Snärtigt och gutturalt

När bloggarna ännu betraktades som en ny gren på det stora mediala trädet var det ett ganska stort sällskap entusiaster som försökte sig på genrén. Bloggarna poppade fram på skärmarna och fyllde bloggosfären med många ord och enstaka originella tankar. Det mesta blev stereotypt. Mobiltelefonernas var är du-replik blev på bloggarna till små inblickar i detta gjorde jag. Mat, kläder, dryck, fester, husdjur och allehanda upplevelser. Själv greps jag av trenden och lät efter en tid Sixten, the cat få stort utrymme. Snart nog krävde katten en egen plats. Annars hade huskattens liv och leverne fullständigt överskuggat mina egna infall och skrivstycken.

Svårt är att begripa hur somliga bloggar kan samla hundratusentals följare. Att detta forum kan utnyttjas så att det blir ett levebröd. Det gäng bloggare som håller till på arenan för livsåskådning och kyrka får vara nöjda om någon läsare vid sällsynta tillfällen kan tänka sig bjuda på en kopp kaffe. Och då för att ifrågasätta något ord eller blogginlägg som hamnat som grus i dennes sko.

Några av skrivarna övergick till Facebook. Där de kunde knacka ner korta budskap. Och ta bilder på sig själva till sin egen och vänkretsens stora igenkännande glädje. Ungefär. Andra blev förtjusta i Twitter. Somliga hoppade helt över och förbi bloggnivån för att direkt ge sig in i twittrarnas skog. Nu blev det de kortfattade budskapens väckelse. Omständliga och komplicerade meningar på bloggen skulle nu kondenseras och skärpas till ett minimum.

Det som inte kan sägas på 140 tecken behöver inte sägas alls. Så sades det. På allvar!  Som om Matteuspassionen kunde sammanfattas i en anslående melodislinga. Eller något mera rättvisande, som om Sagan om ringen kunde koncentreras till några sagolika meningar. Jämförelserna haltar förstås betänkligt. Bloggar är sällan några mästerverk och twitterflödet är en egen konstform. Ibland snärtigt och ofta gutturalt.

Här på den stillsamma bloggen blandas och ges. Ganska ofta kyrkokritiskt och därtill en och annan berättelse ur det egna livet: detta gjorde jag och detta har hänt. Omväxling förnöjer, har jag fått för mig. Om inte annat erbjuder det mig möjligheten till variation.

Så bloggandet får fortsätta. Något lite till. Om inte anat är bloggosfären en stor byrålåda där anteckningar och dagboksnotiser om ditten och datten kan lagras. För dagen skjuter jag långsamt och eftertänksamt igen min numera ganska välfyllda låda...

Så stark att jag orkar vara sjuk

Gammal, sur och gnälligt kritisk. Så kan enstaka texter i all stillsamhet framstå på den här bloggen. Att jag bor i det gisslade gnällbältet är inte skälet. Vissa dagar är människor nästan oförklarligt mera sura och missnöjda än andra dagar präglade av livsmod och förnöjdhet.

Hälsan kan spela en viss roll. Därför ett exempel ur verkliga livet. Huvudvärk har plågat mig två nätter i rad. Så pass ihållande att sömnen i stort uteblev. Ett öga hade dessutom svullnat och det gjorde ont även där. Därför blev till att ringa vårdcentralen 07.39, nästan fyrtio minuter efter telefontidens början. Automatrösten meddelade att dagens uppringningstider redan var slut. Jag ringde då sjukvårdsupplysningen. Där fick jag tala med en levande människa som uppmanade till utnyttjande av vårdcentralens akutnummer. Sålunda gack jag åstad och gjorde som föreslagits.

Akuttelefonen besvarades av en sjuksköterska som med vänlig röst förklarade att nu fanns det tider. Av någon anledning hade dessa inte kommit ut tidigare. Jag litade inte riktigt på beskedet och påstod ihärdigt att tiderna var slut. Men jag blev genast överbevisad genom att få besked om en tid då jag skulle bli uppringd från vårdcentralen. Någon timme senare, 08.35, ringde telefonen. En annan sköterska diskuterade huvudvärken och ögonsmärtorna mina. En tid för läkarbesök gavs.

Jag åkte bil då vädret var kallt och gatorna och trottoarerna mer än lovligt hala. Klockan 13 blev min läkartid. Ungefär 13.25 kom en försenad doktor. En patient hade behövt mera och längre omsorg förklarades det, vilket jag uppfattad som en klok och rimlig prioritering. Läkaren mätte vätskeansamling i panna och bihålor och undersökte mig. Han ringde infektionsexperten för ett kort resonemang innan ett samtal till öron blev nästa åtgärd. Vi småpratade vänligt under tiden som en remiss tillverkades.

Via röntgen skulle jag bege mig till sjukhusets Öron, näsa, hals. Men då dagen var kall och gatorna hala var det överbefolkat på röntgen. Först skulle det naturligtvis letas parkeringsplats. En utmanande och tidsödande process. Dessutom måste jag besluta hur långt mitt besök skulle vara. Jag satsade på 3 och en halv timme och hisnade över kostnaden. Vänligt bemötande i receptionen fick jag. Och en uppmaning till att vara beredd på att det hela kunde ta tid. Nu blev det till att vänta i ett par överfyllda väntrum. Stämningen var dov. Någon tittade på en amerikansk komedi med pålagda skratt. De ekade ihåligt. Skratten. Sekunderna släpade sig fram. När mitt arma huvud äntligen röntgats blev det till att vänta en stund till på det svar jag själv skulle medföra till öronkliniken. Men när utlåtandet var färdigt hade kliniken redan stängt för dagen. Jag var däremot välkommen till akutmottagningen för att där invänta en öronläkare. Omväxling blir det i alla fall.

På våg in till akuten hejdades jag av tre män som inte talade svenska, inte tyska, inte franska eller engelska. Det de däremot gjorde var att hålla upp  en lapp där någon präntat FOLK och TANDVÅRD. Jag skakade på huvudet för att förmedla att på denna plats fanns nog ingen vanlig tandvård. De förstod inte. Men så lyckades jag ta med dem till akutreceptionen för att de skulle få besked från akutens personal om hur det stod till med tandvård i vårt vackra land och var den stod att finna. Männen gick sin väg och jag undrade hur det skulle gå. Själv skrevs jag in, blodprov togs och en liten remsa fästes runt handleden så att vi alla skulle veta mitt namn.

Så leddes jag av en trevlig sköterska till en korridor där barn vanligtvis brukar hålla till. Utanför en dörr i korridoren sattes jag att vänta. Sköterskan kom ibland för att uppmuntra mig. Doktorn blir försenad. Han opererar nu. Det dröjer en stund. Det kunde jag tycka var klokt och bra. behövde någon opereras skulle han naturligtvis ombesörja det. Så kom doktorn, grönklädd och fin. Själ satt jag uppkrupen på en soffa med mobilen utsträckt mot ett fönster för att försöka få kontakt med omvärlden och så kunna berätta vad som pågick för oroliga anhöriga. Jag hade nu varit försvunnen i många timmar. Jag lyckades vid ett tillfälle få fram en ringsignal, men sedan kopplade allt ner. SMS-budskapen sändes inte Hemsk var sanningen: avskuren från nätet!

När det verkade som det var min tur, en sköterska hade nämligen stigit in genom dörren till öronläkaren, kom ett par ilande där mannen hade jättelika tussar stickande ut ur näsborrarna. Näsblodet ville inte sluta. Självklart måste han gå före. Sedan blev det min tur. Doktorn förhörde mig kortfattat och tittade i både öron och näsa och betraktade kunnigt röntgenbilderna som lyste på väggen. Inflammation. I bihålorna. Konstaterade han och skrev rappt ut ett recept på ett penicillin som högkostnadsskyddet inte täcker. Recepten är numera imaginära. De finns bara i cyberrymden. Man får inte längre någon gul lapp med grönt tryck att hålla fram vid läkemedelsinköpen. Så snart jag kom ut från akuten kunde jag ringa hem för att ge lugnande besked.

Via apoteket begav jag mig hemåt i natten. Nästan. När jag om ut med min påse till bilen stod där en bekymrad pappa vars barn hade slagit upp en bildörr rakt in i sidan på min (vår) bil. Jag orkade inte bråka. Vi såg ett litet märke och jag låtsades inte se det. Så stark var min hemlängtan.

Egentligen var det bara kväll. Natten skulle dröja något. Men mörkt värre var det. Bilen parkerades i ett parkeringshus sju minuters promenad från hemmet. Därefter spatserade jag skyndsamt men eftertänksamt mot hemmets lugna vrå. Funderande över vad jag egentligen varit med om. Klockan åtta om aftonen låste jag upp hyreslägenhetens ytterdörr. Då hade jag inte ätit eller druckit sedan 11 på förmiddagen då jag drack en kopp kaffe och inmundigade en mindre smörgås.

Den första tabletten i kuren intogs direkt vid hemkomst. Man vill ju gärna bidra till hälsa och läkedom! Bakom mig låg en innehållsrik dag, fylld av personkontakter och väntan. Vänligt och respektfullt bemött blev jag hela dagen. Sjukvården är fylld med trevliga och fina människor, kunde jag konstatera. Jag vet. Jag har erfarenhet. Så hade jag under en enda dag också mött 10 sköterskor och två läkare, tre receptionister och en apotekare. Dessutom hade jag intressant nog talat med en automatisk röst. De har rätt som säger att det är en fördel om man är så stark att man orkar vara sjuk...

Gudstjänsten - lång, svår och tråkig?

I det tysta har en långsamt verkande utarmning av gudstjänstlivet gjort sig alltmera gällande. Högmässan trängs tillbaka med omdömen som att den är för tråkig, obegriplig, lång, omöjlig. I dess ställe har andra gudstjänster satts. Den som vill förneka denna utveckling kan först och främst studera och därefter försöka bortförklara vad som står i svart på vitt. Predikoturer nästan var som helst i landet visar en fantasifull men kryptisk mångfald rubriker. Utvecklingen är påfallande och tydligt synlig. Särskilt under stora helger då man här och där kroknar redan efter storhelgens inledning.

Istället för att fira huvudgudstjänst tar allehanda temagudstjänster och musikgudstjänster och annat vid. Man kan också sälla sig till det växande och resande sällskap som i jakt på en riktig högmässa tvingas åka många mil i övrigt fagra sommarlandskap. Som exempel kan Skåne (Lunds stift) och Gotland (Visby stift) fungera. Men de är ingalunda allena.

Mässa eller söndagsmässa kallas det om det ska vara lite extra. Vill man få gudstjänsten avklarad kan man kort och gott ta till en söndagsgudstjänst. Den sägs vara en snabbare och enklare väg till kyrkkaffet. Den gemenskapen är inte oväsentlig i sammanhanget, men gemenskapen när församlingen i mässan möter sin Herre kan den vare sig övertrumfa eller ersätta.

Utvecklingen går bakåt. Ett slags återtåg trots en fortsatt påtaglig nattvardsväckelse. Många kyrkliga företrädare tror att gudstjänsten är ett erbjudande som blir bäst om det är enkelt och utan tuggmotstånd. Människor som inte någorlunda intuitivt förstår vad som sker i en högmässa ska inte behöva anstränga sig. Vi förkortar, stryker och förenklar. För deras skull. Sägs det. Där tror jag att man tar fel i grunden. Det som väcker och kräver tanke uppskattas! Det som inte är en pedagogisk vattvälling hopkokad för att det i kyrkans saknas tilltro till folk och det egna budskapets bärkraft. Som inte kan inse dragkraften i en rik liturgi och en koncentration på de heliga mysterierna. Nytorftigheten göds väl av att de som diskvalificerar högmässan inte själva vill fira en gudstjänst som man bestämt sig för är för lång, svår och tråkig.

I det pågående handboksarbetet försöker man återta något av det som på så sätt gått förlorat. Men det sker samtidigt med en tydlig avgränsning mot allt möjligt som anses för katolskt, högkyrkligt eller profilerat. Vill man låta handboksarbetet bli framgångsrikt borde man se till att inkludera dessa starka strömningar genom att erkänna och ge utrymme för det väsentliga, ja omistliga, bidrag till liturgi och gudstjänstliv som Svenska kyrkan fått bland annat genom missalena från Noteria och Artos. Där har man rikligt öst ur den världsvida kyrkans liturgiska och historiska skattkammare istället för att ständigt upprepa ett svenskkyrkligt kan själv! Själv är bäste dräng...

Att kyrkopolitiskt fortsätta att försöka marginalisera och utdefiniera dessa grupper och deras bidrag, som om de inte var något av det mest aktiva, levande och friska som pågår, det vore att såga av en av kyrkans starkaste rötter i den apostoliska och katolska, dvs allmänna och världsvida kyrkan. Där har en stor ekumenisk samsyn vuxit sig allt starkare, dokumenterad redan i Limadokumentet: Dop, Nattvard, Ämbete.

Läs därför och begrunda än en gång det särskilt insiktsfulla och viktiga bidrag som docent Christer Pahlmblad givit till det fortsatta arbetet kring och med Svenska kyrkans liturgi och särskilt dess huvudgudstjänst i dokumentet: Reviderad mässordning för Svenska kyrkan?

Extremvåldet bekämpas bäst av islam

Hur kan den och de som angriper och skoningslöst mördar oskyldiga, som dödar eller förslavar kvinnor och barn, alls få respekt från någon? Hur är det möjligt att systematisk och utövad ondska kan locka ens unga arga män? Som om det vore en religiös plikt att bli ett monster. Har de fullständigt förlorat förmågan till identifikation, empati och medkänsla? Eller finns det någonstans en förståelse i terroristernas och de religiösa arméerna för att det i själva verket är de egna systrarna och mödrarna som angrips när man ger sig på kvinnor och barn?

Ett högre syfte i någon kvalificerad mening, kan det alls åberopas, när konkret handling och praktik förlorat all humanism? Konsekvent åsidosätts alla de värden och ideal som värnar liv och människovärde. Det som syns på skärmar och tidningssidor är det extrema mansvåldet upphöjt till religiös princip och metod. Försöken att tvätta bort religionen från dessa islamistiska grupper båtar föga. (läs Annika Borg i SvD)

Även om det verkar meningslöst att använda argument som bygger på förnuft och logik måste de naturligtvis brukas. Och de som har bäst utsikter att lyckas är alla de som står närmast till: aktiva muslimer och deras imamer. Därmed inte sagt att det saknas exempel på kristen fanatism och förfärande krigföring. Men om unga människor värvas till islamistiska rörelser med en speciell sorts teologi och eskatologi. med löften om hägrande martyrskap och himmelsk belöning, så måste muslimska lärde och teologer använda all de medel som står dem till buds.

Fatwor utfärdas nu och då mot enskilda människor som anses häda eller på andra sätt misskreditera det man håller för heligt inom islam. Några fatwor mot IS eller Boku Haram finns de? Om de finns varför hör ingen talas om dem? Ja, hela den muslimska världen borde samstämmigt fördöma och bekämpa det som nu sker. Ty det räcker inte med att en sekulariserad västvärld protesterar.

Det tycks också som om företrädare för olika moskéer och grenar av islam i Sverige här och där mumlar för mycket och talar otydligt. En sådan otydlighet leder odiskutabelt fel. Ty i skydd av halvkvädna visor eller dubbla attityder (läs Sameh Egyptson i SvD) från Islams i Sverige teologiska auktoriteter kan extrem fanatism fortsätta frodas. Då finns det fortfarande utrymme för inspiratörer och rekryterare, och det trots att väldigt många muslimer är mycket bekymrade och oroade.

Här fler inlägg i debatten i SvD:
Mohammed Kharraki
Sameh Egyptson

Mera människa, vad är det?

En hel människa, vad är det? Och vad i all världen är en sann människa? Kan man vara mera människa? Begreppen tillhör populära påståenden som bland andra präster ibland låter strössla predikningar med. Jag har kommit på mig själv med att påstå att Jesus gjorde det möjligt för var och en att, genom försoningen, bli mera människa. Hel människa. Sann människa.

För att kunna bli mera människa måste man väl ha varit mindre människa? Frågan är i all sin enkelhet berättigad. Vill man med påståendet säga att det kanske är möjligt att bli mera mänsklig och mindre omänsklig? Att det ligger inom räckhåll att vara och bli alltmera god och kärleksfull. Vilket är att föredra framför att vara hatisk och ondskefull och det i allt större utsträckning. Hel människa ska väl stå för att man är odelat människa, är helgjuten i sin varelse, trygg i sin identitet och inte splittrad och fragmenterad. Som om det inte vore naturligt för en människa att vara sammansatt, motsägelsefull, splittrad och ibland ganska illa medfaren.

Begreppen hel, sann och mera människa återkommer då och då. Men sällan eller aldrig diskuteras innebörden av sådana påståenden om människan. Åtminstone inte i de predikningar jag avlyssnat (och dessvärre inte heller i dem jag själv hållit). Det kan tänkas att föreställningen om den sanna människan kommer ifrån bekännelsens ord om sann Gud. Och att de förstärks av tankar på lärjungens tillväxt i likhet med sin mästare.

Dessa talesätt tycks innebära att en människa måste förändras och bli något utöver det hon redan är. Att det är möjligt tror jag, men inte att det på minsta sätt förändrar någons värde som människa. Går det alls att bedöma och avgöra vem som är hel, sann eller mera? Risken att bli mer bedömare eller domare, att kritiskt ägna sig åt andras liv och vandel, är överhängande. När den tanken slog rot förstod jag att jag behöver bli mera försiktig med att frikostigt strö fraser om hel, sann eller mera människa omkring mig.

Den som vill fundera vidare kan till exempel nagelfara idéer om sann religion.

Är detta att vara Charlie?

Behovet av att finnas med i kören som sjunger ut mot fanatism och hatiskt våld väcks hos de flesta i många samhällen. Je suis Charlie, blir symbolen för delaktighet, vare sig man håller skyltar. exponerar devisen på Facebook eller bara i sitt sinne prövar frasen. Uttrycket blir kanalen att visa att man finns med.

Räcker det att vifta med skyltar eller påstå sig vara Charlie? När denna monstruösa och avskyvärda jihadistiska mordattack så småningom blir historia, vad blir det då av vår vilja att vara Charlie? Av den självklara impulsen att vara försvarare och kämpar för yttrandefrihet och demokrati?

Redan nu blir detta att vara konsekvent när man ställer in sig i leden problematiskt eftersom förbehållen och reservationerna egentligen är många. Klarar vi verkligen av total yttrandefrihet? Eller menar de flesta av oss att somliga, de av den rätta ullen, har mera rätt att tala? I vårt land har det ju blivit en folkrörelse av att försöka hindra dem som har misshagliga åsikter. De ska tystas och överröstas med skrammel av nycklar, drillar från visselpipor, dånet av kyrkklockor eller vad det nu kan vara.

Viljan till protest förenar oss likafullt. Mot morden, mot dem som vill inskränka yttrande- och pressfrihet. Ett massivt avståndstagande från dem som med våld vill skapa motsättningar och destabilisering så att deras organisationer och hemliga sällskap kan flytta fram sina positioner.

I SvD fanns nyligen en artikel som vill komplicera diskussionen och visa på det motsägelsefulla. Artikeln handlar om varför många av oss faktiskt inte är Charlie! Texten var skriven av holländaren och statsvetaren Cas Mudde. Han anger tre skäl till varför människor inte är Charlie. Det första handlar bland annat om följande: Många människor är inte Charlie därför att Charlie Hebdo kritiserar alla religioner och alla politiker, oberoende av etnicitet, kön, ideologi och så vidare. Följaktligen har ledare från samtliga religioner och politiska partier kritiserat dem.

Nästa argumentet framställs så här: För det andra är många människor inte Charlie, eftersom de tycker att demokratiska debatter bör vara ”civiliserade” och inte såra andras känslor. Problemet är att ”civiliserad” är ett svårfångat begrepp som betyder mycket olika saker för olika människor. Dessutom menar Mudde under denna punkt att det finns de som får ta emot kritik medan vissa antidiskrimineringslagar skyddar somliga andra grupper mot kritik även om den skulle vara berättigad.

Den tredje punkten inleds:  för det tredje är många människor inte Charlie därför att de är rädda. Många kritiserar aldrig öppet något eller någon, i alla fall inte om det handlar om kritik mot relativt mäktiga personer. Till och med bland professionella kritiker, såsom komiker och intellektuella, håller självcensur i allt större utsträckning på att bli normen. Många behandlar frågor som har med judar och Israel att göra på ett mycket försiktigare sätt än vad gäller andra folkslag och stater.
 
Yttrandefriheten är vare sig lika överallt eller ovillkorlig. Inte här hos oss och inte i många andra västliga demokratier. Satiriker, tryckta alster och media får ofta lite mera svängrum än vanligt folk. Och gränsdragningen mellan satir och kritik och förtal eller hets mot folkgrupp är subjektiv. Yttrandefriheten handlar i sin kärna om att fritt utan inskränkning och lagliga påföljder få säga sin mening, att kunna hävda och påstå, hur rätt och klokt eller snett och vint det än är. Men så ser det knappast ut...

Ingen vill väl heller att osanna påståenden och ryktesspridning ska kunna avgöra val, snedvrida konkurrens eller orättfärdigt skandalisera enskilda människor? Det är rimligt att det finns sätt att rida spärr mot sådant bruk av det fria ordet. Men var dessa gränser ska gå och hur de ska upprätthållas tål att fortsatt fundera över. Därtill kommer frågor om det är rimligt eller moraliskt försvarbart att säga saker bara för att man kan. Samtidigt hotar där självcensur och den tystnadens kultur vi har skäl att frukta.

Ett exempel där man kan tänka olika om var gränsen ska gå. Jag reagerade nyligen starkt mot ett par bilder som förekom på Facebook. Av någon anledning nåddes jag från någon av mina amerikanska vänner av en märklig propagandabild, där uppgiften tydligt var att svärta ner Hillary Clinton. Under en bild på Hitler fanns ett citat och bredvid diktatorn fanns en bild på Clinton. Under deras bilder fanns ganska oskyldiga men snarlika meningar de sagt om att man behöver sluta tänka på individerna och värna samhället. Syftet med att koppla nazisternas överstepräst med Clinton var naturligtvis att få det att framstå som att Clinton och Hitler var ett och detsamma eftersom de tydligen delade åsikter.

Jag protesterade och bad FB hindra fortsatt publicering av bilderna. Men det var omöjligt att få Facebook att ta bort bilden, man sa nej. I USA kan man tydligen använda sådana metoder. Motvilligt tar jag risken att här återge bilden. ( Tillägg. Men, jag har redan tagit bort den igen för att inte  ge ökad spridning åt sådant förtal. Bilden behöver åtminstone beskrivas för att visa hur långt man over there kan gå för att smutskasta sina meningsmotståndare under yttrandefrihetens skydd.) I Sverige går det inte utan påföljd att på det sättet associera någon, särskilt inte om det är helt grundlöst, med Hitler och nazism. (I Sverige kan det räcka med att slänga in för många tyska glosor i en text för att bli uppläxad av ett domkapitel.)

Ett detta uttryck för yttrandefrihet? Eller ett omoraliskt övertramp (ordet omoralisk ska här beskriva magnituden) ? Är detta Charlie?

Yttrandefrihet

Först skrev jag här ett långt inlägg om yttrandefriheten och dess gränser. Men, tänkte jag sedan, yttrandefriheten har flera olika sidor. Så jag beslutade mig för att just idag utnyttja min yttrandefrihet på annat sätt. Denna dag låter jag därför bli att publicera det jag ville få sagt.

Vila i Frid

I min alldeles analoga adressbok (den som förs för hand och är verkligen är ett litet häfte) finns många vänner och bekanta. Likaså i e-postens adressbok såväl som i telefonens eget register över kontakter. För att inte tala om alla som vill vara vänner på Facebook (fejan säger entusiasterna).

Oftast är det gott att se namnen när jag letar efter någon speciell person som jag för tillfället har anledning att söka kontakt med. Ringa, skriva, maila eller facebooka... Där står han. Och hon, hur är det med henne. Så länge det var sedan vi hade någon kontakt med varandra. Tiden går, tänker jag, faktiskt men klyschigt. Vad skulle annars hända med tiden?

Alla dessa register är samtidigt en anledning till stor glädje och en aning vemod. Glädje över allt vad dessa listors namn representerar av goda upplevelser, erfarenheter och vänskap. Vemod och ledsnad över sådant som blivit fel och där någon upplevt sig besviken eller sårad eller där man utan någon kan skyllas för det glidit isär och kommit allt längre ifrån varandra.

Svårast har jag att rensa i listorna. Det smärtar. Ibland raderar jag inte dessa namn som för att på det sättet försöka hålla kvar personerna. En stund till. Bevara dem, behålla dem än starkare i minnet. Det tar verkligen emot att göra en sådan åtgärd, Jag vill alls inte stryka bort eller sudda ut personernas namn och kontaktuppgifter.

Under ett år handlar det inte längre bara om enstaka personers namn utan flera. Anteckningar om telefonnummer och mailadresser som egentligen kan tas bort. De är tagna ur funktion och går alltså inte länge att maila eller ringa till. Det finns ingen kvar i andra änden. Ingen som kan svara eller skriva tillbaka. Sorgen och saknaden gör sig påmind när jag far med ögonen över deras namn. När jag på nytt inser och tänker att de inte finns här mer. Aldrig mer. Namnen väcker hågkomst. Hon fick sluta sitt liv efter svår sjukdom, Sorgligt och svårt, men på ett sätt barmhärtigt. Orken tog slut för någon annan. En slutade sitt liv, mätt av mödor och många långa år. Anledningarna till dödsfallen är olika men resultatet ett och detsamma.

Alla som lever vidare behöver till slut närma sig sin adressbok och dessa kontaktregister för att ta bort dem som inte mera finns här. Det får bli med tysta böner. Med några av de slitna gamla orden: Requiescat in pace! Vila i Frid! Frid över Ditt minne! Må Guds eviga ljus lysa över Dig!

Ta bort och stryka ut namnen går trots allt. Men glömma dem, personerna och deras liv, det vill jag inte. Aldrig. Icke! På olika sätt var vi delar av varandras liv. Det kommer och kan ingen radering i världen plåna ut.

Tillägg: För denna aktivitet borde det finnas ett ord. Vi talar inte gärna om när vi på detta sätt uppdaterar adressböcker, delvis kanske för att vi saknar ett ord eller uttryck för aktiviteten. Hjälp mig gärna, Du som läst detta. Kanske ett krasst ord? Sorgslat?  Dödsudd? Eller en förskönande omskrivning? Hänlyft?

Filmtipset: Avsked

Filmer översköljer världen. Numera inte bara på biografer och dvd:er utan streamat på TV-apparaterna i hemmen. Det sker i sådan mängd att det även för cineaster blir svårt att följa med. Tips om filmer som kan vara värda att se kan man naturligtvis enkelt få genom att följa recensionsverksamheten i de stora dagstidningarna. Även på nätet går det ganska enkelt att få tips om långfilmer som är sevärda.

En hemsida som kan ge förslag är Filmtips. Där finns det listor på bra film inom olika genréer och man kan också hitta recensioner.Man kan också botanisera bland filmkritikernas förslag på bästa filmer. Där kan man också söka på filmtitlar och få fram hur kritikerna bedömde den. Bästa filmsidorna hittar man hos IMBd (Internet Movie Database). Där finns allt man kan önska. Vill man inte använda någon av dessa är det bara att googla. Tilll exempel kan man söka på bästa film, filmlistor eller bra film.

Idag tänkte jag rekommendera den japanska filmen Avsked som blev Oscarsbelönad år 2009 som Bästa utländska film. Om handlingen skrivs följande hos filmkritikerna: Om en ung, arbetslös cellist som desperat efter jobb anställs för att utföra rituella svepningar av avlidna människor. En ceremoni som är väldigt vanligt i Japan. Men jobbet i sig är illa ansett, vilket gör att han inte vågar tala om för sin fru vad han arbetar med. De vackra ritualerna och den värme han möts av från de anhöriga gör dock att han ändå fortsätter. Vilket också för honom närmare sin far – som övergett hon för länge sedan – men på ett sätt han inte tänkt sig.

Filmen väcker många tankar om betydelsen av status och social ställning och om vad som värderas högt eller lågt. På ett plan är detta en fin skildring av mänskliga relationer både de nära, i detta fall om den unge mannen Daigos förhållande till sin fru och sin far, och av de kontakter man kan ha i sitt arbete. Därtill får man en liten inblick hur sorg och död kan påverka och med vilken respekt den döde behandlas. En film att se tillsammans med andra och att tala om.

Bevare oss för tokerier

Kvalitet är något eftersträvansvärt. Det förstår den som har kommit i närheten av kvalitetssäkringsmetoder. Processkartor ritas så att varje frågeställning har en egen väg genom systemet. Bra överblick och likabehandling är goda frukter av sådana analyser. Slipper personal att vid varje tillfälle hitta på en sätt att hantera en frågeställning ökar det tillförlitligheten. Men processkartor behöver kompletteras med gott omdöme. Annars blir det inte mycket bevänt med den kvalitet man eftersträvar.

Hög standard vill man uppnå genom ständiga förbättringar, vad sådan förbättringar kan vara i kyrkans sammanhang. Kvalitet har genom åren också blivit den bästa ursäkten som finns när man ska bortförklara klena besöks- och deltagandesiffror, särskilt på söndagar. Kvalitet har vi och då kanske vi får leva med mindre kvantitet, har det sagts. Som om kvalitet stode i motsättning till stort deltagande.

Ständiga förbättringar blir snart till en organisationens form av helgelse. En extrem helgelselära som blir till gärningslära. Okritiskt hyllas all slags förändring, som övertalande kallas för förnyelse och som lätt utvecklas till förakt för det som hållbart bara är och förblir. Med ett sådant slagord om ständiga förbättringar som ledstjärna kan man lätt och bekvämt göra (ursäkta och motivera) omorganiseringar och personalförflyttningar. 

I Svenska kyrkan har många, och inte bara kyrkopolitiker, därför också kommit att hylla tesen: Ecclesia semper reformanda est. Det oupphörliga och rastlösa sysslandet med organisation har snedvridit begreppet. Den fortgående reformation som kyrkan behöver handlar om att göra förändringar för att verkligen kunna bevara kyrkans liv, dess bekännelse och lära.

De ständiga förändringarnas kyrka står inte fast och stadigt. Den har förlorat fotfästet när den enbart hyllar tankar på förändring och utveckling och glömmer att balansen kräver att något också måste och behöver bevaras och försvaras.

Den som vid ett visst event i Visby blir utnämnd till Årets förnyare kan visst vara stolt över utmärkelsen. Men dels är det inte alla personer eller idéer som kommer ifråga, och det beror säkerligen på teologiska och kyrkliga hemvist, och dels borde ibland de som hindrar och avstyr de värsta och sämsta förändringsförslagen också hyllas. Jag för min del skulle lyckönska en och annan som hejdat allsköns tokerier som årets bevarare! Till sist och slut ska jag bekänna. Ibland har jag i tysthet bett Gud bevara sin kyrka från en hel del förändring som hon vare sig behöver eller mår väl av!

Morden i Paris

Anfallet mot en tidningsredaktion i Paris fördöms samfällt och så gott som enhälligt av en hel värld. Även ledande muslimska företrädare fördömer den blodiga attacken då tolv människor mördades. Undantaget är möjligen fanatiska jihadister.

En enig presskår uppfattar dådet som ett angrepp på demokrati och yttrandefrihet. Ett sätt att försöka skrämma till underkastelse och tystnad inför fanatikernas tyrrani. Diktaturen som man genom terror och mord försöker sprida.

Attacken är samtidigt en attack på Islam, skriver The Guardian.. Det är viktigt att inte låta mördarna definiera Islam.

Att ta sig rätten att angripa och döda dem man godtyckligt utser som fiender är mer än aggression mot en religion eller mot demokrati, press- och yttrandefrihet. Det är en direkt attack mot livet, dess helighet, värde och värdighet, och man  utser sig själv Gud, till herre över liv och död, till domare och bödel.

Med hela denna vidd i minne ska mördarna och deras organisationer, deras fanatism och hat, fördömas och bekämpas med tanke, ord och handling. Något annat vore otänkbart.


.

Toppstyrning och tystnad

Vad händer med ett sammanhang, en förening eller en kyrka, där de som har en avvikande uppfattning inte längre upplåter sin röst? Om tigandet tar vid med motiveringen att det ändå inte tjänar något till? Hur blir det om människor börjar hålla sig med uppfattningar som de inte delar med sig av, sådana som de inte vill yppa eftersom det kan förorsaka obehag?

Det är inte lätt att hävda en avvikande uppfattning om stora kyrkopolitiska konstellationer gjort upp. Särskilt om man vet att det bara vållar besvär, i sammanträdet, för den egna församlingen och för en själv. Det krävs en kultur och attityd av inkännande och empati för att ge utrymme åt en verkligt fri och öppen diskussion.

I efterhand, när dammet lagt sig efter åtskilliga vändor i processerna som ledde till storpastorat så visade det sig att om förslagen presenterats sakligt så att man hade förstått vad som stod på spel. Och om man upplevt att diskussionen var fri och inte inpiskad i färdiga partifållor så hade fler önskat och kunnat motsätta sig storpastorat. Åtminstone kunde sådana röster höras när och om man i efterhand lyssnade in några av dem som vanligtvis och oftast sitter tysta och stilla. Inte för att det förändrar något idag. Men insikten kan göra nytta. Om man vågar, önskar och vill forma församlingar och pastorat med stort lokalt självbestämmande och lokala önskemål istället för toppstyrning och fåvälde.

Att öppet få säga sin mening betyder inte att man därmed får sin vilja genomförd. Inte heller att andra låter sig övertygas. Konsten att lyssna med öppenhet är svår. Det är så lätt att det slår över i försvar eller repression. Dessutom kan den som är ovan att yppa sin åsikt ha svårt med balansen. Anklagelserna mot alla andra kan bli överdrivet stark, obalanserad och rent personlig. Jag vet eftersom jag försökt men ofta misslyckats forma en tillåtande miljö och kultur.

Hur ska man klokt hantera utskällningar för att man aldrig genomför förslag eller bara avvisar andras tankar? Hur möter man med öppenhet påståenden om att man är inskränkt och konservativ bakåtsträvare? Beskyllningar om än det ena och än det andra? Jag vet sannerligen hur lätt ambitionerna bland kyrkligt anställda sporrar till nya herkulesiska insatser. Och till kritik mot ledningen. Man ska, som på himmelskt uppdrag, förflytta berg och starta nya och ännu fler behjärtansvärda verksamheter och projekt. Vilket ter sig mindre lämpligt när det knappt finns ork att klara det man redan tagit på sig. Sådana ekvationer är svårlösliga.

Tystnadens kultur, den som gör det svårt för en hel del personer att yttra sig och tala fritt, råder den på kyrkliga arbetsplatser och i sammanträdesrum? Om det är uppfattningarna med all sannolikhet delade. Men om man vet att det fria ordet kostar i form av sämre lön, ännu mindre inflytande och gehör eller rent av till utfrysning? Även om man har olika meningar kanske det gick att enas om att det inte är tystnad eller rädsla som borde råda. Inte i en kyrka som ofta upprepar änglarnas ord i sina gudtjänster: var inte rädda!

Homilier som frustar och skrapar med foten

Barnkullarna på fyrtiotalet var stora. Med cirka 135 .000 födda per år i mitten av fyrtiotalet blev fyrtiotalistbarnen så många att vi i somligas ögon blev till den stora proppen Orvar, en befolkningspuckel. Fenomenet har efterhand flyttat sig uppåt, i takt med fyrtiotalisternas stigande ålder. Så pass att nu när decenniets flertal är på väg in i pensionärernas stora sällskap så utgör årskullarna under och efter kriget även en rejäl pensionärspuckel.

I dessa dagar skrivs det böcker och ordnas kurser i övergången från arbets- och yrkesliv till pensionärstillvaron. Det behövs kanske för att förbereda människor på det omtumlande och ibland verkligt genomgripande uppbrott pensioneringen innebär.

Mera skämtsam, men ändå fylld av intressanta iakttagelser, är bästsäljaren Handbok för glada gubbar, 109 goda råd för att nå livets höjdpunkt (Bonnier Fakta) av Dag Sebastian Ahlander. Bland alla goda råd finns många som vore värda ett samtal. Vad sägs om följande som utgör inledningen på råd 16 som handlar om att inte tala i verbformen konditionalis: Tala inte om sådant som du kunde ha gjort men inte gjorde, borde ha gjort men inte gjorde eller ville göra men inte kunde. Konditionalis kallas den farliga verbformen som vår generation fortfarande minns från grammatiken. Den handlar om allt som du skulle ha kunnat göra om inte om hade varit. Villkorssatser leder ingenstans... Så tala alltid i presens och futurum om vad du gör nu och vad du vill göra sedan och glöm det som du aldrig gjorde...

För somliga blir det inte mycket till förändring. De fortsätter att vara verksamma i arbete eller med yrkesrelaterade frågor högt upp i åldrarna. För andra blir förändringen stor och påtaglig.

En av de förändringar som möter de som slutar arbeta är förflyttningen från att tillhöra en arbetsgemenskap till att stå utanför den. Oavsett hur god och nära gemenskapen varit blir förändringen markant. Den som dagligen i ett helt yrkesliv träffat och samverkat med 20, 30 eller ännu fler människor och plötsligt inte längre hör till gruppen blir den nya situationen mera relationsfattig. Oavsett hur många privata vänner och bekanta man har kan denna försvunna grupptillhörighet leda till att man uppfattar sig socialt kringskuren.

Pensioneringen blir en social amputation när de dagliga banden och kontakterna abrupt klipps av, från en dag till en annan. Människor med vilka man ständigt haft att göra med, som man verkat tillsammans med, småpratat och samtalat, har av de fortgående arbetet av vilket man inte längre är en naturlig del, fjärmats. Den gamla arbetsgemenskapen blivit till en stängd social arena.

Med den insikten är det klokt att se till att det finns uppgifter att utföra och vänner, nya och beprövade, att umgås med. Särskilt som man inte behöver anstränga sig särskilt mycket för att hitta tid för en lunch eller en eftermiddagsfika med opratade och alltför sällan mötta kamrater. Så vi kanske ska ses? Och en och annan arbetsuppgift kan fortfarande utföras. Nog finns det hos mig ännu ett antal outsagda och ohållna predikningar instoppade innanför västen. Homilier som frustar och skrapar med foten i väntan på att släppas ut i full frihet!

Man ska lova det man håller!

 



Löftena kunna ej svika, vill människor tro så här års. Inte tänker de väl då likt psalmförfattaren Lewi Pethrus på Guds löften utan mest på sina egna föresatser inför det nya året. Ambitioner som formuleras i pregnanta löften. Jag ska.. Jag ska inte... Förändring ska ske, om man får tro de ljuva orden som trillar från mången läpp under nyårsnatten. Vanor av den dåliga sorten ska brytas upp och ändras. Det nyttiga och goda stärkas och genomföras. Samtidigt inskärper talesättet att man ska hålla vad man lovar vikten av att vara uthållig och orubblig. Ingen vacklan och velighet här inte.

Människor fungerar annars mycket pragmatiskt. Ungefär som politiska partier. I en valrörelse kan de lova tjockt men hålla tunt. Det är därför man ofta kan höra reportrar tjata på någon partiledare. Är detta ett löfte, envisas de att vilja veta.

Många löften blir bara en inriktning, en ambition, en utfästelse eller en föresats. Som att kyrkans församlingar skulle kunna bevara sin egenart efter den senaste rekordstora omorganisationen. Att de skulle ha inflytande över sin egen ekonomi och verksamhet, över anställningar och mycket mera. Man skulle... pyttsan. Ett löfte lika skramlande tomt som sentimentala utfästelser befästa med bubbel runt midnatt. Verkligheten är den att de politiska löftena kräver uppriktig och ärlig vilja. Därtill stödet av en majoritet för att bli till handling. Såvida man inte redan i december lovat något annat.

Om en person för sin egen del lovar bot och bättring på någon punkt krävs också då en majoritet. Tvehågsna löften faller i strid ström på hälleberget. Om bara en del av honom eller henne verkligen vill det som lovas - så blir det ingenting särskilt med det.

Inför det nya året vill jag lansera en något modifierad tanke. Man ska lova det man håller. Då blir det ordning och reda. Förändring kan kanske ta mer tid i anspråk. Men hållbarheten i utfästelser kommer att öka dramatiskt. Löfteskvalitén blir hög.

Nyårskortet ovan är rena orgien i symbolik. Klockor som ringer in det nya året i himlens höjd. Markerad av moln. En solnedgång av det röda skenet att döma. Det gamla året går liksom till vila. Det nya stiger fram genom ett romanskt kyrkligt fönster. Och till musik. Rock of Ages kunde sägas bli Rock of Angels, även om bara ett himlaväsen syns på kortet. Självfallet finns där en idyllisk kyrka i skogens bryn. Kortet är överlastat och överdrivet. Men intressant. Förljuget, skulle mina mera krassa kamrater tveklöst säga.

Så där kan det bli när hållbara löften avges. Då kan åtminstone fantasin få det till att himlen sjunger och klockor ringer! Med tillönskan om ett riktigt GOTT NYTT ÅR!                   

Gör avbön Sverige för UNHCR!

Det lär inte bli någon folkrörelse. Mot utnyttjande av barn i reklamsammanhang. På Facebook kom ett par instämmanden. De flesta hoppade över inlägget. Kanske för att det handlade om något som hade med FN att göra. Sverige för UNHCR står väl över alla misstankar. Har ett så gott syfte att de kan göra vad de gitter.

Två stillsamma blogginlägg. Har inte fått en enda kommentar. Antingen håller man inte med om att barn ska behandlas med respekt och integritet. Eller också har man fullt upp med andra bekymmer. Orkar inte engagera sig i en enda sak till. Det räcker så väl som det är.

Men när utsatta barn exponeras obarmhärtigt. Finns det etiska och moraliska skäl att dra en gräns. Att säga stopp och belägg. Visst kan det hävdas att barn har det så. I vår värld. Att de är ofattbart drabbade och traumatiserade, lemlästade, hungrande och döende. Alldeles förfärligt många barn. I den meningen är bilderna sanna. Och ska möjligen dokumenteras och visas i sammanhang där där man kan göra deras situation rättvisa. Men knappast för att vädja om månatligt givande.

Det är då barnen, dessa redan utsatta, blir reducerade till instrument för att åstadkomma en medlidandereaktion så stark att postgirotalongerna tas fram. Barnen har naturligtvis valts av psykologiska orsaker, för att få den önskade reaktionen: att väcka avsky och medlidande. Det är då hanteringen blir cynisk och spekulativ. Barnens rätt till integritet och respekt, deras människovärde, underordnas ett annat syfte. Den som vill ta vara på och stå upp för barns bästa kan välja många andra vägar för att föra fram sitt budskap.

Vore det svenska barn skulle reklamsnutten aldrig ha kunnat exponera barn på det sättet. Det hade blivit ett ramaskri. Sverige för UNHCR har inte gjort det de skulle för att värna barn. Till den berömda styrelsen säger jag därför: ta genast bort denna reklam och gör offentlig avbön!

Och DU som håller med mig - låt världen och UNHCR få veta

Barnombudsmannen borde säga ifrån!

Barnombudsmannen är en betydelsefull institution för att se till barns rättigheter i Sverige. I tider när Svenska kyrkan har anammat modellen med att göra barnkonsekvensanalyser kunde det finnas skäl för anställda och förtroendevalda (åtminstone) att besöka Barnombudsmannens hemsidor för att bilda sig en uppfattning om det arbete som där bedrivs för barns bästa.

Barnombudsmannen borde gripa in även när barn utnyttjas otillbörligt i media såsom sker i Sverige för UNHCR:s reklam. Oavsett om TV-stationer sänder från Sverige eller andra länder borde påpekanden kunna göras som gör det mindre attraktivt att hålla på.

Märkligt nog är det nästan omöjligt att hitta sidor på nätet som handlar om barns medverkan i reklam och hur de framställs. Däremot finns det massor om reklam som riktar sig till barn. Men reklamen  där barn visas upp eller medverkar påverkar också barn (och vuxna) och inte alltid på något positivt eller uppbyggligt sätt!

I gårdagens blogg beskrev jag ett sådan utnyttjande som borde klandras och gav dessutom läsarna möjlighet att själva se ett sådant graverande reklaminslag. Gå gärna tillbaka till den bloggposten för att se filmen. Gör därefter vuxentestet som i detta fall genast kan avslöja om barn behandlas otillbörligt och utelämnande.

Fråga alltså: skulle vuxna visas upp på samma sätt som barn? Kan barnen i reklaminslaget ersättas av vuxna i samma situation? Helt konkret - skulle UNHCR visa en svårt traumatiserad vuxen kvinna som ska stå framför kameran med förtvivlan i blick och skakande händer? Skulle UNHCR visa upp en döende vuxen och låta någon vrida och vända på personens huvud för att visa hur långt gånget det är? Om ditt svar blir nej - säg ifrån! Protestera! Ett gott syfte ursäktar nämligen aldrig att barn utnyttjas. Ty barn är också människor.

UNHCR i Sverige borde skämmas!

Av annonserna i olika TV-kanaler förstår man att det pågår en kamp om tittarnas pengar. De senaste dagarna har ett antal sådana reklaminslag för olika hjälporganisationer försökt övertyga mig om att bli givare. För 100 kronor i månaden kan man hjälpa flyktingbarn, hindra att barn växer upp på soptippar eller förhindra att de får trakom.

Oxfam, Sightsavers, SOS Barnbyar och Sverige för UNHCR är några av organisationerna som med mer eller mindre förfärliga bilder vill locka fram givmildhet. Ändamålen verkar vällovliga och goda. Men några av bilderna och inslagen är förfärligt utlämnande och anstötliga.

Att först visa en svårt traumatiserad liten flicka och följa upp med ett döende barn med lealöst huvud som en vuxen vänder på för att visa hur illa det står till, därtill är barnet kringsvärmad av flugor, är närgånget oetiskt och behandlar barnen som illustrationer. Har Sverige för UNHCR som ansvarar för den värsta och mest groteska reklamen verkligen tänkt igenom vad de sänder ut? Anser de att ändamålet, 100 kronor till UNHCR, verkligen ursäktar eller helgar medlen?




En organisation som arbetar för att människor på flykt skall få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda måste värna respekten för barns integritet och därför vara ytterligt varsam och återhållsam. Här trampar man över och jag kan undra om det är reklammakarna eller organisationen som avgjort vilket innehåll reklamsnutten till slut ska ha.

Det är sorgligt att det dåliga omdömet hos dem båda, utförare och beställare, leder till att flera av oss som ser inslaget reagerar mest med avsky mot hur man för att ragga givare har utnyttjat barnen som illustrationer och därmed förminskat dem, gjort dem till objekt. Filmen motverkar sitt syfte och vädjandet om att tittarna ska vara snälla klingar i mitt fall falskt. För ett ovänligare bruk av utsatta och drabbade barn har sällan setts! Skäms!

Hur går det ihop?

I katastrofen kan den omåttligt rika Svenska kyrkan använda sina resurser för att komma människor till stöd. Då i krisen är det som om misstänksamheten mot kyrkan försvinner och hon anlitas och fungerar. Även efter Estonias förlisning eller Tsunamin blev kyrkan en naturlig del i gemensamma minnesgudstjänster och -högtider.

Förklaringarna till denna kyrkans naturliga plats är många. En kan vara att begravningarna eller avskedsgudstjänsterna ofta ombesörjdes av kyrkan. Den blev en naturlig del i mötet med förlust och sorg. En annan kan vara att när en katastrof drabbar fungerar själavården som ett skyddat område där man kan och får vara sig själv omgärdad av en pålitlig tystnadsplikt. Ytterligare är kyrkan då en tillflykt där det finns rum och redskap som fungerar i mötet med det ofattbara.

Denna kyrkans naturliga roll understryks även av de televiserade ögonblicken där kyrkan och nationen i samklang deltar i hedrandet av dem som inte längre är mitt ibland oss. Även på långt avstånd och utan personliga kopplingar deltar människor på det sättet för att hedra de döda och delta i de anhörigas sorg och saknad. Religion och tro i funktion tycks då fungera som ett gemensamt band mellan de flesta. Den kan rymma det mörka och svåra och visa en väg genom dödsskuggans dal.

Det är gott att det sker. Kyrkans bidrag är viktigt och betydelsefullt. Utan att förringa denna insats kan man undra hur den alls är möjlig i ett land där det är fortsatt tveksamt om man kan tala om Lucia som ett helgon eller om Jesu födelse som en förklaring till och en beståndsdel i julfirandet.  Eller om psalmsång, bön och välsignelse verkligen ska kunna förekomma vid skolavslutningar. Det går liksom inte riktigt ihop...

Lucka 24: Luther firar jul med egentillverkad psalm

Familjen Luther firar jul med gran, sång och lutspel. Kanske sjöng man med Luthers egna ord ur en julspelspsalm (SvK Psalmbok nummer 125 en psalm som, om sanningen ska fram, flera andra textförfattare genom seklerna har bidragit till). Här ett urval verser

Från himlens höjd jag bringar bud

till jordens folk från Herren Gud.

Jag ropar ut med frid och fröjd

ett glädjebud från himlens höjd.

Ett barn är fött på denna dag.

Så var Guds råd och välbehag.

Det föddes av en jungfru skär.

Guds egen son det barnet är.

Vår Herre Kristus är Guds Son.

All ondska frälser han oss från.

Den som vid honom håller fast

befriar han från synd och last.

I krubban vilar du ändå

på fattigdomens halm och strå.

Du kommer ej med prål och prakt

fast du har mer än kunglig makt.

Du visar med din fattigdom

att världens glans och ståt är tom

Med världslig rikedom och flärd

nås aldrig salighetens värld.

Ack, Herre Jesus, hör min röst:

gör dig ett tempel i mitt bröst.

Uti mitt hjärta bliv och bo,

så har jag tröst och evig ro.

Låt alltid klinga i min själ

en sång till dig som vill mig väl,

och fyll mitt hjärta med en psalm

till vaggsång vid din krubbas halm!

Pris vare Gud som med sitt ord

har sänt sin son till denna jord.

Av änglakörer fylls hans hov

och rymden skallar av hans lov.

God och glad, meningsfylld och innehållsrik Jul tillönskas alla läsare av Stillsam!

Julkortet är markerat "Brefkort" och därmed tryckt före stavningsreformen 1906 i Sverige. Kortet har dock använts i USA. Det är frankerat med ett 2 cents frimärke och sänt till 206 East 26th Street i New York.

Lucka 23: Det som måste göras för att friden ska komma.

Den 23 december är dagen då sådan ska ske som inte blivit av. Många tänker då på julbestyren. Gran som ska släpas hem, monteras eller kläs på diverse pynt. Mat som ska lagas, sisa minuten presenter inhandlas. Och dylik.

Likafullt finns det annat som borde skett men som skjutits upp eller in i glömskans bakgrund. De där som borde gjorts eller sagts för att sinnesfriden skulle kunna lägra sig. Foten som borde satts ner när dumheter och nedsättande omdömen yttrades, protesten som borde hörts mot orättvis behandling och mannamån. Nejet som skulle ropats ut mot godtycke och orättmätigt gynnande. Orden som hade krävts för att hindra maktutövning som inte sökte det mesta bästa utan förfärliga fördelar. Det som borde skett på denna sidan jul för att tillfredsställelsen av att ha handlat rätt skulle infinna sig med julefrid.

 



Sådana handlingar är nödvändiga för att bygga både samhälle och kyrka. Det kallas rättrådighet och stavas civilkurage! Tycka i lönndom är en sak. Att stå upp offentligt en helt annan. De modigt knutna byxfickehänderna gör liten nytta. Kostar inget. Utsätter ingen för obehag. Tar inte ansvar.

Hur många gånger har man inte suttit själv i möten och hävdat något viktigt för att finna sig ensam därute på isen. När nederlaget väl har kommit då dunkas man i ryggen för att man ju hade rätt och att man borde ha vunnit. Frågar man då: varför sa du ingenting, dunstar stödet som rökslingan efter ett utblåst ljus. Medhåll som är passivt motstånd. Medhåll som gynnar  de redan starka... Det är inte bra att gå och dra med sådana ogjorda uppgörelser. Solen ska helt enkelt inte gå ner över vreden. Flykten från konflikt och motsättning, allt det outsagda, skapar inre spänning och tvingar till sagolik diktning om den egna rättrådigheten. Jag vet.

Så detta är dagen då det ska göras som inte blivit gjort. Sedan kan helgen infinna sig. Med gudstjänst och kyrkogång, med klockors klang över nejden. Det vackra vinterlandskapet som konstnären framställt påminner mig om barndomens något mera oskuldsfulla förväntan och upplevelse av julottebesöket. Då julevangeliet lästes med darr på rösten som av rörelse över undret.

Lucka 22: Deprimerande glad jul

Tomtar, luvor, skägg, lappad byxa, randiga strumpor, gris, knorr, röd stuga med rök ur skorstenen, snö, kärve, gärdsgård, grön växtlighet som kan vara översnöad skog, Några beståndsdelar i dagens glada (?) julkort. Jag blir smått deprimerad över det jag ser. Idyllen krackelerar. Hör dessa tomtar verkligen hemma i stugan? De ser smått vilsna ut. Osäkra på om de ska bege sig till stugan eller gå sin väg. Den flyktiga storhelgen utan beständighet som mera av en tillfällighet råkar passera förbi. Ledsamt och nedslående tycks mig den glada julen på kortet.

Känslan känns igen! Var det inte mer? Är detta allt? Några skröpliga figurer som lever utan närhet och på distans? Grisen är väl den enda glada vinnaren i detta sällskap. Han klarade sig denna jul från att bli bordsdekoration och bukfylla. Ja, allt kan inte andas frid och fröjd. Inte ens på nostalgikorten från (här höll jag freudianskt nog på att skriva fördom) fordom dags.

Men... även med skrangliga och påvra förutsättningar kan de enklaste förutsättningar förvandlas till ett julfirande med mera innehåll än man själv kan klara av att uppfinna och konstruera. Det är bara att länka in i den världsvida kyrkans glädje. Där fröjdas man över närheten i krubban med familj och vänner, med främlingar och hela skapelsen som representeras av stallets alla djur och den himmelska härskaran som jublar i kör. 

Den julen handlar om den gränslösa glädjen över att relationen mellan människa och Gud förnyas även detta år. Likt en prenumeration, t ex på datorns virusskydd, fast oändligt mycket mera storslaget och gott. Ett kosmiskt födelsedagsfirande som rymmer människans utkorelse och förnyelse som Guds avbild och ikon i Jesus Kristus. 

Lucka 21: Inläsning och uttolkning

I förra luckan blåstes julen in. Det är något helt annat än att blåsa ut julen. Orden visar på riktning. In i julen eller ut ifrån den. Besläktad är förmågan att läsa in saker i en bild eller läsa ut av den. Konsten att läsa in är vida mera populär än uppgiften att undersöka vad som verkligen går att finna täckning för i tolkningen av framställningen. Kan julkortet ovan säga något om samfärdsel, byggnadsteknik, kyrkogångsseder? Hur ska man förstå granriset framför kyrkans ingång och kärven? Vilken kyrkvaktmästare vill ha småfåglar flygande vid ingången. Därför sopas det febrilt efter bröllop så att riset inte ska locka dit småfåglarna. Om de bara åt och höll sig utanför kyrkorummet kunde det passera, men... Det är ett otyg att försöka jaga ut vilsekomnna sädesärlor eller sparvar ur kyrkan.

Symbolism kan ladda nästan vilken bild som helst med en betydelse som den åtminstone inte hade när den skapades. Historiens gång kan ladda en bild med ny betydelse, ge den ny innebörd. Å andra sidan kan ju den som frambringat ett konstverk, en text eller något annat inte kunna hållas ansvarig för vad andra läser in i eller ut av bilden. Subjektivismen kan ibland dessutom landa i en ny moralism där allt som kan stöta riskerar att sorteras bort.   

Det märkliga är att ibland vinner uttolkarna över upphovspersonen. Frågorna märks bland annat i den aktuella diskussionen om etniska och rasistiska stereotyper. Från religionens värld kan man notera hur viktigt det varit att få framställa Kristus som sprungen ur den egna kulturen. Jesus som korean, el salvadorian eller indian från Nordamerika. Trenden finns även här. Ibland genom att man framställer Bibelböcker som vore de skrivna på folkmål.

Bibeltolkning är en balansgång mellan inläsning och uttolkning. Tänk därför i denna gudstjänstsstinna tid på vad som hävdas från pulpeter och predikstolar. Vad är tidens trendiga inläsning och vad är rimligt att hävda utifrån textens ursprungliga tillkomst och syfte...

Lucka 20: Julen blåses in

Julkonserternas förlovade tid är inne. Det showas på tilja och scen. Turnerande stjärnor har tagit julen på entreprenad och givit kyrkor och samfund såväl som musik- och kulturskolor en match om vart man ska gå för att höra julens sånger. Julen har blivit mer än en högtid. Den har blivit en bransch. Även detta år produceras nya julskivor! Alltid brukar det vara någon som sticker ut och får mer än godkänt. Andra tillhör de dussinskivor som distribueras med den kolorerade veckopressen.

Påsken står däremot inte så högt i kurs på show- och eventlistorna. Några populära påskmusikskivor syns knappast till. Då dominerar de stora orkester- och körverken, som till exempel de olika passionerna. Repertoaren bleve väl ganska mager om den skulle kokas enbart på kycklingar, blåkullafarare och påskris. Julens gestalter och deras entourage, som renar och nissar, herdar och stjärntydare, tycks bredare och vidare...

På dagens gratulationskort kan man betrakta en blåsorkester i varma ytterkläder. De tycks huttra. De får i min fantasi stå för seden att blåsa in julen. Ty församlingarna har inte givit upp än. Det spelas och sjunges av hjärtans lust alldeles oavsett den allt svårare konkurrensen. Må de lyckas hålla ut i sin ambition att bevara fokus på julens djupare innebörd!

Kortet sändes den 19/3 1904 till Tanto Sockerbruk i Stockholm.

Lucka 19: Inte enkelt att tänka på allt

Ett kolorerat (dvs färglagt) nyårskort med barn som mitt i vintern står där utrustade med blommor, fyrklöver och ett nyårsbrev. När jag ser kortet kommer jag att tänka på hur viktigt det är med barnperspektiv och att förstå hur olika beslut och förslag påverkar barnen.

Det får mig att grubbla över hur det är tänkt att tillfälliga uppehållstillstånd ska fungera för barnen? För dem kan 3 år vara ett nytt liv, som ett helt liv. De som på tre års tid hunnit etablera sig i förskolor och skola ska de sedan ryckas upp med rötterna? Utvisas när de äntligen lyckats knyta an? När de börjat bli trygga? På den punkten behöver nog både funderas och tänkas om...

Hör just nu på Sveriges Radio att Rädda Barnen tänker just så. Ett ifrågasättande som är klokt och rimligt.

Jag var nyligen på ett stort sammanträde i ett sammanhang där barnkonsekvensanalys och barnperspektiv är viktigt. Så viktigt att man ger kurser för andra i hur man ska tillämpa barnkonventionen och göra utredningar av hur följderna av olika klubbslag påverkar, fungerar och verkar för barn. Det vara bara det att man denna gång alldeles glömt anlägga perspektivet på sin egen verksamhetsplanering och sin budget. Det var ju mindre bra, för att inte säga lite genant.

En förklaring till att man glömt bort det hela var att det inte fanns några riktlinjer eller mallar för hur en sådan skulle göras. Dessa hade inte kommit senkrecht von oben, Vilket väckte den slumrande björnen, hade man verkligen glömt, eller lät man helt enkelt bara bli? Men de egna kurserna kunde nog ha fungerat både som riktningsgivare och modell. 

Ja, ja, det är inte enkelt att tänka på allt. Men att tänka något är dock nödvändigt.

Lucka 18: Brist på proportioner

 

 

Känslan för proportioner är ur led. Inte bara när det gäller uppbragtheten över den parlamentariska krisen i Sverige utan även i vad angår politisk överskattning av egnas förtjänster och andras brister. Denna skevhet i perception ruckar tilltron till de folkvaldas förmågor att vid behov vara pragmatiska.

 

Känslan för proportioner är ibland ur led även i julkortens värld. En storasyster i skär och pälsbrämad utstyrsel visar sig vara utrustad med något solkiga änglavingar! Hon står framför en något suddig gran med ett ljus i ena handen. Som för att understryka sin roll som upplysningens företrädare. Hon höjer dessutom klockan i den andra handen som ringde hon in till förhandlingar. Bilden av en änglasyster som svävar utan riktigt fotfäste kan även den leda tankarna till en del politisk verksamhet. Hon tornar upp sig ovan en oproportionerligt liten bror som utan framgång försöker rida sin väg.

 

Detta tyskproducerade och röriga julkort sändes 7 december 1909 från Newport i USA till Källby från en Augusta som önskar "lycka till många julpresenter". Av presenterna på golv, bord och den prunkande granen att döma är detta ett rikt hem med överflöd. Ett hem som nog har resurser och möjligheter att dela med sig. Vilket många i välfärden kan; se till att "en utjämning ska ske" genom att ge till dem som "saknar vad vi äger i överflöd"! 

Lucka 17: Glad jul stundar

Ännu en ängel! Barfota och i skär kreation. Med ena handen på ett gult julklappspapper (eller en filt måhända). I den andra en liten klocka. Julen ska snart ringas in!

Detta julkort är välkomponerat. Bland annat genom att ängeln sitter så att diagonalen anas. Bordets placering bryter också symmetrin som den välvda bågen ger upphov till. Granen sitter mycket trångt till. Den sträcker sina grenar in i rummet. På grenarna hänger kringlor och röda kulor. De tända levande ljusen finns inte på säkert avstånd. De riskerar att sätta eld på hela alltet.

Här förstår man att julen ska vara glad. Då får man öva sig i att inte slukas av all världens ondska och bedrövligheter. Det går att se julen som hoppets högtid. Barnet som ska födas kommer till världen i orostider under främmande makt. Barnets familj har ingen bostad i Betlehem. Barnet, det efterlängtade, ska ge världen hopp. Och frälsning. Men först måste de fly undan en våldsregim till främmande land. Många delar ännu deras villkor. Även det ett skäl för oss här i norr att visa gästfrihet. Glad jul stundar.

Lucka 16: När förnuftet inte räcker till

Ett varningens finger är dagens hälsning. Som ett inslag i diskussionen om myndigheternas (till exempel FRA i Sverige och NSA i USA) avlyssning och övervakning. Det måste finnas en gräns för hur nära en person "storebror" får komma. Men frågan är ju just var gränsen går där integriteten blir kränkt?

Trons människor får under stundom höra att det är vetenskapens fiender och motståndare till förnuftigt och rationellt tänkande. En anklagelse som står på skraltig grund. Den byggs i de kristnas fall på övertygelsen om att det finns en verklighet som också finns i välden en går utanför och utöver det som vårt vetande omspänner. För många av oss finns där alltså en grundmurad tro på och erfarenhet av att under kan inträffa och att Gud har makt att gripa in i sin skapelse och värld. Vilket inte är samma sak som att avvisa vetenskap och beprövad erfarenhet. Tvärt om är vetenskap genom historien en viktig angelägenhet för den kristna kyrkans större samfund. Vad vore dagens vetenskap till exempel utan klostrens idoga värn för kunskap och forskning? Det europeiska universitetsväsendet byggdes och värnades av kyrkan. Ett faktum som lägligt glöms när tron ska häcklas.

Vad gör vi när förnuftet inte räcker till? Den frågan slår en kil in i den västerländska demokratins övertro på resonemang och argument. Nu tänker jag inte på religioner i första hand utan på den fanatism, ibland förklädd till religion, som fångar främst unga män.

Ta den kriminella världen till exempel. Den är den mest lagintresserade och laglydiga del av världen som finns.Lagintresserad för att kunna kringgå samhällets lagar och laglydig därför att ingenstans är den egna gruppens regler, normer och lagar så hårda och konsekventa. Förnuftiga argument lär bita dåligt i kriminalitetens värld. Annars vore väl fångvård, terapier och försök till rehabilitering betydligt mera framgångsrika. Det förnuft som vi tillsammans behöver omfatta kan alltså bytas ut mot ett de egna sammanhangens fristående tänkande. I sådana grupper eller organisationer duger inte länge förnuftet utan avvisas och förkastas. Oavsett överbevisning eller förnuftsskäl anser man sig där äga Sanningen och man har alltid rätt - i alla fall! 

Alla slags sekter och subkulturer, även mycket stora sådana, låter inte vårt gemensamma vetande råda. Solidariteten har vänts från vårt gemensamma samhälle, vårt demokratiska styrelseskick och beprövad erfarenhet och kritiskt tänkande och ersatts av en fanatisk övertro på det egna. Blind lojalitet är följden. Sådan politisk extremism finns faktiskt redan företrädd i vårt svenska parlament.

Vad gör vi när förnuftet inte räcker till för att mota eller övertyga arga och idealistiska unga män från att ansluta sig till en skoningslös kamp mot västerlandet, de kristna och de flesta andra muslimer? En demokrati som vare sig med tanke och förnuft klarar av att övertyga dem som tar sig rätten att hylla, eller ännu värre, genomföra skoningslösa mord på sina motståndare? I krig eller i terrordåd. 

Så vad gör vi när förnuftet inte räcker till? Vi fortsätter att argumentera och försöka visa på det förnuftsvidriga i ett sådant förakt för människors värde och värdighet. Vi fortsätter envetet och ihärdigt att hävda människovärde och demokrati. Vi försöker bli fler som står upp. Men vad gör vi om det inte räcker till? 

Hur omvänder man en fanatiker som inte tar rim och reson?

Kortet är sänt 1932. Ett år då Lapporörelsen i Finland försökte göra en statskupp. Samma år fick Nazisterna i Tyskland 37,4 % i riksdagsvalet och blev landets största parti efter en våldsam valrörelse med många dödsfall... 

Lucka 15: Det trevliga och dekorativa korset

Änglarna tar liksom inte slut. Åtminstone inte på äldre jul- och nyårskort. Här en knäböjande liten ängel med pyttesmå vingar. Inte anpassade för flygning. Men man kan undra varför vi tror att de ska tillbringa dagarna i flygande fläng. Vingarna kanske mera är ventilation?

Vad ska då mottagaren av ett slikt kort tänka? Att även änglar böjer knä vid korset? Trots att ängeln tycks mera intresserad av annat än det urgamla kors. När korset enbart blir dekoration eller bakgrund finns det skäl att undra vart vi är på väg. Rart värre, kanske reaktionen förväntas bli. Ett änglalikt flickebarn som ber aftonbön? Några böner inför ett nytt år kanske ändå inte kan skada...

Skulle jag då själv överväga att sända detta kort till några bekanta och vänner idag? År 2014? Knappast. Det är alltför uppstyltat. Intrycket är en poserande utklädd liten människa använd för att höja gullighetskvoten. Vilket inte hindrar att kortet är tidstypiskt och riktigt intressant. Det som var möjligt för drygt hundra år sedan känns styltigt och konstgjort. Dessa på julkorten återkommande barnaänglarna är i sig en avvikelse från det bibliska materialet. Där mäktiga budbärare och krigare är vanliga. Men motiven stämmer bra med den märkliga föreställningen att barn ska vara små änglar, prydnader för sina föräldrar.Som om barns existens behövde motiveras av funktion eller nytta för någon annan. Kortet är ungefär samtida med Ellen Keys Barnets århundrade!

Korset har länge prytt människor. Bling-blingkorsen har bara blivit flera. De kors som bärs som tecken och vittnesbörd överskuggas därför av ett smycke, en prydnad, en dekoration. Så kan korset oskadliggöras. Dess anstöt förminskas och förringas. Korset betyder snart nog ingenting speciellt. Inget att bry sig om. En trevlig sak i bekant form att hänga om halsen...

Kosuke Koyamas bok Det svårhanterliga korset (No handle on the cross) översattes till det Kristna riksmötet i Jönköping 1983 (J-83). I den lilla tänkvärda boken diskuteras bland annat hur människor för att göra korset bekvämt vill sätta handtag på det. Tämja det.

Men å andra sidan. Låt korset finnas med. Förr eller senare kanske dess verkligt djupa innebörd som plats för Jesu offer och hans försoningsdöd sjunker in i något medvetande. Korset där synden spikades upp med Frälsaren.

Kortet avsänt till Högtorgsgatan 23 i Stockholm år 1902.

Lucka 14: Fattiga barn i rikt land

Ett tyskt julkort som en gång fanns att tillgå i Sverige. Ängeln har rosa klänning med guldbroderier samt ett stjärndiadem.I granen ståtar ljus och hänger kringlor. Utanför fönstret ser man en kyrka!

Tunga draperiliknande gardiner och tjocka mattor i mörka färger leder associationerna till den högborgerliga miljön i Bergmans Fanny och Alexander. Här syns ingen laterna magica men väl dyrbara dockor. En ligger redan på golvet. Färdiglekt måhända? Den äldre flickan har fina blå skor och håller dessutom något, som kan vara en stor sedel, i handen.

Dessa barn tycks ha det mesta. De har tak över huvudet, ser välnärda ut och får till och med ömhet av en ängel. Ett julkort som detta kan leda tankarna till barns villkor i världen. Ja, även i det rika och välmående Sverige finns det bakom välfärdens fina fasader ruffigare och torftigare bakgårdar.

Denna är med insikten och kunskapen om barns fattigdom i överflödets land som Rädda Barnen så här års skriver sin rapport Barnfattigdomen kvar på samma nivå. I  rapportens sammanfattning får man veta följande: 

Sverige hade fram till 1990-talets ekonomiska kris en relativt jämn inkomstfördelning, men under och efter krisen etablerades ett nytt mönster med vidgade ekonomiska skillnader mellan de fattigaste och de rikaste hushållen. I synnerhet är det barn i familjer med utländsk bakgrund och barn till ensamstående föräldrar som halkat efter och inte fått del av det ökade välståndet. De ekonomiska skillnaderna under 2000-talet har ökat. Denna period följdes av en ekonomisk kris som påverkade barns ekonomiska villkor, även om förändringarna inte blev dramatiska. Barnfattigdomen ökade till 13,0 procent år 2009, men har därefter minskat igen. 2012 års statistik, som denna rapport baseras på, visar en mer eller mindre oförändrad nivå på barnfattigdomen jämfört med året innan. 

Barnfattigdomen har minskat med 0,1 procentenheter till 12,0 procent. Därmed lever cirka 230 000 barn i ekonomisk utsatthet. Konjunkturläget är fortsatt osäkert och påverkar framför allt de barnhushåll där föräldrarna har en svag eller obefintlig position på arbetsmarknaden. Bakom den ekonomiska utsattheten bland barnfamiljerna finns ofta ohälsa och arbetslöshet bland föräldrarna.

Läs gärna rapporten själv och fundera över hur olika barns villkor är även i den rikaste delen av världen.

Julkortet sändes en julafton för mycket länge sedan till Ejnar i Kumla.

Lucka 13: Ängeln i rosa dress

Lucia firas idag. Eller har redan firats. I församlingarnas kyrkor med barn- och ungdomskörer, som t ex i Olaus Petri församling i Örebro. Ljusets förkämpe som enligt legenden gav allt till de fattiga och fick betala med sin syn och sitt liv under en av de stora och tidiga förföljelserna mot kristna. Det går att skrapa ihop ett antal kort på Lucia, men antalet bilder är begränsade. Då är änglar en desto rikare genré. Där finns hur många kort som helst. Dessa  änglar är inte ovanliga som samlarområde för kortnördar och änglaentusiaster!

Dagens kort är lite speciellt då det en gång (21/12 1928) sändes till min blivande mor Inga-Greta Karlsson på Kryddgränd 3 i Visby. Då såg livet annorlunda ut. Huset på Kryddgränd var minimalt. Där bodde min morfar och mormor med sin dotter.

Här några rader ur mammas minnesanteckningar om sin barndoms städbestyr: Man hade ju inte dammsugare utan om det fanns smulor eller dylikt på golvet sopade man det, eljest tvättade man det med såpvatten. Grönsåpa var det vanligaste. I såpvatten diskade man, tvättade håret och använde för övrigt till det mesta som fordrade rengöringsmedel. Det fanns gulsåpa också - en del tyckte det var bättre. Mamma hade det också hemma i en burk, men jag vet inte, om hon gjorde skillnad på grön- och gulsåpa. Det fanns kanske någon stor matta under bordet, som väl togs ut och piskades ibland. Eljest sopade man den också. Det fanns också alltid gångmattor. Det var för det mesta hemvävda trasmattor. Vävde man inte själv, kunde man klippa remsor av utslitna bomullsklänningar och förkläden och lämna bort till vävning. Jag minns, att man ibland granskade dem och kom ihåg klänningar, som man haft, som nu var som smala band i mattan. Trasmattorna tog man ut och skakade eller piskade. Fanns det plats på gården, hängde man dem till vädring en stund. Städningen försiggick på fredagar - det var alltid ordentlig städning då- men risken fanns, att andra hyresgäster hunnit före och hängt ut sina mattor.

Kortets ängel bär en rosa/skär dress. Silverdekorationer, bland annat en stjärna i pannan, och silverne vingar markerar ängelns annorlundaskap. En översinnlig himmelsk varelse som även på detta kort levererar gran med små juleklockor i. Ängeln är omgiven av ljus. Själv lyser hon (är med andra ord självlysande, även om ljusets källa är himmelskt) liksom ljusstrålen och stjärnglansen kring fötterna som kontrasterar starkt mot snö, is och dunkel. Men husen fångar och återspeglar änglaglittret och tycks ha fångat den ensamma gestaltens (på marken) uppmärksamhet.

Fridfull Jul är bokstävernas budskap. Alla vår förberedelser, handla, baka och städa, för att nämna några, beror ofta på en längtan efter att fira den långa julhelgen i lugn och ro. En julefrid som vid närmare betraktande av evangelium och värld visar sig vara illusorisk, orimlig och overklig.  

Lucka 12: Möte med ett Du

Ett helgkort som är svårt att glömma. Med den mera obestämbara benämningen helg ökar kortets användning markant. Det är inte bundet till jul eller nyår, utan kan även fungera till påsk och pingst, eller någon annan helg. Inramningen är kyrklig med breda trappsteg och mäktig dörröppning. Två små fönster understryker symmetrin i bilden. Så drar ljuset blicken till den där böjda människan. Som av tunga bördor, bekymmer eller ålder står nästan hukande. I strålkastarbelysning. Men platsen och personens kroppshållning ger ljuset annan innebörd än bara yttre belysning. Star Trekentusiasterna skulle genast brista ut i ett samfällt: Beam me up! En förflyttningsstråle som skeppen i Starfleet var utrustade med. Är det så nya generationer närmar sig de yttersta tingen? Beam me up!

Åter till kortet. En himmelsk stråle av vitt ljus, Snett från vänster för att undvika den sentimentala harmoni som ett ljus direkt från ovan hade skapat. Det är på gränsen redan som det är. Men vad står då ljuset för? Kanske är det Guds ansikte som lyser över envar, över människan?! Ett ljus i vilket allt avslöjas, blir uppenbart.

Det kunde vara jag som står där. Vid olika tillfällen i livet har sådana upplysta ögonblick kommit när behoven varit som störst. Där egna tillkortakommanden, sjukdom eller sorg böjde ryggen. Då den egna kraften tycktes förbrukad och uppgivenhet eller ren förtvivlan hotade. Så detta ljus, långt mer och mäktigare än en strimma eller en enstaka stråle, som berättade att ensamhet eller övergivenhet var en illusion. 

Nu var det länge sedan jag hörde någon tala om att finna sig själv. Människor i trons värld har en sådan självinsikt kopplad till Gud. När jag fann mig själv mötte jag också Gud, kunde någon tänka. Inte så att det var jag. Utan som ett Buberskt möte med ett Du. Andra kunde hävda att först när man mötte Gud fann man också sig själv. Vem är jag i mötet med den Helige själv?

Kortet, sänt för mycket länge sedan till en kyrkoherde i Enånger  har en kort mening på baksidan: Herre signe Du och råde.