Vår Fru

Det är inte bara i bibelkommentarer man kan hitta uppslag till predikningar. Svenska akademins ordbok (SAOB) är en ständig källa till inspiration och upplysning. Den kräver viss ansträngning för att utmejsla vad som avses beroende på förkortningar och ålderdomliga citat.

Vårfrudagen firades på hemodialysen medelst en våffla med grädde och sylt. Då tänkte jag innerligt på Jungfru Maria, Vår fru. Varpå jag genast vände mig till SAOB. Där slog jag upp Vårfru och fick flera svar. Här det mest omfattande:

 VÅRFRU-DAG. [fsv. varfrudagher. — Jfr froedag, våffel-dag(en)] (vårfru- 1521 osv. vårfrue- 1522–1569) Jungfru Marie bebådelsedag, den 25 mars (i sht i sg. best.); förr äv. om annan dag firad till minne av ngn tilldragelse i jungfru Marias liv (jfr maria-dag); jfr bebådelse-dag. SthmSkotteb. 3: 190 (1521). (I Sv. skall firas) tree Wårfrudagher, som äre Kyndersmesso, Mariæ bebodelse .. och visitationis, thet är Mariæ besökelse. KOF 1: 470 (c. 1618). Vårfrudagen spred sin töluft och sitt lätta gyllene solsken över tinande tjäle och droppande tak. Fogelqvist Minn. 39 (1930).

Vår Fru av Rosenkransens katolska församling omfattar till exempel hela Värmlands län. Det visst nog inte alla värmlänningar att de bor i en Vår Fru-församling? I Enköping finns både en Vår Fru-kyrka och en Vår Fru-skola, en högstadieskola. Kyrkor med samma benämning finns i Brännkyrka, Stockholm och Skänninge. På många platser finns Mariakyrkor, trots att Marias ställning i Svenska kyrkan varit vacklande och tillbakträngd. Men Maria har gått en ny vår till mötes och det på flera plan...

Jag tror eller vi tror?

Tankar för dagen blir ofta tankar på allt möjligt. Sällan om trons betydelse eftersom sådant förvisas eller hänvisas till de sk morgonandakterna. I kyrkliga kretsar har vi fått lära oss att tro INTE betyder försanthållande. De kristna bekännelserna är något annat än det man håll för att vara sant. Förmodligen menas att de skall flöda fram som relationell text snarare än av den övertygelse som i det innersta bejakar detta som sant, rätt och riktigt.

Snarare har vi, inför svårigheter med sanningsanspråken i den kristna bekännelsen och tron, fått lära oss att det då går att tystna där man har problem. Som om en tyst reservation skulle kunna ta bort anstöten i trosbekännelserna. Uppenbarligen har detta tystnande gått många oförmärkt förbi. Ibland blossar dock debatterna upp om hur man ska förhålla sig till bekännelserna från de första århundradena och liknande texter t ex från reformationens tid. Är de mest historiska avlagringar som berätta hur man tänkte då? I Svenska kyrkan är oviljan mot att fästa på pränt hur vi, kyrkan, bekänner, lär och tror i 2000-talets början, oerhört utbredd och stark. Möjligen därför att så många skulle känna (!) det nödvändigt att på många punkter tystna?

Jag tror i förhållande till vi tror blir en allt svårare klyfta att sluta och foga samman utom när jag tror det vi genom kyrkans historia har trott och fortafarnde tror...

Tröttande att vara på sin vakt

 Smittspridningen, var äger den rum? Det är inte lätt att skydda sig om an måste gå i skolan eller sköta sitt arbete i samma lokaler som många andra. Trånga matsalar kan säkert också bidra. Att det på orimligt många ställen varit möjligt att klumpa ihop sig, av nödvändighet, frivilligt eller omedvetet, har inte underlättat försöken att stoppa smittan. Tänker jag som inte är något annat än en tyckare.

Men att gå på stan, tycker jag, är en märklig upplevelse. Klungor av kompisar eller arbetskamrater vandrar iväg utan någon som helst distans sins emellan eller till oss som de passerar eller möter. Fyra vänner i bredd som inte ruckar sin gång en centimeter kan man också möta och tvingas retirera ut i kanten av trottoaren eller rent av ut i gatan. Det var någon skribent som ansåg att de skulle få hållas. Hm...

Skidresorna håller på även efter sportloven och stora påskfiranden kan framöver vara riskbeteenden. Tanken att avstå är inte naturlig för ganska många av medmänniskorna. Viljan kanske är god men hur man beter sig kan tugga i sig stora portioner av den goda viljan... 

Är de så aningslösa därför att de är yngre? Alla som är unga beter sig faktiskt inte så. Är de bara omedvetna om riskerna eller struntar i dem? Är de fyllda av den berusande känslan av odödlighet? Eller är det bara anarkism, vi gör som vi vill om det kan hota ordning och balans i samhället? Inte vet jag. Det är i alla fall alltför många som beter sig oansvarigt och presumtivt smittspridande. För allas vårt bästa ber jag en bön att ALLA bättrar sig (dvs även jag där jag brister). Det är tröttande att ständigt vara på sin vakt! Fokus på dem som inte bryr sig är också tärande och väcker tankar jag inte är särskilt stolt över! 

Ett socialdemokratiskt pastorat?

Om nu kyrkans beslutsapparat i stort är en blåkopia på det borgerliga samhällets modeller och institutioner kanske de borde klassificeras på likartat sätt. Kommuner brukar kallas röda eller blå. Ibland benämnas efter det styrande partiet och då sägas vara en socialdemokratisk kommun eller en borgerlig sådan.

I paritet med detta kunde vi kallade de partipolitiskt dominerade pastoraten och församlingarna med samma vokabulär. Pastoratets XX är ett socialdemokratiskt pastorat. Församlingen NN är borgerlig. Stiften både här och där är styrda av socialdemokraterna och blir då sossestift.

Detta är en tanke som identifierar partipolitiken som styrande i kyrkan och då kunde man rimligen också pröva att göra det en aning tydligare. Vad säger våra ledarsidor om det? Varför inte pröva dessa benämningar i det stundande kyrkovalet i september?!

I botten ligger förstår frågan om hur man beskriver ett pastorat eller en församling. Kan man klassificera dem utifrån några variabler? Ibland sätts etiketter och rubriker på församlingar som lågkyrkliga, högkyrkliga, EFS-präglade eller karismatiska. Vilket på pastoratsnivå blir näst intill omöjligt då sådana gemensamma nämnare inte fungerar på övergripande nivå. Visserligen kan ett pastorat verka nivellerande då vissa verksamheter kan bli föremål för utjämnade budgetmedel. En rik kör- och musikverksamhet, som lyfter gudstjänstfirandet och liturgin, måste man kanske kämpa för när andra församlingar utan större verksamhet önskar samma tilldelning.

Även om församlingar i grunden ser  ut som varandra kan det vara viktigt att kunna beskriva dem så att man kan välja var man vill höra till. Denna valfrihet har ofta setts ner på utifrån föreställningen att man ska verka där man står, dvs är folkbokförd. Att hjälpa människor att finna församlingar där de får plats, blir tagna i anspråk, och känner sig hemma är viktigt. Då är de politiska kännetecknen en variabel. Det vore förstås förfärligt om partipolitiken fick ännu mer inflytande över var man känner sig hemma. Men i kyrkovalet blir det nödvändigt att lyfta fram partiers inflytande och dominans så att vi äntligen kan bryta partipolitiken i kyrkan...

Varför tiger ledarsidorna?

De svenska ledarsidorna borde slänga sig i väggen så att de vaknar upp. Hur länge ska de flesta tidningar låta bli att ta avstånd från det totalt otidsenliga i att partipolitiker styr i Svenska kyrkan? Det är en återklang av reformationen då Gustav Wasa, kungamakten, styrde och ställde. Till en början med reformatorernas instämmande, men efterhand med allt mera kritiska invändningar. Det gick så långt att två ledande reformatorer dömdes till döden vid nyår 1540 i en rättegång på Örebro slott! En dramatisk och nästan okänd händelse eftersom varken dramatiker eller filmskapare vågat sig på detta den svenska reformationens märkligaste lappkast.

Ledarsidorna som verkar i en sekulär demokrati borde kunna fördöma partipolitiken i Svenska kyrkan utifrån partiernas inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Politiskt kontrollerade kyrkor tillhör det förgångna och oftast samhällssystem vi annars konsekvent kritiserar och underkänner.

Ytterligare ett skäl som ledarsidorna borde kunna nyttja är att partierna brukar framträda som religiöst och livsåskådningsmässigt neutrala trots att de i kyrkan bedömer psalmer, granskar nattvardsböner och gudstjänstordningar samt avgör vad kyrkans ska opponera emot i vårt samhälle. Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna är de partier som öppet går till val i kyrkan. Andra partier har tagit ett steg tillbaka men  partipolitiken fungerar fortfarande som urvalsprincip när kyrkans medlemmar föreslås rösta på borgerliga, liberala, miljöpartister, kristdemokrater och vänstern i Svenska kyrkan, i den mängd andra partipolitiskt anstrukna alternativ som erbjuds. Denna logiska kullerbytta gör att teologi, tro, bekännelse och spiritualitet underordnas det sekulära samhällets alternativ!

De tysta ledarsidorna skulle aldrig acceptera eller låta en partipolitisering av Fotbollsförbundet eller Ishockeyförbundet gå okommenterad. Men när det förekommer i Svenska kyrkan, som det enda partistyrda av landets många trossamfund, då ser man märkligt nog åt andra hållet! Kanske tänker man på ledarsidorna: varför ändra ett fungerande system? För vem och vilka fungerar det bör man rimligen då fråga. Kyrkan kan inte enkelt fatta ett beslut om att partipolitiken ska lämna kyrkans val ifred. Varför? För att de kontrolleras av de politiska partiernas direkta eller indirekta ombud! Saken borde istället skrivas in i lagen om Svenska kyrkan!

Ledarsidorna kunde förstås också ta avstamp i reformationens syn på de två regementena. Ett världsligt och ett kyrkligt/andligt. Den världsliga makten ska inte tillåtas regera det kyrkligt andliga eller tvärt om. En princip man i vår tid alltid bortser från när man ska bedöma hur yrkan styrs!

Den 19 september ska det bli kyrkoval. Hur länge ska riksdagens partier tillåtas vara styrande krafter i Svenska kyrkan? Har ledarsidorna alls någonting att säga i denna viktiga demokratifråga? Vilka samhällsområden ska stå fria från partipolitiken? Borde den inte ha sin begränsning i ett land där religionsfrihet påstås vara en viktig rättighet? Så höj rösten! Säg ifrån!

15 minuter om nuläget

Inte går det fort när man skriver. Hinner man få till något på 15 minuter? Mer tid finns inte innan jag ska vandra iväg till sjukhuset denna morgon. Men en kort iakttagelse borde väl ändå hinnas med? Den sociala isoleringen gnager sig långsamt in mot det mått av självuppskattning och egen respekt som fortfarande finns kvar. Kontakten med medmänniskor som bekräftar en betyder så mycket för hur man uppfattar sig själv. Detta att spegla sig i en annan människas öga, och hela hennes bemötande, bidrar till hur man uppfattar sig själv. Uteblir kontakten återstår för många som lever ensamma bara dialogen med sig själva.

Även för dem som lever i tvåsamhet, och trots möjligheten till utbyte och dialog, kan det bli brister i jaget. Jag blir på ett sätt till i mötet med andra. Att det efter en längre tids nötande på varandra kan krävas fler mänskliga möten är inget konstigt. Som sociala varelser har vi levt i ständig dialog och i möte med många andra. Detta har nu huvudsakligen reducerats till TV-tittande och nätsurfande. Som kvalitetskontakter och - möten bidrar det inte till att kompensera allt det vi förlorat. Därför bör vi alla skynda oss att bekämpa pandemin med de bud som står oss till förfogande: distansering, avstånd, undvikande av folksamlingar, munskydd när så kan behövas, etc. etc.

Dopet i pandemins tid

 Dop med släkt och vänner är både trevligt och upplyftande. Det betonar att det nya barnet tas emot och välkomnas. Dopet är på det sättet en gudstjänst där man betonat mottagandet, inlemmande och sammanhanget. Under pandemin har det motivet både vad gäller införandet i församlingens gemenskap och i familjekretsen försvårats. Ja, församlingens delaktighet har under många år försvagats och blivit till enstaka kyrkvärdars deltagande i dopet för att muntligt hävda att barnet är välkommet, efterlängtat och nu en del av församling och kyrka.

Dopet till syndernas förlåtelse, att gå med Jesus genom död till liv, är inslag som ljudligt verbaliseras i dopet men där man kan vara tveksam till om dessa grundanledningar till dop omfattas av föräldrar och släkt. Kyrkans tidning rapporterar idag 18/3 -21 om att en tredjedel av dopen inte blivit av. Minskningen är betydande. Förmodligen hänger det samman med att dopet som familjehögtid blivit allt starkare och större samtidigt som kyrkans tro och syn på dopet får allt mindre utrymme (bortsett från orden i dopliturgin).

Frågan kan och bör ställas: har dopet som familjeevent helt tagit över och trons perspektiv alltmer försvagats? Anledningarna till att dopen avtagit kan vara flera, men säkerligen är begränsningarna av antalet gudstjänstdeltagare en stark förklaring. Det utesluter inte att det bland de som avstår också finns en dopsyn som sammanfaller med kyrkans. 

Nöddopen var ett tecken på att man tidigare mera tänkte att barnet kunde gå förlorat utan dop vid ett eventuellt dödsfall. Allt fler tycks mena att dop eller inte spelar någon roll eftersom Gud förväntas vara god och välkomna alla barn. Guds rike tillhör så att säga barnen, betonar man högt och lågt. 

Nog måste väl ändå dopet betyda något? Frågan är vad i denna av sekularisering så präglade tid. Vad är det katekesen säger? Varför kallas dopet ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse? 

Emedan vi, som av naturen är födda i synd, genom dopet bliva delaktiga av frälsningens nåd och därmed undfå nytt liv i Kristus.

För en levande kyrka

Förbundet Kristdemokrater för en levande kyrka har en sympatisk målsättning. I stadgarnas paragraf 4 får man veta att: Uppgiften för nomineringsgruppen KR och dess grupper i stift och församlingar/pastorat är att med ett gemensamt handlingsprogram som grund arbeta för att Svenska kyrkan skall fullfölja sin kallelse: Att göra Jesus Kristus känd, trodd, älskad och efterföljd.

Det borde vara en självklar målsättning för alla som vill verka i Svenska kyrkan som beslutsfattare och förtroendevalda. Fokus är på uppdraget och kallelsen. Den insats man gör och det man beslutar om ska stå i samklang med att göra Jesus Kristus känd, trodd älskad och efterföljd.

Ett hinder för förbundet att växa till är att man genom sitt namn och i sitt tänkande vill vara en öppen och fristående gren inom den kristdemokratiska rörelsen. Där gör man en inskränkning och begränsning som förhindrar någon större tillväxt av förbundet. Det betyder att man huvudsakligen riktar sig till dem som redan på något sätt relaterar till Kristdemokraterna. Att kristdemokratin i Europa är stor och betydande spelar i svensk kontext ingen roll. I Sverige finns knappast någon kristdemokratisk rörelse som är större och sträcker sig utanför KD som politiskt parti. De övriga kristdemokratiska anhängarna utöver Europa röstar inte i våra kyrkoval. Alltså är det de svenska partisympatisörerna man vill nå.

Då hjälper det inte att man i stadgarna §3 skriver att Förbundet är partipolitiskt obunden. Namnet lockar inte några större skaror utanför KD:s sammanhang. Hur sympatisk målsättningen än är så innebär namnet Kristdemokrater för en levande kyrka en inskränkning och ingen öppning mot andra som önskar ett partipolitiskt obundet alternativ. Det borde även aktiva kristdemokrater kunna inse.

Min slutsats blir att förbundet med det snaraste bör byta namn. Kyrkostyrelsens motstånd och invändningar mot tidigare försök att få byta namn till En levande kyrka eller liknande bör genast upphöra. Det är en inskränkning av förbundets möjligheter att utgöra ett alternativ. Man behöver inte vara detektiv för att förstå att svårigheterna beror på partipolitiska hänsyn. Så borde det inte gå till!

Reningsbad till det inre

Som njursjuk och dialyspatient är det lätt att associera till ett ord som reningsbad. Att tvaga sig ren till det yttre motsvarar i mitt och andra dialyserandes liv av en inre rening. I mitt kristna liv finns en stark parallell i dopet som innehåll moment av rening. synden som tvättas bort i dopets bad. Överflödsvätska filtreras bort ur blodet liksom förorenande partiklar och skadliga ämnen. Livet åerupprättas varannan dag. Vi lever vidare. Så länge det går.

Ganska hängig och trött och med en tankeförmåga som är trögare och mera splittrad än vanligt återställer dialysens reningsbad balansen i kroppen och försöker uppnå det som kallas torrvikt. Då är saltbalanser som de bör vara och vissa hormoner, järn och andra ämnen (bland annat bikarbonat som förjagar blodets surhet) tillsatta.

Om tjugo minuter ger jag mig av. Till reningsbadet. Jag kan ju inte bada och knappast duscha eftersom jag har en kateter som går in i hjärtat och inte får utsättas för risk för infektioner. Tur att det inre reningsbadet verkligen fungerar och gör otrolig nytta.

På återseende... 

Livet även om jag dör

Återbruk av en predikan från 24 september 2007. Varför? Så många har dött i Covid, Döden kryper närmare inpå när åren blir fler och vänkretsen sakta glesnar. I en predikan ventilerade jag frågor om saknaden, döden, livet och tron..

Livet även om jag dör

Ljus står för liv och mörker för död i den symboliska världen. Mitt i det dunkla bryter ljus in som den där solstrimman när den lyser upp i kyrkorummets skuggor. Gränsen mellan liv och död är tunn, säger vi och menar att vi inte har makt eller kontroll över människans passage över gränsen mellan liv och död.

Om vi någon gång balanserat på den gränsen, men tillåtits stanna bland de levande utan att riktigt förstå hur det gick till, då kan vi bli överväldigade och med befriad glädje tala om änglavakt , att vi fick skydd mot döden. Och vi undrar om Guds vilja fanns i denna räddning?

Vi fruktar och/eller respekterar döden som den yttersta av gränser. Vi är många som har sådana erfarenheter av att ha balanserat på gränsen: bilolyckan som vi mirakulöst överlevde, sjukdomen vi tillfrisknade ifrån, den betydde inte omedelbar död som vi först befarade, åkomman som vi faktiskt mot alla odds kunde leva med, eller olyckan vi undgick på en millimeter när .

Människor försöker på olika sätt finna en balans mellan liv och död. I Japan kan man uppfatta en uppdelning av liv och död mellan religioner; en religion tar hand om födelsen och livets början och en annan tar hand om döendet och döden Shinto bejakar livet, välsignar barnen. Buddhismen finns vid döden med sitt hopp om själavandring och återfödelse.

KG Hammar, den förre ärkebiskopen, påminde vid Stiftsmötet i Strängnäs i går om att människan är det enda djur som kan föreställa sig och planera för sin egen död. Ändå lever allt fler som om döden inte fanns. Döden förträngs vilket leder till att många uppslukas av nuet i rastlös jakt på spänning, i gränslös självupptagenhet. Det andra diket är att leva i en sådan ständig rädsla för slutet, för döden, så att livet blir färglöst kringskuret, stympat.

Men människan har också förmågan att hoppas vilket innebär att vi inte behöver ockuperas av dödsfruktan eller död. Men en påminnelse om vår dödlighet - memento mori - kan ge balans.

När Jesus närmar sig stadsporten i Nain bärs det ut en död. Han var ende sonen och hans mor var änka . En stor skara människor från staden gick med henne. Herren ser henne och fylls av medlidande . Jesus är inte mångordig. Kortfattad och med stor auktoritet säger han sitt: Följ mig, Tig, var stilla Stig upp, tag din bår och gå hem (Lk 5:24) eller som idag: Gråt inte! Sedan händer det som ingen tror kan hända: Jesus rör vid båren och säger åt den unge mannen: Stig upp!

Alla som mött döden vet att vi sörjer vår egen förlust och hyser sorg över alla de möjligheter livet tycktes erbjuda över framtiden som inte fick bli utbildning, kärlek, barn, lycklig ålderdom, resor. Istället: dörrarna stängdes slutgiltigt, definitivt, för evigt. Döden vann, trängde undan livet och vi, vi sörjer det som inte fick bli.

Jesus erbjuder sig inte att flytta på gränsen mellan liv och död, men att göra den transparent, genom honom ändras villkoren och någon återvänder tillfälligtvis till livet, men undflyr ändå inte döden. Den unge mannen slipper inte att dö en andra död. Men döden är inte längre den yttersta gränsen. Livet har en fortsättning. Evigt liv, en himmel, varandet hos Gud - vi namnger vårt nya hopp. Kan vi kalla det för att Jesus vidgar gränsen? Eller att han ger ett tecken, låter oss få en föraning om att livet kan segra över döden?! Nära Jesus kan det hända att döden tvingas retirera för att livet ska få plats, breda ut sig, triumfera.

När döden tagit någon ifrån oss har vi ibland saknat gruvligt. Vi hade kunnat göra nästan vad som helst för att ett kort ögonblick få mötas, att på nytt få se varandra. Tänk om någon fick återvända över gränsen, om någon fick ett pass till livet så som den unge mannen i Nain fick

Evigt giltigt
Fyra år
två månader
och åtta dagar
fanns kvar

När Du så hastigt reste
utan att vända Dig om
lämnade Du passet
glömde du det…

Tänk om Du ändå
blivit avvisad vid gränsen
tvingats återvända hit
för att hämta passet

Hej, jag glömde...
Hej, jag skall bara...
Hej, jag behöver hämta...

Långt kraftigare passersedel
var Din trötta kropp
Hjärnan som inte längre
förmådde eller orkade
Ditt huvud i slutlig vila
på en landstingskudde

Utan diskussion
släpptes Du igenom spärren
och välkomnades av
den tilltagande gryningens ljus

Här i skymningen ligger
Ditt svenska pass
kvar på bordet
evigt giltigt

Så tänkte jag när vår 17 åring dog på sjukhus i Uppsala. Varför kommer döden, varför slår den följe med oss, just oss? Det undrade nog änkan i Nain också. Hennes son fick återvända från död till liv. I dag kommer ett livets följe – Jesu sällskap. De möter döden på vandring, sorgeprocessionen. I mötet föds hoppet och någon återvänder till de levandes land .

Lars Hagström var en ung kulturskribent som dog 2001. Han skrev en otroligt fin liten bok, Livet även om jag dör (Bonniers, 2001), om kampen med och mot den svåra cancersjukdomen. Han skriver: Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Hur slutar en sådan här bok? Naturligtvis med att jag blir frisk – eller dör. Jag vet inte vilket det blir. Min prognos är urdålig, statistiken kass och jag blir konstant sämre. Men det finns alltid en chans. Vad som än händer, hur illa det än blir, finns det alltid en chans. Jag hoppas få vinna livet, även om jag dör.

Han citerar psaltaren 30:
Jag vill lovsjunga dig Herre,
ty du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender triumfera
Herre, min Gud, jag ropade till dig
och du gjorde mig frisk.
Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du gav mig liv, du räddade mig från graven...

Du vände min dödsklagan i dans,
du tog av mig sorgens dräkt
och klädde mig i glädje.
Därför skall jag sjunga ditt lov
och aldrig tystna.
Herre, min Gud,
jag skall alltid prisa dig.

Livet även om jag dör! Samma övertygade tillitsfulla hopp
formulerar den psalm vi snart ska sjunga:

Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja
Han var död, men se han lever, halleluja
Dödens portar öppnar han, halleluja.
nyckeln ligger i hans hand, halleluja.
(SvPs 153:1)

Livet även om jag dör!

Katten Sixten slår stillsam

 Ibland har min katt Sixten, saligt avsomnad, dykt upp på stillsam. Fler är intresserade av honom och hans korthuggna filosoferande än av texterna på stillsam. Ibland har hans blogg 3 gånger så många läsare som den här. 

Understundom har jag lekt med tanken att låta de stillsamma texterna publiceras på hans blogg och hans stycken på stillsam. Då kanske antalet intresserade gick upp. Här. Och Sixtens sida kunde möjligen behålla några av kattälskarna.

Det kan förstås vara så. Att fler är intresserade av katter än av teologi och kyrka, njurfrågor och politik. Vad vet jag? Märkligt är det. Men så är hela tillvaron ganska underlig, den med.

World Kidney Day

Om utifall någon inte noterat det så firades World Kidney Day igår. För somliga av oss är det en njurdag varje dag. Men för andra är det en av många dagar som slåss om utrymmet. Dessvärre märks inte Världsnjurdagen särskilt väl i Sverige. 

Njurförbundet är föreningen i Sverige öppen för njursjuka, vänner, släkt och intresserade. Besök gärna deras hemsida.

Minnesgudstjänst

Minnesgudstjänsten från Drottningholm blev högtidlig och medkännande. Inkluderande böner för många som drabbats hördes och många tänkvärda ord blev sagda. Ett exempel på att kristen tro kan vara relevant när krisen, och mörkret, är över oss.

Ändå vet man inte hur orden landar hos de många som verkligen lidit och förlorat anhöriga. Att hitta tilltalet och nivån är ett ständigt aktuellt dilemma. I varje minnes- och begravningsgudtjänst är avvägningen mellan att lyfta fram den som avlidit, vänner och släktingars behov och förkunnelsen som ska höras i varje gudstjänst. Viktigt förstås är att lyssna till och samtala med de anhöriga. För att försöka hitta nivån brukar jag också föreställa mig att det är släkting eller nära vän som avlidit. Hur skulle jag då velat ha det, vad skulle bli sagt? Tystnad och musik kan i sorgens närhet bli verkligt talande... 

Grotesco i grotesk inspelning

Vem har ansvar för kyrkorummet, dess helgd och rikedomar, när det som i Värmdö "lånas" ut för en TV-inspelning eller till ett annat samfund för en vigsel eller begravning? Kyrkoherden eller församlingsherden kan inte delegera bort sitt ansvar för skötseln av församlingens kyrka/-or. Normalt ska upplåtelse av kyrkan beslutas av kyrkorådet/församlingsrådet som kan delegera till herden eller en grupp att ta hand om sådana ärenden. Enligt KO 41 Kap får kyrkan upplåtas för biskopen och hans ämbetshandlingar. Församlingens präster får där fira gudstjänst. dessutom stadgas det i 3 § 

En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 eller 2 § bara om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. En upplåtelse får inte heller ske på så sätt att den hindrar församlingens gudstjänstliv eller verksamhet i övrigt.

Pietet och aktsamhet var orden. Även för dem som inte uppfattar kyrkorummet som heligt kvarstår i alla fall aktsamheten och pieteten. Det har varit svårt att på nätet hitta hela Grotescos akt i kyrkorummet. De snuttar jag lyckats se andas inte pietet! Ett exempel från oktober 2008 visar att detta inte är första gången man fullständigt ignorerat Kyrkoordningen. 

I samtal om delaktighet kan man inte undvika sådant som befogenhet och ansvar. Dessa kan sällan delegeras. Någon är ytterst ansvarig även om andra vid vissa tillfällen får vara den förlängda armen. I Grotsecos fall kan man undra om församlingsanställda var behjälpliga under inspelningen och därmed borde ha satt stopp? På rådets och herdens uppdrag?

Delaktighet med förhinder?

Hörde ett samtal. Om delaktighet. Och förundrades över att hindren knappast berördes. Sådant som står i vägen så att många varken vill eller vågar bli delaktiga. En svårighet är att det finns människor som vill vara delaktiga över allt, så till den grad att de tar över och håller andra borta. Istället för att dela på uppgifter och uppdrag. Trots viljan att göra gott, att göra en insats, riskerar de att bli stoppklossar.

En annan svårighet är att de professionella får företräde framför goda amatörer. Läkare, jurister, lärare och andra har ett slags försteg. För att inte nämna de anställda som hellre gör undan uppgifterna själv än ser till att de dela på och blir gemenskapsbefrämjande eftersom det tar tid och kräver fingertoppskänsla och innebär stora ansträngningar.

Ännu en svårighet är när människor vill bli delaktiga i det som inte kan delas på. Liturgin och gudstjänstens utformning är inte en sak för omröstningar och opinioner. Sådant behöver ligga fast över tid för att få stadga och kontinuitet så att ordet och sakramenten inte kompromissas med. Vilket inte hindar stor delaktighet i den fastslagna liturgins gestaltning i mångfaldiga uppgifter. Textläsningar, förböner, välkomnande, kollekthantering, lotsning av nytillkomna, psalmsångare och gudstjänstfirare. Det mesta görs inte för egen skull utan för gemenskapen. Ett bra uttryck för delaktighet.

Brev

Hej,

Vad tiden går! Det var länge sedan jag hörde av mig. Och ännu längre sedan jag hörde av dig. Hur har du det nu för tiden? Är du också irriterad på att det inte går att träffa släktingar och vänner? Fast träffade man dom och fick Covidsjukan bleve jag mycket mera störd och irriterad och...orolig. Ofattbart hur många som drabbats. Som tur är klarar en del av viruset ganska bra. För andra går det sämre vilket både statistiken och dödsannonserna berättar om. Jag har hört och läst om hur psykiskt påfrestande det är för dem i frontlinjen, med så mycket lidande och död och långvarig intensivvård. För dem och deras familjer ber jag.

Annars då? Har din dator gått sönder? Annars kunde du ju slängt i väg ett mail, hört av dig via Facebook, Whatsapp, Instagram eller Messenger?! Även snigelposten finns fortfarande och ett frimärke kostar väl bara 10-12 kronor. Men du kanske fortfarande spar till den där Ferrarin du alltid drömde om? Jag har inte hört av mig heller eftersom jag väntat på ett livstecken från dig. Det var dumt och nu försöker jag rätta till det. 

Jag vill fortfarande kunna räkna dig bland mina vänner och inte se dig som en förfluten och upphörd vän. Sådana finns det alldeles för många av i mitt liv. En gång var vi nära vänner. Sedan blev vi möjligen bekanta och nu finns vi inte alls. För varandra. Jag hör ju ibland talas om den ena eller andra som har haft framgång eller utmärkt sig på något sätt. Men att skicka ett livstecken blir aldrig av. För hur skulle det tas emot efter all tid som förflutit... Så vi är före detta, helt enkelt, vänner. Före detta vänner är förstås också ett slags vänner. Om man tänker efter.

Nu slutar jag.

Varma hälsningar.

Lasse

Förföljda kristna och engagemang

Det räcker inte med enbart insamlingar till en organisation med världsvida förgreningar för att tillfredsställa det internationella engagemanget i en församling. Den kristna kyrkan är extremt lokal genom sina församlingar men också synnerligen världsomfattande och utbredd. Kristi kyrka är den kyrka vi alla som tillhör kyrkor ingår i. Den är inte bara en rubrik utan en avgörande verklighet som kan påverka vår världsbild. Våra trossyskons öde angår oss. Men inte bara. Medmänskligheten och empatin hos kristna går oftare längre ändå så att andras öden ute i världen också blir angelägna.

Det som blir svårt är när engagemanget för kristna bröder och systrar spelas ut mot engagemang för andra utsatta folkslag, gemenskaper och grupper. Som om det vore trosegoism att stå upp för förföljda kristna. De finns på många håll som i flera afrikanska stater, t ex Egypten, eller i Mellanöstern, Irak och Iran, för att nu nämna några exempel. Förföljda kristna var länge något man kunde läsa om i Ljus i Öster där ofta kommunismens härjningar stod i fokus. Idag är medvetenheten större och fler utsatta kristna uppmärksammas när deras kyrkor bombas eller bränns ner eller där myndigheterna gör livet svårt för dem.

För ett brett internationell engagemang i Svenska kyrkan krävs ett informationsflöde från andra delar av världen och gärna egna lokala kontakter. Så har den församling jag arbetat mest i byggt ett kyrktak i Kimberly i Sydafrika och stöttat en hantverksskola, Ilemera i Tanzania, för barn som förlorat sina föräldrar på grund av aids. Dessa lokala och ofta konkreta projekt har engagerat församlingen och viljan att bidra ökade år efter år.

ACT behöver naturligtvis få in pengar, många bidrag, och fungerar som en biståndsorganisation. Hur man underbygger och entusiasmerar församlingars internationella engagemang är en knäckfråga. Ett sätt kan vara att börja engagera sig mot förföljelser av kristna och tydligt våga säga ifrån!

Sjukhusvistelse

Bloggen har fått vila beroende på en oplanerad infektion som tvingade mig att åka ambulans till sjukhuset. Där blev jag snabbt inlagd och behandling påbörjades med intravenös antibiotika. Sent igår eftermiddag hade man äntligen funnit en tablett som skulle kunna fortsätta och slutföra behandlingen hemifrån, men då hade också de flesta värdena blivit normala igen.

Ifrån sjukhussängen tappade åtminstone jag orienteringen över vad som pågår och sker i samhälle och kyrka. Inte för att det fick himlarna att falla och jorden att skaka. Och jag som knappt kan leva, vanligtvis, utan stora doser nyheter från svenska och internationella nyhetsförmedlare, kunde klara mig bra eftersom annat blev viktigare, t ex liv och hälsa. 

 På facebook berättade jag att jag befann mig på sjukhus och värmen och bönerna strömmade! Det finns sammanhang som inte alldeles brister fastän man inte träffas eller ens har sett varandra på decennier. Tacksam och ödmjuk blev jag av dessa tecken på vänskap och omtanke. Nu ligger någon annan i den säng jag ockuperade i fem nätter. Min tanke går till dem som vistas på sjukhus världen över med den oro, de risker och den utsatthet som följer vare sig det är Covid, cancer eller några andra sjukdomstilstånd som lett dem dit.

Väl hemma återvänder det normala och vardagliga snabbt. Tidningarna plöjs och nyhetskanalerna får besök. Spänningen i nacke och axlar avtar. Här finns någon som bryr sig hela tiden och som jag kan tala med, trots att jag sällan är särskilt språksam. Redan nu på morgonen återvänder jag till det livs-befrämjande och -uppehållande sjukhuset. Dialysen väntar...

Samtal som motverkar pandemins förskingring

Digitala samtal som undervisning, samtal och gemenskap i tider då församlingen lever i en ny form av förskingring (diaspora). Vilket bra initiativ för att hålla något levande som riskerar att tyna och sakta dö. I Olaus Petri församling i Örebro äger en serie samtal i fastan rum. Man anmäler sig till en adress som finns på OP:s hemsida (en av länkarna ovan).

Härom kvällen deltag ett drygt tjugotal personer i följande:  Mats Bertilsson, kyrkomusiker: Hur påverkas vår relation till Jesus av musik? Björn Helgesson och Mats Bertilsson samtalar om vår upplevelse av Jesus och hur den påverkas av musik. Mats utsågs 2020 till årets Strängnässtiftare och leder i Olaus Petri församling flera körer som ofta sjunger i högmässorna och återkommande framför stora kyrkomusikaliska verk. 

Nästa gång sker följande: Tisdag 2/3 kl. 18–19. Johan Dalman, biskop i Strängnäs stift: Vad gör bön med oss? Björn Helgesson och Johan Dalman samtalar om vår upplevelse av Jesus och vad bön gör med oss. Johan Dalman är biskop i Strängnäs stift och låter bönen ha en central plats i sitt liv. Just nu har han översatt  en bönbok av en skotsk teolog och författare, John Baillie. 

En möjlig modell för att hålla samman det som under den utdragna pandemin mal sönder det som fanns före...

Längtar

Grått och blött

humöret trött

längtar våren, solen!

Vem berättar det Tro & tanke gjorde?

1991 - 2002 gavs en skriftserie ut, Tro & tanke, publicerad av Svenska kyrkans forskningsråd. Det finns fortfarande publikationer som har ambition att avhandla gränssnittet mellan tro, forskning, kyrka och värld. Ideellt forum har publicerat skrifter liksom Enskilda högskolan med sin serie Tro & Liv. Katolska teologiska och kulturella tidskriften Signum sticker ut som ett stort föredöme med sin bredd och sitt djup. För de flesta av de anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan saknas dock och dessvärre tillgång till dessa eller liknande alster.

Kyrkans tidning (KT) har längre inte ens ambitionen att informera om forskningen och avhandlingarna bl a vid de teologiska fakulteterna i Sverige, de Nordiska grannländerna eller utöver världen. . Åtminstone en bilaga i KT borde ges utrymme för att vidga vyerna med inblick i vad forskarna håller på med och de lärdomar de kan förmedla. Vår Lösen, Social Debatt och Tro och tanke har lämnat hål som fler borde ha ambitionen att avhjälpa. Vem berättar de dom gjorde? Kyrkans tidning kan börja och Svenska kyrkans Forskningsråd kan återuppta sin eminenta skriftserie!

Omöjligt bryta sig ur storpastorat

Feta pastorat hörde man talas om. Där kunde prominenta präster husera och bli både omfångsrika och extra förmögna. De magra pastoraten var lågstatusplatser med skraltig ekonomi. I utjämningens tider motverkas delvis detta förhållande. Märkligt nog har pastoratsreformen inneburit att man kan ta från de rika och ge åt de fattiga. 

De stora och folkrika församlingarna med god ekonomi kan inom storpastoratet finansiera de icke bärkraftiga. Istället för församlingssammanslagning har de fått plats i storpastoratet och där får de fortsätta verka som enheter. En Robin Hood-effekt av reformen innebär att de som betalar in kyrkoavgift i de mycket små och magra församlingarna får ut mycket mer än de betalat för. De stora församlingarna blir av med resurser och de små subventioneras. De sista ska bli de första även i detta avseende? 

Nog kan det se ut som en god gärning att behålla de små församlingarna men i längden kan inte landsbygden som avfolkas fortsätta leva fett på de facto magra inkomster. En församling som ser sina resurser bekosta både verksamheter och betydande personalgrupper i icke bärkraftiga församlingar kan inte ta initiativ för att bryta sig loss. I pastoratsreformen gick ägandet av fastigheter och kontrollen över ekonomin över till pastoratet. Det som generationer slitit och släpat för att bygga upp kontrolleras nu av pastoraten.

KO: Kap 37, 6 a § Stiftsstyrelsen beslutar om bildande, ändring och upplösning av pastorat om inte annat framgår av 7 och 7 a §§. (SvKB 2017:18). 

Dessutom gäller: 8 § I ett ärende enligt 6 § första stycket eller 6 a § ska stiftsstyrelsen göra den utredning som behövs. Församlingar och pastorat ska lämna uppgifter och i övrigt i skälig omfattning hjälpa till i utredningsarbetet, om stiftsstyrelsen begär det. Vid utredningen ska stiftsstyrelsen samråda med berörda församlingar och pastorat samt med domkapitlet.

11 § Fördelningen av tillgångar och förbindelser ska grundas på vad som är ändamålsenligt och skäligt. Församlingarna och pastoraten får träffa en överenskommelse om hur fördelningen ska göras.

En enskild församling kan knappast få till stånd en frigörelse från ett storpastorat. Makten att förändra ligger hos stiftsstyrelsen. Kyrkofullmäktige kan besluta om ändrad församlingsindelning i pastoratet med godkännande av stiftet. Sådan förändringar gör naturligtvis planer på att bryta sig loss omöjliga. Det borde finnas en rätt för församlingar som ser sig utnyttjade och ständigt förfördelade att ta initiativ så att stiftet måste utreda möjligheterna. Men hur skulle det alls bli möjligt som kyrkoordningen ser ut idag? Stiftsstyrelsen som godkänt storpastoratet lär inte låta en bärande del bryta sig loss. Pastoratet som ser möjligheter att finansiera de icke bärkraftiga församlingarna lär aldrig vilja gå miste om kassako-församlingar, de som förr beskrevs som feta. Nu för tiden är det feta endast beroende på många kyrkotillhöriga som betalar sin kyrkoavgift.

Summa summarum: det är i praktiken omöjligt för en församling att bryta sig ur och loss från ett storpastorat. Men det var kanske så man faktiskt ville ha det från politisk och nationell nivå som såg till att storpastoraten blev till?!

Vem rycker ut och rycker in?

När det trasslade i Visby eller när det bråkades i Härnösand. till exempel, var fanns Arbetsmiljöverket med sina inspektioner då? Arbetsgivare är skyldiga till hålla sig med kontinuerligt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1)! Men det brister ofta akut på många ställen och då borde det finnas resurser för att göra inspektion och kontroll av vad som brister INNAN det har gått för långt. I Visby var det konflikt och strul i många år och utredningar gjordes lokalt som förvanskades och skrevs om. Där skulle man ha behövt en fungerande tillsyn...

Under pandemin lär det bli ansträngt på många arbetsplatser. Vem rycker ut och vem rycker in för att hjälpa upp situationerna när arbetsgivarna och personalen har svårt att klara upp det hela? Vågar skyddsombuden? Kyrkan, varje stift, borde faktiskt ha sin egen arbetsmiljöinspektion!

Au Dieu med mässfirandet

Pandemin har gått fram som en slåttermaskin. Vad nu en slåttermaskin är för den urbana befolkningen. Kanske kunde högtrycksspruta användas istället? Hur som helst, antalet högmässor och mässor har rasat med rekordfart. En anledning är inskränkningen till 8 deltagare vid gudstjänster och Öppna kyrkor. Där sitter de i Örebo Nikolai och Olaus Petri kyrkor med plats i var och en för 6-700 personer och med en takhöjd som slår varenda affär, butik och restaurang med massor av kubikmetrar! Där behövs teaterkikare för att upptäcka sina gudstjänstfirande syskon. Nu för tiden ekar det verkligen om psalmsången. Skäms regeringen! Detta är en alltför långt gången inskränkning av rätten att utöva och praktisera sin tro, sin religion. Bara ät- och konsumera-religionerna har fått arbeta vidare med hyfsade villkor. Människan lever faktiskt inte av bröd allena!

I Örebroperspektiv ser det ut som följer: I Almby församling erbjuds en torsdagsmässa. I Längbro församling är ingen mässa annonserad. I Mikaels församling annonseras ingen mässa. I Nikolai församling ska KG Hammar predika i en gudstjänst. Förklaringen? Det är radiosänt. Ingen mässa annonserad. I Olaus Petri församling erbjuds 4 mässor (!) under söndagen och därtill en onsdags- och en torsdagsmässa. I Edsbergs m fl församlingar annonseras ingen mässa. I grannpastorat ser det ut så här: I Axbergs och Glanshammars församlingar annonseras ingen mässa. I Tysslinge församling annonseras ingen mässa. För övrigt i  predikoturerna i NA den 19 februari: Asker-Lännäs ingen mässa, i Askersund-Hammars församling ingen mässa, i Bodarne pastorat är en mässa annonserad, Knista församling, ingen mässa, i Kumla pastorat ingen mässa, i Kvismare församling ingen mässa, i Lerbäck-Snavlunda pastorat är en mässa annonserad, i Näsby Fellingsbro pastorat ingen mässa, i Sköllersta församling ingen mässa. i Viby församling firas en högmässa!

De flesta av ovanstående församlingar ligger i nattvardsväckelsens Strängnäs stift! Man kan undra om detta blir knäcken och undergången för högmässofirandet i denna del av Svenska kyrkan. Viby och Olaus Petri församlingar sticker verkligen ut i sammanhanget. Viby är nyskapande och annonserar följande: Drive-in-kyrka; Parkera vid Församlingshemmet och följ gudstjänsten via storbildsskärm och bilradio. Nattvard och kyrkkaffe delas ut till bilarna på ett coronasäkert sätt...

Prioriteringen gick upp i tunn luft

Bloggen stillsam har nog blivit alltför personlig, rent av privat. Läsarnas antal minskar stadigt. Men det kan säkert vända. Skam den som ger sig efter mer än 10 års bloggande. En gång fick jag rådet inför att skriva ledare i Kyrkans tidning att inte vara förmer än att kunna skriva om de egna erfarenheterna ända in i vardagen. Varför? Jo, därför att de som läser inte lever enbart i ideologier och politik utan även som personer, var och en med sin vardag.

Hela nationen har sina ögon riktade mot vaccinfördelningen och de olika faserna. I mitt fall kändes det betryggande när det meddelades att dialysaptienter och deras hemgrupp skulle prioriteras. Priorieringen i praktiken visar sig först för dem upp till 64 års ålder eftersom de lyfts upp till fas 2. De över 80 år som dialyseras gick på pur ålder in i fas 1 och var därmed på grund av sin ålder de mest prioriterade. Ingen högra fas fanns. Vi som befinner oss mellan 64 och 80 fick samma behandling, dvs att vår ålder gav oss vår placering bland alla andra oavsett risker över 64 år. Vi fick alltså plats i fas 2, dit också de under 64 sorterades. vilket lyfte dem ur ålderskategori och bevisligen blev de något prioriterade.

Vi borde naturligtvis ha skaffat oss hemtjänst utöver den synnerligen allvarliga och riskfyllda njursjukdom vi lider av för att i realiteten ha blivit prioriterade. Tidigare på bloggen har jag berättat att vi varannan dag möter minst tre andra patienter liggande i samma sjukhussal och vi möter vanligtvis minst två ibland upp till 4 ur personalen, sjuksystrar, undersköterskor och läkare. Vi exponeras och har från början urkassa immunförsvar.

Men, det känns ovärdigt att börja tävla om platserna och försöka tränga sig före. Prioriteringen gick upp i tunn luft (en anglicism, varför inte anglikanism, utifrån begreppet thin air) eftersom vi inte får försteg när vi bokar - där gäller först till kvarn inom de grupper som räknas upp. De som har möjlighet att kasta sig över bokningstiderna den dag de släpps. Man får se det som en övning i ödmjukhet, i lugn och tålamod. Tids nog blir det allas tur. Tur att det alls finns vaccin, för det gör det väl...?

Rasistisk (?) färg bör målas över

Nu är konstvärlden i fokus - igen! Uppenbarligen har ett rum benämnt Vita havet blivit omdebatterad då åsikten att ordet vita i Vita havet kan uppfattas som rasistiskt eller åtminstone antyda rasism.Professor Sara Kristoffersson har hävdat att benämningen inte har ett dugg med rasism att göra. Vågorna går höga.

Här ett ev. möjligt konsekvensbeslut som skulle kunna råka bli av om ord blir så laddade att de förvandlas till något rasistiskt. Från högsta ort meddelas att från och med den 1 mars ska vit färg förbjudas på Konstfack (obs ironi!) i alla slags konstformer som skulptur, målning, snideri och väggbeklädnad. Alternativa färger som får brukas vid övermålning (av det v--a) är blandfärger som violett och grönt. 

Samhället påverkas på sikt. Därför blir det följdverkningar. Man får inte längre blekna och bli vit i ansiktet. Randig får man dock bli. Andra kulörer påbjuds. Vita lögner ska numera kallas grå. Vita Bergen och Vitabergsparken ska byta namn till Bergen och och Parken. Vite ska inte länge kunna utdömas. Brune blir den nya benämningen. Bakgrundsfärgen på alla datorer ska bli grönt. Kopiepapper bestäms till olika rosa nyanser.

Så börjar vår sköna nya värld!?

Militär och kyrklig klädkod

Prästen dök upp vid begravningen som skulle genomföras med illröda strumpor och sandaler. Iögonenfallande, som man säger. I Karlstad utmärkte sig någon vid prästmötet genom att bära snickarbyxor istället för påbjuden kaftan. Hur präster klär sig är ett samtalsämne som är allmänt förekommande. När de svajar långt utanför förväntningar och tradition kommer tungorna igång.

Även i kyrkorummet händer det att märkliga ting förekommer. Mässan firas vid ett naket altare, utan altardukar, med en vardagsklädd präst utan liturgiska plagg, som hade personen bara råkat hamna där. Det händer att manlig kyrklig personal föredrar att ha stickad mössa eller keps på sig även i kyrkorummet, framför att vara barhuvad. Det blir tydligt att förebilden smittar av sig när konfirmandbänken är fylld av ynglingar med keps på skulten.

I det svenska försvaret är ordningen en annan. Vid korsordslösandet behövdes information om ett militärt plagg så det blev till att söka på nätet. Döm om min förvåning när ett 400-sidigt dokument dök upp: Reglemente, Uniformsbestämmelser 2015. Detta var ett fynd, en sällsynt gåva, som skulle förgylla några timmar av mitt liv! I förordet kunde man läsa vad överbefälhavaren anser: Vår samhörighet grundas på vår gemensamma värdegrund, den unika militära professionen och dess tydliga attribut. Uniformer och annan igenkännbar klädsel är därmed symboler som förenar och förpliktigar. Skulle man överföra detta tänkande till kyrkan börjar det svindla. Tänk om det fanns ett reglemente åtminstone för kyrkans vigda ämbeten... Till exempel att persedlar från olika uniformssystem inte får blandas. Hur skulle det då bli med birettor och kalotter?

Vid enskilt uppträdande får privat ryggsäck, axelremsväska och portfölj i diskret färg (blå, brun, grön, svart) bäras till strids- och arbetsuniformer (1.2.6.4 Väskor och paraplyer)

I avsnittet om tillpassning kan man läsa: Långbyxor anpassas så att pressvecken framtill faller rakt över skodonen. Långbyxor är skurna så att längden vid klacken är något lägre an vid framdelen... Även skorna behandlas: Lågskor och skodon för paradbruk poleras till högglans med svart skokräm. Skokrämen appliceras i cirkulära rörelser med fuktad och väl urvriden putstrasa eller bomullstuss. Skokrämen inarbetas efterhand i flera tunna lager intill önskad glans uppnåtts....

Vill man veta finns det regler för motorcykeldräkt, snödräkt, mekanikerdräkt och riddräkt! Svenska kyrkan kanske inte behöver 400 sidor för att reglera hur kläderna i kyrkan ska se ut och användas. Men lite ordning är inte att förakta eftersom anarkismen och individualismen har ganska stort spelrum och det uniforma och gemensamma bruket är nedtonat till rekommendationer och påbud, vid enstaka tillfällen. Inte ens regler om hur kaftaner och talarer kan och ska se ut tycks finnas och blir därför inte heller efterlevda. Tid för förändring och ett härligt junfruligt område att utforska och reda upp!

Konsten att förlora

The noble art of loosing, är det demokraternas senaste strategi för att på lång sikt bli av med Donald Trump som politisk maktfaktor? Hur ska man annars förstå att rättegången i senaten drevs igenom och genomfördes med vetskap om att republikanerna skulle lyckas frikänna Trump? 

En sådan förlust till och Trump är körd kan ha varit kalkylen. Uppmärksamheten för Trumps negativa sidor och exponeringen av det våld han lyckades få i rullning kan ha bedömts som så värdefullt och skakande att någon come back för populisten Trump skulle bli omöjlig. 

Att förlora ett slag avgör ibland, men sällan, hela kriget. I en konflikt som pågår länge behöver man ha hela bilden och det långsiktiga perspektivet klart för sig. Det kan vara strategiskt att ta en förlust för att senare och möjligen i ett annat sammanhang (rättsväsendet) bli vinnare. I ishockeyturneringar lär det ibland ha varit klokt att förlora en match för att i ett senare skede få svagare motstånd. Taktikistkt och strategiskt tänkande leder till sådana slutsatser. Det kan till och med vara så att en förlust motiverar och mobiliserar den förlorande sidan så att striden vänder. I aktuell amerikansk politik är valvinsten så betydande att demokraterna visste sig ha råd att ta smällen med Trumps frikännande. Men det förvånar att man hade så bråttom att ingen grävde djupare bland de anställda i Trumps stab och bland indragna republikaner för att få ovedersägliga bevis på presidentens inblandning i attacken på Capitolium.

Den som lever får se...

  

Vi och Dom revisited

 När man använder orden vioch dom kopplade till varandra finns det komplikationer som kan dyka upp. Tänk om jag som tillhör ett vi sympatiserar med dom? Inte bara i en enskild fråga utan i mycket, hur blir det då. Hur länge kan jag tillhöra detta vi när jag mentalt tillhör detta dom.

Frågan om kärnkraft är en sådan. Jag har länge tänkt att kärnkraft trots alla faror, är något gott. Men i allt högre utsträckning har det gått upp för mig hur man intecknar framtiden inte bara för sina barn utan för 100.000 år. Det är 4000 tusen generationer om räknar fyra per århundrade. Nöjer man sig med tre generationer per hundra år blir de ändå ett svindlande ofattbara 3000 GENERATIONER! Snart är jag inte längre vi med kärnkraftsförespråkarna utan är på väg till dom där som bekämpar detta framtidsvansinne. Ingen vet hur dystopisk framtiden kan bli. Om allt råkar bli omkastat och försvagat vad spelar då kärnkraftsinspektioners noggrannhet för roll? Ingen alls! 

Enbart Barnkonventionen som nästan alla hyllar som framsynt och välgörande för barnen borde räcka för att rida spärr mot kärnkraften. Förmodligen borde meteorologerna höras mer, dom och klimat och väderforskarna. Hur mycket vi än värmer upp planeten finns det risk för en ny istid. Den förra hos oss började för ca 115.000 år sedan och de sista resterna försvann så sent som för 10.000 pr sedan. Grattis till dom som lever då att klara kärnavfallet under jorden när en 100 meter tjock glaciär täcker Sverige! Där istäcket var som tjockast förra gången hade det en höjd på flera kilometer. Jag tillhör dom som bryr sig och inte vi som vill ha mer kärnkraft. Inte längre.

Länge leve VI och DOM!

Vi och dom har det gått troll i! Denna enkla uppdelning demoniseras och förkastas som vore den i sig något rasistiskt eller en metod för förminskning använd i förtryckande syfte. Om Djurgården möter ÖSK (Örebro Sportklubb) i fotboll vore det egendomligt om begreppet vi och dom inte fick användas och vore förbjudet. Vi gotlänningar och dom Stockholmarna kan man behöva säga, t ex under Stockholmsveckan i Visby. Vi som bär glasögon och dom som inte gör det och vi som är fotgängare och de som kör bil kan man också behöva säga. Vi vinterbadare och dom som ännu inte är det...

Vi och dom är med andra ord mycket användbart och kan användas för att i vissa lägen få ordning på tillvaron. Vi som är kroniskt sjuka och dom som inte är det kan jag höra mig själv säga, vi som går i dialys och dom som inte gör det. Stor skillnad i villkor utan att orden innebär förtryck, stigmatisering eller nedsättande utdefiniering!

Vi som skriver på vår blogg och de som aldrig gör det kan man säga utan att det behöver betyda någon avståndstagande kritik av icke-bloggarna. Vi som är aktiva i kyrkan och dom som inte är det kan man behöva fundera över om man utifrån ett församlingsperspektiv vill analysera kyrkans läge och betydelse i det svenska samhället. 

Dom som generellt kritiserar vi och dom har haft otur med sitt tänkande. Uttrycken kan anvädas destruktivt och för att spä på konflikter och klyftor. Men det kan också brukas för att benämna sin verklighet och värld för att bättre förstå alla varför, när, hur och var. 

Länge leve Vi och DOM!

Dialys - igen

Om några minuter tar jag fram stavarna och ger mig iväg mot Universitetssjukhuset i Örebro för dagens dialys. En promenad på 2-3 kilometer. Väl där får jag klä apparaten med filter, slangset, bikarbonat och dialysvätska. Därefter blir jag uppkopplad till en dialysapparat som under 4 timmar låter mitt blod cirkulera och filtreras. 

Den fistel man försökt få till i min arm vill inte få ådrorna att växa till så som de borde. ur att jag har den Centrala dialyskatetern kvar, den som tar och återger blodet i hjärttrakten. Ca 70 liter sänds genom apparaten under en session vilket innebär att mitt blod snurrar runt flera gånger om och därmed blir rengjort från fler partiklar och det vätskeöverskott jag samlat på mig.

Tur att dialysen finns!

Tur att längtan finns

 Längtan låter som en god egenskap. Ordet befinner sig i nuet men siktar mot framtiden. Lite obekvämt i sin position att vara här med en manande önskan att vara någon annan stans. I mitt fall är längtan mångfaldig och fylld av besvär i nuet. Pandemin som tvingat oss att stanna inne längre och mera varaktigt väcker drömmar om varm och ljum luft, grönska på marken och bland träd och buskar, en prunkande koloni. Där kan man stanna ute och där kan man träffa vänner på behörigt avstånd. Längtan till kolonin delar jag med en hel del personer, hos andra är det en längtan till landet, till skogar, sjöar, sommarhus och hagar. 

Längtan efter att slippa sjukhuslunken varannan dag är en annan ständig längtan, hur trevligt det än ibland kan vara och vilken fin omvårdnad som bjuds. Sanningen är att mitt hälsotillstånd är konstant dåligt och orken därefter. Längtan efter att kunna dricka sig otörstig är som en besatthet. Jaga ser framför mig ett stor och kallt skummande ölglas eller vatten som går att bälga i sig. Istället: mitt liv är törst frammanat av att jag bara rekommenderas dricka 5-7 deciliter vätska om dagen. Resten får man i sig genom födan... Tänk att kunna resa sin väg och vara borta mer än ett dygn utan att behöva checka in på dialysavdelningen, vilken dröm!

Ständigt längtar jag efter en god och fängslande bok eller en film som rycker mig in i fantasins och föreställningens värld. De får mig att glömma situationen för en stund. Där i filmen eller boken kan jag röra mig fritt, vara fri från det som binder här. Sedan återvänder insikten om att jag är både välsignad och lyckligt lottad som har tekniker, apparater och personal som kan hålla mig vid liv och ge mig många goda dagar ändå. Otroligt är det. hade jag varit njursjuk på femtio och sextiotalet hade mitt tillstånd varit oändligt mycket mera allvarligt, svårbehandlat och dödligt. Vem vill förresten höra om sådant?

Tur att längtan finns!

Syndare och god?

Latinkunskaperna hos dagens svenska teologer är förmodligen svagare än för femtio eller hundra år sedan. Istället har fraseologin, det man kallade för terminologiskt latin, brett ut sig. En av de latinska ordkombinationer man fick inpräntat i sig under 70-talets teologistudier var uttrycket simul justus et peccator. Luther ska ha myntat uttrycket för att beskriva förhållandet mellan människan och Gud. Samtidigt både syndare och rättfärdig. Syndare genom egen förskyllan, underlåtenhet och arv och rättfärdiggjord genom Kristus

Uttrycket gjorde sig påmint under läsning av dagens intressanta understreckare i SvD av Joseph Sverker. Han skriver utifrån Rutger Bregmans bok ”I grunden god”.

I artikeln kan jag sakna det som för Luther var så betydelsefullt, nämligen människans vilja. Kan hon av egen kraft besluta sig för att älska och tro Gud eller är hon redan från födseln så bortvänd från Gud att det krävs ett ingripande av Anden för göra tron möjlig? När människan beslutar sig för att bli en lärjunge kan det upplevas som att avgörandet var hennes eget, vilket inte hindrar ett gudomligt agerande.

Dagens kyrka tycks överbetona människans förmåga att själv besluta och bestämma över sin relation till Gud. I många predikningar framställs det som om människor bara behöver avgöra sig så kommer tron liksom av sig själv. Att Gud skulle ha något att göra med relationen blir av underordnad betydelse. Bestäm så sker det! Arvet av bortvändhet från Gud tonas ner.

Människans natur blir på likartat sätt framställd som god. Övertygelsen är att hyggliga människor som gör så gott de kan blir självfallet inskrivna i Livets bok och på så sätt belönade av Gud. Astrid Lindgrens ”Fattig bonddräng” uttrycker en sådan tanke att människan i grunden är god och vill väl. Den har blivit mäkta populär trots sina  läromässigt egensinniga idéer.

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Att synd och skuld under livets gång skulle komma in i ekvationen är en övertygelse som idag är mindre omfattad. Gör så gott du kan så duger det, även inför Gud. I sångtexten blir strävan och slit, gärningarna, rikligen belönade. 

Tanken att goda gärningar väger upp synd och skuld är inte ovanlig bland kyrkans medlemmar. Vid åtskilliga tillfällen har jag frågat ut kyrkobesökare om hur de ser på detta med synd och skuld och fått svar som tyder på att det räcker att försöka, att vilja väl, att anstränga sig en smula. Men i grunden är man övertygad om att "alla ska med" gäller. Godhet blir på något sätt belönad inte bara människor emellan utan också i relation till Gud. Jag kan undra vad Luther skulle ha tänkt om detta...

 

Tugga inte med öppen mun

Tänk efter före har jag hört sägas ska vara klokt och förnuftigt. Ja, att tänka över huvud taget är en aktivitet som knappast syns utanpå men är en energisk syssla i hjärnan. Så jag tänkte en stund och ett par frågor dök upp.

Efter vilka linjer struktureras en människas tänkande? Vilka organiserande principer ges vi när vi är små som ska hjälpa oss växa och mogna till självständiga och socialt fungerande personer? Kan det vara alla förmaningar som likt en ogenomtränglig dimma sveptes runt oss när vi var små?

Tvätta händerna innan du sätter dig till bords. Ta inte mer mat än du orkar äta. Låt maten tysta mun. Prata inte med mat i munnen. Tugga inte med öppen mun. Håll för munnen när du gäspar. Gapa inte när du blir förvånad. Ät upp maten på tallriken. Du får inte gå från bordet förrän du har ätit upp. Slicka inte på smörkniven. Låt andra ta först. Lyssna när vuxna talar. Sitt ordentligt. Rak i ryggen. Ha inte armbågarna på bordet. Sparka inte din bror. Man får inte slänga ost på någon. Man bits inte! Skicka smöret. Kasta det inte på din bror! Ja, tänk vilka märkliga förhållningsorders man blev delgiven. Det var lärorikt. Och siktade på att man skulle kunna sköta sig och bli en klok och förståndig vuxen. Så småningom...

Så tänkte jag.

Hemmakattens visa

Vem kan hålla koll på de många

de typer som har skaffat katt

se tjocka och korta och långa

och smala, en del som har hatt

Ett faktum: dom är himla många

de typer som har skaffat katt

Man klappar, man kramar och smeker

de ulliga gulliga små

se katten som hoppar och leker

snart lägger man till nummer två...

Man klappar, man kramar och smeker

de ulliga gulliga små

Balansen i hemmet den vänder

och katten snart styr över allt

har ögonen på allt som händer

dess makt ökat har hundrafallt

Vad gled väl ur människans händer

när katten jämt styr över allt?

(SvPs 260 Jag kan icke räkna...)

Experter och djungelns lag

Min salig far, sedan länge bortgången, var duktig och skicklig på många sätt. En sak som han excellerade i, dock utan särskild sakkunskap, var ishockey. Han hade väl aldrig satt sin fot nära någon arena, än mindre spelat ishockey. Men från fåtöljens djup kommenterade han särskilt Tre kronors matchinsatser med tillrop om vad de borde göra. Han "visste allt" om hur en puck skulle hanteras och passningsspelet skötas.

Denna baksäteskörning, i ishockey, kommunal snöröjning eller skötsel av gatunätet, är en utbredd konstart. Hemmens ishockekommentatorer utgör en ganska oskyldig skara. Det finns värre. Självutnämnda vetabästare (besserwissers) kan inte låta bli att klaga och ibland påtala vad som borde göras. I de utsatta områdena, med flyktingar, invandrare, skatter, med trafiken och mycket annat. Alltid är det någon annan, som dessutom tagit på sig rollen och iklätt sig ansvaret att sköta sitt område, som får bära hundhuvudet, får skulden och borde skämmas.

Hur jobbigt det än kan vara är det en del av demokratins funktioner att låta kritiken flöda fritt, oavsett kunskap eller expertis. Radioprogrammet Ring och sjung ut är en sådan klagoventil där det eviga missnöjet ständigt pyser över. Det kan vara ganska plågsam lyssning.

Det som inte borde vara och inte är tillåtet är att gå över gränsen till hets och hot. Näthatet är vida omtalat och drabbar nästan alla offentliga och publika personer. Förr var det telefonhot och anonyma brev som förmedlade dyngan, idag är eländet en knapptryckning bort. Det verkar som om vi, och vårt samhälle, står handfallna inför floden av nedsättande invektiv, hatet och hoten.

Särskilt drabbade lär politikerna vara som har tvingats lära sig leva med ständiga påhopp varav många består av hat, hot, våld och hets. Här finns ett av skälen till att inte måla tillståndet i Sverige med alltför ljuvliga pastellfärger. Att det förekommer är illa nog. Att det sällan leder till rättsliga åtgärder och sanktioner är förfärligt illa.

Var tog den gemensamma moralen, förhållningssättet till och efterlevnaden av vad som är gott, rätt och riktigt, vägen? Vem inskärper vilka regler vi behöver följa för att vårt samhälle ska fungera? Hur förhindrar vi att de gemensamma normerna och reglerna inte vittrar bort och ersätts av någon slags djungelns lag?

Flyg-, buss- och tågsittning

Ska vi gå på gudstjänst? Frågan har förlorat all sin aktualitet. Gudstjänsten är redan fulltecknad. Först på beställningsknappen får plats. Alla andra får se på sin dator. Eller TV. Inspelade eller streamade gudstjänster. Mera distans och konsumtion. Mindre deltagande och aktivitet.

Snart nog får vi nog bokningsbara votivmässor i Svenska kyrkan. Beställningsmässor arrangerade efter önskemål och mot en viss avgift? Små sällskap på upp till 8 personer kan fixa sin egen? Hur som helst. Talet om öppna och fria gudstjänster saknar numera innehåll. 

Folk måste äta. Därför får restauranger ha 4 personer vid varje bord. Men eftersom människan inte lever av bröd allena kunde 4 per bänk vara en jämförbar storhet. Dessutom bjuds ju den himmelska måltiden, eukaristin, nattvarden, mässfirandet. Men politiker och hälsoprofeter värdera inte gudstjänsten som livsnödvändig utan som försumbar och möjlig att inskränka.

Åka buss får man. Flyg. Och tåg. På samma sätt sitter man i de flesta kyrkor. I flyg-, buss- och tågsittning! Borde då inte samma villkor gälla på den himmelska resan och pilgrimsfärden?! Kyrkvärdarna fungerar som konduktörer och tar upp en frivillig insamling som nästan alltid går till andra. Avgångarna är regelbundna, oftast vid 10-11-tiden på söndagar. Chauffören har särskilda kläder så man vet vem som styr. Trevligt är det när chauffören plötsligt brister ut i sång. Där ligger flyg, buss och tåg i lä.

Den andliga kollektivtrafiken kippar efter andan. Månads- och årskorten är inte långt borta för att få ordning på den här trafiken. Det är ju inte trevligt varje gång, särskilt inte när någon tagit ens plats och man blir avställd på kyrktrappen. Kanske man slinka in för en fika istället? Restaurangbyggnaden ligger nästan alltid så gott som vägg i vägg. Där kan man få sig en kopp kaffe och ett samtal.  

Förakt för förnuft och vetenskap?

Tove Lifvendal skriver på Svenska Dagbladets ledarsida långa och genomtänkta politiska betraktelser. I dagens SvD behandlar hon faran, "missbruket", när politiken tar religionernas begreppsvärld i anspråk. Obegåvat, slappt, farligt är ord hon nyttjar. Som bas för sitt resonemang anför hon en tvist om människosynen där politikens grundfråga sägs vara: Är människan i grunden stark eller svag? Religion, hävdar hon, ställer däremot frågan: Är människan i grunden god eller ond? Går det ens att slå fast om gott och ont verkligen finns?

Politiken kan inte arbeta som religioner gör, den kan inte förtrösta och förlita sig på en högre makt. Den måste "transparent redogöra för sina idéer, grundvalarna för dem och den tänkta konsekvensen. Annars blir det bara en litania, men tom på mening." Det hävdar Lifvendal. Denna urvattnade förenkling av vad religioner och tro innebär, att frågorna förläggs till Guds domän och människan därför slipper att göra reda för hur hon tänker och vad hon vill göra med konsekvenser och allt, stämmer inte.

Reducerar man detta med Gud, med gott och ont, till något mekaniskt och svart-vitt kan slutsatserna möjligen bli som Lifvendals. Men tar man med dessa begrepps djup och komplexitet finns det ingenting som hindrar att man i det politiska arbetet både förlitar sig på Gud och anstränger sig till det yttersta för att med egen kraft, med logik och förnuft, verka socialt, ekonomiskt och politiskt. Tanken att Gud är med oss blir meningslös om den brukas för att slå politiska antagonister i huvudet med. Det blir enbart ett vispande slag i luften. 

Det finns förstås mängder av bibliska exempel som skulle kunna läggas till grund för en insiktsfull politik, ta perikopen i Matteusevangeliet (Mt 25:36-41) som handlar om fåren och getterna, där det som skiljer människor kan vara empati, medkänsla och praktiska insatser. Hur blir det för de fängslade, de hungriga, de nakna, de törstiga? Eller ta den nästan utslitna liknelsen om den barmhärtige samariern som pekar på att det inte går att ignorera den som far illa, blir sjuk eller misshandlad, utan att var människa har ett ansvar och ett val. Struntar man i förhållandena runt omkring och går förbi eller engagerar man sig och finner en lösning?

Den kristna tron fokuserar inte främst på frågan om människan, eller bestämda människor, är onda eller goda. Att mest ägna sig åt sådant är också att betrakta som ett missbruk. Vilket inte hindrar att det finns ont och gott om man bedömer konsekvenser av någons handlande. Den som t ex skjuter en "fiende" i någon förort gör självklart något ont. Den som fuskar med skatt och oskäligt berikar sig på andras bekostnad gör också något ont. Jag kan inte inse att det finns någon märkbar skillnad mellan att kalla detta "för jävligt" och "oacceptabelt" eller att säga att det är något ont. Människan däremot kan inte enkelt brännmärkas som ond trots att handlingarna och deras konsekvenser är onda. Det får sägas tillhöra Guds domän.

De långa häktningstiderna i Sverige och de starka restriktionerna som drabbar misstänkta är åtminstone sällan av godo. Var gränsen i sådan fall går mellan det humana och något inhumant och ont får fortsätta att vara flytande, men att en sådan gräns finns är för mig något självklart. Kanske man får nöja sig med att säga att det är av ondo att isolera människor och beröva dem medmänskliga kontakter, men att påstå att uttrycken inte hör hemma i politiken är inskränkt.

Vänsterprästen Sven Hector beskrev ofta den smala, och värmländska, stigen mellan objektivismens stenbumlingar och subjektivismens träsk. För kristna i politiken är det den balansen man kan behöva ha i huvudet, men att alldeles överge sitt djupaste fundament och trons språk bara för att man verkar politiskt är inte en inskränkning man behöver ålägga sig. Tron har en god samlevnad med kunskap och vetenskap och risken att politiken går ner sig i träsket är sällan religionens och begreppens fel. Risken är nog snarare den Trumpismen och de auktoritära regimernas ledare utsätter folken för - lögn och osanning och ett djupt förakt för demokrati, förnuft, kunskap och vetenskap.  

Att vara - när böner korsas

Böner kolliderar ständigt inför Gud och i cyberrymden såväl som i mänskliga hjärtan. Den vanligaste motsättningen som många är medvetna är exemplet bonden som vädjar om regn och de glåmiga cityvarelserna som längtande bönar om semesterväder, sol och ljus. Litaniorna korsas som svärd, de motstridiga önskningarna fäktas för att bli hörda och om möjligt förverkligade. Vädret är ett bra exempel på motstridiga önskningar och böner eftersom sol och nederbörd ligger långt utanför människors förmågor.

Alla förstår också att bönerna under apartheidtiden i Sydafrika var lika åtskilda som rättigheterna för svart och vit. Bönerna i USA under Trumps sista veckor i Vita huset lär ha stått 180 grader ifrån varandra. Blir slutsatsen att det är lika bra att sluta bedja? Eller är det inför sådana situationer man inser att bön och arbete bör intensifieras?

En väg vidare är att de begärande bönerna inte blir huvudspåret i ett böneliv utan att meditativ, kontemplativ och tyst bön fördjupar tron på och gemenskapen med Jesus Kristus. Att ära och lova Gud kan inte heller glömmas bort - hur svårt det än kan te sig i motgång och svår kris. 

Idag, just idag, är inte motstridiga kristna min "ultimate concern", den mest viktiga och angelägna. Idag lyfter jag fram striden och kampen som splittrar församlingar, kyrkor, grupper och institutioner, folk och nationer. Sedan idag, tar jag ett djupt andetag. Och andas ut. För just idag försöker jag bara vara. Stilla inför Gud. 

Streaming är bra, men...

Är vi i ett värre läge under pandemin än de kristna som levde under diktatur och förföljelse? Nej, det kan man aldrig hävda. Men vad gäller mässans firande kunde man då mötas i lönndom som i katakomberna. Vi däremot är begränsade till 8 mässfirare i taget. Flera av oss har gått månader utan eukaristi. En abnormitet för döpta och troende att vara avgränsade och isolerade.

Streaming via nätet är och förblir något distanserat även om det är något bra och uppbyggligt. Men ersätta det levande mötet i församlingens mitt kan det digitala aldrig göra. 

Begränsad kunskap

Sjukdomar i Bibeln är en begränsad historia. Ett fåtal tillstånd visar hur lite man då visste om kroppen, dess funktioner och om sjukdomstillstånd. Psykiska sjukdomar hamnade förmodligen inom samlingsbegreppet besatthet som bestod av andeväsen som intagit en människa. Spetälska, förlamningar och blodsjukdomar beskrivs också. Men någon sjukvård i vår mening fanns inte. De flesta av de sjukdomar vi idag känner till visste man absolut ingenting om. 

Njursjukdom är ett samlingsnamn för mängder av olika tillstånd. Ända in i vår tid var det svårt att diagnostisera och förstå. Min mor hade släktingar som dog i början av 1900-talet. De dog i vad man kallade urinförgiftning. Något förstod man säkert av vad som orsakade det dödliga tillstånd, men några verkningsfulla botemedel hade man inte. Inte konstigt då att man satte sitt hopp till gudomliga ingripanden. Inte var det ovanligt att man bad om helbrägdagörelse. 

Seklers skräck och vanföreställningar

 En dag ringde telefonen. Någon hade deltagit i en högmässa eftersom det skulle bli tacksägelse. Sådana telefonsamtal kom ibland och då oftast med uppskattning och glädje över vad man varit med om. Denna gång lät det annorlunda. Det var förskräckligt! Det värsta vi varit med om. Tillber ni påven? Är ni katoliker hela bunten? Vi kommer att lämna Svenska yrkan. Hemma i vår församling går det inte till så där. Där är det trevligt, inte en massa processioner och konstiga böner som man sjunger...

I samtalet kunde jag fråga om den som ringde deltagit i några gudstjänster i Strängnäs domkyrka eller domkyrkan i Uppsala? Då hade du känt igen dig. Det vi gör, gör man på många håll i Sverige och i världen. Frågeställningen föll platt till marken. Gudstjänsten i vår församling var främmande och katolsk och hade dessutom olyssningsbar körsång (av några klassiska mästare) hävdade uppringaren.

Samtalet kastade ljus över den opposition som ibland blev omtalad. Var det skräcken för det "hemska" katolska som hade grogrund? Det mesta var bra som inte liknade eller kunde misstänkas vara anglikanskt eller katolskt. Örebromissionens mer uppsluppna gudstjänster med gospel, känsla och rytm gillades liksom ett enkelt alldagligt språk. 

Det var som om seklers skräck, vanföreställningar och avståndstagande fortfarande bodde ibland oss. Men lyckades man någon gång komma oppositionen inpå fanns det sällan insikt och förståelse för det man förkastade och underkände. Det var instinktivt och känslosamt. Det hände någon gång att stiftet rycktes med när ryktena om den förskräckliga församlingen svallade som mest. Tillverkade man katoliker i någon underjordisk cell?

Grannförsamlingarnas personal var inte alltid förstående. Det hände att en tysk volontär kom hem efter en träff för volontärer och var så hårt åtgången för den förfärliga församling hon hade placerats i så atthon kom hemma alldeles uppriven och förgråten. Hur kan du vara där, hade det sagts. Bland kvinnoprästmotståndare och högkyrkliga. Detta trots att flera präster som var kvinnor tjänstgjorde i församlingen. Tänk så det kunde vara...

Gudstjänstordning och vankelmod

Den som befinner sig stark minoritet i ett sammanhang kan nog uppleva situationen som omöjlig och därtill känna vanmakt eftersom den egna hållningen inte kommer att påverka helheten särskilt mycket. 

Om det finns vanmakt i situationen vore det rimligt att beskriva denna vanmakt. Det skr sällan så att man bättre kan förstå upplevelsen. Vad är det man önskar som inte sker? Vad vill man förändra, hur skulle det se ut istället? I doktorsavhandlingen som behandlade tillståndet i församlingen utmålades vå frågeställningar: en pluralism av församlingar och en pluralism i församlingen. 

Man kan förstås samtidigt hävda behov av en pluralism i församlingen och en pluralism av församlingar. I församlingen var mångfalden tydlig i det att olika människor från olika sammanhang och sociala klasser samlades i stora skaror. Mångfalden eller pluralismen bestod inte i att gudstjänsten vacklade mellan olika sorter och typer. 

Det hände att friare attityder önskades så att frikyrkornas gudstjänster blev måttstock eller att gudstjänstovana omedelbart skulle känna sig hemma genom att deras språk blev riktningsgivare. Det är inte pluralism utan otydlighet och vankelmod. Istället erbjöds "mässa tolkar mässa" och pedagogiska pamfletter som berättade om gudstjänsten och mässans olika moment. För övrigt var det alla medkristnas uppgift att se till att nya besökare välkomnas och ges möjligheter att bli hemmastadda i gemenskapen och gudstjänsten. Inte minst de livliga samtalen vid kyrkkaffet bidrog till denna inkludering.

 Eftersom församlingen ingick i en samfällighet där det ömsesidiga beroendet, särskilt i ekonomiska frågor, var stort tillhör pluralismen de villkor man levde under, det är ett faktum. Om någon inte trivdes i församlingens gudstjänst vore det gott om de fann en annan gudstjänst där de kunde känna sig hemma. Konstigare än så var det inte. Vi tillhörde en gemenskap av församlingar där var och en utvecklade sitt arbete i medvetenhet om de övrigas verksamheter och profiler. Överströmningen oss emellan fortgick. 

Men när det närmar sig strid om inriktning, som skedde i några fall, stod innebörden i vad som händer med ett hus som råkar i strid med sig själv glasklar. Det försvagas och vacklar.

Lågintensiv påverkan

Hur kan en levande och livlig församling alls fungera med sådana brister som kritiken menar finns? Ett svar antyds i den nämnda doktorsavhandlingen nämligen att det beror på de anställdas lojalitet. Den lojaliteten är i de flesta församlingar stark men ett ständigt ifrågasättande av mål och inriktning för att några egentligen vill ha en annan församling med en helt annan inriktning är undergrävande och demoraliserande. 

Ett tänkbart svar kunde vara att det råder en slags tystnadens och kompromissens kultur där man inte lyfter fram motsättningar och olikheter. Det är svårt att se en framgångsrik verksamhet som hela tiden fokuserar på de inre meningsmotsättningarna och inte på uppgiften! Till slut får man gilla läget och arbeta utifrån givna förutsättningar. Varje anställd kan inte modellera sitt eget kungarike utan behöver sluta upp kring de gemensamma målen.

Missnöjet som ligger under ytan behöver  förstås adresseras och bearbetas vid något tillfälle. Men om den opinionen sällan eller aldrig hävdar invändningarna med rimliga förslag och synpunkter blir det en olöslig ekvation. Hänsyn och tolerans garanterar en stor öppenhet, men blotta tanken att en församling skulle överge sin tradition och upparbetade verksamheter för att någon inte gillar det som görs är orimlig. 

En församling som inte öppnar för sådana lappkast blir naturligtvis beskylld för att tysta kritiker eller för att inte tillåta samtal och diskussion. Men när möjligheterna givs är det få som står för sin åsikt. Ett gnagande missnöje kan lätt få fäste och påverka hela kulturen och andan i gudstjänst, kyrkoråd och medarbetarlag. Konsten är att kunna värdera och förstå en sådan lågintensiv och undergrävande påverkan.

 

Varför finns vi i denna verksamhet till?

På en arbetsplats där jag verkat diskuterades ofta vägarna framåt. Hur skulle verksamheten utvecklas? Vilka åtgärder krävdes för att uppnå ett antal nya mål?

Då dök alltid och osvikligt en invändning upp som var en aning försåtlig. Varför finns den hör verksamheten? Vad är syftet med alltihop? Vi måste börja där, ansåg några. Ett ta om det hela från början-initiativ. Ifrågasätts arbetets existensberättigande hindras vidare framsteg eftersom själva grunden ifrågasätts. Alla sk framsteg och vidare utveckling undermineras. Vilket osvikligt skapade oreda och hindrade att man gemensamt kunde fortsätta för att nå nya mål.

Denna genetiska invändning, att så tvivel över verksamhetens grund och tillkomst, satte åtskilliga gånger krokben för framsteg och hällde osäkerhetens grus i samtalet. Börja om från början-ropen dyker upp på nästan alla arbetsplatser. Varför finns vi till? Vad gör vi här? Finns det någon mening? Det kan man fundera på. Men knappast när man just ska ta nästa steg i utvecklingen...

Räcker det att något påstås?

Det hände i en församling att de flesta var riktigt nöjda med hur saker förhöll sig. Men missnöjet bland några få höll i sig. Det räckte aldrig det som gjordes för att inkludera kritikerna och för att lyssna till deras åsikter. Arbetet inför den första församlingsinstruktionen blev en illustration. Flera halvdagarskonferenser, föreläsningar, plenumsittningar och grupparbeten med medarbetare och kyrkoråd underkändes av några få. Till och med en flerdagarskonferens i Oslo avfärdades, liksom den färdiga instruktionen. I en doktorsavhandling hävdades till och med, med stöd i de enstaka kritikerna, att den relativ öppenhet som instruktionen formulerade bara var retorisk och inte förankrad i församlingens verklighet. Så kunde det heta trots att instruktionen var framvärkt och framväxt i en gemensam och lång process.

Kritiken av församlingsinstruktionen var byggd på fantasier. Skulle den vara en retorisk produkt? Det verkliga förhållandet var att instruktionens ord byggde på det som gjordes i församlingen och därför också mycket väl svarade mot den verksamhet som församlingen bedrev. På punkt efter punkt beskrevs vad som gjordes och vad man avsåg att göra.

Rösterna som kritiserade situationen i denna församling hävdades som om invändningarna vore  underbyggda och förankrade. Missnöjet slog igenom i doktorsavhandlingen, det fick en slags vetenskaplig status utan att någon någonsin brydde sig om ifall åsikterna svarade mot verkliga opinioner och om synpunkterna speglade situationen på ett någorlunda rimligt sätt. 

En åsikt dök upp om församlingens förhållningssätt, nämligen att alla var välkomna, bara dom är ungefär som vi. Hur verifieras ett sådant påstående, så att man kunde vara någorlunda säker på att det fanns något av realism i synpunkten? Svaret är att det inte alls skedde. Församlingens sociala struktur och sammansättning spelade ingen roll, exempel på hur påståendet visade sig i församlingens liv gavs aldrig, det fanns helt enkelt ingen empiri som gjorde det troligt att det förhöll sig så som kritikerna påstod. Vilka var det ”vi” som andra måste likna?  Kyrkoherden och kyrkorådets ordförande? Medarbetarlaget? Påståendet att man skulle vara ungefär som det oprecisa och flytande vi:et  för att vara välkommen blev liksom sin egen bekräftelse. 

Påståendet om att församlingen i själva verkat var sluten och inte öppen är magnifikt. Ingen visste vari en relativ slutenhet respektive relativ öppenhet bestod. Människor av alla de slag var ju välkomna och mottagna. Det fanns dessutom en uppsjö av olika sätt att bli indragen och aktiverad. Föreläsningar och samtalskvällar gav plattformar för samråd och diskussion. Ingen krävde konformitet. Människor fick hysa vilka åsikter de ville. Kanske var detta hotande och uppfattades som något inskränkt? 

Fast stod högmässan utformning, kanske var det där som skorna klämde som mest? Vilka beteenden och tänkesätt måste förkomma i en högmässoordning för att man ska kunna avgöra om församlingen kännetecknas av öppenhet eller slutenhet? Åsikten om slutenhet fanns bevisligen. Men räcker det att något sägs och påstås för att det ska bli ett faktum?