännu inte planerat. En utflykt kanske? Eller ett bankbesök för att reda ut detta komplicerade system med pension från många små bäckar? De förenas av att alla hålla sig med egna och udda datum för utbetalning. Något pensionärerna borde klaga över. Protestera mot. Anmärka på. En annan form av betalningsanmärkning? Måhända.

Tillägg: Har nyss återkommit efter att ha blivit bentäthetskontrollerad två gånger. En kvalitetssäkringsåtgärd förstod jag. Men vad jag inte förstår är vilken mätning som vinner om det skiljer mellan de två? Tätast ben vinner? Roligaste bilderna?

Att benmätningen är en undersökning som kan rädda människor från onödigt lidande, genom att man upptäcker benskörhet i tid, känns gott att veta. Mitt resultat? Vet ej.

Partiledare slipper frågor om Svenska kyrkan

I vardagsrummet här intill talar partiledarna. De fäktas med siffror och ställer obesvarade frågor. Samtalsledarna försöker bjuda in till ordväxlingar och samtidigt behålla kontrollen. Det går sisådär. Det enda man med säkerhet vet är att frågan om världssyn och livsåskådning INTE kommer att beröras. Religion ska vara privat. Trots att politiska partier och partipolitiker vill bestämma i den Svenska kyrkan.

De fega (!) utfrågarna har under många år aldrig berört frågan om att några partier utöver att styra landet därtill också vill styra vad människor ska tro. Genom att behålla kontrollen över Svenska kyrkan. Man anar det vi (inom och utom partier) alltid förfasat oss över: sekulär makt över religionen, en utsträckt kontroll och styrning. På den här punkten känner jag hur lätt det är att ta i. Att av ren irritation göra jämförelser med diktatoriska system där politisk kontroll var vardagsmat på alla områden. Så är det inte här. Men blotta tanken att partierna som styr staten också har makten i landets största trossamfund får det att ropa i mig. Förstår Ni inte hur illa det är? I ett upplyst och modernt samhälle! Många är de som ungefär på denna punkt sagt emot mig. Sluta larva Dig, säger de. Vad har du emot kyrkopolitiker? Varför förföljer du seriösa och troende människor?

Så svårt är det att få en kvalificerad diskussion som kan diskutera principer och partier utan att göra det till rena personfrågor. Så länge nästan 7 av 10 människor i vårt land tillhör Svenska kyrkan är detta trossamfund extra intressant. Att hålla koll på, eller mera exakt: att kontrollera. Men med 7 av 10 medborgare som medlemmar så blir det också politiskt intressant! Därför borde de kritiska frågorna ställas. Därför upprepar jag mig intill utmattningens gräns. Ett slags: för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras...

Varför frågar man aldrig de ansvariga partiledarna i de partipolitiska debatterna om varför det är så viktigt att behålla den partipolitiska kontrollen över Svenska kyrkan? Nästa fråga borde ställas direkt till de partier som fortfarande tänker styra kyrkan: hur ska människor komma till KRISTUS om ni är religiöst neutrala? Vad vill Ni egentligen??? Tre frågetecken är denna verkligt viktiga fråga värd! Centerpartiet och Socialdemokraterna har som partier antagit Svenska kyrkans kyrkoordning och står därmed bakom målet och uppgiften att människor ska komma till Jesus Kristus och att gemenskapen runt Människosonen ska byggas upp och stärkas.

Kommentarer i övrigt är väl ganska överflödiga.

Inte kyrkan light!

Provåret för den nya handboken inom Svenska kyrkan tar snart slut. Inte har det varit så enkelt att använda den "nya handboken". Rent praktiskt har det helt enkelt inte funnits en handbok. Handboksförslaget ser ut som vanliga statliga utredningar, helt olämpliga att använda liturgiskt. Man har visserligen erbjudit en hjälp att göra agendor via nätet - men för en så omfattande förändring som handboksförslaget innebär känns det begränsande.

Relationen till de stora kyrkotraditionerna i världen har liturgiskt sett blivit otydligare i detta förslag. Samtidigt har man skapat nya alternativ som är både komplicerade och musikaliskt resurskrävande.

Språkligt och teologiskt finns mer att önska. Särskilt som de nya texterna i många fall inte håller fullt ut. Skulle det ha kostat på att låta Svenska kyrkans gudstjänströtter hållas levande och starka? Istället för att mota bort den liturgiska förnyelse som Artos missale samlat och uttrycker, hade man i förslaget till ny handbok kunnat infoga mycket mer av den rikedom den världsvida kristna kyrkan redan äger.

Redan nu bör man fundera över om det är rimligt och förnuftigt att än mer alienera dessa liturgiskt ganska enhetliga men teologiskt brokiga strömningarna inom Svenska kyrkan? Vad menar man sig kunna uppnå?

Tendensen att förkorta och förenkla har blivit alltmera omfattande. Man behöver bara läsa predikoturerna nästan var som helst i vårt land för att inse att den trenden snart trängt undan högmässan. Sommartid får man leta med ljus och lykta. Med denna "folklighet" tror man sig kunna locka människor åter till kyrkan. Om de som vill denna utveckling alls lyckas, inte mycket tycks peka på det, har man möjligen kunnat vinna enstaka men kortsiktiga framgångar. Regelbundna gudstjänstdeltagare lockas sällan av reduktion och frontförkortning. De behöver en gudstjänst som kan syresätta dem. Som ger kraft för den kommande veckans uppgifter och prövningar, De flesta vill inte ha kyrkan light - utan rikedomen, djupet och kraften i kyrkans levande arv.

Den kluvenhet Svenska kyrkan ger upphov till

Sorglig är den kluvenhet som Svenska kyrkan ger upphov till. Redan innan denna mening är färdigformulerad hör jag min gamle stiftsadjunktskollega inom mig, han som var den retoriska frågans mästare. Han säger: vad är det inom dig som får dig att uppleva en sådan kluvenhet. Så kunde det mesta reduceras till individuella psykologiska frågor.

Jag svarar lika envist nu som då att det kan vara kyrkan som äger problemet och inte enskilda personer. Men att reaktionen är stark och också har personliga rötter. Inom mig finns reaktionen mot talet om mångfaldens värde som ovillkorligen kolliderar med samtidiga och orimliga krav på konformitet och uniformitet med tidsandan. Alltså inte något personligt dilemma utan ett verkligt problem, teologiskt, organisatoriskt och socialt.

Kan man verkligen mena att firandet av gudstjänst är det mest centrala i kyrkan och samtidigt uppmuntra attityden att till gudstjänsten behöver man inte gå, den är i alla fall för gammalmodig, obegriplig och tråkig?

Kan man samtidigt anse att församlingen är kyrkans grundläggande enhet och att man inte behöver vara engagerad i församlingens liv för att fatta beslut om kyrkans gudstjänst och tro?

Kan man hävda Kristus som kyrkans hjärta och samtidigt mena att det viktigaste är att i kyrkans beslutsorgan representera dem som inte delar kyrkans tro?

Kan man hylla ekumeniken och den kristna kyrkans enhet och samtidigt ta avstånd från de stora kyrkotraditionerna i världen?

Evenemang och uppmärksamhet

Bokmässan är för hösten vad Almedalsveckan är för sommaren. På en och samma gång startpunkten och bekräftelsen på att årstiden är inne. Evenemangen färgar av sig så starkt i medievärlden att ingen behöver tvivla på att vi lever i ett litet land. Så är det och inget att reta sig på.

Kyrkomötet är däremot ett ofattbart anonymt arrangemang. De kyrkodagar som ordnas är också genomförda i relativt stark medieskugga. Vare sig det gäller den internationella sammandragningen eller andra nationella kyrkodagar. Några tusen deltagare av dem som på hemmaplan vill vara kyrka är inte fy skam. Ändå finns det mycket att lära av de tyska kyrkodagarna. Där vill de ledande politikerna medverka. Där sker mycket i ekumenisk anda. Radio, TV och tidningar står på kö för att fånga det som sker. Men så handlar kyrkodagarna också om sammandragningar med över 100 000 deltagare.

3-7 juni 2015 i Stuttgart finns det möjlighet att vara med. Då samlas man till de 35:e kyrkodagarna. Hela kyrkomötet borde åka dit, för att se, inspireras och lära! Någon med motionsrätt kanske kunde föreslå just detta?! Då kanske ett kyrkligt evenemang i Sverige kunde samla fler och nå längre. De gamla kristna riksmötena (G-72, V-77, J-83, Ö-89 osv) skulle kunna träda fram i ny skepnad, för visst borde kyrkodagar i vårt land kunna vara ekumeniska. Tänk om de svenska kyrkodagarna kunde bli för sensommaren vad Bokmässan och Almedalsveckan är för...

Snaskigt är ordet

Vad ska en före detta statsministerfru behöva utstå? Det är inte en fråga som engagerar folkets bredare lager, måhända. Men likafullt? Förtjänar man i den positionen att få sina privata förhållanden ventilerade i detalj?

I Sveriges Radios nattprogram Vaken, som fick mig att bryskt vakna alldeles nyss, sisådär kvart över fem, roade sig programledaren med att diskutera vilka fastigheter denna person bott i och den hon nu köpt. I detalj gick radioprataren igenom huset med dess olika detaljer, t ex som tvättnedkast. De gemensamma barnen nämndes vid namn och deras ålder angavs. Hennes inkomst kom på tal och husets pris i förhållande till denna inkomst presenterades.

Vilket allmänintresse har det var och hur denna person bor? Journalistiskt är det obegripligt. Enda rimliga skälet att ge offentlighet åt sådana uppgifter vore om hon själv beslutat att berätta om var hon ska bo, vilka barn hon har och vad de heter samt diskutera hur stor del av inkomsten ett nyinköpt hus skulle kosta.

Vilken typ av tidning skulle finna det intressant att vältra sig i sådana uppgifter? Inte är det direkt någon toppenprodukt. Vad för slags radio vill göra det? Skvallerradio? Snaskighetsradio? Utsätta folk för risk radio? Sveriges Radio håller väl inte på med sådant?

Katten påminner om en större närvaro

En katt kan fylla hela synfältet. Kommer den tillräckligt nära är den allt jag ser. De flesta djur har den förmågan. Fråga bara den unga hästskötaren som lutar sitt huvud mot hästens hals. Eller den som har husdjur, inne. Ta bara en tax och borra ömt in huvudet i hundens sida. Hund överallt.

Min katt tar inte bara plats i synfältet, utan fyller mina bloggar. Så till den grad att vännerna tröttnar och främlingarna vänder sig bort. Men inget finns att göra. Valet är inte längre mitt.  Katten, Sixten, the cat, påminner ständigt om en större närvaro.

När han inte finns i min omedelbara närhet förvandlar han mig till en sökare. Var är du? Finns du? Gömmer du dig för mig? Så håller jag på, bara för att upptäcka sanningen. Sixten ligger på en plats där han har full uppsikt över mig. Han har haft det hela tiden. Det är jag som är i blickfånget hans. Så gott som varje gång. Jag söker.

Sixten träter jag på. Han kan få min frustration. Irritation och oro. Han kloar på möbler vilket utlöser mina protester. Han får verkligen höra. Mer än vad några revor i en sliten fåtölj förtjänar.

Framåt natten. Smyger han inpå. Snart andas han regelbundet och långsamt. Min arm, ibland min handflata, blir fuktig av hans andedräkt. Då krymper alla de bekymmer som gror. Som växer och frodas utan synbar näring. Som lyckas nå de inre sprickorna med sina rötter.

Aningen är den känsla som katten förstärker. Han stryker sig mot ett ben, Så naturligt att det är osäkert om beröringen hann registreras. Den smidiga och silkeslena katten nuddar vid dig när han går förbi. Som i distraktion. . En vänskap inte olik relationen till medmänniskan. Men där finns andra inslag. Om jag bara kunde komma på vad det påminner om

Då, i samma ögonblick, påstår någon att det där med katten bara är kemiska reaktioner i en undanstoppad och välskyddad hjärna. Inget annat. Jag skakar mitt huvud så att de kemiska reaktionerna sätter igång. Det är så tvivlet på kemin blir till. Man skakar på huvudet.

Berusande mörker

Hur många damer som helst. Bänkade sig i aulan på femte våningen. I före detta höskolan på Gotland, numera Uppsala universitet, i Visby. Theodor Kallifatides skulle tala om sin resa från barndomens Grekland till vuxenlivets Sverige. En resa från glömda ord på en papperslapp i pappa lärarens innerficka på kavajen till redaktör för BLM. Han lyfter fram ord och håller dem framför den välvilliga skaran lyssnare. Vi får se brudens utstyrsel och huvudbonad.

Om kvällen slocknar värmeelement, television och lampor, allt. I hemmet. Jag snubblar på gungstolen. Slår i bokhyllan. Drämmer ett knä i en pall. Som någon borde ha ställt undan. Mörker är värre än något berusningsmedel. Inte för att jag vet något om sådana substanser. Men mörkret får jag hårdhänt känna på.

I nattduksbordet ligger en minimal ficklampa. Som man kan veva igång. Den är sin egen generator. Ljuskäglan faller prompt på alla hinder vi fyller huset med. Inga proppar har gått. Ser det ut som. Till sist återstår bara skåpet utomhus. Skåpet ingen hade noterat förrän det blev mörkt.

Nästa problem. En frånvarande låsmanick. Hålet ler åt den stressade felsökaren. Ett redskap fattas. Hur öppnar man ett proppskåp: utomhus i natten? En skruvmejsel driven av människans desperation dyrkar efter fem minuters fruktlösa ansträngningar upp metallskåpet. En huvudsäkring har gått. Den har tappat sin lilla skruv. Huvudbonaden som avslöjar om allt är i sin ordning. Eller i strömlös oordning.

Undrar om Theodor Kallifatides stött det ordet? Huvudsäkring. Keps, basker, hatt, huvudsäkring. Kompareras det så? Nog fanns det väl proppskåp i Grekland? Med några överordnade superproppar. Huvudsäkringen här kan man ännu steka ägg på, Så rykande varm är den. Har den några undersåtar? Finns det några hand- eller fotsäkringar. Eller är det bara proppar, Vanliga 16 ampereproppar som inte alls sitter som proppar i ett system. Utan som möjliggörare. Underlättare. Men utan huvudsäkring har de ingenting att syssla med.

Ringer en hjälpsam granne, en vän i nöden, som i sin tur väcker upp hela bygden. Det närmaste han kan komma är 20 ampere, men min huvudsäkring är en stursk 25 amperare. Någon timme senare bultar det på dörren. Grannen har fått tag på en bekant som är elektrikare. Han har proppar och säkringar som ingen annan. En 25:a är som nubb för honom. Generöst nog har han donerat en obegagnad och felfri säkring till strömlösa Stenström. In med den i skåpet. Skruva, skruva, skruva.

Nu har upplysningen kommit. Säkringen hummar lyckligt bakom sitt porslinsskal. Själv har jag börjat gnola. Din klara sol går åter upp, i vardagsrummet vårt...

Äntligen lite nordisk närhet och samverkan

Kyrkomötet klarar sig undan. Är inte det konstigt? När allt annat ska slås samman. Till stora enheter. Med färre beslutsfattare. Färre förtroendevalda. Vilket slöseri att ha en Svensk kyrka med ett enormt kyrkomöte! Vi ingår faktiskt i ett nordiskt samarbete. Det finns ju till och med ett nordiskt biskopsmöte. Har jag hört. Det måste vi utnyttja. Göra något av.

Vi kunde väl slå samman våra olika folkkyrkor till en nordisk kyrka. Se till att vi fick ett kyrkomöte och en kyrkostyrelse. Fiffigt! Så kunde varje land få ett eget kyrko-råd. Utsett av det nordiska kyrkomötet.

Det skulle rida spärr mot kommande ekonomiska kriser. Så mycket pengar skulle sparas. Vi skickar helt enkelt ansvaret uppåt. I kyrkan. Till nordisk nivå. Och så hävdar vi att det innebär större inflytande för varje lands kyrka! Ingen skulle väl tro på det. Egentligen. Men sägs det tillräckligt ofta, så... Tänk vad vi skulle spara. Färre ledamöter. färre resor, färre utredningar.

Subsidiaritetsprincipen, detta att besluten ska tas på lägsta möjliga nivå, kunde vi utveckla. Göra något bra av. Ordet är så krångligt så nästan ingen ens kan uttala det. Det gynnar vår fina reform. Vi hävdar helt sonika att subsidiaritet sköts bäst på nästa nivå. Ovanför. Där man har nödvändig överblick. Utblick.

Nu så blir den nordiska kyrkliga arbetsmarknaden äntligen öppen. Pipkragarna kunde få spridning! Personellt och ekonomiskt. Lyfts alltså ansvaret till högre höjder. Det skulle man kunna utveckla teologiskt. Jag lyfter ögat. Upp min tunga. Vi borde nöja oss med en ledande biskop. Som chef. Andra biskopar får bli arbetsledande biskopsmedhjälpare. Ett slags katolsk ledningsmodell. Energisparande!  Färre får göra flera personers jobb. Över andras huvuden. Senkrecht von oben! Det är modellen! Anpassad för lutherska kyrkor i den höga och kalla nord.

Vi kunde kalla reformen något som slår an. Något vänligt och övertalande. Något klokt och förståndigt. Som sammanfattade vad vi vill åstadkomma. Nu vet jag. Vi kallar reformen Närhet och samverkan.

Kantarellkartell

För första gången på länge blev familjen tvungen att plocka kantareller. På torget. Våra svampskogar stod tomma och övergivna. Svampen i Örebro (inte turistattraktionen vårt vattentorn) kom från Dalarna eller Bergslagen. Men i de närbelägna skogarna stod inget gult svampguld att finna.

Torgkantareller fick det bli. Till ett rejält tilltaget kilopris. 180 riksdaler! Det märkliga var att priset var ett och detsamma i alla stånden. På hela torget. Min prisundersökning började naturligt. Som jakt på billigare svamp. Men torghandlare efter torghandlare gav mig samma besked. 180 kronor. Den enda lilla variationen bestod i att några försäljare tog ett högre hektopris. 180 kronor kilot eller 20 kronor hektot, sa de. Man får hoppas att ingen begärde 10 hekto. Då hade det nästan blivit som vid den kyrkliga försäljning där någon ropade ut priset på en vara, 5 kronor styck, 20 kronor för 2.

Kantarellkartell, tänkte jag när denna prissamverkan stod klart för mig. Men till slut stod en nygräddad kantarellpaj på bordet. Hemmavid. Då glömdes priset. Och annat oroande. Då gällde bara ren och oförställd njutning...

Tro och politik, en gång till

Tro och politik hör ihop är rubriken på Strängnäsbiskopen Hans- Erik Nordins ledare i stiftstidningen Portalen. Nr 4, 2013. I sin korta text polemiserar han mot dem som hävdat att Svenska kyrkans företrädare uttalar sig mest i politiska och etiska frågor. Men vad vi behöver nu är mer av Gud och Jesus. Biskopen anser att påståendet väcker två frågor: dels frågan om och varför kyrkan ska syssla med politiska frågor, dels frågan om trosfrågorna ska föras ut på torget.

Redan dessa frågor, denna problemformulering, bortser i stort från sammanhanget och kontexten där kritiken lyfts fram. Tydligast i Svenska dagbladet där Maria Ludvigsson i en uppmärksammad ledare i juli skrev att det behövs mer Gud i kyrkan! Hon påstod bland annat följande:

Den socialdemokratiska ambitionen att ”demokratisera” det civila samhället och inlemma varje frivillig gemenskap i det partipolitiska projektet, har sannolikt bidragit till den kommunalpolitiskt organiserade kyrkan. När kyrkan 2001 skildes från staten blev hon, slarvigt uttryckt, av med pengarna och medlemmarna men satt kvar med den politiska strukturen. Trots att hon nu kunde slippa partioket och de kyrkopolitiker som hellre gick på sammanträden än infann sig på högmässorna, fann hon sig och lät allt vara som förut.

Med den partipolitiska ordningen blev naturligt nog även politiken kvar. Svenska Kyrkan har exempelvis åsikter om miljö, socialförsäkringar (minns Påskuppropet), Israels säkerhetspolitik och biståndspolitik. Vill man däremot få veta vad samma kyrka anser om synden och förlåtelsen eller livet efter döden är det svårare.

Synpunkterna om behovet av Gud och Jesus i kyrkan har dessutom, särskilt under debatten inför kyrkovalet, formulerats av flera andra. I en artikel i Världen idag kritiseras flera nomineringsgrupper/partier för att de i valrörelsen glömde Gud och Jesus.

Hans-Erik Nordin frågar i sin ledare om kyrkan ska agera i klimatfrågan, i flyktingfrågor och i frågor som berör de utförsäkrades situation? Är detta exempel på en kyrka som förlorat sin själ och gått över till en politisk agenda?

Hur man svarar på den frågan beror väl på hur grunden för agerandet, skälen till engagemang, ser ut.  Om ställningstagandet hämtar kraft och inspiration från kyrkans tro och tradition, dess bibeltolkning och egna övertygelser så blir det ganska oproblematiskt med politiska ställningstaganden. Men om aktionerna drivs fram huvudsakligen utifrån nomineringsgruppernas partipolitiska sympatier, då blir det betydligt mera kontroversiellt!

Kyrkan behöver inte låna ideologiska fjädrar från andra utan har en alldeles egen livsåskådning (!) som kan och ska motivera eventuella ställningstaganden. Om en kyrkas hållning då råkar sammanfalla med olika politiska gruppers ställningstaganden är en helt annan sak, än om de motiveras och drivs som relativt sekulära kampanjer. Alternativet är inte det Nordin tycks frukta – utebliven aktion.

I valrörelsen har efterlysningen, mera Gud och Jesus, handlat om en uppenbar och påtaglig brist vad gäller kyrkans tro i valmaterialen. Istället har partiideologierna lyfts fram. Ett exempel är när man eftertryckligt drivit att i kyrkan behövs t ex  socialdemokratiska värderingar. Överbetoningen av det partiideologiska och mörkandet av kristen tro är det dilemma kritikerna pekat på när man efterlyst mera Gud och Jesus i valrörelsen och i kyrkan. Svaret på en sådan kritik kan rimligen inte vara att Gud finns i allt som sker.

Hans-Erik Nordin fortsätter: För det andra behöver kyrkans röst i trosfrågor höras i offentligheten. Det kan inte vara rimligt att de profilerade trosuppfattningarna stängs inne i kyrkorummen och i gudstjänstens sammanhang. Då undrar jag självfallet vem eller vilka som har menat att tron skulle låsas in i ett gudstjänstrum? Har någon drivit en sådan inlåsningsstrategi? Det diskutabla är väl om det kyrkan gör offentligt inte har sin förankring i kyrkans inre liv, i gemenskapen kring Ord och sakrament utan blir mera ett tyckande utifrån allmänmänskliga hållningar. Inte för att det är något fel på det gemensamt mänskliga utan för att en kyrka inte kan reduceras till vanlig hygglig medmänsklighet. Kristi kyrka har faktiskt något mer att erbjuda.

Biskopen skriver: Det finns inget att dölja. Vad kristen tro har att säga idag om synen på skapelsen, Kristi gudomlighet, Jesus uppståndelse och om andlighet i stort är i högsta grad relevant. Jag tror att det är viktigt att hålla samman tro och liv, tro och etisk reflektion, tro och politik. Här blev det enklare att hålla med. Men sker det verkligen att kyrkomötet till exempel agerar så? I valrörelsen fanns det anledning att tvivla på att alla nomineringsgrupper tänker så. Då, alldeles nyligen, var det från partipolitiskt håll ofattbart tyst om att man ville hålla samman tro och liv, tro och politik. Därav efterlysningarna.

Det har stor och avgörande betydelse om man ser kyrkan som en institution vilken som helst där majoritetens åsikt ska råda. Eller om man förstår att kyrkans själ hör hemma i dess centrum, nära altaret och i mässans mysterium. Det borde vara självklart för alla som styr i Svenska kyrkan att kyrkans tro inte är något som ska avgöras genom politiska majoriteter. I så fall vore Svenska kyrkan snart utan både barnet och badvattnet.

Tro och politik ska hållas samman. Absolut! Där är jag helt överens med biskop Nordin. Men då handlar det inte om partipolitiska ställningstaganden, vilket alla Svenska kyrkans biskopar oftare borde inskärpa med stor tydlighet.

"Eliten" ska växa

Samtliga borgerliga partier, förutom Centern, har tagit ett steg tillbaka från direkt partiengagemang i Svenska kyrkan. Om det kan man tycka att steget är för litet och fortfarande ger partipolitiken för stort inflytande, även om partikanslierna i de flesta fall tagit flera steg tillbaka. Så noterade de borgerliga partierna också överlag sämre valresultat än tidigare. Det skulle kunna återspegla att partiapparaterna i moderpartierna inte mobiliserats för att partianhängarna skulle gå och rösta.  

Om partipolitiseringen av Svenska kyrkan lär striden efterhand stå allt starkare. Det blir ohållbart när man kan börja tala om en centerförsamling eller en socialdemokratisk församling. Ett trossamfund, en kristen kyrka, kan inte ha politisk partifärg. Det borde även biskopskollegiet våga tala tydligt om. Särskilt inte om kyrkan ska vara en kyrka för alla, som man här och där påstått i valrörelsen.

Dessutom, och det upprör mig, fortsätter talet om troende människor som en elit! Det är rent åsiktsförtryck! I en kristen kyrka mobbar man de som vill leva i enlighet med sin tro. När ledande personer i kyrkan tar sådana ord i sin mun för att döma ut kyrkans kärna, utan att bli motsagda, är krisen ett faktum. Själva tillhör de ofta partieliten. Den inre kärna som får bestämma, t ex om kyrkopolitik!

Enligt kyrkordningen ska arbetet i kyrkan inriktas på att människor ska komma till tro på Kristus. Det måste väl också handla om det egna partiets medlemmar? Motsägelsefullt eller hur. Det finns alltså krafter som har beslutsansvar i Svenska kyrkan som arbetar för att ”eliten”, som man vill hålla nere, ska bli större! Eller?

Sverigedemokraterna fick gratisreklam i kyrkovalet

Riskfritt är det inte! Att utse ett obskyrt och extremt parti till huvudmotståndare i ett val. Som Socialdemokraterna gjorde. Tack vare all reklam och uppmärksamhet lyckades Sverigedemokraterna fördubbla sin representation i kyrkomötet!

Sverigedemokraterna har inte haft mycket till egen kampanj. Några enstaka insändare i lokalpressen har varit det mest synliga. I Örebro ställde SD inte ens upp i det lokala valet!!! Tack vare skrämselpropagandan och det egendomliga valsystemet kunde SD trots bristande församlingsengagemang göra en förstärkt inbrytning i Svenska kyrkans kyrkomöte. Som om kyrkan nationellt vore något utan levande församlingar!

Negativa kampanjer riskerar alltid att förstärka den eller de som angrips. Det är naturligtvis så generande att Socialdemokraterna kommer att förneka denna koppling. Jag hoppas att erkända och kloka valanaylitiker kan hjälpa kampanjmakarna att förstå detta samband...

Nu blir det spännande att se alla Storpastoraten i praktiken. Kommer gudstjänstlivet och det lokala engagemanget att blomstra? Blir det stor självständighet? Lokalt självbestämmande? Eller...?

Osmaklig valkampanj visar sig vara s-märkt

Socialdemokraternas kampanj inför kyrkovalet blir alltmera generande och avslöjande. Man målar en hotbild som ska skrämma folk till valurnorna. Så gör det stora partiet Sverigedemokraterna till sina värsta fiende – som om de idag vore ett verkligt hot inom kyrkan. Enda hotet är väl att valsystemet gör det möjligt att utan församlingsförankring använda kyrkomötet som plattform inför andra partipolitiska val! På församlingsnivå saknar Sverigedemokraterna i princip säte och stämma. Direktvalen till högre nivåer är den inträdesbiljett de behövt. På sikt kan SD komma att blir ett verkligt hot. Där är vi inte idag med partiets antikverade nationalism och marginella roll på ytterkanten.

Man undrar, jag frågar, vad det är för en kyrka de ser, dessa näst intill anonyma fiendebildskonstruktörer? Var finns alla dessa fanatiker och hatare? Vilka är de? 

Kampanjen Vem orkar rösta bygger på att röra ihop Sverigedemokrater och andra enstaka personer och  udda exempel för att de gemensamt ska framstå som verkliga hot. De är osmakligt och ger en grovt felaktig och skev bild av vilka som går och röstar i kyrkovalet. Även människor med åsikter man avskyr har ju rätt att rösta. Syftet med denna konstruerade hotbild kan inte vara någon annan än att till valurnorna skrämma fram alla dem som dåligt känner förhållandena inom Svenska kyrkan. De som inte har samma inblick eller intresse för kyrkans liv och vardag som de aktiva besitter.

Denna kampanjsida svarar på sin egen retoriska fråga om vem som orkar gå och rösta på följande vis:

Män som ratar kvinnor som präster

(En artikel i Världen idag om Dag Sandahl och Bo Brander sägs vara ”källa”.)

De som vill förbjuda homosexuella att bli präster

(”Källan” är en artikel om en kyrkoherde som betett sig diskriminerande mot en arbetssökande. Har inte med något förbud mot homosexuella präster att göra.)

De som kämpar för en ”svenskare” kyrka

(Källan är ett tidningsreferat av ett tal som SD:s partiledare hållit.)

De som vill stänga kyrkans dörrar för flyktingar

(Hänvisning till Avpixlat)

KD-anhängare som vill förbjuda äktenskap mellan samkönade

(”Källan” utgörs av en artikel från 2008, innan samkönade äktenskap fanns.)

Sådana som översätter ”jämställdhet” med ”tokfeminism”

(En enstaka bloggare får utgöra ”källa”, en SD-anhängare som uppmanar människor till att gå med i kyrkan, rösta på SD och sedanlämna kyrkan (för att slippa betala medlemsavgiften)

Den konservativa, bokstavstrogna, kristna högern

(Ett debattinlägg i diskussionen om könsneutrala äktenskap på Brännpunkt i SvD år 2009 anges som ”källa”)

De som vill motarbeta dialog mellan religioner och trossamfund

(Hänvisning till Avpixlat)

Homofober som föraktar kärlek mellan personer av samma kön

(Som ”källa” länkas till en artikel som Erik Johansson skrev 2009 om förslaget till samkönad vigsel i Svenska kyrkan. Det är orimligt att kalla Erik Johansson eller hans artikel för homofobisk)

Så där håller det på. Här följer resten av påståendena man lyfter fram för att visa hur hotad Svenska kyrkan är av att somliga människor röstar:

De som tycker att feminism är ”osakligt tjat”

De som säger att ”modemedvetna och utseendefixerade homosxuella män” är ”hedonismens överstepräster”

De som tycker att en biskops deltagande i regnbågsparaden ”uppmanar till promiskuitet”

De som påstår att islam ”ger jordmån åt terrorism och heligt krig i religionens tecken”

De som använder bibeln som konservativt slagträ

Präster som umgås med ökända antisemiter på sin fritid

Abortmotståndare och Ja-till-livet aktivister som vill begränsa kvinnors makt över sina kroppar

Sverigedemokrater som vill använda sitt inflytande i kyrkan till att jaga papperslösa

De som kombinerar svensk kyrkopolitik med tysk nazism

Man kan se Vem orkar rösta HÄR.

Tidningen Dagen berättar idag om denna sajt och dess innehåll. Där kan man läsa en kommentar från en ledande socialdemokrat. Olle Burell, S-ledare i kyrkovalet, berättar att en lokal S-förening ligger bakom hemsidan. Han tycker sig inte se några problem med vare sig "anonymiteten" eller innehållet i texten

-Den som upprörs av påståendena där har problem, inte jag, säger han.

Att sakna sensorium för fair play och inte uppröras av svepande och grova beskyllningar är verkligen ett problem! Måhända var det naivt, men jag hade för mig att i kyrkans sammanhang var okvädingsord, etikettering och stämpling av motståndare något som tillhörde det förflutan. Så fel jag hade.

Det har varit betydligt renhårigare att dels tydligt ange vem som står bakom sajten och dels att på allvar diskutera Sverigedemokraternas politik och att ifrågasätta den. Att som nu med stereotypa etiketter måla f-n på väggen och stämpla vitt och brett känns mest osmakligt och olustigt. Jag förväntar mig mer av ett etablerat och stort riksdagsparti!

Vem frågar Lööf och Löfven hur människor ska komma till tro på Kristus?

Stefan Löfven säger i dagens Kyrkans tidning följande: Vi tycker att våra värderingar om solidaritet och jämlikhet ligger rätt i kyrkan och också ska prägla Svenska kyrkan… Man kan verkligen undra vems värderingar och vilken åskådning som ska prägla kyrkan. Den svenska arbetarrörelsen växte fram under 1800-talet och uppfann naturligtvis inte själva en hel hoper värderingar. Den franska revolutionens stridsrop skallade långt tidigare.

De första kristna församlingarna som uppstod ungefär 1800 år före svensk arbetarrörelse hade en uttalad ide om att solidariskt dela sina tillgångar, allt det man hade. Ibland har olika politiska vänsterrörelser velat hävda detta som sina egna idéers ursprung. Urkommunism har denna delandets praktik t ex kallats. Men idag har man vänt på förhållandet. Det är det egna partiets värderingar som ska prägla kyrkan. Det är då diskussionen om vilken betydelse Gud och Jesus har blir aktuell.

Mer än lovligt vagt är påståendet att Jesus är en naturlig del av kristendomen. I själva verket finns ingen kristendom utan en tro på den levande och uppståndne Herren Jesus Kristus.

Ledarna för de politiska partier som ställer upp i kyrkovalet som partier slipper oftast undan. Möjligen ställer Dagen och Kyrkans tidning några initierade frågor. Men reportrarna på de stora drakarna tycks helt missa den märkliga inställningen att religiöst neutrala partier samtidigt har beslutat att man vill att människor ska komma till tro. Står de som partier verkligen bakom förhoppningen att alla ska komma till tro? Uppmanar man sina partimedlemmar att låta döpa sina barn eller uppmuntras de unga att gå och läsa för att konfirmera sig?  

Kyrkoordningen formulerar församlingarnas och kyrkans uppgift så här: Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Vem frågar Stefan Löfven hur det ska gå till? Vem kräver besked av Annie Lööf? De partier de leder vill detta. Åtminstone så länge de befinner sig innanför kyrkportarna. Men i nästa sekund är sådana tankar som bortblåsta. Hur trovärdigt är det?

Kyrkan som riskerar att alldeles glida isär

Riskanalys är väl ett sätt att försöka begränsa skadeverkningar i många olika sammanhang. Mig veterligt är Svenska kyrkan inte inne på det spåret. Trots att det kunde vara befogat. Kyrkan håller sig nämligen med en organisation där det finns faror och risker.

Svenska kyrkans olika nivåer borde hållas samman på ett helt annat sätt än vad som sker. Direktval till stifts- och riksnivå klipper av de band som rimligen bör hålla samman kyrkans olika nivåer. Risken är att nivåerna betraktas som varandra oberoende. En betydande risk är också att man i vissa frågor från nationell nivå helt enkelt underlåter att ta reda på, alternativt struntar i, hur och vad man egentligen tänker i församlingarna. Oerhört allvarligt!

Svenska kyrkans olika övergripande nivåer kan inte och ska inte vara oberoende uttryck för vad kyrka är. Risken att få kyrkomötesledamöter vars engagemang i en församling är svalt eller obefintligt kan med nuvarande valsystem komma att växa. Övertygelsen om att den nationella nivån är en slags sammanfattning och den främsta representanten för kyrkan förklarar också till viss del varför åsikten att medlemmen först tillhör Svenska kyrkan och sedan, i andra hand, hör hemma i en församling. Hela varumärkestänkandet understryker först företaget, den övergripande organisationen. När det är det omvända som gäller.

Vad man med ett sådant tänkande riskerar att förlora är insikten om att det är varje församling som bär kyrkans helhet. Inte strikt sociologiskt eller organisatoriskt, men teologiskt och andligt. Församlingsgemenskapen är den plats där kyrkans uppdrag utförs. Bland människor där de bor och verkar. Där firas gudstjänst, där undervisas, där utövas mission och diakoni. Viktigast av allt är själva kyrkans källa. Där firas gudstjänsten med Evangeliet och Kristus själv i centrum. Eukaristin gör oss åter och åter till ett Guds folk. Vi binds genom Kristi utgivande närvaro samman inte bara med stiften och den nationella nivån utan med andra kyrkor och samfund i vår närhet. Ja, med hela den världsvida kyrkans stora familj!

Den rimliga ordningen är att det sker lokala direktval till uppdragen på församlings- och pastoratsnivå. Därefter borde indirekta val äga rum. Då kan inte de olika nivåerna inte lösgöras från församlingens uppdrag att förvalta sakramenten och rent och klart förkunna Guds heliga ord! Då inträder också tanken att man inte bara är representant för en nomineringsgrupp (!) utan faktiskt representerar församlingen, inte bara meningsfränderna, och dess uppdrag på kyrkans övriga nivåer.

När kyrkovalet äger rum den 15/9 bör man lägga sin röst på dem som hävdar att kyrkan ska ha lokala direkta val men indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomötet! För att undvika risken att kyrkan alltmer går i otakt, glider isär och går sönder.

Hemförsäkring, ångervecka, returrätt

En ny dag. Vad ska det bli av den? Jag har redan hunnit gräla med en sjuksköterska per telefon. Inte för egen räkning, utan för någon annans räkning. När risken började bli överhängande att vi inte skulle bli mottagna på vårdcentralen utan bara hänvisade till en annan - då höjde jag rösten. Tänk att det ska behövas i Sverige? Behandla en sjuk hjälpsökande som något man helst vill slippa. Ring någon annan. Vi vill inte...

Dessutom visade det sig att det beställda avbeställningsskyddet för den resa vi skulle gjort, om inte hälsan vacklat, inte stod med på räkning. Det borde jag ha kollat - men har man beställt har man väl? Aldrig mer en beställning utan att ha undersökt hemförsäkring, ångervecka, returrätt och avbeställningsskydd. Aldrig mer ta något för givet. Varje räkning ska läsas. Som vore det Ett testamente, nytt eller gammalt. Hade jag bara betalat med kort hade kortet garanterat avbeställningen.

Man kan tycka, jag tycker, att ett läkarintyg verkligen ska gälla. Att sjukdom inte räknas såvida man inte betalat pengar för länge sedan är så sjukt! Ett hundra procent får man betala om man avbeställer tätt inpå. Så varför alls avbeställa?

Får höra att en vän blivit lurad av en telefonförsäljare. Ska man nu behöva sluta svara? Eller själv spela in alla telefonsamtal. Men, man kanske kan kolla med NSA om de kan orda en kopia? På vad som verkligen blev sagt. Om leverantören försöker glömma att köparen har rätt till en kopia på deras inspelning av det "ingångna" avtalet...

Ett radioklipp

Så fick jag komma till tals i Radio Gotland. Kändes hedrande och stort för en numera ganska gammal      
hemöpatriot. Lyssna själv, om du får ork och lust:
HÄR

Tack och åter tack.

Några tacksamhetens ord efter många års tjänst...-

Om festen än Mig haver prisat

förutan Er vore jag snart

helt vilsen. Som livet oss visat

gemensamt vi kan skåda klart.

Må allt gott som skett bliva prisat:

Er insats är stor! Underbart!

Jag önskar så innerligt Tacka!

För vänskap, gemenskap, för allt!

Ty åren som gått minns vi, ack, ja!

I hjärtat mitt gömmer jag allt!

Min darrande läpp, ord som hackar

får tala när rösten gör halt!

Jag ärones ord högt hört skalla

- de landar hos dig och hos dig...

Församlingen byggs utav alla

och äran är Guds i all tid!

Barmhärtigt och nådigt han kallar

ett vandrande folk hem till sig

Vad har jag inte hållit på med?

Backspegeln kommer allt oftare till användning. Inte bara vid bilkörning. Utan vid funderingar över det arbetsliv som varit mitt. Så otroligt mycket spännande och meningsfullt jag fått vara med om. Skribent i Kristet forum. Ordförande i KRISS. Studentpräst i Örebro. Ratats vid prästerskapets val till domkapitlet. Utsågs till generalsekreterare i Svenska Ekumeniska Nämnden. Rest i Sydafrika under apartheiddiktaturen. Tolkat Desmond Tutu i direktsänd TV. Deltagit i Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Vancouver. Arbetat med grundandet av Life & Peace institutet i Uppsala.

Kyrkoherde i Längbro församling. Sjungit i kyrkokören i Längbro. Tappat rösten under en predikan. Tillhört Livsåskådningsredaktionen vid TV 2 i Örebro. Varit kulturskribent och kolumnist ( under rubriken Närsynt) i Nerikes Allehanda. Varit länsordförande i Hyresgästföreningen. Suttit i kyrkomötet. Arbetat som ärkebiskopens högra hand. Varit med vid den koptiske påvens besök i Uppsala. Utsedd till Chefredaktör för Kyrkans tidning. Besökt Kina och olika kyrkor där. Intervjuat kardinal Cassidy om Rättfärdiggörelseläran. Gått i dialys nästan ett år. Blivit njurtransplanterad efter en unik vändonation. Och hur mycket mer som helst. Vad har jag inte hållit på med, undrar jag ibland.

Arbetat fantastiska 14 år som kyrkoherde i Örebro Olaus Petri församling. Ömsom vin och ömsom vatten. Tvingats strida, t ex för katolikers rätt att arbeta i Svenska kyrkan och för församlingars självstyre. Och nu på söndag blir det avskedspredikan.

Vill man tjäna kyrkans Herre?

Kyrkovalet gäller något mycket mer än att få kandidater valda till kyrkliga förtroendeuppdrag. Det handlar om hur man ser på Svenska kyrkan och hennes uppdrag. Om kyrkan förstås som en organisation, vilken som helst, kan man förmodligen anse att tros- och religionsneutrala sammanslutningar och partier bör ställa upp sina kandidater. Men kyrkan är något annat, något mer, och hur "nomineringsgrupperna" förhåller sig till en sådan profilerad kyrka blir en verklig prövosten.

Sekulära politiska grupper och partier erkänner inte något som står över folkviljan. I Svenska kyrkan är Kristus kyrkan huvud, hans namn är över alla namn! I han namn skall alla knän böjas. Lyhördheten för och viljan att göra Guds vilja är i en kristen kyrka det allt överordnade.

Nu börjar röster höras som verkar vilja raljera med kyrkans tro och då blir det som om man önskar förlöjliga denna kyrkans grund. Tävling i fromhet ska väl kyrkovalet inte vara, säger man. Spelar det någon roll om man nämner Guds namn eller Jesus i valprogrammen, frågas det retoriskt. Svaret är enkelt. Klart att det spelar roll.

Hur de personer som väljs och deras basorganisation förhåller sig till Gud och Kristus avgör deras handlande. Om partiet eller gruppen inte ser som sin främsta uppgift att tjäna kyrkans Herre, i och utanför Svenska kyrkan, finns det anledning att kräva besked om vilka intressen som skulle kunna vara viktigare!

Dessa frågor kan självfallet reta och uppröra. Men de är ställda av uppriktigt intresse. Och av förvåning över svårigheten hos flera grupper som vill leda Svenska kyrkan att låta kyrkans tro genomsyra valprogrammen. På intet sätt vill jag ifrågasätta deras kandidaters uppriktiga tro och goda vilja. Men tänk om det är så att personerna vill arbeta i enlighet med en gudomlig vilja, men att partiet eller gruppen aldrig kan gå med på att en sådan Guds vilja ens finns...

Hur blir man delaktig i en gudstjänst?

På facebook invände någon mot tankarna i mitt förra blogginlägg om gudstjänsten. Tveksamheten formulerades sålunda: Hmmm, gudstjänsten är väl en mötesplats, en fest där alla inbjudna bidrar till "stämningen"? Inte en föreställning som framförs av några aktörer för en publik som passivt tar emot "underhållningen" och sedan applåderar eller kastar tomater? Vart tog delaktigheten vägen?


Att gudstjänsten skulle vara en föreställning lär jag vare sig ha påstått eller antytt. Tanken att gudstjänstdeltagare är passiva får mig i min tur att undra. Duger enbart det deltagande som innebär att man som person blir hörd eller sedd av alla? I en gudstjänst är knappast målet att man ordnar den festliga ”stämningen”. Vad menas egentligen med att alla bidrar till stämningen? Är det ett allmänt vittnesbördsmöte som avses? Betyder det att alla måste säga något med egna ord? Eller att var och en som person ska göra något speciellt utanför liturgins mönster och ram?

I en högmässa finns många uppgifter som ska utföras. Då är det bra att många medverkar. Somliga församlingar löser det genom gudstjänstgrupper. Andra genom att fler olika grupper ansvarar för bestämda uppgifter som t ex värdskap, textläsningar, sånginsatser, förböner med mera. Men alla lär knappast kunna få sådana uppgifter, även om vi säkert kan bli bättre på att öka den typen av delaktighet. Även barnen ska kunna få meningsfulla uppdrag i en gudstjänst!

I min församling finns det särskilda gudstjänster under året då alla går med i processionen. Vid Palmsöndagens intåg i Jerusalem går vi alla runt koromgången med palmblad i våra händer och hosiannasång på våra läppar. Påsknatten följer vi på liknande vis påskljuset.

I den dialogiska gudstjänsten är församlingen, alla, indragna i skeendet. Det är inte prästens, eller några få aktörers, gudstjänst. Tillsammans och gemensamt gestaltar man liturgin som C-H Martling ofta framställt som ett möte, ett samtal, en interaktion mellan församlingen och Gud. I församlingen bekänner man och får Guds förlåtande gensvar: avlösningen. Med världen ropar vi vårt Kyrie och med änglarna står vi runt Guds tron och sjunger vår stora lovsång. Guds ord bärs fram till alla och var och en av oss stämmer in i tacksägelsen: Gud vi tackar Dig! Evangeliet läses mitt i kyrkan som ett tecken på att det är församlingen som tar emot det glada budskapet och bär det vidare. Med orden Lovad vare Du, Kristus tar församlingen emot det heliga evangeliet i sina hjärtan.

Församlingen bär fram sina gåvor, kollekt och bröd och vin. Gud förvandlar gåvorna till under i världen för rättvisa och rättfärdighet. Bröd och vin blir till Kristi försonande närvaro i nattvarden, i oss, när vi delar gåvorna. Också vi kan i detta möte förvandlas till större Kristuslikhet.

Sveriges radio, fast på Gotland

Sixten, the cat har idag fått låna stillsams utrymme:
Det ringde i telefonen. Jag kunde inte låta bli att höra. Min människa skulle bli inspelad. Förevigad. I Gotlands Radio. För en gotlänning i exil är det inte illa. Inte alls. Tvärt om. Han brukar kalla sig vinterfastlänning. Men det är nog mest för att han inte vill vara sommargotlänning. Gotlänning är man året runt, muttrar han.

Inte hade människan tid att leka med mig. Han blev stirrig. Bläddrade bland cd-skivorna. Till vad nytta kan man undra. Han har ju sina skivor i en stad i Mellansverige. Jag ska välja musik, berättade han. För mig. Ta något om en katt, sa jag genast. Man vill ju ha kvalitet när det spelas något i radion.

Om Du nu ska tala i radio, sa jag. Då finns det en sak du måste berätta. Människan undrade genast vad det kunde vara. Om mig naturligtvis. Jag som är ditt stöd i livet. Din lekkamrat, så vuxen du är. Sixten, the cat, en unik kombination av intelligens och humor, av leklust och jaktinstinkt… Passar inte det kan du alltid säga något om att du samlar vykort. Mera Gotland blir det inte. Än när du sitter och suckar över någon gränd i Wisby, stavat med dubbel w. Eller faller i trans. När du hittar Källunge kyrka på ett gammalt skamfilat kort.

Dagen kom och reportern med den. Fast sent på eftermiddagen. Jag drog mig undan. Kröp under ett täcke. För att få vara i fred. Det talades och pratades, snackades och ventilerades. Länge och väl. Om allt möjligt. När rösterna tystnade ropade min människa på mig. Sixten, kom hit. Man vill se dig! Du är berömd. Ja inte så mycket så att du behöver bli mallig. Men lagom.

Jag träffade radioreportern. Som nu hade blivit pressfotograf. Titta in i kameran, sa hon. Jag är proffs. Inte behöver jag uppmanas att se in i kameralinsen. Det kommer naturligt och alldeles av sig själv.     Kameran älskar mig. Vilket nästan alla fotografer påpekar. Med människan är det värre. Han flackar  med blicken och ser mera på mig. Så jag tänker inte klaga. Särskilt mycket.

När reportern blivit avvinkad. Återvände man in i huset. Rasande trevlig person. Sa människan. Hon kände till din blogg. Trevligare än så kan det inte bli, sa jag. Förresten. Jag utgår från att det betyder att ni talade en del om mig. Människans nickade.

Och vad sa du om dina vykort, frågade jag. Inte så mycket, svarade han. Hur mycket då, undrade jag nyfiket? Ingenting, sa han till sist. Absolut ingenting. Genast försökte han dölja sitt misstag. Skoja bort sin glömska. Det är ju radio, sa han. Vykort gör sig sällan i radio. Mycket ovanligt. Händer egentligen aldrig.

Vad är en bra gudstjänst? Egentligen?

Rubriken på Fredrik Modéus ledare om gudstjänst i dagens nummer av Kyrkans tidning är Inte kyrkligare – utan mänskligare. I den ställer han den fantastiska gudstjänsten i motsats till den sorgliga upplevelsen av en taffligt gestaltat liturgi som man gäspar sig igenom, ytlig förkunnelse som inte hjälper till ansvar i vardagen eller ett föråldrat språk som borde förpassas till historiens skräpkammare. Orden tafflig, ytlig och föråldrad låter bestickande. Men med dessa och liknande oprecisa ord kan man nog döma ut det mesta som sker en söndag i landets kyrkorum. Jag har varit med om att de mera erfarna prästerna förklarade för relativt nyblivna präster att Gud förmår möta människor även i det som är litet, osäkert, taffligt, enkelt eller gammelmodigt.

Då uppfattade jag det mest som ett försvar. Genom åren har jag insett att förutsättningarna är olika. Det moderna i Stockholms innerstad kan skorra ganska illa i en del resurssvaga landsbygdssocknar, och inte bara där. Dessutom har Gud mött och talat till människor där jag för min del inte trodde det vara möjligt.

Liturgins språk är ett annat än modernitetens faiblesse för ord som uttrycker mer av trend och tidsanda. Det krävs förvisso övning att gå in under andra ord och uttryck än mina egna – men så är gudstjänsten till för en gemenskap där vi är olika, väldigt olika varandra i åsikter och erfarenheter.

Modéus tar fram några synpunkter från reaktioner på tidigare ledare han skrivit. Han slås av hur klokt det är att fråga varför medarbetare och förtroendevalda inte firar gudstjänst istället för att uppmana dem att finnas där. Svaret sägs vara att gudstjänsten inte är tillräckligt bra! Modéus sammanfattar: Gudstjänsten kan avvaras. Annat står på dagordningen.

Finns denna bra gudstjänst som skapar villiga och flitiga gudstjänstdeltagare av kritiska och
frånvarande anställda och förtroendevalda? Och de flesta kyrkotillhöriga, medlemmarna, som inte alls tänker sig vara med. På några enstaka platser har sådant skett. Att en ny rörelseriktning kom till stånd som ledde in i gudstjänsten istället för bort. Men undret låter sig sällan upprepas eller kopieras. Under tiden, ja, under tiden firar vi troget våra gudstjänster kallade därtill av Herren själv. En kallelse man inte kan avvisa bara för att man saknar lust eller tycker att det inte är häftigt, tufft eller modernt.

Hur ser den gudstjänst ut som inte är tillräckligt bra? Läser man inte Guds ord? Ber man inte? Bekänner man inte sin synd i längtan efter förlåtelse och upprättelse? Hörs inte Guds tilltal? Ljuder inte trons urgamla ord? Lovsjunger man inte med änglarna? Ber man inte om att Gud ska förvandla våra jordiska gåvor till himmelrikets överflöd? Bryter man inte brödet och delar vinet? Delar inte Kristus sig själv med sin församling? Är man inte en del i en världsvid kyrka på den ort och plats där man samlas? Blir man inte välsignad?

Talet om en bra gudstjänst kan leda till att vi gör gudstjänsten till något vi kan och ska välja, eller välja bort. Gudstjänsten blir till en företeelse bland andra och som ska uppfylla just mina individuella behov och preferenser. Om jag inte tycker att gudstjänsten passar så kan det var stund ursäktas med att det är för dåligt, inte tillräckligt bra. Gudstjänsten är församlingens möte. De döptas och troendes lovsång och bön. Ett ömsesidigt och ett gudomligt möte. Då blir inte frågorna om gudstjänsten drar eller lockar särskilt framträdande. Men det Modéus till sist lyfter fram är då angeläget. Att Guds folk rustas för vardagskampen. För visst är det väl fortfarande så? Att det finns ett Guds folk som regelbundet samlas…

Där ligger de och viskar

En blogg är som en talarstol. Där framför talarstolens innehavare alla möjliga budskap. Där tycks det, anses och påstås. Rakt ut i bloggosfären. Om någon bryr sig verkar inte spela roll. Formuleringslusten övervinner bristen på åhörare eller läsare.

En dag kan någon se i backspegeln för att konstatera: vad var det jag sa?! Till vad nytta? Glädjen av att ha hittat korn av sanning förtas lätt av den brist på eftertanke som är rådande. Majoriteten är flest. Vilket inte betyder att den alltid har rätt, vet bäst eller förstår mest. Det märkliga är att i den stora massan finns alltid en liten grupp som bestämmer vad som ska gälla. Deras talarstolar är förstås redan från början förgyllda med makt och position. Vad betyder väl då då en enstaka röst som argumenterar och håller på?

Förresten, denna stillsamma blogg är idag nog mest en byrålåda. Där lapparna med klotter hamnar. Där ligger de och viskar. Mest för sig själva.

Valprogram

Några valprogram inför kyrkovalet 15/8 2013

Centerpartiet

Socialdemokraterna

POSK

Frimodig kyrka

Nya Moderaterna

FiSK

Kristdemokrater för en levande kyrka

Miljöpartister i Svenska kyrkan

Partipolitik att begära vallöfte på nätet

En valrörelse pågår "under radarn". Det är bland annat Arbetarpartiet Socialdemokraterna som mobiliserar inom partiet inför valet i Svenska kyrkan. För att få de berömda soffliggarna på fötter tar man i detta val till en ny teknik. Man vill få människor att avge ett löfte att de ska gå och rösta.

Intressant metod att be människor att själva avge ett "vallöfte". En teknik man kan beskåda här. På sidan får man även klart för sig att partiet anser att valet står mellan öppen kyrka och en sluten. Vem eller vilka anser partiet vill ha en sluten kyrka? Har någon någonstans sett eller hört någon som vill ha en kyrka stängd eller sluten? Här handlar det nog om att utmåla ett hot, en fara, som man absolut måste hjälpas åt att avvärja. Men inga kyrkopolitiska grupperingar av någon som helst betydelse lär känna igen sig, eller uppleva sig träffade, av denna svart-vita hotbild.

För inte kan det vara så att det stora partiet SAP lägger all energi på att utmåla kyrkans framtid som om det vore Sverigedemokraterna som fick bestämma? Är det så man vill skrämma upp sina egna väljare? Med Sverigedemokraterna som alla andra kyrkopolitiska grupper av betydelse sedan länge markerat emot!

Alla någorlunda kyrkligt initierade vet att SD inte har någon stabil kyrklig plattform, att de är en partipolitisk rörelse i ytterkanten. Enda skälet till deras ringa inbrytning i SvK är det för partipolitik öppna valsystemet. Lokalt, i församlingar och pastorat, skördar de inga framgångar att tala om. Så när det stora partiet skrämmer för det pyttelilla spelar man på att den egna väljarkåren inte känner förhållandena inom den kyrka man formellt tillhör.

I texten finner man en passus som förmodligen ska peka på vilka svåra motståndare man har att kämpa mot. Krafter som "försöker vrida klockan tillbaka. Som vill riva upp det historiska beslutet om äktenskap för alla. Som vill ge de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna fritt spelrum i Svenska kyrkan. Som vill förbjuda kyrkans anställda att erbjuda en fristad för flyktingar..."

Samma fråga bör ställas här. Vem eller vilka syftar man på? Det har faktiskt ingenting med Centern, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka eller POSK att göra! Kanske befinner sig dessa hotfullt utmålade motståndare sig också under radarn?

Den 15 september är det kyrkovalet. Då kan man lägga sin röst på sekulära politiska partier. Om man vill att kyrkan ska vara mera partipolitisk...

Utsatthet, kritik och generalisering

Hörde en förskräckande berättelse ur levande livet. En ung utbytesstudent placerades i en ultrakonservativ familj. Någon stans i det amerikanska bibelbältet. Där utsattes studenten för påstridiga försök att låta omvända sig och bli döpt enligt familjens religiösa övertygelse. Studenten som objekt var intressant. Som människa mer ett störande inslag. Från fritänkarnas och hedningarnas förlovade land.

Sådana familjer borde aldrig mer få ta emot utbytesstudenter. Eller au pair-ungdomar. Organisationerna som ordnar sådana arrangemang och resor borde gottgöra dem som drabbas. Det sker i dessa sammanhang ibland även andra övergrepp. Vem tar ansvar för det? Vem gör något åt det?

Religiös fanatism är förfärlig och frånstötande. Den hotar förnuft och tanke. Breder dessutom ut sig. Så att man lätt får för sig att sådan är religionen. Den kristna tron. Förtryckande. På alla områden är det klokt att inte låta avarterna stå som representativa. Det sämsta hos någon annan står sig slätt mot det bästa i det egna. Den lärdomen påpekas ofta för dem som ger sig in i religiös dialog, ja i all slags dialog.

 Avvikarna utgör inte mönstret. Vare sig bland muslimer, kristna eller inom olika politiska strömningar. Inte heller bland värdfamiljer som öppnar sina hem för studenter. Men kritiken får inte tystas ner av sådana skäl. Övergrepp är övergrepp och skall som sådana fördömas.

Fylla folkpension

Nybliven pensionär! Länge gick jag och gnolade på Dagen är nära. Nu blir det förmodligen Den korta stund jag vandrar här...

Idag fyller jag folkpension som någon vänligt påpekade. Skrivbordsstolen ska överges. Sammanträdesbordet lämnas. Arbetskamraterna blir före detta. Forna. Det kan inte vara roligt. Inte ens för dem, föreställer jag mig. Men i ett arbetslag vänjer man sig. Under korta perioder är det stabilt. Men snart får någon ett nytt jobb eller går i pension. Det enda konstanta tycks vara att någon går och en annan ansluter.

Men från sin kristna tro pensioneras man inte. Ej heller från kallelsen. Eller från gudstjänst och församling. Arbeta och göra nytta blir inte över en natt olämpligt eller förbjudet. Och ska jag döma av mina äldre vänner och kamraters tillvaro tycks uppgifterna bara bli fler, om än annorlunda.

Lagom när vi i den kalla nord blir ålderspensionärer börjar karriärerna för en och annan prelat i den katolska kyrkan. När vi förväntas lydigt inordna oss i marginalen kliver mogna människor någon stans fram på arenan för att göra ännu en betydande insats. Man behöver inte vara biträdande generalsekreterare i FN för att agera så. När vi förmodas vara förbrukade och ses med ungdomligt medlidande ögon uppskattas i andra kulturer levnadsvisdomen och erfarenheten hos den något äldre människan högeligen.

Men för dagen nöjer jag mig med muntra tillrop och gratulationer. En ny tideräkning börjar snart. Den nya almanackan är än så länge tom. Men det ändrar sig. Förresten, nu ringer det. Jag tar fram blyertspennan och öppnar kalendern. Det är väl någon som vill att jag ska predika och fira högmässa för och med dem...

De ombytligas söndag

De ombytligas söndag infaller idag. Intresset riktas inte mot de ordhålliga, de som säger ja och utför sin uppgift eller de som säger nej och konsekvent nog låter bli. Istället pekas de ut som antingen säger ja men struntar i att ta sitt ansvar och de som säger nej, men ändrar sig och utför uppgiften.

I vår tid finns det fler varianter. De som bejakar uppdraget men vill göra det som ska utföras efter egen pipa, på sitt eget sätt. De som tycker sig veta bättre. Vi kan tänka oss mäniskor som utför arbetsuppgiften till hälften och därefter ger upp. De som tröttnar, inte orkar. eller som drabbas avarbetsskador. Värre ändå - de som aldrig får frågan! Alla som sorteras bort eller som bara gås förbi...

Förändringens söndag kunde dagen också kallas. Det finns ett utrymme för att tänka om. För ja- och nejsägare. Viktigast av allt i dagens text är att uppgiften utförs. Det handlar inte om vilket arbete som helst. Utan om att göra Guds vilja. På den har ja-sägare inget monopol. Störande kanske? Eller uppmuntrande? Viktigast av allt är omvändelsens möjlighet. Ett nej till Gud och kallelsen kan i handling bli till ett ja. Ett hjärtats ja, ett ja som kanske inte hörs men som förr eller senare blir synligt.

För mig blir utmaningen denna - står jag till förfogande? Gör jag det jag själv vill eller det Gud vill?

Morgonbön

Morgonbön:
Hjälp mig denna dag så att jag inte går förbi.
Öka min förmåga att stanna upp så att jag kan vara där jag är.
Låt mig se dem jag möter idag. Så att de vet sig sedda och mötta.
Hjälp mig att lyssna till dem så att jag hör vad de verkligen vill säga.
Gör mig mera lik Dig - du som ständigt är hos mig och som möter, ser och hör mig...

Myten om de höga trösklarna

Gudstjänst kan man hålla/fira nästan var som helst. Församlingen är inte fjättrad vid sina gudliga hus och deras inventarier. Det fanns dock en anledning till att människor byggde kapell, kyrkor och katedraler. Och att de invigdes och avskiljdes för sitt speciella ändamål. Anledningen var att dessa hus skulle utgöra ett hem för Guds församling och att vara en plats för församlingens möte med den uppståndne Herren Jesus Kristus. Men det betydde inte att bön, lovsång och mässa spärrades in bakom tjocka murar. Inte heller innebar det att höga trösklar installerades.

Talet om trösklarna som sägs hindra människors kyrkogång och gudstjänstfirande är en omhuldad myt. En skröna om otillgänglighet och obegripligt språk och märkliga riter. Många har slutit denna tröskelhöjd till sitt hjärta för att förklara vikande deltagande. Det är naturligtvis inte svårare att ta steget in i en kyrka än att kliva genom dörren till en biograf, en restaurang, en körskola, en handbollshall eller ett bibliotek. Att man tycker det är besvärligt och svårt att lära sig nya saker, att omfatta den värld som samtidigt öppnar sig när man träder in, är något annat.

De kyrkor jag bevistar har någon enstaka gång en hög fysisk tröskel att stiga över. Den andra, den symboliska tröskeln, tillhör inte kyrkan. Den kommer människor, som redan bestämt sig för hur svårt och obegripligt det hela är, själva släpande på. Även kyrkfolk har ibland fått för sig att trösklarna är så besvärliga att de tycks föredra nedskalade och förkortade gudstjänster. Att möta Gud borde klaras av i rekordfart och via de genvägar man kan lyckas finna. Så vitt jag vet har det aldrig fått människor att i nya skaror söka sig till gudstjänst, kyrka och församling.

Nästa gång någon börjar tala om kyrkans höga trösklar - ifrågasätt! Be om en detaljerad tröskelbeskrivning! Om de talar om obegriplighet så kräv exempel. Säger de att människor inte är välkomna så fråga varför församlingen ringer i klockor, annonserar, har gudstjänstvärdar och -ordningar och sänder ut församlingsblad.

Tänker någon berätta om revolutionen i kyrkan?

Värmeböljan håller i sig. Men inför kyrkovalet är det fortfarande kylslaget. Inga debatter att tala om. Inga åsiktsbrytningar. Ingen utbredd diskussion om Svenska kyrkans framtid. Borde inte kyrkofrågorna höra hemma i hetluften?!

Men det är inte bara valet som närmar sig. Den 1 januari inträder en veritabel revolution av styret i Svenska kyrkan på många håll. Fortfarande är det tyst som i graven i alla de dagstidningar som borde informera om nyheter, ge sammanhang och analys. 

Vet någon utanför de innersta kretsarna vilka befogenheter som kommer att finnas kvar i församlingarna? Vilka befogenheter får de arbetsledare som ska ersätta de tidigare kyrkoherdarna? Får församlingsråden något att säga till om, och i så fall vad? Väljarna och allmänheten borde fått veta åtminstone något om detta. Före valet. Ingen vet om det råder fullständig enighet kring dessa frågor eller om det finns olika lösningsförslag och meningar. Tiden är kort. 2014 låter inte vänta på sig. Vem tänker berätta? Någon?

Fokuserad gudstjänst

Så var vi samlade i den medeltida kyrkan. Inte ett gäng. Inte ett parti. Inte en grupp. Ingen kommitté eller ett utskott. Möjligen en liten hop. Med all säkerhet en gudstjänstfirande församling. Vi sjöng och bad. Herre förbarma dig! Vi hörde tilltalet om, och tog emot, syndernas förlåtelse. Vi sjöng lovsång och firade de heliga mysterierna.

Men vi talade inte om valmanifest eller kandidater på lisor. Vi ägnade inte en tanke åt kyrkomötets legitimitet (eller dess brist på sådan). Vi tänkte inte heller på mandat eller politiska partiers soffliggare. Vi höjde våra röster. Fick dem att blandas och förstärka varandra när den apostoliska trosbekännelsens ord ljöd höga och klara. En fokuserad gudstjänst som öppnade dörrar genom både tid och rum!

Nu är det åter vardag. Och kyrkovalet äger rum om blott en och en halv månad...

Flock, skock eller församling

Ord för gemenskaper och kollektiv är speciella. En flock fåglar kan man säga men knappast en fårflock. Får uppträder oftast i skock. Hästar är däremot flockdjur. Kor har fått ett mera passande ord. Boskap visar sig som en hjord. Om man får tro vad den egna känslan för språk säger. Man vet instinktivt vad man kan, eller inte kan säga.

Fiskar som gaddar ihop sig i stora skaror benämner vi stim. Vare sig det gäller torsk eller haj, spigg eller rocka. En fiskskock går bara inte. Inte ens fisk som odlas blir till flock eller hjord. Bin kan komma farande i en svärm. Men starar kommer inte svärmande utan flockvis.

Ibland har jag fått för mig att det vore spännande att låta frågan om dessa ords möjligheter och begränsningar sändas till radioprogrammet om språket (spraket på nätspråk). Särskilt intressant blir de ord för våra mänskliga sammanslutningar. Vad kan sägas om oss när vi blir många? Självfallet är orden betydligt fler eftersom vi ha behov av att beskriva en rad olika fenomen.

Publik finns i salonger och på rockens arenor. Men är publiken samlad till gudstjänst och andakt? Knappast. Möjligen kan det finnas publik i kyrkor t ex vid sakrala konserter, åtminstone när man tar inträde. Åskådare träffas inte sällan på olika arenor för att beskåda fotboll, för att ta ett aktuellt exempel. Men åskådare vid ett dop, finns det sådana? Jag vet ju att det finns personer som mer eller mindre under protest bevistat dop och konfirmationer, ja även bröllop. De har kunnat sträcka sig till att se sig själva som åskådare eller publik. Men med emfas har de värjt sig mot att bli indragna i någon slags mer profilerad gemenskap, i en församling i en kyrka, om än aldrig så tillfällig.

Kyrkotillhöriga har blivit det vanligaste ordet för medlemmar i Svenska kyrkan. Ett ord som beskriver en relation som är mera distanserad och neutral än vad benämningarna församlingsmedlem eller gudstjänstdeltagare gör. Den som hör till kyrkan ska naturligtvis kallas medlem och uppmuntras, utmanas och förväntas vara gudstjänstfirare. Till och med vår Kyrkoordningen är för att de som hör till ska samlas. Att Kristi kyrka ska manifesteras i en synlig gemenskap!

Flock, skock eller hjord må tidigare ha varit oproblematiska uttryck och möjliga att bruka om församlingens aktiva. Men orden andas av kyrkans agrara förflutna och har levt kvar tack vare bibliska bilder av lärjungar som får och Jesus som herde. Idag har många svårt för att följa en herde och se sig som ingående i en flock. Trots att möjligheten till ett personligt och aktivt engagemang aldrig tidigare varit så stort och mångskiftande.

Imorgon är det söndag. En dag för vila, eftertanke... Och gudstjänstgemenskap! Dags alltså att flockas i kyrkor och kapell. För ett möte med den gode herden!

En katt som saknar

Är det inte lite larvigt och fånigt att ha en blogg som "sköts" av en katt. Även om det är en så trevlig och klok katt som Sixten. Inte vet jag om det är larvigt eller fånigt. Världen är fylld av böcker om omöjliga varelser. Om främmande världar och tider. Sixten låter sin blogg handla om vanliga händelser. Jag skäms inte ett dugg över att låna ut detta utrymme idag till det Sixten lagt ut på sin egen sida. Det som följer här är exakt det han berättar på sin egen sida.

Undrar vad han tänker, hör jag medmänniskan säga. När vännerna som hälsat på i flera dagar åker sin väg. Förstår han vad som händer?

Självklart, svarar min människa. Eller hur, Sixten, säger han och vänder sig direkt till mig. Klart att jag gör, blir mitt svar. Jag förstår att gästerna från USA måste åka hem. Att imorgon när vi vaknar är de inte längre här. Nog för att jag kan se oförstående ut. Men visst fattar jag att de inte kommer till frukostbordet. Och nog vet jag att när människor kommer släpande på väskor. Till ytterdörren. Då tänker de resa. Fara. Åka.

Att jag ser frågande ut. Beror på att jag undrar varför de måste ge sig av. Nu när vi har så roligt. Trevligt. Busar så bra. Då känner jag mig som deras gamla Golden Retriver. Vars bästa vän var katten i huset. När katten inte längre fanns. Saknades vid de dagliga promenaderna. Då såg sig hunden om. Hela tiden. Den tittade efter vännen. Katten. Som saknades. Som borde varit där. Vid hundens sida. Sorgligt är att sakna så. Men så känner jag. När man tar farväl. Och stolarna vid bordet står tomma. Dagen efter. Då får även jag lust att yla sorgset...

Precis så är det. Sa människan min. Så känns det. Att sakna. Någon som borde vara där. Som hör ihop med oss. Med mig. Kommer inte. Då blir man vemodig. Ledsen rent av. I det där tomrummet hoppas jag alltid att jag ska få uppleva återseendets glädje. Det är då jag säger: kom snart tillbaka! På återseende. Vi ses igen!

Ja, just så. Exakt så känns det. Sa jag. Och la mig med nosen mot ytterdörren. Tätt intill. För att liksom behålla doften. Bevara den. Minnas. En stund till. När de som nyss var här. Har rest. Inte längre är här.

En tro som överträffar verkligheten

Här följer ett slags intervju. Som jag önskar skulle kunna överträffa verkligheten...

Vad tror Svenska kyrkan om Jesu uppståndelse? Ägde den rum?
Vilken bra fråga! Den ena tror si. Den andre tror så. Många tror på den, men är osäkra på om den verkligen hände. Det måste vara meningen med uppståndelsen som är viktig. Vad den betyder. Även om den inte ägt rum. Så kan man tänka.

Så kanske man kan tänka i en trosfråga. Någon gång. Men om man förhåller sig så hela tiden. Till varje avsnitt i Skriften. Till dogmerna. Så att ifrågasättandet av varje trossats bildar ett mönster. Vad blir det då kvar?
Meningen finns ju kvar, eller hur! Meningen med allt det där som nog inte hänt kvarstår. I alla fall. Det får man vara tacksam för! Att det finns något evigt att hålla sig till. Meningen. Den kan man utforska. Så blir tron meningsfylld. Man måste bara lära sig tekniken. Att läsa mellan raderna. Det är där det händer!

Du får ursäkta. Men jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Hur går det då, till exempel, med övertygelsen och tron på jungfrufödelsen?
Det går utmärkt bra. Den obefläckade avelsen kan förnuftet inte godta. Hörs ju direkt. Det har så klart inte hänt. Vilket det måste finnas en mening med. Så då får man sätta sin tillit till att det viktiga är syftet. Med det som inte skett. Bra, eller hur! Man får utgå från att Bibelns berättelser alltid betyder något annat. Än det som står skrivet. Det blir liksom mera på det sättet. Att fundera över. Tänka på. Förhålla sig till... Tro skulle det kunna kallas. En meningsfull sådan. Som inte behöver hålla på och förklara det oförklarliga. Det oförklarliga som står skrivet skippas. Vi bryr oss om vad det vi tvivlar på i själva verket betyder. Smart, så det förslår...

Hur blir man en kristen?
Det blir man inte. Det är man. Genom dopet. Men det går lika bra utan. Barnen har ju inte hunnit ställa till det än. Så dopet behövs strängt taget inte. Egentligen borde man hoppa över det där. Det skiljer bara människor åt. Det är dopets betydelse som är meningen. Om man inte råkar vara muslim. Till exempel.

Himlen då?
Den är en väg. Inget mål. Det är vandringen som är mödan värd. Praktiskt taget kan man gå en runda. En slinga. Det vore så att säga himmelskt. Eftersom motion är det bästa som finns. Så att man orkar att gå. Den där vägen som himlen är. Glöm det där med mål och slutdestination. Då skulle ju allt ta slut. Vilket inte vore bra. Att komma fram devalverar, tar ju bort. resans betydelse. Det vore verkligen inget vidare. Det är ju meningen med vägen som får oss att gå vidare. Och så vidare. Om du förstår vad jag menar.

Vad tror SvK då om syndernas förlåtelse?
Intressant att du nämner just denna fråga. Förlåtelse tror vi alla verkligen på. Verkligen i största allmänhet. Men synden är mera komplicerad. Den behövs strängt taget inte. Inte längre. Den har spelat ut sin roll. Idag är vi alla goda. Gör så gott vi kan. Är vanliga hyggliga varelser. Vill väl. Synden solkar liksom ner oss. Och så kan man bara inte ha det. Synd förutsätter att vi kan göra fel. Och det går inte. Om allt går an. I kyrkan måste trösklarna bort. Övertygelsen om de fördömda trösklarna förenar oss. Skulle man bygga en kyrka idag skulle den vara fullständigt utan trösklar. Den värsta tröskeln är synden. Så den ska bort.

Nu börjar det låta som klassisk kristendom. Där ska ju synden förlåtas och glömmas bort. Eller hur? Fast det är Gud som gör det.
Jasså, jasså, säger du det? Vill du ha en kopp kaffe? Och en kaka?

Att bli kristen

En kyrkas kärna måste vara övertygad och lärjungaklar. Veta vad man tror. Ha dogmer att hålla sig till. Att några enstaka personer ger sig ut på relativismens dogmlösa myrar är illa nog. Utan djup och personlig fromhet går de lätt bort sig helt. Tillhör dessa fritt strövande själar dessutom kyrkans ledande företrädare blir budskapet att allt går an i trons värld. Leder man kyrkan, den av Kristus grundade, följer ett stort ansvar för liv och lära.

Den inre sekulariseringen är en stor risk i Svenska kyrkan där en majoritet av de kyrkotillhöriga inte delar kyrkans tro. Särskilt som en del partier anser det viktigare att i kyrkans beslutande organ företräda den passiva och breda massan än att stå upp för den kärna förutan vilken kyrkan inte kan fortsätta att vara en kristen kyrka med apostolisk tro, grundad i Guds Ord och uppenbarelse.

Svenska kyrkan har undvikit att explicit formulera sin tro i modern tid såsom flera andra trossamfund i världen gjort. I Kyrkoordningen finns enstaka ansatser i vissa förord - men en samlad troslära på vår tids språk saknas. Ett nytt bekännelsearbete med syftet att formulera en utförlig och dogmatisk kyrkans katekes skulle kunna rida spärr mot allsköns religiöst allmängods. Inte minst skulle det kunna ge stöd och hjälp till människor som önskar andlig vägledning och trosmässiga besked. Då kanske frågan på nytt skulle kunna ställas, utan oro att bli lämnad i sticket: hur blir man en kristen?