Sjukdomar ska man ligga lågt med att tala om. Antingen verkar det som man vädjar om sympati och medlidande. Eller som att man är mest upptagen med sig själv. Trots det behöver jag klaga. Jag har gjort en notering mig till minnes. Gikten i fot och stortå kräver krycka för att jag ska förflytta mig till kök eller badrum. Det stönas och kvides. Värken är intensiv. Tänk att gikt sitter i huvudet. Det blir därför inga funderingar just denna dag om kyrka och samhälle. De bleve nog alldeles nattsvarta. Vilket inte vore så ovanligt. Och ibland sanningsenligt och realistiskt. Men eftersom mina tankar är ockuperade för tillfället av annat - så avstår jag.
Sixten, the cat ser storögt på mig. Så brukar människan inte bete sig. Den där aluminiumstaven är misstänkt. Kanske en dold dammsugare. Snart börjar den kanske surra och låta. Så enbart när kryckan får vila bredvid soffan kommer Sixten med tröst och närhet. Uppskattat och efterlängtat.
Vi hörs och ses ganska snart...
Det låter nästan som en svensk upplaga av Anteckningnar fr källarhålet, från underjorden. Men författaren avslutar med en okuvlig tro på det mänskliga livets kraft. Novellen kan ses som en upptakt till det som senare blommar ut i Bröderna Karamazov. I Bröderna Karamazov ryms t.o.m. själavårdssamtal!
SvaraRaderaSixten *kan* ha rätt - kryckan börjar "kanske surra och låta". Om du tar isär den. Om du blåser och tutar i den. Rena underhållningen. Till glädje för katten och medmänniskan.
SvaraRadera