FRA misstänker alla utan skäl

FRA blir den nya dammsugaren som ska rota genom människors privatliv för att hitta de dold motiven och de onda gärningarna. Varje dag behandlas frågan i spalterna. Därmed kommer också sådant som bör vara fördolt och hemligt i dagen. Som många påpekat kan nu själavård på nätet bli omöjlig! Det som ska vara ett utbyte under absolut tystnadsplikt ges andra tillträde till. Illa!

Metoden är tydligen tänkt att vara en automatisk avscanning av all post där man ska kunna fånga misstänkta och avancerade ord och fakta. Undrar om de kan uppfånga ord som privat, förtroligt, for your eyes only? Eller uttryck som konfidentiellt, hemligt eller i största förtroende? Lösningen kan inte gärna bli att alla som vill kunna kommunicera utan storebrors öra måse återgå till fjäderpenna och bläckhorn. FRA kunde kanske spana på dem som det finns skäl att misstänka istället för att misstänka alla utan skäl.

Söndag kan man tänka

Den som ägnar söndagens högmässa en tanke har åtminstone tänkt på vilodagen.

Störst i nederlaget

Den som möter motgångar och nederlag växer säger man ju, så hur stort är då inte Sverige ikväll efter att Spanien på övertid vunnit med 2-1 i fotboll?!

Helst hade många av oss avstått den storheten bara fotbollslandslaget hade vunnit (eller åtminstone spelat oavgjort).

Det är som om dagen efter redan vore här.

Överkörd och omkörd i butiken

Kön sträcker sig runt kyldisken så några av oss måste gå runt den för att kunna köa. Just när vi kommit fram rör raden av väntande på sig och en kraftig dam kliver in i kön före oss. Snopet! Såg hon oss inte? Jo, hennes demonstrativt obekymrade sätt avslöjar. Hon har medvetet brutit sig in.

Väntan blir lång. Priser ska kollas och jag har varukorgen på golvet framför mig och tar i distraktion ner en chipsburk från en hylla och läser. När jag ställer tillbaka den har ännu en kvinna glidit in just framför mig ungefär som när tvåfilstrafik blir till en med hjälp av en blixtlåsteknik. Varannan släpps in. Men här finns inga två filer som ska gå samman. En fil och någon som tränger sig in utan hänsyn till oss som väntat länge.

Nästa gång blir det total och högljudd protest. Samhället rämnar ju när de grundläggande oskrivna överenskommelserna om hur man uppför sig negligeras. Ska vi behöva kämpa om platserna i en kassakö? Blir det så kommer jag att hävda att bristande köuppförande är ett hot inte bara mot det vardagliga livet utan mot samhället. Det hotfulla liger i att umgängesreglerna sätts ur spel. Ingen sammanhållning, inga gemensamma normer, var och en för sig, nu tvingas man att vara sig själv närmast.

Så blir det den starkes och den fräckes rätt som gäller också där i snabbköpet. Butiken, dennaa ministad blir en metafor för vårt gemensamma samhälle. Såsom i affären så ock på jorden.

Jaha, du är ett barn, gå och ställ dig sist. Jasså, du har rollator. Då får du vänta eftersom jag är mycket viktigare (och mera värdefull fattar du väl).Någonstans går väl en gräns... Och de affärer där man struntar i hur kunderna beter sig kommer jag inte att stödja som kund. Jag har tröttnat på fasonerna. Kanske kunde vi ta ut en trängselavgift. Ja vi som måste köa för länge kan ta ut en avgift av butken. Och den tränger sig före får betala våra varor, vi som står bakom och liksom blir överkörda.

Så trängs inte, utan ställ er i sist i kön. Inga gräddfiler för den som gör som han eller hon vill. Det är först i det himmelska sammanhanget som den siste ska bli den förste. Inte kan den principen väl redan nu gälla i matvarubutiken, eller hur!

Ska vi byta platser med varandra

Den förlorade sonen. Tänk så mycket man kan leta fram med bara några knapptryckningar på nätet. Om Bibelliknelsen i Lukasevangeliets 15 kapitel.

Man kan till och med hitta avhandlingar om liknelsen. Om
Vesa Ollilainens avhandling från Åbo Akademi kan man läsa: I avhandlingen studeras liknelsen om den förlorade sonen genom att dra nytta av denna senaste utveckling som skett inom Jesusforskningen. Detta innebär att försök att återskapa den ursprungliga formen granskas, liknelsens autenticitet utvärderas (med ett positivt utfall) och en tolkningsram utarbetats utifrån Jesus' förkunnelse om Guds rike. Jesus förkunnade att Guds rike, när den kommer, ger anledning till glädje. Guds rikes ankomst leder även till ett positionsbyte: de som ansåg sig ha en plats i riket hamnar utanför samtidigt som de som inte ansågs ha en plats i riket blir inbjudna. Detta byte och denna glädje är två teman som dyker upp i liknelsen om den förlorade sonen.

Vilsen och utsatt tror jag

Vilsen kanske jag har varit ibland, men jag har aldrig gått vilse, sa han uppkäftigt och styvnackat. Riktigt borta hade han alltså inte varit. Vi diskuterade strax efter högmässan om riskerna att gå bort sig i geografin, i det egna livet, i värld och mångfald. Han fick skylla sig själv, tyckte kamraten som aldrig själv villat bort sig.

Ändå tilhör det människans villkor att villa bort sig, att tappa bort målet, att sökande irra omkring. Den som inte har varit med om det har nog gått vilse i sina minnen!

Förlorad och återfunnen, löd överskriften i kyrkans textsamling i söndags, den ur vilken man läser i högmässorna. Evangelieboken kallad. Liknelsen om den förlorade sonen tillhör nu inte bara kyrkan som försöker hålla den levande eller de kristna kyrkornas professionella textutläggare. Den liknelsen tillhör världslitteraturen, tillhör läsare i världens alla folk. Här borde jag utlysa en tävling om vilka läsare, som utan att börja bläddra i sina dammiga (!) Biblar eller slå på nätet, vet i vilket av evangelierna liknelsen står att läsa. Vet Du? Om inte så är det dags att plocka fram den där boken...

Den handlar om en slarver eller upptäcksresande som tar ut ett förtida arv och ger sig iväg för att leva livet. Han går vilse i sitt eget liv, förlorar det han har av trygghet, välstånd, personligt nätverk. Sus och dus och hungersnöd.

Trots sitt stora misslyckande välkomnas han hem igen med överväldigande kärlek. Då visar det sig att den äldre brodern som stannat hemma för att arbeta också gått vilse i sin avundsjuka. Men faderns glädje över den förlorade sonen som kommit hem står stark. Vill man kan man läsa in den hemmavarnde äldre judendomen och den nya trons plats med omvända syndare som får förlåtelse. Vill man kan man läsa den psykologiskt utifrån enskilda öden eller som ett (norénskt?) familjedrama.

Åtskilliga bottnar i en kort berättelse. Min poäng är att vi mår väl av att fundera över vart vi är på väg. Vad händer när vi tappa fokus och villar bort oss? Finns förlåtelse för misstag och svek? Finns en andra chans för mig, för oss?

Om unga människor inte får läsa Bibeln ( de konfirmerar sig allt mindre och i skolan finns väl knappt några klassuppsättningar av Bibeln) var ska de finna denna tematik att brottas med? I dataspelen? På bloggen? Att de själva kommer att gå vilse och möta sorger och bedrövelser tillhör livet, frågan är hur de då kommer att vara rustade att hantera sådant. Med grundtillit? Enbart av egen kraft? Med tro?

Yngst och piggast

Dagens 60-åringar är unga och alerta och får många i femtioårsåldern att framstå som äldre.

Ny moské i Örebro

Tal 6/6 vid invigningen av Örebro Moské

Frid vare med Er! Salam aleikum! I vår heliga skrift, i Bibeln, skriver aposteln Paulus: överträffa varandra i ömsesidig aktning! Muslimer kan med sin gästfrihet oftast överträffa våra kyrkor. Idag är vi här för att visa aktning. Om vi överträffar varandra i aktning har vi lagt en grund för samtal och dialog.

Svenska kyrkan i Örebro lyckönskar Er till den nya Moskén! Som närmaste släktingar i tron och som ett av bokens folk känner vi samhörighet med Er. Idag på ett särskilt sätt då Er fromhet och Er bön fått ett nytt hem. Vi vet vad en kyrka betyder för oss och förstår därför Er glädje idag. Denna bönens plats bidrar till att bönen till Gud inte tystnar. Och i vår värld så fylld av motsättningar, hat och skiljemurar kan tron och bönen öka förståelsen och föra oss närmare varandra.

Vi hör samman i vårt gemensamma ansvar för världen och medmänniskan. Det Gud har skapat skall vi vårda och skydda var och en för sig. Varje människa har en sådan uppgift. Men framöver när vi lär känna varandra alltmer, och den ömsesidiga respekten ökar, kommer allt fler av oss att tillsammans verka för människors värde och rättigheter. För att Guds skapelse inte skall förstöras och skövlas.

Gulddrömmar och uttydning

Gulddrömmar landade i Schweiz, löd en rubrik i torsdagens SvD. Ett plan fullt v realistiska förhoppningar, skrev man, trots att det svenska fotbollslandslaget knappast imponerat i sina senaste matcher. Drömmar kan stå för så mycket orealistiskt. De är vävda (tydligen finns det någon slags drömtråd om man ska tro bildspråket) av bräckliga och orealistiska förväntningar. Drömmarna pekar alltid framåt mot stora prestationer, kärlek, karriär och framgång. Ingen drömmer om att bli sist i gruppspelet eller om att man ska bryta benet.

Av någon anledning fanns det mer om drömmar i SvD. Ett uppsamlingsavsnitt under Idag handlade om drömmar. Rubriken var ett citat: ”Drömmarna en källa till ett rikare inre liv”. I ingressen visar man på hur olika uppfattningar som finns om drömmar. De kan vara en vägvisare till det undermedvetna. De kan också förstås som en biologisk process där hjärnan rensar närminnet. Drömmar under sömn är inte lika vakendrömmarna. De är ganska ofta kryptiska och verkar innehålla symboliskt material. Drömtydning har därför alltid lockat. Redan tidigt i Gamla testamentet tyds Faraos symboliska drömmar av Josef. Läsvärd berättelse!

Men drömmarna i SvD fortsatte in i en annons för det i Sverige ganska nya företaget Media Markt.

I annonsen kunde man läsa: Förverkliga dina EM-drömmar bland 48 000 olika produkter. Jo, jag tackar! Bland alla prylar finns en EM-dröm fördold. Redan där bör man ge upp. Ha-begäret paras med förhoppningar om fotbollsframgångar. Längtan plus teknikprylar öppnar alltså möjligheter för att drömmar ska gå uppfyllelse? Jag tror jag drömmer...

Mogenhet och fylla

Efter mogenhetsexamen (studentexamen) på förmiddagen blev det fylla och bråk till natten.

Bloggen en byrå att glutta i

Bloggen är som en stor byrå - där lägger man sådant man skrivit som man tror ska förändra världen. Faktum är att det bästa ofta hade varit om det stannat i en alldeles vanlig gammal byrålåda.

Bloggen som byrå har samtidigt sina egenheter. Här kan man se hur många som gluttat och hur länge. Nu kan vara och en av oss ägna sig åt samma frågor som den stora tidingsredaktionen. Hur ska man få upplagesiffrorna att öka, vad vill folk läsa, hur erbjuder man bäst sina artiklar och kommentarer?

Mer än så skriver jag nog inte nu. På den dryga minut medelläsaren tillbringar på den här eminenta bloggen blir det väl lagom, tänker jag, och skjuter eftertänksamt igen min offentliga byrålåda.

Efter uppgången försvann läsarna igen

Bara för några dagar sedan fick jag 185 besök på denna sida. Nu berättar besöksmätarna som mitt Google-konto håller mig med att färre än på länge vill läsa vad som skrivs här. Den 30/5 185 besök, den 31/5 59 besök, den 1/6 34 besök, den 2/6 28 och den 3/6 gick det upp markant till 30 besökare. Genomsnittstiden på besöket är 1 minut och 16 sekunder. Så mina läsare är ena hejare på att läsa snabbt (tröstar jag mig med).

Men realistiskt och handen på hjärtat ärligt? Ett kort inlägg hinns med och möjligen någon rubrik därtill. Men ett långt inlägg på 3-4 000 tecken? Aldrig.

Kanske borde jag skriva om trädgårdsskötsel och inte om värderingar och tro. Åtminstone tror jag själv att det är vad jag skriver mest om. När jag var publicist för många år sedan blev redaktionen ganska nedslagen när en Orvesto-undersökning (de heter så när man tar reda på allt som läsarna vill). Den kyrkliga tidningen hade bort handla om hushållstips, trädgårdsskötsel och hälsa! Gissa om redaktionen blev fundersam och något oroad. Här arbetade man skickligt och berömvärt med ambition att skapa en aktiv och medveten kyrklig nyhetstidning som lyfte fram livsåskådning och som i varje nummer erbjöd delade mänskliga erfarenheter... Och så ville prenumeranterna läsa om pelargoner, thésorter och åderbråck! Det var frestande att till ett kommande nummer byta inriktning. Men så lyfte vi blicken mot våra höga ideal och kämpade vidare i snålblåst och motvind.

Flash back kallas visst den erfarenhet besöksstatistiken gav mig. Som genom ett blixtnedslag återupprepas en tidigare situation eller händelse. Man förs tillbaka till då, genom det som händer nu. Till Dig som ändå orkar läsa: än har jag inte givit upp tron att även dessa små läsestycken inte är förgäves utan någonstans landar hos någon som blir berörd. Om inte annat får jag väl gömma dem i någon av mina många överfulla byrålådor.

Svart bälte för kramar

Den som kramar vänner varmt och innerligt kan få svart bälte i kamraté.

(Men egentligen heter väl grenen Krama té!)

Beredskapen att rusta ner är god

Heja professor Kallenberg och överste Lyth! Har vi fastnat i ett inrikespolitiskt konsensusträsk där alla ifrågasättanden framstår som hot, undrar de i dagens Svenska dagbladet på Brännpunkt. Och visst har de rätt när de talar om att hushålla med begränsade resurser. De fortsätter: Det närmast obefintliga skyddet av svenskt territorium har blivit ett problem för våra grannar, och detta märkligt nog redan innan det har blivit ett problem för oss själva. Alltså: dags för omprövning.

Viserligen menar de att vi måste ompröva från det globala till det nordiska - och däri ligger förstås både en god insikt men även en mer isolationistisk hållning. Nämligen att om våra styrkor formeras utifrån lämplighet i Tchad, Afghanistan eller Västbanken är risken stor att de inte alls förmår försvara Sverige. Samtidigt är det av betydelse att svenska militärer får internationella erfarenheter och inte bara framträder inskränkt provinsiellt och kurbitsdekorerade.

De militära hoten är kanske inte för stunden påtagligt stora. Men det behövs inte mycket instabilitet i omvärlden för att situationen ska te sig annorlunda. Flyktingströmmarna kan bli mångdubbelt stora, murarna mellan väst och öst, syd och nord (fattiga och rika) är inte beständiga. Där kan mycket ske för att problem uppstår.

Terrorism och extrem nationalism parat med olika etniska och nationella särintressen är faktorer som vi måste kunna möta om de kommer oss nära. Och det kan hända förr än vi tror. Dagens försvarspolitik är godtroget pre Per-Albinsk. Övertron på människans godhet leder fel i försvarspolitiken som på så många andra områden. Realism talar för att man måste räkna med hat, ondska och hänsynslös vinningslystnad och våldsamt maktbegär. Men här rustar vi ner och låtsas inför en häpen omvärld att: vår beredskap är god.

Det är som andfåglarna som till synes obekymrat fortsätter att simma runt när rovfågelsehotet inta längre är en illusion. Till och med när allt är förlorat dyker och simmar de som om allt vore gott och väl...

Svensk beredskap uttyds att rusta ner och lämna stora delar av Sverige utan egentligt försvar. God kan man väl inte kalla den beredskapen. Nu måste fler och mångas röster höras. Hela Sverige ska med, kunde man kanska försiktigtvis säga?

Att lämna synden

Jag drog mig till minnes att jag någonstans läst berättelsen om munken och kvinnan som Martin Garlöv häromdagen nämnde i sitt inlägg om Anna-Karin Hammar och zenmunkarna. Så kom jag ihåg. Det var i The Song of The Bird, av Anthony de Mello.
Där är den kortfattad och stingent och de sista två tredjedelarna lyder (i min egenhändiga översättning från engelskan)
Två Bhuddistmunkar, på väg till sitt kloster mötte en ofantligt skön kvinna vid flodstranden. Liksom munkarna önskade hon att komma över floden, men vattnet var för högt. Så en av munkarna lyfte henne och bar henne på sin rygg över vattnet.

Munkens kamrat var alldeles förfärad. I två timmar läxade han upp den andre munken för han struntat i regeln: hade han glömt att han var munk? Hur vågade han röra en kvinna? Och ännu värre, bära henne över floden? Vad skulle människor säga? Skulle inte detta dra skam över deras religion? Och så vidare.

Den felande munken lystnad tålmodigt till den ständigt pågående predikan. Till sist tag han till orda: "Broder, Jag lämnade kvinnan vid floden. Bär Du ännu på henne?

de Mello fortsätter med en liten kommentar: Den arabiske mystikern Abu Hassan Bushanja säger: "Den syndiga handlingen är mycket mindre skadlig än begäret och att man tänker på det. Det är en sak för kroppen att dras in i en vällustig handling i ögonblicket, och en helt annan sak för hjärta och hjärna att oavbrutet tugga på det.

Varje gång jag tuggar på andras synder, misstänker jag att själva tuggande ger mig mer än syndandet ger syndaren!

Något ligger det i det...

Påvert hemma

När jag växte upp hade vi det påvert, råkade han säga vid en presentation och det var då ryktena började om att han var katolik.

Vi trivs bäst i andras sällskap

Citat ur predikan på ordrik

Frågan som är en uppmaning: Följ med!
Vi vill vara tillsammans
vi vill göra och uppleva saker gemensamt
Men vi har nästan alltid motfrågor
- Vart då? Vart ska vi?
Fotvandra i fjällen, hoppa fallskärm,
flyga ballong, klättra i berg eller
äsch, vi dricker en kopp thé.

Den senaste veckan har man frågat:
Du kan väl följa med…
Vart då?
Till Riseberga,
till gudstjänsten så klart!!

Denna ljuva sommardag förstår vi
varför många med Ulf Lundell
trivs bäst i öppna landskap
Vi ser oss omkring och njuter
av det öppna, av vind och vidd
Guds godhets rikedom slösas

Människan är ett sällskapsdjur
en social varelse som
har svårt att leva enbart av skönhet
Vi behöver samhörighet och gemenskap
Och hur trevliga öppna landskap än är
så sjunger vi oftare samhörighetens lov:
jag trivs bäst i andras sällskap!

Allmän snällhet räcker inte för de äldre

Hur ska det bli för oss när vi blir gamla? (Will you still need me, will you still feed me, when I´m 64?) Thorbjörn Larsson som utreder äldreomsorgen lägger I en artikel I dagens DN stor vikt vid arbetet med värdegrund. Om man har goda värderingar i botten borde det leda till att man i arbetet t ex med de äldre förhåller sig på ett gott sätt och behandlar dem man arbetar med på ett respektfullt sätt.

En värdegrund kan inte sväva i tomma intet. Den förutsätter något som värdena vilar på och springer ur. En livsåskådning, ideologier och trosövertygelser fungerar ofta som värdemotorer. Särskilt religion, tro och trossamfund har en verklighetsuppfattning som understöder och genererar goda värden. Men om sådant trängs undan riskerar värdena också att försvagas – det finns ingen riktigt stark drivkraft bakom som kan hålla värdena vid liv.

Människosynen är viktig i arbetet med medmänniskor. Det räcker inte att vara allmänt hygglig eller snäll – även när ett arbete blir tungt med besvärliga relationer ska människosynen kunna bära. Där betyder det mycket hur man befäster föreställningen om varje människas värde och värdighet. När tron förlägger värdet i Gud, dvs utanför det vi har kontroll över, och dessutom ser något av Gud även i den människa som är krävande och besvärlig, blir det till en föreställning som inte bara beror på något personligt tyckande att vi ska behandla varandra väl. Det blir en integrerad del i en livshållning. Det talar för att kyrkor och trossamfund borde kunna bli mer aktiva i att bygga och driva institutioner för äldre.

Bristerna i äldreomsorgen är stora, betonar Thorbjörn Larsson och dömer ut de kollektiva lösningarna som inte tar hänsyn till person och individ. Det vet varje vuxen som haft en nära anhörig äldrevården. Men det finns också som Larsson visar åtskilliga mycket goda exempel. Det vet somliga av oss också.

Men när samhällets stöd till äldre i hemmen leder till att horder av anonyma personer avlöser varandra dag som natt brister det i respekt och omsorg. Hur skall en person som börjar få svårt att minnas veta vem som var där sist när man inte har tillgång till namn eller ens fått en lista med foton på vilka de ständiga besökarna i det egna hemmet är? Det borde vara förbjudet att sätta in anonyma team med 10-12 personer som folkvandrar över en gammal människas tröskel. Har vi krav på att få träffa samma läkare för att få viss trygghet vid återupprepade besök – så vore samma hållning i hemtjänst vara en självklarhet. Just för att närhet och god relation ska finnas, för att respekt och hänsyn till människans värde och värdighet ska tas.

Ingen ska behöva bli behandlad som en kropp utan integritet, själsliv eller intressen! Vi är många som instämmer med Thorbjörn Larssons slutsats. Den kvalitet han efterlyser borde vara självklar. Utgår vi från oss själva, vad vi skulle vilja ha, finns inga tvivel på att mycket måste förändras. 40-talisterna kommer inte att tigande ta emot förnedring eller acceptera att leva utan värdighet. Rollings Stones- och Beatlesgenerationerna drar snart in på hemmen! Så upp med förslagslådor, fram för dialog med de anhöriga och de äldre själva, öppna möten om äldreomsorgen och en ny lyhördhet för människors önskemål och behov.

För att en gammal människa ska få vad hon behöver måste det få finnas tillräckligt med personal som har tid. Tid att vara tillsammans och tid att göra saker, utflykter och aktiviteter. Många äldre har svårt att göra sina röster hörda – alla anhöriga som kämpar för att få till det för sina äldre borde höja rösterna. Borde tala för sina gamla och deras behov. Thorbjörn Larsson gör det av artikeln i DN att döma.

Äldreomsorg, Thorbjörn Larsson, Äldre, Hemtjänsten, Svenska kyrkan

Har Ulf Ekman och Livets Ord blivit omvända?

Tidningen Dagen behandlar för närvarande frågan om Livets Ord. Frågor väcks om Ekmans och trosrörelsens uppfattningar. Står Ulf Ekmans omvärderingar för en ny teologisk inriktning inom Livets Ord? Eller handlar det om en omsvängning utan en uppgörelse med det man i så fall lämnar eller redan har lämnat? Hur lättvindigt kan man överge tidigare ståndpunkter och plötsligt hävda en ny? I Livets Ords korta historia och i andra trosrörelsesammanhang har kritken var massiv men även kritiken mot kritiker har stundtals varit onådig.

Det kan vara på sin plats att dels erinra om sådant man i trosrörelsen faktiskt trott och förkunnat som det vore nödvändigt att göra upp med genom att visa vilka argument som övertygat om att tidigare ståndpunkter kan man inte stå för. Varför ska man behöva göra en sådan redovisning? Just för att tonläget och den tidigare fullständigt kompromisslösa propaganderandet av Hagins teologi måste få ett anständigt avslut.

Teologiskt har man stått för Kenneth E. Hagins förkunnelse rakt av så som den t ex framställts i Den troendes auktoritet (sv översättning 1987) eller i Rätt och fel tänkande (1984), The name of Jesus (1981) eller i Bible Answers to Man´s Questions on DEMONS (1983). Skrifter som får kristna i andra samfund att tvivla på om de där kan känna igen och se den apostoliska tron.

Rhema Bible Training Center är den skola som tränat och influerat en rad av de framgångstroende förkunnarna i Sverige. Strategin har varit att man skulle ”ta nationer” för Gud och i förlängningen har man anat tankar på teokratiskt samhällssystem. En metod för att nå framgång har varit upprättandet av Bibelskolor.

Kritiker har under åren fått veta t ex att: "Det finns också religiösa andemakter som arbetar genom människor i ansvarsställning inom kyrkor och samfund. Ibland värnar de om ´den rätta läran´, ibland är de hånfullt liberalteologiska. Men de bekämpar alltid sant andligt liv, frihet i Anden och förkunnelsen av det bibliska evangeliet" (Krister Holmström, Trons Värld No 2, 1992). Demoniseringen av kritik och kritiker handlade om att avvisa invändningar som orimliga och onda.

Torbjörn Swartling (Trosrörelsen – en personlig erfarenhet, 1988) nämner utifrån egen erfarenhet att kritiken mot budskapet av predikanterna sagts komma från djävulen vilket gör att man dövar sin öppenhet för kritik. Och detta var ett av de sektdrag som Livets Ord utmärktes av – bristen på öppenhet och dialog med omvärlden. Tankereformeringen fanns som teknik och avskärmningen och utestängandet av intryck från omvärlden. Han skriver: ”Man utlovar fysisk eller psykisk sjukdom, olycka och död för den som kritiserar eller går emot Gud.”

Det man stängde ute var synpunkter och påståenden som t ex fanns i böcker som Varför är trosförkunnelsen farlig av Hans Lindholm och Fredrik Brosché (1986) som lyfte fram att trosrörelsen var långt mindre biblisk än den gav sig ut för, Vad ska man tro egentligen av Hans Johansson (1989) som ville värna människors andliga hälsa, Framgångsteologin – svärmeri eller väckelse av António Barbosa da Silva (1988) där författaren behandlar och diskuterar en lång rad överdrifter och ytterligheter.

Gudsbilden var, märkligt nog, rationalistisk genom förnuftsliknande resonemang om hur allt gott hör ihop med Gud och allt som tycks ont härleds till Djävulen. ”Människan bestämmer kriterierna för Guds handlande. Hon förfogar över Gud, kan nästan manipulera honom. Det blir ingen fördoldhet kvar i Guds väsen” (Lindholm/Brosché). Gud blir sina egna reglers fånge. Lester Sumrall (Abraham – tro under attack, 1986) ställer Gud inför hans löften och så att de måste uppfyllas. Och Hagins bön handlar om att begära sina rättigheter. Han menar t ex att Petrus inte bad för den lame i Apg 3:6 utan att han krävde att den lame skulle helas. I Den troendes auktoritet hävdas detta sätt att förhålla sig till Gud – begära och kräva, inte be.

Synen på världen och skapelsen var djupt pessimistisk. Skapelsen var ursprunglig men sedan hade Djävulen tagit herraväldet i världen och Gud fick sin tillflykt i människors ande. Allting blev antingen Guds verk eller attacker från Djävulen! En mycket svart-vit förkunnelse. Och Barbosa da Silva ansåg i sina studier att ”framgångsteologin förringar Gud och förhärligar människan”, vilket kan överraska eftersom bilden man i trosrörelsen velat framhäva sett helt annorlunda ut. Guds godhet blev nästan utbytbar mot Guds användbarhet och nytta för människan att nå framgång och förhärligande.

Kristologin i Livets Ord färgades och genomsyrades av uppfattningen att Jesus dog andligen (Jesus died spiritually, JDS) Det som upprörde kritikerna var påståendet att Jesus skulle ha iklätt sig Satans natur, ha blivit ett med honom och därför behövt pånyttfödas i sin ande likt varje människa. Försoningsverket flyttas från korset till dödsriket (helvetet dit Jesu ande och själ gick) och himlen där Gud måste ta ett nytt initiativ att göra Jesus pånyttfödd. Man framställer det som att Jesus smakade död - andlig död - för varje människa. Och att Synd är mer än en fysisk handling; det är en andlig handling.

Så här kan denna märkliga teologi formuleras: Han blev vad vi var, för att vi skulle kunna bli vad Han är. Jesus blev synd. Hans ande var skild från Gud. Och han steg ned i helvetet i vårt ställe…
Kan Gud vid något enda tillfälle vara ett med Djävulen, vara ond? Kan Gud upphöra att vara Gud. Heresi, utropade kritikerna. Försoningsläran är i trosrörelsen helt förvriden och har gått vilse, menade man. Och inkarnationen förvrängs, kunde de fortsätta utan att egentligen få några meningsfulla svar.

Syftet med JDS-läran var att öppna för människans gudomliggörande. Människor kunde och skulle ikläda sig Jesu auktoritet och makt. Tanken var inte så avlägsen att vi alla vore frälsare (Parakyrkligt). Hagins uppfattning var att Jesus efter sin himmelsfärd inte finns på jorden utan i himlen. Församlingen som måste leva på jorden, de sanna kristna, övertar genom delegation all Jesu makt och andliga kraft.

Människosynen i trosrörelsen ledde också till en förvrängd syn på sjukdom och lidande. Av kropp själ och ande gjorde man en hierarki där människans verkliga vara är ”anden som har en själ och bor i en kropp.” I anden verkar alltså Gud men i själ och kropp kämpar Gud och Djävul om makten. Att detta är en gnostisk föreställning råder det nog inga tvivel om. Den instängda gudagnistan inlåst i kroppens fängelse. Kroppen nedvärderas och hör mer till det ondas område. Riktigt så schematisk är kanske inte framgångstrons människosyn, men den har gnostiska drag (The Born Again Jesus, J.A. Matta, 1987).

Det är i anden all uppenbarelsekunskap finns, där verkar Gud. Anden är kung, själen tjänare och kroppen slav. En annan följd av trosförkunnelsen var ett förnekande av sinnenas vittnesbörd. Det som ger en troende framgång är att tänka rätt, tro rätt och bekänna rätt. Att i tro bekänna att jag är frisk trots att jag är sjuk kan fungera som ett försök att mobilisera andliga och mentala krafter mot sjukdomen.

Men ibland blev det till magi och besvärjelse: ”Jag baserar min tro på vad ordet säger. En del människors tro är inte grundad på Bibeln utan snarare på en manifestation. De agerar i den förståndsmässiga sfären, utanför tron. Om de upplever en viss manifestation tror de att demonen har försvunnit. Men den har inte försvunnit bara för att man ser en viss manifestation. Du måste veta om den fortfarande finns där och utöva din auktoritet” (Hagin, Den troendes auktoritet). Hagin citerar också Smith Wigglesworth som ska ha sagt: ”Jag påverkas inte av vad jag ser. Jag påverkas inte av vad jag känner. Jag påverkas bara av vad jag tror”.

Om man ofta uppmanas att bortse från sinnesintrycken kan verklighetsuppfattningen rubbas. Syn och känsel har inget att komma med mot tron. Jag är inte förkyld eftersom jag tror att jag är frisk… Somliga som i trosrörelsnes början blev nitiska i den nya tron kunde bli så upptagna med att vaka över att inte släppa in demoner eller att förneka kroppsliga symptom att det inte blev bra för dem.

Som kristen undervisning var det Livets Ord och Hagin hade att komma med undermåligt, läromässigt utanför gränsen och psykologiskt, medmänskligt och diakonalt synnerligen bristfälligt. Vi är många som träffat på dem som inte klarade av denna förkunnelse. Särskilt inte som den parades med en överbetoning av demoner och besättelse. Åtskilliga av dem som tog illa vid sig, och de som gick sönder, lämnades i sticket. Det finns det många präster och pastorer som vittnat om både i Pingströrelsen, EFS och Svenska kyrkan.

Dessa små noteringar kan antyda att Ulf Ekman, Livets Ord och trosrörelsen har ganska mycket att göra upp med om vi i andra kyrkor och samfund verkligen ska kunna ta omorienteringen på fullt allvar. Och förmodligen blir de tvungna att göra det gång på gång eftersom en liten dementi här, en försiktig kritik där knappast når ut så brett som den tidigare förkunnelsen gjort. Men här finns ett försiktigt tillrättaläggande av Ulf Ekman beträffande JDS-läran. Och jag undrar samtidigt hur de som då blev överösta av Hagins egendomliga teologi i Livets Ord församling och Bibelskola känner sig idag? Lurade? Lättade?

Andra bloggar om: Ulf Ekman, Livets Ord, Trosrörelsen, Jesus died spiritually, Pingströrelsen, EFS, Svenska kyrkan

Datorer får oss att arbeta mer

Sedan vi datoriserade kontoret arbetar många som aldrig förr...med att lista ut vilka knappar de ska trycka på för att få tillbaka dokument som de inte vet vad de heter eller vart de tog vägen.