Ett uppehåll, en paus

Ett steg tillbaka lär vara en god övning för att få överblick och perspektiv. Ofta lovordat, sällan praktiserat. Därför tänker jag nu ta en paus en tio-tolv dagar. För att om möjligt återkomma. Och i så fall med något mera lust och en aning mindre trötthet på så mycket som händer och sker. Särskilt inom kyrkan. Jag får ofta anledning att för mig själv muttra och viska: vad var det jag sa!

Kärleken till kyrkan är ytterst en kärlek till honom som är kyrkans grund och esse. Den kan behöva pånyttfödas och återuppväckas. Så därför ett steg tillbaka. Ett uppehåll. En paus...

Brott mot religionsfriheten ska anmälas

Religionsfriheten sitter trångt till. Ett avskälen är att människor som kommer till vårt land bär med sig andra förhållningssätt där respekten för andras övertygelse inte alltid står högt i kurs. Det kan till och med vara så att man ser det som något föredömligt och gott att utsätta andra trosföreställningar för press. Förföljelse av oliktänkande är inte alldeles ovanligt.

Det finns bland flyktingarna som nyligen kommit till vårt land olika förhållningssätt. Att det på sina håll varit svårt för kristna flyktingar att tro att de kommit till ett land där religionsfriheten står högt i kurs har att göra med nyvunna och hårdhänta erfarenheter.

Svenska Missionsrådet har en bra introduktion till vad som faktiskt gäller i broschyren: What Freedom of Religion involves and when it can be limited. Den är värd att ladda ner och den skulle säkert göra nytta även vid flyktingförläggningars introduktioner till det svenska samhället.

Det är inte heller fel att kyrkor och församlingar har god kännedom om hur religionsfrihetenbeskrivs och motiveras. För de kristna är det naturligt att de rättigheter man själv förväntarsig också ska gälla andra. Samtídigt kan inte flatheten gälla så att man tolererar förföljelse och övergrepp. Där sådant förekommer ska det uppmärksammas och stävjas. Brott mot religionsfriheten, t ex i form av trakasserier mot kristna trosutövare, ska inte förbli opåtalade utan bör anmälas! Det samma gäller när särskilt stränga muslimska grupper nästan polisiärt och hårdhänt övervakar och spanar på andra muslimer.

I Sverige gäller följande:

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargels

 

Artikel 18 i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter lyder (på engelska):

Article 18.
Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion; this right includes freedom to change his religion or belief, and freedom, either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief in teaching, practice, worship and observance.

 

 

 

 

En osynliggjord kulturinstitution: kyrkan!

Intressant DN-artikel av Björn Wiman om kyrkan och kulturen. Lätt att känna igen sig i det allmänna förnekande som fortfarande finns och syns vad beträffar Svenska kyrkans betydelse som institution och kulturbärare. Hennes betydelse beträffande språk, arkitektur, bildkonst, musik och normer och värderingar lär knappast kunna rättvist bedömas och uppskattas.

Samtidigt pågår en inre sekularisering av kyrkans teologi, tänkande och uttryckssätt där det omedelbart tilltalande och flörten med samtidens tyckanden och trender tar sig allt starkare uttryck. Spetsar man till det (och samtidigt i vissa fall alldeles underdriver) så får det inte längre vara svårt. Ingenting ska ta tid. Får inte kräva tankemöda eller längre reflektion. Kunskap underordnas känsla. Kortsiktigt vinner över långsiktigt. Snitsiga formuleringar slår förankring i historia och tradition. Det mondäna tar över. Tydligt märks det i en ofta uttalad inomkyrklig ovilja att delta i kyrkans traditionella högmässa och att värna liturgin.

Björn Wimans artikel kan kompletteras med ett påpekande om hur Svenska kyrkans än så länge utbredda kulturarbete negligeras och osynliggörs i de regionala kulturplanerna. Det är enkelt att undersöka vad som faktiskt står i dessa planer. I Örebroregionens plan står det bl a : Örebro län har en stark folkrörelsetradition genom arbetar-, nykterhets- och frikyrkorörelsen. Det finns drygt 3000
registrerade föreningar i Örebro län. Flest föreningar finns inom idrotts- och kulturområdet. Civilsamhället har en avgörande betydelse för att göra kulturen tillgänglig i hela länet. Ideella eldsjälar lägger ned ett viktigt arbete som ger ett varierat kulturliv. I länet finns teaterföreningar, hembygdsföreningar, dansföreningar, musikföreningar, konstföreningar, slöjd-
föreningar, litteratursällskap, filmklubbar, föreläsarföreningar med mera, som tillsammans spelar en viktig roll för länets kulturverksamhet. Trossamfund som Svenska kyrkan och länets frikyrkor bidrar också med kulturevenemang, inte minst inom musikområdet. Omkring 30 procent av länets kulturella mötesplatser har en tydlig koppling till civilsamhället. Jaha ja. Trossamfund som... bidrar också. Inte särskilt erkännande eller informativt. Svenska kyrkan har ju ett stort antal professionella kulturarbetare anställda, Mest noterbara är musikerna som håller igång levande körverksamhet i alla åldrar. Men det är liksom osynliggjort.

Dessutom står det i planen för Region Örebro län: stt det finns: ett stort antal hembygdsgårdar, kyrkor, lokala museer och andra kulturmiljöer. Här finns också bygdegårdar och andra samlingslokaler med Folkets hus, Bygdegårdarnas riksförbund och Våra gårdar som paraplyorganisationer. En viktig utmaning, vid sidan av att bevara, handlar om att använda, levandegöra och utveckla dessa. Att nå nya grupper är en del i det arbetet.
Viktiga aktörer är förutom Länsstyrelsen länets kommuner (samhällsförvaltningar och kulturförvaltningar), Örebro läns museum, hembygdsrörelsen, ArkivCentrum, Svenska kyrkan och Region Örebro län.

Das war alles! Magert och styvmoderligt!

Här en kommentar om kyrkan, kultur och stöd från år 2008 i bloggen stillsam

Gudstjänst enligt evangeliet

Många betraktar det möjligen som otidsenligt och konservativt att blicka tillbaka. Men efter diskussionen om förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan blir det nödvändigt att påminna om något reformatorerna var alldeles på det klara med. Nämligen relationen mellan kyrkans gudstjänst och evangeliet.

I den Augsburgska Bekännelsens Apologi (som väl alla känner och är väl förtrogna med) står det i artikel VII-VIII.5 : Men kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar såsom andra världsliga samfund, utan den är i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan, men den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna igen den, nämligen den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi evangelium. 

Om nu redan 1500-talets teologer visste detta, varför är det mera osäkert idag? Är det så att den evangeliska samstämmigheten om läran och sakramenten har fördunklats? I så fall borde all anständighet leda till att man först och främst reder ut vad denna olikhet i tolkning och uppfattning består av.

I sin nit att bevara handbokstrohet skapar man en veritabel plocklåda där alla kan kryssa förbi de kobbar och skär de för stunden tycker sig se och finna. Men om det blir modellen kan ingen bli förvånad över att någon större lojalitet med det "påbjudna" kommer att infinna sig. Variationerna är så många att ingen lär låta sig nöja med det som lyckats få plats innanför handbokens pärmar. Detta bidrar jag gärna med som en enkel förutsägelse. Kalla det profetia, om du vill. Ty jag mötte redan under innevarande handboks tid en biskop som undrade om jag var handboksfundamentalist, dvs det var berömligt att inte följa handboken utan göra lite som man ville. 

En rimliga början på ett bättre handboksarbete vore att aktualisera reformatorernas ståndpunkt!   

När kritiken avfärdas som nedsmutsande!

Med föraktfulla ord om ”den finkulturella elitens godkännande” och om ”frestelsen att söka kickar hos denna elit” avfärdar Helena Myrstener den kyrkohandbokskritik som levererats från akademiernas håll. Kyrkan ska istället lita på sin kontaktyta och sin egen ”teologiska och kontextuella tolkning av samtiden, menar Myrsten. Hon skriver som om det fanns en gemensam kontaktyta, likartad och uniform, över hela landet eller en enda kyrkans teologi och tolkning av samtiden. Diskussionen om kyrkohandboken och liturgin avslöjar att denna enhet och gemensamma syn inte är så enhetlig och gemensam.

Konflikterna kring kyrkohandboken har förtagit glädjen, skriver Helena Myrstener. Tröttheten har kommit istället och ”gudstjänstglädjen är borta”. Sedan fortsätter skribenten tycka att kampen mot förslaget ”riskerar att smutsa det finaste vi har”. Så enkelt kan man med några korta ord placera seriös och allvarligt menad kritik i skamvrån som något som smutsar ner! Frihet att diskutera och att försvara vissa gudstjänstens traditionella uttryck viftas bort som  smuts!

Helena Myrstener väljer den relationella aspekten när hon beskriver gudstjänsten. Men gudstjänstfirarna kommer samman för att söka Guds vilja i Ordet och förkunnelsen och för att förvalta sakramenten på Guds uppdrag och instiftelse. Då blir detta att i gudstjänsten experimentera med sin relation eller terapeutisk pröva sina egna tilltal något totalt underordnat. För Myrstener kan väl inte gärna vilja hävda att gudstjänsten är ett laboratorium för Guds fortgående utprovning av formuleringar och tilltal?

Myrstener menar att detta att "leva med det icke-perfekta" inte i sig behöver betyda att det på något sätt ska slarvas med musik, språk och formuleringar. Kritiken mot förslaget har på många håll handlat just om att det slarvats med musik, språk och formuleringar och därmed också med kyrkans tro, bekännelse och lära.

Att man haft svårt att lyssna och ta till sig kritiken avslöjar att det inte är så väl beställt med den berömda demokratin och kyrkliga mångfalden. Ville man se till att olika grupperingar och spirituella traditioner i kyrkan skulle ha plats att leva där borde man på ett annat sätt tillgodose dessa kritiska synpunkter.

Beroendet av samtidens värderingar, som Myrstener hyllar, kan säkert kännas befriande under vissa omständigheter. Men det är ganska oroande att vindkantringar kan komma fortare än man anar och då måste man kunna svara för vad samtidens värderingar egentligen är – tillfälliga opinioner som kan ändras. Striden gäller inte så mycket firandet av den "rätta" gudstjänsten, som Myrstener försöker hävda, utan rätten att få fira en gudstjänst i den apostoliska tron som hör samman med den världsvida kristna kyrkans liturgiska arv och tradition. När den möjligheten begränsas eller vattnas ur är det fara å färde. Då lämnar Svenska kyrkan sitt evangelisk lutherska arv som är grundat på uppenbarelsen i Guds ord med betoningen av gudstjänstens essens och betydelse: Ordet, förkunnelsen och sakramenten.

Dessutom ska alla tydligen känna glädje i uppbrottet från det invanda och igenkänning blir plötsligt något icke önskvärt, om man ska tro Myrstener. Därmed byter man grundidé för gudstjänsten som ju bygger på igenkänning av Evangeliets befriande budskap och på igenkänning av Kristus frälsande gärning och igenkännandet av syndabekännelse och förlåtelse som ges.

Läs Helena Myrsteners artikel i Kyrkans tidning.

Ordet har ersatts av en massa ord.

Kristendomen är en bokreligion. I sitt läromässiga centrum har kristendomen den Heliga Skrift, den som numera mera ses som en samling i och för sig intressanta böcker men allt mindre som uppenbarelse eller den förnämsta källan till kunskap om den treenige Guden och om Guds vilja. Orden, de många, tog över efter Ordet. Vältalighet som lärogrund. Formuleringarnas snärtiga makt över tanken. En förändring som smugit sig på genom åren. Ju längre tiden gått desto mera har man lämnat bakom sig att man tjänar det gudomliga Ordet. En ny modell ersatte den gamla utan att några beslut fattats och utan att saken egentligen diskuterats. Så förändrades den lutherska läran till att bli de eleganta, klatschiga och slagfärdiga formuleringarnas lydiga tjänare.

Den som till exempel vill göra kristen tro och islam till jämställda syskon vad gäller kunskapen om Gud och Guds vilja behöver inte längre bekväma sig med att anföra vad i existerande lära som ifrågasätts. Följaktligen slipper dagens nyskapande ”trosutvecklare” det mödosamma arbetet att ge skäl och argument som är så pass starka och förankrade i Bibel, bekännelse och tradition att man åtminstone borde kunna överväga saken.

Det finns i de senare årens aktuella religionsdebatt ett utmärkande drag där man mest argumenterar utifrån allmänna föreställningar. Det må gälla hur outgrundlig och oändligt kärleksfull Gud är och då ingen egentligen kan ”veta” något om Gud och kristendom är en religion bland andra så tycks det som om flera religioner är av Gud instiftade vägar till Guds kärlek och frälsning. Påståendena går stick i stäv med den kristna kyrkans övertygelse om Kristi unika frälsningsgärning.

Eftersom man numera i modern luthersk teologi av någon anledning är övertygad om att Gud fortsätter att uppenbara sin sanning, som om vi människor inte förmådde ta in hela vidden av Guds frälsande verk från början utan måste få den i småbitar, så kan man hävda vad man vill utan att behöva hänvisa till den heliga Skrift eller till urkyrkans teologi och tradition. Lutherdomen spinner loss från sina rötter och blir modern trendkänslig spanare.

Svenska kyrkan anser sig ha en betryggande metod för att avgöra lärofrågor genom att låta dem passera genom kyrkomötets läronämnd. Så är det dock inte. Det finns ingen egentlig fastställd ordning med nödvändiga studier, prövningar och breda samtal i hela kyrkan för att utveckla, förändra och utforma Svenska kyrkans lära.  Man kunde ha skäl att vänta av en evangelisk luthersk kyrka att den hade ett system för att ändra sin bekännelse och lära. Där skulle ingå studier av Bibeln och de avsnitt man grundar eventuell förändring på, man borde granska reformationstidens bekännelsetexter, de som ingår i Konkordieboken, för att klarlägga hur det som nu påstås förhåller sig till det man redan hållit för rätt och riktigt, samt man borde granska andra stora kyrkors lära på motsvarande område, liksom man borde genomföra ekumeniska och ömsesidiga samtal.

Att enkla skrivningar från läronämnden eller beslut i kyrkomötet likställs med Bibeln och reformationstidens bekännelsetexter gör att den läromässiga trohet mot sin tolkningstradition varje kyrka bör hävda, åtminstone så att man inte på en och samma gång tror på och upphöjer till lära motstridiga föreställningar där en del helt enkelt saknar förankring i Ordet. Vilket för en luthersk kyrka är innebär att man mer tenderar att bli protestantisk och reformert snarare än evangelisk luthersk!

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. (min kursivering)

Vips försvinner brottet

Uppdrag Granskning ångar på med sina upplysande avslöjanden. Det visade sig vara näst intill omöjligt att få rätt mot en god man som, om uppgifterna stämmer, stulit och förskingrat många hundra tusen kronor. När förundersökningen läggs ner blir det som ett slags syndernas förlåtelse. Brott kan inte styrkas. Blir man inte dömd betraktas man som oskyldig.

Att det fanns falska namnunderskrifter och icke existerande personer som bevittnat något dokument och orimliga räkningar och betalningar för en mycket ålderstigen och dement person. Överförmyndare och tillsynsmyndigheter har låtit sakerna passera. Och polisen läser inte ens handlingarna så pass att de kan upptäcka skriande oegentligheter.

Om skälet är att det finns för få poliser kanske de kunde anställa ett antal civilister som kan läsa och har tankeförmågan i behåll? Även pensionärer skulle kunna bidra till att man inte bara lägger ner utan att ens ha ansträngt sig. Ty om brott inte beivras, där hundratusentals kronor tillåts försvinna ner i fickorna på ohederliga personer som utnyttjar sin förtroendeställning, så hotar det tilltron till polis och åklagare!

Fiffel och båg tycks löna sig. Myndigheterna har inte koll och låter saker bero. Panamadokumenten om skatteflykt och skalbolag blir ännu en påminnelse om ofattbara brister i systemen. It´s a rich mans world, kan man konstatera. Och det verkar även här gå att slippa ansvar för sina brott genom en enkel anmälan till Skatteverket? Vips försvinner brottet och har inte längre ägt rum. Det är så att man förstår att syndernas förlåtelse i kyrkan inte längre nyttjas eller efterfrågas...

Så beslöt man att församlingen gjort sitt...

När upphör en församling att vara församling? Är det när alltför få tillhör församlingen och att man därför inte kan klara en församlings uppgifter? I Kyrkordningen, 17 kap § 3, står det att "I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat."

Att det fuskas på denna punkt kan varje idog predikotursläsare konstatera. Firandet "alla söndagar och kyrkliga helgdagar" har blivit till ett firande när man har ork och lust. Guds församling har helt enkelt problem med sin andning. Det finns många exempel på hur församlingar andas mera ytligt och därtill oregelbundet och på sina håll alltmera sällan. Församlingen förlorar i betydelse som kristen gemenskap för Guds folk runt Ordet och sakramenten när den möts var fjortonde dag eller en gång i månaden. Då blir det ingenting med kyrkoårets växling. Hoppen blir oöverstigliga hinder. Man överlämnar åt varje enskild kristen att själv kompensera kyrkans organisatoriska brister!

Följderna för det kristna livet blir stora när man inte får stöd av det regelbundna gudstjänstfirandet. Därtill får man inte avlösning för sina synder utan får länge bära bördan själv. Hurtiga personer brukar hävda att det är väl bara att uppsöka gudstjänster där de finns. Man får flytta på sig. Men ett resande kyrkosällskap är något annat än att bygga församling.

Att förvänta sig att människor på landsbygden, där gudstjänsterna drastiskt minskats ner, ska flacka runt i olika församlingar för att finna en gudstjänst är inte befrämjande för det kristna församlingslivet. Karusellen snurrar alltså inte bara för kyrkotjänarna utan även för kyrkfolket. Hur en miljömedveten och klimatkänslig kyrka kan gilla sådant är inte lätt att begripa. Dessutom kan det vara stört omöjligt att på nära håll finna en traditionell och sedvanlig högmässa.

Skäl man hör nämnas är att personalen inte räcker till eller orkar. Att det dessutom finns ett avståndstagande till huvudgudstjänsten därför att den är tråkig och ointressant blir allvarsord över kyrkan själv. Skulle hörandet av Guds ord och firandet av sakramenten vara tråkigt? Ointressant. Otidsenligt? Skulle den helige Andes inspiration inte längre förmå inspirera och uppfylla ens kyrkans egna tjänare? Svenska kyrkan har väl aldrig någonsin varit så rik på anställda som nu och ändå inskränker man antalet gudstjänster.

Trenden är en följd av att kyrkomötet lät sig nöja med att det firas en huvudgudstjänst i pastoratet och inte i varje församling. Ett beslut vars innebörd är att församlingen gjort sitt. Denna abdikation från luthersk tradition är felaktig och destruktiv. Nedgång i deltagande i gudstjänster möts inte genom färre gudstjänster och mindre regelbundenhet utan med regelbundet förkunnande av evangelium och brukande av sakramentet i församlingens mitt!

De demokratiska värdena är inlånade

Demokratiska värderingar, det låter det. Ofta låter det i sammanhang när man vill döma ut någon annans beteende eller uppfattningar. Begreppet är användbart som näsknäpp eller för mera omfattande uppläxningar. Man kan få för sig att dessa demokratiska värderingar är en bestämd uppsättning normer och värderingar - allmänt kända och uppburna.

Allas lika värde och människors lika behandling brukar lyftas fram. Fint tycker den stora majoriteten. Endast mycket få människor skulle bestrida att människovärdet inte får eller kan skilja sig åt beroende på inkomst, kön, religion och så vidare. De flesta skriver nog under på att diskriminering genom ojämlik behandling är förkastligt och inte ska ske. Men ibland är det ju så att lika behandling leder till ojämlikhet. Det är väl därför vi har progressiva skatteskalor. Och att de behövs förstår de flesta när de ser hur det går till i bonusträsket där miljonrofferiet inte vet av så många gränser.

Demokratiska värderingar är bedrägligt anslående. Det låter som om de vore universella och tillämpliga i all världens demokratiska länder. Men så ser ju inte tillvaron ut. De demokratiska värderingar man hävdar är typiskt svenska föreställningar. Om det nu finns något sådant som svenska värderingar.

Bo Andersson har i Demokratinsvärden angett följande: ”Hela det svenska samhället skall vila på demokratins grund. De fem pelarna – det demokratiska samhällets värdegrund – är människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. Vidare betonas aktningen för människors egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö.”

Politiker och debattörer använder begreppen demokratisk värdegrund eller demokratiska värderingar. För att övertyga oss andra om att vi tycker likadant och sluter upp på den sida som först åberopar dessa värderingar. Demokrati är ett samhällsystem, ett sätt att organisera medborgarnas inflytande över stat och gemensamma angelägenheter som rättsväsende, försvar, skola och hälsovård.  Värderingar har sällan rötter i en organisatorisk modell. Värderingar uppstår i andra sammanhang. Demokratin bygger huvudsakligen på värderingar som redan fanns när den utvecklades och upprättades. Var de värderingarna hade sitt ursprung, och var de får växtkraft och näring, vore intressant att höra dem som använder termen utreda.

Människors värde har starka rottrådar ner i de religiösa sammanhang som åberoparna av de demokratiska värdena numera ständigt hackar på. Människan som skapad till Guds avbild ger ett värde som uppkommer utanför det vi själva styr och kontrollerar. Därför blir det mindre utsatt för åsiktskantringar och trender, mänskliga nycker och manipulation.

Med ”demokratiska värden” som argument kan man ge sig på de flesta livsåskådningar där det finns mera komplicerade sammanhang och värderingar som kolliderar. Som om demokratin själv ägde en konfliktfri uppsättning värderingar. Det blir ett slags sekulärt sanningsanspråk som gott kan tävla med religioners eller politiska ideologiers.

Om värderingar bygger på någon slags koncensus är de samtidigt förhandlingsbara. Tiden och trender kommer att påverka och förändra dem. I fokus kommer då frågan om vem eller vilka som avgör hur uppsättningen av demokratiska värden ska se ut och hur de ska förstås. Säg att de politiska vindarna kantrar åt mera extrema håll – innebär det att de demokratiska värdena då kan omdefinieras av dem som har makten?

 
Som kristen är det inte ovanligt att få veta att än det ena eller andra i den egna livsåskådningen strider mot demokratiska värderingar. Avsikten är att framställa kristen tro som antidemokratisk eller konservativ, som något demokratin i sig vederlägger. Det är klart att om man tror att det finns en skapelsens Herre och Gud så får demokratin sig en törn. Inte så att man genast önskar teokratiska tokerier för de blir självsvåldiga människor egna maktstrukturer.

Tron på Gud kan istället betyda att man behöver ifrågasätta och undra över det anspråk på sanning som de sekulära demokrativärderingarna leder till. Och man kan se att alla problems lösning vare sig ägs eller kan åstadkommas av den demokratiska apparaten eller ens hela systemet. Det krävs övertygade och brinnande ideella människor, ofta troende människor, för att mer gott ska kunna ske och utföras av det och dem som kallas för civilsamhället. 

Kristen tro och demokrati kan ofta ganska lyckligt gå hand i hand. Ja, det är väl helt enkelt så att utan kyrkans insatser i vår egen historia funnes det inte mycket till demokrati i landet. Men utvecklingen när de demokratiska värderingarna, de som ingen riktigt definierat och granskat, blir ett medel att motverka och tämja livsåskådning och tro blir det dags att kräva större klarhet: vilka är dessa värderingar, var har de sina rötter och vilken är den grundläggande världsbild som när och föder dem?

Nästa gång de demokratiska värdena dyker upp som argument är det på sin plats att skärskåda dem ordentligt. Och kräva att de som åberopar dem har något hum om dessa värdens ursprung och framväxt. Den Heliga Skrift har till exempel ganska mycket att bidra med!

 

 

Att hälsa, det är frågan

I Sverige hälsar man med handslag. Och man hälsar på kvinnor och män. Med samma slags hälsning. Det finns det numera statsministeriellt ord på. Miljöpartiet fick på så sätt uppbackning från högst instans. För ett kort ögonblick tycktes allt förklarat. Och enkelt. Liksom löst. Men så kom eftertanken och ställde till det. 

Även mitt liv har innehållit märkliga upplevelser som hör ihop med denna vitala fråga. En gång under en längre arbetsrelaterad konflikt vägrade en person att ta min utsträckta hand. Han gjorde med all önskvärd tydlighet klart att en sådan sopa som den jag var kunde man aldrig ta i hand. Det blev avmätta nickar som mera liknade huvudskakningar när vi sågs. Men om någon väljer att inte hälsa så kan det bli lite hur som helst. Men så kan det också vara. Att hälsa, eller inte, det är frågan.

Jag har handhälsat på muslimska kvinnor som med en elegant svepande gest alltid lyckades få halva sin fotsida dräkt i handen så att vi inte behövde nudda vid varandra. Ungefär som att hälsa med tjocka vantar eller handskar. Men elegant. Och smart. Och jag har blivit hälsad med att den hälsande lagt sin hand över hjärtat, en hälsningsgest av hjärtligt och tillgivet slag. Japanska bugningar har också förekommit. Utan att det verkat egendomligt eller exotiskt. Hälsingen är en symbol och är delaktig i det den symboliserar. En relation och ett förhållningssätt.

Hur blir det på nästa kalas man deltar i? Då går det inte att göra skillnad. Behandla efter kön. Lika för lika ska gälla. Det blir då till att kindpussa även män. Åtminstone för de karlar som kindpussar enbart damer. De flesta tycker jag mig ha märkt. Bra att det rensas i rabatten så att vi får lika behandling. Ty någon åtskillnad ska inte ske utan det som duger för kvinnor duger för män och vice versa.

Jag tycker mig även ha märkt att det i kyrkliga kretsar kramas ganska ofta och mycket. Ibland verkar unga och fagra män hälsas mera frekvent medelst publika omfamningar. Det blir nog till att krama även oss mera medfarna och flintskalliga äldre herrar framgent. Eller att helt enkelt lösa risken för olika behandling genom att sträcka ut en rak arm för att ordna till en formellt godkänd handhälsning.

Bocka och niga kan väl inte längre förekomma. Såvida inte även män börjar niga och kvinnor bocka. Lit nu och då. Så att inget könsmaktsmönster infinner sig. Enklast är att dra ett streck över bocka, buga, knixa och niga. Korrektast så. Möjligen går det an när man hälsar på stora skaror och inte har tid eller tillfälle att gå runt och handhälsa. Men man kan ju andra varför det alltid ska vara så bråttom. Jag tycker varje föreläsare ska handhälsa på alla före sitt föredrag.

Tänk att symboler är så viktiga att de hindrar någon från att bli invald i en partistyrelse. Och att måltiden som möte och symbol är så stark att råkar det sitta någon vid bordet som borde isoleras och avskys (enligt den allmänna meningen fastställd av ingen) så drar det skam och vanära över dem som deltar. Till och med om de inte ens sett eller talat med varandra. Guilt by association. Rättsligt är det inte mycket att tala om. Moraliskt räcker det till många fördömelse- och förkastelsedomar.

Till sist kan man undra om Sverige bjudit in så många flyktingar till demokratins förlovade land för att visa att andras kultur och tradition är underlägsen. Mångfalden var tydligen aldrig mer än den tunnast sociala fernissa. Att andras vanor står i strid med de alltid lika omhuldade demokratiska värdena är lätt att säga. Svårare är att tänka över är vad som är omistligt och vad som är förhandlingsbart. Och hur man kan leva med värderingskrockar utan att de måste bli nationella affärer som behöver ta upp riksdagens och regeringens tid.

Vilka värden som kolliderar i hälsningsdebatten kan man verkligen fundera över. Ledsamt är att kvinnor blir och känner sig illa behandlade. Men sorgligt är också att förståelsen för hur djupt kulturella mönster och vanor kan sitta inte finns.

Dessutom – lika är inte lika när vi separerar könen i de flesta sporter och idrotter, när vi har olika sanitära rum och somliga fortfarande går runt och tror att de ska bete sig chevalereskt genom att öppna dörrar, erbjuda sin kollektivtrafikssittplats eller att dra ut en stol vid middagsbord

Tänk om det är tvärt om!

I ett radioprogram om särskilt begåvade barn påstods att dessa barn tänker annorlunda. Så kan det säkert vara. Någon ville veta hur deras sätt att tänka var annorledes. De är ju väldigt olika sas också. Men de tar inte allt för givet. Det andra accepterar, det funderar de över. Det kan ju hända att det allmänt vedertagna inte stämmer. Inte är riktigt eller sant utan bara till en begränsad del. Då behövs ju att någon undrar varför och hur det kan komma sig att man påstår det man påstår

Tänk om det inte alls är så att det är dåligt för Svenska kyrkan om många människor lämnar den? Tänk om det vore bra att medlemstalet sjönk! Så att kyrkan blev mera lik en kristen kyrka än ett massivt folkrörelsekollektiv utan gemensam tro och livsåskådning. En av världens rikaste kyrkor är sällsynt fattig på kristen tro. Sett till antalet kyrkotillhöriga.

En vän förklarade nyligen att han för sin del trodde att när de kyrkotillhöriga medlemmarna blir färre än 50 procent av befolkningen – då flyr partierna fältet. Då är det roliga slut. Då måste man nämligen börja fatta svåra beslut om att lägga ner kostsamma projekt. Då får man göra om sin organisation så att den blir verkligt ändamålsenlig utifrån församlingens grundläggande syfte och uppgift.

I det läget får man förlita sig mer på volontärer än på anställda. Då kan man inte ge lika generösa arvoden till förtroendevalda. Då kanske frågan om kyrkans verkliga uppgift får komma i centrum. Då kanske man återgår till att bygga församling nerifrån. Social gemenskap blir åter viktigare än varumärke och toppstyrning. Ordet och sakramenten blir på nytt omistliga. Inte något man kan klippa och klistra i bäst man vill.

Alla satsningar på att behålla de kyrkotillhöriga är kanske fåfänga. Istället kanske man borde se ifall det gick att väcka tro i några hjärtan. Kanske kan det börja glöda (bildligt) i något litet hörn av kyrkan.

 

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

Hur många har egentligen läst, eller ens stiftat bekantskap med, Svenska kyrkans bekännelseskrifter? Har kyrkomötets ledamöter koll på vad Deras egen kyrka bekänner? Har förtroendevalda alls blivit upplysta eller informerade? Eller tror de att det är upp till var och en att själv hitta på vad kyrkan tror? Är det därför det kommer så många förslag om att infoga än det ena och lägga till det andra i vad kyrkan ska tycka, tänka och tro?

Det sdker gång på¨gång utan att man ens bekymrat sig om vad bekännelserna dessförinnan slagit fast. Åtminstone borde man argumentera utifrån Skriften och dess tolkning för att förändra vad kyrkan genom tiderna bekänt, trott och lärt! Och inte bara plussa på efter eget gottfinnande utan Bibliska och traditionsmässiga hänvisningar.

Vet kyrkans präster något mer i detalj vad bekännelserna lär i olika frågor? Har de ens tillgång till de förklaringar Konkordieboken så generöst erbjuder? Eller innebär ordet bekännelse att somliga får allergiska utslag på en alltför alllmänreligiöst känsliga själ? Och att andras pekfingrar pekar anklagande på dem man inte förstår eller gillar? Vet de vilka dokument som ingår? Och efter det som på senare tid förevarit kan man fråga om alla biskopar ens vet! Dags att läsa på! Tid att låta informera sig.

Svenska kyrkans Kyrkordning skriver i sin portalparagraf följande om sin tro, bekännelse och lära:

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter,
är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den
oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,
är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

AD FONTES!

Diskvalificerade att sitta till bords

Vem eller vilka får man äta tillsammans med? En laddad fråga för ministrar. Även så för många andra. Man vill ju inte gärna bli sedd tillsammans med sådana som andra inte vill att man ska synas tillsammans med+ Eller hur det nu fungerar. Frågan är inte direkt ny. Redan Jesus hade sällskap som betraktades som olämpligt. Så blev han beskylld för sitt dåliga omdöme och dåliga sällskap.

Jag kan förstå att det kan kosta viktiga politiska poäng i maktkamp och inflytandeligan om man träffar skumma eller kriminella personer i officiella sammanhang. Men sällan har det varit så tydligt att man i landet där man hyllar transparens och öppenhet så ska somliga uteslutas ur måltidsgemenskapen. Deras fördärvliga åsikter eller bedrägliga beteende diskvalificerar dem. Sådan personer får man tydligen särbehandla. De onda och de dumma?

Begripligt på ett sätt. Men, vem avgör på ett rättvisande och rimligt sätt vilka som ska pekas ut som olämpligt umgänge? En kristen kyrka kan gott fundera över var gränsen går, om den alls finns, för vilka man kan dela sitt bröd med?

Naiv förvåning: drogmissbruk?

Nyhetsförmedlingen ljuder denna dag av naiv förvåning. Som så ofta förr. Just denna morgon över att allt fler ensamkomna barn söker och behöver hjälp för sitt drogmissbruk. Ett missbruk som i sin tur hör samman med traumatiska upplevelser före och under flykten.

Varför sådan överraskning? Gick rullgardinen upp först nu? Efter år av praktisk erfarenhet på förläggningar och ute i kommunerna av hur psykiskt anfrätta många anlända, särskilt de ensamma yngre, varit och är?

Lika märkligt tycks upptäckten ha varit av hur enformigt och utarmande en sysslolös tillvaro på förläggningar är. Eller av att de hitkomna hamnar utanför i många år på grund av bristande språkkunskaper, bristfällig kännedom om det svenska samhället, få eller inga svenska vänner, dåliga bostäder och ihopträngda i utanförskap, bankernas ovilja att ge lån, svårutnyttjad yrkesmässig bakgrund, segregerade skolor etc etc. Inget av detta är förvånande eller överraskande. Särskilt inte för alla dem som arbetat inom området, på fältet.

Det enda som överraskar är denna ständiga förvåning hos nyhetsförmedlare och myndighetspersoner!

System i sönderfall

Reformationstidens lutherska teologer hade förmågan att bygga system av sin Bibelkunskap. De var inlästa på kyrkans tradition och teologihistoria. Därför kunde de systematiskt framställa sin tro. Därmed blev lärofrågorna stringent och precist behandlade.

I vår tid när möjligheterna och tillgången på biblisk kunskap vuxit rejält verkar det svårare att få detta bekännelsebildande tolkningsarbete att fortgå med precision. Bodelningen mellan akademisk teologi och den teologi som är kyrkans gör det allt svårare att få samlade lösningar som står i samklang med det kyrkan alltsedan apostlarna utvecklat och lärt.

Från en fixerad skriftlig bekännelse blir även Svenska kyrkans teologi alltmera oral och fragmentiserad. Sentiment och känslor tillika med tidens trender och tendenser får allt starkare inflytande över kyrkan, dess tro och liv. Bara detta att många kyrkotjänare berättar att de inte gitter fira gudstjänst är en sådan obegriplig och urholkande influens. Vem drar en gräns för denna utveckling? Vilka vågar höja rösten. Vilka pekar på vad reformatorerna med emfas hävdade om den kristna gemenskapen, om ordet och sakramenten?

Kyrkans särart enligt Kyrkans Akademikerförbund

Kyrkans särart ska respekteras, utropar Bror Holm, förbundsordförande i Kyrkans Akademikerförbund i senaste numret av tidskriften Kyrkfack. Det är med anledning av avtalsrörelsen som maningen kommer. Tydligen har Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation kallat in en jurist och expert från SKL för att uttolka prästernas arbetstid. Något som för Bror Holm onekligen kändes konstigt, ty juristen hade aldrig lagt ett enda schema för präster och kan inte prästernas arbetstidsavtal. Men förmodligen kunde väl personen något om andras arbetstid och avtal. Inte så illa det heller.

Vad är det för särart som ska respekteras? Av ledaren framgår att det nog mest handlar om att ”I kyrkan bedrivs verksamheter på tider när de flesta i samhället är lediga. Den grundläggande uppgiften som är kärnverksamheten i Svenska kyrkan, bedrivs när människor har möjlighet att komma till kyrkan”. Så kan det vara. Till exempel med gudstjänster och musikandakter och konserter. Men det är ofta också på ett helt annat sätt.

Arbetsgrupper och verksamheter som alltför ofta möts på tider som passar kyrkligt anställda och när de som inte arbetar i kyrkan ofta är på sina arbeten och de måste därför avstå. Begravningar som ständigt hamnar under arbetsveckorna och endast undantagsvis på lördagar då fler kan komma. Verksamheter som stängs när elever har lov eller anställda får ledighet eller semester. Det har ofta varit så att kyrkliga anställda lagt oändligt mycket mer tid på att informera varandra än på att informera, möta och ha kontakt med sin församling. Det ter sig märkligt att då läsa Bror Holms påpekande om gränslösheten i diakoners och prästers ”yrken och den alltför krävande, höga tillgängligheten”.

Jag tror att Bror Holms bild är giltig för en hel del kyrkligt anställda, här och där i kyrkan. Men även det andra perspektivet finns som utbrett. Och det kan sannerligen också skapa känslor av oro, brist och skuld, av otillräcklighet! Men det är nog som att svära i kyrkfacket att verbalisera sådant…

Än en gång hävdas att präster har Sveriges farligaste yrke. Man kan fortfarande undra vad det är som förvandlar kyrkans fredliga oas till något så riskexponerat och farligt. Beror det på de arbetsuppgifter man åläggs? Att man befinner sig på farligare platser än andra? Att man regelbundet konfronteras med droger, våld och brottslighet? Eller kan det bero på känslan av otillräcklighet när kyrkan går kräftgång? Att kyrkans professioner har svårt att finna fungerande metoder? Är osäkra om målen för kyrkans liv och verksamhet och alltför ofta själva vill eller förväntas uppfinna hjulet?

Om kyrkans särart ska värnas kanske den också borde värnas vad gäller kallelsen att leva missionerande, i gudstjänst- och församlingsgemenskap med andra kristna i bön och brödsbrytelse, att föra sig enkelt med beredskap för nya uppbrott. Att leva enkelt och att inte sträva efter världens löner. Tanken att kyrkans löner skulle vara för låga vore intressant att få ekumeniskt belyst. Kyrkans särart är att genom Ordet, förkunnelsen och sakramenten möta den uppståndne Herren som genom den Helige Ande manar till bot, väcker tro och skänker nåd!

Gikt i huvudet

Sjukdomar ska man ligga lågt med att tala om. Antingen verkar det som man vädjar om sympati och medlidande. Eller som att man är mest upptagen med sig själv. Trots det behöver jag klaga. Jag har gjort en notering mig till minnes. Gikten i fot och stortå kräver krycka för att jag ska förflytta mig till kök eller badrum. Det stönas och kvides. Värken är intensiv. Tänk att gikt sitter i huvudet. Det blir därför inga funderingar just denna dag om kyrka och samhälle. De bleve nog alldeles nattsvarta. Vilket inte vore så ovanligt. Och ibland sanningsenligt och realistiskt. Men eftersom mina tankar är ockuperade för tillfället av annat - så avstår jag.

Sixten, the cat ser storögt på mig. Så brukar människan inte bete sig. Den där aluminiumstaven är misstänkt. Kanske en dold dammsugare. Snart börjar den kanske surra och låta. Så enbart när kryckan får vila bredvid soffan kommer Sixten med tröst och närhet. Uppskattat och efterlängtat.

Vi hörs och ses ganska snart...

Hur det med påsken, egentligen?

Påsken hackade i år. Det blev Palmsöndag, Långfredag och Påskdag. Vad tog hela dramat vägen med sista måltiden, lidandevandringen, sveket, domen? För de allra flesta är påsktiden än mer fragmentiserad. Det som är en sammanhängande berättelse, en lång process som kristna i långliga tider minutiöst har följt med i, levt sig in i. Man kan lätt tänka sig hur det blir för den som deltog på Palmsöndagen och Påskdagen. Fest följer på fest.

Vad händer med allt det som ligger däremellan? Hur påverkas synen på det kristna budskapet om påsktiden och dess innehåll blir sönderhackat och ofullständigt? Bär människor ändå med sig en röd tråd av minne och insikt om evangeliernas skildring som gör att de kan kasta sig över klyftorna och hålrummen? Eller bidrar den växande okunskapen till ett än större främlingskap för evangeliet om lidande, död och uppståndelse?

Om människor inte ens kan identifiera sig med och själv har erfarit den synd och skuld som Jesus genom sin korsdöd försonar - finns då några verkliga förutsättningar för att man ska kunna finna och börja gå trons väg?

Se TV-serien om Katedraler i SvT2

Sveriges Television visade igår första delen av en tre program lång BBC-serie om katedraler (domkyrkor) i England. I det första programmet från 2013 skildras diskussionen om stiftet Wakefield i Yorkshire ska upphöra och slås samman med två andra små stift för att bilda ett större stift och vilken följde denna fråga har för staden Wakefields katedral. Kan det tänkas att ett stift håller sig med flera domkyrkor och inte bara en? 

Det varför en svensk tittare ett program av sällan skådat slag, vi som antingen får följa präster offentliga jakt på eventuell partner eller förkunnelseprogram. Enstaka kyrkoarkitektoniska snuttar visas också understundom. Det tycks som om slott och herresäten är mer intressanta för statstelevisionens makthavare.

Initierade skildringar av aktuella problem i en kyrklig verklighet är påtagligt frånvarande i svensk television. Den nyligen genomförda strukturförändringen som buntade ihop alla möjliga församlingar i blaffiga pastorat under nya superherdar hade kunnat fungera som en fantastisk sådan ingång. Men, nej, det var ointressant för sekularisterna på televisionen och för svårt. Ingen är intresserad av sånt kan man gissa att reaktionen hade blivit. Om någon ens kommit på idén att följa en sådan skakande omstrukturering och maktförskjutning! 

Desto större anledning att följa BBC-serien. Om den första kan man hos SvT Play läsa: Del 1 av 3. Vi får följa det dagliga arbetet i tre olika katedraler på engelska landsbygden. I första avsnittet går filmaren Richard Alwyn bakom kulisserna på Wakefield-katedralen, en kulturminnesmärkt byggnad som bland annat har den högsta spiran i Yorkshire. Vi följer renoveringen av kyrkobyggnaden och domprosten i hans dagliga arbete.

Kan ses till sön 24 apr,

Gör det!

Tankar under gudstjänsttid

Palmsöndagens högmässa var synnerligen välbesökt i den kyrka där jag deltog. Ett par präster följda av en grupp konfirmander vandrade kyrkgången fram. De skulle delta i välsignelsen av palmkvistarna i kyrkans mellankor. Konfirmander fullföljde sedan uppdraget att dela ut bladen till gudstjänstdeltagarna i bänkarna vilket var trevligt. Efter visst dröjsmål satte processionen igång med ungdomskören i täten direkt efter kors och ljus. Just denna kyrka är som gjord för att involvera församlingen i att följa med i processioner insides och kyrkan runt. Både Hosianna och Se, vi går upp till Jerusalem sjöngs under ett något återhållsamt palmbladsviftande.

Liturgin fungerade som en dialog med engagerad församling som svarade, sjöng och läste med i påtaglig delaktighet. Trots det vandrade tankarna iväg. Jag funderade över sådant som visserligen kan fånga uppmärksamheten, men ändå bidra till att det blir onödigt rörigt eller yvigt.

När något skulle ske var det i denna gudstjänst få longörer. Man behövde knappast ens undantagsvis vänta på förflyttningar. Det är sällan gynnsamt när en flödande gudstjänst plötsligt gör halt och någon reser sig och trippar iväg till en position som redan kunde ha varit intagen. Det bryter rytmen och flödet när en församling gång på gång måste vänta på att någon ska stega iväg till en ambo eller en mikrofon för att läsa eller be. Detsamma kan gälla prästers förflyttningar i rummet. Det blir smått rörigt om någon hamnar än här än där och måste gå och hämta eller lämna böcker eller annat. Detsamma gäller återkommande och ivrigt bläddrande efter sidor i missalen eller andra handböcker för att hitta en sida. Visst kan det krångla ibland, särskilt i kyrkorum där man är mindre hemtam, men sällan jämt och samt.

Jag tänkte också på predikningar jag hört. Vet att det är lätt att fastna i texten och därför nöja sig med att återberätta den med tolkande utläggning. Men det blir ofta ospecifikt och utan att bron in i gudstjänstfirarnas vardag och liv. Det behövs något som utmanar, något att ta spjärn emot. Jag vet, för alltför ofta har min förkunnelse brustit. Jag har sagt det som andra sagt före mig, tänkt det de har tänkt och har sålunda inte bidragit till vägledning eller uppmuntrat till egen tankeverksamhet över vad detta evangelium kan göra och betyder idag, för oss, för mig.

Ett alternativ är att ta sin utgångspunkt i något som människor själva upplevt, som de kan känna igen sig i. Intåget i Jerusalem skulle till exempel börja i en nutida demonstration, i en vaktparad, i en orkester på marsch, den långsamma vandringen i en biljettkö eller i hur man förr fick ställa upp på rad utanför klassrummen och tåga in till sina bänkar. De flesta har gjort något sådant, men aldrig tågat in i Jerusalem med Jesus. Kopplingen skulle kunna vara vad som fick mig/oss att demonstrera eller marschera och fundera över vad som kan ha fått folk på fötter då? Till exempel.

Men snart samlar jag mig och lyssnar uppmärksamt och dras in i rörelsen fram mot altaret. När jag lämnar kyrkan bär jag ett palmblad i innerfickan på min vinterjacka.