Protein och fosfor, det låter det! Inte för att jag vet särskilt mycket om vad som ryms inom begreppen. Men man anar att de öppnar, en värld med stora landskap av kunskap. Orden gäller något för kroppen och livet basalt, nödvändigt och behövligt men även farligt och hotfullt. Särskilt om ämnena konsumeras i för stora mängder.
Den utomordentliga intransplanterade njure jag för 18 år sedan fick som gåva har blivit lite trött. Den mäktar inte längre fullt så mycket som den under många år gjorde. Men det är begripligt. Den har varit en livräddare. Och arbetat hårt i många år. Här finns ett och annat som jag redan skrivit om njurar och min transplantation.
25 procent av denna min njure är vad som återstår. Reningsverket arbetar med andra ord inte längre med full kapacitet. Det förklarar utöver mina ganska bristfälliga atletiska förmågor varför jag blev så oerhört trött under delar av en USA-resa som jag gjorde i somras tillsammans med kören Vocalis från Olaus Petri församling. De sjöng bejublat och jag njöt storligen. Men - jag hängde inte riktigt med i längden utan blev trött och sackade.
Provtagningar visar att mina värden blivit sämre. Proteinet har min kropp svårt att hantera och fosforhalten är för hög. Av dessa förklarliga skäl blev jag därför häromdagen inbjuden att besöka en dietist. Vid ett trevligt samtal var det kosten som stod i fokus. Eftersom proteiner lämnar slagg i blodet om inte njuren arbetar på topp så behöver kosten proteinreduceras. Även livsmedel med fosfor behöver på samma vis begränsas.
Förnämligt erbjöds jag två dokument. Ett som behandlade livsmedel som innehåller mycket protein och bör undvikas. Och ett annat papper som handlade om fosfor där produkter som har låg fosforhalt räknades upp. Konsten nu är att korsläsa dem så att resultatet blir så bra som möjligt. Här finns utvecklingspotential! Kanske för ett konfliktlösande papper som hjälper till att avväga hur man hanterar motsättningar. Själv skulle jag gladeligen läsa recept, inte för medicin, utan för den matlagning som borde vänta.
Kollisionen är oundviklig. Ris är rikt på fosfor men innehåller bara lite protein. Samma gäller t ex t ex fullkornsbröd, flingor och müsli. Så där håller det på. Balans och lagom är vad som gäller hädanefter. Men matvaror som ost, mjölk, fil och yoghurt är både proteinrika och laddade med fosfor. Där blir det till att begränsa sig.
Kosten blir mera vegetarisk eftersom kött, fågel och fisk är förnämliga proteinkällor. Grönsakskosten har andra begränsningar eftersom jag bör undvika ärtor, böner och linser. Linser och ärtor är synd att missa. De blir läckra soppor! Även nötter och frön får hädanefter skalas bort. Livet får spännande nya inslag.. Det vill till att hålla sig alert å huvudets vägnar så att de gamla matvanorna inte sätter krokben för den hälsa som står att få.
30 oktober 2014
25 oktober 2014
Vigd jord eller bara ianspråkstagen?
Det var länge sedan jag hörde talas om att man invigde en begravningsplats, det vi normalt har kallat kyrkogård. Det är bara det att kyrkogårdarna nu för tiden kan ligga långt bort från kyrkan. Invigningen har en egen gudstjänstordning som sig bör. Visst genomförs sådana invigningar ännu. Men om det sker regelbundet vid utvidgning av kyrkogård eller till exempel vid inrättande av Asklund kan man fråga sig. Det är mera osäkert sedan vi fått det nya systemet där staten ger kyrkan i uppdrag att hantera begravningsväsendet, kyrkogårdar och begravningsplatser.
På nätet kan man hitta notiser om invigningsgudstjänster. Men där kan man även finna andra modeller: Under det gångna året har det arbetats och schaktats för utvidgningen av Boo kyrkogård. Nu är det dags att inviga delar av det nya.
Invigningen inleds med tal, bandklippning och trumpet vid meditationsplatsen. Kyrkoherde John Sund leder invigningen och inbjudna talare är kontraktsprost Lasse Svensson, Saltsjöbadens församling, tillträdande ordförande i kommunstyrelsen i Nacka, Mats Gerdau och kyrkorådets ordförande Margareta Huzelius.
Efter talen följer en rundvandring längs grusvägen från meditationsplatsen, förbi de nya kvarteren med kist- och urngravar, till de nya områdena med askgravplatser.
En följd av den nya ordningen har på sina håll blivit att konst på begravningsområdet i princip kan se ut hur som helst så länge inga kristna bilder och symboler finns med. Finns det då verkligen ett sådant outtalat men praktiserat bildförbud? Ur min begränsade synvinkel ser det ut så. Det vore intressant att få belyst om det är så överlag.
Tanken att alldeles lämna kyrkans deltagande i verksamheten och förstatliga begravningsväsendet är en raket som ibland skjuts upp på åsiktshimlen. Det låter sig sägas - men hur ska staten mäkta med att expropriera eller på andra sätt överta Svenska kyrkans begravningsplatser och kyrkogårdar. Kan kyrkan godta en sådan sekulariseringsmanöver utan att hävda sitt många sekler långa ansvar för att vigd jord fanns tillgänglig att begravas i?
Att få ligga i vigd jord var viktigt. Den välsignade marken blev till en Guds åker som skulle skördas den sista dagen, uppvaknandets dag. Begravningsplatsen var helgad och skyddad. Ett slags dödens tättbefolkade städer där bygdens folk sällade sig till förfäderna. Genom århundraden har dessa platser varit behandlade och betraktade som speciella, invigda för sitt ändamål som de var. Att det fanns tider då den som berövade sig sitt eget liv förvägrades möjligheten att vila i vigd jord ter sig alldeles obegripligt idag.
Sederna varierar dock ut över jorden. I många ortodoxa länder har begravningsplatsen fungerat som en mötesplats där släkten samlas till fester som inkluderar dem som gått före. Det finns skildringar om hur man bullar upp mat och dryck på gravstenarna och berättar för de döda om vad som hänt sedan sist. Å andra sidan finns det kyrkogårdar där sådant betraktas som ett vanhelgande av platsen och de dödas minne. Den berömda Arlingtonkyrkogården har haft skyltar med budskapet: No picknicking!
På nätet kan man hitta notiser om invigningsgudstjänster. Men där kan man även finna andra modeller: Under det gångna året har det arbetats och schaktats för utvidgningen av Boo kyrkogård. Nu är det dags att inviga delar av det nya.
Invigningen inleds med tal, bandklippning och trumpet vid meditationsplatsen. Kyrkoherde John Sund leder invigningen och inbjudna talare är kontraktsprost Lasse Svensson, Saltsjöbadens församling, tillträdande ordförande i kommunstyrelsen i Nacka, Mats Gerdau och kyrkorådets ordförande Margareta Huzelius.
Efter talen följer en rundvandring längs grusvägen från meditationsplatsen, förbi de nya kvarteren med kist- och urngravar, till de nya områdena med askgravplatser.
En följd av den nya ordningen har på sina håll blivit att konst på begravningsområdet i princip kan se ut hur som helst så länge inga kristna bilder och symboler finns med. Finns det då verkligen ett sådant outtalat men praktiserat bildförbud? Ur min begränsade synvinkel ser det ut så. Det vore intressant att få belyst om det är så överlag.
Tanken att alldeles lämna kyrkans deltagande i verksamheten och förstatliga begravningsväsendet är en raket som ibland skjuts upp på åsiktshimlen. Det låter sig sägas - men hur ska staten mäkta med att expropriera eller på andra sätt överta Svenska kyrkans begravningsplatser och kyrkogårdar. Kan kyrkan godta en sådan sekulariseringsmanöver utan att hävda sitt många sekler långa ansvar för att vigd jord fanns tillgänglig att begravas i?
Att få ligga i vigd jord var viktigt. Den välsignade marken blev till en Guds åker som skulle skördas den sista dagen, uppvaknandets dag. Begravningsplatsen var helgad och skyddad. Ett slags dödens tättbefolkade städer där bygdens folk sällade sig till förfäderna. Genom århundraden har dessa platser varit behandlade och betraktade som speciella, invigda för sitt ändamål som de var. Att det fanns tider då den som berövade sig sitt eget liv förvägrades möjligheten att vila i vigd jord ter sig alldeles obegripligt idag.
Sederna varierar dock ut över jorden. I många ortodoxa länder har begravningsplatsen fungerat som en mötesplats där släkten samlas till fester som inkluderar dem som gått före. Det finns skildringar om hur man bullar upp mat och dryck på gravstenarna och berättar för de döda om vad som hänt sedan sist. Å andra sidan finns det kyrkogårdar där sådant betraktas som ett vanhelgande av platsen och de dödas minne. Den berömda Arlingtonkyrkogården har haft skyltar med budskapet: No picknicking!
23 oktober 2014
Har Svenska kyrkan en lära?
Om var och en gör som den vill förloras det gemensamma. Krångligare än så är det väl inte? Inte ens i en kyrka. Enheten går förlorad. Det som binder samman upplöses. Alla ord om samhörighet och gemenskap till trots.
Så långt kom jag. Tanken var att jag sedan skulle fundera över om man kan påstå att det råder gemensamma föreställningar och övertygelser teologiskt och idémässigt även om man i praktiken gör väldigt olika?
Men dagen är för grå, och jag för kyrkligt vemodig, att reda ut allt detta här och nu. Jag vill bara på måfå knacka ner några frågor jag ibland undrar över.
Bryr sig kyrkan (alla möjliga personer och instanser med makt och myndighet) inte om hur de som har vigningstjänsten är och gör när de representerar kyrkan?
Är det enbart prästens privatsak om han eller hon lever i samboskap och samtidigt ska hävda äktenskapet som samlevnadsmodell och viga?
Har kyrkan en genomreflekterad äktenskapsteologi?
Finns det en Svenska kyrkans lära längre?
När ägnade kyrkans organisation sig senast på allvar åt tro, tradition och lära?
Är det godtagbart att ett altare används som en avlastningsyta eller som vilket bord som helst?
Ska det firas mässor där man knappast ens orkar läsa instiftelseorden än mindre be en ordentlig nattvardsbön?
Vågar kyrkan inte se vilken bild statistiken ovedersägligt tecknar av tillståndet i kyrkan av nedrustning och kräftgång?
Vem talar längre om omvändelse, frälsning och trosvisshet?
Gäller olika regler för dem som klipper och klistrar ihop sina egna gudstjänster och de som vill ösa ur den källa och det gemensamma arv som den västliga kyrkotraditionen försett oss med?
Är det likgiltigt om kyrkans anställda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?
Är det likgiltigt om kyrkans förtroendevalda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?
Hur mycket av ryktesspridning och baktaleri ska tolereras i en kyrka innan man gör något åt det?
Godtar kyrkan att man invaderar själavårdsrummet med dolda mikrofoner?
Kan kyrkan godta partipolitik i sina beslutsförsamlingar utan att förvänta sig att något lite av kristen tro återvänder in i de politiska partierna?
Kan kyrkan överleva om biskoparna inte vill vårda enheten och värna rätten för olika teologiska traditioner och spiritualiteter att existera sida vid sida?
Är det någon mening att alls ställa dessa och liknande frågor?
Så långt kom jag. Tanken var att jag sedan skulle fundera över om man kan påstå att det råder gemensamma föreställningar och övertygelser teologiskt och idémässigt även om man i praktiken gör väldigt olika?
Men dagen är för grå, och jag för kyrkligt vemodig, att reda ut allt detta här och nu. Jag vill bara på måfå knacka ner några frågor jag ibland undrar över.
Bryr sig kyrkan (alla möjliga personer och instanser med makt och myndighet) inte om hur de som har vigningstjänsten är och gör när de representerar kyrkan?
Är det enbart prästens privatsak om han eller hon lever i samboskap och samtidigt ska hävda äktenskapet som samlevnadsmodell och viga?
Har kyrkan en genomreflekterad äktenskapsteologi?
Finns det en Svenska kyrkans lära längre?
När ägnade kyrkans organisation sig senast på allvar åt tro, tradition och lära?
Är det godtagbart att ett altare används som en avlastningsyta eller som vilket bord som helst?
Ska det firas mässor där man knappast ens orkar läsa instiftelseorden än mindre be en ordentlig nattvardsbön?
Vågar kyrkan inte se vilken bild statistiken ovedersägligt tecknar av tillståndet i kyrkan av nedrustning och kräftgång?
Vem talar längre om omvändelse, frälsning och trosvisshet?
Gäller olika regler för dem som klipper och klistrar ihop sina egna gudstjänster och de som vill ösa ur den källa och det gemensamma arv som den västliga kyrkotraditionen försett oss med?
Är det likgiltigt om kyrkans anställda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?
Är det likgiltigt om kyrkans förtroendevalda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?
Hur mycket av ryktesspridning och baktaleri ska tolereras i en kyrka innan man gör något åt det?
Godtar kyrkan att man invaderar själavårdsrummet med dolda mikrofoner?
Kan kyrkan godta partipolitik i sina beslutsförsamlingar utan att förvänta sig att något lite av kristen tro återvänder in i de politiska partierna?
Kan kyrkan överleva om biskoparna inte vill vårda enheten och värna rätten för olika teologiska traditioner och spiritualiteter att existera sida vid sida?
Är det någon mening att alls ställa dessa och liknande frågor?
22 oktober 2014
Predikoturer som roar och oroar
En underhållande kyrka är Svenska kyrkan. Om man ska döma av språket som används i annonsering. Predikoturerna är ibland en ganska vemodig läsning. Tunnsått med högmässor men överfullt med alla möjliga nyuppfunna möten.
Alla läskunniga och kyrkligt intresserade bör lägga tid på att studera predikoturerna i närmsta dagstidning. Det vill säga att försöka utröna något mer än om det finns en fullödig högmässa inom räckhåll. Bäst att passa på. Så länge Svenska kyrkan har råd att hålla sig med veckovisa predikoturer och papperstidningen ännu finns kvar...
Härförleden läste jag sålunda något av det nedanstående i predikoturerna. Och vill följaktligen gärna dela med mig, generös som jag är, av det som stod skrivet fredagen den 10 oktober. Bland annat förstod jag att Centern har gjort Tacksägelsedagen till sin dag. Det var många Centergrupper och kvinnor som stod för kyrkkaffen eller andra arrangemang. På något håll var det LRF som trätt fram.
Alster är kyrkiska och kan nog översättas till äpplen, vitkål, lök och morötter. Så flitigt har jag dock aldrig tillförne sett ordet alster användas.
Söndagsgudstjänst...Försäljning av skördealster.
Högmässa...Centerkvinnorna står för kaffe och skördeauktion.
Familjegudstjänst...Kaffe och skördeauktion i församlingshemmet som ordnas av Centerkvinnorna. (Bra med ett välordnat församlingshem, tänker jag)
Ekumenisk skördegudstjänst...EKU kören Grönsaksauktion. (Här har kören fått ett spännande och utmanande namn)
Sö 11 Skördefest...Efter gudstjänsten serverar Kaffebönorna lunch i församlingshemmet.
Fr 16-18 "Öppen kyrka" Med Älg-bön. Köttsoppa, visning av kyrkan. XX håller i bönen. (Bra med köttsoppa, men innehöll den älg? Fint att någon höll i bönen så den inte for iväg åt alla möjliga håll...)
Lö18: "Älgmålsbön". Sång & musik. Föredrag "PK-eftersök". (Jag säger bara: Hjälp!)
Alla läskunniga och kyrkligt intresserade bör lägga tid på att studera predikoturerna i närmsta dagstidning. Det vill säga att försöka utröna något mer än om det finns en fullödig högmässa inom räckhåll. Bäst att passa på. Så länge Svenska kyrkan har råd att hålla sig med veckovisa predikoturer och papperstidningen ännu finns kvar...
Härförleden läste jag sålunda något av det nedanstående i predikoturerna. Och vill följaktligen gärna dela med mig, generös som jag är, av det som stod skrivet fredagen den 10 oktober. Bland annat förstod jag att Centern har gjort Tacksägelsedagen till sin dag. Det var många Centergrupper och kvinnor som stod för kyrkkaffen eller andra arrangemang. På något håll var det LRF som trätt fram.
Alster är kyrkiska och kan nog översättas till äpplen, vitkål, lök och morötter. Så flitigt har jag dock aldrig tillförne sett ordet alster användas.
Söndagsgudstjänst...Försäljning av skördealster.
Högmässa...Centerkvinnorna står för kaffe och skördeauktion.
Familjegudstjänst...Kaffe och skördeauktion i församlingshemmet som ordnas av Centerkvinnorna. (Bra med ett välordnat församlingshem, tänker jag)
Ekumenisk skördegudstjänst...EKU kören Grönsaksauktion. (Här har kören fått ett spännande och utmanande namn)
Sö 11 Skördefest...Efter gudstjänsten serverar Kaffebönorna lunch i församlingshemmet.
Fr 16-18 "Öppen kyrka" Med Älg-bön. Köttsoppa, visning av kyrkan. XX håller i bönen. (Bra med köttsoppa, men innehöll den älg? Fint att någon höll i bönen så den inte for iväg åt alla möjliga håll...)
Lö18: "Älgmålsbön". Sång & musik. Föredrag "PK-eftersök". (Jag säger bara: Hjälp!)
20 oktober 2014
Glöm rubrikerna
Nästkommande söndag har en rubrik i kyrkans Evangeliebok. Genast faller texterna in under rubriken som vore den mer en gudomlig sanning snarare än ett förslag. Visserligen vilar många helgdagar på god traditionsgrund. Men det kan inte betyda att allt ska pressas in under överskriften!
Nittonde söndagen efter Trefaldighet har fått rubriken Trons kraft. I många kyrkorum kommer man att betona trons kraft och kalla det för dagens tema, dagens ämne, dagens rubrik. Tron rymmer kraft men inte som vore den en alldeles egen fristående muskel utan förbindelse med kroppen, utan näringssupport eller fästen.
Söndagens texter handlar om mer än trons kraft. Mest berättar de om vad Gud förmår. I evangelietexten från Markus 2:1-12 förkunnar Jesus ordet. Fyra män bär dit en lam men kommer inte fram genom folkmassan. Då bryter de upp taket och firar ner den sjuke. Mitt barn, säger Jesus som sett bärarnas tro, dina synder är dig förlåtna! Efter att ha läst en sådan text borde det inte heller vara alldeles lätt att ägna sig åt att försöka trolla bort synden som en realitet. Jesus binder dock inte samman synd och förlamning genom orsak-verkan. Att synden kan få olika destruktiva följder är väl ovedersägligt. Men att går därifrån till att generellt se sjukdom eller andra drabbande livshändelser som en följd av synd finns det absolut ingen täckning för. Jesus botar mannen och han får ta sin bädd och gå en ny framtid till mötes...
Texten lyfter också fram människor som handlar medmänskligt och solidariskt. Som bär andra, månar om dem, skyddar dem. Människor som visar kärlek till varandra och Gud som tar sig an sitt folk.
Om gudstjänstdeltagare och präster präglas alltför mycket av rubrikerna i Evangelieboken så styr det tankarna in i en begränsad förståelse. Det klavbinder tolkningen och begränsar ordets tilltal. Så tona ner rubrikerna! Glöm dem, åtminstone inför predikan. Kyrkoåret är något annat än att bara binda texterna till enkla och alltför begränsande formuleringar. Guds ord behöver inga enkla mekaniska styrmedel för att nå fram till hörare och görare!
19 oktober 2014
Finns det verkligen plats i kyrkan?
Ärkebiskop Antje
Jackelén vill jag vare sig baktala eller angripa. Men jag vill allvarligt fråga vad hon menar som kyrkans främste företrädare och
ordförande i Biskopsmöte och Kyrkostyrelse.
Ärkebiskopen har i Dagen svarat på ett öppet brev. Det skrevs av Maria Landgren som undrade om hon som betraktas som mera konservativ och troende snarare än sökare hade en plats i Svenska kyrkan. Hon skrev frankt och naket om sin erfarenhet. Min upplevelse är att Svenska kyrkan av i dag, utifrån sin ledning, skyr de konservativa som pesten. Det känns som att jag tillhör en förföljd grupp och att de finns en dold diktatur för tyckande inom det samfund som jag älskar.
Jag upplever även att Svenska kyrkan ser ner på människor som
menar sig ha definierat sin tro och som inte vill kalla sig sökare. I Svenska
kyrkans arbete premieras sökandet ur många perspektiv, men inte finnandet. Det
känns inte välkommet att utrycka att man har funnit Jesus, att Han har mött,
hjälpt och förvandlat ens liv. Det känns inte välkommet att tro att Jesus är en
tydlig del av treenigheten, att Han är en person och kan förvandla andra
människors liv.
Maria Landgren talar för många fler när hon skriver så. Otaliga människor har gång efter annan uttryckt sig på motsvarande sätt och bekymrat frågat sig om de verkligen har plats i Svenska kyrkan. Utstötningsmekanismer finns nämligen. Utdefinieringen av meningsmotståndare är inget enstaka undantag, oskäliga och hetsiga angrepp inte heller!
Ärkebiskopensvarade: Liksom du tycker jag illa om att påklistra människor etiketterna liberal eller konservativ. Risken finns att det snarare fördunklar än förklarar. För egen del kan jag säga att jag inte ”skyr konservativa som pesten”. Det jag skyr som pesten är felaktiga polariseringar.
Om ärkebiskopen avskyr felaktiga polariseringar vore det för klarhetens skull bra om sådana polariseringar exemplifierades. Jag börjar genast fundera på hur sådana motsättningar kan se ut. Motsättningar uppkommer sällan av en slump. Undantagsvis av missförstånd. Men det kan knappast ses som slump eller missförstånd att det finns exempel på att många erfar sig vara marginaliserade och undanträngda inom Svenska kyrkan. Ta bara diskussionen om förslaget till kyrkohandbok. Den massiva musikaliska kritiken och det stora antalet remissinstanser som önskar stora förändringar av förslaget har i olika officiella kommentarer tonats ner och bagatelliserats. Slump eller missförstånd?
Eller ta den diskussion som förevarit i Kyrkans tidning där några anonyma medarbetare och flera med dem gav ord åt sin frustration. Vem kan med gott samvete hävda att det de upplevt berodde på slump eller missförstånd?
Vi som tillhörde oppositionen i frågan om storpastoraten blev fullständigt manglade och icke lyssnade till. Några av oss avfärdades synnerligen bryskt som församlingsegoister, osolidariska bakåtsträvare och förändringsfientliga. Det fanns märkligt nog argument nog att fylla ett hav för de storslagna fördelar storpastorat skulle erbjuda, men inte en droppe av förståelse för församlingarnas oberoende och självständighet! Slump eller missförstånd?
Då vore det tacknämligt att veta
vilka sådana falska motsättningar som ärkebiskopen nu ska diskutera och
förhoppningsvis i så fall bidra till att röja undan – så att vi kan ta tag i de
äkta motsättningarna. Om det finns falska motsättningar pekar det ju på att det
också finns äkta sådana.
Ärkebiskopen fortsatte: I Svenska kyrkan finns ju en stor bredd av människor och trosyttringar. Så har det egentligen alltid varit. Jag undrar också om sökandet och finnandet egentligen utesluter varandra? Många av den kristna traditionens välkända ”finnare” ger samtidigt uttryck för ett livslångt sökande.
Så kan man tänka. Ständigt på väg, ett slags orienterare som söker sig fram i okänd terräng. Men tänk om det handlar om att så få når en tro att leva i och igenom? Att kyrkans egna företrädare själva är så osäkra på hur man hjälper människor att finna och leva i tro att man nöjer sig med att uppmuntra sökandet? Ord som omvändelse, frälsning, trosvisshet är snart utmönstrade ur kyrkans språk. Då hjälper det föga att lösa problemet genom att förvandla alla troende till sökare.
Med vänliga ord svarar ärkebiskopen, men utan att ta på allvar den vånda och oro som det öppna brevet uttrycker. Om det finns en växande hemlöshet hos ett antal av kyrkans aktiva medlemmar, en accelererande alienation, så måste det tas på större allvar! Ytligt sett får Maria Landgren svar, men på ett annat plan än där hennes upplevelse finns. Djupet och våndan tas knappast på allvar med ett överdrivet vänligt och förbindligt svar.
Det blir extra tydligt när övertalande begrepp som ”det goda samtalet” smyger sig in i svaret. OM det goda samtalet hotas av nidbilder borde kanske något sägas om hur den som blivit placerad som konservativ drabbats av mer än bilder: Direkta uppmaningar att lämna kyrkan eftersom man numera ska omfatta och gilla allt som pågår. Byt kyrka. Bort med Er! Vad angår tron och läran gäller däremot andra förutsättningar. Där väljs det och vrakas det utifrån ett mera lösligt förhållande till kyrkans tradition och lära.
Ärkebiskopen avslutar sitt brev: Det respektfulla samtalet om gudstro och bibeltolkning är och förblir viktigt. Främst hör det hemma i den lokala församlingsgemenskapen. Låt oss inte skada det goda samtalet genom att låsa oss i negativa projektioner.
Negativa projektioner ska vi inte låsa oss i! Det skulle kräva en egen artikel att reda ut vad sådana negativa projektioner skulle kunna vara. Vem projicerar vad på vem? Respektfullt samtal om gudstro och bibeltolkning, finns det alls längre? Slump eller missförstånd? Finns det verkligen plats i Svenska kyrkan? Fråga alla dem som skylls för att vara traditionsbundna, konservativa och troende!
15 oktober 2014
Ordets gudstjänst
det finns ord
som perforerar seklerna
på sin väg till
öra, hjärta, hand
översinnliga strålar
från den Ende
genom mänskliga prisman
tänkta och nedskrivna
låter de stämbanden
vibrera
i rummet där man hör
vokaler och konsonanter
samlade till Skrift
härolder och budbärare förkunnar
hören Herren
hör, Herren är en
i begynnelsen
hör himmel, lyssna jord
det hände sig vid den
tiden
att väg röjdes
gör, gå, ta, arbeta, älska, följ, se
bryt ner, bygg upp, plantera
hatet och fiendskapen gav
aldrig upp
smittsamt och dödligt
då blev försoning till
oförtjänt nåd
bagaget som samlats
där alla syndens
förlamande stenar lagrats
mer än det fanns ork att bära
lyftes av
det heliga budskapet
det sanngoda och genomglada
buret genom sekler
i tjänares mantelveck
viskat i skymning
och i förföljelsens natt
högtidligt lyfta
bär fromma händer
genom tiden
ner längs gången
på en sliten matta
på en sliten matta
det som lever
i vördat ord
för folket, det församlade
proklamerades räddning
de rätade ryggarnas evangelium
fick stenpelares kapitäl
att knoppas och slå ut
de välvda bågarna
och valvens
girlanger
att kaskadera
himmelsblomma
evighetsblått,
sommargrönt och
kärleksrött
En röst hördes
så lyder det heliga tilltalet
som har gått in för
landning
just här och nu
hela skapelsen svarade
med en röst
tack och lov
tillbaka ner från
hängivelsens berg
leder orden
krassa och kärva
bort från flykt och
fantasi
tillbaka in i utsatthet
där man i benådade
ögonblick
kan se
se människan
med Guds ögon
10 oktober 2014
Kyrie och Gloria
Våndan från världen
får murarna att brista i gråtsom en laserstråle
bränner Kyrie eleison
likt släggans slag mot städet
ekar mångfaldens röster,
ropen om hjälp
och förbarmande
bryter igenom försvaren
fredens mäktiga skyddsrum
är avklätt, öppet, naket
berövat all värdighet
av röster från långhusets flyktingläger
blinda rop i kör
om förbarmande
hörs från vägkanten
där Någon gick fram
Christe eleison
Kyrie eleison
man skulle kunna förlora vett och sans
om inte det hostades
en napp tappades, stolar skrapade
den trötte tänkte på annat
eller en ambulans for förbi därute
med malande sirener
mörkret är som tätast
förtvivlan som djupastnöden ogenomtränglig
då elden flammar upp
änglarna sjunger äntligen
bort all plåga
det ekar sol
under valvenGloria, Gloria, Gloria
och fred på jord
att skåda vad ingen sett
kyrkans rum vänds ut och
inav glas och sten
en himlens förgård
upplyst av ljusets härskara
stående runt tronen
vilka är vi att sitta still
när änglarna står
Gud till pris och ära?
den stora lovsången
välter stolar och bordstolthet och prestige
upplöses som dimma
HÄR är DU
och jag blir vi
bortom och förbi
allt som fjättrat
Guds är äran
endast och allenast
vi sträcker oss
djärvt öppna och sårbart
hängivnamed lovsångens nycklar
mot det vi inte förstår
09 oktober 2014
Gudstjänst sedd på annat sätt
In genom en öppen dörr
infogad i mäktig portal
nicka åt vänner och
bekanta
hälsa på kända och okända
sedan stillhet
böjt huvud
Så sjunger rymden
sina dånande harmonier
klangen ropar till gator
och torg
uppmuntrar, lockar, manar
kom mänsklighet
kom rika och fattiga
kom Guds folk
Närvaron äger rum!
Under valven blir det
alldeles tyst
mellanrummet mellan
utklingade klockor
och orgelfanfarerna
är väntan
Korsvandrarna dröjer
Ett andetag
En inandning som i
skapelsens morgon
ögonblicket innan
allt blir till
orgeln brister ut
i kaskader av jubel
varde ljus och helg och
vila
Rummet fylls
det rör sig bland strimmorna
ovanför altaret
änglar stiger upp och
stiger ner
på en stege av toner
i sakral dans för den
Helige
Folket kommer på fötter
psalmböckerna greppas
rösterna skorrar ovant
men lyfter mot höjden
agendor flyger som palmblad
när intåget i Jerusalem
när intåget i Jerusalem
under klang och jubel
passerar mittgången fram
en sky av sångarvittnen
en sky av sångarvittnen
jag skymtar den
efterlängtade
omgärdad av brinnande
facklor
de lyfta ljusen glittrar
i allas våra ögon
himmelens korsformade guld
bär den glödande
i frostens tid
Nådens ord skänker frid
som vore apostlarna själva
där
och talade med oss
hjälpte oss att se
Den som är
är med oss
mitt ibland oss
Då spränger längtan fram
Jag vill bekänna
Jag vill bekänna
bli förlåten och renad
tvagen i strömmar
av levande vatten
av himmelska källsprång
dricker jag
dricks jag
otörstig
dricks jag
otörstig
06 oktober 2014
Kund i kyrkan, eller medlem?
Vid köksbordet satt en bekymrad vän från en stad i närheten. Hon sa: jag känner inte riktigt igen mig i Svenska kyrkan längre, i min egen kyrka! Vi medlemmar har förvandlats till kunder. Kyrkan har blivit som ett företag. Verksamhet är det som räknas. Allt möjligt har blivit viktigare än att fira gudstjänst. Jag hör ju att de anställda inte har det så lätt heller. De dignar under papper, byråkrati och administration. Det är enkäter och undersökningar som ska fyllas i. Och PR hit och marknadsföring dit. Var inte kyrkan något mer? Handlar det inte om något annat? Nej, jag känner inte igen mig!
Jag svarade ungefär så här det där med kunder är inte så dumt. På ett sätt. När det gäller bemötande är det verkligen viktigt. En kund måste man behandla respektfullt och intresserat, annars kan man förlora kunden. Men en medlem i kyrkan är verkligen inte en kund som beställer tjänster ungefär som av en affärsverksamhet, dop till exempel. Jag tycker ju att det är problematiskt att kopplingen till församlingen tunnas ut och försvagas bland annat genom att man kan ha dop och vigsel i en kyrka man själv väljer. Som vore församlingskyrkorna lokaler och inte hem för den lokala församlingen.
Hon såg på mig och fortsatte: det är så jag menar. Kyrkan tycker väl att det är viktigare att man alls gör något i en kyrka någonstans än att man växer samman med sin församling. Men då har man också gett upp. Man tror liksom inte på det där med gemenskapen vid altaret. Man erbjuder individer och familjer en valfrihet som leder bort ifrån hemkyrkan. Jag tror att man gör det för att behålla så många som möjligt i kundförteckningen. Ja, man har väl en sådan där lista på alla oss kyrkotillhöriga? Och så slarvas det så med gudstjänsten, det blir pratigt och rörigt för ofta.
Här blev jag tyst en stund. Vad svarar man? Vad finns att säga till den som känner att församlingens gudstjänster marginaliseras därför att Svenska kyrkan inte tycks våga eller vilja prioritera dem? Eller att prästerna gör gudstjänsterna till sina, mer än församlingens, och vill få utrymme för sin egen personlighet och kreativitet. Är det så? Eller är det en karikatyr av ett betydligt bättre tillstånd? Men upplevelsen tycks finnas.
Hon tog ordet igen: Jag vill inte stöta mig med någon av de anställda. Prästerna gör säkert så gott de kan. Det jag tänker är att trenderna griper tag i många anställda, signalerna kommer väl uppifrån. Inte därifrån, sa hon och pekade mot himlen.
Men några högt upp i kyrkans organisation dominerar väl de mönster som sprider sig? Och just nu pekar trenderna bort från församlingarnas gudstjänster. Anser jag. Det stör mig. Jag känner inte igen mig riktigt längre. Men det verkar inte som att man tar det på allvar så pass att man tar upp frågan. Ingen vill liksom lyssna när jag försöker berätta. Därför ville jag prata med dig...
Jag svarade ungefär så här det där med kunder är inte så dumt. På ett sätt. När det gäller bemötande är det verkligen viktigt. En kund måste man behandla respektfullt och intresserat, annars kan man förlora kunden. Men en medlem i kyrkan är verkligen inte en kund som beställer tjänster ungefär som av en affärsverksamhet, dop till exempel. Jag tycker ju att det är problematiskt att kopplingen till församlingen tunnas ut och försvagas bland annat genom att man kan ha dop och vigsel i en kyrka man själv väljer. Som vore församlingskyrkorna lokaler och inte hem för den lokala församlingen.
Hon såg på mig och fortsatte: det är så jag menar. Kyrkan tycker väl att det är viktigare att man alls gör något i en kyrka någonstans än att man växer samman med sin församling. Men då har man också gett upp. Man tror liksom inte på det där med gemenskapen vid altaret. Man erbjuder individer och familjer en valfrihet som leder bort ifrån hemkyrkan. Jag tror att man gör det för att behålla så många som möjligt i kundförteckningen. Ja, man har väl en sådan där lista på alla oss kyrkotillhöriga? Och så slarvas det så med gudstjänsten, det blir pratigt och rörigt för ofta.
Här blev jag tyst en stund. Vad svarar man? Vad finns att säga till den som känner att församlingens gudstjänster marginaliseras därför att Svenska kyrkan inte tycks våga eller vilja prioritera dem? Eller att prästerna gör gudstjänsterna till sina, mer än församlingens, och vill få utrymme för sin egen personlighet och kreativitet. Är det så? Eller är det en karikatyr av ett betydligt bättre tillstånd? Men upplevelsen tycks finnas.
Hon tog ordet igen: Jag vill inte stöta mig med någon av de anställda. Prästerna gör säkert så gott de kan. Det jag tänker är att trenderna griper tag i många anställda, signalerna kommer väl uppifrån. Inte därifrån, sa hon och pekade mot himlen.
Men några högt upp i kyrkans organisation dominerar väl de mönster som sprider sig? Och just nu pekar trenderna bort från församlingarnas gudstjänster. Anser jag. Det stör mig. Jag känner inte igen mig riktigt längre. Men det verkar inte som att man tar det på allvar så pass att man tar upp frågan. Ingen vill liksom lyssna när jag försöker berätta. Därför ville jag prata med dig...
05 oktober 2014
Kan det vara så illa att livet i kyrkan flyktar..?
Hur ska man tänka kring dopet? Är det ett bekymmer och ett problem att allt färre döps, både av alla födda och av de som föddes med någon förälder som var medlem i Svenska kyrkan? Nedgången är snabb och följer i spåren på andra siffror som också stadigt minskar. Här några siffror i urval.
Döpta Konfirmerade Vigslar
1990 88 971 63 477 27 420
2000 65 832 45 673 24 386
2010 62 122 35 796 18 627
2013 55 039 29 833 17 249
% av alla födda av hela årskullen av alla vigslar
1990 71,7 63,4 64,0
2000 72,8 43,1 61,1
2010 53,7 32,5 36,9
2013 48,5 30,1 33,9
Den som vill se mer statistik kan hitta länkar i högerspalten här. Läs och fundera!!!
Drop-in-dop har spritt sig över landet och erbjuds lite nu och då som ett sätt att komma i kontakt med dem som hade tänkt på dop. men där det aldrig blev av. På samma sätt är det med drop-in-vigslar både i kyrkor eller i samband stora evenemang. Jerker Alsterlund har till och med fått pris för sin idé att ordna drive-in eller drop-in vigslar vid Power Big Meet. Ett initiativ som lett till en våg av dop och vigslar. Ett ganska ambitiöst sätt att försöka erbjuda äktenskap och dop till flera.
Genom dessa gudstjänstsevents har man naturligtvis bidragit, förmodligen endast på marginalen, till att mota den nedåtgående trenden. Man har också spritt medvetenhet om att det inte behöver vara så krångligt, svårt eller kostsamt med ett dop eller en vigsel. Viss skepsis har mött denna dop- och vigseltrend. De tveksamma har bland annat menat att det blir mera jippo och att församlingarnas kontakter med paren eller dopfamiljerna blir mera kortvariga och ytliga. Om detta får väl forskningen så småningom ge besked.
För präster och församlingar är det tillfredsställande att ha gjort något påtagligt och konkret för att möta de snabbt sjunkande siffrorna. Men frågan är om dessa nya dop- och vigseltillfällen verkligen förmår göra något åt utvecklingen i stort. Förmodligen även där mest på marginalen. Svenska kyrkan står inför nya statistiska utmaningar när ett antal ungdomar som inte är döpta men registrerade i Svenska kyrkan blir 18 år. Då kan dopet som medlemsgrund leda till ett nytt uttåg ur kyrkan.
Det är enkelt att skylla den statistiska nedgången på sekulariseringen. Därmed tycks det som om Svenska kyrkan kan flytta orsakerna (skulden?) utanför sig själv. Den allmänna utvecklingen rår man liksom inte för. Men tänk om ansvaret faktiskt ligger mindre på en allmän distansering från tro och kyrka och mer på kyrkans egen inaktivitet och brist på ett missionerande arbetssätt?! Vad skälen är till kyrkans djupdykning borde djupanalyseras i varje stift och i varje församling. Varför tycks medlemmarnas relationer till kyrkan tunnas ut och försvagas trots att den aldrig varit så verksamhetsstinn någonsin tidigare i svensk kyrkohistoria? Vari brister det?
Kristen fostran låter reaktionärt och styltigt - men utan inkulturation och socialisation lämnas de unga i sticket! Kyrkan har en oavvislig plikt att hjälpa de kyrkotillhöriga att finna kraft att leva i sitt dop. Annars blir alla deklarationer om livslångt lärande på dopets grund klyschor. Teoretiska antaganden som för de flesta inget betyder i praktiken.
Bönen tystnar alltmer och få familjer ber morgon- eller aftonbön. Även bordsbönens tacksamhet till Gud har sopats undan. Bibelläsningen har blivit något präster i bästa fall gör inför en predikan istället för en allmän och nödvändig del av det kristna livet. Gudstjänstgemenskaperna tunnas ut och på sina håll har nidbeskrivningarna av de tomma kyrkorna börjat att besannas.
Kan det vara så illa att livet i kyrkan flyktar trots att Svenska kyrkan aldrig varit så oändligt rik, genomorganiserad, målstinn och personaltät? Jag bara undrar...
Döpta Konfirmerade Vigslar
1990 88 971 63 477 27 420
2000 65 832 45 673 24 386
2010 62 122 35 796 18 627
2013 55 039 29 833 17 249
% av alla födda av hela årskullen av alla vigslar
1990 71,7 63,4 64,0
2000 72,8 43,1 61,1
2010 53,7 32,5 36,9
2013 48,5 30,1 33,9
Den som vill se mer statistik kan hitta länkar i högerspalten här. Läs och fundera!!!
Drop-in-dop har spritt sig över landet och erbjuds lite nu och då som ett sätt att komma i kontakt med dem som hade tänkt på dop. men där det aldrig blev av. På samma sätt är det med drop-in-vigslar både i kyrkor eller i samband stora evenemang. Jerker Alsterlund har till och med fått pris för sin idé att ordna drive-in eller drop-in vigslar vid Power Big Meet. Ett initiativ som lett till en våg av dop och vigslar. Ett ganska ambitiöst sätt att försöka erbjuda äktenskap och dop till flera.
Genom dessa gudstjänstsevents har man naturligtvis bidragit, förmodligen endast på marginalen, till att mota den nedåtgående trenden. Man har också spritt medvetenhet om att det inte behöver vara så krångligt, svårt eller kostsamt med ett dop eller en vigsel. Viss skepsis har mött denna dop- och vigseltrend. De tveksamma har bland annat menat att det blir mera jippo och att församlingarnas kontakter med paren eller dopfamiljerna blir mera kortvariga och ytliga. Om detta får väl forskningen så småningom ge besked.
För präster och församlingar är det tillfredsställande att ha gjort något påtagligt och konkret för att möta de snabbt sjunkande siffrorna. Men frågan är om dessa nya dop- och vigseltillfällen verkligen förmår göra något åt utvecklingen i stort. Förmodligen även där mest på marginalen. Svenska kyrkan står inför nya statistiska utmaningar när ett antal ungdomar som inte är döpta men registrerade i Svenska kyrkan blir 18 år. Då kan dopet som medlemsgrund leda till ett nytt uttåg ur kyrkan.
Det är enkelt att skylla den statistiska nedgången på sekulariseringen. Därmed tycks det som om Svenska kyrkan kan flytta orsakerna (skulden?) utanför sig själv. Den allmänna utvecklingen rår man liksom inte för. Men tänk om ansvaret faktiskt ligger mindre på en allmän distansering från tro och kyrka och mer på kyrkans egen inaktivitet och brist på ett missionerande arbetssätt?! Vad skälen är till kyrkans djupdykning borde djupanalyseras i varje stift och i varje församling. Varför tycks medlemmarnas relationer till kyrkan tunnas ut och försvagas trots att den aldrig varit så verksamhetsstinn någonsin tidigare i svensk kyrkohistoria? Vari brister det?
Kristen fostran låter reaktionärt och styltigt - men utan inkulturation och socialisation lämnas de unga i sticket! Kyrkan har en oavvislig plikt att hjälpa de kyrkotillhöriga att finna kraft att leva i sitt dop. Annars blir alla deklarationer om livslångt lärande på dopets grund klyschor. Teoretiska antaganden som för de flesta inget betyder i praktiken.
Bönen tystnar alltmer och få familjer ber morgon- eller aftonbön. Även bordsbönens tacksamhet till Gud har sopats undan. Bibelläsningen har blivit något präster i bästa fall gör inför en predikan istället för en allmän och nödvändig del av det kristna livet. Gudstjänstgemenskaperna tunnas ut och på sina håll har nidbeskrivningarna av de tomma kyrkorna börjat att besannas.
Kan det vara så illa att livet i kyrkan flyktar trots att Svenska kyrkan aldrig varit så oändligt rik, genomorganiserad, målstinn och personaltät? Jag bara undrar...
04 oktober 2014
Celebrera mera
Abstinensen sätter in framåt söndag förmiddag. Detta att inte längre regelbundet vara med och celebrera mässan som präst vid altaret lämnar spår. Inte så att jag nedvärderar eller föraktar detta att fira gudstjänst som en i församlingen. Det är verkligen mycket värt och en nödvändig förutsättning för att församlingens mässa ska fungera. Men att ställa om sig efter många decennier i tjänst, därför att pensionen infunnit sig, är inte enbart enkelt. Särskilt som jag önskar och längtar att få celebrera mera! Ty därtill är jag vigd och löftesbunden!
Att be över gåvorna och att räcka Herren till hungrande och törstande är stort. Där i altarets närhet sker stora ting. Under och mirakler får man vara med om. Som när tjälen, den stela ishanden, släpper greppet och går ur kroppen. Värme och liv strömmar in i frusna själar.
Där bevittnar man tårarna som bekräftar att förlåtelsen nått djupare än synden och skulden. Där rätas ryggar och andningen blir djup. Människans fylls av insikten om att vara älskad och omsluten. Himmelrikets måltid som delas över alla tänkbara och även orimliga gränser gör oss till ett Guds folk! Förnyade sänds vi ut att vara vittnen, ambassadörer och hantverkare för Guds rike! Ibland blir det ovanligt påtagligt. När det finns ny spänst i stegen från knäfallet. Nåd och kraft har kommit över de berörda.
Jag håller mig oftast borta från min förra församling för att de nya prästerliga kvastarna ska få arbeta i fred. Utan inblandning från L´ancien régime. Tids nog kan det bli passande att återvända.
Till sist - Du som är intresserad av Svenska kyrkans gudstjänst och förslaget till ny kyrkohandbok - Du bör läsa docent Christer Pahlmblads intressanta och tankeväckande inlägg. Han har skrivit 69 fängslande sidor på ämnet: En ny mässordning för Svenska kyrkan? Kommentarer och förslag.
Jag har läst och blivit entusiasmerad. Här finns ett förslag som jag helhjärtat vill stå bakom! Höga vederbörande handläggare och handboksgrupper, biskopsmöte och kyrkomötesombud borde läsa och begrunda detta gedigna liturgiska bidrag! Trots dess vetenskaplighet och den medvetna liturgiska terminologin kan de flesta tillgodogöra sig denna text.
Ja, alla som firar gudstjänst, som vill och tänker fortsätta göra det borde verkligen läsa Pahlmblads bidrag!
Att be över gåvorna och att räcka Herren till hungrande och törstande är stort. Där i altarets närhet sker stora ting. Under och mirakler får man vara med om. Som när tjälen, den stela ishanden, släpper greppet och går ur kroppen. Värme och liv strömmar in i frusna själar.
Där bevittnar man tårarna som bekräftar att förlåtelsen nått djupare än synden och skulden. Där rätas ryggar och andningen blir djup. Människans fylls av insikten om att vara älskad och omsluten. Himmelrikets måltid som delas över alla tänkbara och även orimliga gränser gör oss till ett Guds folk! Förnyade sänds vi ut att vara vittnen, ambassadörer och hantverkare för Guds rike! Ibland blir det ovanligt påtagligt. När det finns ny spänst i stegen från knäfallet. Nåd och kraft har kommit över de berörda.
Jag håller mig oftast borta från min förra församling för att de nya prästerliga kvastarna ska få arbeta i fred. Utan inblandning från L´ancien régime. Tids nog kan det bli passande att återvända.
Till sist - Du som är intresserad av Svenska kyrkans gudstjänst och förslaget till ny kyrkohandbok - Du bör läsa docent Christer Pahlmblads intressanta och tankeväckande inlägg. Han har skrivit 69 fängslande sidor på ämnet: En ny mässordning för Svenska kyrkan? Kommentarer och förslag.
Jag har läst och blivit entusiasmerad. Här finns ett förslag som jag helhjärtat vill stå bakom! Höga vederbörande handläggare och handboksgrupper, biskopsmöte och kyrkomötesombud borde läsa och begrunda detta gedigna liturgiska bidrag! Trots dess vetenskaplighet och den medvetna liturgiska terminologin kan de flesta tillgodogöra sig denna text.
Ja, alla som firar gudstjänst, som vill och tänker fortsätta göra det borde verkligen läsa Pahlmblads bidrag!
02 oktober 2014
Reinfeldts "öppna era hjärtan" avgjorde valet?
Linjetal är väl ett tal som drar upp riktlinjer, slår fast en policy, klargör riktning. Linjetal drar gränser och klargör förhållanden. Om jag förstått saken rätt. En Karl XII som pekar med hela handen i någon park kan vara en sinnebild. Eller en marscherande suffragett som med paraplyet i handen anger riktning. Jag föreställer mig att de ropar: Hallå allihop! Ditåt!
Vad sa Fredrik Reinfeld egentligen? I det berömda linjetalet om invandring? Sa han att vi skulle öppna våra hjärtan! Eller sa han att vi skulle öppna våra plånböcker? Han manade oss till medkänsla och solidaritet med dem som flyr för sina liv och behöver en fristad, en möjlighet att bygga en ny tillvaro. Och han redovisade att generositet kostar på. I det korta perspektivet måste alla vara beredda att bidra genom att avstå reformutrymme i våra gemensamma finanser.
Detta tal blev omedelbart omdiskuterat. Var det bara taktik för att spela på det svenska folkets känslor av medlidande. Själv blev, trots att jag inte är moderat, berörd och tänkte att äntligen kommer det en ny ton in i valrörelsen som lyfte den över de snöda gruppintressena och käbblet. Talet återkommer här och där som en förklaring till varför moderaterna förlorade valet och SD fick sådana framgångar. Idag tas frågan upp i en artikel i Dagens Samhälle. Artikeln har som rubrik ett citat från Håkan Arnesson (m) i Falköping: "Reinfeldts sommartal satte spiken i kistan".
Kanhända har han och andra rätt att det talet bidrog till valförlusten. Vilket låter antyda att öppenheten för flyktingar och invandrare, ja, att generositeten är mera begränsad än man har haft skäl att tro. Det gör inte Reinfeldts tal mindre bra eller olämpligt. Ett ord i rättan tid om att vi behöver vara beredda på att avstå något för att andra ska få del av vår välfärd.
Samtidigt är det synnerligen irriterande och stötande att invandrare och flyktingar diskuteras mest i ekonomiska termer. Antingen är de en kostnad, en ekonomisk belastning eller också är de en investering som ska gynna vår gemensamma framtid. Vi tjänar på att vi har en generös flyktingpolitik. Den som öppnar sina hjärtan behöver inte betrakta dem som kommer som en förlust eller vinstaffär. Det är människor som kommer, inte balansräkningar! Milde tid, tänk om vi började diskutera våra egna barn som vinster eller förluster! Det är självklart att det får kosta när de ska växa upp och få vård, omsorg och utbildning, bostäder och förhoppningsvis arbete.
Det är våra systrar och bröder i en och samma mänsklighet som vi i vårt samhälle välkomnar hit. När SD vill sätta upp hinder vid våra gränser för det relativt begränsade antal människor som ändå letar sig hit så är det generande, nationalegoistsikt och främlingsfientligt! Då är det skönt att de sina framgångar till trots är i fullständig minoritet. De hörde bara den öppna plånbokens ord och slöt sina öron fullständigt inför uppmaningen att öppna sina hjärtan. Så blir det när världsbilden är förenklad och svartvit och gör skillnad på folk och folk!
Som jag förstår Evangeliets ord handlar det gång på gång om generositet och delaktighet. Om ett delande av tillgångar och resurser, skjortor, vatten, bröd eller människornas egna krafter. Där talas om fötterna som går en mil extra, om människorna som klär den nakne och som besöker dem som på olika sätt är avsidestagna. Det är inget fjärrengagemang som motar bort folk - det är det öppna hjärtats metod.
Öppna era hjärtan är en uppmaning som borde eka under kyrkvalven, från predikstolar och i artiklar. Den linjen är större än Reinfeldts tal - det handlar om den kristna kyrkans linje!
Vad sa Fredrik Reinfeld egentligen? I det berömda linjetalet om invandring? Sa han att vi skulle öppna våra hjärtan! Eller sa han att vi skulle öppna våra plånböcker? Han manade oss till medkänsla och solidaritet med dem som flyr för sina liv och behöver en fristad, en möjlighet att bygga en ny tillvaro. Och han redovisade att generositet kostar på. I det korta perspektivet måste alla vara beredda att bidra genom att avstå reformutrymme i våra gemensamma finanser.
Detta tal blev omedelbart omdiskuterat. Var det bara taktik för att spela på det svenska folkets känslor av medlidande. Själv blev, trots att jag inte är moderat, berörd och tänkte att äntligen kommer det en ny ton in i valrörelsen som lyfte den över de snöda gruppintressena och käbblet. Talet återkommer här och där som en förklaring till varför moderaterna förlorade valet och SD fick sådana framgångar. Idag tas frågan upp i en artikel i Dagens Samhälle. Artikeln har som rubrik ett citat från Håkan Arnesson (m) i Falköping: "Reinfeldts sommartal satte spiken i kistan".
Kanhända har han och andra rätt att det talet bidrog till valförlusten. Vilket låter antyda att öppenheten för flyktingar och invandrare, ja, att generositeten är mera begränsad än man har haft skäl att tro. Det gör inte Reinfeldts tal mindre bra eller olämpligt. Ett ord i rättan tid om att vi behöver vara beredda på att avstå något för att andra ska få del av vår välfärd.
Samtidigt är det synnerligen irriterande och stötande att invandrare och flyktingar diskuteras mest i ekonomiska termer. Antingen är de en kostnad, en ekonomisk belastning eller också är de en investering som ska gynna vår gemensamma framtid. Vi tjänar på att vi har en generös flyktingpolitik. Den som öppnar sina hjärtan behöver inte betrakta dem som kommer som en förlust eller vinstaffär. Det är människor som kommer, inte balansräkningar! Milde tid, tänk om vi började diskutera våra egna barn som vinster eller förluster! Det är självklart att det får kosta när de ska växa upp och få vård, omsorg och utbildning, bostäder och förhoppningsvis arbete.
Det är våra systrar och bröder i en och samma mänsklighet som vi i vårt samhälle välkomnar hit. När SD vill sätta upp hinder vid våra gränser för det relativt begränsade antal människor som ändå letar sig hit så är det generande, nationalegoistsikt och främlingsfientligt! Då är det skönt att de sina framgångar till trots är i fullständig minoritet. De hörde bara den öppna plånbokens ord och slöt sina öron fullständigt inför uppmaningen att öppna sina hjärtan. Så blir det när världsbilden är förenklad och svartvit och gör skillnad på folk och folk!
Som jag förstår Evangeliets ord handlar det gång på gång om generositet och delaktighet. Om ett delande av tillgångar och resurser, skjortor, vatten, bröd eller människornas egna krafter. Där talas om fötterna som går en mil extra, om människorna som klär den nakne och som besöker dem som på olika sätt är avsidestagna. Det är inget fjärrengagemang som motar bort folk - det är det öppna hjärtats metod.
Öppna era hjärtan är en uppmaning som borde eka under kyrkvalven, från predikstolar och i artiklar. Den linjen är större än Reinfeldts tal - det handlar om den kristna kyrkans linje!
01 oktober 2014
Främlingsfientlighet och Bibel
Aktioner och uttalanden
mot främlingsfientlighet och rasism är högprioriterat inom Svenska kyrkan. Ett
skäl är naturligtvis Sverigedemokraternas framsteg i de allmänna valen såväl
som i de kyrkliga valen. Ett annat skäl är att kyrkan sedan mycket länge engagerat
sig i flykting- och invandrarfrågor. Vilket ska läsas så att många enskilda
personer, grupper och församlingar arbetat aktivt för att ge stöd och hjälp åt
människor som nyligen kommit till Sverige.
Med ett så starkt och
utbrett lokalt engagemang kunde man tänka sig att kyrkans olika nivåer använde
kraft och tid för att dra nytta av och bygga på de insikter och kunskaper som
redan finns här och där för att sprida, fördjupa och förstärka dem. Visst låter
sådana formuleringar som vore de hämtade ur ett uttalande under valrörelsen,
vilket de inte är. De stora orden till trots är saken angelägen. Men
initiativen till studier och cirkelverksamhet är sporadiska och lokala.
Om jag fick bestämma,
erkänner gärna att jag någon gång för länge sedan lekt med tanken, så hade jag
glatt mig över möjligheten och tillfället. Tänk att ett engagemang kunde paras
med en för de kristna nödvändig men dessvärre mindre populär aktivitet:
bibelstudiet!
Det är självmål att inte
lyfta fram ett antal bibeltexter och uppmuntra församlingar att ta sig an
frågan om rasism, främlingsfientlighet eller rättvisa och människovärde och
värdighet.
Vilket lyft om ett antal
församlingar studerade Skriftens ord och på så sätt gav möjlighet till samtal
och reflektion. Hur skulle ett samtal om Josuas avskedstal till Israel kunna
gestalta sig? Där Gud själv ska jag bort folk och stammar så att Israel kan
inta deras land. Och uppmaningen att folket inte ska beblanda sig med dem som
finns kvar. Hur ska man tänka då (Josua 23)
Sista kapitlet i Jesaja
(Jes 66) talar om att alla folk ska samlas i Jerusalem. Till och med de som
inte hört talas om Herren… Denna öppenhet hur ser vi på den?
Texten om Människosonens
dom i Matteus 25:31-46 tål också att läsa och samtala om som en klangbotten
till frågorna om främlingsfientlighet. Det kommer där inte an på någon tidigare
grupptillhörighet utan på det medmänskligt goda man gör. En utmaning som slår
mot etniskt tänkande.
Texten om hur Jesus botar
den romerske officerens tjänare i Lukas 7:1-1 kan också väcka tankar om hur en
medveten människa bör handla. Här till och med gentemot en soldat från ockupationsmakten!
Lägg till egna favorittexter,
lätta såväl som svåra. Ta gärna med Hebreerbrevet 13:2 om änglar som gäster och
om gästfrihet. Liknelsen om den barmhärtige samariern är
väl given som diskussionsunderlag (Lukas 10:25-37).
väl given som diskussionsunderlag (Lukas 10:25-37).
I en rad sådana bibelstudier
lyfter man självklart in andra viktiga texter ur samtiden. Särskilt FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna och t ex barnkonventionen. Vips så
har man mångdimensionaliteten och komplexiteten med i samtalet. Läser man därtill
dagstidningstext om utvecklingen i Syrien i Irak eller i Palestina så finns det
material som räcker länge, mycket länge!
Vinsten att fler kristna
blir mer bevandrade i sina Biblar och därmed mera införstådda med att där finns
Guds vilja och tilltal både öppet och fördolt är värd en hel del ansträngning. Men det kan ta på krafterna att
behöva fundera över egna ställningstaganden och föreställningar i mötet med
Skriftens ord och medkristnas tankar och reflektioner.
28 september 2014
Osynliga unga kvinnor
Olika behandling av människor är något som förkommer även i vårt demokratiska samhälle. Det upprör. Människors lika värde är ett axiom, en teoretisk sanning. När den ska omsättas i praktiken dyker invändningarna upp. I realiteten kräver lika behandling att man tar hänsyn till en mängd olika faktorer.
För att en människa ska bli behandla jämlikt krävs insikt och kunskap hos dem som besitter makt och myndighet. .En fattig invandrad medellös ung somalisk kvinna behöver, för att få lika behandling, ha något annat och mera än de ungdomar som från livets första början i vårt land haft allt av omsorg, utbildning och trygga uppväxtvillkor. För att bli lika behandlad kommer det därför att krävas att man behandlas olika. Många behöver mer än andra för att få jämförbara villkor och chanser.
En besvärande faktor är förstås att de individer som tillhör "svaga grupper" inte blir behandlade som individer utan just mer utifrån sin grupptillhörighet. Rättigheterna och jämlikheten förutsätter ju att varje person tillförsäkras samma rättigheter. Och skyldigheter. Då blir grupptillhörigheter som rom, flykting, invandrare, präst, tiggare, politiker av underordnad betydelse. Jag som är präst och svenskkyrklig behöver inte, kan inte, ständigt svara för vad präster i allmänhet, eller Svenska kyrkan, anses tänka, tycka eller göra...
Men på många områden är det nödvändigt att ha mera generella former för bemötande för att likabehandling ska äga rum, för att undvika särbehandling. Svenska dagbladet skriver idag om unga kvinnor som ger sig av för att stödja IS. Om dem vet säkerhetspolisen tydligen nästan ingenting eftersom de är strängt upptagna med hur männen agerar. Deras klaner och familjer vädjar om hjälp för att förhindra denna de unga kvinnornas flykt in i terrorismen. Man kan undra varför dessa kvinnor befinner sig under radarn.
Normen, det som anses rådande och normalt, styr agerandet. Gruppen unga somaliska män förväntas väl helt enkelt vara i riskzonen för att lockas av IS. Unga kvinnor dras mera sällan dit och blir därför osynliga. Men blir det bättra om SÄPO och andra övervakande institutioner håller kolla på fler? Kanske är det som det skall att först när familjer och omgivningen begär hjälp som insatserna ska göras...
För att en människa ska bli behandla jämlikt krävs insikt och kunskap hos dem som besitter makt och myndighet. .En fattig invandrad medellös ung somalisk kvinna behöver, för att få lika behandling, ha något annat och mera än de ungdomar som från livets första början i vårt land haft allt av omsorg, utbildning och trygga uppväxtvillkor. För att bli lika behandlad kommer det därför att krävas att man behandlas olika. Många behöver mer än andra för att få jämförbara villkor och chanser.
En besvärande faktor är förstås att de individer som tillhör "svaga grupper" inte blir behandlade som individer utan just mer utifrån sin grupptillhörighet. Rättigheterna och jämlikheten förutsätter ju att varje person tillförsäkras samma rättigheter. Och skyldigheter. Då blir grupptillhörigheter som rom, flykting, invandrare, präst, tiggare, politiker av underordnad betydelse. Jag som är präst och svenskkyrklig behöver inte, kan inte, ständigt svara för vad präster i allmänhet, eller Svenska kyrkan, anses tänka, tycka eller göra...
Men på många områden är det nödvändigt att ha mera generella former för bemötande för att likabehandling ska äga rum, för att undvika särbehandling. Svenska dagbladet skriver idag om unga kvinnor som ger sig av för att stödja IS. Om dem vet säkerhetspolisen tydligen nästan ingenting eftersom de är strängt upptagna med hur männen agerar. Deras klaner och familjer vädjar om hjälp för att förhindra denna de unga kvinnornas flykt in i terrorismen. Man kan undra varför dessa kvinnor befinner sig under radarn.
Normen, det som anses rådande och normalt, styr agerandet. Gruppen unga somaliska män förväntas väl helt enkelt vara i riskzonen för att lockas av IS. Unga kvinnor dras mera sällan dit och blir därför osynliga. Men blir det bättra om SÄPO och andra övervakande institutioner håller kolla på fler? Kanske är det som det skall att först när familjer och omgivningen begär hjälp som insatserna ska göras...
26 september 2014
Gör om, gör rätt!
Förslaget till ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan har märkligt nog kommit att bli en fråga om prestige. Det märker man på det snorkiga svar som kyrkostyrelsens presidium gav på det kyrkomusikaliska och kritiska brev som mer än 800 personer undertecknat. Tondövt kallade Barbro Matzols kyrkoledningens svar i sin utmärkta ledare i Kyrkans tidning.
Denna tondövhet lär inte upphöra för att några möten arrangeras här eller där. Om man redan från början har bestämt sig för att kartan är bättre och mera precis än verkligheten så hjälper några seminarier eller korta möten inte långt. Om misstron mot processen är så stor som brevet visar finns det bara ett bra recept: gör om, gör rätt!
En och annan teolog har muttrat den senaste tiden i mina öron. Tänk om präster och teologer hade samma driv och initiativförmåga som musikfolket! Det är väl därför många präster också undertecknat brevet. Vi är många fler som står bakom brevet utan att ha undertecknat det. Men som har fler och andra invändningar.
Det har funnits starka skäl att säga nej till massor av formuleringar och texter, till ord, varianter och passusar i förslaget. Med känsloord som snart skulle bli utslitna. Med en koncentration på oss själva, där människan med alla möjliga adjektiv tillåtits skymma tillbedjan och lovprisning av treenig Gud. En nedtoning, på sina ställen intill utsuddningens gräns, av syndens realitet. Därmed blir också frälsningen och försoningens nådefulla gåva otydlig.
Prestigen borde lämnas därhän. En ny handbok för Svenska kyrkan är för viktig för att man ska slå procentsatser från bearbetade remissvar i huvudet på kritiken. Gör om, gör rätt, är därför ett gott råd.
Denna tondövhet lär inte upphöra för att några möten arrangeras här eller där. Om man redan från början har bestämt sig för att kartan är bättre och mera precis än verkligheten så hjälper några seminarier eller korta möten inte långt. Om misstron mot processen är så stor som brevet visar finns det bara ett bra recept: gör om, gör rätt!
En och annan teolog har muttrat den senaste tiden i mina öron. Tänk om präster och teologer hade samma driv och initiativförmåga som musikfolket! Det är väl därför många präster också undertecknat brevet. Vi är många fler som står bakom brevet utan att ha undertecknat det. Men som har fler och andra invändningar.
Det har funnits starka skäl att säga nej till massor av formuleringar och texter, till ord, varianter och passusar i förslaget. Med känsloord som snart skulle bli utslitna. Med en koncentration på oss själva, där människan med alla möjliga adjektiv tillåtits skymma tillbedjan och lovprisning av treenig Gud. En nedtoning, på sina ställen intill utsuddningens gräns, av syndens realitet. Därmed blir också frälsningen och försoningens nådefulla gåva otydlig.
Prestigen borde lämnas därhän. En ny handbok för Svenska kyrkan är för viktig för att man ska slå procentsatser från bearbetade remissvar i huvudet på kritiken. Gör om, gör rätt, är därför ett gott råd.
23 september 2014
Sverigedemokraterna har Svenska kyrkan att tacka för mycket
Höststorm och ösregn fick mig att tänka på Sverigedemokraternas framfart. Historien om Sverigedemokraternas framväxt, deras uppgång (och framtida fall) behöver göras känd. Den blir lyckligtvis efterhand allt mera genomforskad och skriven. Ut ur skuggan är en sådan bok om partiets rötter och dess framväxt ur rörelsen Bevara Sverige Svenskt.
Av de politiska kommentatorernas närsynta synpunkter efter de senaste valet visar det sig att man föreställer sig att SD:s framgångssaga tog fart i och med att de lyckades ta sig in i Sveriges riksdag. Ingenting kan vara mer felaktigt. Även om inträdet i parlamentet betydde fantastiska ekonomiska och politiska lyft för denna högerextrema politiska rörelse så hade de sedan länge målmedvetet bitit sig fast i kommunala och kyrkliga instanser.
Framgångarna i kommunalvalen har betytt oerhört mycket för att ge den råbarkade och av brottslighet solkade rörelsen fotfäste och skolning i demokratins sätt att fungera. Sina första mandat i kommunfullmäktige fick man 1991 i Dals-Ed och i Höör. I valet 1998 hade man stärkt sina positioner och fick 8 lokala mandat.
Äras den som äras bör, heter det. Då går det inte att bortse från vad det partipolitiska kyrkomötet betytt för SD:s strategiska etablering i det politiska livet. Kyrkan blev en arena och en plattform för att enkelt komma vidare i det övergripande politiska arbetet. Genom kyrkans direkta valsystem behövde de som kandiderade till kyrkomötet inte alls ha lokalt församlingsengagemang som grund. Det gick och går att direkt från sidan vinna plats och inflytande över kyrkans högsta beslutande organ utan att vara förankrad i kyrkans vardag och liv. Beslutsapparaten står fri från församlingars och pastorats inflytande, men har istället gett utrymmet bland annat till de nationella partiorganisationerna.
Alla de svenskkyrkliga personer som tidigt vände SD-företrädare ryggen vid offentliga möten sa ingenting om att det sätt på vilket Svenska kyrkans organisation och valsystem bidrog till SD:s politiska socialisation och "mognad". Utan Svenska kyrkans partipolitiska system hade det förmodligen blivit hart när omöjligt för SD att etablera sig och växa i den kyrkliga sfären. Den kyrkliga etableringen gav också dessvärre mera stadga och ekonomiska muskler till den sekulära politiska kampen som SD bedrivit. Om detta borde de kyrkohistoriska forskarna skriva!
Märkligt nog vill ingen granska partistödet i kyrkan och dess betydelse för de politiska etablissemangen och partierna. Det är för jobbigt. Inte ens de resursstarka Uppdrag granskning eller Kalla fakta har orkat. Eller kunnat. Eftersom kunskap i och om tro, om livsåskådning och Svenska kyrkan numera är en sådan journalistisk bristvara att den nästan blivit en merit!
I kyrkovalet 2001 fick man 2 mandat i kyrkomötet och tog också plats i 2 stiftsfullmäktige. 2005 fick man 4 mandat i kyrkomötet som 2009 blev till 7 och i senaste valet fick man 15 (!) platser. Det har också inneburit rejäla tillskott till SD:s partikassa. Ja, Sverigedemokraterna har Svenska kyrkan att tacka för mycket. Alldeles för mycket! En ära som kyrkan för länge sedan borde ha betackat sig för.
Vad skulle hända om SD blev till ett av kyrkomötets allra största grupper? Förmodligen skulle det undergräva den relativa och förvånande starka lojalitet mot kyrkomötets beslut som än så länge råder. Tilltron till den kyrkliga demokratin skulle slutligen raseras och ett nytt system skulle behövas, ja nödvändigt krävas!
Det enda som kan ge rimligt skydd mot att främlingsfientlighet, och en människosyn som inte ser till varje människas värde och värdighet, får ännu större inflytande är att ge kyrkan lokala personval och ett indirekt valsystem där man representerar sin församling gentemot stift och den nationella nivån. Vänta inte längre. Sätt fart på arbetet att reformera kyrkans beslutsapparat så att den främlingsfientliga inflammationen inte sprider sig för långt i kyrkans kropp!.
Av de politiska kommentatorernas närsynta synpunkter efter de senaste valet visar det sig att man föreställer sig att SD:s framgångssaga tog fart i och med att de lyckades ta sig in i Sveriges riksdag. Ingenting kan vara mer felaktigt. Även om inträdet i parlamentet betydde fantastiska ekonomiska och politiska lyft för denna högerextrema politiska rörelse så hade de sedan länge målmedvetet bitit sig fast i kommunala och kyrkliga instanser.
Framgångarna i kommunalvalen har betytt oerhört mycket för att ge den råbarkade och av brottslighet solkade rörelsen fotfäste och skolning i demokratins sätt att fungera. Sina första mandat i kommunfullmäktige fick man 1991 i Dals-Ed och i Höör. I valet 1998 hade man stärkt sina positioner och fick 8 lokala mandat.
Äras den som äras bör, heter det. Då går det inte att bortse från vad det partipolitiska kyrkomötet betytt för SD:s strategiska etablering i det politiska livet. Kyrkan blev en arena och en plattform för att enkelt komma vidare i det övergripande politiska arbetet. Genom kyrkans direkta valsystem behövde de som kandiderade till kyrkomötet inte alls ha lokalt församlingsengagemang som grund. Det gick och går att direkt från sidan vinna plats och inflytande över kyrkans högsta beslutande organ utan att vara förankrad i kyrkans vardag och liv. Beslutsapparaten står fri från församlingars och pastorats inflytande, men har istället gett utrymmet bland annat till de nationella partiorganisationerna.
Alla de svenskkyrkliga personer som tidigt vände SD-företrädare ryggen vid offentliga möten sa ingenting om att det sätt på vilket Svenska kyrkans organisation och valsystem bidrog till SD:s politiska socialisation och "mognad". Utan Svenska kyrkans partipolitiska system hade det förmodligen blivit hart när omöjligt för SD att etablera sig och växa i den kyrkliga sfären. Den kyrkliga etableringen gav också dessvärre mera stadga och ekonomiska muskler till den sekulära politiska kampen som SD bedrivit. Om detta borde de kyrkohistoriska forskarna skriva! Märkligt nog vill ingen granska partistödet i kyrkan och dess betydelse för de politiska etablissemangen och partierna. Det är för jobbigt. Inte ens de resursstarka Uppdrag granskning eller Kalla fakta har orkat. Eller kunnat. Eftersom kunskap i och om tro, om livsåskådning och Svenska kyrkan numera är en sådan journalistisk bristvara att den nästan blivit en merit!
I kyrkovalet 2001 fick man 2 mandat i kyrkomötet och tog också plats i 2 stiftsfullmäktige. 2005 fick man 4 mandat i kyrkomötet som 2009 blev till 7 och i senaste valet fick man 15 (!) platser. Det har också inneburit rejäla tillskott till SD:s partikassa. Ja, Sverigedemokraterna har Svenska kyrkan att tacka för mycket. Alldeles för mycket! En ära som kyrkan för länge sedan borde ha betackat sig för.
Vad skulle hända om SD blev till ett av kyrkomötets allra största grupper? Förmodligen skulle det undergräva den relativa och förvånande starka lojalitet mot kyrkomötets beslut som än så länge råder. Tilltron till den kyrkliga demokratin skulle slutligen raseras och ett nytt system skulle behövas, ja nödvändigt krävas!
Det enda som kan ge rimligt skydd mot att främlingsfientlighet, och en människosyn som inte ser till varje människas värde och värdighet, får ännu större inflytande är att ge kyrkan lokala personval och ett indirekt valsystem där man representerar sin församling gentemot stift och den nationella nivån. Vänta inte längre. Sätt fart på arbetet att reformera kyrkans beslutsapparat så att den främlingsfientliga inflammationen inte sprider sig för långt i kyrkans kropp!.
22 september 2014
Igenkänning
Flera gudstjänster som jag deltagit i på senare tid, på plats eller via media, har på olika punkter varierat grovt. De tycks ha förändrats i jämförelse med den likare som Svenska kyrkans handbok utgör. Men så blir det kanske i tider då förslag till nya handböcker är i svang. Och när genomgripande omstrukturering av kyrkans organisation äger rum - så att det som förut var en församling där huvudgudstjänst skulle firas nu ingår i ett storpastorat med helt andra riktlinjer.
Även om det firas en hel del mässor så har de fått en annan accent särskilt för den församling där den egna gudstjänsten förlorat sin regelbundenhet och det kan betvivlas om den längre uppfattas som och faktiskt fungerar som församlingens egentliga centrum.
Gudstjänstens utformning betyder också mycket. Det vet varje person som rest ut i världen och deltagit i gudstjänster i någon av de stora världsvida traditionernas gudstjänster. Att på plats i Berlin, London eller Madrid kunna fira gudstjänst på andra språk och ändå känna igen sin egen församlings gudstjänst i det som sker där får en glimt av vad det kan innebära att tillhöra en allmännelig katolsk kristen kyrka.
Banden till urkyrkan är tydliga och ändå firas mässan med vår tids existentiella frågor närvarande. Den gamla ordningen ger plats för nutiden. Igenkänningen är därför så betydelsefull. Om man godtyckligt infogar nya element och därtill börjar segla fritt i förhållande till kyrkans tro förloras detta arv.
Om verbet igenkänna kan man läsa i SAOB: 1) vid (yttre l. inre) varseblivning fattas av den känslan inför (det uppfattade ,föremålet) att det är identiskt med ngt som man förut uppfattat (sett l. hört osv.); vanl. med tanke på att denna känsla är förbunden med visshet (och att man är klart medveten om med vilket föremål det för tillfället uppfattade är identiskt); äv.: (på grund av vissa kännetecken) uppfatta l. förstå vem l. vad (ngn l. ngt) är l. till vilken kategori (ngn l. ngt) hör....
Drömmen om att i gudstjänsten vara unik och nyskapande, att ständigt förändra, är knappast vän men det som har med den igenkänning som stärker trons kontinuitet och uthållighet. Om vi förlorar förmågan att gå in under kyrkans liturgiska tradition som gör de gamla orden till ord i vår tid blir vi lätt rön för vinden, ett slags tidsandans fångar. Kyrieropet är verkligen ett rop från oss i vår tid, från de som upplever maktlöshet i förorternas tristess och från de drabbade i Irak och Syrien och deras vånda inför Isis barbariska skräckvälde.
Igenkänning uppstår när de gamla bönerna samlar upp och uttrycker det vår egen tid brottas med - långt starkare än många subjektiva och hemsnickrade fraser...
Även om det firas en hel del mässor så har de fått en annan accent särskilt för den församling där den egna gudstjänsten förlorat sin regelbundenhet och det kan betvivlas om den längre uppfattas som och faktiskt fungerar som församlingens egentliga centrum.
Gudstjänstens utformning betyder också mycket. Det vet varje person som rest ut i världen och deltagit i gudstjänster i någon av de stora världsvida traditionernas gudstjänster. Att på plats i Berlin, London eller Madrid kunna fira gudstjänst på andra språk och ändå känna igen sin egen församlings gudstjänst i det som sker där får en glimt av vad det kan innebära att tillhöra en allmännelig katolsk kristen kyrka.
Banden till urkyrkan är tydliga och ändå firas mässan med vår tids existentiella frågor närvarande. Den gamla ordningen ger plats för nutiden. Igenkänningen är därför så betydelsefull. Om man godtyckligt infogar nya element och därtill börjar segla fritt i förhållande till kyrkans tro förloras detta arv.
Om verbet igenkänna kan man läsa i SAOB: 1) vid (yttre l. inre) varseblivning fattas av den känslan inför (det uppfattade ,föremålet) att det är identiskt med ngt som man förut uppfattat (sett l. hört osv.); vanl. med tanke på att denna känsla är förbunden med visshet (och att man är klart medveten om med vilket föremål det för tillfället uppfattade är identiskt); äv.: (på grund av vissa kännetecken) uppfatta l. förstå vem l. vad (ngn l. ngt) är l. till vilken kategori (ngn l. ngt) hör....
Drömmen om att i gudstjänsten vara unik och nyskapande, att ständigt förändra, är knappast vän men det som har med den igenkänning som stärker trons kontinuitet och uthållighet. Om vi förlorar förmågan att gå in under kyrkans liturgiska tradition som gör de gamla orden till ord i vår tid blir vi lätt rön för vinden, ett slags tidsandans fångar. Kyrieropet är verkligen ett rop från oss i vår tid, från de som upplever maktlöshet i förorternas tristess och från de drabbade i Irak och Syrien och deras vånda inför Isis barbariska skräckvälde.
Igenkänning uppstår när de gamla bönerna samlar upp och uttrycker det vår egen tid brottas med - långt starkare än många subjektiva och hemsnickrade fraser...
21 september 2014
Luther skulle ha svimmat
Efter en mässa i Bäls medeltida kyrka, där man utelämnade både kyrie och gloria, blev det en länge bilfärd. Under resan fick jag mig till livs dagens andra predikan. I radio levererad av kyrkoherde Olle Carlsson i Katarina. Han talat ledigt och episodiskt. Men så kommer den där passusen som får mig att dra lite extra efter andan. Borta är den accepterande och vänliga tonen. Tankarna om att alla har plats och får komma som de är undergrävs plötsligt.
Vad är det han säger kyrkoheden? Efter att ha talat om drömmen om kyrkan berättar han om Jesusrörelsen, den vackra, som under några år försökte "leva i Jesu fotspår". Sedan gick det snett och, rörelsen slöt sig, blev auktoritär, elitistisk och dogmatisk, menar predikanten. Han fortsätter:
Vad är det som alltid tycks gå så snett i kyrkan? Jo, att vi vänder oss inåt och blir elitistiska. Perfektionistisk andlighet eller tro gör mig skräckslagen. Godhet som vänder sig inåt är inte godhet - utan ryggdunkande och exkludering!
Det är därför Jesu ord i den här texten är så viktiga att förstå - som du har sänt mig sänder jag dem. Du och jag är utsända. Det är viktigt att förstå att komma till kyrkan innebär att vi är kallade till att rädda världen, inte för att sluta oss inåt.
Det är i den utåtriktade rörelsen, och bara i den, som en kyrka kan ha en framtid.
En predikan är inget uttalande som nagelfarits på alla ledder för att vara oantastligt hållbar. Den är ofta en predikantens personliga reaktion på en bestämd bibeltext och ett försök att tolka den in i vår tid. Den kan i bästa fall fungera som inspiration och uppmuntran, ja vid vissa tillfällen som ett tilltal från Gud. Predikningar recenseras sällan. Vilket kan vara ett skäl till att predikokonsten utvecklas långsamt och som teologi betraktad oftast är skral eller medioker.
Vad menar Olle Carlsson när han ger sig på inåtvänd godhet? Är det en egenskap som är inkapslad och inriktad blott och bart på den egna personen, gruppen eller församlingen? Syftar riktningen inåt på en attityd som skiljer på folk och folk och bara är god mot andra som är fromma, eller har "rätt" kön eller... Är det en sådan inskränkthet Olle Carlsson vill komma åt? För en sådan godhet är väl egentligen något annat än godhet. I bästa fall villkorad välvilja och gynnande snarare än godhet - som är en egenskap med generell räckvidd - godheten begränsas inte utan fungerar åt alla håll och i alla väderstreck.
Jag började genast fundera över vilka grupper eller församlingar jag träffat på som beter sig på det sätt predikanten tar avstånd ifrån, det han kallar ryggdunkande och exkludering. Inga! Ledtråden Olle Carlsson ger handlar om perfektionistisk andlighet. Orden andas extrem sekt och hemligt sällskap, vilket inte har med kyrkans väsen att göra.
Men en församling, vilket Ordet ger åtskilliga exempel på, är en gemenskap där man delar med varandra. Det är alltså inte alls något fel eller galet att rikta eller utföra goda gärningar in i församlingen. Men om generositeten och kärleken ransoneras, utövas bakom ogenomträngliga murar, då blir det galet. Men vilka församlingar eller kyrkor håller på med sådant?
En församling som aldrig relaterar till omvärlden i ord och handling upphör naturligtvis att vara församling. Men det är orimligt att tro att bara rörelsen utåt finns så är framtiden säkrad. Förankringen i Kristus, i den kyrkans gemenskap som benämns Kristi kropp, förutsätter växelspelet mellan den Guds kärlek som bland annat möter Gudsfolket i mässan och av de kristnas förkunnelse och tjänst i världen! Ord som djupare inåt, längre ut vinner därför anklang hos mig!
Även församlingens medlemmar behöver bli bemötta med godhet. Det ska inte spelas ut mot alla andras behov. Det ena utesluter inte det andra, det är ju det som är godhetens natur. Men det är kanske det han menar när han till sist säger att vi måste våga vara Gud (?) för varann? Som om det låg inom vår räckvidd att förfoga över...
I skriftetalet får lyssnaren av en annan präst höra att det finns skuld, skam och rädsla. Kanske framför allt rädsla. Oro att inte räcka till. När jag hör det frågar jag mig hur det kan komma sig att ordet synd alltid sorteras bort ur somliga gudstjänster - som om synden inte vore en realitet, som om den inte fanns och sålunda inte kan tas på allvar...
I avlösningen sägs:
Till dig som behöver få höra orden, till dig som behöver påminnas, till dig säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Minns att du är gudomliga och att du är djupt mänsklig. Du är älskad precis som du är, du är upprättad, du är alltid förlåten och du är fri!
Med risk för att göra Olle Carlsson skräckslagen undrar jag stillsamt gav sina lärjungar uppdraget att säga att människor är gudomliga? Och alltid förlåten och fri? Luther skulle ha svimmat!
Vad är det han säger kyrkoheden? Efter att ha talat om drömmen om kyrkan berättar han om Jesusrörelsen, den vackra, som under några år försökte "leva i Jesu fotspår". Sedan gick det snett och, rörelsen slöt sig, blev auktoritär, elitistisk och dogmatisk, menar predikanten. Han fortsätter:
Vad är det som alltid tycks gå så snett i kyrkan? Jo, att vi vänder oss inåt och blir elitistiska. Perfektionistisk andlighet eller tro gör mig skräckslagen. Godhet som vänder sig inåt är inte godhet - utan ryggdunkande och exkludering!
Det är därför Jesu ord i den här texten är så viktiga att förstå - som du har sänt mig sänder jag dem. Du och jag är utsända. Det är viktigt att förstå att komma till kyrkan innebär att vi är kallade till att rädda världen, inte för att sluta oss inåt.
Det är i den utåtriktade rörelsen, och bara i den, som en kyrka kan ha en framtid.
En predikan är inget uttalande som nagelfarits på alla ledder för att vara oantastligt hållbar. Den är ofta en predikantens personliga reaktion på en bestämd bibeltext och ett försök att tolka den in i vår tid. Den kan i bästa fall fungera som inspiration och uppmuntran, ja vid vissa tillfällen som ett tilltal från Gud. Predikningar recenseras sällan. Vilket kan vara ett skäl till att predikokonsten utvecklas långsamt och som teologi betraktad oftast är skral eller medioker.
Vad menar Olle Carlsson när han ger sig på inåtvänd godhet? Är det en egenskap som är inkapslad och inriktad blott och bart på den egna personen, gruppen eller församlingen? Syftar riktningen inåt på en attityd som skiljer på folk och folk och bara är god mot andra som är fromma, eller har "rätt" kön eller... Är det en sådan inskränkthet Olle Carlsson vill komma åt? För en sådan godhet är väl egentligen något annat än godhet. I bästa fall villkorad välvilja och gynnande snarare än godhet - som är en egenskap med generell räckvidd - godheten begränsas inte utan fungerar åt alla håll och i alla väderstreck.
Jag började genast fundera över vilka grupper eller församlingar jag träffat på som beter sig på det sätt predikanten tar avstånd ifrån, det han kallar ryggdunkande och exkludering. Inga! Ledtråden Olle Carlsson ger handlar om perfektionistisk andlighet. Orden andas extrem sekt och hemligt sällskap, vilket inte har med kyrkans väsen att göra.
Men en församling, vilket Ordet ger åtskilliga exempel på, är en gemenskap där man delar med varandra. Det är alltså inte alls något fel eller galet att rikta eller utföra goda gärningar in i församlingen. Men om generositeten och kärleken ransoneras, utövas bakom ogenomträngliga murar, då blir det galet. Men vilka församlingar eller kyrkor håller på med sådant?
En församling som aldrig relaterar till omvärlden i ord och handling upphör naturligtvis att vara församling. Men det är orimligt att tro att bara rörelsen utåt finns så är framtiden säkrad. Förankringen i Kristus, i den kyrkans gemenskap som benämns Kristi kropp, förutsätter växelspelet mellan den Guds kärlek som bland annat möter Gudsfolket i mässan och av de kristnas förkunnelse och tjänst i världen! Ord som djupare inåt, längre ut vinner därför anklang hos mig!
Även församlingens medlemmar behöver bli bemötta med godhet. Det ska inte spelas ut mot alla andras behov. Det ena utesluter inte det andra, det är ju det som är godhetens natur. Men det är kanske det han menar när han till sist säger att vi måste våga vara Gud (?) för varann? Som om det låg inom vår räckvidd att förfoga över...
I skriftetalet får lyssnaren av en annan präst höra att det finns skuld, skam och rädsla. Kanske framför allt rädsla. Oro att inte räcka till. När jag hör det frågar jag mig hur det kan komma sig att ordet synd alltid sorteras bort ur somliga gudstjänster - som om synden inte vore en realitet, som om den inte fanns och sålunda inte kan tas på allvar...
I avlösningen sägs:
Till dig som behöver få höra orden, till dig som behöver påminnas, till dig säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Minns att du är gudomliga och att du är djupt mänsklig. Du är älskad precis som du är, du är upprättad, du är alltid förlåten och du är fri!
Med risk för att göra Olle Carlsson skräckslagen undrar jag stillsamt gav sina lärjungar uppdraget att säga att människor är gudomliga? Och alltid förlåten och fri? Luther skulle ha svimmat!
18 september 2014
Följ BloggarDags tankegång!
Guldmedaljen i kyrklig statistik tillhör sedan 1600-talet Svenska kyrkan. En riktig världsmästarkyrka på att trilla siffror. Man vet hur många som deltar i andakter och i vigselgudstjänster, har noggranna uppgifter om antalet deltagare i begravningsgudstjänster och hur många som bevistar församlingarnas huvudgudstjänster. Därtill har man räknat hur många av de som deltagit i olika mässor som tar emot nattvardens gåvor.
Kyrkan har ett slags besatthet av att ha överblick, av att veta hur det går. När kyrkan satsar så mycket arbetstid på att räkna och dokumentera deltagandet kan man tro att kyrkan därmed också skaffar sig förmåga att agera utifrån vad siffrorna visar. Men den objektiva verkligheten tar allt som oftast stryk i den av subjektivitet bedårade kyrkan. Där ska man känna, uppleva, anse och tycka!
En rapp och skicklig skribent, som både känner och tycker, men som samtidigt med ofattbar uthållighet utifrån dokument och obehagliga fakta gisslar kyrkans verkligt blinda fläckar är BloggarDag Sandahl. Han har nu för andra gången blivit åtgången av domkapitlet i Växjö (läs texten Försvunnen till brottslighet) utifrån bloggen där han elakt och ihärdigt med tyska ord och fraser invävda i texterna häcklat Antje Jackelén under hela valet av ny ärkebiskop.
Jag tror att Dag i slutänden kommer att få rätt. Av allt att döma har han rätt att skriva även olämpliga och irriterande texter som driver med höga vederbörande. Även en bloggares yttrandefrihet kommer så småningom att nå in i Svenska kyrkans hemligare rum där rättsäkerheten är svag. Den som anklagas biträds sällan av juridisk och teologisk sakkunskap och får vid sällsynta tillfällen möjligen föra sin talan in pleno och på godtagbart sätt. Om inte annat borde detta fall leda till att domkapitelsinstutitionen i kyrkan restaureras och moderniseras så att rättssäkerheten tryggas!
Dag skrev (En ond spiral) med anledning av att Tingsryd ska avskeda två komministrar för att rädda sin ekonomi en allvarlig text. Dessa präster blir inte anständigt behandlade läste jag ut av Dags text. Han gör sedan det kyrkan sällan eller aldrig själv gör - han analyserar med några korta jämförelser av åren 2007 och 2013 utvecklingen i kyrkans gudstjänster i Tingsryd. Deltagandet är rakt igenom halverat!
Slutsatsen man tycks ha dragit i Tingsryd är att då behövs inte alla präster - och så skär man bort två. Som om kyrkan kan existera utan att dess hjärta slår och lungorna andas - vilket den kroppens kyrka Svenska kyrkan än så länge som kristen kyrka är - gör genom sina gudstjänster!
Varje stift, pastorat och församling som vill vara lemmar i Kristi kropp kan inte blunda för vad som nu händer med kyrkans gudstjänstfirande. Där måste man med bön i sinnet och förnuftet på helspänn sätta sig vid borden med siffror och statistik där alla staplar rasar. Den stora reduktionen är inte bara att man vill förkorta och förenkla, utan att kräftgången blivit accepterad och när kristenlivet förtvinar blundar de flesta. Eller ser åt något annat håll. Se där något att bita i för landets alla domkapitel! Något mycket viktigare än att försöka näpsa Dag. Följ istället hans mindre ironiska tankegångar och analysera hur det verkligen ser ut i kyrkan! Öppnade ögon Herre oss giv!
Kyrkan har ett slags besatthet av att ha överblick, av att veta hur det går. När kyrkan satsar så mycket arbetstid på att räkna och dokumentera deltagandet kan man tro att kyrkan därmed också skaffar sig förmåga att agera utifrån vad siffrorna visar. Men den objektiva verkligheten tar allt som oftast stryk i den av subjektivitet bedårade kyrkan. Där ska man känna, uppleva, anse och tycka!
En rapp och skicklig skribent, som både känner och tycker, men som samtidigt med ofattbar uthållighet utifrån dokument och obehagliga fakta gisslar kyrkans verkligt blinda fläckar är BloggarDag Sandahl. Han har nu för andra gången blivit åtgången av domkapitlet i Växjö (läs texten Försvunnen till brottslighet) utifrån bloggen där han elakt och ihärdigt med tyska ord och fraser invävda i texterna häcklat Antje Jackelén under hela valet av ny ärkebiskop.
Jag tror att Dag i slutänden kommer att få rätt. Av allt att döma har han rätt att skriva även olämpliga och irriterande texter som driver med höga vederbörande. Även en bloggares yttrandefrihet kommer så småningom att nå in i Svenska kyrkans hemligare rum där rättsäkerheten är svag. Den som anklagas biträds sällan av juridisk och teologisk sakkunskap och får vid sällsynta tillfällen möjligen föra sin talan in pleno och på godtagbart sätt. Om inte annat borde detta fall leda till att domkapitelsinstutitionen i kyrkan restaureras och moderniseras så att rättssäkerheten tryggas!
Dag skrev (En ond spiral) med anledning av att Tingsryd ska avskeda två komministrar för att rädda sin ekonomi en allvarlig text. Dessa präster blir inte anständigt behandlade läste jag ut av Dags text. Han gör sedan det kyrkan sällan eller aldrig själv gör - han analyserar med några korta jämförelser av åren 2007 och 2013 utvecklingen i kyrkans gudstjänster i Tingsryd. Deltagandet är rakt igenom halverat!
Slutsatsen man tycks ha dragit i Tingsryd är att då behövs inte alla präster - och så skär man bort två. Som om kyrkan kan existera utan att dess hjärta slår och lungorna andas - vilket den kroppens kyrka Svenska kyrkan än så länge som kristen kyrka är - gör genom sina gudstjänster!
Varje stift, pastorat och församling som vill vara lemmar i Kristi kropp kan inte blunda för vad som nu händer med kyrkans gudstjänstfirande. Där måste man med bön i sinnet och förnuftet på helspänn sätta sig vid borden med siffror och statistik där alla staplar rasar. Den stora reduktionen är inte bara att man vill förkorta och förenkla, utan att kräftgången blivit accepterad och när kristenlivet förtvinar blundar de flesta. Eller ser åt något annat håll. Se där något att bita i för landets alla domkapitel! Något mycket viktigare än att försöka näpsa Dag. Följ istället hans mindre ironiska tankegångar och analysera hur det verkligen ser ut i kyrkan! Öppnade ögon Herre oss giv!
17 september 2014
Ordspråk som tolkar valet
Valkommentarer har alla sina rötter och dolda utgångspunkter. Egna, ofta icke redovisade, ställningstaganden, färgar resonerandet och synpunkterna. Än så länge har ingen utnyttjat rikedomen i beprövad och koncentrerad visdom, den som var man tar i sin mun när de gamla talesätten slår igenom. Jag tänker därför att det vore förlorad erfarenhet om inte ordspråkens och ordstävens förlovade dimension fick kasta förklarande ljus över den politiska situationen, det parlamentariska läget och det politiska spelet.
Alla goda ting är tre.
Regeringsmakten, regeringsmakten och regeringsmakten.
Det är inte ens fel när två träter.
Inte ens i valrörelsen är det fel, tvärtom är det alldeles rätt.
Egen härd är guld värd.
Kanske är det därför väljarna aldrig får veta vad en valrörelse egentligen kostar. I detta val blev guldet till sand för de flesta.
Gå inte över ån efter vatten.
Ett råd till alla slags regeringsbildare som först river broar och sedan vill hämta vatten från andra sidan ån.
Otack är världens lön.
Gör sig bra på väggbonader hos avsuttna statsråd och regeringschefer.
Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten.
Sa Gunnar Hedlund som inte ville bli marionett i någon annans regering, fungerar som gott råd i moderna och bråda tider.
Det som göms i snö kommer upp i tö.
Alla slags hemliga skriverier och järnrör flyter förr eller senare upp till ytan.
Alla vägar bär till Rom.
Gillas av SD som tycker att alla romer ska veta sin plats.
Äpplet faller inte långt från trädet.
En anvisning om att söka det ideologiska träd på vilket extremhögerns främlingsfientliga äpple vuxit.
En svala gör ingen sommar.
Förr visste man att opinionsmätningar var som enstaka svalor - opålitliga. Även när de som nu kommer i flockar är de inga säkra tecken i skyn.
Bättre fly än illa fäkta.
Ett råd till mig själv när jag ser hur det går med den här texten...
Alla goda ting är tre.
Regeringsmakten, regeringsmakten och regeringsmakten.
Det är inte ens fel när två träter.
Inte ens i valrörelsen är det fel, tvärtom är det alldeles rätt.
Egen härd är guld värd.
Kanske är det därför väljarna aldrig får veta vad en valrörelse egentligen kostar. I detta val blev guldet till sand för de flesta.
Gå inte över ån efter vatten.
Ett råd till alla slags regeringsbildare som först river broar och sedan vill hämta vatten från andra sidan ån.
Otack är världens lön.
Gör sig bra på väggbonader hos avsuttna statsråd och regeringschefer.
Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten.
Sa Gunnar Hedlund som inte ville bli marionett i någon annans regering, fungerar som gott råd i moderna och bråda tider.
Det som göms i snö kommer upp i tö.
Alla slags hemliga skriverier och järnrör flyter förr eller senare upp till ytan.
Alla vägar bär till Rom.
Gillas av SD som tycker att alla romer ska veta sin plats.
Äpplet faller inte långt från trädet.
En anvisning om att söka det ideologiska träd på vilket extremhögerns främlingsfientliga äpple vuxit.
En svala gör ingen sommar.
Förr visste man att opinionsmätningar var som enstaka svalor - opålitliga. Även när de som nu kommer i flockar är de inga säkra tecken i skyn.
Bättre fly än illa fäkta.
Ett råd till mig själv när jag ser hur det går med den här texten...
16 september 2014
Fel på psykologin
Orden flyger som höstlöv i vinden. Längs garageuppfarter, i trapphus, på stadens torg och gator ekar det. Människor som aldrig tidigare haft några särskilda synpunkter på situationen i riksdagen diskuterar nu det parlamentariska läget. Med stor oro för hur det ska bli nu. Så här var det väl inte meningen att det skulle gå. Inga kyrkklockor har hjälpt, inga bortvända ryggar eller antirasistdemonstrationer har gjort avsett intryck. Hur goda motiv olika aktioner ändå haft. Och det ligger alltid något rimligt och bra i att man kan säga sin mening och protestera mot det som är galet och fel!
Tvärtemot de goda förhoppningarna har allt fler vänt sig till extremhögern. Den vinner störst framgång i valet och genom denna rörelse åt höger skjuts makten åt vänster! Förunderligt är det. Men en logisk följd av att SD:s politik är så apart att övriga partier inte med moralisk och politisk heder i behåll kan samverka med dem.
Det parlamentariska läget kräver att alla tar ansvar och ser till att Sverige kan styras, är den nya refrängen från det största partiet. Det är som om den gamle fackbasen, ärrad i strid, nu tar fram gitarren och med darr på rösten spelar: Varför skola mänskor strida... Och menande nickar åt liberaler och centerfolk att rycka in som doakör i refrängen.
Precis som under valrörelsen kan man känna igen de förutbestämda orden. Nu ett lockrop som alla i den nya orkestern låter ljuda: allvarligt läge, ta ansvar, Sverige måste kunna styras, utsträckt hand.
Det är bara några dagar sedan det hette: rivit ner, dragit isär, förstört, raserat!
Valrörelsens resande show med stylade solister, som dragit sina låtar, har till leda synts i varje TV- och radiokanal. Nu när denna miniserie med många avsnitt är över återstår det parlamentariska läget, det allvarliga och svåra. Är det mesta spel för galleriet? Kan partierna och deras företrädare bara dra ett streck över det hela och gå vidare? Litar man så på att väljarna glömmer ord och löften? Ska alla nu hålla varandra i handen utan någon förlåtelse och försoning? Tror inte det. Nog tycks det som om något är grundläggande fel på psykologin i sådana inviter!
Tvärtemot de goda förhoppningarna har allt fler vänt sig till extremhögern. Den vinner störst framgång i valet och genom denna rörelse åt höger skjuts makten åt vänster! Förunderligt är det. Men en logisk följd av att SD:s politik är så apart att övriga partier inte med moralisk och politisk heder i behåll kan samverka med dem.
Det parlamentariska läget kräver att alla tar ansvar och ser till att Sverige kan styras, är den nya refrängen från det största partiet. Det är som om den gamle fackbasen, ärrad i strid, nu tar fram gitarren och med darr på rösten spelar: Varför skola mänskor strida... Och menande nickar åt liberaler och centerfolk att rycka in som doakör i refrängen.
Precis som under valrörelsen kan man känna igen de förutbestämda orden. Nu ett lockrop som alla i den nya orkestern låter ljuda: allvarligt läge, ta ansvar, Sverige måste kunna styras, utsträckt hand.
Det är bara några dagar sedan det hette: rivit ner, dragit isär, förstört, raserat!
Valrörelsens resande show med stylade solister, som dragit sina låtar, har till leda synts i varje TV- och radiokanal. Nu när denna miniserie med många avsnitt är över återstår det parlamentariska läget, det allvarliga och svåra. Är det mesta spel för galleriet? Kan partierna och deras företrädare bara dra ett streck över det hela och gå vidare? Litar man så på att väljarna glömmer ord och löften? Ska alla nu hålla varandra i handen utan någon förlåtelse och försoning? Tror inte det. Nog tycks det som om något är grundläggande fel på psykologin i sådana inviter!
13 september 2014
Illusionen om den opolitiska kyrkan
Kyrka och politik är ett ämne som livar andarna. Ett skäl till kraftfulla diskussionsinlägg är den terminologiska oklarheten. Inga gemensamma definitioner av ord som politik och andlig finns. Inte heller kan man enas om vad som menas med det för kyrkan så oerhört centrala som partipolitik!
Instinktivt tycks debattörerna dela upp sig i tre huvudgrupper. Kyrkan ska vara opolitisk och förbli vid sin läst, det vill säga ägna sig åt sin uppgift och därför enbart bry sig om andliga frågor. Hur sympatisk tanken ändå är motsägs den direkt genom att så mycket av Svenska kyrkans energi inriktas på den egna organisationen, dess utformning och ekonomi.
En annan invändning är att ingen kyrka, hur andligt inriktad den än må vara, kan vända världen ryggen. Den blir tvungen att förhålla sig till den politiska miljön där den befinner sig, för att värna religionsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet. Om inte annat så för att gynna sin egen utveckling ekonomiskt och administrativt. Den andliga kyrkan blir enbart till namnet andlig, hur mycket man än vill understryka att till exempel fördelningspolitik och social rättvisa är andliga frågor. Det är alltså en illusion att kyrkan kan vara renodlat andlig. Försök i den riktningen gör henne lätt till en bundsförvant med politiska krafter och regimer som utifrån evangeliet behöver motsägas om kyrkan ska lyda Gud mer än människor!
De käcka ropen om att kyrkan ska vara politisk ekar från både biskopsbloggar och tidningssidor. Påståendet om kyrkan som politisk kan fungerar som ett mantra som suggererar debattörerna att avskärma sig från kritiska frågor om gränsen mellan partiernas inflytande i kyrkan och kyrkans politiska ställningstaganden. Om kyrkan ska ses som politisk är det en obegriplig begränsning att den då ska vara under inflytande av de politiska krafter som kyrkan behöver opponera mot. Om de politiska partier som stiftar lagar och styr i stat och kommun har ett avgörande inflytande över kyrkan aktion förhindras den att vara just den politiska kraft den skulle kunna vara. Det är som oberoende av det politiska etablissemanget en kyrka blir pålitlig och trovärdig som politisk aktör. Den blir komprometterad av den partipolitiska inblandningen. Men även utan partipolitiska band kan en kyrka bli ett instrument i ett politiskt spel.
Även om det vore att gå för långt att kalla kyrkan en partiernas marionett så nog rycker politiker och partier i de trådar de kan. Allt annat vore naivt att tro. Den som är eller har varit indragen i kyrkans mera centrala organ kan i ärlighetens namn inte förneka att sådant förekommer. Vad gäller beslutet om samkönad vigsel ägde det dessutom rum inför öppen ridå när partiledarna tydligt beskrev vilka beslut de skulle se till att kyrkan skulle fatta!
Påståenden om att kyrkan inte alls har partipolitiska bindningar, och om de finns alltid klarar att agera utan hänsyn till dem, skramlar tomt. Den som tar sig tid att skanna av kyrkans hemsidor där beslutsfattare finns, där man får veta något om mandatens fördelning, ser partistämplar på var och varannan makthavare på alla kyrkans nivåer! Hur Svenska kyrkans internationella ekumeniska partners skulle reagera om de fullt ut blev medvetna om denna fusion av kyrka och partipolitik kan man bara spekulera i. Kritiken lär inte bli nådigare än den som kyrkan en gång fick utstå för sina "urskillningslösa dop".
En tredje grupp hävdar ibland att kyrkan ska vara kyrka och om det innebär att man någon gång behöver ta politisk ställning så får man leva med det. Denna tillfälliga politiska aktion ses inte som en kyrkans normala uppgift utan som undantag som krävs när katastrofer hotar och världen och livet står på spel.
Självklart ska Svenska kyrkan kunna agera i politiska frågor. Men sådan aktion måste rimligen utgå från minst två grundpelare. Den ena handlar om uppgiften att värna människans liv och värde utifrån förhållandet att kyrkan är byggd på människor. Solidaritet och medkänsla driver fram sådan aktion. Den andra pelaren är kyrkans tro, bekännelse och lära där kyrkan utifrån Guds ord och sin egen förståelse och tolkning av tillståndet i samhälle och värld talar klartext. Då gör det mindre om kyrkans ståndpunkter ibland kan sammanfalla med olika politiska partiers ställningstaganden. Men så länge sekulära partier gör anspråk på att vara med och styra Svenska kyrkan finns det skäl att ifrågasättande granska kyrkans politiska argumentation och ställningstaganden.
Instinktivt tycks debattörerna dela upp sig i tre huvudgrupper. Kyrkan ska vara opolitisk och förbli vid sin läst, det vill säga ägna sig åt sin uppgift och därför enbart bry sig om andliga frågor. Hur sympatisk tanken ändå är motsägs den direkt genom att så mycket av Svenska kyrkans energi inriktas på den egna organisationen, dess utformning och ekonomi.
En annan invändning är att ingen kyrka, hur andligt inriktad den än må vara, kan vända världen ryggen. Den blir tvungen att förhålla sig till den politiska miljön där den befinner sig, för att värna religionsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet. Om inte annat så för att gynna sin egen utveckling ekonomiskt och administrativt. Den andliga kyrkan blir enbart till namnet andlig, hur mycket man än vill understryka att till exempel fördelningspolitik och social rättvisa är andliga frågor. Det är alltså en illusion att kyrkan kan vara renodlat andlig. Försök i den riktningen gör henne lätt till en bundsförvant med politiska krafter och regimer som utifrån evangeliet behöver motsägas om kyrkan ska lyda Gud mer än människor!
De käcka ropen om att kyrkan ska vara politisk ekar från både biskopsbloggar och tidningssidor. Påståendet om kyrkan som politisk kan fungerar som ett mantra som suggererar debattörerna att avskärma sig från kritiska frågor om gränsen mellan partiernas inflytande i kyrkan och kyrkans politiska ställningstaganden. Om kyrkan ska ses som politisk är det en obegriplig begränsning att den då ska vara under inflytande av de politiska krafter som kyrkan behöver opponera mot. Om de politiska partier som stiftar lagar och styr i stat och kommun har ett avgörande inflytande över kyrkan aktion förhindras den att vara just den politiska kraft den skulle kunna vara. Det är som oberoende av det politiska etablissemanget en kyrka blir pålitlig och trovärdig som politisk aktör. Den blir komprometterad av den partipolitiska inblandningen. Men även utan partipolitiska band kan en kyrka bli ett instrument i ett politiskt spel.
Även om det vore att gå för långt att kalla kyrkan en partiernas marionett så nog rycker politiker och partier i de trådar de kan. Allt annat vore naivt att tro. Den som är eller har varit indragen i kyrkans mera centrala organ kan i ärlighetens namn inte förneka att sådant förekommer. Vad gäller beslutet om samkönad vigsel ägde det dessutom rum inför öppen ridå när partiledarna tydligt beskrev vilka beslut de skulle se till att kyrkan skulle fatta!
Påståenden om att kyrkan inte alls har partipolitiska bindningar, och om de finns alltid klarar att agera utan hänsyn till dem, skramlar tomt. Den som tar sig tid att skanna av kyrkans hemsidor där beslutsfattare finns, där man får veta något om mandatens fördelning, ser partistämplar på var och varannan makthavare på alla kyrkans nivåer! Hur Svenska kyrkans internationella ekumeniska partners skulle reagera om de fullt ut blev medvetna om denna fusion av kyrka och partipolitik kan man bara spekulera i. Kritiken lär inte bli nådigare än den som kyrkan en gång fick utstå för sina "urskillningslösa dop".
En tredje grupp hävdar ibland att kyrkan ska vara kyrka och om det innebär att man någon gång behöver ta politisk ställning så får man leva med det. Denna tillfälliga politiska aktion ses inte som en kyrkans normala uppgift utan som undantag som krävs när katastrofer hotar och världen och livet står på spel.
Självklart ska Svenska kyrkan kunna agera i politiska frågor. Men sådan aktion måste rimligen utgå från minst två grundpelare. Den ena handlar om uppgiften att värna människans liv och värde utifrån förhållandet att kyrkan är byggd på människor. Solidaritet och medkänsla driver fram sådan aktion. Den andra pelaren är kyrkans tro, bekännelse och lära där kyrkan utifrån Guds ord och sin egen förståelse och tolkning av tillståndet i samhälle och värld talar klartext. Då gör det mindre om kyrkans ståndpunkter ibland kan sammanfalla med olika politiska partiers ställningstaganden. Men så länge sekulära partier gör anspråk på att vara med och styra Svenska kyrkan finns det skäl att ifrågasättande granska kyrkans politiska argumentation och ställningstaganden.
11 september 2014
Karljohan är en sopp
Ny dag. Nytt ljus över tillvaron. Om det hade varit ett annat år hade det blivit en kanterelldag. Gul och med tratt, lite skrynklig. Men de enda kantarellerna som finns ligger i torghandelns salustånd. De smakar - så de kostar.
Vår kantarellskog, den vi brandskattat i åratal, är försvunnen. Utplånad. Bortsopad. Inte ont anande begav vi oss ut i trakten av Dylta bruk. Där vi kunnat plocka gula kantareller (knatareller kallar jag dem efter som de förutsätter en stark vilja till fotvandring). Men där brukade finnas rikligt med svart trumpetsvamp och brandgul trumpetsvamp såväl som trattkantareller. Men döm om förvåningen när vi parkerade bilen vid sidan av vägen. Allt var borta. Kalhygget sträckte sig ut över alla de platser där vi så rikligt kunnat skörda svamp.
Långtradarna fraktar ut timmerlass efter timmerlass. De dundrar förbi. Där de hoppfulla svampplockarna står som förstenade med gapande munnar. Vårt svampställe! Allemansrätten ger oss möjlighet att vilsna vandra runt i förödelsen. Men det är utsiktslöst. Inte en svamp har klarat denna landskapets renrakning...
Det var då svampplockningen inskränktes till Stora torget. Trots att det fortfarande nog finns hemliga kantarellkarteller som gör om priset! Men konsumentverket bryr sig inte om torghandel. Inte Konkurrensverket heller. I lågskor trampade vi runt en stund. Gick från ställe till ställe, från stånd till stånd. De där verkar inte så rensade. De där är lite anfrätta. Men där! Se, vilka ljuvliga kroppar. Som de doftar. Dags att göra affärer!
Lingonen är också inte så lättinsamlade. Ute i markerna har de gömt sig. Om de alls funnits där. Men priset på torglingon är ändå inte avskräckande. 30-35 kronor litern. I Örebro med omnejd. Men priset varierar över landet. I Katrineholmstrakten kan man hitta lingon för 20 kronor litern!
Det som skogen erbjuder i år är svampen Karljohan. Wikipedia vet att berätta: Stensopp eller karljohan är en ätlig svamp som förekommer i både löv- och barrskog. Den förekommer talrikt särskilt efter varma somrar och är en god matsvamp, som med fördel kan torkas på grund sin starka smak och arom. Formellt är det en sopp.
Karljohan, som egentligen är en sopp, blir lätt maskstungen. Men än så länge finns det mängder kvar. Man behöver inte så många svampar i hinken för att armen ska börja värka. Kompakt som den är väger den ganska mycket. Dessutom blir Karljohan snart stor! Flera hekto per svamp är inte alldeles ovanligt. Nog bar jag hem så där cirka 10 kilo orensade soppar häromdagen. Heavy, som amerikaner sa förr. Själv hurrar jag en stund. För mig själv.Vinterns svamsoppor är räddad! Och det blir i alla fall lite svampsås till söndagsmiddagen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)