Ett dagsverke på sjukhuset

Operationen är nu avklarad. Inställde mig måndag morgon kl 07.00 på avdelning 93, USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro). Fick skala av mig det civila ytterhöljet och prydde mig i sjukhusvitt. Kvällen innan och tidigt på morgonen var det dusch och tvagning med bakteriedödande duschkräm. Snart nog sattes en infart i bröstet och en lugnande stesolid fick sväljas.

En sköterska rullade iväg mig till kärlkirurgen och operationssalen. Nerver i halsen bedövades och fick hela handen att ”försvinna”. 4 timmar på operationsbordet krävdes för att kirurgerna skulle bli nöjda. De konstaterade igen att mina ådror är rejält kalkade. Varför, undrar jag, men vet nog svaret. Mer än tre decennier av tunga mediciner, bl.a. immunhämmande sådana. Nu gäller det att cirkulationen i den konstgjorda ådern av goretex ska fungera och låta blodet flöda friskt! Tankar och böner uppmuntrade mig och kanske stärkte det de tre ovetande kirurgerna, narkosläkare och sjuksköterskor i salen. väl omhändertagen var jag.

Vid 18-tiden fick jag återvända hem igen. Då hade jag hunnit att äta köttfärssås och spagetti. Och visst hade jag sovit en stund. Vilket dagsverke! Dagen efter var det först en koll på kirurgmottagningen för övre buk innan jag knallade genom sjukhuset för att komma till dialysen. Där ville man inte ge mig blodförtunnande p.g.a. blödningsrisken så nära inpå operationen. Naturligtvis höll det bara några timmar innan blodet i apparaten började koagulera, då fick man avsluta. Nu skvalpar en del överflödsvätska i kroppen och jag måste drick mer sparsamt än annars. Idag har jag ledigt, imorgon är det dags igen…

Strömmande fantastiska serier från Sydkorea

Strömmande TV har blivit allt större. Fler tjänster tillhandahålls mot ersättning. Människor som påstår sig inte ha tid att titta verkar ha moraliskt försprång framför oss som "kastar bort" vår tid genom att titta på filmer och följa serier. På ett sätt har dom rätt, det finns så mycket meningsfullt att hålla på med inom Svenska kyrkan, Rädda barnen, Röda korset m.fl. Men streaming är på ett sätt som att läsa böcker och det skambeläggs sällan såvida det inte handlar om s.k. skräplitteratur.

Själv har jag fastnat för serier från Sydkorea! Långa, innehållsrika, mångfacetterade serier har jag upptäckt på Netflix. Rookie Historian (Shinibsagwan Goohaerung) är en av de bästa och självfallet har den blivit rejält kritikerhyllad. Serien utspelar sig vid det koreanska hovet där en ung kvinna försöker bli historiker, en sådan som dokumenterar allt som sägs av kungen och hans medhjälpare. Serien är spännande och rolig, men även allvarlig med en hel del romantik. Inte minst är serien vacker. Estetiken flödar med hjälp av traditionella koreanska dräkter. Se, bara se!

Låt mig räkna upp ett antal andra koreanska serier på Netflix värda att se:

The Kings affection

Extraordinary Attorney Woo

Mr Sunshine

Under the Queens Umbrella

En graft, ska det vara nödvändigt?

På måndag skall jag begåvas med en konstgjord åder så att man äntligen kan få ordning på mina dialyser. En sk graft skall opereras in i min vänstra underarm och kopplas ihop med mina egna kärl (här en överkurs för den osedvanligt intresserade). Jag ska alltså berikas med en graft och undrar förstås om det ska vara nödvändigt? Ja, är det enkla svart. I mitt fall är svaret ja.

Min centrala dialyskateter har förorsakat precis de problem som kan bli följden: blodproppar i högerarmen. Två försök att anlägga en fistel har misslyckats så nu försöker man med en graft. Det är livsviktigt, i bokstavlig mening, att de lyckas ordna anslutningen till min blodbana så att dialysen ska fungera optimalt vad gäller rening av blodet och dragning av vätska. All vätska, det jag dricker och det som finns i det jag stoppar i mig, måste avlägsnas genom dialys. 

Ibland är det nästan så hallucinationer uppstår eftersom jag dricker så sparsamt. Det är nämligen inte så enkelt att dra ur kroppen mycket vätska. Min gräns går vid dryga 2,7 liter. Särskilt glappet mellan lördags och tisdagsdialysen blir det lätt att ha fått i sig så mycket och mer. Rekommendationen är att inte dricka mer än 8 dl per dag. Försök själva ska ni se hur enkelt det är, dag efter dag...

Nåväl, på måndag gäller det att kärlkirurerna är duktiga och att mina ålderstigna kärl håller sig någorlunda pigga. Ni får gärna tänka på mig med knäppta händer (dvs be).

Tala med krukväxter

I öster stiger solen opp. Det vet väl alla? Därför mår många krukväxter bra av att få stå i fönster som vetter mot öster eller söder eftersom då får de tillräckligt med sol. Men krukväxter behöver mer än sol. De skall vattnas och även ges en aning växtnäring eftersom de har knappt med jord runt sina känsliga rötter. Ibland måste de ansas och torkade blad rensas undan och någon gren som vuxit vilt kan behöva kortas.

Förr hände det att krukväxtvårdarna uppmanades att prata med sina växter för att de skulle må riktigt bra. Däremot skulle skäll och skrik undvikas eftersom det kunde "skrämma" växterna. Under pandemin, när människor var isolerade från varandra, fick säkert fler krukväxter "höra" mänskliga röster. Det pratades med krukväxter!

Husdjur inbjuds ofta till samtal av sina hussar och mattar. Djuren lyssnar synbart uppmärksamt och det händer att men riktigt ser hur de försöker klura ut vad den där tvåbenta varelsen försöker kommunicera. På stan går folk och pratar högt för sig själva, så ser det i alla fall ut. Små tingestar i öronen avslöjar att de har kontakt och är inbegripna i ett samtal. När jag växte upp under femtio- och sextiotalet hände det också att människor på stan pratade högt för sig själva. Vad dom hade kontakt med visste ingen. De som höll på så misstänktes för att vara snurriga och "störda".

Vad visste våra föräldrar om solbränna

Vad visste våra föräldrar egentligen? Under barndomen framstod mamma och pappa som lärda och kloka, välinformerade och så gott som allvetande. Ju fler år under bältet desto mer bleknade den idealiserande bilden av föräldrarna. Mamma var född 1914 och pappa 1917. Deras ungdom ägde rum under 1920- och 30-talet. Mycket av det vi vet idag var då okänt.

Nere i Högklintsviken badade vi som barn eftersom vi hade ett sommarhus längs vägen upp och ut mot utsikten. Timmar, ja dagar, tillbringades nere på stranden. Eftersom vi var ljushylta och därtill rödhåriga brände solen ständigt sönder oss. Det hände att vi fick sitta upp på natten eftersom det var för smärtsamt att ligga med våra sönderbrända ryggar. Ibland hälldes potatismjöl över de brända partierna för att lindra och svalka. Solbrännan inte bara sved, den värkte länge och blev till blåsor. Aj och oj så illa det var. Ja, vad visste våra föräldrar egentligen?

Idag går jag till hudkliniken varje kvartal för att hålla efter basaliom och ev ibland även skivepitelcancer. Förmodligen åsamkat av alltför stor och långvarig exponering för solen under uppväxttiden. Min äldre bror har gjort samma resa och måste regelbundet få särskilt flinten opererad. Och när huden på skallen inte räcker till blir det hudtransplantation för honom. Det man inte visste när vi växte upp, känns till idag. Åtskilliga barn på badstränder bär nu för tiden hattar och långärmat, tack och lov, eftersom deras föräldrar nu vet det man inte visste då...

Vänskap är något förunderligt

Vi börjar med en fanfar för vänskapen! Härförleden (!) fick vi besök av en gammal vän. Egentligen syftar jag inte på att han var ålderstigen, vilket han är 75 år vorden, utan på att vänskapen är gammal. Vi fick minnas och räkna och insåg till slut att vi varit vänner i mer än femtio år! Berättade det för en av de många sköterskor jag regelbundet möter. Hon kontrade med att hon inte fyllt femtio än. En vänskap som varat längre än många andra levat. Särskilt vid årsdagar och högtider får vi anledningar att ta kontakt. Då sträcks händer ut för att gratulera eller beklaga sorgen, vänner emellan.

Vänner har dessvärre försvunnit under livet. Somliga har växt ifrån oss, eller vi dem, och de består ibland enbart som en adress i vår julkortslista, eller inte alls. Vi tappade bort varandra under vägen. Andra flyttade och kontakten glesades ut tills den blev obefintlig. Somliga har gjort stora avtryck och påverkat. Minnena av andra är mera vaga, kanske beroende på egen ouppmärksamhet, vad vet jag. Men förklara hur detta isärglidande kommer sig, det kan jag inte.

Vi har många vänner vi inte sett på flera år. Men ringer vi eller om vi skulle bestämma oss för att mötas är det som ingen tid förflutit. Tråden, vänskapstråden, plockas upp direkt och utbytet och samtalet bara fortsätter. Har alltmera insett vilken gåva det är att affektion och tillgivenhet bär över avstånd i rum och tid, dvs geografiskt och kalendermässigt.

Ögonblicksbilder från förfluten tid hittas i fotografialbum, sådana man höll sig med förr. En sekund av frusen tid är väl vad bilder egentligen är. Många vänner vi tillbringade så mycket tid tillsammans med för länge sedan, till exempel under studietiden i Uppsala, har spritts för vinden. Noll kontakt. Andra är just de där som fortsätter fånga och ibland vårda den berömda tråden.

Vänskap är förunderligt. Det till synes oförenliga i läggning, ideologi och åsikter kan bli starka och varaktiga band, samstämmighet kan ibland nästan bli ett hinder, eller tvärt om. Något enkelt mönster finns inte. I alla fall kunde vi inte sällan förstå eller upptäcka vad som gått snett. Fast alla måste ju inte vara vänner med varandra heller. Dock, övertygelser kan bli smärtsamma. När jag lämnade det största partiet var det vänner som omedelbart blev forna. De ville inte hälsa och vände sig bort när vi möttes. Så egendomligt! Alla verkade veta vad som fått mig att ändra uppfattning utan att någonsin ha frågat eller undrat. Det var lätt att begripa att de kände sig svikna. Men svårt att förstå att de nöjde sig med känslan utan att själva försöka ta reda på vad som hänt.

Märkligt nog, fortfarande kan även vi gamlingar få nya vänner! Förunderligt! Och vi kan härligt nog behålla många gamla vänner!

Havererade samlingar

Samlare finns överallt. En prost här i Örebro, nu saligen avsomnad, samlade på strykjärn. Imponerande. Tog mycket plats, men mindre än vad det tar för samlare av motorfordon. Under studietiden var böckerna för mig på väg att bli ett samlarområde, idag finns bara rester kvar av det som höll på att bli ett imponerande bibliotek. En boklig ruin, med andra ord. Oj, vad jag letar efter böcker jag en gång haft, men nu bara saknar och minns. En hyllmeter frimärken, bland annat med många fina från USA, står orörda. Enda gången de tas fram är för att se om det bland de svenska ostämplade märkena finns några rabattfrimärken kvar. De kan användas till julkort eller vanlig post med, för den delen.

Samlarvurmen är djupt nedlagd i oss. Intresset kanske väcktes när våra föregångare samlade nötter och rötter? Det känns tryggt och gott att ha, åtminstone något. Och mycket vill naturligtvis ha mer. En bekant samlade ihop så gott som alla gotländska vykort, över 24.000 tror jag han fick ihop. Nu har han gjort sig av med hela samlingen. Innan dess var han myntsamlare. Den samlingen fick lägga grunden till vykortssamlingen. Vad som nu samlas på vet jag inte. Men säkert är det något. Då fylls tillvaron med jakt på något objekt som saknas. Sedan ska det helst ordnas och katalogiseras. Då hinner TV:n inte sluka all tid. Men rätt var det är tar orken och lusten slut... Samlarvurmen stillnar. Innan den väcks på nytt. Något är det som triggar igång jakten.

Ett antal tvåkronor från förrförra sekelskiftet utgjorde begynnelsen av en sorglig myntsamling. Där finns idag vare sig systematik och ordning, inte heller särskilt många mynt. Enda glädjen är väl att de sitter i en pärm så de inte repas ännu mer av att skramla omkring. Men nog minns jag barndomens bankbesök där mina tjugofemöringar växlades upp till stiliga tvåkronor. Så rik jag kände mig fastän tvåkronan redligt betalats med veckopeng och intjänade småslantar. En grossistfirma köpte begagnade men fina pappkartonger - gav hyfsad förtjänst om lyckan varit framme och man hittat någon hög med tomkartonger. Ett slags tidig återvinning.

Den enda samlarvurmen som någorlunda håller i sig är de gamla vykorten. Inte heller där finns det så mycket ordning. Ett av mina problem är att sätta gränser. Nu samlar jag på alltför många gamla kort (före 1950): dukade kaffebord, julkort, påskkort, midsommar, pingst, Örebro, Visby och Gotland, romantiska kort och många fler. Antalet pärmar med vykort är stort, orimligt stort. Ibland får jag för mig att människor är intresserade. Kommer det en gotlänning på besök släpar jag fram Gotlandskorten. Snart upptäcker jag gäspningar och snabba ögonkast på klockan. Intresset är med andra ord på topp!

Acklamation och trosbekännelse

Acklamation är ett märkligt ord, ett ord att lägga märke till. "Bifallsrop (af en församling)" står det i SAOB, Svenska Akademiens Ordbok. Det har med sammstämmiga och enhälliga beslut. Rösten får visa att man stämmer in. Visserligen stämmer dåligt med ordspråket: Den som tiger samtycker. I så fall skulle både som ropar acklamatoriskt och de som tiger förmodats vara eniga.

Det finns många situationer då tigandet inte alls måste förstås som ett instämmande. Det är bara att tänka på tvånget i psykvården där det knappast räcker att tiga, än mindre att protestera. I övergreppssituationer kan tystnaden bero på skräck och förtvivlan, därför håller inte ordspråket.

Acklamation under pandemin blev ibland i nätsammanträden utbytt mot att alla som teg hade beslutat. Jag tolkar tystnaden som att förslaget bifallits, kunde en stiftsfullmäktigeordförande få ur sig. Ett slags andäktig acklamation?

I gudstjänstens sammanhang ljuder trosbekännelsen, både den apostoliska och den nicaenska. Det är inte ovanligt att både präster och lekfolk uttalar sig om sina svårigheter att "läsa med" i olika delar av bekännelsen. Det kan gälla jungfrufödelsen, "född av jungfru Maria", treenigheten, "och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen", eller Kristi uppståndelse, "som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna". Tveksamhet och tvivel må ibland vara hänt, men avståndstagande kan betyda stor distansering och förnekelse.

En lösning kan vara att frimodigt läsa med och låta acklamationen lägga grunden för den kommande och möjliga tron. Acklamation är det likafullt. Att läsa med och braska åt sig (härtill är jag nödd och tvungen) ett personligt undantag blir också egendomligt och ganska stötande. Men det markerar skiftet från församlingens och kyrkans gemensamma tro till mitt och jagets tyckanden och ställningstaganden. Personens upplevelser, känslor och tyckanden verkar ha fått företräde framför kyrkans apostoliska tro. Om något i bekännelsen verkar skorra kan en möjlighet förstås vara att låta andras tro bära mig(!) Det går också att tystna och tiga (och betona sin egen övertygelse att inte samtycka).

Men, i kyrkan behöver inte alltid nuet vara totalt tvingande och betyda allt. Där möts "det som har varit, är, och skall komma". Även från framtiden kommer Kristus oss, i vår svaghet, till mötes...

"Hygglig prick"-kristendom

Vardagskristendom kan inte existera utan söndagskristendom! Tanken att var och en av oss kan vara kristen på sitt eget sätt låter inbjudande. Det är bara att sätta igång med att vara kristen, på sitt sätt. Visserligen är det sant att vad som döljer sig i hjärtats djup vet bara vår Herre. Men det finns naturligtvis en uppfordrande poäng med att redan de första kristna regelbundet och uthålligt samlades för bön och brödsbrytelse. Gemenskapen runt Ordet och sakramenten var den plats där mötet med Jesus Kristus och hans försoning äger rum. Brödet som vi delar stärker oss och håller oss samman. "Så är vi fastän många, en enda kropp..."

En välkänd och riktigt uppskattad författare gjorde ett nummer av sin kristna tro. Det visade sig dock vara en hemsnickrad variant där Kristi död för våra synders skull och uppståndelsen på tredje dagen elegant hade plockats bort. En var sin egen Mästare (byggmästare, alltså). Så vad återstod då av den kristna tron? Det som alltför många idag tror är trons bärande bjälke: människors lika värde och att människan ska/måste försöka vara en hygglig prick.

Tänk så det är

Människor kan faktiskt lämna Dig, men Din Gud överger Dig inte. Ett budskap som kan tyckas antikverat, dvs förgånget och föråldrat. Dock när man ligger där i sjukhussängen, natt efter natt, så kommer tankarna på utgången smygande. Om jag är så här sjuk, hur kommer det sig då att jag lever? Mina sköterskor har inte dykt upp i nunnedok, men likafullt har de ofta varit änglar sända från himlen. Trötta, ibland ledsna, slitna, men ändå har de burit hopp och förtröstan. Tänk så det är!

 

Mer gemenskap i Strängnäs stift

 Stiftsgemenskap låter som något väldigt fint. En gemenskap andas samhörighet, delande, något som binder människor samman inom en familj, en förening eller inom en organisation som ett stift. Men hur bevaras och förstärks en sådan gemenskap? Genom att människor inom familjen etc ses och umgås. I längden lever en sådan gemenskap stark av att man delar liv med varandra.

I Strängnäs stift fanns för länge sedan en fortbildning som genomfördes som prästkurser, oftast på stiftsgården Stjärnholm. Prästerskapet möttes alltså inte bara i kontrakt eller på prästmöten utan även inom stiftets kursverksamhet. För prästernas sammanhållning och stiftskänsla var det viktigt. Även andra kategorier av anställda hade ibland tillgång till liknande kurser. Numera är präster och diakoner ofta samlade på stiftsnivå eftersom biskop och domkapitel har ett särskilt ansvar för människorna inom vigningstjänsten. Sådana verkliga mötesplatser behövs också för vanligt församlingsfolk.

Stiftet ger ut en tidning som heter Portalen. Namnet tillkom när det även fanns portaler på internet (och inte bara i kyrkor). Förr erbjöd stiftet också en regelbunden sistasida i Kyrkans tidning. Den är numera puts väck. Även stiftsboken som publicerades varje år, Till Hembygden hette den, har försvunnit. Boken fungerade som en stiftskrönika över det gångna året och med rejäla nedslag här och där genom specialartiklar. På det sättet var man i stiftet ganska välinformerad om vad som hände på olika platser och i olika församlingar och pastorat. När årgångarna las till varandra gav det naturligtvis människor i stiftet kännedom en den gemensamma utvecklingen och historien. Numera är historielösheten stark eftersom dokumentationen och berättelserna sinar. 

De som styr och bestämmer upplever det förmodligen inte lika starkt eftersom de regelbundet möts i olika beslutandeförsamlingar som t.ex. stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse. Visst finns det ett stiftsmöte som drar ihop människor från stiftets olika hörn, men dit kan inte alla åka... Det är viktigt att minnas att inte bara präster och diakoner eller andra anställda utgör majoriteten av de i stiftet engagerade och intresserade. Stiftet är visserligen ett eget pastoralt område men består i huvudsak av församlingar och pastorat vars medlemmar också förtjänar att få sin stiftssamhörighet underbyggd och förstärkt

Tänker man seriöst på stiftsgemenskapen i Strängnäs stift så borde den underhållas mer och på fler sätt. En enkel åtgärd vore att upprätta stiftssidan i Kyrkans tidning och att på nytt och årligen ge ut en stiftsbok. Särskilt för oss som har svårt att resa och som inte längre så enkelt kan delta i kurser och möten, men ändå är livligt intresserade av att kunna följa med i vad som händer och sker, vore det viktigt att underhålla samhörigheten i bild och skrift! Även publikationer utgör en omistlig mötesplats!

I Örebro för ett antal år sedan behövde gemenskapen församlingarna emellan stärkas. Då togs initiativ till att församlingars arbetslag besökte varandra för att dela erfarenheter. Dessutom sammanlystes några gudstjänster för att försöka uppmuntra gemenskap över församlingsgränserna. En gemensam publikation kom till, först som bilaga i Kyrkans tidning och sedan som en egen produkt. Förståelsen för varandras olikheter växte, så vitt jag vet. Även gemensam fortbildning av de förtroendevalda kom då till och bestod bland annat av besök i församlingar och med goda föredrag på programmet. 

Strängnäs stift kan behöva ta tag i frågan om samhörighet i stiftet utifrån deras intresse, de som inte har möten, kurser och konferenser inom nära räckhåll. Vi är faktiskt viktiga länkar i det som ska vara en stiftsgemenskap!

Lättkränktheten är monumental

Här möter Sverige Turkiet? Uppvaktar med trevligt beteende och ursäkter (?) för att vår demokrati saknar maktmedel. I en demokrati kan man inte göra det man kan i Turkiet för att förtrycka minoriteter och ge sig på minsta lilla kommentar om maktahavare, t ex som Erdogan. Den fria pressen är satt under förmynderi. Meningsmotsåndare görs till politiska fångar. Turkiets formella demokratikostym visar sig alltmer innehålla autokratiska drag. Den sjukliga rädslan för ironi, parodi och humor leder till fängelsedomar. Så sopar man undan yttrandefrihet för att det finns en rädsla för medborgarna i det egna landet. Lättkränktheten är monumental...

Det är illavarslande när Turkiet tillåts utpressa Sverige för att bevilja NATO-medlemskap. En kedja är inte mer hållbar än dess svagaste länk, sägs det. Inte kan det finnas någon mer anfrätt länk än Turkiet, kan jag undra eftersom Turkiet dessutom håller hela NATO på sträckbänken.

Turkiets hållning liknar utpressning mer än vuxen diplomati. Sverige måste vara den vuxne i rummet och stå upp för fri- och rättigheter!

Frivillig, lekman eller volontär...

Under många år vacklade benämningen av personer som valde att ta uppgifter i församlingar utan ekonomisk ersättning. Länge gick det bra att kalla dessa personer frivilliga. De gjorde sina insatser fritt och villigt för att någon behövdes som utförde uppgifterna. Många upplevde att dessa uppgifter också var som ett kall. De behövde utföras, alltså gjorde man dem. Som en fri tjänst åt församling och vår Herre.

Men så började det knorras. Är inte de anställda också personer som frivilligt utför sin åtaganden? Om somliga andra är frivilliga antyder det inte att en del anställda är motvilliga? Så kan vi väl inte ha det.

Så många frivilliga blev plötsligt volontärer. På franska betyder volontaire just precis frivillig. I Svenska Akademiens ordbok hittar man följande ålderdomliga citat över hur ordet volontär används:

"Guds tjänst .. wil hafwa .. sådana volontairer eller friwilliga, som tjäna Herran med munterhet, glädje och god application til deras hufwudsak. Rydén Pontoppidan 116 (1766)". Redan då gick det tydligen an att vara både ock. Men friwillig var inte på något sätt underordnad och olämplig! 

Förr kunde det vara så att ordet lekmän användes om frivilliga insatser eftersom då var det nästan uteslutande präster anställda i församlingarna. Idag är många som inte tillhör vigningstjänsten också anställda på egna meriter och sakkunskaper. Så det ordet har nästan helt kommit ur bruk. Idag kanske det läggs gendersynpunkter på ordet. Allt som slutar på -man eller -män blir då laddat. Inte heller blir ordet lek- enkelt att bruka då det förknippas med barns aktiviteter. Ursprungligen är ordet laikos från grekiskan och betyder att man tillhör eller kommer ur folket. Det är i sin svenska version som svårigheterna kan dyka upp. Och ja, det går lätt troll i ord.

Detta är skrivet av en lekman och inte av en professionell författare. Meningarna är frivillligt formulerade och inte alls motvilligt.

Prokrastinering, dvs uppskjutandebeteende

"Här skulle Ni vara, så kansje Ni kunde få lära er att skrifva svar på bref. Många hälsningar Oscar".

Kort och koncist. Hur ska vi kunna hålla kontakt när svaren aldrig kommer? Visserligen kan sms och messinger och andra meddelandetjänster göra upprätthållandet av relationer enkelt. Jag beundrar dom som ser till att hålla kontakter vid liv! Själv har jag svårt att få till det. Ingenting finns heller att skylla på än en läggning som lutar åt prokrastinering. På wikipedia sägs det vara ett uppskjutandebeteende som innebär "vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser".

Beskrivningen är magnifik med sina stora ord, nästan poetiskt när man läser högt med högtidlig röst. Dessvärre är denna tendens att låta saker bero skadlig på många sätt. Skall därför försöka bättra mig. Inte som ett nyårslöfte, men som en norm jag skall försöka införliva i mitt levnadsmönster. Lycka till till mig... 

I alla år har jag tänk att min fallenhet för att skjuta upp arbetsuppgifter till sista minuten har berott på att "jag jobbar bäst under press".Det dröjde inte många år innan en insikt gick upp som solen och jag tydligt kunde se att gränsen mellan press och misslyckande var millimetertunn. Lördagsnätter när familjen gått och lagt sig grep jag mig verket an att formulera den predikan som skulle hållas om några timmar. Då var telefonerna tysta, TV och radio var avstängda, lugn och ro infann sig. Då blev tankarna tydligare och försvann inte längre flyktigt undanträngda av allt möjligt som pockade på uppmärksamhet. 

Ett minne är när jag lovat att skriva en uppsats till en arbetsgrupp som hade ett ekumeniskt uppdrag. Det sköts upp och trängdes undan. Till sist blev det för sent att skriva och då började jag skjuta upp det hemska telefonsamtal jag borde ringa till en professor Hallencreutz. Än i dag vållar den episoden mig obehag och viss vånda. Gissa om jag fick skämmas. Inga ursäkter fanns. Bara min skrämmande oförmåga att komma igång med en uppgift. Tänk om jag bara hade satt pennan mot papperet (detta var före datorernas tid).

 

Konsten att läsa morgontidningen

Så märkligt, jag trodde mig behärska konsten att läsa en dagstidning, Så fel jag hade. Morgonens avis avklarades på 20 minuter av ivrigt läsande. Men när tidningen (e-versionen på läsplattan) las åt sidan var den överväldigande upplevelsen vemod och förstämning. Här skulle jag ha glädjen att bli informerad och delaktig i nyhetsflödet, om än i textform och försenad av tryckpressar och distribution åtminstone i jämförelse med media på internet. 

För många år sedan läste jag tidningar bakifrån. Sedan jag själv prövat på att skriva några kyrkliga ledartexter har jag tänkt om och börjar från början. Vad har bedömts så viktigt att det platsade på ettan, dvs första sidan? Där säger ÖB det många redan tänkt, nämligen att nedrustningen gick för långt. En Rysslandskännare är överraskad av Putins brutalitet och menar att "Väst måste tänka det otänkbara".  En liten blänkare finns också om att någon i häkte medgivit att någon dött efter misshandel. 

I en ledartext på sid 2 hävdas att Plikt bör inte bli prejudikat. Skribenten fruktar att en civilplikt kan innebära att vi får "en växande byråkrati som skapar sysselsättning åt ett växande antal personer med avtagande motivation och förmåga att besätta de tänkta posterna".  Min reaktion blev, varför inte forma en modell där administration och byråkrati minimeras till förmån för att arbeta med motivation och vilja? Står det så illa till med lusten att ställa upp för landet och det gemensamma?

I en debattartikel menar justitieminister Gunnar Strömmer att Verktyg mot terrorister (också) krävs mot kriminaliteten. Sverige befinner sig i en trygghetskris, skriver han, men fortsätter att det är avgörande att vi inte tillåter oss att trubbas av eller ge upp. Själv har jag knappast några redskap mot den ena eller andra.

Så där fortsätter det. Granskningen av partifusk med bidrag läggs ned. Jaha, vem trodde att det skulle gå på något annat sätt? Upp med handen! Ingen... Två unga kvinnor misstänks inblandade i en misshandel  som ledde till en bekants död. En annan kort artikel berättar att två dömda advokater inte får sina domar prövade i HD.

Ägg återkallas efter nya risker för salmonella. Försök att skada hundar i Malmö. Misstankar stärks för pojkmord. Ryssland när sin första framgång på ett halvår. Lokala bedömare: Bolsonaros tystnad triggade stormning. Tyska klimataktivister försöker rädda en by (som nog försvinner för att en enorm kolgruva byggs ut). 17 döda i protester mot nya presidenten i Peru. Så där håller det på. Överväldigas av tanken varför jag fortsätter läsa om allt beklämmande svåra, om krig, hot och mord. Kanske därför att jag under läsningen åtminstone tyst talar med vår Herre om det jag läser. Trots att önskan att skrika högt mot himlen också finns där.

Så minns jag en tidigare tanke jag burit på. Att det finns sådant som är värre. Att ingenting veta och ändå tro sig ha överblick. Tänk om de som har makt att besluta har tröttnat och inte längre orkar med att ta in vad som händer och sker. Och hur ska väljare som inte följer med egentligen kunna veta om och när de blir förförda av populism och fördomar? Ja, säg det!

Dumdristigt generösa avgångsvederlag

 

Det nya året är ännu så nytt att det fortfarande är lätt att skriva det  förflutna 2022 istället för vårt nya 2023. Ett tecken på att det är lätt att hålla fast vid det som varit? Kanske en viss tveksamhet att ta till sig det som är nytt?

Ibland förefaller det som om den gemensamma nämnaren med andra människor blir allt mindre eftersom vi inte tar till oss nyheter och information från någorlunda gemensamma källor. Men villkoren som drar åt våra svångremmar delar vi förstås och kan gemensamt känna viss rädsla inför alla farsoter (virusar och diverse smittsamma sjukdomar) som är i svang. Den dyra elen och den höga inflationen med ökade levnadsomkostnader är som ett hål i mångas plånböcker. Och den har en sparad slant märker kräftgången på börsen. Något knaprar på minsta belopp. För en stund tycks villkoren lite mer rättvisa eftersom den som har mycket faktiskt mister mer.

I svarta stunder får jag för mig att jag misskött mig som aldrig blivit utköpt. Inga stora belopp har kastats efter mig som kunnat bygga upp ett försvarligt och privat sparkapital. Den dumdristiga frikostighet som t.ex. Svenska kyrkan visar dem som inte klarat av sitt uppdrag, eller rent av misskött det, upprör. Inte ens kyrkan törs skicka med ett förbehåll om att den som får ett nytt jobb inom en viss tid då måste återlämna delar av utköpssumman, det s.k. avgångsvederlaget. Vidlyftigheten i utköpen rimmar synnerligen illa med de allmänna sparbetingen som mängder av församlingar och pastorat dignar under. Och nog är det rätt att bli upprörd när skälen till utköp mörkas i hemliga avtal, som  t-ex. i Örebro, vilket omöjliggör en prövning av de styrandes fögderi. Vem tar ansvaret för att "fel" personers anställts? Inte sällan är det samma grupp som varit inblandad i anställningarna som frikostigt anslår orimligt generösa ersättningar vid avskedanden. Ibland mörkade som egen avgång eller gemensamt beslut. Då kan det heta att: när vi är där vi är kom vi överens om att en annan kompetens behövs... Kan just tro det.

Men, vid vissa tillfällen är utköpen orättfärdiga av andra skäl. Den utköpte kan ju ha drabbats av olämpliga och oskickliga politiker! Ett kyrkoråd kanske ogillar en kyrkoherdes tillsynsansvar även över det egna kyrkorådet? Herden kanske vägrar att beordras göra än det ena än det andra som vilken tjänsteman som helst. De styrandes brister kan förstås inte köpas ut eller bort. Då skulle den förmenta demokratin sättas ur spel. Ytterst är det församlingarna och de anställda som får ta smällen. En liten paragraf i kyrkoordningen kanske kunde öka transparensen och skärpa biskoparnas tillsyn när politiker visat sig mindre dugliga...

Den gemensamma nämnare blir allt mindre

 Försökte samtala med några vänner om vad som timat, dvs hänt. 

- Jag läste i tidningen om statsministerns syn på vapen till Ukraina... såg du det?

- Vi har ingen tidning längre. 

- Men de har berättat de på radion också.

- Säger du det. Nej, vi lyssnar inte så mycket på radion längre...

- Hur håller du dig informerad om vad som händer och sker.

- Informerad? Förresten, tror du det ska fortsätta regna hela veckan?

- Vänta, så kollar jag i min dagstidning. Men, du har väl en väderapp i alla fall?

- Kanske. Jag tror det... Minns inte hur man gör...

Våra informationskällor blir alltmera diversifierade och spridda. Vi har allt mera sällan en någorlunda samstämmig bild av vad som händer och sker i vår omvärld, nära och långt borta. Den gemensamma nämnaren blir allt mindre. Oroande, tycker jag.

I många fall upplevs det tar in från olika källor som betydligt färgade av olika perspektiv. Förutfattade meningar, fördomar och ideologiska raster färgar och gör om. Snart vet vi inte om den bild vi fått alls har landat hos andra. Nyheter och journalisternas texter har inte nått ut som förr. Misstänkliggjorda för att alltid ha vänsterprägel. Journalistikens trovärdighet står på spel när den konstant misstänkliggörs för att ha dolda syften. Tanken är att saker undanhålls, förvanskas eller överdrivs...

Vikten av saklighet och objektivitet i journalistikens sanningssökande kan aldrig kompromissas bort. Även småfel och brist på kunskap om de områden där journalister verkar påverkar. För min del lusläser jag det som skrivs och lyssnar noga på det som rapporteras om kyrka och tro. Så t. ex. är ärkebiskopen inte högsta chef över Svenska kyrkan. Biskopar kan inte styra och ställa i församlingar och pastorat. Den partipolitiska makten är omfattande i Svenska kyrkan trots att de nästan aldrig förklarar ur trons perspektiv eller står till svars för hur kyrkan agerar.

Ett förvrängt sinne

 Många har läst blogginlägget om föreställningar om syndfrihet. Jag har därför slagit upp några gamla skrifter för att se på frågan om hur fördärvade människors egna möjligheter är att själva förtrösta på och säga ja till Gud. I Augsburgska bekännelsen kan man läsa om arvsynden: Efter Adams fall föds alla människor "med synd, det vill säga utan fruktan för Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvssynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död, även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande". ( Ur II Om arvsynden)

I boken För Kristi skull kan man läsa: "Den rätta relationen och gemenskapen mellan Gud och människor har arvsynden förstört, den har fördärvat människans natur och vilja så djupt och grundligt att människor inte kan komma till Gud av egen kraft. Gud, den barmhärtige, som även är en dömande och rättfärdig Gud, rättfärdiggör ovillkorligt syndare om de tror att Kristus har försonat dem med Gud genom sin ställföreträdande lydnad. Så återställs gemenskapen med Gud och de troende får nådens gåvor i den helige Ande". (s 125)

Visst vore det spännande att undersöka hur pass omfattad denna övertygelse är inom dagens Svenska kyrka. Var och en pröve sig själv...

Vad har jag gjort för att drabbas?

Den som drabbas av svår sjukdom kan ibland tänka: vad har jag gjort för att detta ska hända just mig? Som om sjukdom vore en direkt följd av något man gjort eller underlåtit att göra. Visst kan det hända att man levt på ett sätt som lagt grunden för senare sjukdom, men tanken att sjukdom är ett straff borde i vår tid helt ha sjunkit undan.

Rökning, droganvändning eller överdrivet bruk av alkohol kan t. ex. självfallet ha sett till att bjuda in och orsaka ett svårt sjukdomstillstånd. Men inte ens då går det alltid att fastställa orsakssambandet. En vidlyftig livsstil kan bidra till insjuknande. Då vet man möjligen en av anledningarna till att sjukdomen kommit. Inte ens då är sjukdomen ett straff.

I mitt fall är njursjukdomen jag har ärftligt. Anlaget finns i generna och vandrar troligen vidare på mödernet. Två av oss tre bröder har fått sjukdomen. Hur det blir för släktingar i framtiden vet ingen idag.

För att ge mig en bra dialys har läkarna velat ordna med en fistel i min vänstra arm. Nära handleden sydde kärlkirurger ihop en ven och en artär för att få riktig skjuts på blodet. Då var tanken att en ven och en artär ovanför operationsstället skulle växa till och bli så stora att man kunde sticka i dem och så få dialys. Men si det gick inte. Inte ens två kärlsprängningar löste bristen på tillväxt.

Under senhösten opererade man på nytt, nu uppe vid armbågen. Till en början var det ordentlig fart på blodet och allt såg bra ut. Men så upptäcktes vid en ultraljudsundersökning av ådrorna att flödet avtagit. Kärlkirurger gick in i armen med sitt instrument via handledens ådror för ev ballongsprängning, men tvingades konstatera att blodet tagit en oplanerad riktning genom mindre kärl. Ingenting att göra. 

Vad har jag gjort för att drabbas av detta? Faktiskt ingenting. Mina ådror har förmodligen dålig kvalité vilket påverkat resultatet. De är gamla, stela och förkalkade. Vad som händer nu vet än så länge ingen av oss. På dialysen finns en s.k. accessgrupp som diskuterar vilka lösningar som finns för olika patienter så man ska få tillgång till blodbanan på ett sånt sätt att dialys kan genomföras. Där blir det säkert en diskussion om vad som kan göras. Hoppas att jag blir indragen i samtalen och inte bara blir föremål för andras överväganden...

Nu tar jag mig en kopp kaffe istället för grubbla mer.

Syndfriheten växer till?

Vid ett matbord härförleden fördes ett samtal om kyrkans framtid. När ska väl sådana samtal föras om inte när man bryter bröd med varandra. En tanke som torgfördes var att kyrkans grundläggande paradigm om människans syndfullhet, som fick Jesus att ta på sig och bära människors synd på korset, inte längre upplevs som relevant av väldigt många människor. 

Vid ett antal tillfällen har jag i olika sammanhang och vid kyrkkaffen fört frågan om synden på tal. Reaktionerna har varit att människan duger som hon är! Och att det räcker med att vara allmänt hygglig och försöka göra gott. Det är som om goda gärningar tänks utplåna brister och tillkortakommanden. Den som gör så gott hon kan behöver inte syndabekännelse och omvändelse. Föreställningar om syndfrihet växer till.

Detta att Guds ingripande krävs för att rädda människan sjunker undan till förmån för värnandet av "allas lika värde" och en allmän "humanism". Om kyrkan tydligt vill stå för människovärde och humanism nöjer sig alltfler med det och börjar tänka att det där teologiska om synd, förlåtelse och försoning är antikverat och föråldrat. 

Reformationsteologin hävdade att människan av egen kraft inte kan säga ja och komma till Jesus. Synden har så förvrängt vår verklighetsuppfattning att Gud först kärleksfullt måste ingripa och väcka vårt gensvar. Lösningen kan inte ligga i att bara dra ett sträck över tro och bekännelse som varit levande och verksam i två tusen år och övergå till något allmänt och människovänligt. Då kunde kyrkan lika gärna gå samman med Röda korset, Rädda barnen eller Amnesty. 

Ibland när kyrkligt aktiva, både anställda och förtroendevalda, fått berätta om varför de tillhör kyrkan har det låtit som om kyrkan vore vilken förening som helst som vill göra gott och värnar allas lika värde och humanism. Visst kan det bero på ovana att berätta om den egna tron och vad Guds kärlek i Jesus Kristus gjort med oss. Men det har hänt så ofta att jag inte längre tror att det är förklaringen. Sanningen är nog att det är just så som man allt oftare tänker.

Skulle det kunna heta tårtmodellen?

TV-rutorna fylls under helgerna med flera gudstjänster. Alla har velat göra sitt bästa för att budskapet, dvs evangeliet, ska nå ut. Trots ny handbok är det fortfarande ganska vildvuxet i vår Herres hage. Teorierna om hur man "skapar" och bygger upp en "bra" gudstjänst är många. Ett populärt sätt, om man ska tro vad som sägs, är att organisera gudstjänstgrupper där alla planerar och tänker tillsammans.

En annan modell som använts i Olaus Petri församling i Örebro är den med specialiserade grupper som har till uppgift att ge sitt eget bidrag till gudstjänsten och liturgin. I OP under min tid fanns bland andra en kyrk- och gudstjänstvärdsgrupp, körer, en förbönsgrupp, en textläsargrupp, en kors- och ljusbärargrupp och en söndagsskolegrupp. Varje deltagare och gruppen skulle ges möjligheter att öva och lära sig mer inom sitt område. Hur klär man sig som kors- och ljusbärare? Hur håller man det som bärs? Var ska ljus och kors placeras? Evangelieprocessionen tränas särskilt. När går personerna fram för att hämta kors och ljus? Var i långhuset stannar processionen? Hur beter man sig under läsning? Osv.

Varje grupp hade sina egna samlingar, ofta med en präst eller diakon närvarande, för att fördela uppgifter och boka datum. Ibland möttes grupperna för att samtala om sin uppgift och öva utan att församlingen var närvarade. Då slipper man viska och diskutera under gudstjänsten eftersom allt känns tryggt och säkert.

Sällan uppstår longörer eftersom även detta att vara på rätt plats när det blir ens tur att agera och bidra är övat och klart. Det händer sällan att församlingen under tystnad behöver se på när någon reser sig för att förflytta sig till den position som redan kunde varit intagen. På så sätt får liturgin rytm som gynnar församlingens aktiva deltagande.

De som sitter eller står i bänkarna är inte heller passiva. De ber, sjunger psalmer, svarar på acklamationer och uppmaningar.De rör sig mot altaret vid nattvardsgången och somliga böjer knä eller korsar sig i tillbedjan.

Denna modell att bygga gudstjänst genom att olika gruppers deltagare gör och ger sin insats skulle kunna kallas för tårtmodellen. Om man nu måste följa trenden att fixa käcka namn och benämningar på allting. Självklart får man se till att inte några personer gör allting eller är med överallt. En uppgift åt var och en kan fungera som ledstjärna...

 

Med tanke på Ukraina och Iran betonar vi denna jul änglasångens bön eller proklamation:

Fred på jorden!

Välsignade helger tillönskas!

Trons försvarare behövs absolut

Växjös biskop Fredrik Modéus skrev den 20/12 en intressant och välformulerad artikel i DN som ett inlägg i en pågående debatt. Det mesta är klokt och välfunnet. En punkt lyftes fram i rubriken: Ingen behöver agera trons försvarare. I artikeln svarar rubriksättningen mot följande passage: Att ta emot befrielsen i att också längtan efter tro är tro. Att förstå att det vi kallar Gud alltid är större och att ingen behöver agera som trons försvarsadvokat.

I själva verket behövs trons försvarare, på den punkten är jag oense med Modéus. Inte så att vi behöver ta på oss själva att alltid försöka förklara att tron kan vara intellektuellt rimlig och hederlig. Men genom århundraden har trons försvarare, de så kallade apologeterna, gjort betydande och bestående insatser.

Även i vår tid har kyrkan och tron dragit nytta av trons försvarare. Tänk t ex på Alister McGrath som gick i svaromål när Richard Dawkins gick till storms mot kristen tro. McGraths böcker har utöver syftet att försvara tron blivit sällsynt fina introduktioner till kristen tro, både för trons nybörjare som mycket erfarna vandrare på trons väg. Även Martin Luthers kyrkokritik var ett försvar för en kristen tro som inte färgats av makt och egenintressen.

Trons försvar kan låta som ett hinder för öppet samtal och dialog, men behöver inte alls bli det. De kan samexistera med den öppna inbjudan att möta människor med nyfikenhet för deras upplevelser och trosföreställningar. 

Även i den tid då okunskap om kristen tro öppnar nya dörrar för möten och gemenskap behövs den kämpande kyrkan både mot trons belackare och den i världen grasserande och förfärliga ondskan. Ecclesia militans kan inte tillåtas att nedrusta för att kulturklimatet nu rymmer nyfikenhet på tro och tro. Och även den mötes- och samtalsinriktade har uppdraget att bära vittnesbörd. Det får vi inte glömma...

Julkort av Helge Artelius

Helge Artelius julkort har en speciell plats i mitt hjärta. Nyligen ropade jag in en akvarell av hans hand föreställande en klockare som står bredvid en kyrkklocka och håller klockrepet i handen. Letar fortfarande på nätet för att se om även detta konstverk blev ett julkort. Om du inte känner igen detta kort ovan, eller Artelius stil, så kolla själv på nätet. Här t. ex.

Julkortet här ovan är speciellt, som en dubbelexponering. En flykting med sin mor. Hon blickar mot solen som markerar hopp och framtid. Barnet har en Röda kors-vante. Samtidigt kan man upptäcka Josef i bakgrunden och då blir kvinnan Maria och barnet blir Jesus. Så fint, tycker jag. Snart dags att önska GOD JUL! Detta mitt inlägg får bli en sådan tidig julhälsning!!

 

Energisnålt och kvickt.

Elstödet, som inte kom fram i år, ska inte SJ ta hand om. Skulle det ha blivit ett kontantstöd hade det kanske blivit som på det gamla vykortet. Några säckar har sprungit läck som en påminnelse om att det alltid rinner iväg pengar till alla möjliga utgifter när pengar ska distribueras till ofattbart många. Informationskampanjer, påminnelser, porto, personal etc etc. Vagnarna är inte bara fyllda med pengasäckar utan gigantiska fyrklöver. Med sådana i bagaget finns hopp om tur och lycka. Men då behövs det något helt annat än pengar, om jag ska vara ärlig.

Försäkringskassan ska leverera pengar till folket. Märkligt nog kan den som förbrukar mest få mest. Det låter i och för sig rimligt, men tänker man på att det kan subventionera även onödig konsumtion av el blir det knepigare. Vi som inte har en bubbel- eller swimmingpool kan då avundsjukt tänka att stödet borde sett annorlunda ut. Men hur vet inte jag. Svårt lär det vara att mejsla ut rättvisa modeller som även kan fungera praktiskt...

Några miljoner kunde ha avsatts för en landsomfattande elsparkampanj. Tycker jag utan att veta om någon gjort det. Det kommunala bostadsbolaget ABK i Kristianstad har tagit täten i roliga idéer. Där, berättar TT, skickar man ut tidsinställda vattentäta timglas som ska hjälpa hyresgästerna att bara duscha i 4 minuter. Med i försändelsen lär finnas en påminnelse om att man kan duscha snabbare (kortare tid). Ett tips från mig är att bara använda kallt vatten som inte behöver värmas upp. Energisnålt och kvickt!

Ska Lucias ursprung suddas bort och ut?

Dagen för Luciafirandet passar det mig att lägga ut några Luciavykort. Särskilt som det talats om här och där att tvätta Luciafirandet rent från religion (i detta fall kristen tro) eftersom Lucia i alla fall är ett helgon. Tanken är att ju mer utsuddad en sed blir desto fler kan stämma in och vara med. 

Oavsett om svenskt luciafirande är av sekulärt ursprung så hindrar det inte att kopplingen finns och har vuxit sig något starkare till martyren Lucia. Det tycks reta att Lucia är en tidig kristen martyr, sådant ska vi inte alls minnas...

Lucian på vykortet saknar martyriets röda band om midjan. Här betonas uppgiften att komma med morgonkaffe och lussebullar. Melodislingan i nederkant är inledningen på sången Sankta (dvs heliga!) Lucia... På kortet går Lucia utomhus när det snöar. Blåsten får lågorna att fladdra och ljusen ryker så smått. Imponerande är den långa fläta som hålls fast under armen.

Nedan dyker en annan Lucia upp som går med raska steg också här med kaffebricka och lussebullar. Tydligen ska en Lucia behöva vandra utomhus för att ta sig dit hon ska. I den kalla decembergryningen.

Nog ser det ut som Betlehemsstjärnan redan strålar klar på himlavalvet. Ljusen på hjässan är röda vilket sällan har setts. Fick månne färgen röd vara med för att koppla Lucia till martyriet?

Av den påtryckta hälsningen räknar konstnären in luciafirandet i Jul- och Nyårshelgsfirandet. På så sätt kan kortets användbarhet öka och det blir enklare att sända kortet när som heslt inför helgerna. Att sända en luciahälsning med posten bara kring den 13 december blir alltför begränsat, det kan man förstå. Notera att ljusen inte ryker vilket däremot det heta kaffet tillåts göra.

En udda detalj är de grön vecken på Lucias skjorta, själva formen på särken liknar en kyrkans röklin om man bortser från ärmen. På röklin är ärmarna längst ut både rejält hängande och utdragna.

Till slut dyker så ännu en Lucia upp. Även här är det en God Jul och Ett Gott Nytt År som tillönskas. Märk hur Lucia betraktar Dig som nu ser på kortet. En slags kontakt uppnås. Tre blonda Lucior. Hm...

Ibland har luciafirandet i Sveriges Television kompletterats med grupper eller soloartister som om inte körerna själva skulle kunna bära sångstunden. Denna brist på tillit är förmodligen släkt med lusten att tunna ut och sudda bort kopplingen till kyrkans Sankta Lucia.

Glad Lucia på Er!

Vart går biståndet, egentligen?

 Den 8 november publicerades en övergripande och kritisk kommentar till det ändrade svenska biståndet. Där ifrågasattes bland annat att biståndet i högre utsträckning skalla användas för migrationspolitiska åtgärder samt att allt mer styrs mot Ukraina samtidigt som världens nöd är skriande på många andra håll. Senare har det framgått att biståndsbudgeten i högre grad ska kopplas till företag och deras åtgärder!

Kritiken mot det slopade 1-procentsmålet har varit hård även om man på Sidas hemsida ännu skriver som om 1-procentsmålet ännu gällde: "Sveriges totala bistånd motsvarar cirka en procent av bruttonationalinkomsten (BNI)."

Biståndet är särskilt laddat eftersom det är institutionaliserad medmänsklighet avsett för de mest drabbade och utsatta i vår värld. Även för den som sällan eller aldrig ger till insamlingar så ger det faktum att biståndet behållits på 1 procent av BNI en känsla av tillfredsställelse, vi i vårt samhälle är beredda att gå före och visa vägen av solidaritet och medmänsklighet! Vi delar med oss, generöst. 

När den nya regeringen slirar på biståndets storlek och inriktning är det synnerligen allvarligt. 56 miljarder i 3 år till internationellt bistånd låter mycket, men behoven är oändliga och varje inskränkning ger allvarliga konsekvenser. Visst finns det anledning att se över och arbeta igenom biståndet, dess former och ändamål. Men det borde inte omedelbart leda till att biståndet används för att skapa ett reformutrymme inom vårt lands gränser. Istället kunde fler internationella projekt kunnat få stöd.

Många är vi som i fortsättningen kommer att följa biståndsfrågorna noga och kritiskt. Vi är redan upprörda och ifrågasätter de beslutade förändringarna eftersom biståndet i högre grad kommer att används för utgifter som borde kunna finansieras på annat sätt! Vart går biståndet egentligen, kommer vi att fråga!

När de skulle agera

Nästan 2 veckor tar det för influensavaccinet att "kicka in". Informationen hittade jag på nätet. Därför blev det till att avstå från högmässan i Olaus Petri kyrka även denna söndag. En ersättning fick ärkebiskopsmottagandet i Uppsala domkyrka bli. En god ärkebiskoplig predikan med stark förankring i bibliskt evangeliskt material fick vi oss till dels. Annars var TV:s inslag med uppmaningar till vår nyblivne äb uppmuntrande. DN:s kulturchef  Björn Wiman var särskilt uppfordrande när han önskade få höra kyrkans språk talat, det som omvärlden fnissat åt, men nu behövde höra!

TV-sändningen var väl genomförd, enda störningen var väl den fjärrstyrda kameran bakom altaret som onödigt dök upp när den letade efter position. Sådant är ändå adiafora i gudstjänstens sammanhang. Det märktes att deltagarne fått öva eftersom de var på sina i förväg bestämda platser när de skulle agera, be eller läsa. 

Letar i min Bibel efter sjukdomar som skulle kunna likna mina, men hittar naturligtvis inget. Besatthet eller blödningar är inte direkt det jag lider av, nu i alla fall. Som tur är har alltfler fundamentalister insett att de behöver söka medicinsk hjälp när kroppen och ibland själen far illa. Snart nog inga nöjer sig med att bönfalla om helbrägdagörelse, dvs totalt momentant tillfrisknande. Inte för att det skadar att be utan för att sjukdom är ofta något synnerligen komplicerat. Erfarenhet och vetenskaplig insikt kan behövas för ett läkande som består. 

Ibland hjälper vare sig bön eller medicinsk expertis, det är den bistra sanningen. Ingen kan övertyga mig om att det uteblivna tillfrisknandet i så fall skulle bero på slapphet och bristande uthållighet i bönen. Särskilt som många människor även i den svåra sjukdomen är burna av andras böner. Ibland uteblir hälsan, När det sker behövs andras närhet och engagemang, påtaglig medmänsklighet. Sitt en stund vid någons sida, skriv en rad, och när det görs skadar det i alla fall inte att också tala med vår Herre...

Om ändå...

En ny grådag då inget blått skymtar på himlen. Förvillande lik gårdagen. Dagar då det är enklast att stanna inne, fast kroppen så väl behöver komma ut och röra på sig. Hälsan min är fortfarande inte som den borde. Ett dränage har jag, men 2 stomipåsar eftersom det läcker i ett gammalt hål när man spolar kaviteten i magen. 3 gånger om dagen. På tisdag blir det ny röntgenundersökning med kontrast. Eftersom min njurfunktion är urdålig har detta besök lagts på morgonen innan jag ska på dialys. Så får jag hjälp att bli av med kontrasten.

Njurmedicin vill att jag ska ha en fistel trots att förra försöket var misslyckat. Denna gång tog operationen 4,5 timmar p.g.a. att det blödde och ådrorna inte var alldeles medgörliga. Nu, två antibiotikakurer senare, väntar ett nytt ultraljud för att bedöma hur ådrorna utvecklats eftersom den blödning jag fick fortfarande finns kvar som en hård klump vid operationsstället. Tänk vad jag får vara med om. Vidunderligt...

Ibland får jag frågan om jag har hemtjänst och svarar nej, fastän jag har det. Utan livskamraten stode jag mig slätt! Hon sliter för att jag ska ha det bra. Det lilla jag förmår räcker inte långt. Bädda säng kan jag förstås och ibland fixa en frukost. Men att sköta ett hem kräver mer än så, det är den bistra sanningen... Tacksam är jag innerligt!

Ibland undrar jag vad dom som inte läser en tidning om morgonen gör? Här vandrar mina tankar över världen. Klimatfrågor dyker upp. Ska de verkligen avgöras i domstol? Ekonomi behandlas. En opinionsmätning visar hur sympatierna skiftat ganska dramatiskt till den rödgröna sidans förmån. I Kina börjar covidrestriktionerna krackelera. Och i Sverige sover tydligen ett antal agenter. Läkare blir utsatta för hot och på Engelska skolan ryker kjollängdsreglerna. Hur många alkoholannonser, vinannonser i själva verket, som tryckts i papperstidningen kan jag nästan inte räkna. Fler än 10 är de i alla fall... Dag efter dag ser det ut så. Vinflaskor och boxar om varandra.

Tanken far som en pingpongboll mellan ämnena. Som ett bevis för att världen ännu finns kvar och att den förmår engagera. Somligt mer än annat. Lusten att kunna gör något väsentligt för att ändra många märkliga historiska skeenden växer sig stark. Tänk på Ukraina. På Afrikas Horn svälter man. I Pakistan flyter människors liv bort. Om ändå... Om bara... 

Åter inlagd på sjukhus

Två slangar har jag haft in i magen för att få varansamlingar, sk abscesser, sköljda. Efterhand har infektionen klingat av och nyligen drogs det sista dränaget bort. Det hann förstås inte gå en vecka inna det inte höll. Söndagkväll åkte jag till akuten med hög feber. Fick en infart i benet, armarna är körda för stickövningar, så att antibiotikan skulle kunna börja bekämpa den infektion som vuxit fram. Om den sitter i magen eller bara ytligt skall avgöras i morgon den 8/9. Först kontraströntgen sedan dialys. Därefter åter till Infektionsavdelningen som denna gång fått härbärgera mig, dvs låta mig bo där och få vård.

Min journal börjar bli lika omfattande som Luthers samlade verk. Läkare som träffar på mig säger att de ska läsa på lite vilket ofta tar flera timmar bara för att få en hastig koll på vad det är för en lustig gubbe som landat i en säng nära dom. Isöndags mådde jag rejält illa. Idag är det bättre. Blodtrycket har stigit från ett övertryck på 80 el 81 till 124 alldeles nyss. Fick mig att tänka på hur lågtrycket på väderleksrapporterna kan trängas undan av ett måttligt högtryck.

Hela sjukdomsförloppet sedan operationen den 17 september förra året förskräcker när jag tänker närmare på saken. Som människa, dvs en tänkande varelse, borde jag kunna dra några enkla slutsatser för något som skulle kunna bli en sjukdomens teologi. Ja, vad vore vi väl om inte sjukdom fanns? Kampen mot det sjuka för det friska är oftast aldrig (vilken ordkombination) enkel eller okomplicerad. Fråga mig, jag vet. Berg och dalbana har det varit, livsfara och medgång, ljusa dagar och några mycket svärtade. Men vi kämpar på, professionen och jag som patient. Just den här envisas med att vilja vara ett delaktigt subjekt och inte någon man beslutar åt över huvudet på.

Påbjud kläder

 Klädseln för de som vid altaret leder kyrkans mässfirande vacklar här och där. Det är inte alldeles ovanligt att någon tar på sig en stola på sina personliga vardagskläder och på det sättet berövar mässan symboliska värden som att det inte främst är prästen som person som leder mässfirandet, utan Herren själv. Nog förstår jag att det kan finnas invändningar mot påbjudna regler för vilka kyrkliga plagg som ska brukas vid vilka gudstjänster. Icke desto mindre borde kyrkan upprätta en regel för vilka plagg som ska användas när! Särskilt som ordningarna är starkt påbjudna vore det klokt att se till att klädseln också samspelar med de olika uppgifterna.

Inre eller yttre bild och verklighet

Snart får Svenska kyrkan en ny ärkebiskop. Utfrågningen av kandidaterna har redan blivit omdebatterad efter valet av utfrågare. Märkligt att perspektivet utifrån tycks så oändligt mycket viktigare vid valet av utfrågare än att ha erfarenhet och kunskap från kyrkans insida. Än en gång blir bilden av kyrkan viktigare än det som är kyrkans dagliga liv.

Luthersk kyrkoteologi hade ingen framträdande roll i reformationen eftersom man var mera upptagen av vad kyrkan inte skulle vara. Kyrkokritiken handlade om övermäktig och övertung kyrkoledning, om påve och biskopar som tillskansat sig världslig makt, och om brister i läran. Än idag kan luthersk ecclesiologi visa sig svag eftersom den haft svårt att frigöra sig från det historiska arvet. Visserligen är folkkyrkotanken spridd, men sällan står den i samklang med folkkyrkoteologernas ursprungliga idéer.

Icke desto mindre finns det stora och gemensamma frågor som man över teologiska, och ideologiska, skiljelinjer inte kan ignorera. Mission och evangelisation i församlingarna är ett måste om inte gudstjänstavmagringen ska fortsätta. Kristen tro ska delas och spridas så att Kristus kan bli trodd, älskad och bekänd och livet kring ord och sakrament stärkt.

De flesta bekänner, ibland bakom lyckta dörrar, att storpastoratslösningarnarna inte var någon särskilt lyckad förändring. Inflytandet över de egna församlingarna urholkades och flyttades uppåt i hierarkin (!). Mängder av duktigt och engagerat kyrkfolk fick nöja sig med små samtal i de nya församlingsråden. Att de funnit sig så länge i denna kringskurna uppgift är förvånande, men å andra sidan har de inga direkta kanaler att agera igenom förutom kyrkopolitiska partier och grupper. En sådan kristens resa kan bli alltför lång för att vandras...

Nu har det hållit på...

 Torsdagen den 10 mars fick jag feber. Dvs över 38 grader. Vi åkte till akuten där jag fick stanna kvar från kl 17 till ca 03.15 då jag fick en säng på en avdelning. Ny kur med intravenös antibiotika påbörjades. Sänkan hade stigit till över 200! Dagen efter fick jag komma tillbaka till övre buk, kirurgavdelning 39. Det visade sig att mina bakterier hade blivit resistenta mot den antibiotika jag behandlades med och därför hade infektionen börjat leva loppan i magen igen.

En ny stent sattes in i pancreas och en pickline sattes in i ena armen för att man skulle kunna ge intravenöst antibiotika. Efter några dagar fick jag flytta hem igen på permission, men måste dagligen besöka sjukhuset för ny antibiotika. 

Allt gjordes för att det skulle bli lindrigt för mig. Så försöktes samkörning mellan dialysen och antibiotikadoserna. ännu funderas det på hur behandlingen ska gå till och lämpliga doser av olika preparat. Waranet (blodförtunning) sattes ut, dvs togs bort, när jag hamnade på sjukhuset igen och fragminsprutor blev alternativet 12.500 enheter. Hur det ska ut på sikt vet ingen än. 

Vissa dagar är jag orkelös och lite håg lös. Andra dagar är piggare med mera ork.

Nu har det hållit på i ett drygt halvår...

Hemma igen...

Tiden går. Efter 4 månader och en dryg vecka på sjukhus blev jag utskriven, detta märkliga skedde förra måndagen. Men utskrivningen är en sanning med modifikation. 3 gånger om dagen ska dränagen i magen sköljas, vilket tar sin rundliga tid. Två gånger i veckan besöker jag kirurgmottagningen. Dessa besök är tacksamt nog samordnade med dialysdagarna. På torsdag blir det ännu en kontraströntgen för att se det ser ut inne i magen. Så än gäller om min hälsa att den måste få tid, tid och ännu mera tid. Men, tänk så skönt det är att äntligen bo hemma igen och att få äta den egna maten! 

Bloggen däremot har blivit sorgligt eftersatt. Jag har varit ur ruljansen länge. Får se om jag kan ta mig samman och börja skriva igen. För mycket länge sedan insåg jag att bloggen är som en dagbok om högt och lågt, sådant man skriver och lägger i byrålådan. Ämnena skiftar, är höga och låga, men gäller oftast sådant som engagerar, skaver eller stör. Ett och annat glädjeämne har genom åren också fått plats.

Detta var dagens notering!

Korta noteringar

Beklagar än en gång att blogginläggen inte kommer såsom de brukade. Är hemma på permission från sjukhuset och vänder tillbaka luciamorgonen. Idag dialys, imorgon ett operativt ingrepp för att täppa till läkaget på min bukspottkörtel. På sjukhus inser man att det inte bara är jag som är där. Överallt människor med sjukdomar och svåra tillstånd. Kyrie eleison!

Uppfylls av tornadokatastrofen i Kentucky och omgivande stater. Som en bred jordfräs genom städer, landsbygd och byar. Bön blir det för oss på avstånd.

Förresten har min cykel blivit stulen. På en av de få ÖBO-gårdarna utan grindar! Inte för att jag för närvarande är särskilt cykelbenägen...

Nu är det bara några veckor kvar till de nya kyrkliga makthavarna tillträder. Må de få visdom och fylla av Helig Ande! Vem vet vad som skulle kunna hända då...?

 

Jag och kyrkan?

 Har inte mycket ork att skriva nu för tiden. Den mesta energin läggs på sjukhusbesök och den ännu vacklande hälsan. Intresset att vara kritiskt solidarisk eller solidariskt kritisk vad gäller Svenska kyrkan finns kvar men lusten och orken att läsa in sig på vad som händer och sker räcker inte riktigt till.

Men nog ber jag för vår Svenska kyrka ihärdigt och uthålligt. Kyrkans Herre kanske förbarmar sig och inspirera kyrkfolk att...

Just det! Där kan människor själva fylla i. Men bör tänka på att det är just Kyrkans Herre de talar med. Då får en del egna uppfattningar och idéer stå tillbaka, eller hur. Visst var det: ske Din vilja...

En kärleksfull skilsmässa?

 Det henliga avtalet i Örebro där kh Selin köptes ut trots att politikerna sa att han själv ville sluta och komma tillbaka hemåt västkusten. För det belönades hon med miljonbelopp och det grämer mig så här retroaktivt. Att jag aldrig kom på konsten att byta jobb och samtidigt bli belönad med nästan 2 miljoner förutom de sociala avgifterna och förstärkt pension. Hur lyckas en präst med det, att sko sig på vanligt folks kyrkoavgift? Något i detta är alldeles obegripligt.

Blev Örebro pastorat så otroligt glada för hennes skull att de i glädjeyran bestämde sig för slänga med ett par miljoner till resan och årslångt arbetsuppehåll? Men i det hemliga avtalet som väl berättar att kh Selin ska få en massa pengar, bara sådär, utan att det föreligger konflikt eller missnöje eller allvarliga problem finns inget om att när kh Selin tar nästa tjänst så bör det mesta av de ännu inte förbrukade glädjepengarna återbetalas. Eftersom avtalet är hemligt blir det svårt att ställa dem till svars som både beslutat och mörkat varför deras storstilade rekrytering fick sluta på dagen. En kärleksfull skilsmässa?

Någon som har resurser, tid och ork borde begära ut avtalet och överklaga när det inte tillhandahålls. Smussel och hemliga avtal för att dölja varför överdådiga avgångsvederlag betalas ut ska vi inte ha i Svenska kyrkan!

Kort notis

 Sjukdom har en förmåga att absorbera energi och kraft. Särskilt på sjukhus blir det en dans av provtagningar, födointag och andra undersökningar. Ronden är ett bra avbrott då det finns chans att ställa frågor och samtala om det som angripit mig och inte vill släppa. Men inte alla teorier har imponerat...

Läsa böcker har jag knappast orkat. En amerikansk deckare slank ner av bara farten eftersom den stod i en bokhylla utanför mitt rum. Michael Connelly var författaren, men titeln har jag redan glömt.

Nu åter till dialysen som håller mig på plats mellan 09.00 och 14.00. Där bjuds också på intravenös antibiotika... Ledsen att sjukdom ockuperar mig så att det tvingar bloggläsarna att också tänka på sjukdom och ohälsa. Fast jag vill inget hellre än att bli frisk och "återställd"!!

Det bara håller på.

Hindren i ens liv blir lätt att skriva om. En enkel förklaring till all sjukdomshistoria som hamnat på stillsam. Många bakslag har det blivit. Vid dialysen igår, ett nytt. Då tog man min snabbsänka (crp) vilken hade hoppat i väg uppåt igen. Stor aktivitet på min gamla avdelning som hade kontakt med infektion och njurläkarna innan det blev bestämt att ny intravenös antibiotika ska ges varje dag jag har dialys. Förhoppningsvis betyder det att infektionen äntligen kan besegras. Har hållit på med stark antibiotika sedan i september och ännu har det inte gett sig... Men jag får bo hemma vilket är så härligt. Egna kläder och egen säng. Och sällskap med den jag hållit av i över 50 år...

Det har blivit klent med kyrkan och med mässfirande. Nästan som eukaristisk fasta.

Samtalet som kom

 Måndag förmiddag ringde kirurgen från Huddinge och gav mig både en förklaring och en ursäkt för det uteblivna samtalet. Redan förklaringen räckte, och mer därtill, det blev lätt att förstå varför samtalet utan bestämd tid aldrig blev av då. Ingen skugga över Huddinge!

Jag är utskriven och hemskickad, men under regelbunden övervakning. Vi transplanterade och dialyserande varelserna är ett släkte för sig. Vår immunförsvar är nedrustat och vår motståndskraft upprätthålls mest av Per-Albinska överord om vår goda motståndskraft och vårt utomordentliga försvar. Det finns inte mycket att mobilisera heller. Varje dialys får jag stora sprutor som ska stimulera nybildningen av vita blodkroppar, vilka förutan man står sig slätt mot det mesta.

I bakgrunden gnager det i själen när jag tänker på Svenska kyrkan. Hur det nu kunde bli så. Eller har det möjligen nästan alltid varit så?

Bloggpaus och sjukhus

Långa upphehåll i bloggskrivandet har det blivit. Så lite det går att veta om kroppen och hälsan. Den 16 september åkte jag till Huddinge för en operation den 17:e. Efter en vecka återbördades jag till Universitetssjukhuset i Örebro. Där är jag alltjämt inskriven nu den 7 november. Har haft några dagars permission, men återvänt till sjukhussängen. Så gott som hela tiden behandlad med intravenös antibiotika.

Där på avdelningen tappar man lätt koncepterna. Dagarna är inrutade med provtagning, uppstigning, måltider, medicinering och ett antal ytterligare provtagningstillfällen, även kl 24.00, 03.00 och 04.00 kan proverna behöva tas...

I Huddinge operarae man bort den sk svansen på pancreas (buksottkörteln). Den började läcka efter ett tag och håller envist på. I fredags, den 5 nov, skulle jag få besked om vad de egentlige plockat bort och om det var malignt osv. Från Huddinge kom ett högtidligt brev:

"Du har fått en tid för telefonkontakt:

Fredag 5 november 2021 kl 10.30 till XX (läk)

Observera att tiden är ungefärlig. Vi ringer Dig någon gång under Förmiddagen, bokat datum.

Klockslaget är alltså inte den tid vi kommer att ringa upp Dig."

Glasklart? Men varför ange en tid om den inte gäller. Som extra pålägg skrivs att om jag "uteblir eller avbokar mindre än 24 timmar innan besöket, faktureras besöksavgiften enligt gällande taxa."

Hur det gick? Karolinska i Huddinge ringde aldrig.

Återgång till normalitet

 Tre veckor utan tidningsläsning och nyheter är en lång tid. Ändå är det förhållandevis enkelt att haka på efter en längre sjukhusvistelse eftersom ämnena i stort är alldeles desamma nu som då. En veckas kyrkomöte har kan man läsa just avslutats i väntan på sin fas två i november. Kyrkovalet blev ett försiktigt bakslag för de politiska grupperingarna förutom Vänstern i Svenska kyrkan som gick framåt. Undrar om det blir några små omvälvningar lokalt, förutsättningarna finns, och det vore logiskt att makten skiftar här och där.

Ägnar tiden åt att sova igen det jag missar om nätterna. Därtill blir det oengagerat TV-tittande då jag åtminstone sitter upprätt. Små vandringar runt lägenheten tillhör också dagprogrammet för ayy försöka återfinna förlorad muskelmassa, balans och styrka.

Kanksa drisar jag mig att åter öppna en bok och låta mig förtrollas av texternas magi...

3 veckor på sjukhus

Bloggen stillsam har genom åren blivit mindre renodlad. Här dyker privata och personliga frågor upp ibland, särskilt hälsorelaterade sådana, blandat med inlägg om kyrkan tro, organisation och mycket annat. Ett råd jag en gång fick för hur en ledarsida skulle skötas, där skulle det finnas utrymme för det mesta och inte bara ideologiska och principiella frågor utan även sådant som hörde till det egna livets erfarenheter, ofta är det enklare att relatera till de personliga erfarenheterna än till artiklar om kyrkostruktur, teologi och sådant.

Här har det inte skrivits en rad på ca 3 veckor. Den tiden har det tagit för mig att operera min bukspottkörtel (pancreas) i Huddinge och därefter har jag vårdats i Örebro för rehabilitering. Det har dykt upp bakslag som gjorde att man såg sig föranledd att operera mig akut en natt för att inget riktigt farligt skulle vara på gång, vilket man hade goda skäl att misstänka. Som tur var var teorin inte riktigt korrekt. Det förlängde sjukhusvistelse med några dagar, men fick mg att förstå på vilket allvar man tog min hälsa och mitt tillfrisknande!

I Huddinge fick jag dessutom vara med om en maratondialys när jag placerades på intensiven för 24 timmars oavbruten men skonsam dialys. Fylld av smärtstillande var det som att befinna sig i en film de gånger jag kom upp till ytan och tog intryck. En irrande vandring i dödsskuggans land där det mest talades främmande språk och udda grönklädda figurer rörde sig i omgivningarna. Genomgående har jag fått fantastisk vård och synnerligen god omsorg! Värme och omtanke har dessutom mött mig på alla håll och kanter! 

Ännu återstår mera återhämtning så att jag kan bli lika rörlig och aktiv efter som före operationen. Men snart så...

En dold sida av biskopsvalen

En sida av den politiserade kyrkan som sällan eller aldrig berörs gäller biskopsvalen. Vare sig det var före eller efter det att regeringen inte längre skulle utnämna biskopar (en av 3 föreslagna) utan kyrkostyrelsen skulle bekräfta den som vunnit biskopsvalet så har partierna varit aktiva. Särskilt betydelsefullt har det då vari att ha en partiapparat som kunnat bistå för att förmedla vilken kandidat partiet satsat på. Sällan har det lyckats att hemlighålla vem partiet valt att satsa på. Budskapet har gått runt i stiftet och nått förtroendevalda på församlingsnivå, ja till och med präster som varit engagerade i det stora partiet har tidigt fått kännedom om vilken kandidat som skulle lyftas fram.

I allt tal om 68-vänstern i Svenska kyrkan har detta glömts bort. Små grupper av sympatisörer med en radikal politisk vänster har aldrig nått några större framgångar. Det har partiväsendet sett till, det partiväsende som haft ett omfattande inflytande i kyrkans inre organisation, som t.ex. i biskopsvalen. I dessa val har socialdemokraterna ofta fungerat som "kungamakare".  Vid något tillfälle har frågan om blivande biskop lämnats öppen, men allt som oftast har det kampanjats för en bestämd biskopskandidat. Först och främst inom partiet, men även i kontakt med andra. 

Det fria valet har aktiva korporationer (partier, fackföreningar m fl) som agerar i bakgrunden, vilket inte är förbjudet, men som borde synliggöras istället för att ske bakom kulisserna. Särskilt transparent är det inte även om det inte heller sker totalt fördolt. Omvärlden vet om detta oftast ingenting.

Chefen fru Ingeborg på Öppet arkiv

På Örebro teater spelas nu Chefen fru Ingeborg av Hjälmar Bergman med manus från 1924. I och med att restriktionerna släpps finns det gott om biljetter att tillgå, så varför missa möjligheten att gå på teater och se ett gammalt stycke med stor relevans även i vår tid, snart 100 år senare.

Den som vill förbereda sig kan gå in på SvT Play och Öppet arkiv för att se TV-serien från 1990-talet Chefen fru Ingeborg i 4 avsnitt. Huvudrollen spelas av Mona Malm med många namnkunniga medspelare bl a Björn Kellman, Anders Ekborg och Jessica Zandén. Den som gillar Hjalmar Bergman kan dessutom fortfarande ta del av Markurells i Wadköping (med manus från 1919) med Edvin Adolphson i huvudrollen på Öppet arkiv.

Väl använda timmar anser jag. Så se efter själv...

Skillnad mellan politik och partipolitik

 En opolitisk kyrka i en privat sfär är en idealbild som kan dyka upp i spalter och debatt. Kyrkan ska inte blanda sig i hur landet styrs eller ibland inte ens ha synpunkter på enskilda ärenden där mänskliga rättigheter och humanism går förlorade. Utomordentligt intressant är att sådana tankar just dyker upp i partier som fortfarande drömmer om att styra Svenska kyrkan och se till att den inte blir en kraft som kan motverka partiintresset.

Att en kyrka har synpunkter på hur samhället styrs och organiseras är naturligt och självklart, vilket inte betyder att den vill tävla om makten i stat, region och kommun. Vissa politiska partier som har makt i stat, region och kommun däremot vill finnas i kyrkan för att styra den. Därmed riskerar kyrkans viktiga funktion som samhällskritiker att gå förlorad. Den står ju inte oberoende utan under inflytande av de krafter som åstadkommit det samhälle som behöver granskas och utifrån en kyrkas teologi och etiska ställningstaganden. Dessa ställningstaganden i en kyrka ska självfallet inte heller ha påverkats eller begränsats av de partipolitiska krafter som också skulle kunna drabbas av en fri kyrkas synpunkter.

Den självklara rågången mellan politiska partier och civilsamhället har i så gott som enbart Svenska kyrkans fall upphört att gälla. Där används alla möjliga argumentkrumbukter för att försvara denna inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Denna åsikt och slutsats brukar få kritik för att innebära att de enskilda politikerna som företräder partiet i kyrkan därmed får sin tro och sitt engagemang underkända, vilket är fantasi och påhitt. Deras tro är inte ifrågasatt eller kritiserad, det är det politiska PARTIVÄSENDET som kritiseras och bör upphöra. Låt kyrkan vara kyrka och politiska partier ägna sig åt att leda och styra i stat, region och kommun.

Promenader och glitter

Varannan dag promenerar jag till stadens sjukhus. På ryggen en ryggsäck och i händerna stavar. Denna minivandring är 2,5 kilometer. I slutet av den meningen kunde det naturligtvis stå antingen kort eller lång. För mig är den lång andra uppfattar så få kilometrar som uppvärmning. Hur som är det ett sätt att få fart på kroppen innan stillaliggandet i en sjukhussäng som varar 4 timmar. Lägg till tid för förberedelse och avslut så har jag tillbringat drygt 100 hela dygn på sjukhus sedan starten. Det sägs motsvara ett maratonlopp varje gång. Så jag behöver egentligen inte gå långa sträckor. Fast nog kostar det på, både för sjukvården och för mig. Jag som lyckligtvis fortfarande lever! Sådant kan jag meditera över när jag går.

Den första stora gatan jag passerar ligger mitt i staden. Där finns en rejäl korsning som solen ofta lyser upp. Det händer att jag liksom ser glittret på en sjö när vägbanorna ligger belysta och tomma. Poetiskt och vackert. Tills jag inser att det är metallen av dubbarna på dubbdäck som nötts av och förgyllt vägbanans asfalt. Att mikropartiklar av metall dansar i luften får jag för mig när jag går vidare. Med axlarna en aning mera slokande.

Indragen i stadens dynamik?

Staden - ett socialt konglomerat av människor som drivits samman av förhoppningar om bostad och arbete men också av tillgången på vård och omsorg såväl som ett större kulturutbud. Det återspeglas också i kyrkligt liv i städer där verksamhet och gudstjänstliv är större och mer varierat. Men de som bor i staden behöver samma närhet som det sociala nätverket på landet kan erbjuda och ingår därför i diverse kluster av medmänniskor beroende på intresse och fallenhet.

Sportutövare och idrottare för sig efter vars och ens egenart, ett rikt föreningsliv och många aktiva folkrörelser samlas inom stadens hank och stör. Även inom religionens sfär finns möjlighet att mera välja sin tillhörighet eftersom så många aktörer finns på plats. Däremot kan avståndet mellan de flesta människor och de verkliga och politiskt utsedda makthavarna bli skrämmande långt. Då är risken att politikerna blir dom till skillnad från oss andra. Där finns nog en av de många förklaringarna till att sk utanförskapsområden blir så problemfyllda, man saknar inflytande och delaktighet i större utsträckning än människor i mer välbeställda områden.

I vår stad växer nya stadsdelar fram med en obegriplig hastighet. Vilka ska bo där kan vi fråga oss, fast snart nog är de utsålda eller uthyrda. Undrar när föreningsmångfalden och de andra utbuden närmar sig dessa enorma bostadsområden. Blir det alls möjligt att  där känna sig indragen i stadens dynamik?

Frågorna samlas

Inte hjälper det, att stirra på tangentbordet som om det var därifrån idéer föddes. Bokstäverna är stumma innan en tänkande varelse låter dem dansa. Varför är det så svårt att få till det på papper, dvs i datorns ordbehandlingsprogram som vi sa förr i världen, och så lätt att bara bubbla på i vänners sällskap? Förresten är det många som kan pratat rejält i ett litet sällskap som hellre skulle falla ner i koma än att öppna munnen inför en större samling medmänniskor. Denna verbala skräck har fått åtskilliga tunghäftor att slå till.

Ändå finns det ämnen så det räcker i närmsta dagstidning. IS-kvinnor och barn på väg "hem". Betongproduktion i motsats till bevarande av grundvatten, mossor och lavar. Mer skatt på bilar som går igång på fossila bränslen. Ett kyrkoval på gång. Elsparkcyklar i drivor på städernas gator. Pandemin och vaccinationer. Texas sjukhus totalt överansträngda av covid. Hur många miljarders reformutrymme i en statsbudget kostar det för att vinna nästa val? Och varför är hela vår stad uppgrävd så att det är svårt at ta sig fram. Och Vita arkivet skulle man kanske tänka på, men varför att det ett sätt att binda folk till en bestämd begravningsbyråkedja? Ska det bli kalt och regn?